fredag 29 maj 2009

Bloggare nr 4 - Ina Forsberg

ina Forsberg, that’s me!

Under de nästkommande två veckorna är det mitt liv ni får följa här på Sunnebloggen. Det är ett par spännande veckor i mitt liv och jag håller tummarna för att allt ska klaffa. Tune in och följ med..!

Jag är ina, född och uppvuxen i Västra Ämtervik, 10 minuter nedanför Sunne, på en liten kulle som kallas för ”Ku-ul” (dra ut på första u:et och gör en extra ansats på andra u:et för att få till Fryksdalskan!). Jag har alltid varit en dramatisk människa har jag fått höra. Sprudlande och glad som en lärka har på en sekund övergått i de största tårarna varpå skrattet tagit vid igen. Därav val av karriär kanske man kan tänka..!?

Jag jobbar som artist, musiker, musikkonsult och producent i mitt egna företag ina Music Production.

Nu ska här bloggas! De närmsta två veckorna tar jag er med på en resa från ett myllrande Stockholm där vi ska repa ihop mig, artisten ina, med fyra dansare inför en showcase som går av stapeln måndag den 8 juni. Ett event där jag kommer promota mig och förhoppningsvis bygga på och utveckla min grund som artist. Där emellan ska jag också göra ett event på Nöjesfabriken, Tidningen Trycks fest ”En galen kväll”. Jag kommer jobba där som konferencier men jag ska också försöka få till ett nummer tillsammans med dansarna Christopher Bergström och Sanna Jansson (Två av Sunnes stoltheter). Får jag som jag vill avslutar jag den andra veckan i England! Ännu är inte allt löst men det kommer det ju bli. Det löser sig ju alltid!

Det här är mitt liv. Glassigt vet jag att många tycker, hårt slit säger de som är i branschen. Det beror på hur man ser det. Jag skulle vilja säga att det är hårt jobb på ett glassigt vis! Jag älskar det jag gör och de jag jobbar med och kan med tillförsikt säga att allt ordnar sig efter vägen och det kommer bli två härliga veckor!

Så hur ska det gå tänker du?! På SunneBloggen får du veta... Ta hand om dig så länge!

iNA

Hembygdsmuseum på Björne

Jag träffade kulturchef Tuula Dajén här i veckan. Hon berättade om all uppmärksamhet som vårt nya bibliotek har fått. Till och med TV från Finland har varit här och filmat! Känns ju lite bra tajmat att ha Kalevalautställningen just nu … Det finns dock massor av folk som skulle vilja ha in olika saker i biblioteket, som t. ex. hembygdsmuseum och bildarkiv. Även om vårt nya bibliotek är stort så är det inte tillräckligt stort för att få plats med allt. Var ska man hitta bra lokaler för dessa saker?

Jag funderar på om inte Sundsbergs gård skulle kunna bli ett bra ställe för ett hembygdsmuseum och liknande saker. Där finns ju redan ett motorsågsmuseum och ett tandläkar dito. Och man har lång erfarenhet av att arrangera olika utställningar, dels konstutställningar men också utställningar av gamla bruksföremål. Jag minns t. ex. utställningen av gamla kaffekoppar och den med gamla broderier.

Byggnaderna finns där redan, de ligger bra till i förhållande till besöksnäringen d.v.s. hotellen, campingen och Kolsnäsparken.

Tänk om Björne i Gösta Berlingssaga skulle bli Sunnes Musei- och Utställningscenter!

torsdag 28 maj 2009

Göteborg

Jag är som sagt var urgöteborgare. Som sådan har jag alltid en fot kvar i Götet. Mina tre första böcker kom ut på det lilla Göteborgsförlaget Anamma. Det köptes sedermera upp av Alfabeta i Stockholm. Min redaktör Karin flyttade inte med till den kungliga huvudstaden, utan blev kvar. Liksom jag. Även om jag blev uppköpt av ett nytt förlag så höll jag ett krampaktigt tag i Karin. Förlag finns det många men duktiga redaktörer växer inte på trän. Vi lyckades få tillstånd att fortsätta vårt samarbete under åren som jag kom ut på Alfabeta. Jag var lite nervös när jag så småningom gick över till Piratförlaget: skulle de gå med på att jag fortsatte arbeta tillsammans med Karin? Det visade sig inte vara några problem. Dessutom är grafiska designern Ola Carlson bosatt i Göteborg. Det är han som har gjort omslagen till samtliga mina böcker. Inte illa när man betänker att det handlar om tre olika förlag genom åren. Min nuvarande förläggare Ann-Marie Skarp brukar säga ”Team Tursten tuffar igång!” när det börjar dra ihop sig till en ny bok av mig.

Också när det gäller filmerna har jag hållit fast vid Göteborg. Producenterna på Illusion Film köpte de första filmoptionerna redan 2001, men vi började inte filma förrän i januari 2007. Det tar tid att starta upp ett filmprojekt, eftersom det kostar så oerhört mycket pengar. De sex Irene Huss-filmerna kostade totalt 83 miljoner kronor att göra!

Mina föräldrar är döda men jag har min syster och hennes familj kvar i Göteborg, liksom övriga släktingar och vänner. Och där finns som ovan nämnts min redaktör och mitt filmbolag. Därför har jag ofta skäl att åka ner till min födelsestad. Det tar bara ca 3,5 timmar med tåget från Sunne. Jag älskar att åka tåg! Då får jag tid att läsa. Ibland tar jag mig en tupplur så jag kommer fram pigg och utsövd. Med tanke på hur hopplöst det är att få parkeringsplats i centrala Göteborg så skulle det aldrig falla mig in att ta bilen. Dessutom kostar P-platserna 10-20 kr/tim.
Efter några dagar i stadens puls och avgaser längtar jag hem till Sunne. Jag längtar efter naturen, den rena luften, det lugnare tempot och tystnaden. Och om maken är kvar här hemma så längtar jag naturligtvis också efter honom. Om man i Göteborg ska handla mat inför helgen, gå på Systemet och också t. ex. på Apoteket, så får man räkna med att det tar minst två timmar. Samma runda går på knappt halva tiden i Sunne. Plus att parkeringen är gratis överallt!

Jag får ofta frågan om jag inte längtar efter att flytta tillbaka till Göteborg. Varför skulle jag det? Med åren har jag utvecklat ett absolut beroende av fördelarna med Sunne. Här har jag mitt hem och min man. Det är här jag får arbetsron att skriva. Men jag kan aldrig helt lämna Göteborg, det går inte. Då är jag alltså så lyckligt lottad att mitt arbete ofta för mig dit. Det kan inte bli bättre! Jag har de bästa bitarna av två världar.

