torsdag 23 mars 2017

Träning för att öka överlevnadschansen


Hanna inför träning under vattenytan

Helicopter Underwater Escape Training

En av de kurser vi har som krav att gå är HUET (Helicopter Underwater Escape Training). Det är en sådan där kurs man åker till med skräckblandad förtjusning.

Vi sänks ner under vattenytan, flippas runt, hänger upp och ner och ska ta oss ut.  Allt är kolsvart under ytan när vi har våra hjälmar med svart visir på oss. Det gäller att hitta sina referenspunkter, ha koll på exakt var allt är placerat och hur jag tar mig ut. Desorienteringen är ett faktum och varje gång jag dyker upp på ytan blir jag lika förvånad att det var just den sidan jag dök upp på trots att jag sitter på samma sits varje gång.

Man blir ödmjuk inför övningen och det är bra att den träningen finns. Utan den är det tveksamt om vi skulle överleva en sådan situation.

Träningshelikoptern sänks ner under vattenytan


All denna träning för att öka överlevnadschansen vid eventuell nödlandning i vatten


Crew/Company Resource Management

Förutom HUET så finns det andra utbildningar vi går, bland annat CRM (Crew/Company Resource Management). Det är den utbildningen vi har idag, denna vecka.

CRM innebär hur vi på bästa sätt använder oss som individer och systemen för att uppnå säkrast möjliga och mest effektiva resultat. Flygsäkerheten är bland det viktigaste vi jobbar med och vi diskuterar faktorer som påverkar oss som exempelvis trötthet, stress, kommunikation, ledarskap, att göra fel och företagskultur. Det är fantastiskt att vi får chansen att sitta ner och ventilera tillsammans med ledningen över vad som fungerar, inte fungerar och hur vi vill att det ska vara.

Att ha en bra företagskultur där alla trivs och vågar säga sin mening är viktigt. Och det kanske är det som är avgörande för att vi inte hamnar i vattnet och behöver använda våra färdigheter i HUET.

Flygsäkerheten är bland det viktigaste i jobbet

Med detta något kortare inlägg vill jag önska dig en fin dag och så hoppas jag du hittar hit imorgon också. Min sista dag på Sunnebloggen
/Kram Hanna

tisdag 21 mars 2017

Hitta sitt eget vattenhål


Ett vattenhål. Frisk luft i fjällen


Brandmännen klipper taket på bilen och ambulanspersonalen, läkaren och jag jobbar för fullt med de båda personerna som fortfarande sitter fastklämda i bilen. Fria luftvägar, puls, kan de ha inre skador, vilka risker finns det för oss och dem? Vilket sjukhus ska vi till, vilken patient tar vi i helikoptern? Det är ett ungt par, bara några år äldre än jag själv. 

Det är ett enormt teamwork på en skadeplats. Räddningstjänst och ambulanspersonal, som ofta är först på plats och gör de viktiga första undersökningarna och åtgärderna, meddelar läkaren och mig via radio.

Man träffar både gamla och nya kollegor ute på skadeplats och får alla gemensamma upplevelser som vi både ska och måste hantera på något sätt. Ibland mer traumatiskt och ibland lite mindre. Men det påverkar såklart, på många plan.

Att inte ta med sig jobbet hem


Efter en arbetsdag 

Hur hanterar man då sådant här? Åka hem. För min del till en sambo, som jobbar i samma bransch och förstår vad jag varit med om. Men snart är vi tre, när vi får tillökning. Då ska man om några år till dagis och sen hem och koka spaghetti, efter att ha varit mitt i en trafikolycka där en man precis förlorat sin hustru. Hur gör man det? Det är en vardag för alla i vår bransch.

Ett sätt för oss att hantera det är att prata med varann. Stötta genom samtal.

