torsdag 17 november 2016

Låt kreativiteten flöda och följ ditt hjärta

Speciellt när vinterns kyla och mörker sprider sig över vårt avlånga land är det viktigt att hålla kreativitetsflödet uppe och hitta på roliga saker! Viktigt för mig i alla fall, men skulle tippa på att läkare, psykologer och annat kunnigt folk skulle instämma att det höjer livsgnistan.

I förra bloggen berättade jag lite om familjemedlemmarna på gården och visade foto på huset där vi bor. Men det är snarare huset där Lisa och Ronja och möjligtvis katten Luna bor mest…

Lisa skojar och kallar oss särbos, för jag spenderar mer tid 30 meter bort, tvärsöver tomten från huset, i den fina 216 kvm stora ladan med stort L! Där nu även Fred och Bosse bor ju…

Jag har alltid älskat gamla lador, ett stort utrymme med oändliga möjligheter. 
Min första tanke när jag såg ladan var att göra om den till en ”konstlada” eller någon slags ”upplevelse-lada”! Ett ställe där man kan leka och klättra runt, skapa konst och inbjuda till konstvisningar, musiktillställningar och dans etc.
Jag vill göra om hela ladan i sig till ett stycke konst!

Ladan
Denna underbara välbevarade ladubyggnad brann tydligen ned och återbyggdes på -40 talet.

Den hade ett jättefint stall som vi inte har behövt göra någonting med, annat än att skjuva ett par åsnor med lite hö och vatten så var det utrymmet utnyttjat!

Ladan är ju förstås oisolerad och därmed ”lite” kylig att hänga i om vintern. Av kostnadsskäl kan vi ju inte isolera och värma upp hela ladan även om jag skulle önska det!
Men ett litet isolerat utrymme tänkte jag ändå att vi skulle ha där och det utrymmet skulle bli min - så länge drömda om - ateljé!
Så den började jag skapa så snart vi flyttade in.
Det var mycket rivnings arbete till en början, då jag valde att bygga den i det risigaste rummet i hela ladan, troligtvis gamla svinstian…
Med denna ateljé kämpade jag hela förra vintern, och först framåt sommarn började det ändå likna något i stil med vad jag tänkt mig och det blev klart för in-flytt!

Tyvärr hann jag aldrig ta någon bild på hur rummet såg ut från första början men så här såg bygget ut kring juletider i fjol:



För att slutligen se ut så här:



 
Det finns fortfarande lite små detaljer i rummet att slipa på men jag fick så bråttom att möblera och flytta in konsten så fort mattan var lagd och väggarna var målade!

Så med detta isolerade ateljérum har vi skapat oss kreativitet förutsättningar inför vintern. Här kan man nu sitta å måla å pyssla medans november slasket pågår utanför.... och närmaste grannar är två åsnor!

Som ni redan fått lite försmak på…. och vissa av er kanske även tittade in på café Megafon förra månaden där jag hade konstutställning, så gillar jag att måla.
Här följer några bilder på vad som kan skapas en trist ruggig vinternatt på en stilla skogs gård i Värmlandsskogarna..






Nu måste jag ju även få framhäva vintertidens faktiska härligheter också!
Kommer det bara en dump med snö och solen tittar fram ett par timmar som får hela landskapet att glimra magiskt likt tusentals små diamanter, så sitter jag inte inne i ateljén och trycker längre…
För utöver konstskapande så har jag även ett brinnande intresse utav utförsåkning!
Sååå brinnande att på fredagskvällar, när de flesta människor unnar sig en välförtjänt lugn helg med popcorn hemma i tv soffan, så sätter jag takboxen på bilen och pruttar 5-6 timmar norrut, för att tidigt nästa morgon vara först att lägga två spår nedför ett puderbeklätt berg!

Det är få saker som slår friheten av att utmana gravitation och centrifugalkraften genom att dundra ned för mäktiga berg på ett par skidor! Och jag känner att det gör mig frisk och stark av att vistas fjällmiljö.