Lyllos mig, som yngsta systerdottern brukar säga.

onsdag 27 maj 2009

Tvällen

Det finns ett ställe som är helt unikt för Värmland: Värdshuset Tvällen. Dit åker jag och min familj gärna och äter middag någon gång ibland. Det gjorde vi i helgen och maten var som vanligt underbart god. Har man gäster som är här för första gången så är det ett oslagbart utflyktsmål. Från Sunne åker man åt nordost, över Gettjärn, Gräsmark och vidare upp mot Tvällen. Resan är ca 4,5 mil och alldeles lagom lång. Man lämnar det öppna jordbrukslandskapet i Fryksdalen och håller hela tiden kurs mot norska gränsen. Långa delar av sträckan åker man utmed de vackra sjöarna Rottnen och Kymmen. Folk från södra Sverige, och naturligtvis också utländska gäster, brukar bli alldeles tagna när de ser hur vackert det är. När man kommer allt längre in i Finnskogen brukar de humma något om ”vilt och vackert” och ”rustik bebyggelse”. Det vill säga när det dyker upp någon bebyggelse för det är glest mellan husen där uppe i skogen.

Även om Karin Boye sa att ”det är vägen som är resan värd” så vill jag påstå att det inte riktigt stämmer i det här fallet. Målet är faktiskt väl värt resan. Värdshuset ligger högt ovanför en sjö, omgivet av några få stugor. Right out in the middle of nowhere, skulle man verkligen kunna säga. Det är tyst och lugnt, frånsett jakthundarna i hundgården som skäller så fort det kommer någon. Om vildsvinen grymtar välkomnande i sitt hägn låter jag vara osagt. De är imponerande stora på så nära håll och de små kultingarna är sååå söta. Enligt folk i min närhet som äter kött så är de även delikata när de har tillagats inne på värdshuset. För det är dit in man ska gå.

Redan utanför välkomnas man av ett litet trollandskap. Trollen återkommer i inredningen, liksom massor av uppstoppade djur. De sitter på väggarna och spanar ner på gästerna med sina glasknappar till ögon. Fåglar, illrar, ekorrar och en hare gör oss sällskap under måltiden. Som ni förstår är temat skog och jakt. Så även på matsedeln. Där kan man få kött från björn, tjäder, orre, rådjur, älg och naturligtvis de semivilda vildsvinen.

Något säger mig att det är ganska tomt på vilt i skogarna kring Tvällen …

tisdag 26 maj 2009

Selmla Lagerlöfs litteraturpris

Igår meddelades under högtidliga former på Mårbacka, att Selma Lagerlöfs litteraturpris i år tillfaller Lars Gustafsson. Äntligen! får jag anledning att utbrista igen i denna blogg. Han är sannerligen en berättare i Selmas anda. Stort grattis från mig!

Det här är den 26:e gången som priset delas ut. Och hela tiden som jag har bott här så har jag hört folk här i bygden som har grymtat: ”Varför får Selma-priset ingen uppmärksamhet i riksmedia?” Det här har varit ett mysterium under alla år. Speciellt som det numera är lika stort som August-priset, 100 000 SEK. Och det vet vi ju alla vilket ståhej det är i media när det priset ska delas ut! TV, radio och press är alla på plats.

När Selma-priset ska tillkännages står det ett tiotal representanter från media på gräsmattan utanför Mårbacka. Knappt så många är med vid prisutdelningen på slutet av Kulturveckan. I rikstidningarna syns i bästa fall en liten notis. Varför?

Självklart är det helt rätt att ha ett stort litterärt pris för ”ett författarskap i Selmas anda.” Men ska det få någon som helst genklang utanför Sunnes – eller i bästa fall Värmlands – gränser, så måste man tänka om.

För det första så måste tillkännagivandet få mer uppmärksamhet. Nu sker det i slutet av maj. Alla vet hur stressigt det är då, med examensfester, konfirmationer, båtar, trädgårdar och allt annat som ska fixas inför sommaren. Inte har folk tid med ett litterärt pris som tillkännages i den lilla orten Sunne i Värmland.

Tillkännage årets pristagare i samband med Bokmässan i Göteborg, fredag klockan 14.00 i Värmlandsmontern. Bokmässan har varje år över 100 000 besökare. På plats finns mer än 1000 representanter för olika media, både från Sverige och utlandet. Att välja den tiden på fredagen är smart, eftersom allmänheten får tillträde till mässan först efter kl. 14.00 på fredagen. Då kan media vara på plats vid montern och ostört fotografera och intervjua pristagaren medan de första besökarna börjar strömmar in i Svenska Mässans lokaler.

Utdelningen av priset bör ske under festliga former en helg någon gång under oktober/november. Då är allt lite lugnare och folk är mer mentalt inställda på böcker och läsande. Som det är nu då priset delas ut i början av augusti, så befinner sig stora delar av befolkningen fortfarande på semester. Det samma gäller tidningarnas redaktioner som bemannas med vikarier som aldrig har hört talas om Selma-priset, än mindre har lust att rapportera om det.

Vad händer då med Kulturveckan, frågar säkert en del. Antagligen ingenting. Aktiviteterna under Kulturveckan har egentligen ingenting med själva priset att göra. De kan också i fortsättningen koncentreras till en vecka. Eller varför inte fördela dem mera jämt över juli och augusti? Som det är nu, så missar man som Sunnebo alltihop ifall man skulle råka befinna sig på semester någon annanstans.

Tycker i alla fall jag.

måndag 25 maj 2009

IKEA-frossa

When, when will I ever learn! Det blir alltid likadant. Vi har en längre tid varit medvetna om att vi inte kommer undan. Vi måste ner till IKEA i Karlstad. Anledningen är att vi behöver en Billy-bokhylla till och dessa förträffliga möbler tillhandahålls endast på IKEA. Dessutom tänkte jag köpa billiga ljus och servetter. Man sparar massor på IKEAs storförpackningar.

Glada i hågen anträdde maken, dottern och jag vår resa till den stora staden. Eftersom regnet hängde i luften och ibland även föll ut i ymniga droppar, så tyckte vi att det var en utmärkt dag att shoppa på IKEA. Enda felet var att det tyckte majoriteten av Värmlands befolkning också.

