måndag 30 november 2009

Speldjävulen

Helene Tursten bloggar för andra gången på Sunnebloggen de närmaste två veckorna.

Som alla typer av beroende så smyger det sig på. Ni känner igen klyschorna: ”Jag gör det bara som en kul grej” och ”Jag kan sluta när jag vill”. Baaah! Det är bara att inse att man blir fast.

Det började så oskyldigt. Jag och min syster skulle uppvakta vår moster på 75-årsdagen med en blomma. Eftersom hon bor i Södertälje skulle blommorna skickas. Själv befann jag mig i Tyskland, varför syrran åtog sig att ombesörja allt praktiskt vad gällde blommorna. På så vis blev jag skyldig henne 200 kronor. Det var där som allt började. Jag borde ha tänkt på de enda visdomsord som Göran Persson yttrade under sin politiska bana som verkligen fastande i folks medvetande: ”Den som häftar i skuld är inte fri”. Vilket han f.ö. sa som finansminister, inte som stats dito.

”Du kan ju köpa Lotto med Joker på lördag. Drömvinsten är 136 miljoner”, sa min lillasyster. ”Men satsa bara 100 kronor. Så kan vi vara med på onsdag också ifall vi inte vinner i helgen”, tillade hon.

Kul idé, tyckte jag, och travade glad i hågen iväg till närmaste ATG-ombud.

Den lördagen vann vi 340 kronor. Vi borde ha förstått att det bara var Speldjävulens raffinerade strategi för att sätta klorna i oss.

”Yes! Vi är på G!” tyckte syrran. ”Vi fortsätter!”

Och på den vägen är det. Vi har fått en del småvinster på mellan 21 och 66 kronor men ligger back totalt 420. Det får vi täckning för när vi vinner Drömvinsten som nu är uppe i 186 miljoner.

Men vad i hela friden ska man göra med 186 miljoner? Nu är vi förvisso två som delar, men 93 mille är också en hel del stålar. Vad gör man? Första strategin är nog att hålla tyst om vinsten. Tänk på alla tiggare som kommer att höra av sig om de får veta! Och det är som vanligt att de som verkligen är i behov av pengar inte vågar stöta på. Ånej, det är parasiterna som kommer att hänga på dörrlåset. Knacka och banka på dörren, ringa på klockan så man inte får sova. ”Ge oss av dina pengar, din snåljåp!” kommer de att skandera i kör. Eller telefonen. Man kommer inte att kunna svara i telefonen, varken den fasta eller mobilen. Och några kommer säkert att mejla. Det blir att lägga ner mejlen också. Antagligen måste man fly till något riktigt isolerat ställe, som Antarktis eller Sibirien. Nej inte Sibirien: då kommer Putins grabbar. Då är det adjöss med både en själv och alla pengarna.

Det är bara att inse att man kommer att vara ett jagat villebråd över hela världen.

Man blir rotlös och olycklig. Då ligger det nära till hands att börja använda droger. Sprit, kokain och you-name-it är dyrt, men vaddå: man har ju pengar! De så kallade vännerna som man har samlat runt sig på den nyinköpta lyxkryssaren – 72 fot och fyra mans besättning – kommer att hjälpa till att sätta snurr på pengarna. Efter ett år är alla pengarna slut. Då sätter besättningen av dig på en öde ö. De nya s.k. vännerna kommer att försnilla alla bilar, båtar, hus och saker som man har köpt.

Man får sitta utan snus, mat och brännvin och försmäkta på sin ö.

Måtte inte jag och syrran vinna Drömvinsten!

fredag 27 november 2009

Ge de små företagen en gemensam röst

I upplevelseindustrin är det "ad hoc" som gäller. Det kan stå fem bussar utanför och vilja ta del av upplevelserummet och det kan vara helt tomt på folk. Vi konsumerar och producerar i samma stund.

Där är det inte den enskildes upplevelse som räknas, utan där påverkar andra kunder upplevelsen, där ställs personalens sociala kompetens på sin spets, där spelar väder och vind in för vad kunden får ut för sina pengar.

Där kan vi inte prata bättre kvalitet om vi drar in på resurser och effektiviserar. Här ger varje tjänst ytterligare möjlighet till en bra upplevelse. Leif Stinnerbom kan inte repetera på två veckor för att rationalisera Västanå Teater, Spamassörerna kan inte ta fyra på en timme och så vidare.

Allt som görs i tjänstesektorn är mycket mer knutet till personen och dess kunskap, vilja och inte minst orken. Ett leende kan höja kvaliteten på tjänsten och en sur min kan sänka den.

Till sist vill jag knyta tillbaka till min landningsbana, utanför Selma Lagerlöfs grav. Hon var kvinna, småföretagare och i tjänstesektorn. Bönderna förstod inte hur hon som inte gjorde något kunde tjäna så mycket, medan de som slet i sitt anletes svett fick inte bråkdelen.

Där tror jag styrkan i ett kluster finns. Legalisera tjänstesektorn, hjälp att förstå nyttan med dessa verksamheter, ge de små företagen en gemensam röst och möjlighet till samarbete kring forskning för att ta det ytterligare ett steg vidare, inte som parallella processer, utan som gemensamma möjligheter och hjälp oss att inte fastna där - nätt och jämnt över vattenytan.

”Vi sjunker med järnet men flyter med träet och tar oss över och upp ur vattenytan med hjälp av Må-bra- horomonet oxytocin.”

PS Om det blir ytterligare ett kluster i Värmland, så vet jag var det kan utgå ifrån. Mitt i Värmland såklart, ja inte i gösselstacken, men bara en liten bit bort.

/Anette Rhudin

torsdag 26 november 2009

Kluster för mindre företag i tjänstesektorn


Vad är målet för små företag? Hur kan man skapa ett gemensamt mål?

Vad skulle få dem att tro på det? Hur skapa ett vinna-vinna-förhållande?
Var skulle kapitalet komma ifrån?

Vid min landning på åkern, kan jag rakt över sjön se Sillegården. Jag vet att Marianne som driver detta sliter natt och dag. Jag vet att de andra, i de flesta fall kvinnor, som driver turist- eller kulturanläggningar just nu går på knäna.

Deras verksamheter går nätt och jämt ihop sig. Ska jag vara riktigt krass, så är de nutidens slavarbetare, enda skillnaden är att de blir ivrigt påhejade från alla håll. Det är så bra om de förverkligar idén med upplevelseindustrin, det är den som är det nya. Men, var ska de hämta kraft och kapital för att få igång ett kluster?

Går jag åt andra hållet möter jag våra mjölkbönder. De äger knappt kläderna på kroppen och de arbetar mer än natt och dag. Förtjänst ingen. Pengar till utveckling? Pengar till att se över vattenytan? Nej, det är faktiskt mest ett hån.

Svaret på de två andra frågorna mål och vinna-vinna-förhållande kan nog bara bli att det måste upplevas som en positiv skillnad, inte ytterligare ett projekt eller brainstorming, som bara äter produktiv tid, från en som ingen tid har.

Vad samlar vi då för företag i detta kluster? En gemensam faktor skulle vara mindre företag i tjänstesektorn. Att bedriva produktion och producera något som man kan ta på, känna på, prissätta efter vad råvaran har för pris, transport och så vidare. Det är en sak. Där sker produktionsplaneringen åtminstone en stund innan produktionen sker.

/Anette Rhudin

onsdag 25 november 2009

Det monetära systemet och tjänstesektorn


Det finns massor av små företag som ska försöka skapa sig en lönsam tillvaro på dessa råvaror, de inom wellnessföretagen, turistnäringarna, hotell, mat och så vidare.
Vi lever i ett monetärt system och vi kan inte betala arbetsgivaravgifter med att vi glatt människor med vacker utsikt, eller att de mådde väldigt bra och att vi förmodligen stärkt folkhälsan för lång tid framöver. Där är vi inte ännu.