Vi har för vana att sätta oss ner efter varje larm. Stort eller litet. Det spelar ingen roll om det är en lugn överförflyttning mellan sjukhus eller trafikolycka med dödlig utgång. Varje dag, varje larm briefar vi tillsammans efteråt. Vad gjorde vi, hur kändes det, hur mår vi och vad kan vi dra för lärdomar av det?

Verksamheten vi jobbar i kräver att vi mer eller mindre jobbar under riskfyllda förhållanden och hög arbetsbelastning. Vi har alla genomgått tester i att klara höga doser av stress och press men alla är vi mänskliga som påverkar och påverkas.

Barn och vuxna under livshotande omständigheter

Vår vardag kantas av att möta både barn och vuxna under ibland livshotande omständigheter. Patienter i min egen ålder, svåra trafikolyckor, självmord, hjärtstopp, för att nämna några, och för att stunden senare stå hemma i köket och koka spaghetti.

Jag är lika mänsklig som vilken annan individ som helst, men får via jobbet verktyg för att kunna hantera även svåra situationer.

Jag är långt ifrån någon expert på området, men jag tror det krävs både lyhördhet, empati och självkännedom för att närma sig en situation där en annan människa håller på att dö eller har dött. Att bara finnas där med sitt stöd, sin närvaro både som yrkesprofessionell och medmänniska. Man kan aldrig säga att man förstår hur någon känner det. Men att finnas där, som stöd i att konfrontera verkligheten och hjälpa patienter och anhöriga att få uttrycka sina känslor om döden. Det är ett faktum.

Viktigt att vara ett stöd i att konfrontera verkligheten



Räddningstjänst och ambulanspersonal har ett viktigt samarbete


Ventil för att samla energi

Att sen hitta sitt eget vattenhål eller ventil för att samla energi tror jag är viktigt för oss alla oavsett hur vardagen ser ut. Nånstans där vi kan samla lite kraft och energi.

Min ventil är att komma ut i naturen, få träna och utmana både kropp och knopp i diverse strapatser och tävlingar. 

Önskar er alla en riktigt fin dag!/ Kram Hanna


Hanna efter målgång i New York Marathon, november 2016

fredag 17 mars 2017

Ready, Taking off, Check!


Helikopter för landning

Klart starta: En fiktiv historia

READY?
READY!
TAKING OFF!
CHECK!

Checklistorna är genomförda och vi har fått tornets tillstånd att starta. Vi lyfter och går mot larmet.

Två bilar har kolliderat utanför Sunne och skadeläget är oklart. Rutinerna sitter där de ska och vi vet vad vi ska göra.

”Ambulans är på väg och har fem minuter kvar”, meddelar SOS-operatören på RAKEL (vårt kommunikationssystem).

Helikoptern är nu uppe i marschfart, 230 km/h. 
”7 minuter till landning”
Läkaren genomför en medicinsk briefing. Vad kan vi komma att möta på plats? Vilken utrustning kan vi komma att behöva? Hur ska vi dela upp arbetet och vilket sjukhus tror vi skulle kunna vara aktuellt? Vi pratar ihop oss och skapar en gemensam lägesbild.

Blåljusen från ambulansen och räddningstjänsten syns tydligt och vi letar nu efter bästa landningsplatsen där det är fritt från hinder, ledningar och lösa föremål.

”Vad tror ni om att landa på fältets norra del? Ser ni några ledningar?” frågar piloten samtidigt som han/hon flyger över olycksplatsen.

Platsen ser bra ut, inget staket eller dike mellan oss och olycksplatsen. Vi kommer att kunna ta oss fram obehindrat.

Den slutgiltiga inflygningen påbörjas och det är mycket kommunikation på väg ner. Jag övervakar instrument och läser ut värden. Piloten, jag och läkaren tittar ut och scannar området efter hinder, panikslagna människor som kan komma, lösa föremål som kan blåsa upp (man vet aldrig vad som kan hända). Hela tiden beredda att avbryta landningen och stiga upp igen.

