Sunne Praktiska

Jag har under hösten varit delaktig i att bygga upp en helt ny skola här i Sunne. Mitt ansvar ligger på Hotell- och Restaurangprogrammet men sidospår uppstår hela tiden, ja det är det som är grejen med att bygga upp något nytt. Det finns inget beprövat att luta sig tillbaka på.

Än så länge är bara första årskullen inne, drygt 40 elever. Litet och behändigt men inom ett par år är siffran tredubblad och kräver struktur.

Lunchfrågan har prövats på olika sätt. Först köpte vi in lunchportioner på entreprenad. Det funkade på ett sätt men kunde också ställa till det ibland. Vi ville testa ytterligare en idé och sedan utvärdera. Min kalkyl kom fram och förvandlades till att passa just den här verksamheten. Grunden var dock densamma: Mat lagad från grunden. Stort tänk bakom valet av råvaror.

En kock med helt rätt inställning anställdes inte bara till matlagning utan också till människor, inte minst ungdomar. Vi slöt avtal med grossist och så var vår egen lunchverksamhet igång.

Första dagen var Christina, vår nya kock, lite besviken det vet jag. För mycket grönsaker och dessutom annorlunda, det mesta hamnade i soporna. Men redan efter en vecka kunde vi byta ut jättesoptunnan mot en minivariant, på bara några liter.

Hur det gick till har jag inte riktigt förstått. Vi kan bara konstatera att ungdomarna äter så mycket mer grönsaker idag mot för några månader sedan. De älskar det nybakade, fiberrika brödet och tycker att Christina är lite tokig med sin mat. Hon kan blanda ostbågar i fisken och potatismos i pajen, små tricks som gör ungdomarna nyfikna.

Vi lärare märker att vi har krafter kvar, när skolan slutat för dagen. Föräldrar tackar oss för att deras ungdomar håller humöret uppe, även på eftermiddagen. Den här skolan bjuder dessutom på frukost varje dag. Vet ni hur många elever i den här åldern som äter något innan de går hemifrån? Jag blev förvånad när jag frågande runt. Ett fåtal är svaret på min fråga.

Man kommer långt på hemlagat men det är också mer som spelar in. Små enheter kan anpassa sig.

Det är det Christina har gjort!

Hon har observerat när vi äter, vad vi slänger, när vi blir glada av maten eller när vi inte säjer något alls. Hon lyssnar på elevernas önskemål och så har det blivit så här. Goda, fullvärdiga måltider så som vi vill ha dem och som dessutom håller priset.

Efter den här framgångsagan kan jag inte längre vara tyst. Det finns flera nedlagda kök i kommunen. Vem vill?

I Västra Ämtervik finns ett fräscht kök till uthyrning och många förväntansfulla äldre som gläds åt ett kooperativ som precis dragit igång. Positiva vindar men köket, husets hjärta, gapar fortfarande tomt. Tänk att få anpassa en sådan här verksamhet till människor som verkligen behöver det. Hur mycket glädje och mervärden finns det inte i det?

Jag har idéer, kalkyler, finns det någon som har tid och som vågar så bistår jag gärna med support?

Kommentarer

Populära inlägg