Vi måste hitta ett system för att komma bort från den - som jag kallar den - Ideella Landsbygden. Vi måste komma ifrån att vara råvaruleverantörer till att öka förädlingsgraden, paketera och tjäna pengar på det vi gör.

Dessa företag har ett stort behov av att få en gemensam röst ut i omvärlden. En som kan driva frågor kring deras vardag, för det är en helt annan än den som gäller för större industrier eller offentliga förvaltningar.

Här ser vi konsekvenserna av lagar och regler som är stiftade för stora förutsägbara enheter. Jag frågade bönderna där hemma hur det kan komma sig att man har 4 400 mejerier på samma folkmängd i Österrike som i Sverige där vi har 100. Jag kunde varit kvar ännu, för det var en varböld som läckte ut hur lagar och regler sätter stopp för det närproducerade.

Ett giftigt sätt att producera mat kan accepteras och säljas med lönsamhet, men det närproducerade äkta och fritt från gifter och transporter göre sig icke besvär i det svenska näringslivet.

Örjan Sölvell fortsatte sin föreläsning kring kluster och visade helt tydligt att de stora fördelarna var att man länkade samman arbetskraft, teknik och utveckling. När skola, utveckling och teori lever ett liv och verkligheten med företagen ett, då blir det definitivt ingen uppväxling av resurser.

Jag frågade Patricia Edvardsson, projektledare för Stål och verkstad, vilka kriterierna för ett bra kluster är och hon sa; Det måste finnas ett mål, man måste tro på det och kapital.

/Anette Rhudin

tisdag 24 november 2009

Berättelsen ska ske på plats

Berättelsen ska ske på plats. Vi kan distribuera vatten en bra bit från källan, men vi kan aldrig bortse från den. Till exempel Island, vi står på en gräsplätt och hör en fornnordisk historia som får oss att lyssna med alla sinnen. Kunde det varit vilken gräsplätt som helst? Eller Arns historia, det har aldrig funnits någon tempelriddare från Sverige, det är dikt och inget annat. Dit vallfärdar folk för att stå på en åker och höra denna dikt blandas med en del sanning.


Jukkasjärvi där man använder mörkret och kylan, vi försöker imitera med isbarer och klär på oss dunjackor mitt i sommaren för att uppleva lite av Jukkasjärvis styrkor. Men, det är i ”källan” den verkliga upplevelsen ligger.

Jag hörde förresten att de skulle digitalisera Selma Lagerlöf och ta henne med in i framtiden. Efter att ha gjort stickprov bland ungdomar är jag inte helt övertygad om att vi ska ta henne in i framtiden. Det är hon som ska ta oss tillbaka till mystiken, historien och berättelsen. Det mår vi enligt all expertis väldigt bra av. Inlärning ökar om det finns inbäddat i en berättelse.

Det finns ytterligare ett moment som krävs för en bra berättelse, något som bara finns i Värmland, värmländskan. Nu diskvalificerar jag mig själv, men detta är ett icke kopieringsbart faktum. Värmlänningar är mästare på att berätta historier. De är mästare på att få andra att må bra genom sin dialekt. Jag är själv gift med en och de i södra Sverige kan skratta, så de gråter och sen vänder de sig till mig och frågar vad han har berättat.

Selma Lagerlöfs grav är en grå sten bland alla andra grå stenar, men med kyrkvaktmästarens värmländska dialekt och berättelser så ser jag hur molnen av oxytocin stiger ute på kyrkogården. Morbidturism växer och det är inte döden som hägrar. Nej, det måste vara för att en kyrkogård är en skatt av berättelser.

/Anette Rhudin

måndag 23 november 2009

Icke kopieringsbara styrkor eller starka identiteter

Zoomar man in Sverige, Skåne och Halland med sin bördighet, eftersom jag bott på jordens mest bördiga mark per kvm, i Halmstad, så vet jag att här har inte Värmland minsta chans. Kivik med frukten i centrum, Mellbystrand 12 km sand, Blekinge Sveriges Trädgård, Nässjö, som inriktat sig på logistik, detta kan vi inte kopiera, vi kommer aldrig att få stambanan genom Värmland, eller E:4 an, eller 40:an eller den centrala position Nässjö har för varuflöden. Det är icke kopieringsbart. Detta ser vi överallt i Sverige, specialiteter av skilda slag, som är en naturlig resurs på just den orten, eller det området.
Jag går ner för landning mitt i Värmland. Enligt vetenskapen det vill säga vår kyrkvaktmästare, så är det mitt i en gödselstack i Östra Ämtervik. Så det får bli lite mer söderut.


Men om jag i landningen ställer in skärpan och försöker urskilja vad som finns här i Värmland, så kan nog även en blind höna se att det är mycket skog. Det är mycket älv och vatten som möjliggjort produktion med stora enheter i och kring våra bruk.

Skog, papper och stål har en given plats i Värmland och de har visat sig genom sina kluster att det kan vara riktigt framgångsrikt att samla kompetenserna under samma paraply.

Första pappersbruket i Värmland, berättade Lennart Stolpe, fanns i Gräsmark och detta ersatte ett järnbruk. Man pratade då om järnbruksdöden och sa ”vi sjunker med järnet men flyter med träet”.

Eftersom jag arbetat som produktchef i processindustrin och då Munksjö Hygien, så vet jag att det finns en stor potential vad gäller användandet av skogen.

Det är forskning och utveckling som saknas och detta för att få fart på en traditionell och trögrörlig industri som fastnat i kapitalet. Jag var med när vi skiftade från blekt till oblekt hygienpapper. Man hade fem år på sig att skifta från 10 kg klor/ton pappersmassa till 3kg/ ton. Gissa om det var en superfrustrerad bransch, som började kannibalisera på varandra och det höll på att sluta riktigt illa. Till saken hör att det tog 2 år och man hade helt uteslutit kloret för blekning av pappersmassa.

”Vi sjunker med järnet men flyter med träet”. Nu pratar vi periodiska systemet. Järn med höga atomnummer, trä med lägre och det som jag tycker mig tydligt kunna urskilja vid min landning i Värmland, har ett ännu lägre atomnummer. Det är flyktigt, det är lätt att ta med sig, det kräver inga jätteinvesteringar, företaget kan drivas av en människa eller flera. Vi pratar om allt det som höjer oxytocinhalten i oss människor. Må-Bra-hormonet. Det som aktiveras genom de fem sinnena; det vi ser, hör, känner, smakar och luktar.

På åkern strax intill Selma Lagerlöfs grav landar jag. Mitt i berättelsens Mecka. Mitt i en storslagen natur som kryddas med Fryken. Jag har ännu inte hört någon utan att de upplevt en euforisk känsla över allt detta fantastiska som finns här i Värmland.

Men, har inte andra län storslagna vyer och natur? Jag är helt övertygad om att det finns, men ett hus utan en berättelse är bara ett hus, eller en gravsten utan berättelse, en sjö och så vidare. Och här har vi hur mycket som helst och det får människor att må så bra.

Anette Rhudin

fredag 20 november 2009

Multiplicatoreffekten


Jag fick länge försvara min krokiga väg till mitt yrkesliv. Jag började som naturvetare, mina starka ämnen var matte, fysik och kemi.
Fortsatte universitetsstudier och blev civilekonom. Där var mitt favoritämne nationalekonomi. Älskade begrepp som Multiplicatoreffekten. Det myntades av Keynes. Kort sammanfattat går den ut på att en ökning av konsumtion eller investeringar ökar inkomster mer än den ursprungliga ökningen, en så kallad multipel ökning.
Min bakgrund var krokig fram till mitt möte med professor Stig Ottosson. Han presenterade Fysikens kaosteori och hur väl den gick att använda i företags- och organisationssammanhang. Där gifte sig min bakgrund och jag fick svaret på mina val.