För att öka på spänningen och glädjen har jag även börjat tävla i Skicross!
En väldigt kul skidsport som går ut på att ta sig ner för en utmanande snabb bana, full av hopp och velodrom-svängar, före sina 3 motståndare som befinner sig samtidigt i banan..
Kring dessa tävlingar har jag även lärt känna många fina nya vänner, som alla delar samma glädje för skidåkning. Skicross är även en väldigt publikvänlig sport, då det händer mycket hela tiden i banan + att man får en trevlig frisk dag på fjället och kan äta lunch i våffelstugor.. så jag rekommenderar varmt att åka å kika på en tävling om ni får chansen.

Här är några bilder från en tävling på ”hemma berget”  - Hovfjället

morgon på berget


skicross bild, starten

skicrossbild med skidåkare, startandes

Martin i Åre! 
Så nu hoppas jag att jag har inspirerat er lite i alla fall inför den långa, mörka, kalla, eländiga vintern! …hade inte jag älskat den så mycket, så hade jag aldrig bott kvar på den här longitud 60 graden!! 
Hörs om ett par dagar! / Martin Skogli

tisdag 15 november 2016

En solskenshistoria

I det här mörka november rusket vill jag sprida min solskenshistoria..
Mitt namn är Martin Skogli och jag är nyinflyttad i Sunne.

Det var förra året som jag och min flickvän Lisa bestämde oss att nu får det vara nog Stockholm! 
Det blev för stressigt och dyrt...+ att vi kände för att bilda familj och att då vårat barn skulle få växa upp bland djur och natur.
I augusti förra året åkte vi och hälsade på några vänner här i Sunne, och kikade samtidigt på om det fanns något fint boläge i krokarna....och det visade det sig att det fanns.

bild på huset i Bäckalund
Via hemnet dök denna lilla skogsfastighet upp, det ligger strax utanför Bäckalund, upp mot Hällsjön och både jag och Lisa blev förälskade i gården sekunden vi åkte ner för att kika på det. Jag tror vi båda kände direkt att "här ska vi bo"!
Priset på denna välbevarade gård med 4 hk mark var också behagligt! Det var inte svårare än att sälja vår 60 kvm lägenhet i storstaden,  + få såpass mycket pengar över i affären att det gjorde oss skuldfria på köpet!
Allt gick väldigt fort....på en månad satt vi helt plötsligt i vårat hus mitt ute i skogen, fria från stressen såväl ekonomiskt som bilköer och försenade tunnelbanor!

Yrkesmässigt var det heller inga problem att flytta mot strömmen. Jag är snickeriutbildad och bestämde mig för att starta en egen liten firma som heter - Skogli Snickeri. Även inom detta område är Värmland mycket lugnare miljö att jobba i än Stockholm, mindre tidspress och trevliga skojfriska värmländska kunder :)
Att ha egen firma tillåter mig även att bara ta de jobb jag känner för och även vara ledig när jag känner för att lägga energi hemma på gården.

Lisa blev gravid ganska direkt vi flyttade hit!, och i juni i år föddes får fina dotter Ronja! därmed har Lisa tagit en välförtjänt paus från arbetslivet... innan så jobbade hon inom livsmedelsbranschen och var butikschef för ett hemköp i Tullinge, utanför Stockholm.

Ronja
Lantlivet blir enklare ju större familjen är, så för att fylla ensamheten har vi utöver barn även skaffat några djur som växer i takt med Ronja.
Först dök det upp en liten katt, som heter Luna, hon fångar allt ifrån möss till småfåglar och ekorrar!

Sedan fylldes det på med en hönsflock, som nu ger massvis med ägg, så vi måste nog öppna upp för äggförsäljning snart! annars gör jag även målarfärg av ägg..

Sist men absolut inte minst så köpte vi även två stycken åsnor att dela livets mörka och ljusa stunder med!



