torsdag 23 juni 2016

Folket i Sunne

Avslutningsvis vill jag skriva om vad jag tycker bäst om. Det är nämligen folket i Sunne. Vissa har blivit mina vänner, vissa funnits utanför den närmaste vändkretsen men ändå där. Några har retat gallfeber på mig.
Jag hittade i Sunne dom jag vet alltid kommer stå mig nära. Det oavsett var jag kommer att bo när barnen, även den sista blivit stor och flugit iväg.

Små saker som betyder mycket har hänt.

  • Idag går det att hitta Fazers godaste mörk bröd 
  • Inte bara det, för det finns god lokal surdegsbröd att köpa på Teatertorget en gång i veckan 
  • Biblioteket står numera  på paradplatsen mitt i Sunne och jag besöker den alldeles för sällan 
  • Det finns lekpark för barn mitt i Sunne där småbarn med föräldrar kan hänga 
  • Det finns helt enkelt fler offentliga platser för möten 
  • Det homogena Sunne jag flyttade till har blivit mer heterogent 
  • Vad som är bland det bästa är att det finns flera fikaställen att välja emellan 
  • Shoppa behöver man inte åka till Karlstad för, det kan man göra i Sunne för det mesta 
  • Bioklubb
  • Lindyhopp i Kolsnäs som jag så gärna ville delta i, men vågade inte 
  • Spa för Guds skull, skadar inte att ha i närheten en kall novemberkväll 
  • Det finns kultur, fint och mindre fint och det är skönt

Det finns människor i Sunne som är engagerade och det inspirerar mig.  Jag är för cynisk och skeptisk ibland, vet det, ser skugga i ljuset och tvärtom.
Jag hejar på alla dessa människor som jag ser överallt och som jobbar på varje dag, är justa mot varandra och bidrar. Som använder ord som solidaritet, humanism och mänskliga rättigheter.


Själv plågas jag ständigt av att göra för lite, fel saker,vara självisk och titta bort. Jag tvivlar på mina egna motiv helt enkelt, vilket till slut blir ett hinder. Inte alltid men för ofta. Jag var modigare och mer engagerad i orättvisor förr tror jag, hoppas i alla fall.
Tycker inte om den egenskapen i mig själv där jag har svårt att "gilla olika" för den sidan finns. Är man extrovert som en annan så syns det också på mig vad jag tycker, fråga mina barn.
Men jag lovar att fortsätta försöka möta det jag inte förstår eller tycker om med större ödmjukhet och tolerans. Misslyckas jag är det inte hela världen hoppas jag men ska försöka.

I fjorton år har mycket hänt med Sunne och med mig men vi är fortfarande sams och vill fortsätta umgås. Hur länge det vet vi inte, tiden får visa.

Tack och hej!/Maria Österman

Tack Maria. Det här blir också sista inlägget innan Sunnebloggen tar semester. I början av september återkommer vi med nya intressanta bloggare, med anknytning till Sunne.

Till dess önskar vi dig en trevlig sommar!


tisdag 21 juni 2016

Vinterbadare

Jag testade att bada i vak för första gången när jag var runt 20 år. Gjorde alla misstag man kan tänka sig i sammanhanget. Doppade mig mitt i vinter när det var över - 20 minusgrader och var ensam. Ingen fantastisk upplevelse direkt utan förknippar minnet med smärta liknande tusen nålar som trängde sig in i kroppen.

Det dröjde ett tag till att suget att prova igen kom, närmre 20 år. Tillsammans med mina två goda vänner en sensommar kväll i Kolsnäs tog jag upp frågan. vad sägs om vi försöker utmana gränser lite och fortsätta bada året om? Bli ofantligt pigga och slippa bli förkyld?


Min vän startade en Facebookgrupp för oss tre vinterbadare som vi kallade oss modigt redan från början i augusti. Vi blev fler och fler som ville prova och antalet vinterbadare ökade rätt så markant i Sunne tror jag. Idag är vi 47 medlemmar i gruppen som är öppen för alla.


Vi har bara en brygga, stege och alltsom oftast en vak. Ingen skydd för ombyte, inte ens vindskydd. Min kära vän, benhård rutinerade vinterbadare i Fölisön i Helsingfors tyckte det var väl att ta i. Att stå på bryggan och byta om i kylan? Men det gjorde vi i Sunne, inga konstigheter.


Jag har lärt känna nya människor via vinterbadet och just det här med att göra detta i grupp har varit så roligt. Lite galet och roligt.
Gruppen har välkomnat alla och just det har varit huvudsaken. Bjuda in och inte utesluta någon, det är viktigt i ett samhälle som blir mer och mer vi och dom. Sen vad man väljer att göra, vinterbada eller samla på tågtabeller till exempel är kanske mindre viktigt.