I bilen hade vi kommit på att vi skulle titta på kontorsmöbler när vi ändå var där. Makens arbetsrum är i behov av en total make over. Dottern har arbetat nästan 1 år på IKEA i Kållered, Göteborg, som köksplanerare och självklart visste hon exakt hur det nya rummet skulle se ut. På min lista som dittills hade varit föredömligt kort – Billybokhylla, ljus, servetter – fick jag tillfoga skrivbord, hurtsar och kontorsstol. Den gamla stolen har gått sönder i ryggen. Kan vara kul med en snygg och fräsch om nu övriga rummet ska målas och fixas. När jag ändå var igång skrev jag dit ny bäddmadrass åt dottern. Samt några örngott och två lakansset. Sedan fick det räcka.

Vi fördes i sakta mak genom varuhuset tillsammans med en massa andra människor som bara skulle köpa en storpack ljus och dito servetter. Varför inser vi inte att vi är manipulerade? Varukorgarna är kolossala. De är ju för sjutton avsedda att rymma ett helt kök! Förvisso i platta paket, men ändå.

Under det långsamma framåtskridandet i folkströmmen plockar man åt sig sådana där käcka saker som man kommer på att man absolut bör komplettera hemmet med: ett nytt durkslag, en citronpress, tripptrapptrull burkar för kaffe och te, en förpackning trägalgar o.s.v. Men när dottern kom med Äppelklyftaren Charm sa jag blankt nej. Man måste kunna stå emot alla kommersiella lockelser. Den fick hon köpa själv, för 19 kr.

Maken svimmade inte när vi skulle betala – han tog det som en man - men han såg sammanbiten ut. Det var några tusenlappar som flaxade iväg.

Och jag som bara skulle ha ljus och servetter.

fredag 22 maj 2009

Må Bra

Med ny frisyr och ny hårfärg känner jag mig redo att möta försommarens alla evenemang. Nu är det väl i ärlighetens namn inga radikala förändringar men det är de små små detaljerna som gör det, som bekant.

I Sunne lär det finnas 18 frisersalonger, enligt min egen frissa Eva. Som kund har man med andra ord många att välja på. Passar inte galoscherna (läs torkhuven) på det ena stället så finns det säkert något annat som passar.

Likadant är det med massörer. En del av dem arbetar på Hotell Selma SPA+ och vissa arbetar privat. Det finns inget så skönt som att bli knådad från topp till tå av en duktig massör när kroppen känns stel och värker.

Visst gör det ont när Lisa hittar en stenhård muskelknuta som måste masseras upp, men det gör gôtt-ont. Enligt Lisa ska man ta det lugnt en stund efteråt för man känner sig både mentalt och fysiskt som en geléklump. Den positiva effekten brukar kännas dagen efter när man känner sig mjukare och mer rörlig i kroppen.

På tal om SPA+ … Sunne har även flera andra ställen där man kan träna. Om man har dålig kondis i den här kommunen så får man skylla sig själv. Här finns: Body Pump, spinning, aerobic av olika typer, styrketräning, vattengympa (på SPA), yoga, Pilates, Qigong, step-up, Box-aerobic, golf, tennis, innebandy, boule, bowling, balettskola, hästsport, hundsport, fotboll, ishockey, konståkning, slalom och längdåkning, skogspromenader, elljusspår att gå och jogga i, skidtunneln i Torsby med skidåkning året runt. I Torsby finns också Äventyrsbadet med 30 grader i vattnet som också är öppet året om.

Antagligen har jag glömt en del men det jag vill säga är att utbudet är stort och brett. Det finns alltid något som passar alla, oberoende av ålder och inkomst. En hel del aktiviteter är gratis.

Det bästa med att bo på en mindre ort är närheten och lättillgängligheten till allt. Man behöver inte åka långa sträckor för att få röra på sig. Och det kostar inte skjortan som det gör i storstäderna. Vem som helst har råd att investera i ett par stavar för ca 150-200 kronor och trava runt i något av alla de motionsspår som vi har. Naturupplevelserna får man som bonus.

Storstadsbor har inte klart för sig vilka fördelar det finns med att bo på ett mindre ställe, just när det gäller tillgängligheten till olika aktiviteter. Ta t.ex. min syster. Hon bor centralt i Göteborg. Hennes döttrar har två hästar. Kusarna är inhyrda i ett stall som finns ca 1 mil från deras bostad. Varje dag ska syrran och systerdöttrarna åka till stallet för att sköta om hästarna och rida dem.

Min svåger spelar golf och får åka 1,5 mil till närmaste golfbana. Spel- och medlemsavgifterna i klubben är skyhöga, säkert tredubbla mot Sunne Golfklubbs (eftersom jag själv inte spelar golf så vet jag inte riktigt vad det kostar). Den banan är inte så kul, så ofta åker han istället till en bana som ligger dubbelt så långt bort, d.v.s. 3 mil. Ändå säger min syster ofta saker i stil med ”Jag fattar inte att du kan bo så ocentralt. Det är ju så långt till allt!” Behöver jag tillägga att de har två bilar och pendlar ca 30 minuter till jobbet varje dag?

torsdag 21 maj 2009

Helgdagsbadet

Idag är det Kristi himmelsfärds dag. Det är en stor kyrklig högtid och en röd dag i almanackan. Då ska de som kan ha ledigt. Ledigt! Ha! Då känner man inte Sunneborna! Förvisso finns det många som verkligen anser det vara en religiös högtid och besöker kyrkan. Troligen framlever de resten av dagen i någon sorts stillhet. Majoriteten av Sveriges befolkning, liksom vi i Sunne, får prestationsfnatt. Nu ska mossan rivas upp ur gräsmattan, båten skrapas och målas, helst ska båtskrället också sjösättas, huset ska målas, bilen vårstädas, plantor ska sättas i krukor och byttor, ogräs rensas ur rabatterna, altaner snickras och lekstugor byggas. Hela nejden genljuder av bullret från motorsågar, slipmaskiner och hammarslag. En och annan motorgräsklippare kan också urskiljas i ljudmattan. Allt det här är okej, om det sker under dagen, fast inte före klockan nio. Och det får inte hålla på efter klockan sex på kvällen. Någon form av helgfrid vill man ju gärna ha.

Jag undrar vad som händer ifall det blir ösregn denna dag? Vilar folk verkligen? Eller hamrar och målar de i vild frustration inomhus? Slår kanske ”Timell-effekten” till med full kraft i stugorna och man börjar frejdigt att riva ut köket. Det tog ju bara en timma för Timell att sätta in ett nytt. Den mannen har många skilsmässor på sitt samvete, sanna mina ord.

