fredag 29 januari 2010

Buffébröd

Mina veckor här på Sunnebloggen har nått sin ände. Jag tänkte avsluta med ett recept på ett bröd som ska serveras nästa helg. Då har Västanå Teater premiär på Tita Grå - deras vinterproduktion.

Lite mer än bröd ska det bjudas på. Kalla rätter med flera råvaror som är lokalt producerade.

Brödet är en Foccacia-variant. Ganska matig med ost från Lillängen. Har ni varit där och handlat? Det är fantastiskt. Vi brukar ta med vänner dit när vi har besök. Speciellt Stockholmsborna tycker det är såå exotiskt att skära till sin egen ost och sedan lägga pengarna i burken, självbetjäning på landet - här litar vi på varandra.

Jo, iallafall...brödet! Min tanke är att det ska serveras varmt från heta skifferstenar,så att de håller ångan uppe kan man säja. Bredvid placerar vi olivolja och god vinäger som det är gott att doppa foccacian i.

Vi provsmakade brödet förra helgen när vi hade besök av Alice, 3 år. Hon godkände det inte, men hennes mamma tyckte att det var helt ok. Så därför vågar jag mig på att lämna ut receptet även till era kära läsare! (ursprungsreceptet kommer förstås från min brödguru Jan Hedh) .

Ni som vill fortsätta följa mig, mina matäventyr och önskar ett och annat vintips är välkomna att titta in på min egen plattform http://www.kulinarika.se/ .

Kram Bibbi

Foccacia

35g jäst
5 dl vatten
5 g honung
500 g vetemjöl, gärna ekologiskt
150 g durumvete
1 msk oregano
50 g olivolja
15 g havsalt

Att pensla med
0,5 dl olivolja blandat med 1 klyfta riven vitlök

Att fylla med:
100 g fetaost eller getost
cocktailtomater
gul lök
färsk rosmarin eller timjan
flingsalt

 Lös jästen i vattnet, blanda i honung, båda mjölsorter och oregano. Blanda i maskin 3 min.
  • Tillsätt oljan, blanda ytterligare 10 min.
  • Tillsätt salt, knåda nu ytterligare 7 min. Degen blir mycket lös.
  • Pensla två runda sockerkaksformar med olja. Både i botten och på kanterna. Dela upp degen i de två fomarna. Pensla ovansidan av degen med olja, täck med plastfilm.
  • Låt jäsa i 2 timmar, sätt under tiden på ugnen på 250 grader och skär till fyllningen som ni önskar.
  • Stjälp upp kakorna på bakpappersklädda plåtar. Gör några förjupning i kakorna med fingertopparna och pensla med olivoljao ch vitlöksblandningen.
  • Tryck ner fyllningen jämnt fördelat i kakan. Tryck till så de kommer ända ner i botten annars kan de åka upp och lägga sig ovanpå under gräddningen. Strö sist över flingsalt och färska örter.
  • Baka tills kakorna är gyllenbruna 10-12 min.

torsdag 28 januari 2010

Landet Brunsås

Igår var det dags för ett nytt avsnitt. Jag satt bänkad en kvart innan. Måste säja att Henrik Schyffert är hela behållningen, han är bara för härlig med sina monologer där han riktig går igång. Jag vrider mig av skratt, för det är väl oss stressade vardagsmänniskor han avspeglar? Mitt i prick.

Marie-Lousie Danielsson-Tham gjorde entré, en annan grythytting med humorn i behåll. Det är kanske inte lika tydligt. Tycker hon är bäst med sina krassa uttalanden som t.ex. att ”-Nej! vi kan inte sluta använda tillsatser för vi har vant oss på med att maten ska hålla i ett par månader i skåpen.”

Så är det. Jag blir alltid lika förvånad när vi lyxat till oss här hemma och köpt Torfolks Gårds goda sylt eller saft. Oftast får jag slänga dem med ett mögellager på ytan för jag SNÅLAR så med innehållet.

Men inte bara ros.

Tycker att de kan kolla fakta bättre med vissa uttalanden. Jag fann det här på nätet, angående programmets titel:

”– Brunsåsen är en mycket svensk sås, en produkt av en matkultur där matens faktiska innehåll blivit det minst viktiga. Svampsås innehåller svamp, rödvinsås rödvin. Brunsås innehåller en färg och den färgen är brun, säger Lotta Lundgren.”

Det tycker jag var konstigt sagt. Citatet kommer från en av programledarna i Landet Brunsås.

Förstår faktiskt inte vad hon menar. Jag och mina elever gjorde brunsås förra veckan. Vi använde inte det minsta brun färg. Så här gick det till:

Det började någon gång i höstas när vi styckade kyckling och frös in skroven. Dessa kokade vi nu sky på, med hjälp av en oxsvans, grönsaker och lite annat.

