fredag 28 april 2017

Sagolikt vackert är vad det är här i Sunnebygden

Vackra Värmland

Ibland slås jag av hur vackert vi bor! Speciellt nu i den nyvaknande naturen i all dess härlighet och prakt. Jag kommer själv ursprungligen från Uppland där det är ganska platt, så jag älskar verkligen alla berg och höjder. Men det jag uppskattar nästan mest är närheten till vatten. Det är något jag alltid har längtat efter!

Jag glömmer ibland bort att verkligen SE de vackra vyerna jag passerar dagligen, men idag stannade jag upp vid Mårbacka som jag kör förbi varje dag till jobbet.
Sagolikt vackert är vad det är här i Sunnebygden❤

/Carita


onsdag 26 april 2017

I möten med människor lär vi oss alla något nytt


Hej allihop!

Den här veckan har vi antagningsprov på folkhögskolan där jag jobbar. Det betyder att ungdomar (från 19 år och uppåt) som vill gå på våra olika musiklinjer till hösten kommer och gör spelprov och vi lärare sitter i jury och lyssnar och bedömer. 

För min del är det sångare, elgitarrister, pianister, elbasister och trummisar det handlar om och som sedan ska sättas ihop till ensembler som under läsåret spelar och turnerar tillsammans.

Ett otroligt roligt och spännande jobb såklart! 

Jag älskar att undervisa och få delta i kreativa processer där människor utvecklas och växer. För i möten med människor lär vi oss alla något nytt och jag njuter av att aldrig vara färdiglärd!

 
Ha en fin dag allihop!
/Carita



måndag 24 april 2017



















Hej!
Vad spännande att få skriva i Sunne-bloggen, det blir absolut första gången jag bloggar överhuvudtaget. Ni kommer att få hänga med i en ganska intensiv period i mitt liv.

Jag heter Carita Höök och bor sedan 14 år i Ingmår med min man Ivar och våra tre barn. Till vardags jobbar jag som sång- och ensemblelärare på Geijerskolan, folkhögskolan i Ransäter.

Jag har sjungit under hela uppväxten, i barnkör och ungdomskör, på kommunala musikskolan, i kyrkor och talangjakter och jag skrev egna låtar från 8 års ålder.

Efter ett teoretiskt gymnasium peppade min sånglärare mig att söka folkhögskola och satsa på musiken och på den vägen är det. Som 19-åring sökte jag och kom in på Geijerskolan (min nuvarande arbetsplats) där jag helhjärtat fick ägna mig åt det jag älskar mest och det var där jag visste att yrket som sångpedagog var det enda rätta för mig.

På Geijerskolan träffade jag också min man Ivar och efter två år på denna folkhögskola sökte jag och kom in på Musikhögskolan i Malmö. Ivar (som också är min kollega på jobbet) kom också in och således gick flyttlasset till Skåne där vi efter fyra års studier stannade ytterligare fyra år och arbetade främst på musikgymnasium, men även på Musikhögskolan.

När äldsta sonen föddes började tankarna på att flytta norrut att växa och såsmåningom gjorde vi slag i saken. Vi hyrde ett hus i Lysvik innan vi hittade vårt nuvarande hus. Här trivs vi och vill stanna.

Nu har ni fått en bakgrundsbild av mig och jag ser fram emot att dela med mig av mitt liv och min vardag!

/Carita


fredag 7 april 2017

Ack Värmeland du sköna

”Jag har kommit till insikt om att värmlänningarna är nog ett absolut enastående släkte för de är lite stöll allihopa. Tänk på Fröding, tänk på Selma Lagerlöv, Ferlin. Det var blandat med trolldom uppifrån obygderna där i Värmland. Men jag tycker nog att, och ingen får ta illa upp för att jag säger det, att Värmlänningar är ett kolossalt intressant folk, därför vi är allesammans lika, allesamman har vi, alla Värmlänningar har någon konstnärlig ådra utav någon sort, det är märkligt det där. Och sen, en oerhörd livsglädje, optimism och generositet blandat med de alla djupaste depritioner, det är inget jämnstruket över Värmlänningar inte.” 