Dom döpte vi efter våra fäder - Fred och Bosse-, jag hade länge drömt om att äga en åsna, men jag erkänner att det var ett spontan köp! (Vi köpte dem via blocket från en djurpark i Östersund... för er som undrar kostade de 7 500kr styck)
Alla som kommer på besök frågar vad vi har dem till egentligen!...och mitt enda svar brukar just vara det - "att dela livets bördor och höjdpunkter med.." likt familjemedlemmar!
Dock bör tilläggas att de är unga ännu då! dom är bröder och Fred (den svarta) är 2 år, och Bosse (grå) är 1 år... om 2-3 år kan vi börja rida in dem och lära dra kärror etcetera.
Jag ångrar inget iallafall, och jag känner på mig att jag en dag kommer veta meningen med varför vi skaffade dem... kanske om oljan tar slut i världen och alla andra får gå, då har vi våra ferrarri-åsnor ;)
tills dess så står de här ute på Sätterstad (Heden) å betar å mår gött iallafall... när dom inte är på rymmen förstås!
Så ni som bor i Bäckalund området... Ser ni ett par åsnor i trädgården nån dag så vet ni vart de hör hemma!

Åsnorna Fred och Bosse
Detta var del 1 i denna bloggsession från Martin Skogli, i nästa del ska jag berätta mer om vad vi sysselsätter oss med för att förgylla dagarna + mer bilder på den o-omtalade ladan..

ses! mvh martin skogli

fredag 11 november 2016

En lycklig familj

Idag åkte jag hem tidigt från ateljén eftersom jag visste att Jakob och Torsten var hemma. Då vill jag bara hem. Jag kan tycka att det är jättesvårt att koncentrera mig, när jag vet att de är hemma och myser. Så det blev spårvagnen hem tidigt på eftermiddagen.

Genom hela stan monteras det julbelysningar som jag bara väntar på att de ska tända. Vi har ju ingen trädgård, så någon adventsgran blir det inte, men vi har ju Liseberg på utsidan, och de är ju experter på julljus.
Just nu vill jag att det ska bli första advent så att jag kan gå all in på julen. Då ska här jul bakas och jul pyntas! Jag ska ha julklapps tillverkning med Torsten och hans bästa kompis Inez och vi ska äta sjukt mycket risgrynsgröt! Konstigt nog har jag aldrig sett fram emot julen så mycket som i år.

Men det vi längtar allra mest efter just nu är ju bebisen! Det känns som att det är väldigt långt till mars, allra längst för Torsten. Han längtar så efter att få bli storebror, och det är roligast av allt. Han är överlycklig.
När jag och Jakob var på ultraljudet så visade barnmorskan på skärmen:
”-Titta va bebisen sträcker på benen, oj vilka långa fina ben!”
Då säger Jakob med lite tjock röst  ”-Jaaaa, och titta där är näsan….”
På riktigt!!
Han är ju sjuksköterska!!
Hahahahaaa! Jag kan inte minnas när jag hade ett så hysteriskt skrattanfall sist.
Vi ville inte veta könet på bebisen, men nog vet jag att det inte sitter näsor mellan benen på spädbarn! :)

Det var många värmlandbesökare på släktgården i Näs då vi gifte oss!

Jakob är underbar. Han har grundat mig på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara… Vore jag inte redan gift med honom så skulle jag fria med en gång! Jakob är den mest jordnära människa jag känner, och jag beundrar hans sätt att se på livet och människor.
Han har väl fått det från mina svärföräldrar, för de är likadana.  Att komma upp till Norrland första gången var som att komma hem. Jag älskar dom, de är fantastiska.
Min svärfar jobbar i sin skog, de bor på en släktgård precis vid havet som varit i familjen i elva generationer, och han mutar mig med både gård, katt och traktor ”-Bar ni flytt upp så få du huse å kattn.” (Kisen är nämligen en helt ljuvligt lat och tjock katt som jag älskar).
Och jag kan inte säga att jag inte är frestad…. Det skulle vara underbart att vara nära dem…. men det blir väldigt långt till Värmland…

Största kärleken av dem alla! Torsten praktiserar i trä verkstan på Stenebyskolan.

Vi får se var vi hamnar. Jag vet bara att livet är en himla massa vardag, och att är det någonstans jag trivs så är det just i vardagen, med mitt arbete och min familj. 
Nu ska jag gå och sätta mig i soffan bredvid Torsten som ser på ”Junkplaneten” och teckna.
Det bästa av två världar.

