fredag 15 december 2017

Vintervägar, halka och bilkörning

Tidig morgon, jag ska till Karlstad och jobba. Jag stapplar fram på den isiga gårdsplanen. Väl i bilen på vägen märker jag att det är riktigt halt. Jag kan köra till jobbet tre håll, och när det är dåligt väglag kör jag inte min vanliga vackra väg över Nilsby och Kil.

Den här morgonen är det inte så mycket snö men is.
Första backen upp märker jag att det är superhalt, vägen svänger i början av backen och nu sladdar bilen, jag tänker att jag måste ta det ännu försiktigare, och när jag är nästan uppe på backkrönet sladdar bilen ännu mer och jag växlar ner till ettan… ingen bra idé.
Bilen slirar bara, mina dubbar fäster inte, så fort jag släpper bromsen så glider jag åt fel håll, bakåt ner för backen.
Jag kan stanna bilen men kommer inte framåt och släpper jag på bromsen så glider jag bakåt. Jag prövar några gånger men nä bilen åker bara bakåt.

Det är inte särskilt mycket trafik på denna grusväg, så jag vet att jag kan bli stående länge innan någon kommer. Jag drar åt handbromsen hårt och bilen blir stående.
Jag behöver hjälp, att backa nerför backen utan att hamna i diket känns omöjligt. Så med reflexväst på, varningsblinker  igång och triangeln uppställd lämnar jag bilen.
Det är snorhalt, men jag lyckas ta mig tillbaka till huset. Där väcker jag min vän och tycker vi kan ringa bonden, det är sånt man gör på landet när det krisar, de har allt man behöver.
Vi avvaktar att ringa bonden. Jag och min icke så entusiastiska vän går mot bilen, han är inte lika vettskrämd som jag för halkan och verkar vara inställd på att det går att köra. Vi hoppar båda in i bilen, jag i passagerarsätet.

Jag känner mig aningen nöjd med att inte han heller lyckas få bilen att ta sig framåt, då är det inte främst fel på min körkunskap utan det är helt enkelt för halt, dubbarna fäster inte. Bilen glider bakåt, min vän lyckas få den att lägga sig på tvären. Några gånger tänker jag att vi kanske hamnar i det ena diket eller det andra men bilen håller sig krav på vägen. Jag hoppar ur för att försöka  putta och vända bilen med nosen fram.  Stor lättnad sköljer över mig när bilen hamnar rätt och glider iväg.

Bilen får stå kvar tills isen börjat smälta och vägen grusats. 
Jag hade aldrig fixat det där själv. Allt trixande med handbroms och kanske ännu viktigare det självklara lugn min vän verkar känna trots att även han inser att bilen lika gärna kunde hamnat i diket. Det lantliga morgondramat är över vilket jag är mycket tacksam för.
Bilen får stå kvar tills isen börjat smälta och vägen grusats. Jag ringer min chef och berättar att jag idag inte lyckas ta mig till jobbet. Så helt oplanerat får jag en dag hemma.

Jag minns att jag som liten under vintern pratade om och önskade att få bli insnöad. 
Tänk en sådan lycka att inte kunna gå till skolan, inte för att jag inte gillade att gå i skola utan för att få uppleva själva grejen. Att något helt annorlunda hände som inte gick att påverka. När jag var liten, på åttiotalet, minns jag att det hände att elever blev insnöade och slapp gå till skolan, men det hände ju aldrig i Skåne utan i andra delar av landet.
Men denna dag fick fröken stanna hemma. Att bo på landet har sina utmaningar men lugnet, nya vänner, mitt vackra hem, närheten till naturen och massa annat bra gör att jag känner mig säker på att flytten till Värmland är något av det bästa jag hittills gjort.

