Den goda barnidrotten

Igår var jag med om en historisk händelse. Lerans skola lades ner efter 99 år. Synd att den inte fick fylla 100 eller varför inte 200 år.

Elever och personal trivs, miljön är oslagbar och studieresultaten är goda. Vad Skolverket har emot det, begriper åtminstone inte jag. Sunne kommun anser sig nämligen inte kunna uppfylla Skolverkets krav på undervisning i en så liten enhet som Lerans skola.

Den här gången lades en skola ner utan större protester och debatt. Försök har gjorts tidigare, men har då stött på patrull och beslut har skjutits på framtiden.

En av mina bästa kompisars mamma, som tyvärr gick bort för en tid sedan, berättade att skolan var nedläggningshotad redan då hon gick där på 40-talet! Så startsträckan för våra politiker var ganska lång innan man till slut tog det oåterkalleliga beslutet.

Lerans skola lades ner under festliga former med underhållning av trubadur och inte minst skolans elever, god mat, nationalsång, pompa och ståt. Personal, föräldrar, rektorer, skolledare och politiker fyllde den smakfullt dukade matsalen.

Jag vill passa på att ge en stor eloge till alla duktiga lärare som har skapat en så tillåtande miljö som gjort att våra barn med glädje och stort självförtroende, utan att tveka, framför sång, musik, diktläsning och teater, på ett imponerande sätt. Att kunna framträda inför publik kommer barnen ha nytta av hela livet!

Vad har då ovanstående inledning med rubriken att göra, undrar någon? Jo, många anser att spontanidrotten är död, vilket jag tycker inte stämmer.

Nu är det snart för sent, men ni som passerat på Ekebyvägen vid Lerans skola, har säkerligen ofta sett bollspelande, springande, hoppande, klättrande, krypande barn, i alla väder.

Jag kan lova att detta till störst del inte skett under organiserade idrottslektioner, för de är tyvärr få till antalet per vecka. Nej, det handlar nog om att vi vuxna skapar förutsättningar för spontan lek och idrott genom att ha öppna skolgårdar, klippta grönytor, spolade isbanor, preparerade skidspår och kanske till och med anlägger så kallade näridrottsplatser i olika bostadsområden. Allt för att stimulera rörelseglädje, som är det absolut viktigaste för våra barn.

Vi vet att övervikt bland barn ökar och att de som ägnar sig åt stillasittande aktiviteter nästan uteslutande gör det och de som idrottar tenderar att göra det i högre utsträckning.

Är det fel att organisera idrott för barn, som enligt idrottens definition är till och med 12 års ålder? Det beror på hur man bedriver verksamheten, anser jag.

Tack vare den tidigare regeringens satsning på idrotten som kallades "Handslaget" och nuvarande regeringens fortsättning med "Idrottslyftet", med syfte att "öppna dörrarna" för fler och dessutom att bedriva verksamheten så att fler stannar längre inom idrotten, finns många goda exempel på hur föreningar har utvecklat barn- och ungdomsidrotten.

Behöver idrottsledare och föräldrar till barn någon form av utbildning? Många säger att det är enkelt att träna och leda våra småttingar och att det räcker med en god portion sunt förnuft.

Möjligtvis är det sant om det goda förnuftet överensstämmer med de gemensamt satta mål och riktlinjer för barnidrotten som finns beskrivna i idéprogrammet "Idrotten vill", enhälligt antagna av den samlade idrottsrörelsen, 1995.


Där står bland annat att "Idrott för barn ska vara lekfull, allsidig och bygga på barnens egna behov och förutsättningar samt ta hänsyn till variationer i utvecklingstakt" och "Idrott för barn ska ledas av ledare med grundläggande kunskap om barns fysiska, psykiska och sociala utveckling".

Min utgångspunkt är att barn inte är små vuxna, fysiologiskt sett och alltså inte bör tränas som sådana. Att träna och leda barn kräver därför särskild kunskap! Vem skulle skicka sitt barn till skolan om det inte fanns utbildade lärare?

/Leif

Kommentarer

Populära inlägg