Fortfarande så tänker jag ständigt på utveckling. Fast man inte längre räknar med Multiplicatoreffekten, så finns den där som ett första val i mina tankar.

Vad är det som kan med små medel få igång de stora förändringarna, muren som revs i Berlin, till alla teoriers trots.

Örjan Sölvell som föreläste på Paper Provincedagen tog ett exempel på Silicon Valley att 1 biotechföretag gav 10 nya, i Frankrike 1 gav 1 företag och inget mer. Vari ligger skillnaden?

Rymdfärd mot jorden
Örjan Sölvell pratade kring klusterutveckling. Han startade med ett rymdperspektiv a la Fugelsang. Ett fantastiskt sätt att se på våra regionala gåvor.

När han närmade sig jorden, då såg allt hyfsat likadant ut, sen börjar man urskilja vatten och land, vid närmare granskning såg man att det skiljer väldigt mycket på de ansamlingar av resurser som finns.
Vindistrikt, Hollywood, bildistrikt, Silicon Valley, specialiteter som är kopplade till geografiska skillnader och möjligheter.

torsdag 19 november 2009

Gode Gud gör så jag inte drabbas av hemmablindhet


Jag vill inte vakna den dagen, då jag tittar ut över dalen och inte känner något. Inte heller när jag inte hittar något vackert i varje årstid eller varje väderlek. Vi lever i de bästa världar och vi har alla möjligheter att fylla på må bra-kontot bara vi stannar upp och uppskattar det vi ser utanför.


onsdag 18 november 2009

Gräv där du står, med blicken mot horisonten

”Gräv där du står. Det mesta är ogjort.” Direkt citerat av Yngve Bergqvist, grundare av Icehotel AB. Hans idéer stötte på starkt motstånd från alla håll, när han ville etablera hotellet. Det var för kallt och för mörkt. Yngve tog dock och vände upp och ner på begreppen. Vad kan man ha för nytta av kyla? Är det mörkt eller bara ett annat ljus? Hans sätt att ta tillvara på de styrkor som fanns i hans närhet har idag resulterat i en rörelse som omsätter 200 miljoner och är vida känt. Det är en entreprenörshjärna som har tagit tag i platsens identitet, förädlat och paketerat den för omvärlden. Det är en identitet som inte försöker marknadsföra eller förvränga bilden av vad som erbjuds. En identitet som bygger på styrkor som man är stolt över.

När man använder den strategiska modellen Balanserade Styrkort så finns enligt min mening ett värdefullt ord inbakat i detta; Avgörande Framgångsfaktorer. Vad måste vi göra riktigt bra för att lyckas? Modellen arbetar med att ta fram de styrkor som finns och att göra ännu mer av dessa. Detta gäller organisationer såväl som individen.

Denna inriktning skulle rädda många orter, företag och inte minst individer om fokus hamnade på styrkor och att bygga en stark identitet kring detta. Ingvar Kamprads IKEA är ett lysande exempel . Han är inget läshuvud, han har svårt att lära in språk, men han har en näst intill en abnorm kapacitet vad gäller priser och artikelnummer. Hela IKEAs identitet och framgång vilar på hans personliga styrka, förmågan att tänka pris. Alla deras strategiska beslut landar i detta begrepp och inga avsteg sker, det är en genomgripande värdering som håller ihop hela affärskonceptet.

På IKEA sker kontinuerliga medarbetar- och utvecklingssamtal för att säkerställa att individen och IKEA har samma grundvärdering. Våra värderingar hänger nära samman med våra styrkor. Det vi tycker är viktigt här i livet är ofta det vi är bra på. Är vi bra på matte, då ligger siffror nära till hands, därmed är risken stor att vi får ett arbete där vi får användning för våra sifferkunskaper och vid möten talar vi oss gärna varma för de ekonomiska rapporterna. Vi kommunicerar ut våra värderingar och styrkor i både ord och handling.

Det finns en finess med att syssla med det som är våra styrkor. Hjärnforskning visar att om våra styrkor stimuleras, då stärks även svagheterna. 99,9% av de utmattningssyndrom som jag mött ute bland företagen, så har de personerna stött och blött sina svagheter dagarna i ända. Detta har dränerat dem på energi och de är sällan ensamma i företaget med detta och helheten blir alltså därefter.

Hur många SWOT-analyser (styrkor-svagheter/hot-möjligheter) har inte genomförts eller medarbetarsamtal, där styrkorna och möjligheterna stryks, sen hamnar fokus på hot och svagheterna. Vi gör upp planer på hur vi ska förbättra våra svagheter, vi lägger mängder med mänsklig energi för att ta oss upp på skalan från dålig till bra. När den minst energikrävande vägen är att göra någon som redan är bra, bättre.

I våra geografiska orter, hos oss människor finns så mycket inneboende styrkor. Men, det gäller att se dem, framförallt att ha respekt för dem och att tro på dem. Denna identitet är i allra högsta grad en Avgörande Framgångsfaktor.

Hälsningar Anette Rhudin, som ska ut och gräva i Ö Ämtervik

tisdag 17 november 2009

Vad fyller vi tankarna med?



Värderingar och deras inverkan på våra attityder och vårt beteende är en mycket viktig fråga i vårt samhälle. Vi kan aldrig få till en förändring i våra beteenden om vi inte ändrar vårar värderingar. Och var kommer dessa ifrån? Jo, det är den sammantagna ”inmatning” av tankar, bilder och idéer som vi får under vår uppväxttid.

Hur blir då våra beteenden om vi matas med bilder som ovan. Eller att ”Passion for Business” för affärskvinnor, profilerar sig så som Petra Mede? Hur blir det om vi öppnar vår dagstidning och vid de flesta artiklarna, så har nästan samtliga bilder i tidningen varit på män.

Efter julottan förra året kunde jag konstatera att den var som NWT:s sportbilaga, den handlade bara om män. Fadern, sonen, helige ande, broder o s v. Vet ni förresten att 99% av alla historieböcker är skrivna av män. Inte bara historieböcker, utan skolböcker över lag.

Alla inom media måste se över och verkligen försöka att utveckla en plan eller strategi hur man tar sig ur detta. Annars kommer vi aldrig vidare med jämställdheten.

Tillbaka till bilden här har vi en stor växande sektor. I våra nordiska grannländer har detta varit en riktigt stor växande sektor. Men, hur kan vi tillåta oss att få våra tankar tankade med liknande bilder. Ingen skulle någonsin komma på tanken att visa en ”flintabild” när vi pratar ROT-avdrag eller en manlig affärstidning där någon viker ut sig på det sätt som Petra Mede gjort.

Det smyger sig in i våra tankebanor och vips så har vi beteenden formade efter dessa.

måndag 16 november 2009

Tanke, ord och handling

Anette Rhudin påbörjar nu sin andra bloggperiod på Sunnebloggen.


Tanke, ord och handling är tre begrepp som aldrig kan separeras, utan att det blir fel. Den meningen myntades av en statsminister, Tage Erlander. Och tänk att det hela tiden dyker upp i våra organisationer hur rätt han hade.

En del företag tänker och tänker, kommer aldrig vidare till att varken uttala det eller göra något åt det. Eller en del bara pratar och pratar, men har inte tänkt igenom det hela. Eller värsta ledarskapet, de som bara gör! Utan att varken tänka efter, skriva ner eller uttala det. Det slår ner som en bomb och ingen fattar någonting och inte helt sällan reagerar vi med rädsla och motstånd när vi står inför något som vi inte förankrat oss i.