Säger Zara Leander i en intervju som verkar inklistrat i ett i övrigt ganska märkligt men fint youtubeklipp med Ack Värmeland du sköna: https://youtu.be/x7y4WTKK3ZQ Jag såg klippet första gången när jag hade flyttat till Göteborg. Vi var ett gäng värmlänningar som flyttat ganska samtidigt och jag brukade på skämt insistera på att vi alla skulle sjunga Värmlandsvisan med handen på hjärtat när vi hade fest. Dels för att få alla utomstående att tro att vi var galna. Dels för att jag alltid varit intresserad av att utforska identitet. Men också för att jag alltid tyckt att låten var fin, den tål att sjungas en gång emellanåt.

Bortanför de värmländska skogarna

När jag vid 19 års ålder var färdig med gymnasiet kunde jag inte flytta snabbare. I flera år hade mina tankar varit vart som helst bortanför de värmländska skogarnas gränser. Som så många andra tonåringar hatade jag min uppväxtstad, jag tyckte den var tråkig och oinspirerande, jag ville ha mer, jag ville ha något annat. Det är lätt att vara hemmablind som jag skrev i ett tidigare inlägg. Det är lätt att tänka att gräset är grönare på andra sidan och att det är någon annanstans som det sker. Men när jag nu tio år senare bor i Värmland igen, så är jag inte längre förvånad över att jag blev samtidskonstnär. Det är något magiskt som sker i de värmländska skogarna. Kanske är det bristen på stimuli som fostrar alla de kreativa värmländska historierna, jag har liksom många andra vuxit upp med berättelser om mötet med både vättar, älvor och gengångare.

En fana som Sara gjorde 2010


Hela Värmland består av 318 341 invånare (enligt wikipedia 2016-12-31) bara 37 926 fler än i Malmö. Det innebär 17,5 invånare per kvadratkilometer i Värmland med motsvarande 36,51 invånare per 0,01 kvadratkilometer  i Malmö. Trotts denna glesbygd rymmer det några helt fantastiska pärlor, som Klässbols Linneväveri och anrika Rackstadgruppen med tillhörande Rackstadmuseet vid Arvika. Kristinehamns Museum i öst, och Kyrkerud folkhögskola med sin fina konstlinje i söder. När vi hittat huset i Västra Ämtervik skulle jag presentera området för min man, och googlade mig in på Sunne Kommuns hemsida: ”Välkommen till Sagolika Sunne! Sunne är platsen där modet växer, livet är enkelt och allting är möjligt.”

Första mötet med samtidskonst

Låter det inte fantastiskt? Men det är heller inte bara en fin slogan. I Sunne kommun bor det 13 425 invånare 10,42 invånare per kvadratkilometer. Hela kommunens befolkningsmängd når inte ens upp till en mellanstor stad i svenska mått mätt. Trots det har vi tillgång till ett rikskänt samtidskonstmuséum: Alma Löv, till och med flera av mina norska vänner känner till platsen. Mitt första riktiga möte med samtidskonst var här. Det var på Alma Löv jag bestämde mig för att detta ska jag jobba med även om det inte ger mig någon större inkomst. I Sunne kommun finns också en rikskänd teater: Västanå Teater som fick Natur & Kulturs kulturpris 2017. "För deras förmåga att ur en folkkultur – musik, myter och sagor – skapa en egensinnig, sinnlig och poetisk teater." Sunne har också fostrat världens första kvinnliga nobelpristagare i litteratur, Selma Lagerlöf. För den matglada så finns Sillegården, en restaurang som är omskriven i White Guide. Och för blomsterentusiasten; fantastiska Rottneros park. Med andra ord, bor du här har du massor att utforska och inspireras av, bor du inte här borde du genast boka in en tid för besök.

Kanske tiden ska vara sista helgen i juli? 28-30 juli har jag och Daniel satt av till Hildelund Konstfestival. En fullspäckad helg med konst, musik, föreläsningar och inspirerande diskussioner. Allt inspirerat av naturen och Värmlands relation till trädens hemliga liv. Mer info kommer inom kort, men sätt av datumet redan nu vet jag, vi lovar att i alla fall Vi kommer tycka att det är fantastiskt och inträdet är gratis. Kanske man kan se det som en gåva tillbaka till det landskap som gjort det möjligt för mig att bli den konstnär jag är idag.