Önskar er alla en fridfull Jul!
/Line Malmsten

Sunnebloggen önskar alla en God Jul och ett Gott Nytt År!
Nu gör vi uppehåll för helgerna och återkommer igen vecka 3 (15 - 19 januari) med en ny omgång spännande berättelser och nya bekantskaper.

onsdag 13 december 2017

Hattdagar

Jag har ”hattdagar”, då står mitt företag i fokus och jag bör jobba flitigt, främst med tillverkning men även med annat.
Men ibland är det helt andra saker som kräver sin tid, att bo i ett gammalt hus med stor trädgård och massa uthus innebär en del kroppsarbete och kräver viss kunskap.

Att göra saker utifrån att man bör är ibland inte så lockande men på lång sikt vill jag ju att företaget ska växa och att huset ska stå kvar i gott skick. Så visst gör jag mycket jag inte alltid tycker är så roande men försöker samtidigt undersöka vad jag har mest lust för eller minst motstånd mot.
Vill jag inte klippa gräset så kan jag kanske tänka mig sortera pärlor eller rensa ogräs för att en annan dag faktiskt klippa gräset.

Stor trädgård och massa uthus innebär en del kroppsarbete

Jag upplever något så underligt som att livet har en ”egen vilja” som är mycket klokare än jag själv kan tänka ut och när jag följer livets hintar om hur jag ska ägna min tid flyter allt lättare. 

Jag är attans glad att det finns så många kloka grannar och vänner att fråga när min egen kunskap är på tok för grund. Jag behöver utöka mina hantverkskontakter och kunskaper ytterligare men jag har lärt mig en hel del.

Denna vinter eldar jag med ved jag själv kapat och torkat.

Denna vinter eldar jag med ved jag själv kapat och torkat.
Så mina hattdagar varierar, ibland är jag i ett intensivt skaparflow, omgiven av filt, strå, ånga, nål, tråd, fjädrar, tyll, sidentyger och andra dagar är jag ute på min gård i grovskjortan. 
/Hälsningar Line Malmsten

måndag 11 december 2017

Varför Värmland?

Innan jag flyttade till mitt hem kände jag två människor i Värmland, en är utbildad skådespelerska och har arbetat i Värmland på olika teatrar.
Första gången jag såg huset som skulle komma att bli mitt, tittade jag runt utifrån, andra gången åkte jag dit med mina båda vänner som moraliskt stöd för detta aningen våghalsiga beslut.
Min vän utbrister -”Här i närheten bor ju en vän till mig som jag spelat teater med i ”Värmlänningarna” han är en fantastisk människa!”
Så jag visste att jag skulle få en bra granne.
Men jag fick en hel drös fina grannar. 
När jag bott i huset någon vecka knackade det på dörren och där stod en dam med en kaka i handen som hon välkomnade mig till byn med.

En sen eftermiddag första vintern i mitt nya hem hade snön fallit tjock på uppfarten. Jag var tvungen att skotta men det var helt mörkt och jag var trött efter en hel dag på jobbet i Karlstad och mörkerkörningen hem. Så jag bestämde mig att ta något litet att äta innan för att mobilisera fysisk ork.
När jag kom ut, kanske en kvart senare var hela uppfarten plogad!
Folk är helt enkelt lite snällare här. 
Men allt det kunde jag ju inte veta innan, att det skulle bli så rätt, så väldigt bra för mig.

Flytten till Värmland blev också en flytt till en helt ny fas i Lines liv. 

Jag har fått frågan många gånger varför jag hamnade just här. Hela Sverige är ju fullt med röda hus i lantligt läge.
När jag tog tjänstledigt insåg jag att jag behövde se om mitt mående. Det hade kanat utför i flera år, andra året i Göteborg gick jag en meditationskurs, genom den tekniken lärde jag mig ett lätt sätt att vila och uppleva hur skönt det känns när allt blir tystare och kroppen blir mjukare både på insidan och utsidan. Jag gick några fler kurser i personlig utveckling och började hänga i Värmland med några nära vänner från Stockholm som hjälpte en vän att skapa en kursgård.
För varje gång vi åkte dit kände jag mig mer och mer dragen till platsen och det sammanhang som växte fram. Ett sammanhang där människor vill utvecklas, bli mer av den bästa versionen av sig själva. 
Kursgården är nästan bara ett stenkast från att bli klar. Vi är ett gäng som på olika sätt bidrar för att något riktigt bra ska växa fram, en plats där människor hittar nycklar till att skapa sig mer levande liv, full av mening alla dagar i veckan.
Så någon gång längs vägen väcktes tanken att flytta hit.
Först lite på skoj började jag titta på hus i trakten och när mitt hus dök upp kändes det som om allt var riggat för mig, känslan i huset, läget, timingen.
Allt gick som på räls, någon månad efter jag köpt huset kom fyra lediga textillärare tjänster ut i Karlstad, och jag tackade ja till en av tjänsterna som gav mig möjlighet att fortsätta arbeta deltid med mitt företag.
En månad senare gick flyttlasset, till en helt ny fas i mitt liv. 
/Hälsningar Line 

