fredag 16 juni 2017

Sunnebloggen tar sommaruppehåll

Sunnebloggen tar nu sommaruppehåll. Vi är tillbaka i slutet av augusti. Stort tack till Jenny Högforsen som i sitt sista inlägg nedan påminner om kraften och brutaliteten i samhällets sociala och ekonomiska process och hur vi kan se detta runt omkring oss. Vi önskar dig som läser Sunnebloggen en härlig sommar och välkommen tillbaka.

För att något nytt skall kunna växa fram så måste något annat dö

Detta är mitt sista inlägg. Jag står och repar ogräs i landen och bekymrar mig över att mina fingrar är mer bruna än gröna. Mitt förra inlägg slutade i något av en hyllning till vad kapitalism och tillväxt har gjort för att dra människor ur fattigdom. Men jag vill ändå avsluta med att nyansera min bild och säga några ord om det brutala i kapitalismen. För det var trots allt det som fick mig verkligt intresserad av ekonomisk historia. Det finns många enskilda upplevelser som gjort att jag sökt mig till ämnet, men jag höll faktiskt på att hoppa av efter två terminer.

Den avgörande upplevelsen som fick mig att fortsätta och verkligen se hur fantastiskt spännande detta lilla och bitvis ganska dammiga ämnet ’ekonomisk historia’ kunde vara var mötet med en lärare på universitetet som pratade om globalisering. Det var Karlstad-sonen, docent Jan Jörnmark, som senare blivit en välkänd debattör och kanske mest känd för sina bokserier om övergivna platser.

Jörnmark är precis motsatsen till en skrivbordsforskare och jag blev hänförd av hur han gav sig ut på roadtrips runt om i landet och världen och så att säga bokstavligen gick i kapitalismens spår. Med sin kamera fotograferade han byggnader och platser som en gång andats framgång, skapande och kreativitet, en gyllene framtid, men som nu, bara några årtionden senare, stod som symbol för de destruktiva inslagen i kapitalismen.

Inledningsvis fotograferade Jörnmark många av de folkparker som stod som övergivna spökskepp i landskapen. Det finns något extra starkt med just övergivna nöjesparker på landsbygden. Rotundor som naturen intagit. Rostiga grindar och biljettluckor som gapar tomma. Här fanns en gång liv och glädje. Förhoppningar. Nu förmultnar det i övergivenhet.
 Jag vet inte om det dansas så mycket längre,
 men filmentusiaster samlas då och då…

















Jörnmark var också den som introducerade mig inför den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter. Schumpeter (som var samtida med den något mer välkände John Maynard Keynes) myntade begreppet ’Skapande förstörelse’, en process som han menade var själva kärnan i kapitalismen.

Nya produkter, nya marknader, eller nya sätt att producera skapas, tränger undan och ersätter det som var innan. Slår sönder strukturer. Schumpeter pekade egentligen på något självklart; för att något nytt skall kunna växa fram så måste något annat dö. Det Jörnmark gjorde var att visa på den enorma kraften och brutaliteten i denna sociala och ekonomiska process och hur vi kan se detta runt omkring oss.

Det är vad  maskrosor och kvickrot gör med morötterna i grönsakslandet. I princip omöjligt att värja sig.

Att som samhälle kunna anpassa sig för dylika förändringar, att fundera på vad man kan göra av maskrosorna istället för att ta sig an den ojämna kampen att utrota dem, tror jag är en grundförutsättning för fortsatt överlevnad.

Jag tror jag slutar där. Jag tackar så hemskt mycket för att jag fått möjlighet att breda ut mig med mina tankar i detta forum. Kolla in www.jornmark.se och fortsätt gärna följa mig på www.hemlighus.se

/Jenny Högforsen

torsdag 15 juni 2017

"Jag lastar Astrid Lindgren för hur min bonde-romantik väcktes"

På de få lediga stunder man har som doktorand och småbarnsförälder driver jag en blogg om hus och hem då och nu, www. hemlighus.se. Som presentation har jag skrivit: ” Jag som driver hemlighus tillhör något självironiskt menat den bonde-romantiska vågen som köpt sig ett renoveringsobjekt på landet.” I detta inlägg vill jag förklara vad det är som är så självironiskt i min bonde-romantik…

På 1980-talet, då jag föddes och växte upp skedde en rad filmatiseringar av Astrid Lindgrens många mästerverk: Ronja Rövardotter, Alla vi Barn i Bullerbyn, Madicken, Rasmus på Luffen. Vitsippeskogar, dammiga landsvägar, hästkärror, kvällsdopp i skogstjärnar, och självhushåll rullade från VHS-banden för våra blickar. Om och om igen. Taberas med egenstoppade korvar, rullsylta, köttstycken invirade i papper, polkastänger och riktiga ljus i julgranarna. Ja, jag vill faktiskt gå så långt att jag helt och hållet lastar Lindgren för hur min bonde-romantik väcktes.