Nästa steg var att göra brunsåsen . De brynte på grönsaker, redning och tillförde kryddor, efter en stund var den där! En magisk blandning av smaker och aromer, som fått sin färg under tillagning. Den var inte brun, den var gyllene... och smakade som sig bör, LJUVLIGT!

Brunsås är ingen svensk sås i min mening. Vi har hämtat den från franska köket där den heter Sauce Espagnole - brun grundsås. Det som möjligen såsar till det hela är vår vida användning och att vi gärna gör den riktigt tjock och gräddig, som en stuvning skulle en fransman tycka.

Det där med att låta maten ta sin tid, kunde vi bli bättre på. Oftast är insatsen liten men tidsåtgången stor.

Jag har kört en grej under hösten som tar så där en 3-4 dagar, så det är klart att den kräver sin planering. Men alla som smakar lyser upp, det smakar som inget annat och huvudråvaran är högrev

/Bibbi

Småskaligt

Idag har jag pratat med Pelle. Pelle bor på Värmlandnäs med sin familj, de föder upp kalkoner som de också vidareförädlar t.ex. genom rökning.

Jag gillar närproducerat, de här produkterna har jag precis börjat använda. Premiären var på en aktivitet för två veckor sedan, i en rökstuga nere vid vattnet. En berättelse om smörgåsbordet och svenska snapsens historia (javisst, man fick prova också) följdes av en tidstypisk middag och mer passande snapsar, ja till och med hemkryddade.

Rökta kalkonklubbor fick symbolisera dåtida skinkor. Med Hjortchorizo från Tranhems gård och tillbehör på mathavre och rotfrukter fick de gott sällskap. En riktig vikingamiddag där alla tillhyggen var tillåtna som händer och moraknivar.

Sådana här lite udda grejer är roligt att göra (vaddå udda förresten, kan jag säja så om vår egen historia?).

Riktigt glad blev jag dagen efter när Pelle själv ringde för att fråga hur det gick och vad vi tyckte om rökningen på kalkonen?

Det slog mig då att det här är det mest fantastiska med det småskaliga. Inga sensoriska laboratorier för volymanpassning av produkten. Små pratstunder som ger en extra genuin känsla. Jag vet vart och hur dessa kalkoner fötts upp. Det känns bra och äkta att servera. Kalkonen kommer med igen på nästa kalas det vet jag säkert!

Jag hoppas på de småskaliga livsproducenterna. Det finns mycket idag, men jag ser gärna mer. Och hoppas ni ska få till en fungerande samdistribution som gör det lätt för oss att få tag på era produkter även här i Sunne, jag vet att ni jobbar på det . Kanske är det redan klart?

/Bibbi

tisdag 26 januari 2010

Feedback

Ibland ställer jag till det för mig själv.

- Hur MYSIGT blev vårt Fredagsmys när du dissekerar innehållsförteckningen sådär? Frågade A. efter att ha läst gårdagens inlägg.
- Sitter du verkligen och tänker så när vi andra njuter? fortsatte han
- Men svarar jag, du missade rubriken, det var ju ett stickprov!

Just det, ett stickprov. Man kollar läget ibland. Tillsatserna i vår mat är ju en gång godkända, det SKA inte vara farligt. Min enda egentliga invändning är att det inte känns naturligt och därför kan man då och då ifrågasätta. Jag vill veta vad det är vi äter, helt enkelt. Undvika innehållsförteckningar med alltför mycket obegripligt.

Rickard Tellström, som jag också nämnde igår, och jag var kollegor i Grythyttan. Vid en av våra pratstunder berättade han om sina forskningsresultat. Han hade kommit fram till att vi köper och lagar den mat som blir väl mottagen i hemmet. Inte den mat som vi tror eller vet är mest hälsosam eller ”bra” ur någon annan aspekt. Jag rättar in mig i ledet.

Äter familjen bra, dröjer det inte länge förrän samma rätt står på bordet igen. Just en sådan rätt stod på bordet igår. Den kvalade in i alla kategorier:
Vuxenkategorin: matigare än vanlig pannkaka
Ungdomskategorin: bekanta smaker
Barnkategorin: snälla smaker, lättuggat
Bibbikategorin: (nästan) fri från tillsatser


Köttfärsrulle 4 port.
Det här är en moderniserad variant av en rätt som min mamma gjorde till oss när vi var barn. Då var det en ugnspannkaka fylld med köttfärsröra. Jag har ”poppat” till den med tacosmaker och majsmjöl i pannkakan och numer är den laktosfri.