Varför är det då så svårt att få till hela kedjan av tanke, ord och handling? Det är i detta fall inte brist på goda exempel. För vi har massor av framgångsrika organisationer som gång på gång överträffar sig själva och i botten finns ett mycket starkt och genomarbetat strategiarbete.

Jag har på nära håll följt Sydsveriges fantastiska utveckling. Företagsamheten blommar och det startas mer företag än någonsin. Är detta en ren slump? Är det slumpen som gjort att man i Blekinge skärgård försett varenda kobbe med internet? Allt för att skapa möjligheter för företagare och invånare att bo och verka där de känner sig hemma.

Nej, det är ingen slump. Översiktsplaner, Landsbygdsstrategier, dokument som arbetats igenom, förankrats och drivits igenom. Resultatet ett blommande näringsliv. Dokument som förankrats i verkligheten. De finns de som köper sig denna tjänst av någon som är duktig på att skriva dessa dokument, men att leva som man lär är något helt annat. Detta kan aldrig köpas, det måste de som är mitt i processen verkställa.

Att inte arbeta i rätt ordning blir som att springa omkring med sten i skorna. Man linkar vidare för att man inte har tid att stanna upp, men metoden har ett pris, ett mycket högt pris, för helt plötsligt vet vi inte riktigt vart vi är på väg eller varför.

fredag 13 november 2009

Attityder till företagen & företagarna

Där jag växte upp var det naturligt att vara företagare. Det var ingen som reagerade om någon stod i garaget en hel kväll eller en hel söndag eller hade möten en fredagskväll. Det gick bra att kombinera nytta med nöje. Hela familjen kunde sitta i garaget och hamra eller äta middag medan mötet pågick. Jag tyckte det var roligt. Men alla klimat tillåter inte hur mycket utsvävningar som helst. När min kompis Ömer gjorde entré på högskolan var det nästan ingen som pratade med honom för han pratade lite baklänges. Han hade ändå lärt sig begriplig svenska, tagit svensk gymnasieexamen (med toppbetyg) samt kommit in på en populär högskoleutbildning – allt inom ett år. Han borde vara rätt skärpt! Så tänkte inte många med mig. Men jag tror inte att han märkte att klasskamraterna drog sig undan för han hade så fullt upp med sina idéer och projekt.
-Kanske ska vi ha en pirogbar för studenter?
-Kanske ska vi ha turkisk afton?
-Kom igen vi startar Turkiska studentföreningen. Vi bjuder in Bodström (Tomas). Han gillar turkar. Jag känner Özz han kan snacka skit så Bodström kommer. (se http://www.tsaf.se/)
-Kanske kan du hjälpa mig med tentan så fixar jag sjysta oliver från Grekland?
Eller på senare år:
Hej, det är Ömer. Jag har köpt massa godisar. Vad heter dom?
Eh… jag vet inte, heter det inte bara godis?
Jag har massa godisar som jag ska göra påsar till dom men jag vet inte vad heter dom? Det finns Dumle, det finns godisbilar o nu ska jag göra godis till VM. Men vad heter mina godisar?
VM-gott kanske?
Ja! Bra! vi hörs!
(Två veckor kvar till fotbolls VM 2002 pryds varenda kiosk och butik av VM-gottepåsar från Ömer.)

Marielle, jag har en container med tvålar som jag vet inte hur jag ska flytta på den. Jag har aldrig köpt en container med tvålar förut. Ja, jag står på kajen, du kan du hjälpa mig? Vet du nån som kan köra lastbil? Jag har problem! Nämen fan inte imorgon. Det regnar ju! Tvålen ligger utan förpackning utan tak. Du ska se hur det ser ut - det bara bubblar!

Ömer skavde på folks föreställningar om ”kunskap” och ”kompetens” och hur man ”bör vara”. Idag driver han en Italiensk catering/restaurangkedja i Stockholm (http://www.ilpiatto.se/), ett hotell, ett importföretag och har över 200 anställda. Knäppisen? Inte borde han väl kunna?

Jag träffade för länge sedan en Mattias som hade hoppat av handel och kontor och tagit lån för att köpa dammsugare som han skulle sälja men istället köpte en motorcykel för, som var så rolig att dammsugarna blev liggandes. Han fick en skuld och började arbeta hos en kompis som just startat IT-företag. Han kunde inget om datorer men lånade en bok på biblioteket och tackade ja till ett uppdrag i smyg när kompisen inte var på kontoret, bara för att testa om han kunde. Han kunde. De sålde bolaget och idag har han tre nya. Ett företag för hemnära tjänster då han inte gillar att städa (http://www.bekvam.se/). Ett eventbolag (han gillar fest och att köra gocart) samt ett bolag för högkvalificerad it-teknik (http://www.surikat.se/). Han skaver rejält för en del.

Marléne livnär sig på export av sina designmönster till Japan, Tyskland och säljer över hela Sverige (http://www.siraform.se/) Hon är inflyttad till Västra Ämtervik. Hon är utbildad lärare som inte ville jobba som lärare utan med egen design och formgivning. Hon gör det sen flera år, men när hon bestämt sig och sa upp sig möttes hon av erbjudandet om att ”komma tillbaka till verkligheten” ibland. Hennes man David livnär sig sedan -96 på att hålla föreläsningsshower och föreställningar ackompanjerat av musik och sin kompanjon Tor. (http://www.torochdavid.nu/) Ofta följs berömmet över deras fantastiska framföranden av frågan ”vad jobbar ni med då?”.

Gro bor i Östra Ämtervik med man och barn idag men bodde på en båt i Oslo under många år. Hon skapar dokumentärfilm, det är hennes grej. Hon frilansar även som filmfotograf (den som bär och filmar med jättekameran) och har bland annat filmat vid OS, Skid-VM, Aktuellt/Rapport, Melodifestivalen och Nobels fredsprisutdelning för att bara nämna lite av hennes förehavanden.

Både Gro och Marléne ser lugna och lagom ut vid en första anblick, men låter man bli att bestämma sig för att de bara är lagom så upptäcker man snart att de mest vågade idéerna bor och lever i dem. De tänjer på gränser i det tysta och skaver förmodligen på mångas föreställningar om vad de borde och inte borde ta sig för. ”Så himla unika verkar de ju inte vara… Det kommer aldrig att funka. Barn har de också. Och för lite erfarenhet. De vet nog inte vad de ger sig in på. Hon ser ju inte direkt ut som…” Men det är alla entreprenörernas (som jag just nämnt), deras livsval och intressen som bidrar till att de och hundratals personer kan försörja sig och sina familjer. Det är inte ”företag” eller ”regeringen” som skapar affärsidéer. Det är inte ”företag” som anställer folk. Det är knäppisar som skapar förutsättningar för det, de som skaver lite grand och utmanar lagomheten. Alla företagare eller entreprenörer jag känner är lite egna. Utåt sett eller i tysthet. De är inte som ”folk är mest”. De håller sig inte innanför de gängse ramarna. De är kanske bara lite mer av sig själva?

Mig veterligen har varje ny generation en mängd nya perspektiv och idéer att tillföra befintliga strukturer, tjänster och produkter. För om denna teori inte var sann skulle vi väl fortfarande rulla stenhjul på åkrarna? Om de äldre alltid vet bäst skulle väl Einsteins pappa skapat relativitetsteorin? Jag tror på 80- och 90-talisterna. Jag tror att de tillsammans med 2000-talisterna kommer skratta åt oss på andra sidan 80-taliststrecken när de läser i historieböcker (eller ser på youtube) om jantelagar, ojämlikhet, gubbvälden, maktspel, misstänksamhet mot nyheter och inskränkthet. Jag tror att vi är chanslösa när det gäller att hänga med i deras tankar, tempo och kompetens. Jag ser faktiskt fram emot att de tar över.