I Astrid Lindgrens värld




















Vissa dagar kan jag känna mig kränkt av en asfalterad väg eller att någon målat sitt hus med stoppljus-röd akrylatfärg istället för hederlig faluröd. Till mitt försvar så vet jag att många delar min vision av det goda livet på landet. Stora delar av 80-talistgenerationen verkar helt enkelt marinerad i Astrid Lindgrens värld. Men man har dessutom säkrat upp med mer eller mindre trovärdiga och respektabla motiveringar som mer handlar om klimatansvar och hållbar livsstil.

Många beskriver att vi lever i en ohållbar tid med ohållbara konsumtionsmönster. Världens befolkning bara växer och växer och vi svenskar förbrukar redan 4,2 jordklot (Se exempelvis sydsvenskan 16-10-27 ) Apokalypsen närmar sig och lösningen ser många som att ta avstånd från det liv vi lever, flytta ut på landet, skaffa träskor och huckle och börja odla egna tomater. I liknande resonemang ryms också en rädsla för att våra öppna landskap med betande djur skall försvinna, att allt skall trasas sönder av motorvägar och att naturen skall exploateras och dö.

”Sluta att utrota skogarnas alla djur! Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa, låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur”. Så fick vi barn sjunga Taube på 80-talet samtidigt som vi gick och plockade skräp i dikeskanterna med ’håll-sverige-rent’-pins på tröjorna. Jag förstår mig på den synen. Jag känner med den. Om jag inte kan få stå i absolut tysthet och suga in doften från häggen så vet jag inte vad det är för mening med nånting.

Med hela denna gröna-vågen-kulturen kommer ofta även ifrågasättandet av kapitalismen och en närmast hätsk konsumtions- och tillväxtkritik. ’Alla kan inte konsumera som vi!’ skallar ropen. All konsumtion är plötsligt iögonenfallande. Och visst står det alldeles klart att vi snabbt måste börja producera smartare och med större hänsyn till vår miljö och våra naturresurser. Snabbt.

Spartanska tillväxtkritiker














Men, jag tror inte för ett ögonblick att detta kan ske utan konsumtion eller med så kallad ’nerväxt’, som vissa föreslår som framtidens alternativ. Dels så förstår jag inte hur det skulle vara realistiskt genomförbart, dessutom andas det oförståelse för den miljard människor som lever i extrem fattigdom. Hur skall dessa människor kunna få det bättre utan just tillväxt och konsumtion? 

Vad världens fattiga behöver är att kraftigt öka sin konsumtion. Av materiella ting, men också sjukvård, bostäder, utbildning, cancermediciner, vaccinationer, barnomsorg för att ta några exempel på typ av konsumtion som utgör mycket större del av våra konsumtionsmönster än de förtvivlade platt-TV apparaterna och högarna med plastleksaker.

Västvärldens historia har visat oss att tillväxt, ökade inkomster och ökad konsumtion lyft människor ur fattigdom på ett sätt som helt saknar motstycke. Och vi behöver bara snacka lite med våra mor- och farföräldrars generation för att se att det är så.

Mitt i min Lindgrenska bonde-romantik så känner även jag att det inte finns någon enkel quickfix på hur framtidens globala miljöproblem skall lösas. Det är lätt att bli dystopisk. Men så mycket vet jag, att jag vill mana alla tillväxtkritiker till besinning. Många saker måste bort. Tillväxt är inte en av dem.

I egenskap av den välmående medelklass-hippie jag är, unnar jag mig lyxen av att trä på mig gummistövlarna, greppa en kopp fairtrade-kaffe från min espressomaskin och gå ut i mitt hel-ekologiska grönsaksland och reflektera över hållbar utveckling. Och jag sänder er ett citat från den store sosse-ideologen Ernst Wigforss:

” I alla attackerna mot härskande orättvisor i ett kapitalistiskt samhälle fanns ingen känsla för den oerhörda frigörelseprocess den moderna ekonomiska utvecklingen inneburit, och såg man inga risker för att dessa frihetsvärden skulle gå förlorade med den ekonomiska grundval som låtit dem växa?” (Wigforss, Minnen del 1, 1950)

/Jenny Högforsen

Hållbarhetsselfie


tisdag 13 juni 2017

"Han har hört att fler och fler söker sig till Sunne..."

