fredag 30 oktober 2009

Marielle och Christer Westlund bygger plattformar för entreprenörskap

Hej,
Marielle och Christer Westlund heter vi som kommer blogga under veckorna 45 och 46. Som ni förstår av efternamnet är vi ett par (sedan 2000) men vi driver även företaget Me University ihop (sedan 2001). I Me University stöttar vi skolor, kommuner och regioner runt om i landet (se karta på http://www.meuniversity.com/index.php/haer-pagar-ste-utbildning) i att utforma skolverksamhet som stödjer och utvecklar elevers entreprenöriella lärande. Mer om det kommer vi att skriva senare!

Vi flyttade till Sunne från Karlstad 2005 då vårt första barn André föddes. 2007 föddes Alessia som nu i dagarna blir 2 år. Dessförinnan bodde vi i Örebro och innan dess i Uddevalla där vi skapade vårt första gemensamma hem. Det var även i Uddevalla vår gemensamma vision föll på plats över hur vi vill arbeta och bidra för att vidareutveckla våra Svenska skolor.

Innan ”Uddevallatiden” arbetade vi på olika håll med olika saker och olika innehåll och det var i Uddevalla vi möttes på riktigt och lade grunden till det vi idag livnär oss på. Det var i Uddevalla som vi förstod att vi tillsammans är starkare än om vi arbetar var och en för sig. Det var i Uddevalla vi formulerade de första rubrikerna i vår första gemensamma bok ”Så tänds eldsjälar”, det var i Uddevalla vi provade ut vissa metoder och undervisningsformer och det var där vi hade vårt första egna kontor. Kontoret fick vi ha gratis i ett år och det finansierades av kommunen för att de trodde på oss. Lite pretentiöst vill vi passa på att ge Uddevalla Kommun starkt cred för denna tjänst, då det faktiskt fick oss på ”banan”. Under denna period levde vi i princip utan inkomster, så som det brukar vara i början av en företagsstart, och vi menar att det stöd vi fick i form av tilltro till vår kompetens och intresset för våra tankar och tjänster i mångt och mycket bidrog till vårt företags nuvarande existens.

Vi har vuxit från två till tio anställda de senaste två åren vilket visar udden av Uddevalla kommuns ettåriga investering. Lena Cederholm, Owe Westberg och Lars Hultberg är alltså bidragande (om än långt ifrån avgörande) till att vi sitter i Sunne idag 2009 och bloggar om entreprenörskap och entreprenöriellt lärande. Under våra bloggveckor kommer vi att berätta mer om viktiga milstolpar och personer i vår egen entreprenörskapsresa och om entreprenöriellt lärande i stort och i smått. Ser fram emot en levande dialog med Er läsare.

Hälsningar,
Marielle & Christer



Unga talanger i Hagfors

Upstairs, en ideell förening i Hagfors inom projektet Leader, som blev ett mycket starkt möte. Sigrid Lundmark är en fantastisk kvinna som finns med värme för ungdomarna i Hagfors.



Upstairs är ett ställe för ungdomar att finnas på. Ett ställe med många talanger. Där fick jag uppleva och höra röster som nådde längst in i själen och som spred ett ljus i höstens alla färger.





torsdag 29 oktober 2009

Hannes hästcentrum, livskvalitet och diversifiering

På Hannes hästcentrum finns möjligheter till både körning och islandshästar. Vackert belägen plats i närheten av Kil.



Petra Risäng är en levnadsglad tjej med härlig utstrålning och energi, en naturlig talang och fallenhet för hästar. Hon både tränar andras hästar och tävlar i lag-SM för islandshästar, en tredje plats blev det för laget. Härligt när vägarna möts igen då Petra är en före detta elev till mig.


Gunnar i Getmossen med fru, även de tävlar i SM, men för fjordhästar.

onsdag 28 oktober 2009

Sjön Björken utanför Sunne

När man som jag, kommer från Varberg så ser man än mer den vackra stillsamma natur som Värmland bjuder på. Allt har sin tjusning; Varberg har havet med sin frihet, Värmland de djupa skogarna som sveper sig runt en när man åker omkring bland sjöar och klätter.