fredag 8 december 2017

En ny utbildning, ett företag och ett nytt hem

Då, för nu rätt länge sedan, var jag en aningen jobbig kollega, en sådan där som alltid gjorde allt rätt, jobbade jämt och hade mycket lite förståelse för de som tog jobbet på lite mindre allvar, som kanske kom lite oförberedda till något möte, gick lite tidigare utan nån ”vettig” anledning.
I takt med att livet utanför jobbet blivit mer och mer torftigt så blev jag mindre harmonisk på jobbet och blev kanske mer än bara lite gnällig och krävande. Successivt gick jag från att vara en mycket ambitiös, glad och snäll lärare som trivdes fantastiskt på jobbet till att känna mig rätt missmodig och irriterad allt som oftast.
En dag sa min nära vän och kollega ”Line du borde ta tjänstledigt”. Det var som om polletten trillade ner, jag hade aldrig tänkt tanken men visste direkt att det var just det som behövdes. Några månader senare fick jag ett förstahandskontrakt på en lägenhet som låg 15 min promenad från Tillskärarakademin i Göteborg där jag sedan läste deras tvååriga Modistutbildning.

Innan utbildningen bodde jag i Stockholm men lämnade staden under två år under utbildningen. I samband med flytten tillbaka till Stockholm startade jag mitt företag Linekka och gick ner i tjänst som lärare.
Livet kändes roligare, jag njöt verkligen av att skapa hattar, mössor, kepsar, baskrar, coiffer och hårdekorationen. Jag tillverkade alla kund beställningar på Mode Rosa, en pittoresk hattaffär i Gamla stan där jag en kort tid arbetade en dag i veckan.
Två hattar var upp och vände på slottet men tyvärr stannade ingen kvar. Den ena var för liten för vår höghet Drottning Silvia och den andra hade för stort brätte. Drottningen behöver nämligen vara synlig så stort brätte fungerar dåligt i officiella sammanhang.

Mode- och hattvisning på Alma Löw
Den stora gröna hatten har jag ”slaktat” och gjort om till en mer dramatisk hatt, en av sakerna jag visade i somras på Alma Löw där Ulrika Lundgren, Elin Äng och jag hade en mode- och hattvisning.
Efter min modistutbildning bodde jag ca fyra år i Stockholm innan jag var redo att kasta mig ut på mitt livs äventyr, utan varken skyddslinor eller säkra kort. Jag flyttade till Värmland och hamnade i en mycket levande liten by Södra Ås med de bästa tänkbara grannar.
/Hälsningar Line Malmsten

onsdag 6 december 2017

Jag är modist

Vi modister tillverkar främst damhattar och olika huvuddekorationer och mössor. Men vi gör även mjuka herrhattar. Jag driver mitt hattföretag för att jag älskar att skapa vackra saker och vill ha balans i livet. Balans mellan mitt jobb som lärare med massa fina barn som kräver min fulla uppmärksamhet och ibland sätter mitt tålamod och uppfinningsrikedom på prov och egen tid att skapa helt fritt i tystnad. Jag gillar att använda mina händer och ständigt hitta på nya former och sätt att lösa olika moment i den kreativa processen.