Det här var allt för mig på denna blogg, hoppas vi ses den 28-30 juli, om vi inte ses före det.
/Sara

torsdag 6 april 2017

Relationen till material

På min hemsida kan man läsa (med engelsk översättning av Fredrik Rönnbäck):
”Jag arbetar med performativa skulpturer där temporära möten står i fokus. Sköra material i förändring bjuder in betraktaren till en upplevelse som kan påminna om koreografi; relationen mellan kropp, tid och rum. Mina verk finns i mötet med publiken men är redan i detta möte på väg bort och tvingar betraktaren att reflektera över fragiliteten i verklighetsupplevelsen.

Arbetena grundar sig i ett intresse för mellanmänskliga möten, men har utvidgats till ”mellanmateriella” möten, i ett försök på att bryta ner människan och egot som protagonisten. Kan vi genom att skifta perspektiv få en annan förståelse för oss själva och det som omger oss. Hur påverkar vi och påverkas vi av vår omgivning.”

Woodface


Jag jobbar materialbaserat, och är väl del av det man i konstvärlden nu benämner som new materialism. Om man är intresserad av att läsa mer om det begreppet är det några Googlesök bort, och Karen Barads bok ”Meeting the universe half way” är väl en bra bok att tipsa om i sammanhanget.

Meditativ uppgift

Mitt intresse för material började ta sin form när jag 2013 jobbade med min avgångsutställning från Bachleror i Billedkunst vid Statens Kunstakademi i Oslo. Jag hade bestämt mig att jag skulle bygga ett rum av papper med automatteckning. 30 kvadratmeter teckning behövde produceras för att fylla upp. Jag tog utgångspunkt i en bild av ruttet träd och satte igång att rista streck in i pappret. I början kändes uppgiften meditativ, det var som att handen rörde sig själv över pappret, hårda streck blandades med mjuka, medan tankarna myllrade i huvudet. Det stora formatet var nytt för mig.

En månad och många kvadratmeter senare fann jag mig själv gråtandes framför teckningen. Hela kroppen värkte, upplevelsen gjorde mig ödmjuk. Jag upplevde att det skedde något i det att motivet ristades in i pappret samtidigt som smärtan i min kropp gjorde sig påmind och tankar flödade. Det uppstod en fysisk relation mellan mig och pappret. Det gjorde mig påmind om kroppens närvaro i mitt tänkande. Känslan av tomhet innanför bröstkorgen när jag tappade kontrollen. Eller den fysiska påverkan på kroppen som upplevelsen av en annan person och den personens humör kan ge. Kroppen blev som ett organ som kände sig fram, i förståelsen av rum och sammanhang, i mötet med tankar och omvärlden och i mötet med material. Kroppen kommunicerade utan tal. Kan jag se materialet som en kropp? Kan jag lära känna och förstå den kroppen? 

Det kan låta flummigt, men jag tror de flesta skulptörer kan skriva under på att du måste känna ditt material för att kunna bearbeta det. Många gånger måste originalidén vika för materialets begränsningar, men många gånger utvecklas också originalidén till det bättre om man lyssnar på materialets iboende egenskaper.

Topografisk och koreografisk modell

Antropologen François Laplantine skriver fint om två olika sätta att möta omvärlden i sin bok ”The Life of the Senses” (2015), den topografiska modellen och den koreografiska modellen. I den topografiska förhåller man sig själv separerat från omvärlden, man observerar, man tar och approprierar. Materialen, medmänniskor och omvärld blir här redskap för att ta sig framåt i livet och uppnå ting. I den koreografiska modellen lever man inte längre bara med omvärlden i en slags samexistens utan man blir avbruten och förändrad av den. Medmänniskor, material och omvärld formar dig, på både gott och ont, du lever med omvärlden i en slags dans. I den koreografiska modellen finns inte ett tydligt Vi och Dom, Jag och Det.