Det verkar som mina fåglar känner av att det är helg. Allihop vill bada. Det började med ett fågelbad i betong som vi fick till vår sommarstuga. Tyvärr glömde vi kvar det där när vi sålde stugan förra året. Visst saknar vi stugan men jag började också sakna fågelbadet. Det var så roligt att se de små liven när de drack och stänkte omkring i vattnet (kan det här också bero på tilltagande ålder?) Alltså beslöt jag att fixa ett nytt fågelbad i trädgården i år. Det var inte så enkelt att få tag på. Hos Hasses var de slut men jag fick tipset att köpa en vid kruka och lägga några stenar i botten, så vattnet inte blir för djup. Man vill ju inte dränka de små liven. Då kom jag plötsligt ihåg min farmors gamla handfat. Det har jag planterat krasse i några gånger. Nu diskade jag ur det noga, lade några olika stenar i botten och fyllde det med vatten. Med stor förväntan började jag spana efter mina små befjädrade vänner.

Det tog några dagar innan jag kunde konstatera att jag hade gjort ett kråk- och skatbad. Det fungerade också utmärkt som vattenskål för områdets katter. Inte en småfågel vågade sig dit. Med dödsförakt gör skatorna kanonkulan och dimper i så vattnet skvätter år alla håll. Kul att se på, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Lösningen blev ett nytt fågelbad. Ett litet. Jag köpte en billig plasturna hos Jonnys och satte i en ännu mindre vid kruka. I botten lade jag små stenar. Det funkar utmärkt! Gråsparvarna, talgoxarna och blåmesarna har numera ett eget bad. Skarorna och kråkorna bryr sig inte, de har så kul i sitt eget.

onsdag 20 maj 2009

Bekännelser

Det är inne med bekännelselitteratur. Människor delar glatt med sig av alla sina mörkaste hemligheter. Därför börjar jag känna att även jag vågar ta steget ut ur garderoben. Det var inget som jag bara plötsligt insåg utan det har mognat fram under många år. Jag har verkligen försökt att undertrycka mina känslor men nu måste jag bekänna färg. Det börjar bli ohållbart. Framför allt så börjar det märkas utåt.

Det är inte bara det här att bekänna sin läggning, det finns så mycket runt omkring som måste ha sin förklaring. Min omgivning har naturligtvis sett tecknen och börjat undra: det finns speciella tidningar för sådana som jag, filmer och till och med TV-program. Dock sänds de inte på barntid. Barn ska inte behöva se sådant här.

Nu tar jag ett djupt andetag och dyker i det iskalla vattnet. Jag är TRÄDGÅRDSINTRESSERAD! Det känns som en lättnad att få det sagt. Nu kan jag möta omvärlden med frimodig blick. Blommor, buskar och träd har blivit en del av min identitet. Trots att jag är uppvuxen med trädgård och har haft det själv större delen av mitt vuxna liv, så har jag aldrig känt någon större lockelse av trädgårdsskötsel. Fast det är väl just där det ligger: skötseln. Tiden och intresset har aldrig funnits. Mitt motto har varit att en bra trädgård sköter man med motorgräsklippare, motorsåg och en bra röjsåg.

Under senare år har det där andra gjort sig påmint, det där som tillslut inte går att ignorera: lusten i att se blommande häggmispel, forsythia och körsbärsträn, under dem breder det ut sig en matta av pärlhyacinter, scilla och påskliljor. Ååååh, det ryser i hela mig! Självklart njuter jag även av vilda växter. Backen på Sundsberget som är helt täckt med blåsippor är något av det vackraste man kan se. Försommaren med liljekonvaljer, blommande fruktträd och syrener försätter mig i ett saligt rus. Sedan följer sommaren som är en enda orgie i rosor, lavendel, tagetes och en uppsjö av andra växter.

Min förebild är inte längre Nelson Mandela utan tjuren Ferdinand som sitter under sin korkek och bara luktar på blommorna. Hur kunde det bli så här? Är det påverkan av Rottneros Park och Mårbackas trädgård under de senaste 20 åren? Knappast, Göteborg är känt för sina vackra parker och botaniska trädgårdar, jag är van vid blomprakt. Nej, mina vänner, det är åldern.
När jag var yngre hade jag inte tid att sitta på altanen och njuta av doften från hägg och syren. Tiden fanns inte heller för att planera färgsammansättningen av plantorna i varenda trädgårdskruka. Det som överlevde fick vara kvar, de som dog byttes ut. Skit samma vad det var för sort, bara den var tålig. Förresten så hade jag inte så många krukor. De jag hade glömde jag att vattna.

Men det här har alltså ändrat sig. Numera sitter jag gärna ute och låter sinnena smekas av färgprakten hos en blommande guldorange azalea, tillsammans med doften från de hundratals liljekonvaljerna som växer omkring den. På altanen har jag planteringslådor och krukor med växter som jag tycker om. Det ger mig en inre frid och jag känner mig totalt i samklang med mig själv och naturen.

måndag 18 maj 2009

Sunnes nya mötesplats: Äntligen!

Äntligen! Under lördagen hördes det ordet flera gånger. Landshövdingen Eva Eriksson sa det i sitt invigningstal, vårt kommunalråd Ola Persson sa det i sitt och alla människor runt omkring mig i publiken sa det. För det är så det känns: äntligen! Äntligen har Sunne fått sitt nya Bibliotek!

Jag har en speciell pärm i min bokhylla. ”Bibliotekets vänner 1998 – ” står det prydligt textat på ryggen. Under har jag skrivit ”Kulturhuset 2000 – .” Vi var en grupp som träffades på det gamla biblioteket för att diskutera hur vi skulle kunna påverka politikerna att vilja bygga ett nytt bibliotek. Det gamla som invigdes 1956, en våning upp utan hiss, stred på alldeles för många punkter mot kommunallagens text angående kommunbibliotek. Vi blev en lobbygrupp som började arbeta för frågan. Intresset hos kommunens politiker och tjänstemän var ljummet. För att inte säga iskallt i vissa fall. Vi gav oss inte i vår lilla grupp utan tryckte på allt vad vi kunde. Tanken på ett kulturhus tog form när Sunne hamnade i EU:s stödområde 2 (finns inte kvar längre). Där kunde man få bidrag till ett kulturhus men inte till bibliotek, eftersom kommuner enligt kommunallagen var skyldiga att hålla invånarna med ett godkänt bibliotek …
2001 kunde vi läsa i NWT att ”Sunne: 15 miljoner kronor i investeringsplan BIBLIOTEK OCH KULTURHUS I ETT.” På bild ses tre herrar som satt i kommunens arbetsgrupp. Lobbygruppens möten med kommunens representanter blev allt glesare, för att under 2003 upphöra helt. Det gjorde inget: tåget var satt i rullning. Och sedan har det ångat på. Plötsligt fanns det en politisk enighet om ett nytt bibliotek.

