Kulturvecka med stort K

Jag är fortfarande lite smått berusad – en berusning garanterat fri från bakfylla – av allt som hände i Sunne förra veckan, då det var Kulturvecka med stort K. Under denna vecka fanns det en mängd arrangemang att besöka och inspireras av, alltifrån Krakel Spektakel och Kusin Vitamin till föreläsningar om fascinerande personer till filmvisningar till uppträdanden till musikprogram till… ja och så vidare – variationsrikedomen var det sannerligen ingen brist på utan det var snarare frågan om hur man skulle kunna hinna med allt, då allt tycktes hända på en och samma gång. Men med god planering och sovring efter tycke och smak gick det att få en lagom dos av kulturutbudet.

Själv var jag under veckan sysselsatt med repetitioner inför den redan omtalade teatern på Mårbacka men jag hann med ett antal programpunkter också: först ut var Ulla Norrmans guidning i Rottneros park, denna gröna och sköna oas. Jag snappade upp att namnet Rottneros betyder någonting i stil med ”rytande vatten”, vilket ju är passande då det är där Rottnan forsar ut i Fryken. Här var med andra ord en god plats för att sätta upp smedjor med stångjärnshammare. Det växte ju även upp ett pappersbruk.

Sån här konkret faktakunskap om exempelvis ett namn tycker jag är spännande. Det går liksom att vaska fram så mycket ur det lilla.

Något liknande kom jag att tänka på när jag deltog på rundvandringen Sunne förr och nu, där Lars Wennberg var ciceron. Han inledde med att glädjefullt förvånas över att så många kommit då han förväntat sig ungefär fem personer. Nu var vi betydligt fler än så, skulle gissa uppåt 30-40 stycken. Vi inledde vandringen vid biblioteket, där det förr i tiden låg en järnhandel. Vi fick under vandringen se bilder på byggnader, varav många jämnats med marken. Jösses så många fantastiska byggnader det har funnits här – ta bara Åbergs/Gylnershuset, där det funnits såväl herr- och damekipering som pappershandel. Huset var mäktigt och hade en underbar utformning! Det fick senare ge plats för gatumark. Så kan det gå när Utvecklingen behöver utrymme.

När vi stod utanför nuvarande Wienerkonditoriet berättade Lars att det funnits ett mejeri i närheten en gång i tiden. Därmed fick gatunamnet Mejerigatan sin förklaring, liksom senare under vandringen Bryggaregatan, Kvarngatan och Badhusgatan – namn som ingalunda kom till av en slump. Som den historielärare jag är kunde jag inte låta bli att fundera på användbara pedagogiska metoder vid arbete med lokalhistoria. Gatunamn är ju en utmärkt utgångspunkt för diskussion och utforskande av samhället man lever i! Det handlar om att skapa medvetenhet för till synes självklara saker som gatunamn. Under vandringen längs Kvarngatan hördes hög musik. Det var den unga kulturen som gjorde sig påmind från bibliotekstorget. Härligt! Det ska synas, höras och KÄNNAS att det är Kulturvecka!

Onsdagen avslutandes med filmvisning på Mejeriängen då det även var premiär för utomhusbio i Sunne. Jag tyckte det var mycket stämningsfullt att stå där och se kortfilmerna på bioduken och ha Frykensundet som bakgrund. Regnet uteblev turligt nog, den sena augustikvällen var ljum och fin.

På den poetiska torsdagen hade jag äran att presentera programpunkten Från Fröding till Ataria, som bjöd på värmländsk poesi i ord och ton med Ismael Ataria, Bengt Berg, Katarina Lundgren-Hugg, Mats Lundgren, Göran Samuelsson och Torleif Styffe. Det bjöds på högklassig poesi och vacker sång – allt som allt ett synnerligen trevligt program med skratt, allvar och eftertanke i en bra kombination.

På grund av det stora förhandsintresset flyttades Tomas Tranströmer-programmet Outtydda dagar till Gösta Berling-salen på hotell Selma. VF:s utsände Rolf Ahlzén fann detta föga märkligt då han i sin mycket läsvärda artikel från kvällen konstaterar att Tranströmers dikter nog för många är själva sinnebilden av poesin, ”dess väsen och dess mystik, dess märkliga kraft”. Fyra personer läste dikter, vilka inramades av pianomusik, och de lyckades verkligen, med Ahlzéns ord, trollbinda ett stort auditorium under den timme som programmet varade.

Fredagen ägnade jag och en kamrat åt att besöka två program i Gösta Berling-salen: Erik Gustaf Geijer – känd och okänd samt prisceremonin, där Jan Lööf tilldelades Selma Lagerlöfs litteraturpris. Vi hann även med att beskåda Hilding Linnqvists akvareller och teckningar till Gösta Berlings saga i konsthallen på Sundsbergs Gård.

Det finns en bok av Jan Lööf som jag är särskilt förtjust i och det är Sagan om det röda äpplet. Självfallet tog jag tillfället i akt och fick mitt exemplar signerat av författaren. Sagan handlar om en gubbe i randig kostym som blir pålurad ett äpple av plast i en fruktaffär. Genom en rad tillfälligheter slumpar det sig dock så att… ja läs själva – ett boktips!

På kvällen, slutligen, var jag med på den festliga pristagarbuffén, där det serverades god mat och underhållning i form av ett besök från Västanå teaters underbara clowner samt av trollkarlen Hampus Hedström – en sann talang!

Jag läser för närvarande första delen i Erik Hjalmar Linders trebandsmonografi över Hjalmar Bergman: Sju världars herre. Bergman har formulerat sig så här om konsten: ”Det skönas kriterium är dess förmåga att genom sin blotta förnimmelse utan någon reflexion över praktisk lämplighet eller praktiska följder väcka lust.”

Jag kom att tänka på Kulturveckan när jag läste dessa rader eftersom de på sätt och vis sammanfattar mina tankar om det jag varit med om. Det var varit en lustfylld vecka, något som i sig kan vara svårt att förklara närmare. Men det kanske heller inte behövs eller ens är nödvändigt – det räcker ju med den blotta förnimmelsen av det sköna!

Kommentarer

Anonym sa…
Härligt att konstatera att min vän herr Skogman inte bara är en lysande skådespelare, utan också en förträfflig bloggare! //Haupsturmführer Ruster

Populära inlägg