En del klimat tillåter att folk är lite mer av sig själva och tillåter de nya generationerna att göra framsteg - andra gör inte det. Hur tycker du att det är här i Sunne? I Värmland? Vart går gränsen för hur egen man får vara?

/Marielle

Tack för oss! Det här var vårt sista inlägg på Sunnebloggen. Men du kan gärna följa med på vår resa via http://www.meuniversity.com/ där vi har vår egen blogg. Tveka inte att kommentera, protestera, reflektera. Hör gärna av dig till oss om du får en idé eller ett infall. Vi ser fram emot ett idéutbyte!

Marielle & Christer

torsdag 12 november 2009

Går det att förändra en skola?

Vi möter oerhört många människor (lärare och rektorer) runt om i landet som har mött de elever som gick på Hälsa- och ledarskapsprogrammet 05-08 här i Sunne. Ett program som vilar på idén om det nya kunskapsparadigmet. Elever från denna årskull reste runt i hela landet och föreläste om sin skoltid under en period. Det intressanta är att många som hört dessa föreläsningar tror fortfarande (flera år senare) att eleverna varit handplockade ur någon slags ”elitgrupp”. De kan inte begripa att helt vanliga ”Sunniska” 17-18 åringar kan bli så professionella på så kort tid. Det hände senast igår när jag var i Malmö :-)

På våra utbildningar runt om i landet möter vi den ena efter den andre som upptäcker vad den nya tidens skola ger för resultat. En kvinna beskriver hur hon år efter år har fått jaga sina elever i årskurs nio att bli klara med allt i slutet av terminen för att de ska få sina sista betyg. Detta beskrev hon som mycket mödosamt. Sedan hon började med entreprenöriellt lärande (med självkunskap som utgångspunkt) har det helt vänt. Nu beskriver hon det som att eleverna jagar henne… De har en egen drivkraft och tar själva ansvar för att bli klara.

Det är oerhört intressant när vi startar upp en längre utbildning och jag kan identifiera att det finns personer som inte själva valt att vara där. En del är oerhört skeptiska till vad som ska ske. Ibland uttrycker de det som att ”Jag har inte varit på fotbildning på länge och egentligen tror jag inte på det här.” eller ”Jag ska gå i pension om ett par år, så det här är inte så viktigt för mig.” När sedan utbildningen rullar igång märker jag hur de successivt släpper försvaret. De börjar se något nytt. Kommentarer kan då komma som ”Jag vill inte gå i pension längre.” Det är en av de stora tjusningarna med det här jobbet…

En del tror inte att det går att förändra skolan, men jag har blivit övertygad om något annat genom åren. Till en början var jag själv skeptisk. I kommun efter kommun görs dramatiska omställningar. Exempelvis ställer alla skolor i Lerum om till entreprenöriellt lärande. Likaså alla 7-9 skolor i Skövde, Grästorp och Götene. I Helsingborg har man formulerat visionen att ”Hos oss förverkligar barn och unga sina drömmar - Detta är Kunskapsstaden Helsingborgs vision - Precis varje barn föds med talang. Det är vår uppgift i skolan att hitta och utveckla varje barns talang så att det i sin framtid kan förverkliga sin dröm.” I Sotenäs, Landskrona, Lidköping och på många fler orter har man tagit liknande beslut. För barnens skull. Inte för att det är enkelt, utan för att det behövs. Svensk skola kommer inom en inte alltför avlägsen framtid stå i blickfånget för hela världen, tror vi. Många kommer att vilja veta hur den nya tidens skola kan byggas! En del kallar oss ”besserwissers”, andra säger ”äntligen”. Vad säger du?
/Christer

onsdag 11 november 2009

En dag på jobbet

05.00-06.00 De vaknar klockan fem trettio idag de små liven. Jag drar på det in i det sista. Välling, kläder på, packa väska, borsta hår och tänder och så leka en stund innan vi åker iväg till dagis. Jaha vovven ska med. Jaha bilen ska med. Nähä inte den bilen. Nähä inte de skorna. Åh glömde vi vattenflaska och galonbyxorna idag när ni skulle ut till skogen. Oooops. Hoppas fröknarna har en extraflaska och kvarglömda galonisar... Därefter hem igen för att duscha och byta om (vem vill gå till kontoret i morgonrufs och gammal fleecetröja?) .

08.30 Sätter mig i bilen och kör till kontoret. Christer ringer oftast vid den här tiden och frågar och ditten och datten och berättar läget runt någon utbildningsgrupp. Jag funderar och känner efter och svarar utifrån magkänsla. Sitter kvar i bilen på parkeringen och pratar innan jag går till kontoret ovanför Fryksdalens Sparbank sen sedan en månad. (Kom gärna och hälsa på!) Hälsar på Mattias och Linnea. Kokar kaffe. Diskar gamla muggar om ingen annan hunnit före. Kollar igenom mailen och besvarar dem.

9.30 -12.00 Fokuserad ”skapartid”. Jag skriver manus, korrekturläser, skriver projektplaner, läser andras idéskisser och samarbetsförslag, utvecklar idéer osv. Pratar helst inte i telefon under denna tid men ibland dyker Brita (Christers mamma) upp med färsk äppelkaka och då går det ju faktiskt inte att tacka nej! Telefonen ringer ibland ofta och ibland sällan. Alltid undrar nära och kära om vi är ”hemma” och har något för oss. Många tror att vi jobbar lite när vi känner för det eftersom vi syns både här och där dagtid. Vilket också är delvis sant.
Lunchar på Saffran (vilken välsignelse för Sunne!!!) med Sara och njuter av fantastisk mat i fin miljö och social kontakt som inte handlar om barn eller jobb. Lyssnar, hellre än att prata och då andäktigt till exotiska ting som filmpriser, utställningar, bortsprungna getter från Lillängen och personliga grubblerier. Jo, även entreprenörer som Sara (och jag) har det.

13.30-15.30 Genomgång av Mattias arbete. Genomgång av Linneas arbete. Huuuuh. Är klockan redan 14.30? Mamma ringer och undrar om vi tänkt komma till Småland snart? Farmor undrar och Vaari frågar ofta. Ja. Jo vissts vill vi det! Kan vi höras ikväll? Sms från David; ses i eftermiddag? Sms:ar tillbaka: ja, kom över efter dagis. Går igenom ”to-do-listan” och hämtar en kopp kaffe till. Linnea meddelar att hon slutar tidigt hela veckan. Mattias undrar om jag har lust att kolla på nya hemsidan. Såklart jag har. Men inte nu. Ska bara skriva klart korrekturen och skicka till reklambyrån. Äsch klockan 15.15. dags att hämta barnen på dagis. Farmor Brita ringer på vägen. Kommer vi och hälsar på idag? Hon har bakat bullar. Ja en kortis i alla fall. André fick låna flaska och galonisar men ta med nästa gång. Såklart! Lapp i facket om Fotografering nästa vecka samt info om att det går löss. Byt mössa ofta. Hur ofta byter vi mössa? Ofta? Ibland?

16.15 landar vi hemma i huset och just i dag är det dynggrått ute och barnen är dyngtrötta så jag slänger fram lekleran och vi bygger små monster. Alessia sväljer ett. Hoppas inte det är giftigt. De blir grinigare och grinigare och vill hela tiden ha samma degklump. Jag delar alla precis lika och då tröttnar de och vill rita istället. Jag plockar fram ritgrejer och ställer mig vid spisen. David och lillpojken tittar in och är också hungriga. Alessia ritade en ”bebis” sen vill hon vara med och laga mat. André blir avundsjuk och drar fram två stolar så att vi är tre som trängs vid spisen. Davids lillpojke vill också vara med så jag tar honom under armen. David själv sjönk väldigt djupt in i annonserna i Sunnenytt. Undrar vad BVC skulle säga om de såg oss nu.