Jag försöker leva efter den koreografiska modellen, både vad det gäller materialet jag arbetar med, och människor jag möter. Jag upplever det som ett respektfullt sätt att förhålla sig till det som omger mig, och jag har en tro på att det är det vårt samhälle är i behov av nu. Det går ibland jättebra, och ibland inte alls. Men det förklarar i alla fall varför jag det senaste året arbetat så mycket med trä, för är det något du dansar mer med i Värmland än i Oslo så är det skogen.
/Sara

onsdag 5 april 2017

Ett försvarstal för kaos

Att vara mitt uppe i en konstproduktion är för mig att befinna mig i totalt kaos. Arbete kommer i koncentrerade intensiva perioder, efterföljda av en utblåsning. Just nu har jag precis befunnit mig
i en intensiv arbetsperiod och jag känner det som att jag kommit ut ur en dimma eller kanske snarare en storm.

Med kaffet i en mugg i det nystädade vardagsrummet tänkte jag försöka skriva om kaoset jag nyss befunnit mig i, men jag inser att det kommer bli svårt att återskapa den totala passionen som existerar i det där arbetskaoset. Det är nämligen för mig två olika sinnesstämningar och jag är just nu i lugnet före stormen. En utblåsning innan nästa arbetsakt.

Min studio i en period som ser ut att vara varken ordning eller oordning,
antagligen är jag på väg in i kaos
Under kaoset har jag svårt att fokusera på annat än det jag har rätt framför mig, så jag hade inte framförhållning nog att skriva det ner, även om jag redan då tänkte att det kunde vara fint att skriva några ord om det här på bloggen denna vecka.
I lugnet klarar jag av att ha perspektiv och tidsuppfattning, kanske det kan vara till hjälp när jag nu ska försöka sätta ord på det som gör att jag kan arbeta.

Boken som vi har arbetat intensivt med de senaste fyra veckorna har fyllt upp hela huset. Sågspån blandat med jord blandat med lera och vatten har lämnats som spår varje gång jag har haft en arbetsakt. Jag städar inte i dessa arbetsperioder. Om jag skulle försöka hålla det rent skulle jag inte kunna göra  något annat än att städa, så det känns helt enkelt lönlöst.
Men det totala kaoset har också en funktion. Det har en vibration i sig, jag skulle vilja kalla det för en energi om jag kan göra det utan att låta för flummig och hippie.

Ur kaos skapas kosmos

Ur kaos skapas kosmos enligt nordisk mytologi. Världen blir till genom mötet mellan motsättningar. Av mötet mellan kyla och värme formas ett urväsen. Kaos försvinner aldrig utan blir kvar som eld. Och kanske är det precis så den intensiva processen känns, som en intensiv eld som härjar genom huset och i resterna av den finner man ett arbete.

Jag klarar heller inte av att förhålla mig till andra saker i dessa perioder. Rutiner existerar inte och jag befinner mig gärna i en tidslös zon. Jag jobbar tills jag däckar av utmattning, vaknar i något slags evigt bakrus (metaforiskt). Jag äter alltid en långt utdragen frukost innan jag försvinner in i min bubbla igen (frukosten är för mig är helig, får jag inte en långdragen frukost, så kan det lika gärna kvitta).

Att bo i ett hus i skogskanten förstärker denna bubbla. Och för min del är detta positivt. När jag bodde i Oslo kände jag alltid på att jag borde kunna balansera det med annat, jag borde hinna ta en kaffe med den där vännen, jag borde hinna gå på den där utställningen och jag borde dyka upp på den där födelsedagsfesten. Men för att ta en kaffe så måste jag ta mig ut ur bubblan, ut ur kaoset. Att gå in och ut ur kaoset kan bli slitsamt och ineffektivt om det sker för ofta.

Jag älskar att städa

Jag älskar att städa när denna arbetsakt är över. Igår spenderade jag hela dagen med att plocka, sortera, dammsuga, skura. Rensa ut det gamla och göra plats för nästa. Min man och jag jobbar ofta
tillsammans på projekt och har båda som tur är samma inställning. Även om jag nu är väldigt stolt över vår stora vårrengöring igår, hur vi både skurade ur ugnen utan att det var en flyttstädning och skruvade upp den  där papperskorgen vi fick av mamma för ett halvår sen på skåpet.
Så är jag ganska säker på att många  runt oss ser på oss som att vi fortfarande lever i ett kaos. ”Vi bor i det där huset i skogskanten som är fyllt av skrot och trävirke på gården” brukar vi säga när folk frågar efter vägbeskrivning. Jag har alltid varit kaotisk.