Igår hade vi stor invigning det Nya Biblioteket. Själva byggnaden är i sig en sevärdhet, då den är ritad av världskända svenske arkitekten Gert Wingårdh. Han blev inspirerad av Fryksdalens alla björkar (antagligen hade han förväntat sig en massa granar här uppe i finnskogarna), och därför är fasaden i vitt och svart glas. Läget mitt i centrum är perfekt. Och det är så härligt kaxigt STORT! Mitt i brinnande finanskrisen så inviger vi ett bibliotek på mer än 1700 kvadratmeter! Här finns allt: tidskriftshörna, stor barnavdelning med mysgrop och låga barnmöbler, datorer, Selmahörnan med sköna fåtöljer, Tunströmhyllan med alla Görans böcker, Lärcenter för distansutbildningar, släktforskning, hembygdshistoria och naturligtvis ljudböcker och vanliga böcker. Dessutom har vi en lunchrestaurang och ett fik i huset. I de bakre delarna finns små konferensrum samt en stor samlingssal. Där kommer kommunfullmäktige att ha sina möten och där kommer det att finnas möjlighet för olika uppträdanden. Igår kväll hade Richard Wolf en bejublad föreställning inför en fullsatt salong (jag tror den tar ca 170 personer).
Självklart är det inte bara ett bibliotek vi har fått. Det här kommer att bli Sunnebornas naturliga träffpunkt. Naturligtvis är det också hit som alla turister kommer att dras. Här finns information att hämta och människor att möta. Redan idag har huset en besöksfrekvens på i snitt 1000 personer per dag. Det är mycket i en tätort med knappt 7000 invånare! Hela kommunen har det dubbla. När turistsäsongen kommer kan vi lugnt räkna med en ökning av besökssiffran.
Så låt mig än en gång få brista ut i ett djupt känt ÄNTLIGEN!

fredag 15 maj 2009

Bloggare nr 3 - Helene Tursten

Mitt namn är Helene Tursten. Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Efter gymnasiet utbildade jag mig till sjuksköterska och arbetade på kirurgisk vårdavdelning i 3 år. Därefter vaknade studielusten igen och jag sökte in till Göteborgs Tandläkarhögskola. Där träffade jag Hilmer, som också hade sadlat om för att börja läsa till tandläkare. Han hade ett förflutet som polis ... Dessutom var han bokstavligen född i Sunne, närmare bestämt på sjukstugan. (Tro´t eller ej, men där bedrevs förlossningsvård några år under 1950-talet!) Vi började våra tandläkarkarriärer 1983 och samtidigt blev vi föräldrar. Det blev några tuffa år när vi kuskade runt i Sverige på olika vikariat, både inom privat- och folktandvården.


1988 hamnade vi i Sunne. Jag arbetade på Folktandvården i Sunne och Hilmer i Munkfors. Efter ett tag fick han en tjänst i Sunne och slapp att pendla. Och vi är alltså fortfarande kvar.

Efter nio år som tandläkare drabbades jag av en reumatisk sjukdom. De första åren var tuffa men så småning om började jag bli bättre. Tyvärr tvingades jag inse att min tandläkarkarriär var över. Men vad gör man som 40-årig förtidspensionerad kvinna i glesbygd? Arbetsgivarna stod inte i kö precis ...

Jag började skriva, för det var något som jag visste att jag var ganska bra på. 1998 kom min debutroman "Den krossade tanghästen". Till dags dato har jag skrivit 9 böcker, varav 8 i serien om kriminalinspektör Irene Huss på våldet i Göteborg. 6 av böckerna har filmats och visas just nu på Canal+. De kommer på Kanal 5 i höst. TV-serien har sålts till 11 länder. När den första boken gavs ut för 11 år sedan kunde jag aldrig drömma om att den skulle följas av flera. Och än mindre att de skulle filmas!

Om Sunnes litterära giganter Selma Lagerlöf och Göran Tunström har del i mitt skrivande? Självklart! De är mina främsta förebilder och ibland tycker jag att jag kan känna deras närvaro när jag sitter och skriver. Det är kanske förmätet, men det inger mig en trygg känsla av sällskap i min ensamma författartillvaro. Jag beklagar inte min ensamhet, för den är ett absolut måste när jag arbetar. Men om man mest umgås med sina egna fantasipersoner i olika fantasimiljöer, så kan man väl få fika med Selma och Göran? Eller?

A valley of beauty and excitement

Today on my way in to work I noticed that the signs advertising Fryksdalens Dancing were already being hung. For those that don’t know this is a four day open air dance festival which is held in Sunne every year. As I was looking at the sign I was also thinking back to this time last year and what I was doing then.

I was in the middle of writing a book about my life here in Sunne. In many ways the blogs you have been reading over the past two weeks follow closely to what I have tried to show in the book. I spent 2008 going to different places and trying things that were all a first for me. The book is not about Sunne. Its about “what makes Sunne.” Do you understand that? A place is just a name on a map until you find its soul.
Think of London and think red buses, think of Paris and think Eifel tower. Rome? Maybe the coliseum? Big cities all of them, for sure, but they also have “things” that make them. Small places normally don’t have big things, sometimes they get lucky and have someone famous born there or even die there! Small places sometimes have a yearly event which can gather attention or maybe if they are really lucky like Stonehenge for example. They have really old and big stones which sit on top of each other, no one knows why, so they dance around them!

So, my book is about the things that this place, by rights, shouldn’t have. National show jumping competitions, a marathon, an internationally acclaimed theatre, concerts in the park, classic car shows, world cup cross country skiing competitions, national downhill skiing competitions, national and international shooting competitions.

Should I go on? Are you getting the point? Yes a small place like this is entitled to its day in the sun but somehow Sunne got the moon and the stars as well. Along with a Nobel prize winner and ex England football manager! Carved out of the mountains in the middle of Värmland sits a valley and one of the most beautiful and exciting places you could ever find.

Sure it has its faults. The locals will say they want more restaurants and a few more bars. There could be more trains and buses and for god sake let’s get a few more taxis. From my side I think there are far too many hair salons but I think we are all missing the gold.