Jag tycker om att bära hatt och anser att varje kvinna klär i hatt, men vissa klär främst i stora brätten och det kan vara rätt opraktiskt till vardags. Förr i tiden, ja på Selma Lagerlöfs tid gick alla kvinnor i hatt. Det fanns inget utrymme att inte klä i hatt, ville du bli respekterad så var det bara att ta hatten på utanför hemmet.

hattstockar
Det är en lyx att jag har kunnat inreda den största salen till en hattateljé i mitt hus. Där finns min lila kakelugnen som jag eldar flitigt i så här års. Jag håller fortfarande på att skapa en 1800-tals anda och funktionell ordning i ateljén, letar efter en gedigen köpmansdisk, passande belysning och annat som bidrar till den rätta känslan.
Salen är full med modistredskap, hattstockar, textilamaterial och färdiga hattar. Flera hattstockar önskar jag mig alltid men de är inte så lätta att få tag på. Tusentals hattstockar har eldats upp men det händer att någon vänlig själ skänker mig stockar som de hittat på någon gammal vind eller uthus, det värmer verkligen mitt modisthjärta.

Line Malmsten i sin ateljé
I somras fick jag min första teaterbeställning, två hattar till Madam Butterfly till Operan på Skäret i Kopparberg. Ena huvudbonaden var en mycket stor Geisha ”hatt” en kul utmaning. Jag använde en stor utomhus-wok för att få till formen i stråmaterial. När jag arbetar intensivt som då med beställningen blir det ofta ett kreativt kaos i min vackra ateljé.

Sedan en tid tillbaka har jag satsat mer på att nå ut till fler kunder och göra min verksamhet tillgänglig för flera. Jag har via Växtlust Värmland fått bidrag till mitt företag, jag har tagit hjälp att utforma en ny logga och grafisk design, jag ska utvidga min parkering och göra lite resor för att visa upp mina hattar och coiffer (hårprydnader). Och sedan någon månad har jag en webbutik men där säljer jag bara coiffer, inga hattar. En handgjord hatt bör prövas ut noga och gärna utformas efter kundens önskemål.
/Hälsningar Line Malmsten

måndag 4 december 2017

Line Malmsten, textillärare, modist och inflyttad till Sunne presenterar sig

Line Rebekka Malmsten heter jag. 
Jag är textillärare, Modist och inflyttad till Sunne. 
När jag var liten ville jag bli bondmora. Jag ville bo på landet i ett rött hus, ha djur och odla grönsaker. Här i Värmland har jag ny uppfyllt den önskan jag hade som liten flicka.

Line Rebekka Malmsten
Jag är uppvuxen i en universitets stad med tre syskon och mina föräldrar. Under barndomen bodde vi både i lägenhet och radhus. Jag älskade att vara i naturen, på landet och jag var mycket förtjust i djur, speciellt katter.
Nån sommar hyrde vi ett lantlig hus med ett gammalt stall, jag tror det var där drömmen om att bli bondmora väcktes.

Min dröm att bo på landet har idag blivit sann och det med råge!
Jag har som många andra här i Sunne trakten flera hus, mitt bostadshus, lillstugan, hönshus (dock ännu utan höns) lekstuga, magasinet och grannens garage.
Jag har verkligen hittat hem, hem både bokstavligen till Gården Nästa som är mitt hem sedan några år.
Men även hem till mig själv, jag upplever större trygghet och livsglädje, än någonsin tidigare. Och när problem dyker upp har jag mer tillförsikt att ”det ordnar sig annars kvittar det”.
Det är en kombination av många saker som tagit mig till den plats i mig själv där jag oftast känner lugn, glädje och helt enkelt är nöjd med tillvaron. Att våga följa en djupare längtan och lämna nästan allt för att förverkliga min dröm om lantligt boende och leva i ett lugnare tempo är en av anledningen till bättre mående i mig själv.
Jag bodde i vår huvudstad, jobbade 100% och längtade efter mer innehåll. Efter ett roligare, enklare liv med mer meningsfullhet.