”Klart lämna” hörs från piloten efter att vi landat och så fort rotorbladen har stannat växlar jag som HCM mentalt över från höjd, fart och checklistor till patient, bår och vitalparametrar.

Vy över Värmland


Ovan molnen


Vår vardag

Det är ungefär så här vår vardag kan se ut när vi är på väg mot ett larm. Men dit har vi inte kommit än idag.

Dagen har precis börjat när vi, hela besättningen (pilot, HCM, läkare och tekniker), samlas på vårt kontor för att säga hej till varandra och planlägga dagen.

Vi går igenom statusen på oss. Hur mår vi? Vad är status på helikoptern? Allt i syfte att försöka fånga upp orsaker som skulle kunna begränsa oss. Vi tittar på väderprognosen och lägger upp en gemensam plan för dagen; Övningar som ska genomföras, medicinsk utrustning som ska kontrolleras och så vidare.


Dagens besättning med för dagen en extra person ombord: tekniker, läkare, medåkare, HCM och pilot. Hanna tvåa från höger

Kontroll av utrustning


Inne i helikoptern



Ultraljudsapparat; dagens övning


Övning varje dag

Vi övar varje dag. Idag är det läkarens tur att hålla i taktpinnen och visa, lära och demonstrera för oss andra hur han använder ultraljudsapparaten. Den behövs för att kunna upptäcka inre blödningar och skador på patienten i ett tidigt skede, redan ute på skadeplats. En av oss får agera patient och idag blev det jag. Fanns ju en del att kika på där inne dessutom!

Dagen försvinner i ett rasande tempo. RAKEL tjuter till några gånger men det blir hittills avbrutna uppdrag för vår del. Läget är lugnt hos patienterna och vi behövs inte i nuläget. Så rullar det på fram till natten och vi hinner kasta oss upp och iväg två gånger innan fredagsmorgonen är här.

Ingen dag är ju den andra lik. Ibland hinner vi både äta, träna och sova, medan andra dagar kan vi sitta och peta i matlådan och fundera över om den där fisken verkligen är ätbar efter att ha passerat mikron en fjärde gång … Men det är också charmen med vårt jobb. Att inte veta, men ändå kunna förbereda sig på det.

Nattflygning med NVG

När mörkret faller förbereder vi oss inför nattens flygningar och våra hjälmar får ett nytt utseende med våra Night Vision Goggles (NVG).

NVG-utrustning (Night Vision Goggles)


NVG in action

NVG är en mörkerkikare som förstärker det befintliga ljuset från bland annat månen, stjärnor och samhällen, vilket gör att vi ser terrängen otroligt mycket bättre när det annars skulle vara kolsvart ute.

Det har nu hunnit bli fredag. Det är dags för mig att gå hem och en annan HCM att ta över.
Jag vill passa på att önska dig en fin helg och hoppas att du hänger med även nästa vecka som är min sista vecka som gäst på Sunnebloggen./ Kram Hanna

Nattflygning över stad

torsdag 16 mars 2017

Svensk Luftambulans en tillbakablick

Sen hösten 2014 har vi haft en ambulanshelikopter i Värmland

Innan du får hänga med mig in i vår vardag vill jag ge dig en liten snabbversion om vilka vi är och hur vi kom till.

Sen hösten 2014 har ambulanshelikoptern varit igång. Tiden går fort märker jag samtidigt som jag sitter här och skriver. I år fyller vi tre år! Mycket har hänt sen dess och utvecklingen går ständigt framåt. Karlstadbasen består operativt av sex HCM:er, sju piloter och tre tekniker som alla jobbar heltid samt våra tolv läkare som varvar sin tjänst på helikoptern med operations- och intensivvårdsavdelningen inne på Centralsjukhuset i Karlstad.

Vår helikoptertyp är en H145 (Airbus helicopter) med marschfart på 125 kts. Förutom vår helikopter så har vi även en intensivvårdsutrustad akutbil som vi använder om exempelvis vädret är så dåligt att det inte går att flyga.