Här på Sunnebloggen taggas inläggen med olika nyckelord som är viktiga i varje inlägg. Jag har sysselsatt mig med att kolla vilka de vanligaste nyckelorden är och för en månad sedan toppade fotboll (33 st tags). Därefter kom entreprenörskap som det vanligaste nyckelordet (26 st).

Personligen anser jag att man ofta nuförtiden benämner egenföretagare eller allmänt fiffiga personer som entreprenörer. I min värld är entreprenör istället en funktion, något man kan vara i ett visst skede, men inte ett yrke. (Se exempelvis Joseph Schumpeters definition) Men skit sak samma. Jag tänker hursomhelst att det är bra för Sunne att det är så, att det pratas både fotboll och entreprenörskap för det tyder på att här finns både kultur och framåtanda, något som jag tror är och har varit avgörande för att Sunne är en av få orter i Värmland som inte avfolkas. Eller som Nils Ahlqvist skrev tidigare här på Sunnebloggen: en ”var kreativ och spotta i nävarna-kultur”.

Vad är det som gör att Sunne växer medan alla de där forsarna (Munkfors, Hagfors, Storfors) avfolkas lite till för varje år? Välkända skillnader är ju hur Sunne präglats av småskalighet och inte i någon epok  varit lika beroende av en enda stor industri. Sunne har inte på samma sätt haft glansdagar likt Filipstad och Munkfors under femtio- och sextiotalen då industrierna gick bra och man hade ”råg i ryggen”, då det sjöd av myllrande aktivitet och nybyggen likt snabbväxande energiskogar.

Rent hypotetiskt hade det kunna se lika illa ut för Sunne, eller mycket sämre, som för andra småorter i Värmland och den övriga svenska landsbygden. Men en sak som Sunnebor varit duktiga på länge är historieberättande. Nu tänker ni kanske att jaha jaha, hoho hoho, en och annan författare kan väl inte rädda en bygd? Nej.

Men ni vet hur saker och ting börjar gro och så börjar folk snacka om det och så skapas ett varumärke. Andra långgatan i Göteborg är ett sådant exempel. Länge var den en sjaskig bakgata som man helst ville undvika en lördagskväll. Där höll buset till. Men sen öppnade en hipp ”inne-bar” och en till och en till. Idag är det en av de mest attraktiva gatorna i Göteborg med en egen festival-dag. Även Österlen i Skåne har fått en liknande kultstämpel. Alla vill bo på Österlen och odla persikor och stockrosor längs en solig skånelänga som även fungerar som B&B.

Råg i ryggen?

















Att alla vill till Österlen vet man ju vid det här laget, men häromdagen sa en sån där hipp journalist till mig – ni vet en sån med koll på vad som gäller – att han har hört att ’fler och fler söker sig till Sunne’. Jag hurrar och tar det som ett direkt tecken på att vi befinner oss i det där sluttande planet rakt ner i paradisdalen. Jag menar att Sunne inte bara är duktiga på att starta nya företag, utan också på att bygga upp en bra story. En story med förankring både i historien och i framtiden.

Sagolika Sunne börjar samla på sig en status av smältdegel för olika typer av konstnärskap där Selma utgör en solid bas för story branding. Här vill ’high bohemians’ bosätta sig och låta sig inspireras av mystiken kring den glittrande långa Löven. Här spelar man massa boll. Här har man sitt eget Silicon Valley i Broby – Graphic Valley -  där det fullkomligen kokar av entreprenörskap. 

För den som läst professor Richard Floridas The rise of the Creative Class framstår Sunne som ett skolboksexempel på hur man skall locka till sig folk och pengar genom att bygga på det Florida kallar de tre T:na: Talang, Tolerans och Teknologi.

Sunneborna har helt enkelt ett bra självförtroende och det är en ingrediens vars vikt inte skall underskattas. För att göra Sunne än mer attraktivt är det är egentligen bara några saker jag vill justera. Jag ställer dem som frågor:

1. Varför är det ICA och Coops parkering man ser och inte Fryken när man passerar genom Sunne?
2. Varför sitter Selma bredvid Sibylla? Det är absurt.
3. Varför måste man vänta i Kil i över en timme om man kommer med anslutande tåg söderifrån, för att ta sig hem? Undrar Göteborgs-pendlare 1-3 dagar i veckan.

Varför sitter Selma bredvid Sibylla? Det är absurt.




















/Jenny Högforsen

fredag 9 juni 2017

Egen härd är guld värd!

