Dansaren mitt i spenaten

Ja, så undras det väl varför man hamnat mitt i spenaten!

Efter 50 års turnerande - jo det stämmer faktiskt - så är resor inget jag skyggar för. Skumpande runt på obekväma och bekväma bussar, tåg, flyg, båtar eller bilar, gör att man inte tycker resan mellan Sunne och vart man nu ska, verkar speciellt avskräckande. Att det blev just Sunne skyller jag på Guds försyn.

Jag hade dragit mig till Karlstad, som då var min reträttplats. Sten Åke Andersson, som då var hovmästare på Statt, och jag hade slagit våra påsar ihop 1974. För mig var det att komma hem mellan turnéer och repetitioner. Av en händelse råkade vi bila runt på våren 1976 och turen skulle gå till Mårbacka - och där var det stängt!!

Så turen bar av upp över Fryksdalen och över mot Klarälvdalen. Och kan man tänka - där mitt i oävlan - mitt i skogen, ligger en övergiven röd "skokartong" med vita knutar utslängd på en äng med en liten å på ena sidan och en vacker sjö framför. Vatten har alltid varit en viktig del av mitt liv, så det blev stopp och kärlek vid första ögonkastet. Att sen Domänverket som då ägde skog och mark här, hade beslutat att avyttra, som det hette just då, anser jag vara en vink från ovan.

Att det sen visade sig vara en gammal herrgård gjorde ju inte saken sämre. Herrgården hade stått tom i närmare 10 år och var i starkt behov av hjälp. Efter ett kort besök hos våra blivande grannar John och Signe Persson, som vänligen visade oss runt och tålmodigt svarade på dumma frågor, som turister och annat löst folk frågat om under "öde-tiden" i närmare tio år och nästan varje helg när dom kommit och knackat på deras dörr. Signe var vacker som en tavla med folkdräkt när hon artigt öppnade dörren - nåja, det var inte folkdräkt, utan vanlig kjol med vacker blus, men i alla fall - där jag ihärdigt bankade på. För säkerhets skull bankade jag på stora entrén och inte på köksingången som brukligt är på landet. Nu för tiden används enbart köksingång både hos John och Signe, samt hos våra andra grannar Conny Mastling och Anna-Lena. Det känns som vi lever i en storfamilj här uppe med en härlig grannsämja. Var f-n hittar man det? Inte i Stockholm i alla fall!

Resultatet blev att vi fick arrendera gården, men efter ihärdigt tjat och goda kontakter, fick vi köpa loss herrgården med uthus och allt sex år senare. Annefors Herrgård är den enda kvarvarande byggnaden från brukstiden. Man gjorde spik här. Bruket och herrgården byggdes 1798 och hade en kort driftsperiod fram till mitten av 1800-talet då smedjan brann ned och bruket upphörde. Med mycket kärlek och med varsam hand har vi under årens lopp renoverat och sett till att den gamla gården återfått sin status som Herrgård.

Därför hamnade jag mitt i spenaten!

Kommentarer

Populära inlägg