Under år 2016 hade vi cirka 2000 larm.

Besättning ombord under utryckning består av en HCM, en pilot och en läkare. Våra piloter har många års erfarenhet från både försvaret, ambulanssjukvård och räddningshelikopter och våra läkare är specialister och överläkare inom anestesi och intensivvård.

Titeln HCM står för Hems (Helicopter Emergency Medical Service) Crew Member. Titeln har funnits sen lång tid tillbaka, men vilken utbildning en HCM har kan skilja sig från var i Sverige eller världen du befinner dig. I Norge tillexempel heter HCM:en räddningsman.

HCM hos oss innebär att du är sjuksköterska, med minst specialistexamen inom ambulanssjukvård, intensivvård eller anestesi. Du har en gedigen flygoperativutbildning samt en mångårig erfarenhet av att jobba prehospitalt, det vill säga att vi är vana att jobba utanför sjukhusmiljö.

Mitt jobb som HCM är bland annat att svara för säkerheten runt och i helikoptern innan start och landning, navigera, samverka med piloten gällande flygtekniska procedurer, kommunicera med övrig räddningspersonal och SOS, planera och strukturera uppdraget tillsammans med hela besättningen och samverka med läkaren i omhändertagandet av patienten. Man kan säga att jag är lite överallt. Under flygningen är jag pilotens bästa kompis och på marken är jag läkarens bästa kompis. Min plats inne i helikoptern är vänster sits fram i cockpit. Piloten sitter på höger sida och läkaren bak i kabinen hos patienten.

Nu backar jag bandet till sommaren 2014, den där första tiden på nya arbetsplatsen. Den tiden känns som en evighet sen nu men minns den samtidigt som det skulle vara igår. Våra dagar bestod i princip enbart av plugg! Massor av plugg! Extremt mycket plugg! Navigation, meteorologi och teknik bland annat. Vi kastades in i en värld av tekniska system, färdplaneringsmodeller, massa och balansräkning, prestanda och mycket mer. Ibland dunkades huvudet hårt ner i bordet när läraren undrade om man verkligen inte kommer ihåg just det där från fysiklektionerna i skolan … Och det krävdes nästan blod, svett och tårar innan vi kom utbakade på andra sidan med godkända resultat och kunde få börja njuta av vårt nya ”kontor” med luft under rotorbladen.

Grundutbildningsmaterial för en HCM


Solnedgång över Karlstad Flygplats

Hanna överlycklig att få två timmars spaktid med instruktör

Hela den här ambulanshelikopterhistorien blev verklighet då Värmland och Dalarna tillsammans bildade ett så kallat kommunalförbund, där landstingen själva driver och äger sin verksamhet. Genom detta kan man ha ett gemensamt flygtillstånd och administration samt möjlighet för landsting att ansluta sig till. 2015 blev Västra Götaland medlemmar och Uppsala är nu på väg in i verksamheten.

Den medicinska kompetensen

Tanken är att vi ska vara en förstärkning av den akuta vården där vi kan påbörja intensivvård direkt på skadeplats med hög medicinsk kompetens och att flyga till just den vårdnivå som är bäst för patienten. Svensk Luftambulans är också med och driver MedSLA, vilket är min och alla mina kollegors medicinska utbildningsplattform. Här bedrivs forskning, utveckling och utbildning för att vi ska bli så bra vi bara kan och den vård vi bedriver ska sträva mot internationell toppkvalitet.