Det hus i Sunne som jag nu bor i köpte jag 2010. Huset var då utrustat med centralvärme via en oljepanna från 60-talet och en vedspis. I finrummet stod även en kakelugn med eldningsförbud som inte hade använts sedan 50-talet.

Att elda med olja kändes ju inte bara sjukt otidsenligt. Det var absurt dyrt också, så jag beslutade efter några år att fasa ut oljan och växla om till jordvärme istället. I januari flyttade jag in själv i huset då jag hade fått ett vikariat i Arvika. Oljan skulle räcka fram på vårkanten och då hade jag gjort mer eller mindre klart med installation av jordvärmen. Men oljan räckte bara en bit in i februari. Jag hade ändå tur, detta var en mild vår och utetemperaturen höll sig precis runt nollan. Detta gjorde att inte vattenrören frös för mig.

Men under några månader steg jag upp på morgonen till en innetemperatur av 8°C i köket. Duschade i iskallt vatten och skyndade mig in i bilen för att njuta av stolsvärmen på väg till jobbet. Kom sen hem till ett utkylt hus och fick svepa in mig i hundra filtar och elda som en galning.

















Där och då blev det mycket konkret för mig hur radikalt livsvillkoren förändrades då Sverige moderniserades och vanligt folk fick rinnande vatten, elektricitet, centralvärme, varmvatten och vattenklosetter. Den upplevelsen blev min personliga ingång till det jag som doktorand gör idag.

Min avhandling i ekonomisk historia handlar just om hur centralvärmen etablerades i Sverige från sent 1800-tal och under första halvan av 1900-talet. Och jag vill naturligtvis inte missa chansen att promota denna kioskvältare som kommer ut om cirka två år, idag med arbetsnamnet: Egen härd är guld värd: hur marknaden för centralvärme skapades i Sverige 1867-1939.















Först var det överklassen som hade råd med dylika faciliteter, men successivt kunde fler och fler efterfråga denna moderna bekvämlighet. Fram tills att villaoljan blev vanligare på 1950-talet så var kol, koks och ved det vanligaste bränslet.

I städerna introducerades centralvärme mycket tidigare än på landsbygden, och det finns säkert de som läser detta som själva minns när man installerade centralvärme i hemmet. Men perioden då centralvärme verkligen tog sig in i de svenska hemmen var framförallt under 1920- och 30-talen. År 1920 hade endast 5% av de svenska hushållen centralvärme och redan 1939 hade närmare hälften av alla hushåll installerat detta nya uppvärmningssystem.

Svenskarna fick det varmare och mer bekvämt. Värmlands utveckling är lite extra spännande i detta avseende då vi dels fick Thermia som växte fram under 1920-talet, men också Sveriges första fjärrvärmeverk i Karlstad 1948.

Men precis som i alla omvandlingsprocesser så fanns det förlorare. Och i detta sammanhang stavades de: kakelugnsmakarna. Kakelugnen, denna stolthet i svensk ingenjörskonst och kulturarv. På bara några decennier reducerades antalet kakelugnsfabriker från ett drygt hundratal under sent 1800-tal till endast en handfull i början av 1900-talet.




















Som sagt, missa inte denna spännande del av svensk historia som kommer ut i bokform om cirka två år! Det kan även komma att bli en liten fallstudie på Värmland inkluderad, så jag vill även uppmana alla som tror att de sitter på spännande historiskt material eller input som har med centralvärme att göra att kontakta mig. Allt är välkommet.

”Allt fast förflyktigas.”
(Karl Marx)

/Jenny

onsdag 7 juni 2017

Möt en värmländsk rockstjärne-lantis

Hej
Mitt namn är Jenny Olivia Högforsen. Jag är 35 år och bor med min familj i Sätter, Sunne. Jag är någon slags downshiftare: En som lämnat staden för ett lugnare liv på landet. Lite märkvärdigt sådär.

Jag är också utsocknes. Född och uppvuxen i Trollhättan. Den katalogartade beskrivningen är att jag är doktorand i ekonomisk historia vid Göteborgs Universitet och försöker förstå hur Sverige moderniserades. Jag driver även en blogg, www.hemlighus.se, där jag skriver emellanåt om hus, renoveringar och byggnadsvård.

- Hur hamnade du här? Frågar många mig. På ett filosofiskt plan är svaret att jag ser mig själv som en slags hemvändare. På samma sätt som det där tv-programmet med excentriska svensk-amerikaner som vänder hem till moderlandet. Eller ”kidzen” som kör stora amerikanare med rockabilly-frisyr och polka-dot-klänningar trots att James Dean och jukeboxarna dött mer än ett halvsekel innan de själva såg dagens ljus. Jag är alltså en fejk. Inte äkta vara. Ändå är Värmland en viktig del av min identitet. 