Jag har fått äran att för Länstyrelsen i Värmland fotografera för projektet Leader och närheten. Jag fick många helt fantastiska upplevelser, både vad det gällde möten med människor och med naturen. De första tre bilderna här är från sjön Björken, där en handikappled byggts och fortfarande håller på att utvecklas för handikappade, som leder fram till ett fågeltorn med ett fantastiskt skådespel av fåglar. Bilden med fågeltornet är från Norra Hyn som ligger vid Kil.




tisdag 27 oktober 2009

Exposed

Barn utsätts många gånger för vuxnas problem, villket kan leda till inre hat och ett destruktivt handlande. Var bryter vi cirkeln??







måndag 26 oktober 2009

Control of instincts

En människas inre instinkt av kontroll försätter någon annan ur kontroll.





fredag 23 oktober 2009

Facts of life

Ser vi den nakna sanningen eller skyddar vi oss instinktivt och väjer både för oss själva och våra barn vad det är vi vill se??


Samtidigt som människor älskar riskerar vi bli sjuka ...


Så länge människor bär vapen ... riskerar vi våra liv.

måndag 19 oktober 2009

Platsens talang i bilder

Hej,
Mitt namn är Marie Petzäll, jag ska ge er en liten presentation av mig.

Jag föddes i Borås 1965. Där gick jag en 2-årig gymnasieutbildning samtidigt som jag spelade musikal med Christer Björkman som regissör. Jag var också med i Borås nyårsrevy i Jarl Borséns regi. En mycket rolig tid att minnas tillbaka på.

Somrarna tillbringades nere i Varberg. Som 19-åring flyttade jag till Göteborg där jag sjöng en hel del klassiskt och var med i en Evert Taube-uppsättning på Scandinavium. I Göteborg träffade jag musikern Paulo Mendonca som jag sedan gifte mig med och fick sönerna Julius och Pontus med, idag 22 och 20 år. Vi flyttade så småningom ner till Varberg.

Efter närmare 7 år tillsammans separerade vi och jag flyttade upp till Sunne. Efter en tid i Sunne fick jag min tredje son, Milton, i dag 10 år gammal. Jag drev under 6,5 år ett ridlekis/ridskola.

Därefter kom jag in på utbildningen foto/digital på Broby Grafiska och fick min utbildning som fotograf. Två år i rad har jag varit en av finalisterna i fototävlingen Photoespania. Jag har haft den enorma äran att ha Anders Petersen som mentor. Han har betytt mycket för mig. I våras ställde jag ut en bild i New York hos Powerhouse Arena.

Det projekt som jag bland annat vill visa er är människans INSTINCT - att döda, föröka sig, kärlek, försvar, med mer. En bild betraktas ju olika av alla, beroende på vilka upplevelser vi själva varit med om, vilka åsikter vi har med mer. Det är frihet att tolka och känna själv.

Varmt välkommen att betrakta mina bilder från mina ögon och känslor till dina ögon och känslor.

Marie Petzäll, Mia





fredag 16 oktober 2009

Mitt sista inlägg

Det har varit en resa det här med bloggen som kom lägligt. Trots resonemang och kommentarer som ”men, du bor ju inte ens där längre” kan jag ärligt säga att detta uppdrag inte kunde ha kommit lägligare.

Nu, när jag har satt ord på känslor. Fått kloka råd från släkt och familj. När möblerna från mio anländer under ikväll. När ett årskort på ett närliggande gym är införskaffat. När jag är anmäld till en intensivkurs i franska. När mina nya klasskamrater och jag har planer framöver. När skolan blir bättre och bättre.
Samt när jag får höra att Sunne är sig likt. Ett ställe som följer med i utvecklingen utan att förlora sin charm. När jag får höra att Sunne finns kvar. När första snön gör mig äran att infinna sig i Stockholm före Värmland.

När jag äntligen, någonstans bland all kurslitteratur, återfick min entusiasm för tidigare projekt och faktiskt plockade fram min nya akvarellåda. Och kanske framför allt. När en resa hem till Sunne är bokad. Då känns det faktiskt bättre än på länge. Jag kan nog komma överens med tanken att det här är mitt hem. Men att Sunne alltid är och förblir ännu ett. Och kan få vara det.