Nästa kaos kommer bli för en skulpturell performance och en barnworkshop som ska föregå på Oslo Open den 22 April.
Jag både glädjer mig och fruktar det nya kaoset, det är svårt att stå i stormen och känna den vina om dig. Men det är också helt fantastiskt och produktivt om man får det till. Och det finns ingenting som får mig att känna mig så mäktig som när jag klarar av att ro mig själv i land med ett urväsen.

Allt gott
Sara


fredag 31 mars 2017

Ett träd som får leva vidare och Documeta-bienalen i Athen

Ett arbete:
I januari fick jag och Daniel frågan om vi kunde tänka oss att göra en ”artist book” att ha med på Norska institutet i Athen under Documenta-biennalen. Documenta-biennalen är en av världens största utställningar, och vi blev förstås smickrade.
Vi får inga pengar varken till produktion av boken eller lön för arbetet. Detta är inte en spark till de som bad oss göra en bok, det är tyvärr ganska vanligt inom konstproduktion.
De som håller i projektet är inspirerande konstnärer som heller inte har några pengar, så för oss var det aldrig någon tvekan om att vi ville göra det. Ta gärna en titt på deras hemsida http://www.locusart.org/ deras arbeten inspirerar i alla fall mig.
Det är däremot en spark till Norska Staten om att ge mer pengar till konst och konstnärer. Vi jobbar jättehårt för att tillhandahålla konst gratis för allmänheten att uppleva. 
Uppdraget för oss har alltså varit att göra en liten bok i egenskap av konstnärer. Efter 8 års studier i konst har jag svårt att inte ta en sådan uppgift och bryta ner den för att sedan konstextualisera och konceptualisera. Det är det jag har blivit tränad i under 8 år, och det är det som får mig att se på omvärlden med stor fascination och ibland naiv iver.

När vi fick frågan var vi mitt uppe i produktionen av en utställning på galleri BOA (Billedkunstnererna i Oslo och Akershus) och det var naturligt att tankarna överlappade varandra.
Till utställningen försökte vi ha ett samarbete med ett träd vi högg ner i början av hösten. Trädet var genomruttet och stod i fara för att falla över huset, så det behövde tas ner innan höstvindarna kom och tog tag i trädkronan.
Även om vi var duktiga och skaffade husförsäkring under sommaren verkade tanken på att vakna av ett träd igenom sovrumstaket inte särskilt lockande.
Vi tog kontakt med Michael Olsson på BrukaSkog. Han tittade på träden, bankade lite med en slägga, lyssnade på ljudet, innan han tog ett steg tillbaka. Efter en stund konstaterade han att den ständiga utgrävningen av diket precis bakom träden måste ha stressat det. Han poängterade att trädet hade angripits av eldtickor och dom kommer bara när trädet redan är väldigt sjukt. Det är en aggressiv typ som bryter ner trädet inifrån och ut. I 40 minuter stod vi och samtalade om träden på gården. Aldrig förr har jag hört någon ha så mycket att säga om träd, med sådant engagemang.

Jag och Daniel blev förstås hänförda av denne Michaels sätt att prata om träden och började föreställa oss dom som medvetna individer. Om du, som vi, tycker att idén om medvetna träd är spännande, så rekommenderar jag verkligen boken ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben, en lättläst populärvetenskaplig bok som kommer få dig att se på träd på ett helt nytt sätt.
Dessa högst levande träd har naturligtvis varit med oss i produktionen av vår bok. Och det är någonstans här som jag slås av min egen hemmablindhet. Jag är född och uppvuxen på Hammarö, genom hela min skoltid har jag indoktrinerats i pappersindustrin. Trotts detta har jag aldrig förstått hur otroligt häftig Värmlands relation till skogen är för än vid 28 års ålder.

Vid Skoghalls bruk produceras var 6:e pappersförpackning innehållande vätska i Hela Världen. Det betyder att dom där festisförpackningarna med vin som min mamma var så fascinerad av när vi var i japan 2000 mycket väl kan ha varit producerade rätt runt hörnet från där vi bodde. Både Skoghalls bruk och Gruvöns bruk har bidragit med papper och kartong till våra böcker och tack vare det har våra utgifter för produktionen av böckerna varit näst intill noll. Tusen Tack för det!