19.30 efter mat-bokmys-tv-tandborst-nattningsrutinen är avklarad och David och Lillpojken åkt hem ringer Christer från Lerum och vi går igenom dagen, vad vi hunnit med och inte. Han frågar mig hur han ska lägga upp morgondagen och jag frågar honom hur jag ska lägga upp morgondagen. Det funkar bra så. Kollar på tv en timme; Äntligen hemma. Telefonen ringer och jag vill inte svara. Timmen är min. Bara min. Tänker att jag vill måla fondväggar överallt. Sen börjar kvällspasset.

21.00 Skypar med Elin och Linda som är i Los Angeles på utbildning. Coachar, lirkar, lyssnar. Läser och besvarar mail från deras handledare over there. Kollar igenom bokbeställningar. Läser färdigt korrekturet. Fortsätter på to-do-listan tills jag inser att jag egentligen bara MSN:at den senaste timmen.

23.15 Konstaterar att disken från middagen är odiskad och det ligger leksaker över hela golven. Just det, skulle ringt mamma. Borde slänga in en tvätt. Borde sortera och lägga in tvätten. ”Äsch”, skulle Christer ha sagt tänker jag och plockar åtminstone ur diskmaskinen och låter resten vara. Man måste ju prioritera… Nattinatti.

/Marielle

tisdag 10 november 2009

Vem är du? Vem är entreprenören?

För några år sedan bodde vi Karlstad och skulle köpa ny bil. Vi var helt öppna för vad vi skulle ha och åkte runt till alla större bilhandlare. Vi slogs ganska snabbt av att i mötet med bilförsäljarna exkluderades ofta Marielle på ett subtilt sätt i samtalen. ”Jahaaa. En firmabil, vad driver du för verksamhet Christer?” eller ”Så då kommer vi till ekonomibiten, hur har du lagt upp nuvarande kontrakt?” eller ”jaha, ni jobbar ihop. Hur länge har du varit med i bilden då? (riktat mot Marielle). Efter några besök insåg vi att här i Värmland fanns en lång tradition av att det är mannen som köper ny bil. Som experiment när vi kom till Skoda-handlaren så sa Marielle ”Hej, jag är ute efter en ny firmabil.” Varpå handlaren vänder sig till mig och frågar ”Jaha, och vad är hon ute efter?” Vi vände i dörren och bestämde oss för att köpa bil av den förste handlare som tilltalade oss bägge. Vi fick gå till ganska många bilhallar och det var bara en som gjorde det. Så klart var det en kvinna…

Tyvärr är det inte bara i bilhallen vi får uppleva detta. På många affärsmöten uppstår liknande fenomen när vi båda är närvarande. Har vi möten där vi inte deltar båda så möts vi för dem vi är och för det vi representerar. Det verkar som att det finns en nedärvd idé (både bland kvinnor och män) om att det är mannen som är entreprenören och kvinnan sekreteraren (särskilt om de är gifta). Antagligen har vi en udda möjlighet att observera skillnaden i bemötande av kvinnor och män eftersom vi är gifta. Hade vi inte varit det skulle vi kanske bli en aning mer likvärdigt bemötta. Ibland får jag lov att påpeka att vi är två personer som äger och driver bolaget, men det hjälper inte alltid. I vårt fall är det särskilt pinsamt, eftersom det är Marielle som i grunden står för huvudidéerna i vår verksamhet. Vi har även noterat att kvinnor (50+) oftare är mer likvärdiga i sitt sätt att bemöta, i alla fall oss. Vi har ju också bott på flera platser runt om i landet och tyvärr är det så att fenomenet är långt vanligare i Värmland än någon annanstans. Vi har läst statistiken kring Värmland och ojämlikhet i förhållande till andra regioner, men vi var nog inte beredda på omfattningen! Kanske hänger det ihop med att vi fick barn här i Värmland och att jag därför synts mer utåt under småbarnsåren, men det borde väl räcka att jag berättar hur det hänger ihop?

Jag vill lyfta denna inskränkthet till en annan nivå. För jag och Marielle ser bortom detta fenomen. Vad skulle hända om vi faktiskt riktade aktiviteter och utbildningar för att skapa en tradition av att möta människor mera likvärdigt dvs. såg bortanför de begränsande inramningarna (kön, släktingar, geografiskt ursprung, etc.) av vilka vi är? Hur många fler företagsamma ungdomar skulle inte ge sig ut i livet? Idag är både pedagogikforskare och ekonomiforskare överens om att barn föds företagsamma. Men någonstans under uppväxten försvinner denna aspekt av att vara människa. Vi är fast övertygande om att en (av flera) anledningar till detta är hur människor blir bemötta av sin direkta omgivning. För tänk dig själv att inte bli bekräftad för de idéer du går och bär på, de tankar du har, de känslor du har, de utmaningar du står inför, de drömmar du har, osv. Helt enkelt det som oerhört många identifierar som grunden i att vara människa. Klart att det då är enkelt att börja tänka ”Inte kan väl jag. Jag vet inte vad jag vill.”

Tvivlar du på om barn föds företagsamma? Tänk bara på en ettåring. Har du någonsin sett en ettåring som inte ”orkar” lära sig gå? Har du sett en 2-3 åring som struntar i att lära sig prata, för den har inte fallenhet eller lust? En 3-4 åring som inte vill vara delaktig, vara med, och som inte vill bidra? Det är naturligt. Men någonstans vänder det. På senare år har ju både många föräldrar och pedagoger inlett ett effektivt samarbete i att curla för unga människor. Vilket naturligtvis leder till en inlärd hjälplöshet. Det sorgliga är att all curling sker från ett gott hjärta. Ingen förälder eller pedagog har väl någonsin tänkt: ”Nu ska jag curla så mycket att mitt barn eller min elev blir passiv och inte klarar så mycket på egen hand.” Nej, nu är väl dags att skapa uppväxtmiljöer som passar vår tid. Där barn och unga kan få växa och utvecklas på ett sätt som är i takt med vår tid. Där de ungas idéer, tankar, intressen och drömmar tas som en utgångspunkt för livet i skolan och på fritiden. Ingen av oss kan nog föreställa sig hur mycket information vi missar när vi inte intresserar oss för varandra bakom de yttre skalen. Hur många idéer som går till spillo, hur mycket drivkraft som ebbar ut. Hur mycket missar du?

/Christer

måndag 9 november 2009

Kvinnors entreprenörskap

När jag första gången hörde uttrycket kvinnligt företagande trodde jag att det var temat för en enstaka föreläsning och inte ett faktiskt begrepp. Parallellt med begreppets, och numer även rörelsens, utbredning som ju bottnar i akademiska underlag och resulterat i politiska beslut, började jag rentav känna mig lite stött. För plötsligt överöstes jag av råd och insinuationer jag inte bett om och jag blev ett objekt för EU, ett ”något” som behövde stöd och åtgärder. Ett målområde för EU precis som en glesbygd eller en fabrik i Bengtsfors. I samma veva som begreppet kvinnligt företagande gjorde entré började det dessutom dimpa in inbjudningar till ”kvinnliga nätverk” som skulle ”stärka mig och mitt företagande”: Trevligt samkväm kring en väl vald föreläsning (av en man ofta) som livnär sig som föreläsare. En föreläsare som jag fick ”förmånen” att lyssna till riktade fem välmenta tips till oss kvinnor varav en löd ungefär såhär:

Du kan inte driva ditt företag framgångsrikt OCH sköta hemmet själv OCH göra perfekta matsäckar till barnens utflykter OCH baka bröd och ha barnkalas. Delegera. Just det – delegera. Din familj måste hjälpa dig och de kommer göra det om du säger till.