Ha det bäst!!!
/Helene

torsdag 10 november 2016

Donald Trumps hårsvall

Det blir ju automatiskt så att man vaknar på fel sida när USA väljer Donald Trump till president. Jag har pluggat i USA, och jag tycker att det är ett fantastiskt land på många sätt och jag har träffat så mycket bra människor där, men kom igen … Vad hände?

Jag har precis avslutat ett projekt på Boråstapeter som pågått i ett år. Det har varit grymt! Jag har aldrig jobbat med tapeter innan, och det har varit skitkul att lära sig om olika trycktekniker på papper, tapetkunden och produktionen. Dessutom har jag trivts så jäkla bra med mina kollegor. Det är ju viktigast av allt! På köpet har jag blivit tapetmissionär! Jag är alltså 35 år gammal, ganska inredningsintresserad (även om mitt eget hem är något styvmoderligt behandlat) och aldrig tapetserat innan, men nu tvivlar jag på att jag någonsin kommer att måla en enda vägg igen.

Hursomhelst så är jag numera tillbaka i ateljén som jag delar med andra formgivare och konstnärer, och resten av hösten kommer jag att arbeta med förberedelser inför Heimtex 2017. Det är en av de största, viktigaste internationella mässorna för privat och offentlig textil och inredning. Den går av stapeln i Frankfurt. Det är ett stort projekt som kräver mycket förberedelse och arbete, och jag gör det tillsammans med Johanna Skånmyr på Studio Gul.

En återkommande kund på mässor är franska 3suisses. Här är mitt mönster ”Piony” på bäddtextil.

Mässor är ett jättebra sätt att komma ut och träffa kunder från hela världen, och det är nödvändigt eftersom marknaden här hemma är liten. Det är en stor investering för ett litet företag som mig, men det är också väldigt viktigt att komma ut och få se att mitt arbete står sig där ute i världen, och jag har sålt mönster till alla möjliga länder på det viset. Det är otroligt roligt när det kommer återkommande kunder, och även om jag är helt slut efter varje mässa, så tar det inte längre än att vi sitter på planet tillbaka hem innan vi börjar diskutera vad vi kan hitta på till nästa gång.

Jag vågar inte riktigt cykla till ateljén på morgonen nu eftersom det är halt. Annars så cyklar jag hela vintern, när jag inte är gravid vill säga. På Kaptensgatan i Majorna delar jag ateljé med både andra formgivare och konstnärer, och det är viktigt att ha någonstans att åka på morgonen. Det är ett sätt att få struktur på arbetet och det är viktigt att ha någon att äta lunch med, eller någon som man kan be om kritik på det man håller på med, eftersom man lätt blir lite insnöad när man arbetar med ett projekt.

Mönstret ”Ljung” för 3suisses.

ALLA mina mönster tecknar jag för hand och bearbetar dem sen i datorn. Jag skulle inte kunna jobba om jag skulle utgå från ett dataprogram när jag ska göra mina mönster. Det är ofta i lusten till olika medium som allt börjar. Min akvarellåda är en av mina trognaste partners, men det kan lika gärna vara så att jag upptäcker någon ny färg, penna eller papper som ger inspiration till nya mönster.

Det är något i det repeterade mönstret som fascinerar mig, och jag märker att jag gör rapporter (det vill säga repetitioner av något som kan fortsätta i oändlighet) av allt jag ser runtomkring mig. Det kan vara en magisk horisont, mönster i isen eller ett nertrampat tuggummi på asfalten när jag sitter och stirrar ner i backen och väntar på spårvagnen. Eller Donald Trumps hårsvall. Joo, det är sant!!! Jag är nog helt arbetsskadad.
/Helene

onsdag 9 november 2016

Kråkrövad

Jag jobbar i en bransch som är väldigt trend styrd, och något som jag alltid får kämpa med är att försöka ”hålla koll”.
Det är ju i och för sig roligt att det ingår att läsa inredningstidningar och gå på trendföreläsningar, men egentligen så tycker jag inte att det är särskilt intressant. Däremot är berättelsen och kvalitén i till exempel ett bruksföremål eller ett mönster intressant. Jag tror att det är det som gör att vissa föremål blir älskade i generationer, och vissa bara håller säsongen ut.
Jag skulle kunna predika om det här länge, men det skulle bara bli långrandigt. Men jag tror på saker som är laddade med mer än bara en snygg look, och jag tror på att vi kommer att vilja ha färre prylar, men med bra kvalité, det ligger liksom i tiden.