Hanna med kollegor; daglig övning på basen

Uppvisningsövning utanför Karlstad CCC

Värmland ingår i ett avtal om gränslös utkallelse tillsammans med angränsande län i Sverige och Norge vilket gör att Värmland faktiskt ingår i ett stort nätverk av ambulanshelikoptrar. Exempel på flygtider från Karlstad mot norra Värmland:
Sunne 10 min
Torsby 20 min
Höljes 42 min

Vill du läsa mer om oss så kan jag tipsa om www.svenskluftambulans.com

Nästa gång vi ses kliver vi rätt in i vår vardag. Du får följa med mig och hela besättningen en dag på jobbet.
/Kram Hanna

Ambulanshelikoptern i mörkerflygning

måndag 13 mars 2017

Sjuksköterskan i helikoptern


Att skriva sitt första blogginlägg
Sunnebloggen, vilken fiffig idé! Fast jag är ju heller inte förvånad över att många bra idéer kommer från Sunne.
Men hur börjar man sitt första blogginlägg? Taktiken stirra ut genom fönstret för idéer gav föga resultat, men Google tipsade om att börja med en presentation av mig, vilket känns rimligt. So here we go …


Hanna från Sunne är en av dem som arbetar i Värmlands ambulanshelikopter.


Jag heter Hanna Ehrencrona, 35 år, född och uppvuxen i Sagolika Sunne, men bor sen 2005 i Karlstad. Sambo med en brandman och bebis på väg (vecka 21 i skrivande stund). Trots att vardagslivet numera finns i Karlstad så anser jag själv att jag åker HEM när färden går mot Sunne. Sen har jag ju nästan hela familjen kvar där hemma. Mina intressen består till stor del av friluftsliv, äventyr och träning. Du får veta mer om detta framöver.
Är utbildad sjuksköterska och jobbar just nu som HCM (Hems Crew Member) på den ambulanshelikopter som tjänar hela Värmland, men har sin bas på Karlstad Flygplats. Och det är just in i ambulanshelikopterns värld jag vill ta med dig som bloggläsare. Den där gula plåtkråkan du kanske sett svischa förbi någon gång. Vilka är vi, vad gör vi, hur ser vår vardag ut? Jag tycker ju själv att jag har världens bästa jobb och ser fram emot att bjuda in dig i min värld under dessa två veckor framöver. Ett jobb där vi ser oss mer som en familj än kollegor.
Jag hoppas du ser fram emot detta lika mycket som jag!
/Kram Hanna

fredag 10 mars 2017

"Hedra dem som satt Sunne på kartan"

God morgon
Ja idag är det min "sista" resa på Sunnebloggen. Nytt och svårt måste jag säga.

Det finns mycket att berätta om Thailand, inte som turist utan som fast boende. Även där har jag haft tur och träffat rätt människor. När jag kom till Sunne erbjöd jag mina tjänster för ensamkommande barn. Något jag tror mig förstå. Någon skulle återkomma, men det har varit helt tyst. Barnen som är här har ju ganska säkert fostrats av mor- eller farföräldrar och dom respekteras, Föräldrarna måste ju jobba. Jag kan förstå att hormonerna lever sitt eget liv när dom ser yngre kvinnor. Det är inget att hymla om. Värst "drabbade"är dom som passerat tonåren.

En sak till jag funderat på varför man inte hedrar dom som satt Sunne på kartan? Jag menar verkligen detta. Det har hänt mig flera gånger att man träffat folk som pratar om hotellen Selma. Dom är förvånade över hur man kan driva hotell på landsbygden. Är det något ni funderar på? Jag vet att det är många företag i Sunne som behöver uppskattning. Klapp på axeln räcker långt. Det vet jag av egna erfarenheter. Tack Anneli - jobba på. Som du vet är bollen din, allt är möjligt. Önskar er alla en vacker vår, det är alltid bra att ha något att se fram emot.

Kramar till er alla
/IntenSiv

torsdag 9 mars 2017

Återkomsten

God morgon
Återkomsten. År 1990 kom vi tillbaka till Sunne, bostad fanns i Bråsstorp, men vad skulle vi jobba med? Jag hade inte varit hemma på lång tid när jag fick erbjudande om ett års vikariat på sjukstugan i Sunne som fotvårdare. Efter det ett vikariat på en privat fotvårdsklinik ett år. Det rullade på med andra ord.