Gården Nästa
Jag återkommer till flytten, nu vill jag berätta om mitt fina hus, Nästa. 
Jag blev kär i huset redan på Hemnet. Den lila kakelugnen i stora salen som nu har blivit min hattatelje’ kändes så rätt, så jag.
Huset är från början av 1800-talet varsamt renoverat med mycket vackert bevarat från en svunnen tid. Huset andas lugn, gemytlig trivsel och har den rymd jag längtat efter.
Att inta ett stort 1800-tals hus är inte helt lätt, speciellt inte för mig som mest bott i moderna lägenheter och har stor fallenhet för skönhet i det lilla, men hela 160 kvadratmeter har varit en utmaning. Jag håller fortfarande på att sätta min egen prägel på huset.
Andra sommaren intog jag mitt sovrum genom att ta bort buteljgrön spännpapp, ta fram de vackra hand bilade stockväggarna och måla dem vita.
Det är en hel del jag vill göra för att helt inta mitt hus men drömmen är nu verklighet och jag har all tid i värden till att bo in mig och skapa ett roligare liv med mera hattar, djur, natur och nya bekantskaper.
/Hälsningar Line Malmsten

fredag 1 december 2017

Julbelysning, julledigt och julmys

Ja då var det fredag igen. Den bästa dagen i veckan … eller hur!

Det är inte för inte som det heter fredagsmys, man har ju HELA helgen framför sig. Wiho!

Denna helg ska fyllas med julshow på Musikhögskolan Ingesund med Estetiska skolan. Och de bästa svärföräldrar man kan önska sig kommer som barnvakter eftersom Johan sjunger på adventskonsert samtidigt i Mikaelikyrkan.

Eric fyller 4 år på måndag så därför blir det barnkalas på söndag i simhallen och så ska vi försöka få upp mer julbelysning i och utanför huset. Både jag och Johan älskar julbelysning men försöker hålla det på en stilig nivå. Tycker vi i alla fall, ha ha …

Sen är det måndag igen och hantverkarna knackar på dörren klockan sju. Yes! 😊
Snart är det julledigt och julmys!

Här bor vi!


Vi älskar julbelysning, jag och Johan 😊



Ja denna helg kommer ruscha förbi känner jag. Hoppas du också får lite julstämning under helgen, om inte är det bara att sätta på It´s beginning to look a lot like Christmas med Michael Bublé, då blir det jul! 😊

Idag ska jag få lite egentid med Johan på förmiddagen, vi ska till Åmål på begravning. Vet det låter lite psykopatvarning, men det är värdefull tid att hinna prata med varandra i bilen fram och tillbaka. Det är vår räddning många gånger i en annars väldigt hektisk vardag. Att få möjligheten att jobba ihop så ofta med bröllop, begravningar och konserter är suveränt, det blir rentav som annorlunda ”dater”.

Men det bygger ju också på att vi har fantastiska föräldrar (i Fryksdalen) båda två, som har ställt upp väldigt mycket som barnvakter. Kram till er!

Förresten, ni är alla varmt välkomna till Västra Ämterviks kyrka fredag den 16 december. Jag, Johan och kyrkokören sjunger julsånger. Blir trevligt det!

En av förra årets julkonserter


O helga natt med Johan och Nors kyrkokör förra året



Tack till alla er som tagit tid till att läsa mina blogginlägg. Har varit trevlig att sätta sig ner och skriva varje gång och blivit varm i hjärtat av alla ”likes”.

Ta hand om er och stressa inte upp er inför julen! Säger en supertrött småbarnsmamma som har gigantiska kom-ihåg-listor och kaosartat hem mitt i renovering … ha ha!

GOD JUL TILL ER ALLA!


Vi får hoppas att han kommer även i år
/Charlotta

torsdag 30 november 2017

Privilegiet att sjunga på begravningar

Det är en stor del av mitt liv men jag har vant mig vid att ALDRIG prata om det; BEGRAVNINGAR.

Upplever ofta att människor blir obekväma av att prata om detta, vilket har begränsat mig. Är därför glad att kunna dela upplevelserna och samtalen om de begravningar jag får uppleva med min man Johan Birgersson. Som också ofta sjunger på begravningar och även gör jättefina borgerliga akter som officiant.