För övrigt tror jag mer på att göra saker tillsammans än att "hjälpa" någon. Att med lika villkor delta, hjälpa och ta emot hjälp i olika sammanhang tror jag på. Mina vinterbadande vänner bidrog med många härliga minnen denna vinter. Känslan av att man klarar mer än vad man trott är rätt så häftigt. Det hjälper på riktigt.
/Maria Österman

måndag 20 juni 2016

Mer finsk i Sverige

Jag har nog aldrig känt mig så finsk som efter att jag flyttade från Finland. Det är konstigt. Jag växte upp med en generation "globetrotter", vi skulle inte vara bundna till landgränser utan resa och upptäcka världen. Kände mig inte särskild finsk någonstans.

När jag flyttade till Sverige fick jag plötsligt ta ställning till saker som mina landsmän ställt till, ja det färskaste då 2002 var ju dopingskandalen i Lahtis. Så fantastiskt skämmigt och sorglig samtalsämne.

Skogsfinnar, mutti och fläsk. Vad visste jag om dessa, inte mycket. Det visade sig att många här och i norra Värmland hade rötter i gamla finnbygder.
Jag fick inbjudan att delta i några möten med andra finländare i trakten via Finnkulturcentrum i Torsby.Vet inte riktigt vad vi hade gemensamt annat än ursprung men det var intressant. Sisu radio intervjuade mig vid två tillfällen vilket var ganska roligt. Mest för att jag var finsk tror jag.

Jag har alltid pratat finska med mina barn, pappan svenska och den gemensamma språket har varit finska så länge vi var gifta.

Med alla nyanlända i Sunne tänker jag ofta att även jag är en invandrare, men med pass och rättigheter bara för att jag är född i Norden. Jag är glad att Sunne numera liknar en större ort med flera nationaliteter även med de kulturkrockar det innebär. Jag tror att det är precis vad som behövs för att hålla orten levande.

Häromdagen fick jag träffa och prata finska med min barndomsidol.
Han hade gigantiska händer.
(J
uha Mieto, Maria och Thomas Wassberg)

/Maria Österman

onsdag 15 juni 2016

Från storstad till landsbygd

Hösten innan flytten hände terrorattacken i World Trade Center och plötsligt kändes exmakens idé att flytta till Sverige och bo på landet för en period lockande. Så här i efterhand har jag tänkt mycket på hur den händelsen påverkade beslutet att flytta? Att fokusera på familjen och ge barnen möjlighet att växa upp på mindre ort kändes rätt.

Beslutet att flytta och bo i ett gammalt hus på ett ställe där jag endast besökt en leksaksaffär och mataffär på sommartid fattades snabbt.
Ja varför inte?
Allt kändes som ett äventyr för hela familjen och jag var nyfiken. Fem år skulle det bli och kvar fanns lägenheten i Helsingfors där min mamma och pappa skulle bo tills vi kom tillbaka.

Flyttlasset åkte och vi följde efter. Kommer så väl ihåg den mörka vägen från Karlstad till Sunne. Barnen sov och jag försökte se ut i mörker, begripa vart vi var på väg till. Jag såg skog och  åkrar, inga människor bara enstaka bilar. Jag kommer ihåg det belysta kyrktornet, visste att vi skulle bo intill kyrkan och av någon märklig anledning gav det mig tröst. Jag skulle i alla fall hitta hem tänkte jag.

Jag minns första dagarna och veckorna hemma med mina 7 månader och 4 år gamla döttrar medan den äldsta börjat gå i skolan och maken jobbade. Jag eldade i spisen, ammade sittandes på en pall framför vedspisen och försökte greppa min nya vardag som plötsligt hade  flera timmar kändes det som? Upplevde ett lugn jag saknat så länge, då när livet var som jäktigast med studier, små barn och en allvarligt sjuk nära anhörig.


Men det fanns en annan sida. Jag saknade mina människor, dom som visste vem jag var och som jag kunde prata med på riktigt med ord jag kände till. Jag saknade byggnader, spårvagnen, avgaserna, havet. Jag kände som att jag hade svårt att passa in, svårt att hitta människor jag kunde relatera till. Hittade inga lekparker, biblioteket låg på ett ställe dit det var omöjligt att ta sig med barnvagn, inget mörkt bröd utan sirap. Ja, det var det stora och det lilla som inte stämde och som jag saknade.

Förändringen kom när jag började jobba. Fick liksom ett ben till att stå på, arbetskollegor som sen blev vänner.