Det är det som låg bakom mina mönster i min Nils Holgersson kollektion. Selma Lagerlöf är en av mina stora förebilder. Jag återkommer ofta till hennes böcker, och min sista vurm har varit för Nils Holgersson.
De beskrivningar som hon gör av djuren och naturen i ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”  får min fantasi att kicka igång. Jag tror att den boken kommer att vara en livslång inspirationskälla för mig som formgivare tack vara den bildliga och poetiska texten.

”Ända hittills hade kråkorna flaxat omkring honom i tät svärm och huggit efter honom, men när han kastade ut slantarna, glömde de men ens sin hämndlystnad och skyndade att plocka. Pojken slängde ut pengar nävtals, och alla kråkorna, ja, själva Vind-Kåra fångade upp dem. Och var och en, som lyckades att få fatt i en penning, for i största hast bort till boet för att gömma den".

Hittills har mitt Nils Holgersson projekt resulterat i ett antal skisser, målningar och mönster som jag ställde ut på Galleri Björken i Sunne
. Jag minns så väl när jag hade mitt första möte med Tuula Dajén. Jag hade ringt henne bara för att prata om mina idéer och se om det fanns någon möjlighet att göra nåt i Sunne. Kanske workshop med barn eller vad som helst. Jag hade inget tydligt utarbetat projekt, bara lösa skisser,  men var full av energi för att göra något hemma i Sunne, med just Selmas texter, även om jag inte visste vad.
När vi träffades hakade hon i direkt och förstod precis vad jag menade! ”-Vi gör en utställning nästa sommar!”

Det är en en häftig känsla att träffa nån som vågar att ge en fria tyglar, och det blev ju kanonbra! Jag åkte hem och jobbade med mina mönster i nästan ett år innan vernissagen, och jag säljer fortfarande mina produkter från den kollektionen.

“De behövde inte heller vänta förgäves, ty så snart som kråkorna hade slutat, kommo hararna framspringande. De strömmade fram i en lång rad utan synnerlig ordning. I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller fyra i bredd. Alla hade rest sig på två ben, och de rusade fram med sådan fart,att de långa öronen svängde åt alla håll. Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde höga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, så att det skrällde. Somliga slogo en lång rad av kullerbyttor, andra veko ihop sig och rullade framåt som hjul, en stod på ett ben och svingade runt, en gick på framfötterna."
Och jag kommer heller aldrig att glömma när jag traskade upp till Ola Evensson på Fryksdalsens Sparbank eftersom mina Selma Lagerlöf brickor skulle vara perfekta give aways för banken.
Jag var så nervös att jag höll på att kissa på mig, och det slutade med att jag bara dillade om kvinnlig rösträtt:) Hahaha! Men han köpte ett gäng brickor iallafall, och jag hoppas verkligen att de har varit uppskattade:) Dessutom var han ju väldigt trevlig och enkel att prata med, så jag hade ju inte behövt att ladda från tårna, men man lär så länge man lever:)

Skisser på byggnader i Sunne. Kanske det blir nästa projekt….
Nu sitter jag på kammaren och funderar på nya Sunne projekt. 
Det är kul att få en så positiv respons från människor när jag berättar var jag kommer ifrån, och i stort sett alla tycker att vi är så himla trevliga vi värmlänningar och att det är så vackert i Fryksdalen.
Att jobba med berättelser och mönster med vår hemtrakt som utgångspunkt är ett sätt att lära mig mer om platsen jag är född på, och det är roligt att ha ett specifikt ändamål med arbetet.  Men än ligger det bara små tankefrön och skvalpar runt, så vad det blir, det vet jag inte än….
Jag tycker om att åka på inspirationsresor ut i världen, tanka på min hjärna och se vad andra gör, men allra oftast så räcker det bara med att gräva där man står!/Helene

måndag 7 november 2016

Ofrivillig entreprenör

Det låter värre än det är att vara ofrivillig entreprenör, för jag tycker faktiskt att det är hur kul som helst och jag vill inte göra någonting annat, men det ligger ändå något i det…