Jag gjorde en massa saker under ett år, men hamnade till sist på Dömle Stiftsgård. Jag gjorde allt från städ till att "ragga" konferensgäster, ett nytt område för mig, men så roligt. Dömle hade stora ekonomiska problem. Alla kyrkliga hade varit vana vid att allt skulle helst vara gratis. Dom icke kyrkliga hade svårt med att kyrkan också var konferenslokal

Efter en tid fick jag tjänsten som stiftgårdsföreståndare. Jag insåg ganska snart att vi behövde fler rum för att ha möjlighet att ta emot bussresenärer. Det var många turer med beslutsfattarna, men det blev till slut Jaa! Det blev en tillbyggnad på 16 rum och en konferenslokal. Rummen möblerades av församlingar som helhjärtat gick in för sina rum.

Så var det då det där med vinrättigheter. Varje gång någon ville ha tillgång till vin  måste jag söka sprittillstånd som var ganska dyrt. Några tusenlappar och vi kanske hade sålt en flaska vin för 200 kronor. Varför inte söka tillstånd som gällde för ett år (samma pris)? Pratade med Biskopen om detta och han tyckte det lät vettigt.

För att få folk att lära sig att tänka på stiftsgården som en konferensanläggning började jag ordna bussresor till olika ställen, besök till osttillverkare, Kriss konfektion, med mera. Jag kontaktade länsstyrelsen, landstinget med flera och berättade om Dömle resor med bra respons från alla.

Var också förvånad över att det var så lite bokningar till julbord. Vår kökschef var fantastisk.
Vi bestämde att bjuda in olika företag till hemlagat julbord i oktober. Lite udda men effektivt, fullbokat varje jul. Att folk kunde ta en öl till maten var ingen nackdel.

Bussarna blev också ett tillskott. Jag brukade stanna kvar på gården när vi hade gäster, jag kostade inget. Gården var obemannad under natten normalt.

Jag måste berätta när vi hade en buss från Norrland. Det var en strålande sommarkväll. Alla satt ute i parken och njöt. Jag var kvar och umgicks med damerna - det var bara damer. Någon pekade ut en kvinna som använde kryckor. Hon hade gåvan att Stilla blod sas det. Jag visste inte riktigt vad det var, så hon berättade följande: i sitt yrke hade hon kontakt med en lapp som ville dö hemma. Hon lovade att hjälpa honom med detta. När han kände att slutet randades bad han att hon skulle komma. Han ville prata om något viktig. Han sa att det enda han hade var gåvan att Stilla blod och gav henne koden.

När det var tid för gästerna att gå till sängs, frågade damen i fråga om jag kunde hjälpa henne till rummet, vilket jag självklart gjorde. Hon berättade att hon i flera år sökt efter någon som hon kunde överlämna koden till och nu ville hon ge den till mig. När vi kom in på rummet sa jag spontant något. Hon tittade på mig och sa: detta du sa var koden! Det har varit svårt för mig att hitta någon att överlämna till. Men nu är det klart.

Att få komma till Forshaga kommun var ett lyckokast. Alla politiker inklusive kommunalrådet var enormt företagsvänliga. Så mycket stöttning, glada hejarop och lojalitet när det gällde bokningar hos oss  Jag blir tårögd när jag tänker på dåvarande kommunalrådet som ringde ibland för att höra hur det gick för oss. Önskar alla kommuner hade samma syn på företagare. Jag önskar er alla en bra dag.

Tack till er som varit med på min "resa".

Kram
/ImpulSiv

onsdag 8 mars 2017

Siv berättar om 80-talet - fyllt av äventyr

God morgon till Er alla
Snart är det slut med mitt bloggande. Kan tänka mig att ni vill tillbaka till nutid.
Men vill berätta om 80-talet som var fyllt av "äventyr".