Hemlängtan kom i vågor och lindrades genom att bli med på allt jag kunde tänka på eller blev bjuden till. Allt från ljusparty, uteliv på Selma till kyrkokör. Testade löpklubben men pallade inte riktigt tempot i skogen med andra damer då och bröt. Fortsatte springa längre och längre.
Att åka skidor från Sälen till Mora med min värdelösa teknik lärde mig mycket om uthållighet och betydelsen av pannben.
Min pappa blev orolig i Helsingfors vad jag höll på med.
Tror jag växte upp till slut här i Sunne.

måndag 13 juni 2016

En helsingforsares utmaning att flytta till Sunne

När jag fick frågan om jag var intresserad av att blogga här för två veckor tänkte jag: Vem skulle vara intresserad av att läsa om mig, mina funderingar? Sen tänkte jag att herregud vilken möjlighet så nu kör jag. Tänker skriva lite om mig själv, var jag kommer ifrån och mina alldagliga funderingar. Korta texter kommer det säkerligen att bli, lite bilder och ganska ostrukturerat.

Jag är en helsingforsare sedan sju generationer tillbaka, pappa finlandssvensk och min mamma som var helfinsk. Jag är uppvuxen mitt i stan, åkte spårvagn och buss själv redan tidigt. Jag är van att röra mig på stan, älskar luften av avgas på kvällarna. Jag växte upp utan att lära mig åka skidor, vi åkte skridskor vi stadsbarn.

Jag växte upp med finska som modersmål, gick i finskspråkig skola och hade för det mesta finsktalande kompisar. Det här med svenska språket lärde jag mig i skolan. (Prepositioner kastar jag hej vilt fortfarande utan att riktigt känna av om det är rätt eller fel så ber i förväg om ursäkt om dom grammatiska blommor som färgar min text.)

Andra året i gymnasiet åkte jag tillsammans med många andra i min skola till USA som utbytesstudent. Fick då lära mig bygga upp sociala nätverk med kompisar, lära mig språket och the American Way of life ur tonåringens perspektiv. Undrar ibland om just den erfarenheten bidrog till att jag vågade lämna mitt älskade Helsingfors och följa med till Sverige och lilla Sunne?

Jag har min pappa och lillebror i Helsingfors vilka jag och barnen träffar på somrarna. Jag försöker lära ut det jag kan och lärde mig som barn: hur man använder lokaltrafik, att smälta in och inte vara rädd eller provocera en alkis/blandmissbrukare man möter, att vara gatusmart helt enkelt. Allt det där mina barn som växt upp i Sunne inte lärt sig.


Att jag utan körkort och med man och tre små barn hamnade i Sunne berättar jag om i min nästa blogg, om någon nu är intresserad.
/Maria Österman

fredag 10 juni 2016

En ny bra ursäkt att gå på loppis!!!

Hej
Idag blir det två inlägg - det som var tänkt för gårdagen försvann nämligen "på vägen" och fick publiceras i morse. Här kommer mitt sista inlägg.

Tror jag är båda galen och lite manisk, i ett positiv avseende förstås!!!

När jag nu har inrett färdigt huset då har jag flyttat vidare till trädgården.
Jag och levande blommor har aldrig kommit överens, fast jag har inte gett upp....än.
Då gäller det att skapa en trivsam utemiljö som är relativt underhållsfri, men samtidigt roligt och trivsamt.

Då är vi där med dessa loppisar igen!!! Hälften av nöjet med att gå på loppis är det sociala biten. Är man en loppisfreak då finns det flera ...och då ökar umgänget med likasinnade.

Har hjälpt ett syrisk familj som bor på Selma, då kan jag gör loppisfynd och leta efter sånt som de behöver. Då blir jag tillfredsställd och de blir nöjda och glada åt det jag fyndat... så alla är glada!!!

Mitt första projekt i trädgården var en jobbig rabatt, kirskål och kvickrot plus en odödlig växt som spred sig överallt. Markduk på och sen drog jag igång med min lerkrukefamilj. Leif, jag, min son Oscar och Leifs dotter Helene. Det blev mycket borrande då det inte var bara krukor och sen trädde jag dem på ett armeringsjärn. Tada!!!


Lerkruksfamiljen





















Vi åker mycket med husbilen NOA och för 2 år sen var vi i Skåne. Passade på att hälsa  på Mandelmannens Trädgård.
Där fick jag sååååå mycket inspiration. Såg denna blomma av blåst glas och tänkte sånt vill jag också ha i min trädgård, men hur fixar jag det?




















Plockade ihop disk en dag och satt ihop tallrik, djup tallrik och glas... och då kom idén.
Ja! Jag kan gör egna utav återvunna glasobjekt.