Tack för de här veckorna. Är ni intresserad av en fortsättning finns jag på www.bergspredikanten.blogspot.com. Tack för fina kommentarer och ord (trots svårigheterna att tackla dem). Kanske speciellt för ett som på något sätt sammanfattade alla mina inlägg. Från ”Mats i Höjen” som skrev: …och Göran T. som sa om Sunne och att vara typ 19 "Sunne är som en nytvättad illasittande nylonskjorta - det skaver". Säkert inte unikt för vår hembygd!

onsdag 14 oktober 2009

Självcensur och problematiken med att vara efterklok

Mitt i all separationsångest till något jag inte kan åka tillbaka till ringer min moster. Hon följer bloggen och säger om mitt senaste inlägg att det alltid går att ångra sig. Att ett val kan vara mera som ett försök än ett beslut.

Efter det ser jag några snöflingor utanför fönstret. Sedan är det stilla igen. Den första snön. Det gör mig alltid lika lycklig. Kanske för att jag är född i december. Det är något med kylan som gör allt mer levande. På ett helt annat sätt än när våren rent konkret sprudlar av liv.

Det är svårt att inse att det finns människor som läser vad man skriver. Publiken är aldrig närvarande när man skriver. Det vore omöjligt – det innebär självcensur. Jag har svårt att tackla kommentarer om det jag skriver. Är det ris skyddar jag mig själv, är det ros viftar jag bort det. Det skrivna ordet som har fungerat som min starkaste uttrycksform är till för mig och ingen annan. Min mormor har brev kvar från när jag var liten. Då jag beklagar mig över ett bråk jag och pappa en gång hade. Mamma har berättat om min tidiga förmåga att sätta ord på känslor. Att det fanns ett behov av det. Som senare skulle komma att nästan enbart visa sig i det skrivna ordet och sällan i det uttalade. Sorgligt nog. Kanske. Alla dagböckerna. Blogginläggen som är för mig men oundvikligt syns för andra. På ett sätt strider det mot det jag säger, texten som min egen. Att förklara varför jag ändå väljer att publicera det offentligt, om än i så liten skala. Även om det inte finns någon som läser erbjuder det möjligheten. Det är en paradox. Kanske likt den att artister ofta är blyga men har ett behov av bekräftelse, ett behov av att synas.

Det finns ett klipp ute på youtube. Cp-varning i Nyhetsmorgon heter det. Avfärdat som ett sätt att få uppmärksamhet och publicitet. Pelle Hellström, sångare i Nordpolen intervjuas. Han är svårflörtad och menar att det är obehagligt att få recensioner. Man hade ingen tanke på det riktigt när man gjorde musiken att folk skulle inkräkta, fortsätter han. Men menar att det är smällar man får ta. För han har också behovet av att släppa musiken fri. Den kan omöjligt bara vara till för honom. Kanske är det där bloggen träder in. Kommentarsfälten finns men är sällan till för diskussion. Paradoxen förverkligad. Vi syns men svarar inte.

Och nu tänker ni. Nu tänker jag. Skulle inte det här handla om Sunne? I informationen jag fick om bloggens innehåll står följande: Ditt ämne tänkte vi skulle handla om hur man kan ta tillvara på ungdomars kraft och idéer och hur Sunne kan vara en attraktiv plats för unga att leva på och besöka.
Jag är inget fan av efterklokhet. Att växa upp i Sunne erbjöd massor samtidigt som det inte erbjöd någonting. Man roar sig bäst man kan helt enkelt. Så småningom tycker man att allt står stilla, att inget händer. Oerhörd tristess! Sedan gör man det bästa av det. Kanske förflyttar man sig, precis som jag. Och inser att det är samma procedur överallt. En ungdomlig törst som inte går att släcka. Den är så nödvändig som något möjligtvis kan bli. För ur den kan det springa en massa fantastiska saker. Jag ryggar tillbaks för små tips och råd vad som kan göra vardagen på landsbygden intressant. Nej, jag tror att det är något som ska och kommer upplevas inom sinom tid. Istället ville jag diskutera, sätta ord på känslor, upplevelser som är resultatet av 18 år i Sunne. Fånga upp små, små, korn till synes obetydliga men föra dem i ljuset. Fast besluten om att det är de som utgör skillnaden

tisdag 13 oktober 2009

Att bestämma sig men inte nöja sig.