Vi bodde cirka två mil från gränsen till Guinea, ett land som varit stängt tjugofem år. Inga icke-afrikaner var välkomna dit. Guinea var fransk koloni, men så blev Guineas och Frankrikes presidenter osams. Alla fransmän blev utvisade. En katastrof för fransmännen som bott där i generationer. När gränsen öppnades var jag ganska snart där, för att se hur det såg ut. Allt som var uppbyggt av fransmännen, olika farmer med mera, allt var igenvuxet.

Vart jag än åker besöker jag sjukhus och marknader(i u-länder). Sjukhuset var eller hade varit helt fantastiskt, men nu förfallet. Inga mediciner, man opererade med rakblad. Tillsammans med Erikshjälpen (unik hjälporganisation)så tyckte vi att vi borde börja med mödravårdskliniker. Jag kan tala om att jag inte kunde ett ord franska!

Vad som förvånade mig var att det fanns all sorters mediciner att köpa på marknaden, men inget på sjukhuset. Som jag förstod  så var allt avsett för sjukhuset. Jag frågade varför man sålde medicinerna på marknaden? Nästa gång jag kom dit fick jag besked om att jag icke var önskvärd i landet då jag insinuerat att någon stal från hospital. Det var landshövdingen som bestämt detta.

Det gick några veckor så kom det en grupp herrar(muslimer) från Guinea till vårt hus. Dom berättade att det var överläkaren som sålt medicinerna. Nu bad dom Madam Siv att komma tillbaka och fortsätta där vi slutat. Sjukhuset fick sängar och mycket annat från Erikshjälpen. Det byggdes kliniker, grävdes efter vatten och mycket mera.

Jag gör nu ett hopp till i slutet av 80-talet, då vi flyttade till Monrovia. Min man lovade att försöka starta upp ett fiskeföretag, som varit ett av Afrikas största. Men på grund av två kuppförsök låg dom flesta båtarna på havsbotten.Vi hade tre fungerande båtar. Jag hjälpte till med fiskförsäljningen. Det blev en del förändringar. Vi öppnade fiskförsäljningen klockan fem, tidigare var det sju. Detta blev bättre för fiskdamerna. Dom kunde då göra två inköp per dag.

Helt plötsligt började det dyka upp en man som jag tyckte verkade obehaglig. När jag frågade vem han var så tillhörde han hemliga polisen, men kunde inte visa leg. Några dagar senare kom han tillbaka och sa att jag skulle åka till palatset där en General väntade på mig. Det visade sig att det gällde adoptioner. Det är en lång historia som ni skall slippa...

När jag(mycket nervös) lämnade palatset eskorterad av Generalen, påpekade jag att det såg förskräckligt ut. Motorcyklar som läckte olja på fina marmorgolv, gardiner som hängde i några krokar,stolar som var trasiga med mera.

Min man var i Sverige. Jag kände mig ensam. Detta hände i december -89. 22 december blev jag kallad till palatset. Presidenten och vise presidenten ville träffa mig. Jag förstod att jag låg mycket illa till. När jag kom dit möttes jag av Generalen som beklagade att P och VP fått förhinder. Att jag skulle återkomma nästa dag. Jag beklagade och sa att det var omöjligt då alla behövde få köpa fisk.

Jag frågade vad dom ville mig. Jag krävde att få reda på det. Tjatade tills mannen berättade att VP och P var eniga med mig om förfallet och erbjöd mig att ta personalansvaret för palatset och trädgården. Men ville ha reda på vad jag hade för löneanspråk ock vilken tjänstebil som jag ville ha.

Nu blev jag ännu mer nervös! Jag visste att inbördeskriget var nära (hade kontakt med fotfolket) och var rädd dom skulle missförstå. Föreslog generalen att jag skulle återkomma efter nyår. Natten mellan 24 och 25 december startade inbördeskriget.

Detta får bli allt för idag. Hoppas att det är ok att vara med på min nostalgiresa.

Kram till er alla
/Siv