En ny bra ursäkt att gå på loppis!!!
Då började min nya hobby. Glas`konst` i trädgården.

Så rörigt jag har hemma just nu (annars också!!) Det ska vara mycket glasgrejer så jag hittar den perfekta blomman...eller fågelbadet. Tallrikar, glas  ljusstakar, glaskulor, sockerskålar, vaser...ja You name it!!!

Rörigt i hobbyrummet!













Har hållit på i ett år snart, blommorna ändras och utvecklas. Jag limmar ihop med en starkt lim som håller många minusgrader, Och min man hjälper till med armeringsjärnet som ska svetsas. Försökte själv, men var inte bra på detta.


































































Så nu i helgen ska vi dra iväg med vår lille NOA och se vad jag hittar för läckerbitar till mina blommor. Jag vet aldrig vad jag kommer hem med.
Spännande!!!

/Fiona

Det ska vara mycket FÄRG

Hej
Noa vår husbil är så praktisk att ha med, det är bara att lasta in. Hela mitt hem är fyllt med loppisfynd. Inte vad som helst, men saker som gör mig glad.
Det ska vara mycket FÄRG.

Ni förstår att jag är inte mycket för städning, vill gärna ha ordning, men städning har jag inte tid till, bara när det blir för illa!! Har inte en enda vit vägg i huset... förutom badrummet, men det är så litet så det räknas inte!

Älskar också det mesta av Gudrun Sjödén, så är alltid på alerten på loppis efter hennes kläder och inredningsdetaljer. Fick tag i mattan till Garderoben för 300 kr på loppis och den hade varit kemtvättad inför försäljning. Vilken kap!

Hemmet känns så lugnt och behagligt för mig fastän jag har mycket färg och saker. Mycket av möblerna är köpta secondhand.Det är en härlig känsla att få tag i saker billigt som är lite annorlunda och som är återvunna. Visst köper jag nytt också, men får jag tag i begagnat då tänker jag ibland på miljön och är tacksam att folk inte slänger sina "dyrbar" saker.

Är inne i en period där jag tycker att glas är så vackert. Har många glasföremål som är överallt i hemmet, som samlar damm förstås!! Men jag kan inte sluta med det. Nu har jag även glas fullt i trädgården!!!

Undrar om jag är galen eller bara manisk!!! ;-))

/Fiona

Hallen


Köksfönstret

Sovrummet






















Walk in wardrobe

Köket


Köket

tisdag 7 juni 2016

Passion för att skapa

Hej
Första gången jag träffade min man var på Selma på dans. Kom inte ihåg hur länge sedan det var som jag skrattade så mycket.

Konstigt nog levererade han delar till min arbetsplats som just då var Legotjänst och vi hade aldrig stött på varandra. Konstigt.

Vi både hade passion för att skapa, Leif var det tekniska och jag den estetiska i vårat förhållande. Det dröjde inte länge förrän jag flyttade till Linna... och från den dagen fram tills idag har vi projekt som vi kastar oss loss i.

Vi köpte oss vår första "husbil". En gammal renaultbuss, lågt i taket, VÄLDIGT enkelt, men det var vårt. BLOMBUSSEN heter den, och ni ser varför.

Jag älskar att utforska och denna var perfekt för att ta oss ner på små grusvägar och hitta massor med fina smultronställen. Vi även tog oss över till Danmark och Tyskland i den.












































Men ryggen tålde inte den låga taket så vi letade ett nytt projekt. I Deje hittade vi Betty-Ann. En "ståtlig" Hiace från 1979. Jag inredde och gubben fixade det praktiska. Det blev många turer runt om i södra Sverige, Stockholm och Göteborg, så kul att ha vårt lilla"hus" med oss överallt.

Många punkteringar blev det, spännande men ack så otäckt. Fick köra hem en gång utan broms då däcket slet av bromsrören. Men min trogne "chaufför" fixade allt!!


























Vi vill så gärna campa på vintern också. Hade provat med Betty-Ann, men vi höll på att frysa ihjäl och det var bara oktober!!

Då hittade vi en sleten, smutsig Fiat Dakota med trasig fönsterruta, och utan 5:ans växel. Den var billig och vi såg många möjligheter med detta projekt. Ommålning utvändigt som invändigt, plus lite personliga detaljer för att "pigga" upp gamla NOA, som den heter (på grund av registreringsnumret). Där kunde jag släppa loss med inredningen!! Det var sååååå kul.

Nu har vi vår Noa med oss överallt, så praktiskt att ha kök med oss och badrum och en massa plats för alla mina loppisfynd!!!





































/Fiona