Den snabba skissen är att min morfars mor föddes i Högforsen i Stöpafors, där mitt namn är taget från. När min morfars yngsta syster föddes dog hans mor i barnsäng. Snabbt skapades en stjärnfamilj à la tidigt 1900-tal och min morfar fick via deras piga en styvmor och en rad halvsyskon.

Morfar skickades, som lungsjukt barn, till  sanatorium och sedan släkting i Västergötland. På den tiden var det inte heller självklart att unga vuxna, vilsna i livet, fick landa på soffan hemma hos päronen och käka ur kylskåpet. Så omständigheter gjorde att morfar aldrig återvände hem till Värmland.

En nappflaska som stått och surnat med gammal välling går egentligen aldrig att diska ur. Det vet alla med småbarn. Lukten sitter för evigt kvar. På samma sätt tror jag det är med ett värmländskt hjärta. En gång värmlänning. Alltid värmlänning. Den där vurmen för kronan bland Svea rikes länder har i min uppväxt sipprat ner i generationsleden via morfar. När min äldsta dotter föddes i Karlstad för snart 3 år sedan kändes cirkeln sluten. En äkta Värmlands-jänt! Med ett hjärta som svallar över av stolthet hör jag henne förklara: - Ja koker kaffe ja! Ska bjud på kaff å böll, ja.

I mina tonår befann jag mig på ett lantställe i Dalsland och hörde Stefan Sundströms ’Nån har slagit upp ett hål’ eka ut över sjön. Då fantiserade jag att en dag sitta i tystnad på ett tegeltak med en kall öl och lyssna på stor-lommen. Stefans lilla Gröna: en handbok i utanförskap står därför uppställd som en självklar bibel hemma. Jag vill i själva verket vara lite som en kvinnlig motsvarighet till Sundström. Jag mockar i jorden iförd kavaj, med ett halmstrå i munnen. Och är sådär cool. En rockstjärne-lantis.

Men om detta var en Mina-vänner-bok och jag skulle skriva vilken min idol var, så får det bli Kjell-Olof Feldt. Liten, kaxig och genialisk. Och jag sympatiserar då inte alls med idéerna om löntagarfonderna (men det gjorde ju i sanningens namn inte Feldt heller) eller med devalveringspolitiken. Men det underbara youtubeklipp då han på socialdemokraternas möte på Engelsbergs bruk i Västmanland 2011, ställde sig och sa: ” -Jag tycker vi måste börja våga prata om det här med LAS”, gjorde honom smått odödlig i min värld. Respekt Kjelle!

Här på Sunnebloggen blir det antagligen lite historia, lite hus, lite identitet. Jag blir jätteglad om ni vill läsa!

/Jenny Högforsen







fredag 2 juni 2017

Vardag för Färjestad BK

Här är några filmer som Johan Pennerborn vill dela med sig av från träning och sjukgymnastik med killarna i Färjestad BK.

Någon kanske funderar vad ett ishockeylag gör just den här årstiden, det som sker nu är en massa träning som är väldigt grenspecifikt planerad för just ishockeyspelare. 

Fysteamet gör ett bra jobb, precis som det medicinska teamet som jag besökte på morgonen där var båda våra sjukgymnaster i full färd att ta hand om kroppar som ska fungera




torsdag 1 juni 2017

Gemensam träningsvecka!

Efter att förra veckan varit individuell träning för spelarna (träning med eget schema) hade vi den här veckan återsamling och gemensam träning. Totalt 10 pass skall genomföras innan helgen tar vid, då kommer säkert ledig helg passande för möra kroppar.

Någon kanske funderar vad ett ishockeylag gör just den här årstiden, det som sker nu är en massa träning som är väldigt grenspecifikt planerad för just ishockeyspelare.

Fysteamet gör ett bra jobb, precis som det medicinska teamet som jag besökte på morgonen där var båda våra sjukgymnaster i full färd att ta hand om kroppar som ska fungera.

Materialarna förbereder det som komma skall dvs all ny utrustning ska hem och göras i ordning för varje spelare, sen så ska den vardagliga driften skötas med tvätt osv. Plus mycket annat, de är grymma helt enkelt.

Vi tränare som är på isen förbereder också vårt område, det innebär i stora drag spelstrategi träningsplanering, årsschema, resor, mat, hotell, buss och flygresor, det är en stor logistik att få ihop. Vi genomför också individuella samtal med spelarna.

/Johan