Efter att vi fick vår son Torsten 2012 så hade jag inget arbete att gå tillbaka till efter min föräldraledighet. Det ser oftast ut så i min bransch eftersom jobben eller  projekten är så pass få.
Då bestämde jag mig, nu eller aldrig. Jag visste ju ändå inte vad jag skulle göra.
Nu startar jag företag och blir frilans.

Men jag visste inte hur.
Som tur är har jag en bästa vän som är skicklig entreprenör, och hon fick mig att våga. Första gången jag och Ulrika Frykestam satte oss ner för att diskutera mitt eventuella framtida företag hemma hos henne i Hälserud hade jag en lång lista på saker jag behövde ha hjälp med, saker jag inte hade koll på och allt jag var rädd för.
Efter min monolog tittade hon på mig och frågade : ”-Skit i det, var är listan på allt som du är bra på?? Jag vet ju att den borde vara ännu längre?”

Vi började om, med en ny lista.
Det säger ganska mycket om hur mycket jag lärt mig av henne.
Jag är livrädd för siffror, och det kryper i kroppen på mig när jag hör ett ord som ”moms”. För att inte tala om ”deklaration”!!!  Men då skaffade jag mig Arne på Axinova Redovisning i Sunne. Det man inte kan, ska man ta hjälp med, och koncentrera sig på det man är bra på. Så jag ”struntade” i det jag inte kunde, skaffade ateljéplats, gick starta eget kurs och satte igång.

Inspirationen till de här julgardinerna för Cellbes i år kommer från granarna i morfars skog hemma i Ingmår
Jag hade INGEN som helst erfarenhet av företagande, men Ullis och min före detta kollega Johanna Skånmyr från Borås Wäfveri  har hjälpt mig att bena ut vad det är jag håller på med, och gett mig tips som jag har kunnat hålla fast i när jag inte riktigt vetat var jag är på väg.
Jag har mitt eget företag, inte för att jag är entreprenör utan för att jag brinner för mitt yrke som formgivare. 
Att ha min egen verksamhet är en förutsättning för att få jobba med det som jag tycker är roligt.

En annan sak med att bygga eget är att kunna utvecklas, ibland med stormsteg, att kunna ta sig vatten över huvudet, klara av det och växa. Jag kan alltid sätta upp egna mål att sträva mot, fundera över nya vägar att ta, och det gör att det aldrig blir enformigt. 

Däremot så är jag ju inne i den delen av livet då småbarn och familj tar mycket tid, men jag tänker inte låta mig stressas av det. Eftersom jag ofta bärs iväg av hur roligt det också är så får jag verkligen jobba med det där att var sak har sin tid.

Bland mina mål finns att illustrera en nyutgåva av ”Nils Holgersson”, och att starta en liten produktion av någonting, (typ mattor eller nåt) i Moldavien. Och just nu är nog dessa mål ganska långt borta, men de finns iallafall där, och var sak har sin tid…
Någon av er som har erfarenheter och kontakter i Moldavien???

”I´ve been absolutely terrified every moment of my life -and I never let it keep me from doing a single thing I wanted to do.”
-Georgia O´Keefe


/Helene

fredag 4 november 2016

Om konstfack, underbara människor och att skaffa sig tur

Alla som har jobbat för att komma in på en konstnärlig högskola vet vilket stort jobb det är med arbetsproverna. Det är en otrolig press, både tid och arbetsmässigt, men också psykiskt, eftersom man lägger alla sina kort på att komma i på just precis den utbildningen. Även om jag hoppas att jag någon gång kommer att ta ytterligare en master i Inredningsarkitektur (vi får väl se när det blir….:) så är jag glad att jag inte står inför arbetsprovsutmaningen igen inom överskådlig framtid.
Men å andra sidan minns jag lyckan och förhoppningarna, att efter alla delar som antagningen innebär, få ett brev hem, där det står att du har blivit antagen till Konstfack.
För mig betydde det allt just då. Det var värt det.
Men står du inför samma utmaning - Glöm inte att du måste äta och sova ibland också…..