Ställer klockan på tidigt men ställer om och om och om den igen. Jag ska upp och skriva dagens inlägg. Men, när jag vaknar förstår jag inte hur det ska gå till så jag tycker att jag lika gärna kan somna om igen. Och det gör jag. När jag väl går upp sätter jag på tv:n. Nyheterna kanske kan ge lite inspiration såhär på morgonkvisten. Inte det? Jag kollar min mail och ser att jag fått en påminnelse om en enkät från skolan som ska fyllas i. Där ska jag redogöra för hur det kändes när jag sökte, när jag började, och nu när några veckor har gått. Jag har fått ett till mail från skolan. Vad ska du göra i vår, Sanna? Det är dags att söka nu. Men jag har redan kommit in på ett treårigt program. Och har för avsikt att fortsätta på det åtminstone till nästa vår. Sedan får vi se. Men för en klasskompis som bara läser första kursen är det här valet högaktuellt. Hur kan ni veta vad ni vill bli? Undrar hon. Vi skruvar på oss. Ja, men ni vet ju vad ni ska bli när ni blir stora. Fortsätter hon. En annan klasskamrat suckar och säger, ja, men vi är ju stora nu. Och det blir tyst. Så, det är alltså nu det händer. Idag har vi som studerar rätt till CSN-bidrag i max fem år. Jag har valt att gå estetikprogrammet tre av dem. Då känns det. Det här är ett överlagt val. Det är någonstans runt detta ämne jag kommer röra mig hela min livstid. Men sedan får jag luften tillbaka. Och jag ser mig omkring på de som berättat om alla kurser de läst men som fortfarande inte har bestämt sig. Hon som är dryga fyrtio och läser kursen nu, efter att ha slutat arbeta som ekonom för att hon ”har tröttnat på siffror”. Valet känns därmed inte så stort. Istället börjar jag oroa mig över att jag framöver kommer nöja mig, tycka att det jag har är ok. Att jag ska tappa drivet och slå mig till ro och säga: det var det. Står inte ut med tanken att det blir som det blir. Men den här oron tar så mycket tid. Tid som kunde spenderas på att göra. Så jag släpper det för idag och svär på heder och samvete att jag ska ta till vara på den här dagen. Som så många andra dagar.

måndag 12 oktober 2009

Borta bra men hemma bäst

Soffan, soffbordet och bokhyllan kom aldrig. Första natten gjorde vi en bäddinstallation som heter duga. Handdukar, stolsdynor, sängöverkast och en tunn madrass fick bli en sängplats. Men det gick. Och fort gick det. Söndagen efter att jag vinkat moster och mamma hej då på perrongen börjar det regna. Jag påminns om det nya på en annan perrong. I väntan på tunnelbanan hem möter jag en klasskompis. Som om två liv levs parallellt.

Min lägenhet liknar en oas av blommor jag fått. Jag livar upp den, nu när den är tystare utan gäster, med hög musik och tända ljus. Överallt små spår från besökarna. Det känns längesedan jag läste kursböckerna och det är lite motigt att plocka fram dem. Det är alltså det här som är mitt nya liv. Livet som vardag, min vardag. Grannen övar samma vanliga trudelutt på cellon. Och jag inser vad svårt det är att bryta ned det som en gång var livet för att anpassa, ja faktiskt bygga upp ett nytt. Jag har redan nedräkning till dess att mitt gamla liv gör besök hos mig igen om tre veckor när mamma och mormor kommer förbi. Men slår näven i bordet och lovar att jag ska göra allt för att vägen dit ska bli minst lika dräglig.

Då och då glömmer jag. Trycker in välbekanta sifferkombinationer på fjärrkontrollen och en ruta i vänstra hörnet dyker upp. Kanalen är inte installerad. Just ja. Det är hemmakanalerna jag försöker komma åt, de i Tjustersby. För än så länge finns två hemma. Jag åker hem och hälsar på – sedan åker jag hem tillbaka.

fredag 9 oktober 2009

Ungdomar

Att vuxna tycker att ungdomar är lata kanske är en myt. Men jag tänker ändå ta tillfället i akt till att diskutera något jag snappade upp på nyhetsmorgon nu i veckan. De diskuterade ett filmprojekt, REClimate, där ungdomar i Norden mellan 15 och 19 år får göra sin egen klimatfilm och skicka in. Det är en av deltagarna, projektledaren för REClimate samt en meteorolog på TV4 som diskuterar tillsammans med två programledare. Det går för övrigt att se inslaget här så ni hänger med på vad jag pratar om http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1252808

De visar klipp ur bidragen och diskuterar projektet. Enas om att det är viktigt men lite jobbigt eftersom att våra individuella insatser känns som en droppe i havet. Programledaren pratar om bytet till lågenergilampor och utbrister ”är det detta som ska rädda oss” och fnittrar. Samma gamla diskussion helt enkelt.

