Överraskningar och infall
Låt oss börja från början. Det var en vecka i mars som jag beslöt mig för att överraska både pappa och mitt kusinbarn Märta på deras födelsedagar.
Jag hade ett inställt seminarium så jag begav mig hem med tåg. Pappas brödrost, som han skulle få i present, tog upp hela väskan.
Ringde min moster på stationen och berättade om min hemkomst, för att jag inte orkade hålla mig.
Mamma och jag slår in en limpa rostbröd och ger pappa i paket. Skämtglasögonen var nog coola till en åttaåring i present.
Två lyckade överraskningar senare ligger jag nerbäddad i feber.
Vissa sjukdomstillstånd är farligare än andra. Det finns de som gör att man blir fruktansvärt rastlös. Då lovas det hit och dit. ”Om jag var frisk skulle jag…”, ”när jag blir frisk ska jag…”. Ja, ni känner säkert igen det. Det var den typen av sjukdom jag drabbades av den där helgen i mars.
Oftast brukar sjukdomen försvinna successivt, så att man långsamt raderar tanken på allt som lovats.
Den här gången blir jag frisk på några dagar. Resultatet?
Några dagar senare är jag anmäld till min första distans, min start på En Svensk Tjejklassiker.
Vi cyklade runt Ingmår och benen kändes förvånansvärt bra. Jag fick blodad tand. De där 10 milen runt Vättern skulle allt lösa sig, med en bra tid dessutom!
Min ”Gröna Faran” skickades från Sunne och hämtades ute i Farsta. Som för övrigt verkade vara en Värmländsk koloni, i alla fall om man ska tro kartan med namn som ”Fryksdalsvägen” och ”Mårbackastigen”.
Nåja. Om det inte var sjukdomen som bidrog till detta plötsliga infall så var det kanske Sunne. Kanske som, när jag bodde där kände när jag åkte bort.
Att jag kommer tillbaks med inspiration. Som säkert gäller de flesta, var man än befinner sig.
För äntligen smälte snön i dikena, fåglarna kvittrade och vår premiärtur fick många undrande blickar.
När jag nu är tillbaks i Stockholm med cykeln i skåpet, rutiner och vardag, är det tyvärr med en något sinande inspiration jag skriver det här.
Men visst är det skönt när jag kommer ut, att ha ett sidomål bredvid tentor och uppsatser.
Då kommer den där känslan av jäklar anamma tillbaks. Som om jag var sjuk igår men frisk idag.
Helst hade jag velat och sprungit (joggat… gått) 6 kilometern som arrangeras i Sunne på lördag. Tyvärr blir det inte så.
Men jag passar på att hälsa Lycka till, till alla ni som ska göra det!
Jag hade ett inställt seminarium så jag begav mig hem med tåg. Pappas brödrost, som han skulle få i present, tog upp hela väskan.
Ringde min moster på stationen och berättade om min hemkomst, för att jag inte orkade hålla mig.
Mamma och jag slår in en limpa rostbröd och ger pappa i paket. Skämtglasögonen var nog coola till en åttaåring i present.
Två lyckade överraskningar senare ligger jag nerbäddad i feber.
Vissa sjukdomstillstånd är farligare än andra. Det finns de som gör att man blir fruktansvärt rastlös. Då lovas det hit och dit. ”Om jag var frisk skulle jag…”, ”när jag blir frisk ska jag…”. Ja, ni känner säkert igen det. Det var den typen av sjukdom jag drabbades av den där helgen i mars.
Oftast brukar sjukdomen försvinna successivt, så att man långsamt raderar tanken på allt som lovats.
Den här gången blir jag frisk på några dagar. Resultatet?
Några dagar senare är jag anmäld till min första distans, min start på En Svensk Tjejklassiker.
Vi cyklade runt Ingmår och benen kändes förvånansvärt bra. Jag fick blodad tand. De där 10 milen runt Vättern skulle allt lösa sig, med en bra tid dessutom!
Min ”Gröna Faran” skickades från Sunne och hämtades ute i Farsta. Som för övrigt verkade vara en Värmländsk koloni, i alla fall om man ska tro kartan med namn som ”Fryksdalsvägen” och ”Mårbackastigen”.
Nåja. Om det inte var sjukdomen som bidrog till detta plötsliga infall så var det kanske Sunne. Kanske som, när jag bodde där kände när jag åkte bort.
Att jag kommer tillbaks med inspiration. Som säkert gäller de flesta, var man än befinner sig.
För äntligen smälte snön i dikena, fåglarna kvittrade och vår premiärtur fick många undrande blickar.
När jag nu är tillbaks i Stockholm med cykeln i skåpet, rutiner och vardag, är det tyvärr med en något sinande inspiration jag skriver det här.
Men visst är det skönt när jag kommer ut, att ha ett sidomål bredvid tentor och uppsatser.
Då kommer den där känslan av jäklar anamma tillbaks. Som om jag var sjuk igår men frisk idag.
Helst hade jag velat och sprungit (joggat… gått) 6 kilometern som arrangeras i Sunne på lördag. Tyvärr blir det inte så.
Men jag passar på att hälsa Lycka till, till alla ni som ska göra det!
Kommentarer