Jag tog min kandidatexamen 2006, och min master 2008. Jag är stolt över min utbildning, och jag tycker verkligen att jag har maxat mina 5 år på Konstfack, och jag är så tacksam för all kunskap, alla underbara människor och allt jävlar anamma som jag fick med mig därifrån.
Jag har verkligen älskat skolan, och jag saknar ofta sammanhanget och mina fina klasskamrater!

Från vävsalen på Konstfack
Speciellt tacksam är jag för att jag fick ha Amica Sundström som vävlärare. För även om jag har jobbat mycket med textiltryck så det är i väven som jag hade mitt ”hem”. Men att erövra bindningsläran har krävt enormt mycket jobb och tålamod, inte bara för mig. Amica har nog behövt att bita ihop både en och två gånger när hon ska förklara samma grej en gång till, för tredje dagen i rad :)  Tack Amica!

Det finns nog ingenstans som jag trivs bättre än tillsammans med trådar och vävstolar, och när jag ”får” det där huset som man ständigt drömmer om, är det första jag ska införskaffa en vävstol!!! Jag blir alldeles prillig i hela kroppen när jag tänker på allt man kan konstruera av bara trådar! Den magin fick jag redan hos My Dammand på Stenebyskolan, och kunde förädla den under min tid på Konstfack.

Mitt magisterarbete handlade om vävda textilier som förändras allteftersom ljuset utomhus förändras. Vi lever ju i ett ganska mörkt land, i kombination med att byggnadstekniken utvecklas och vi har sett mer och mer av transparenta miljöer.

Jag presenterade mitt projekt för Lars Kjelin och Maja Jakobsson på Svensson Markspelle, och där och då började ett helt nytt kapitel för mig. Efter sex år i Stockholm, flyttade jag till Kinna. (Det är inte direkt en metropol, men fint som snus om man är textilintresserad….)
Att få jobba med Lars, Cathrin, Eva, Maja, Pepe och Olle gav mig den bästa möjliga starten, och jag trivdes som fisken i vattnet. Steget mellan skola och arbetsliv var taget, och när jag tittar tillbaka så tror jag att det har varit helt avgörande för mig och min fortsatta väg.

Under min Svensson Markspelle tid fick jag vara med om hur mycket kul som helst! Bland annat planera Alessandro Oteris showroom under Salone di Mobile i Milano med våra produkter. En del projekt skulle man kunna kalla idiotprojekt, men fasiken va bra det blev!
Därifrån har jag tagit mig vidare till många olika företag och designarbeten, och jag har lärt mig mycket den hårda vägen, men jag har också skaffat mig en hel del tur.
För det tror jag att man gör själv. Man måste skaffa sig tur.
Man måste utsätta sig för olika situationer, hur motigt det än kan kännas, för att det helt plötsligt ska uppstå en chans, och då kunna ta den. 

Men - Förutsättningarna för att jag skulle våga är verkligen att jag har haft en hejarklack som heter duga alltså.  Min familj, Ullis, Veka, min pojkvän och hans familj som jag hade under mina första stapplande steg från Sunne, mina lärare… alla runt omkring mig har verkligen stöttat mig till 100%! Shit vilka fina människor jag har samlat på mig!