De vuxna ska hjälpa till att knyta kontakten mellan politiker och ungdomar (vinnarvideon kommer visas på FN:s klimattoppmöte, COP15, i Köpenhamn i december 2009 i år). Och det är någonting med de vuxnas roll i det hela som oroar mig. Jag kan först inte sätta fingret på det. Men sen ser jag det klart och tydligt. Projektledaren kommenterar ryktet om att FN-chefen uppskattar projektet genom att säga att han ”tittade till och med på tre av elevernas work in progress” under ett besök på en skola i Stockholm. Det finns, förmodligen en omedveten, grundsyn mitt i tanken om att ”ungdomarna är framtiden” som inte känns helt övertygande. Han ville till och med se på filmerna. Men sedan händer något fantastiskt! När den manlige programledaren säger ”man kan känna som lite äldre att man blir imponerad av ungas engagemang idag, jag tycker mest man tuggade tuggummi eller cyklade runt. De vill rädda världen. Och de kanske gör det.” Det är här det händer. Vi har nått inslagets klimax! Här skulle en hel massa snärtiga slutklämmor vara på sin plats. Men vad jag vill ha sagt är att barn och ungdomar inte ska underskattas – de ska utmanas.

onsdag 7 oktober 2009

"Det hinns"

Att missa tvärbanan och få vänta i fem minuter på nästa börjar successivt bli en plåga. Tidigare jämförde jag med Sunnes bussar. Det går två per dag från Tjustersby in till Sunne. Vill man hem tillbaks är det bara att beställa en taxi eller vänta på den enda bussen som åker hemåt på eftermiddagen. Därför har jag tidigare tagit de där minuterna med ro. Slagit mig ned, passat på att bläddra igenom kurslitteraturen eller läst dagens tidning. Men vi människor har en enorm förmåga att anpassa oss till situationer. Vi höjer eller sänker ribban på kort tid. Så nu har jag blivit en av dem. En i den massa som försöker springa ikapp tåget och besviket lommar längsmed perrongen när jag inser att jag kommer att få vänta.

Jag väntar på möbler från Mio. Sex veckor skulle det ta vilket innebär att det i veckan borde vara dags. Men jag har inte hört något och jag ringer och står i telefonkö. Väntar och väntar tills det plötsligt tutar upptaget. Helsefyr tänker jag och ringer upp igen. Tillval, kö, men vad hände nu? Helt plötsligt ska jag välja tillval igen och blir omplacerad i kön. Jag ger upp. Detta ska jag åtminstone ta med ro. Det kommer när det kommer. Men det vore bra om (bädd)soffan, soffbordet och bokhyllan kunde komma nu i dagarna. Till helgen får jag nämligen besök från Sunne då min moster och mamma kommer och hälsar på. Co Pedersen. Istället för att de ska bo på en luftmadrass från årets Arvikafestival. Bland bananlådor med böcker och tavlor som står lutade mot väggen i väntan på att bli upphängda. Där ena hörnet är ett ormbo av massa sladdar som väntar på att bli gömda av nya bokhyllan. Visst tar det ett tag att bo in sig. Men jag litar på min anpassningsförmåga. Till dess nöjer jag mig med att värma mat i ugnen till dess att jag, av ren otålighet, köper en mikro.

tisdag 6 oktober 2009

Viljan att se något annat

Då var jag här, på högskolan Södertörn i Stockholm där jag ska studera, om allt går som det ska, tre år framöver. Första delkursen på estetikprogrammet, som jag läser, heter ”Metropolis” och vi diskuterar bildningsromanen. Då landsbygdsmänniskan flyttar till storstaden och försöker anpassa sig till det nya livet. Kanske är det några som kan känna igen sig, säger vår lärare under en föreläsning första veckan. Jo, visst är vi några som hinner nicka innan hon gräver vidare i ämnet.