Think Water Park, golf course, hockey and football stadium, ski centre, brand new library, Cinema (bit of a sore point), Spa hotel, hotels, beaches, Rottneros park.
What Sunne doesn’t have is a ski tunnel a place where you can ski all year round. But the closest town called Torsby, only a 20 minute drive away does. For the book I spent the morning at the water park then played three holes of golf and finished the day off with 2 laps around the ski tunnel. My suggestion to the two communes is get together advertise as one. The world will be more likely to come to you as a package.

To all you well meaning people who may be sitting on committees or trying to think of ways to make Sunne better, with all humility I ask you to tread lightly and be thoughtful with your power. If something isn’t broken, you have no need to fix it.

torsdag 14 maj 2009

Behind the wheel of history

It would seem that one of the advantages of living in a country where you have such defined seasonal changes is that you have the perfect excuse to buy more than one car.

The summer car of choice for many living here happens to be an American classic. Chevrolet, Cadillac and Buick, I have seen them all on the streets of Sunne. When the snow thaws and temperatures start sticking around on the plus side, you only have to listen carefully to hear the starting up of engines.

Garage doors are wide open as winter hibernation comes to an end. Convertibles and sedans all shining and raring to go after months of rest, once again begin to cruise the streets.

All of these cars have previously been shipped over from America; some have been bought direct from dealers in Sweden already restored and set to drive. But many more have been lovingly brought back to life by the proud owners I see driving them around town every day.

This is not one or two cars I´m talking about not even five or ten. I actually don’t have any idea how many there are, but trust me there are lots of them.

It’s not some passing phase or a fashion that’s liable to die out any time soon. Somewhere in the past a group of people or maybe just one guy decided that these cars were worth saving and save them they certainly have.

On certain days and some nights of the year you can see twenty or more cars driving bumper to bumper around the town. There are also car shows where the different associations get together and create an amazing spectacle. Row after row of automotive works of art stand side by side, allowing an appreciative public a real close up view.

These days are great and the atmosphere is always electric, but for me the best is always when I see them being driven just as normal cars. Maybe someone dropping their kids off at school or popping into the local shop to buy some milk.

These are show cars and they certainly have a place in history but it’s a living history and it’s happening today on the streets of Sunne.

onsdag 13 maj 2009

A guide to the past

First of all I have to say that I am not that interested in flowers, plants or trees. Secondly before living here I had never paid any attention to things like Statues. Apart from that one of the women with no arms (Venus de Milo) I would have no idea of names or who created them. Then I visited Rottneros Park and let’s just say it opened my eyes quite a bit.

The story surrounding this park is an amazing epic which centres on the passions and dedication of one man: Svånte Pålsson. Almost singlehandedly he created an environment which resonates with so much artistic importance, it wouldn’t be out of place in any of the great cultural capitols of Europe. Covering an area of more than 28 hectares it is a botanical masterpiece, adorned with a diverse selection of world famous statues and relics.

The centre of the park is dominated by its original manor house in which up until his death Paulsen lived with his family; the house looks proudly out over Lake Fryken and has a lawn stretching downwards leading all the way to the waters edge. Every year this area becomes host to a concert which attracts over 5000 people. In the past few years I have watched ZZ Top, Status Quo and best of all a Swedish band called The Ark.
There is another more personal reason why I think Rottneros Park is a cool place to visit. Recently I recorded a guided tour; it’s for any non Swedish speakers who want to learn more about what they are seeing as they meander around the park. The recording was then set down on to mp3 players and hopefully, my voice speaking directly into their ears describing everything they see, will add to the experience?

Recording it was the fun part, the hard part was translating the information needed from Swedish to English; I take no credit for that, it was all done by Anna. All I had to do was learn to pronounce the names and places properly, then go into a studio and talk into the biggest microphone I´ve ever seen in my life.

I have tried not to be a Sunne tour guide during my blog writing, but I really felt I had to mention the park, if someone like me finds this place inspiring the real lovers of gardens; statues and the history surrounding them need to get their asses to Sunne and check this place out.

Before I go I have to say ”I miss the Peacock”.

tisdag 12 maj 2009

You always remember your first

One of the very cool benefits of living in the country is that often you get the chance to see wild life close up and personal. During winter elk and deer walk through my garden almost every day, allowing me a grandstand view through the window. The first time I saw one of these magnificent beasts it was an incredible feeling, one that never gets any less exciting no matter how many times it happens.

Scotland is no longer home to any of the big 4 predators, but here it’s still possible to see wolves, wild boar, lynx, and even bears. Im not saying that I would like to actually have bears in my garden. But the knowledge that they are roaming around the forests of Värmland brings with it a certain magical anticipation every time I walk in the woods behind my house.

My first close up encounter with an elk was a very surreal meeting. Anna and I had travelled by supporters’ bus to watch an ice hockey game in Karlstad. The bus was full and there was a great atmosphere with lots of singing helped along by liquid courage in the form of one or two beers.

The game didn’t turn out well for our team; we lost 3-2 after being 2-0 ahead. The bus was not such a happy place as we set off on our journey home. Almost immediately into the drive a few fans who had been very quiet on the way down began to sing, they were not Färiestad fans like the rest of us, they supported the opposition team. Fuelled with beer and high on an unexpected victory they found courage enough to celebrate by singing their teams songs. This of course didn’t go down so well with us and soon they were drowned out by singing from the rest of the bus.

Suddenly without any warning, the bus stopped and the interior lights came on. I thought for a moment that the driver must be a Timrå fan and was going to tell us all to shut up. Then I saw the Elk, it was standing directly in front of the bus, its whole body was lit up by our headlights. It had a massive head adorned with a full set of antlers; the impression was of something both ugly and somehow beautiful at the same time. I could hardly believe what I was seeing. No one else seemed to notice infact I don’t think they even realised the bus had stopped. People were still singing and insults were now flying back and forward between the two sets of fans.

I had the strangest feelings running through me; I was staring into the eyes of this enormous, amazing wild beast that stood before me perfectly still and seemingly completely calm and unafraid. I looked around me; no one else was paying it any attention at all. I stood up and slowly walked towards the front of the bus. Just as I reached the drivers chair, only a few feet away from the elk everything changed. All in one fluid motion it seemed to lift its head, shake its antlers, wink at me then move out of the headlights and disappear. “Did you see that I asked the driver?” “Yes it was an elk; now get back in your seat.” Sitting back in my seat I asked Anna “did you see that elk wink at me?”. She looked at me and smiled, No I didn’t, but this is going to be the story you tell everyone when you talk about the first time you saw an elk isn’t it?

måndag 11 maj 2009

Traditional wet market day

I definitely made the right decision when I left Indonesia to begin a new life here in Sweden. That being said I do have to admit there is one day each year when i wish I could have brought a certain part of Indonesian folklore here with me. The first Friday in May every year is the day Sunne holds its market.

