Sanslöst Sagolika Sunne!

Det finns ingen plats på jorden som jag varit eller bott på som jag trivts så mycket som denna. Jag började jobba på Tetra Pak och där hade jag de mest fantastiska arbetskamrater man kan tänka sig. Alltid roliga diskussioner kring fikabordet och en chef som tog sig tid att sitta ner och dricka en kopp kaffe och småprata. En nog så viktig egenskap för en ledare. Stämningen på kontoret och runt fikabordet var på topp. Äntligen var jag hemma! När jag kom till Sunne hade jag flyttat 18 gånger på 13 år, bland annat har flytten gått till två europeiska länder, tre län i Sverige och en hel del studentlyor. Jag hade levt mina äventyr! Jag hoppas och tror att jag känt mig lika välkommen här om jag inte hade varit svensk och blond! Jag hoppas och tror att man är lika öppen mot andra kulturer som man varit mot mig. I Lund bodde jag i ett område där integrationen hade lyckats till 100 % skulle jag vilja påstå. Svenska och polska läkare bodde granne med den grekiska familjen och den libanesiske ensamstående 3-barnspappan. I styrelsen för bostadsrättsföreningen var det bara jag som pratade svenska (ok då, det var en infödd skåning med också, men han pratade faktiskt inte svenska enligt min definition!). Oj vilka roliga gårdsfester vi hade, och vilka bufféer som dukades upp. Under min studenttid levde jag bokstavligen på bröd och vatten ett år och sparade på så sätt ihop till en två månader lång resa till Afrika. Resan gick genom länder som Kenya, Uganda, Tanzania, Malawi, Zambia, Zimbabwe, och en illegal avstickare till Moçambique. Då såg jag med egna ögon hur fruktansvärt olika förhållanden vi lever under. Vilka olika förutsättningar barn har när de växer upp. Inte på grund av religion eller tradition, utan på grund av i vilken del av världen man råkar vara född. Och trots denna oerhörda fattigdom, eller kanske på grund av den var man så vänlig mot alla oss turister. Vi fick citroner, bananer och gästvänlighet. Ok, en gång i Uganda fruktade jag verkligen för mitt liv. Vi hade blivit varnade för att vi inte skulle ha kameror eller plånböcker framme i bussen om vi blev stoppade i poliskontroller, framförallt på eftermiddagarna hände det att man kunde bli av med det som var mest begärligt. Inte konstigt, dessa människor kanske hade en HIV-sjuk fru hemma (ca 50 % risk), stampat jordgolv och fem barn att försörja. I alla fall, vi kom till lägret som vi skulle stanna vid, men det hade brunnit upp! Vi fortsatte med bussen en stund, men till slut ville chauffören sova. Vi var tvungna att stanna vid vägen, mitt ute på den ugandiska landsbygden. Mitt i natten vaknade vi av att det var röster utanför och slag på vår dörr. Vi låg andlöst tysta… ”Open the door” sa en myndig stämma. ”No” svarade vår chaufför (som var en gigantisk man från Nya Zeeland som säkert vägde 200 kg och hade den mörkaste stämma som jag någonsin hört). Knackandet fortsatte. Jag låg längst bak i bussen, med fönstret öppet. Jag förstod att om de inte tog sig in genom dörren så var mitt fönster näst på tur. Jag tänker inte ljuga, jag skakade av skräck. Av någon anledning som jag absolut inte fattar idag så reste jag mig försiktigt, försiktigt upp och lyfte undan gardinen för att se vilka det var därute. Jag blev inte lugnare när jag såg en grupp på 6-8 män, fullt utrustade med automatvapen och hela armékittet. Jag ville bara gråta (kanske gjorde jag det också, jag minns faktiskt inte). De fortsatte tjata på vår chaufför, men efter en evighet så försvann de i natten. Kanske visste de inte vad som väntade inne i bussen och vågade inte ta chansen. Jag vet än idag inte hur nära vi var att bli tillfångatagna eller kanske ännu värre. Tur att mamma inte visste nåt! Jag var faktiskt glad när vi lämnade Uganda. Så landsbygden och dess förutsättningar kan se så otroligt olika ut beroende på var i världen man befinner sig. Vi har i och för sig inga exotiska lejon här, men vi kan stoltsera med en och annan varg och björn. Och vi har frihet, rikedom och enorma naturresurser! Låt oss välkomna det nya och annorlunda, vara nyfiken på vart förändring och mångfald kan bära oss. Låt oss ta tillvara på detta och bygga på ett ännu bättre Sunne, ett ännu bättre Värmland, ett bättre Sverige och en bättre värld! Avslutningsvis… Filipstad luktar godast!