När sagans land talar ett annat språk än vad Gösta Berling gjorde

Tiden går i tiden, samtidigt utvecklas språket ur språket. Inte bara genom sättet att tala utan även när det gäller att uttrycka sig i skrift. Både vad och hur vi skriver, och dessutom på vad vi skriver för att utrycka vad vi står för, våra känslor och vilken grupp av människor vi tillhör mm.

Klockan är snart 24.00, det är den 31 december. Det nya året skall firas in och i en liten by i Värmland, som med sin skönhet och med all rätt bär upp namnet sagans land, bor och lever Sunneraggarna.

Dessa är genuint äkta människor som på ett unikt sätt lever och verkar långt från storstädernas trender.

Den lilla byn är klädd i en gnistrande vinterskrud där kylan biter i kinderna och fönstren i de små stugorna fylls med vackra iskristaller. Men det finns en värme som genomsyrar hela tillvaron och öppnar sig för äkta kärlek. De har växt upp tillsammans, oberoende av ålder och sedan barnsben har de umgåtts med varandra. De är mycket frigjorda, bland annat genom att öppet visa sin kärlek till varandra, både som vänner eller i ett förhållande, som mor till sitt barn eller söner och döttrars vänner och detta helt okomplicerat. Här är alla lika mycket värda oberoende av ålder, klädsel eller bakgrund. På ett mycket intressant sätt tatuerar de flesta in sina känslor och på ett mycket uttrycksfullt sätt visar sig detta på deras kroppar. Med andra ord så kommer de att bevara sina historier på kropparna för den resterande delen av sina liv, något som till slut även kommer att följa dem i graven.

 

Sorgligt nog har några unga människor från umgänget gått ur tiden redan för tidigt. Och man kan se deras sorg i skrift och som konstverk på kroppen. Många av dem har levt ett hårt liv redan från tidig ålder med mycket fester, och detta har även kommit att prägla deras fortsatta leverne. Och en del av dem kommer även i framtiden att fortsätta leva på detta vis.

Bilarna har en central plats i raggarnas tillvaro och många av dessa är som konstverk vilka i sig utgör en ordentlig kontrast till den övriga naturens skönhet. Raggarna i Sunne utgör en stark skillnad till andra människor i dagens överexploaterande samhälle, där allt annat än det genuina tyvärr numera är tongivande. Här skildras en verklighet av grundmurad samhörighet, där ”du är den du är” och ingen annan.