Indonesia has a culture in which black magic and witch craft, if not encouraged are certainly not dismissed. For good or bad people look to witch doctors for help in all kinds of situations, one of which I think could come in quite handy here.

There is a belief that if the right spell is performed rain can be kept away on certain days of the month; this is useful if you are a hotel manager and planning a large barbeque, maybe staging an outdoor wedding or in the case of Sunne an open air market. In the 5 years I have lived here, im sure it’s rained hard every single market day. This year true to tradition it’s pouring down. Im not suggesting that everyone turns pagan but perhaps a little spell could save me getting bloody soaked again next year!
Everyone loves shopping at a market. There is a bustle and excitement that vibrates through the crowds making people stop and buy things which they don’t need but on an impulse think they can’t do without. The favourites here are sock and candy stalls, over the years the same stall holders have served different generations of the same families. And year after year shoppers follow (in the rain) an identical path of stalls which snakes its way around the town.

What makes this market special is not the fact that it’s the busiest day of the year or that streets are jammed full with people who have taken every parking spot in the town! What is so cool about market day here is the history. For most it’s like attending one big enormous reunion. Old friends stand talking (in the rain) catching up with people they haven’t seen since last market day. The shopping is actually pretty basic and too be honest most of the stalls are selling the same things, that’s not important though. The carnival has started. A carousel spins the whole day, kids are screaming with sheer joy and Sunne is doing what it does best, having fun. (In the rain)

fredag 8 maj 2009

A home away from home

There is something which on the surface sounds like a great benefit but in reality has a sting in its tail: That something is the fact that Swedish people in general speak excellent English, so good that it’s all too easy for me to convince myself that I don’t need to study and learn Swedish at all. Helping to make me feel guilty and a little ungrateful with my decision not to study is one small detail.

If I wanted, I could attend Swedish lessons every day of the week and it would be completely free. (Ok! That’s 2 reasons) Of course the times they run are not really suitable for me, but the fact is they are available. For the past 20 years I have lived outside of my home land and for most of that time I have felt like a foreigner. There are obvious reasons why that could be the case in places like Japan and Indonesia, but even in Germany (actually especially there) I never felt accepted and always knew that I was living in a country which was not my own.

In Sunne I honestly forget all about nationality. I never feel out of place and the community is such that as long as your intentions are good anyone could settle here. I can speak some Swedish and will try harder to get better, but I blame it on you, yes all my Swedish friends who may read this. If you guys could only have been a little worse in English, im positive I would be much better in Swedish!!
One final thought: being accepted into Swedish society allows me to enjoy my sport so much more. As a Scot I was not used to ever winning anything, but now as an adopted Swede I cheer on as we win at ice hockey, qualify for world cups in football and kick butt at handball. I may not know what bandy or innebandy actually are or how you play them but as long as we are winning, who cares.

torsdag 7 maj 2009

To Be or Not To Be

Today I cut the hair of a lady who epitomises perfectly the type of person who lives in Sunne. She is a priest who wants to be a writer and is working hard to finish her first book.

I play poker with a guy who works in a paper mill, but his heart belongs to football. Not only does he manage a successful team which last year won promotion into div 3, he also travels the world watching the game he loves and learning ideas to bring back and use with his team.

I have two Dutch friends living here who own and operate a very beautiful Bed and Breakfast; just recently they finished a book project. The book is a must for anyone who loves to take long walks and follow paths leading to some of the most beautiful scenery in Värmland.

The head of tourism for Sunne is a closet actor and I know a lady who works as a receptionist by day but is, when time allows, a brilliant comedian who has an act worthy of any professional stage.
Is Sunne a small village? Yes by size and population it would appear to be. Try telling that to the people who live here though. I´ve heard it said that in Los Angeles no one is what they seem, your waiter is really an actor and your doctor is probably busy writing a screen play. It would seem that while Sunne thinks its New York the people living here think its Los Angeles.

onsdag 6 maj 2009

Friends and Neighbours

Being born and bred in Glasgow, then having lived the biggest part of my life in places like Tokyo and Jakarta it’s not really surprising that I had never cut down a tree or worked a field during harvest before in my life. Life though has a habit of surprising us, it would seem that with the right will or necessity anything is possible.

Last spring I found my self dressed in overalls and standing on top of a wagon being pulled through a field filled with bales of hay, I didn’t realise I was about to work the hardest day of my life. Not only would it be physically demanding but also bloody dangerous and as dirty a job as you could find. The empty wagon soon became a very busy workplace, bales were delivered and we methodically placed them in rows creating a new standing area with every row; time passed and with each minute I was standing higher and higher as the wagon began to fill. The progression was relentless bales were coming up faster than I could stack them and I was finding it hard to breathe as the air all around me seemed to contain nothing but dust. I imagined myself losing balance, falling off the wagon and at best looking like a fool, at worst meeting an agonising death in the claws of that ever hungry machine below. Wagon after wagon was filled and driven away, after what seemed like a lifetime the field was cleared and we were done.

I survived bloodied but not beaten; the day had been about helping a friend who rented the field and used the bales for his horses. Im not sure for what, but what ever it was he certainly seemed to need a hell of a lot of them? I wasn’t the only one helping, most of his family and neighbours were there too, even the kids were given jobs to do. Country living is like that, you have a short window of opportunity to get the field in, then its all hands to the pumps “making hay as the sun shines.”
Yesterday for the first time in my life I cut down a tree, actually 3 trees. Felling trees is not a job to be done without any experience and even a city boy like me was smart enough to ask for help. Thank god I did. There is something very humbling about standing watching something twice the size of your house fall to the ground. I can vouch first hand that trees do infact make a very big noise when they hit the ground and that the earth does actually tremble as they hit it. My neighbour and his brother came to give me a hand but in all honesty they did the whole thing themselves. Apart from making sure I was well out of range as the trees fell, I really only gave moral support. I did shout out timber a couple of times as trees came crashing down but the strange looks I received from Tommy and Thomas stopped me the third time. My main job was picking up logs as they were cut and stacking them in neat piles. Unfortunately the piles proceeded to fall apart every time I reached a certain height; it would seem my stacking techniques were not quite up to the task. The clearing up of the debris was made much more fun by the fact that we moved it to another neighbour’s field using a four wheeler. For anyone who has never driven one of those babies before, believe me, you got to try it! We flung it all onto an already enormous stack which was being built for a bonfire party on Thursday night.