Hmmmm… Till vem? 4-åringen? 2-åringen? Till Christer som är i Luleå idag och i Helsingborg imorgon? ”Du André, kom ihåg tandläkaren idag vid 11 va?” och ”Alessia, jag förväntar mig att du tar hand om din egen tvätt hädanefter.” Vem vet mest om kvinnors tillvaro? Tänkte jag. Han utan familj och flermansföretag eller jag (utan barn-och-hushålls-backup tillgängligt?) och klurade på vilket stöd jag faktiskt skulle vilja ha om jag fick beställa själv o inte serverades nätverk till frukost, lunch och middag. Tillgång till dagis för äldsta barnet åtminstone 30 tim per vecka då andra barnet föds vore inte dumt... Tänk om första barnet kunde fått gå kvar på dagis sina 30 timmar under denna period (istället för 15 som någon bestämt) så hade jag kunnat sköta en stor del av mitt arbete under tiden lilltjejen sov… för vårt företag stannade inte upp ”bara” för att vi fick barn. Det rullade för fullt. ”Det måste vara skönt för dig att få lite föräldraledigt nu ett tag”, sade någon välment. Men någon som driver företag blir inte ”ledig” som när man är anställd någonstans. Bilden av hur verksamheten stannade av och personalen fick sluta tilltalade varken mig eller Christer, så ”föräldraaktiv” dagtid (för vem är ”ledig” med småbarn?) och företagare kvälls- och nattid är en bättre beskrivning.”Låt barnen vara hemma till de fyller tre åtminstone, sen kan ni förverkliga idéer, sa någon annan välment och tittade på mig, men inte på Christer.”

Nä, det är väl inte så det måste vara för kvinnliga företagare när det inte är så för manliga? Jag har många entreprenörsvänner och det är aldrig någon av de manliga som fått gliringar för att han jobbat när barnen ligger och sover istället för att baka bullar. Så visst vore det väl bättre samhällsekonomi att backa upp kvinnliga entreprenörer med 15 dagistimmar extra per vecka och därigenom både behålla arbetstillfällen och förbereda för nya?

Sen skulle jag önska mig att någon annan än jag själv startar ett familjevänligt café som är öppet på helger. Så att barn kan leka och träffa andra barn även under hösten, vintern och våren. Kolsnäs och vattenparken är underbara familjereträtter några veckor varje år. I vårt företag samlades vi (med hela familjerna) var och varannan eftermiddag på playan och pratade barn, verksamhetsutveckling och utbytte nya idéer över glass, sandslott, telefonsamtal och magplask. Barnen slutade tidigare på dagis och träffade nya kompisar och kom in i ett socialt sammanhang där många välbekanta vuxna såg och bekräftade dem om vartannat. Ja, ett familjecafé med begagnade leksaker, bullar från lokala bagerier, möbler i chabby chic-stil där barn får röja järnet och vuxna får vara med vid (barnens) behov. I kombination med fler dagistimmar för företagare då... Det skulle jag kalla stöd.

/Marielle

fredag 6 november 2009

Vem är du?

Jag har tänkt på en sak. När jag är i Sunne och träffar olika människor så får jag ofta frågan vilka mina föräldrar är. Å när jag berättar så hör jag hur den som frågan säger ”Jaha, ja ja, då vet jag vem du är.” När jag reser på andra ställen där ingen känner mina föräldrar så får jag naturligtvis samma fråga ibland. Å så berättar jag något om mig själv. Det brukar ju då komma fram att jag är från Sunne. Då säger nästan alltid de som lyssnar ”Jaha, är du från Sunne? Vad spännande. Det är så vackert där. Där har jag varit?” En del lägger till ”Å där händer väl ganska mycket va?”. När detta är konstaterat blir jag ju placerad i ett fack. När jag reste i USA för några år sedan och det framkom att jag var från Sverige så var det inte ovanligt att många dörrar per automatik öppnade sig. Amerikanerna sa: ”Wow, är du från Sverige. Jag har också en förfader från Sverige.” De ville tydliggöra hur vi hörde ihop och de såg ofta Sverige som ett föregångsland och jag blev en representant för något gott och bemött därefter.

Är det inte intressant att beroende på var i världen vi är, så ”är” vi olika människor? Och våra möjligheter framåt blir påverkade av detta. Hur bemöter du nya människor? Hur gör du för att bestämma vilka de är? Vilka möjligheter skapar vi för varandra? Entreprenörskap handlar ju i mångt och mycket om vilka möjligheter vi skapar för varandra. Eller vad tänker du? Vem är du?/Christer

onsdag 4 november 2009

Hur formas en entreprenör?

Jag, Marielle, är född och uppvuxen i småföretagarmeckat Gnosjö i Småland. Jag växte upp på landet, utan mycket mer till underhållning och sysselsättning än kottarna i skogen, bäcken, lammen i hagen och blommorna på ängen. Det var 7 km till närmaste kiosk och veckans höjdpunkt var när butiksvagnen rullade in på torsdagseftermiddagar (alltså en butiksinredd lastbil) och vi kunde panta flaskor och köpa kolor för 25 öre styck.

Jag tror att det var i denna miljö som min drivkraft och mitt skapande tog fart, för om inte jag såg till att något hände, så hände inget.

När jag tittar tillbaka på min barndom idag och reflekterar över valda moment i tillvaron så ser jag vissa delar som särskilt varit betydelsefulla för mig (och numera oss) och vår nuvarande ”framgång” som företagare/entreprenörer:
- Att jag fick styra över min tid, leken och skapandet utan speciellt mycket vuxen inblandning.
- Att jag insåg tidigt att vuxna inte alltid vet bättre än jag själv, fastän jag ”bara var ett barn”
- Att jag fick vara med de vuxna ”på riktigt” så gott jag kunde i verkstaden (”alla” föräldrar hade en verkstad där de jobbade)
- Att jag var skoltrött redan i årskurs tre på lågstadiet
- Att jag hade många vuxna utanför familjen att knyta an till. Jag ”adopterade” tidigt flera extra mor- och farföräldrar
- Att jag vid 20 års ålder hade arbetat på lika många företag (helger, lov och efter gymnasiet).
- Att jag flyttade hemifrån när jag var femton
- Att jag nästan aldrig upplevde mig sedd i skolan
- Att jag nästan alltid upplevde mig sedd och accepterad av vuxna runt mig
- En nära-döden-upplevelse
- Att jag tidigt fick chansen att upptäcka spänningen i att möta nya människor och nya kulturer
- En rad motgångar
- Att jag hade flera ventiler när livet blev tufft: hästar, kampsport och skapande

Jag fann mitt kall i livet vid 20 års ålder och det började med en vision. Det finns för mig ett ”livet före” och ett ”livet efter” visionens inträde. Visionen löd; ”självkunskap är utgångspunkten för allt lärande”. Så enkelt och så kraftfullt.

De tre första personerna jag vågade delge min vision för sa ”wow”. Tack för det Sven-Åke Falkeby, rektor på Gnosjöandans kunskapscentrum. Tack kära farfar uppe i himlen och tack Elisabeth Wannebo för att du stått ut med mig som vän och kollega under alla researchtimmar, ansökningar, möten, resor och tack för allt dygnet-runt-slit när vi tillsammans startade Drivhuset vid Högskolan Väst.

När visionen landat i mig om att lilla jag kan, får, ska, bör, vill vara delaktig i att skapa nya strukturer för lärande och arbete, då började jag känna mening med allt lärande och arbete själv. När jag själv fick en riktning för all den drivkraft jag fötts med så öppnade sig plötsligt hela världen. Allt var spännande – allt var möjligt.