Efteråt på perrongen kommer två klasskompisar fram till mig. Efter några minuter påpekar den ena av dem: du är inte härifrån, va? Dalarna? Jag skrattar, jag har redan fått höra en mängd gissningar på platser som jag skulle kunna komma från. Ingen har prickat rätt. Värmland såklart! De reagerar på samma sätt allihop. Ja, nu hör jag, såklart! Pendeltåget kommer och när vi kliver på fortsätter diskussionen. Han vet var Karlstad ligger och frågar om där jag växte upp ligger nära? När jag säger Sunne skrattar han. Där har han varit en gång. Han åkte dit med sin kompis från Karlstad för skojs skull. Det är ganska uppsluppet där, skrattar han vidare. Det känns träffande. Och plötsligt känner jag ett behov av att försvara Sunne. Men han flinar bara och jag inser att jag har lagt krokben på mig själv.

Det är dags att prata om honom. Var kommer du ifrån? Vad gör du? Läser du programmet eller kursen? Han är född och uppväxt här i Stockholm. Flyttade till Skåne under ett år för att plugga men det var inget för honom, han trivs i Stockholm, är inte mycket för att resa.

När det är dags för mig att byta tåg funderar jag hela vägen hem. Uppsluppet? Stämmer det? Kan det uppsluppna vara en av, om vi skulle sätta ord på saker och känslor, de orsakerna som gör att ungdomar från mindre platser är angelägna om att se något annat. Det är någonting med tristessen, rastlösheten. Viljan till dramatik i livet som uppmuntrar till drömmar och egna initiativ. I det mediesamhälle som barn växer upp i idag är det svårt att ha tråkigt. Han skulle nog behöva lite Sunne, tänker jag när jag kommer hem.

Sanna Pedersen presenterar sig

När jag var sex år började jag, Sanna Pedersen, född och uppvuxen i Sunne, på Södra Borgeby.

Vissa delar från lågstadiet minns jag tydligt. Att vi inte fick klättra i den nya brandstegen, att vi klättrade i den nya brandstegen. Att vi inte fick leka uppe på stenhällen som sluttade ner mot landsvägen, att vi lekte uppe på stenhällen som sluttade ner mot landsvägen. Att vi spionerade på läraren som tjuvrökte bakom den röda ladan vi förvarade pulkorna i.

Den där gången jag fick vara med i en pjäs de som var två år äldre hade arrangerat. Jag var tågkonduktör med Emils mysse och hade en replik. Jag hade för kort hår för att vara lucia (tills dess att jag fyllde 11 år, då fick jag luciarollen trots min page). Men jag minns ett år när jag fick högläsa inför alla föräldrarna på scen under en julavslutning. Mitt läs- och skrivintresse fanns redan då.

När jag var runt tio fick jag min första häst, Busen Fairyfoot. Han skenade, stegrade sig eller vägrade att gå framåt överhuvudtaget. Jag spenderade all min fritid i stallet. Blev medlem i hästbokklubben Pollux och fick böcker skickade till mig i paket månadsvis. Försökte skriva egna hästböcker men fick aldrig till något slut.

När jag blev tolv var det dags att gå vidare, och trots att jag bara skulle börja på Fryxellska, en kilometer bort, var det ett stort steg. Jag hade hunnit sälja min första ponny som blev alldeles för liten (växtverken i knäna var outhärdlig) och köpt en ny primadonna, Foxy Lady. Henne hade jag under hela högstadiet och tränade och tävlade i hästhoppning.

Sutohamu-discona som anordnades blev snabbt tråkiga i jämförelse med Kolsnäs varje lördag under sommaren. Dagen innan gömde vi alkohol under en stubbe ute på udden som stod och väntade på oss när vi kom kvällen efter. Men allt har sin tid.

Hästen blev återigen för liten och jag blev tvungen att sälja henne. Det var dags att söka till gymnasiet. Det som var viktigast var att ta sig från Sunne. Karlstad, Torsby – ja vad som helst funkade egentligen - bara man inte blev kvar. Men det blev jag. Efter en prova-på-dag på Broby Grafiska hade jag bestämt mig. Medieprogrammet med inriktning textkommunikation fick det bli. Det kändes naturligt, jag hade alltid läst och skrivit. Och där hamnade jag, i Sunne, bland många andra som också, trots en längtan någon annanstans bestämt sig för att tre år till gick att uthärda. Och det gick.