In the city you can live next door to some one for years and never really know them at all. In the countryside people get to know each other, not in a superficial “Hello how are you?” way. Here they help each other out. Using their tractor to clear away snow from a neighbour’s driveway or helping to bring in a harvest or cut down trees. Sunne people are quiet and a wee bit shy, they don’t talk much about doing things; instead they get on and do them. People say that real friends are hard to find, maybe so, but good neighbours are worth their weight in gold.

tisdag 5 maj 2009

Quiet please, Im surfing.

I was watching Sky news yesterday and one of the features they were discussing was a story about the closure of local libraries throughout Britain. It seems that people from my home country no longer read books? Or if they do, they don’t like to borrow them from a library. This was interesting because the same day as the last rites were being performed on rural libraries in the UK, i visited for the first time a brand new, ultra modern Public library in Sunne.

I was a member of the previous library here. A lender who always forgot his return dates and probably contributed in part, to the building of the new one with all the late fees I paid. Normally though, it wasn’t paper books that I borrowed it was the cd books. They help to pass the time when driving and I have to admit, listening while a good story is being read to you does have a soothing effect after a hard day at work.

Nowadays successful libraries aren’t just places to rent books and are certainly not the stuffy, scary places of old where no one was allowed to speak above a whisper. The staffs are no longer comprised of old spinster ladies with their hair tied back in tight buns and wearing national health spectacles. Today’s libraries are communication centres, study halls and contain multiple forms of hi tech visual and listening aids. They offer all ages the chance to learn and have fun while they are doing it. If Sunne can finance and build such a place it beggars belief that the UK cant?

I have no idea why British libraries are closing down but I do have one idea which might help to make them a little more popular to visit. Open a Saffron and Vitlok restaurant next door; it’s definitely one way to bring in the crowds.

måndag 4 maj 2009

First encounter with freezing Sunne

My sister flew in from Glasgow to visit a few weeks back. Jane doesn’t like snow or cold very much so was definitely not coming to ski. The main reason for her visit was to get her first hug from Elliot. Little did she know I had a cunning plan prepared for her while she was here? Contrary to what most people think it doesn’t really get that cold in Scotland, it can sometimes dip below zero but never for long. Most years any snow falls disappear within a day or two and as far as I know lakes very rarely freeze over. My sister was about to get a better feeling of what real cold looked like.

In Sunne winters are both beautiful and exciting; although the needle drops way beyond freezing and can stay there for weeks on end everyone and everything is prepared, ready and waiting for it. The days may be shorter but there are a multitude of winter activities to get involved in. They even have floodlights on the ski slopes.

Having assured Jane that Elliot was joining us (she hadn’t let him go since she arrived) we donned our winter jackets and headed out. Although already into April snow blanketed the ground and most of the lakes surrounding Sunne lay still and frozen. I parked the car next to Lake Fryken and told Jane to close her eyes as I led her down to the edge. Holding her hand we began to walk, when we were about ten metres out I told her to open her eyes. “You are now standing on frozen ice” I told her. Her eyes met mine and she very calmly asked me, “You are joking?” “Nope, this is as real as winter gets” I assured her. The look on my sister’s face was priceless; she just couldn’t believe something so vast could be frozen solid enough to walk on. When I told her about the cars that drive on the lakes and the horse racing held there I could see she thought I was barmy. I told her to look further out about a hundred metres to her right. Shielding her eyes from the sun, she asked “What is it? is that a man sitting out there?” “Yes” I told her, laughing as I spoke, “he’s fishing”.

When I first arrived in Sunne I wasn’t any more prepared for real winters than my sister. I had lived the previous 10 years in Indonesia, most days enjoying constant sunshine with temperatures in the mid 30s. My first real taste of winter came in the form of a 67 degree swing in temperature. When I left Jakarta the sun was shining and it was a pleasant +32. I was welcomed to Sweden 24 hours later by a character building -25. At that moment standing there freezing my ass off, I realised just how much my life was about to change.

Winters here are great not only because of the extreme temperatures but because of the people who live here. Sunne doesn’t realise it’s a small town with no real right to be so popular and exciting. The reason it carries it off is because it has an infrastructure created by people with dreams which they transform into realities. This is a place where lots of forward thinking people live, where the nature is so beautiful it takes your breathe away and because Sunne doesn’t know its Sunne, it actually thinks its New York.

Over the next two weeks I want to share more of my thoughts and experiences of living here with you. Tell your friends about this site, pass it on to three people and ask them in turn to tell three more. Please leave comments about what you read and let’s see just how fun we can make this thing.

fredag 1 maj 2009

Bloggare nr 2 - David Beattie

Born in Glasgow, Scotland David began his Hairdressing career in 1979. During the next 30 years his career enabled him to travel the world and work in many countries including, Bermuda, Japan, Indonesia, Australia, Germany and now Sweden. Completing his training in London England he decided to travel and headed for Bermuda. There he learned the art of styling afro Caribbean hair and so began the search to become a complete hairdresser one who could work on the hair of the world.

Next stop was Tokyo Japan; here he extended his skills by working with Asian hair and learning new hairdressing techniques. At the time he was the only non Japanese hair dresser in Japan, this meant that soon he was styling hair for most of the international visitors who came to Tokyo. His clientele included Royalty, film stars, musicians and many of the modelling community.

7 years later he returned to Britain and opened up his own Salon in the south of England; within 5 years he owned 3 salons and was presenting hair shows and teaching seminars in all parts of the UK. He was elected chairman of the Hairdressing federation for the south Eastern region and became a Hairdressing competition judge. In 1992 he was honoured with an award for outstanding services to the Hairdressing industry.

In 1993 Looking for new challenges he sold his company and moved to Indonesia. After spending 5 years in Surabaya where he set up a successful hairdressing school, he moved to Jakarta. Along with a friend he opened a Hairdressing salon, KMD which over the next 5 years established it’s self as one of Jakarta’s premier salons and a favourite with the expat community. He travelled the world presenting seminars and passing on knowledge gained from cutting the hair of the world.

In 2004 by chance he found the final piece of his personal jigsaw, he sold up for the final time and moved to Sunne. KMD was re opened and now styles the hair for customers from all corners of Sweden; David and his Fiancée Anna have recently bought a farm on the outskirts of Sunne where they will soon move too with their 4 month old son, Elliot. David has just completed a book about his life living in Sweden