Min mamma har inte en enda gång ifrågasatt det jag gör, även om hon inte alltid fattat vad det handlar om har hon vågat stå där bakom mig och stöttat.
”-Skiter det sig får du väl komma hem, värre än så är det inte! Du har aldrig längre hem än du har dit.” Min mamma är bäst! Tänk så långt gränslös kärlek ta ta en:) Tack mamma! Det ska jag alltid minnas när jag ser mina barn på väg mot sina drömmar.
Och jag kommer alltid att ha i åtanke hur mycket man faktiskt kan ge någon annan bara genom att lyssna och peppa, jag vet ju det eftersom jag själv har fått det av andra. /Helene

torsdag 3 november 2016

Från Prärien till DalsLånged

Jag gick på dagiset Prärien, och jag minns att bästa stunden på dagen var då de flesta av de andra barnen gått hem och jag fick sitta tillsammans med någon av mina fröknar och pyssla.
Ack så mycket arbete det
ligger i det här lilla rosa djuret:)
Och jag har fortfarande kvar några skatter från den tiden. Ett exempel är ett lustigt litet rosa gosedjur i plysch. Jag kan minnas hur pilligt det var, men att jag tråcklade mig igenom det, och känslan av att ha gjort den själv! Speciellt nöjd var jag med det hjärtformade huvudet!

Min absoluta favoritaffär i barndomen var ”Pyssel och presenter”, jag vet inte hur många spånkorgar och hobbyfärger som jag köpt av Ulla-Britt!
Jag och min bästa vän Ulrika Frykestam hade ett litet ”företag” när vi gick på lågstadiet. Vi målade korgar som vi dekorerade med torkade blommor, gjorde kransar och målade små sopborstar och smörknivar a´la 90 tal.
För mig var skapandet det viktigast, medan jag misstänker att det för Ullis var själva företagandet. Högkvarteret var hennes lekstuga på Enevägen som vi även delade med hennes kaniner.
Vi hade en trogen kundkrets i form av släkt och vänner, men Ullis tänkte större och såg inga hinder för att alla inte skulle vilja ha våra produkter! Så, vi hade en hel del äventyr med våra korgar och målade sopborstar, och jag blir alldeles lycklig när jag tänker på det:) Fasiken att det inte var på digitalkamerornas tid!!:)

Men det var under vingarna på Carita Johansson, bildlärare på Fryxellska som mitt "pyssel" gick från att vara en hobby och tidsfördriv till något som jag faktiskt började se på som en möjlig framtid.
Jag vet inte hur många timmar som jag tillsammans med Linda Örnborg och Camilla Johansson tillbringade i mörkrummet i källaren på Fryxellska. Jag minns att Carita gav oss plats, material och möjlighet att få utforska. Det är nog det viktigaste av allt! Att få möjlighet och tid att testa sig fram, och att ha någon som ser dig, ser vad du vill och kan stötta dig i det. Jag tror att utan Carita hade jag förmodligen inte tagit den väg som jag gick, och för det är jag oändligt tacksam!

Första anhalten efter Fryxellska var Bild och Form gymnasiet på Sundsta/Älvkullegymnasiet i Karlstad. Det var fantastiskt att få vara i ett sammanhang med människor som var intresserad av samma saker som jag. Jag hade dessutom turen att Linda också kom in, så vi gick tillsammans första året, och det kändes tryggt!
Därefter hade jag ett sabbatsår och bodde med min pojkvän i Italien. Jag var 17 och fick vara med om massor av fantastiska saker, men hemlängtan var jobbig.
Hemma igen var jag mycket mer fokuserad på att jag ville någonting, att jag ville vidare efter studenten.
Tredje året åkte vi på studiebesök till Stenebyskolan i Dalsland, och jag kände direkt och intuitivt, att här ska jag vara. Det kändes så rätt. Det fanns inga alternativ.
Efter det var det bara fokus på att fixa arbetsprover för att skicka till Steneby. Det var skisser, teckningar och idéer. Jag hade aldrig varit i kontakt med arbetsprover innan, och visste inte riktigt vad som förväntades, och jag höll på att bita av mig naglarna innan jag fick svar att jag kommit in!

Engagerade elever i workshop på  älskade Stenebyskolan!
Stenebyskolan är en fantastisk plats, och jag har faktiskt bara bra saker att säga. Det är fortfarande lite som ett andra hem eftersom jag undervisar där en hel del i den kreativa processen och arbetsprocessen.
Två år blev jag kvar på Stenebyskolan, och även om jag har gått vidare till högre studier efter det, så är det alltid min tid på Steneby som jag ser på som den mest utvecklande tiden. Både i min arbetsprocess men också för mig som människa. /Helene