Vi gjorde det bästa av tiden, bland annat reste jag och en klasskamrat till Venezuela under projektarbetet sista året. Vi skrev, fotade och gjorde filmer. Jag hann med att praktisera på Dagens Nyheters kulturredaktion och på Tidskriften 00TAL. Vi åkte till Berlin och anordnade bland annat en föreläsning mitt i Sunne centrum om streetart. Sen satt vi där i bänkraderna och undrade om vi skulle ta oss uppför trapporna till scenen för att hämta våra slutbetyg utan att ramla våra högklackade skor.

Finanskrisen kom lagom i tid till vår student men lärarna sade att det här fixar ni och vi lade våra huvuden på sned. Det hände mycket under sommaren fram tills hösten vi befinner oss i idag. För vi är nämligen inne i nutiden redan. Hösten 2009 och jag är 18 år fyllda. Jag sökte till flera utbildningar och slumpen förde mig till Stockholm där jag nu är bosatt. Här läser jag estetikprogrammet på Södertörn i Flemingsberg.

När jag fick förfrågan om att gästa Sunnebloggen under två veckor kunde jag konstatera att inget tillfälle kunde vara bättre än nu. När avståndet ger tillfälle för reflektion. Under två veckor ska ni få ta del av mina tankar om hur det var att växa upp i Sunne. Och hur det kändes att flytta därifrån.

torsdag 1 oktober 2009

Närhet och småskalighet är framtiden

Hej igen – hoppas veckan varit bra på alla sätt och vis. Skönt att det kyler på, då slipper vi översvämningsmyggorna och dä ä gött dä. Dä va e otroli plååg nu på sensommern, men vi går mot bättre tider. Bättre tider – kan det vara så att vi går mot bättre tider när vi blir äldre och äldre – nej det kan jag väl inte tro. Bästa tiden var när man var ung – men man får göra det bästa av situationen.

Jag lovade att skriva något om stordrift och vad jag tycker om det. I vissa lägen kan det vara en fördel men för det mesta är det tvärtom. Anledningen till att vi inte får lönsamhet i det vi producerar beror på att vi inte tillräckligt förädlar vår råvaruproduktion. Bönderna skickar snällt iväg sin underbetalda mjölk till mejerier som förädlar och tar ut del av vinsten och affärerna tar ut den största vinsten. Bonden strävar och går på – ökar antalet kor för att producera mer och för att öka mellanhändernas vinster – han själv får inget mer eftersom produktionsökningen kostar pengar, fler kor, mer kraftfoder, större arealer som måste brukas, större maskiner – ja ni ser att allt blir en enda negativ spiral. OM bonden valde att förädla råvaran mjölk till exempelvis ost skulle han få en mer allsidig vardag, mer betalt och mindre stress.

Var för några veckor sedan nere i Alsace. Hyrde ett hus i en liten by med cirka 200 innevånare. Där fanns tre bondgårdar med cirka 30 kor per gård och alla förädlade mjölken till ost, creme fraiche, keso med mera. Man kunde handla direkt från bonden – och tänk ingen blev sjuk av att äta produkterna.

Annan stordrift som drabbar oss är de stora bensinbolagen och kraftbolagen som i stort sett struntar i landsbygden och satsar på de större orterna. Av denna anledning börjar man nu att starta upp BY-macken så att vi på landsbygden kan fylla vår tank utan att behöva köra långa vägar. Det finns ett antal ställen som har startat upp BY-macken, bland annat i Lysvik och Gräsmark. Gynna de lokala och ha det i” tankarna”!

Elproduktion är en annan gren där vi måste få en annan tingens ordning till stånd. Det finns ett mycket bra exempel på där småskalig elproduktion fungerar fullt ut utan att förstöra miljön och det är i Björkaholm, öster ut från Lysvik. Ta del av deras bokslut så får ni se hur lönsamt det är för bygden. Pengarna som genereras stannar i byn och det är oerhört viktigt. Problemet att få tillstånd att starta driften är att Fortum med flera sitter på vattendomen. De vill inte ha konkurrens men de motiverar småskalig eldrift med att det är ett problem att få in strömmen i nätet. Konstigt – i Tyskland är det tvärtom – där fungerar det hur enkelt som helst.

Vi kommer under landsbygdsriksdagen att diskutera alla dessa företeelser. Viktiga ämnen för seminarier är närhet och lokal förädling av råvaror, vattenenergi, lokal drivmedelsförsörjning, och mycket mera.

Ha en bra da och vi hörs