Boken ska vara färdig för inlämning senast Lördag 1 april. Det vill säga, hela vårt hus är ett stort kaos med boksidor liggandes över allt och svettlukten hänger i luften. Det är fascinerande hur svårt det ska vara att hålla en deadline.

På återseende

/ Sara Rönnbäck.

Fotot föreställer två av sidorna i vår bok.
Den högra sidan är gjord av bearbetat fnöske och trädet vi högg ner på gården.
Den vänstra sidan är gjort på Gruvöns Bruk, med text av mig och Daniel Slåttnes,
översatt av Fredrik Rönnbäck. 


onsdag 29 mars 2017

Ett magiskt hus med utsikt över Fryken

Jag flyttade tillbaka till Värmland för ett år sedan. Jag och min man Daniel Slåttnes behövde någonstans att bo och hittade ett närmast magiskt hus med utsikt över Fryken. Jag är inte bra på att spontanhandla i vanliga fall, men på en vecka hade vi bestämt oss.
Vi satsade och flyttade, och det kan ha varit det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv. Från storstadens buller till skogens kompletta tystnad. Från trånga nedslitna lägenheter till ett hus med trädgård och utomhusbod!

Från början var beslutet att flytta ut på landet först och främst av ekonomiska och praktiska skäl. Jag och Daniel stod vid ett vägskäl i livet, huset vi bodde i skulle rivas och vi behövde genast finna ett nytt ställe att bo.
Som konstnärer lever vi ett väldigt osäkert ekonomiskt liv, och eftersom Oslo ständigt tävlar med Tokyo över världens dyraste städer att bo i, började vi tänka på möjligheten att söka oss där ifrån.
"A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction". Som fantastiska Virginia Wolf skriver i sin berömda essä A Room of One's Own från 1929.
Men jag skulle också vilja lägga till tid. Om vi hade valt att stanna i Oslo hade det vart nödvändigt för oss att ha ett extra jobb i tillägg till konsten för att kunna täcka alla utgifter, och den tiden som annars hade gått in i det extra jobbet har vart helt ovärderlig för mig som konstnär.

Folk trodde vi var galna, så mycket av möjligheterna att ta sig fram som ung konstnär är att vara synlig, alltså raka motsatsen till att isolera sig i ett hus på glesbygden. 
När vi packat sista flyttbilen och vinkade hejdå till alla våra nära vänner och det livet vi levt de senaste 5 åren för att köra långt in i skogen och ut i en glänta med en tätort utan matbutik började jag tro att dom hade rätt, vi hade blivit galna Daniel och jag.
Vi har nämligen inte körkort, något som inte bjöd på några problem när vi bodde i en stad med väl utbyggd kollektivtrafik, men som här i huset naturligtvis satt oss i några olyckliga situationer.
Som när vi inte hade tänkt på att stora mängder sågspån väger 60 kg och inte kommer vara lätt att bära dom 1,5 km från tågstationen till vårat hus.

Vi är egentligen såna där som har kakan och äter den.
Vi har ett hus i utkanten av Västra Ämtervik och en studio i centrala Oslo, så vi pendlar mellan de två ställena, men spenderar mesta delen av vår tid här i Värmland. Och nu för tiden känner jag alltid en stor lättnad när vi sätter oss på tåget tillbaka till huset.
Jag älskar Oslo, att möta alla vänner, att gå på vernissager, att gå ut och dricka alldeles för dyr öl, men Västra Ämtervik har nu blivit mitt hem.
Jag har några historier som kan tyda på att jag har blivit galen på kuppen, som att jag, när det är tyst runt mig, kan börja irritera mig på grannen som spelar så hög musik, tills jag inser att jag inte längre har en granne som kan spela hög musik, det är bara min hjärna som försöker fylla tystnaden. Men den galenheten är inte något jag vill byta bort för mitt gamla liv i en storstad.

Här är ett exempel på ett konstverk jag producerat här. Mer info om arbetet går att finna på min hemsida inom kort. https://www.sararonnback.com/

På återseende
/ Sara Rönnbäck

”Samtal med ett träd” är gjord av ”trädkapillärer”
 (alltså rötterna som går upp i trädet) lav, och näver.