Johan och Eric är ute och går en regnig sommardag 2015. Foto: Martin Hugne


Har alltid känt mig priviligerad att få sjunga på begravningar, en otroligt fin uppgift. Jag får skänka de anhöriga lite tröst och själv få en stund av stillhet och eftertänksamhet. Även fast det kan låta futtigt att ha sjungit två till tre sånger på en hel dag har jag med tiden lärt mig att se betydelsen av dessa två till tre sånger. Musiken och texterna är en viktig del av sorgearbetet och när dagen är slut känner jag att jag gjort något bra av dagen.

På läktaren i Stillhetens kapell på Rud.
Denna begravning genomsyrades av jazzlåtar

Ett varierande jobb när det gäller musikval måste jag säga, har sjungit allt från Fantomen på operan och Guldet blev till sand till klassiska Solveigs sang eller Time to say goodbye till diverse filmmusik och poplåtar.

Det ger mig som sångerska en större utmaning, roligare variation på jobbet och utrymme till mer personliga begravningar. Kan ibland tycka att vissa sångval verkar lite konstiga innan, men väl på plats får man förklaringen att det är starkt förknippat med den avlidne till exempel och det kunde inte bli finare för just denna stund.

Det har hänt mycket på 20 år … då det så gott som var standard med Där rosor aldrig dör och Jag har hört om en stad ovan molnen. Jag som är uppväxt med mamma Marita som flitigt sjungit dessa sånger på begravningar i Fryksdalen, har vaknat många lördagsmorgnar till ljudet av mammas röst:
- Till en stad jag är på vandring, synden där …

Det har gett mig ett lugn och en trygghet till att själv kunna prestera i dessa situationer. Tack kära mamma!

För någon vecka sedan tappade jag rösten helt och fick proffshjälp av mamma,
som sjöng och jag fick spela piano till i Lysvik på begravning

Många frågar om det inte är svårt att sjunga vid dessa tillfällen. Och visst är det det många gånger. Speciellt när man är en gråtmild person som jag. Gråter typ när jag ser på Bonde söker fru. Och jag har fått inse att om det handlar om tillställningar där mina nära anhöriga är involverade är det svårt att förbereda sig på känslorna som alltid kommer i stunden. Så där måste jag lära mig att se mina begränsningar.

Som sångerska på begravningar har Charlotta mött många olika livshistorier genom åren. Många tragiska och sorgliga livsöden, men också många fina och upplyftande berättelser


En begravning där jag inte har någon personlig relation med den avlidne kan jag lättare bli trygg i kontakten med kistan och hitta ett lugn i att sjunga för personen i fråga. Och då koppla bort alla gråtande personer i bänkarna.

Har mött många olika livshistorier genom åren, många tragiska och sorgliga livsöden. Men också många fina och upplyftande berättelser. Sjöng på en äldre kvinnas begravning för några år sedan, kvinnan hade varit en aktiv gymnastikfröken och hon hade nyligen fyllt 100 år. Då kändes det så rätt med Gabriellas sång som slutar med orden: Jag vill känna att jag levt mitt liv.

Begravningar är mitt i sorgen och bedrövelsen något otroligt varmt och fint. Alla nära och kära samlas för att ge varandra stöd och framförallt tid till att lyssna på varandra i denna annars väldigt stressade värld. Ingen som ska upp med mobilen och ta kort eller läsa sms utan alla får en stund i ro och reflektion.

Måste passa på att tacka alla fantastiska präster och officianter, som är otroligt duktiga på att beskriva och möta olika människor i sorgen. Tack för era fina berättelser och ord som låter mig komma den avlidne lite närmare i tanken och känslan. Ni gör ett suveränt arbete! 

Jag vet att dom som har lämnat oss har förstått av vi är,
liksom fladdrande lågor så länge vi är här.

Ur låten Koppången av Py Bäckman och P-E Moreaus


En ängel flög förbi mot himmelen så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord.
Ur låten Kärleken är med Jill Johnson

/Charlotta