Jag mötte oerhört många skeptiker på vägen, men visionen var så mycket starkare än deras negativa inflytande. Och kunde det här hända mig, så kan det väl hända alla? Jo, så måste det vara. Och det tror jag ännu när jag kryddat visionen med några års högskole-/universitetsstudier, privata utbildningar, ännu fler år av eget utforskanden och möten med stora och små inom skolvärlden, utanför skolvärlden i mötet med beslutsfattare, politiker, entreprenörer, företagsledare och gurus inom diverse fält. Och när jag ser in i ögonen på de barn, ungdomar och pedagoger och rektorer som integrerat ”Självkunskap i skolan som utgångspunkt för allt lärande” då känner jag bara tacksamhet för att det var mig som visionen slog ned i. Vilken resa att få vara med om! Gör det mig till entreprenör?

När man slår upp ordet ”entreprenör” i Wikipedia så står det bland annat ”en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång”. Markus vid vattenlandet som bloggat här tidigare hänvisade till en riktig entreprenör som ”någon som hade ett garage som var större än huset”. Och i båda dessa bemärkelser kanske jag inte kvalificerar mig som entreprenör, eftersom jag snarare arbetar smart än hårt och vi äger inget garage. Men drivkraft äger jag – det är jag – är inte alla driftiga från födseln?

Och när jag tänker på alla de framgångsrika entreprenörer och företagare jag känner och dem jag mött på min resa, så är det väldigt många som nämner känslan, ansvaret, inflytandet, utmaningarna, livsstilen samt önskan om att få syssla med det man tycker om och skänker meningsfullhet – varje dag, som främsta drivkraft för sitt idéförverkligande. Man vill komma till sin rätt och göra rätt för sig, helt enkelt. Ett eldsjälens signum.

För min del blev min uppväxt och mina livsvillkor katalysatorer för ”min” och numera ”vår” affärsidé. Jag hade inte turen att få en god start på livet i skolan, men det vägdes upp av en trygg social arena utanför skolan. Och en utmaning ledde till något gott. För väldigt många elever i grund- och gymnasieskolan finns det framöver en pedagogisk form som stöttar deras inre drivkraft och som ger varje elev möjlighet och utrymme att blomstra.

Att bygga på var och ens drömmar och intressen, styrkor och talanger, erfarenheter och utmaningar är ett effektivt sätt att förebygga marginalisering, utanförskap och ohälsa.

För vår utgångspunkt är att alla vill komma till sin rätt och göra rätt för sig. Vår övertygelse är att det bor en eldsjäl i oss alla. Vad tror du?
/Marielle

tisdag 3 november 2009

Entreprenörskap – en fråga om att leva över eller under rädslor

När jag första gången klev in på Högskolan i Karlstad 1989 var jag rädd. Jag kände mig liten. Jag funderade på vad jag hade där att göra. Jag var ju bara från Sunne och hade ingen akademisk historia att referera till. Alla som jag mötte framstod som oändligt mycket mer kunniga, smarta och lämpade att studera. Men, med bara lite mod gick det ju faktiskt att bryta in i den akademiska världen. Efter ganska kort tid steg självförtroendet. Det var ju inte så svårt och alla andra var ju inte så mycket smartare. Efter tre års studier började jag undra vad meningen med all kunskap var. Vad skulle jag med allt detta till? Av en slump råkade jag föra denna fundering öppet med alla jag mötte och det dröjde inte länge förrän jag hittade fler med liknande tankar. Det drog mig in i studentkårens aktiviteter. Det konstiga är att även där kände jag mig liten och osäker. Vad har jag att komma med? Men även där insåg jag ganska snart att mina tankar var respekterade och inte alls dumma. Med bas i studentkåren fick jag vara med om en oerhört kreativ och dynamisk tid. Inom loppet av två år hade jag fått vara med och verkligen skapa förändring på högskolan och initierat nya organisationer. Bland annat startade vi stiftelsen Drivhuset som idag finns på 12 universitet och högskolor. I denna mylla föddes mitt intresse för motivation, lärande och entreprenörskap. Jag fattade att när jag tog mina egna tankar på allvar, delade dem med andra och inte sopade dem under mattan. Ja, då påverkades även hur mitt liv kom att gestalta sig. Vi var många studenter som fick uppleva det klimat som accepterade tankar och idéer och dessutom gav utrymme för handling, vilket bidrog till många studenters väg till ett entreprenöriellt liv.

På vägen bort från högskolan är det balansen mellan att gå in i nya världar, där jag känt mig liten och rädd och respekten för de egna värderingarna som lett mig framåt. Jag blev aldrig riktigt bekväm i att gå i andras fotspår utan vill utforska nya vägar för att ifrågasätta det existerande. Det har tagit mig till resor i USA, i Indien och flera andra länder. Varje gång när det varit dags för något nytt har alltid den där magiska spänningen infunnit sig: Kommer det att gå? Ja det är klart att det gör, men ingen har ju gjort det förut. Nä, men då finns det ju heller inget bevis för att det inte går. Och vad är det värsta som kan hända?

På senare år har jag fattat att det är denna resa alla entreprenörer går igenom. Det finns en inre tanke, idé eller känsla som får ett utrymme och respekt i personen som har dem. Om denna person samtidigt får uppleva ett yttre klimat där samma respekt och utrymme finns, då kan vad som helst hända. Självklart kan det tyckas, men i praktiken har jag funnit det ovanligt att alla bitarna är på plats. Ibland finns tankarna och känslorna som vill bli lyssnade på, men personerna som har dem lyssnar inte. När personen lyssnar finns inte alltid klimatet där de kan växa. Entreprenörskap bygger på att vi lyssnar på varandra och vad som är viktigt för var och en. Samt att vi ger varandra utrymme att agera utifrån dessa tankar.

När jag träffade Marielle hittade jag äntligen en annan människa som tog sina egna tankar och känslor på allvar och som sökte efter klimat där de kunde leda till handling. Att våra tankar dessutom föll inom samma kunskapsfält var ju extra stimulerande. Vi kunde ju inte annat än börja leva ihop och tillsammans leta efter det bästa klimatet för vad som var viktigt för oss att få börja expandera. Så med utgångspunkt i Uddevalla sökte vi i flera år efter en skola som vill öppna upp sina dörrar och där det fanns ett klimat för nytänkande. Vi knackade faktiskt på i bortåt 20 kommuner innan vi kände att vi träffade rätt och landade i Sunne och hos dåvarande förvaltningschef Jan-Olof Appel och därefter hos Inga-Lill på BrobyGrafiska. Dessa två ledare förstod att skapa ett utrymme för nya tankar att få ta plats. Vi fick här utrymme att föra in vårt pedagogiska tänk i ett gymnasieprogram.

De senaste två åren arbetar vi uteslutande med att stötta de skolor som vill sätta elevernas drivkraft i centrum. Alla våra egna upplevelser har vi kombinerat med olika vetenskapliga teorier och byggt de utbildningsprogram som vi idag arbetar med. Villkoret för alla våra utbildningar idag är att de ska göra det möjligt för var och en att lyssna på sina egna idéer, att ta dem på allvar och visa hur de kan skapa en värld där det finns möjlighet att agera utifrån dessa personliga förutsättningar. När vi arbetar med vuxna (18+) brukar det ta högst ett par dagar tills de egna tankarna, känslorna och talangerna är identifierade, lyssnade på och inarbetade i ett sammanhang där de kan få komma till handling. Därmed föds en otroligt dynamisk handlingskraft och vitalitet. Kraft som annars går i dvala. Det är känt sedan länge att entreprenörer generellt sett har god hälsa. Jag tycker inte det är så konstigt: de lyssnar på sig själva och sina behov.

/Christer