Pannkakan
  • 3 dl vatten
  • 75 g olja
  • 2 dl majsmjöl
  • 1 dl vetemjöl
  • 4 ägg
 - Koka upp vatten och olja. Vispa ner mjölet, lättaste med en elvisp.
- Tillsätt äggen, ett och ett, under tiden som ni vispar. Det ska bli en slät smet. Salta.
- Bred ut smeten jämnt på ett bakplåtspapper på en ugnsplåt. dEt ska täcka hela ytan.
- Grädda i 200 grader, 12-15 min. Vänd kakan upp och ner på ett annat bakplåtspapper, när den kommer ut ur ugnen

Köttfärsen
Stek under tiden som kakan gräddar köttfärsen tillsammans med lök, tillsätt kryddor.
  • 400g köttfärs
  • 1 msk smör
  • 1 gul lök
  • 1 vitlöksklyfta
  • 3 msk tomatpuré
  • 1 dl vatten
  • 1-2 tsk sambal oelek
  • 1 tsk salt
  • 1 tsk oregano
  • 2 tsk spiskummin
  • 2 tsk paprikapulver
  • 1 tsk ingefära
  • 150 g riven ost
 - Bred ut den varma köttfärsen på kakan. Strö över riven ost. Rulla ihop till en rulltårta.
- Servera med grönsallad, salsa och en klick creme fraiche.

Den här tomatsåsen går snabbt och har lite stuns i sig, liknar en salsa. Gör så här eller köp egen, färdig:
  • 1 burk konserverade tomater
  • 1,5 msk vinäger, mild
  • 2 vitlöksklyftor
  • 1 liten gul lök
  • 1 hönsbuljongtärning
  • 2 dl vatten
  • sambal oelek eller chiliflakes, efter smak
 - Fräs löken glansig, fyll på med övriga ingredienser. Koka någon minut, mixa till en slät sås. Salta.

Tips!
Man kan dela pannkakan i 6 eller 8 bitar och rulla in köttfärs i individuella rullar som man sedan gratinerar med osten. Det går bra att förbereda hela härligheten och ha den klar i kylskåpet fram till själva gratineringen.

måndag 25 januari 2010

Stickprov

Jag var en av dem som missade premiären på ”Landet Brunsås” förra onsdagen. Micke som gästbloggar på min egen hemsida och blogg hade sett den och tyckt till. Jag blev nyfiken.

Det är så bra att debatten hålls igång. Där fanns Rickard Tellström, etnolog och filosofie doktor i måltidskunskap, han har så mycket vettigt att säja och Mats-Eric Nilsson som skrivit en omtalad och behövd bok: Den hemlige kocken, där innehållen i våra vanligaste livsmedel ventileras.

Kartlagt är att vår mat innehåller tillsatser och konstiga ämnen och de som kan påverka detta är ju faktiskt vi!

Frågan är vad JAG gör för att bidra till bättre mat.

Retrotrenden förra veckan fortsatte här hemma så på fredag, efter en stressig arbetsvecka stod det här på vårt bord:

Jovisst, ni som anar gissar rätt. Räksmörgås som var och en fick tillverka med egen design:


och jag bestämde mig för ett stickprov…


Hur farlig var vårt FREDAGSMYS egentligen?

Jag börjar med TEKAKAN. Innehållsförteckningen som är ganska kort, berättar att margarinet i brödet är fritt från Transfetter, känns skönt att veta.

Några tillsatser finns t.ex. konserveringsmedlet E300 som förhindrar att mjölet oxiderar och ger C-vitamin. Kan komma från naturliga produkter, men det vanligaste är att det framställs syntetiskt. Läser vidare att enzymer är tillsatt. Enzymer?? Den naturliga nedbrytaren som bl.a. ser till att kött blir mört, men varför i hela friden slänger man med det i degen till våra tekakor?

I Mats-Eric Nilssons bok läser jag att enzymer i bröd ger volym, färg och håller inkråmet mjukt så att den färska känslan förlängs. Det fantastiska är att jästiderna kortas ned och ger bättre ekonomi till brödindustrin. 15 min är inte ovanligt - då förstår jag varför det är så smaklöst. Vilka aromer och smaker hinner utvecklas på en kvart?

SMÖRGÅSMARGARINET som vi använder; Becel , klarar testet men det är processat på hög nivå. Jag förstår att det bästa, mest naturliga alternativet är Bregott.

Äggen finns inte så mycket att säja om, men är det någon som kommer ihåg äggrullarna? Kanske fanns de bara på restaurang. 20 cm långa ägg, utan ovala ändar. Vad var det i dem? Kommer ihåg att de kunde frysas eller höll sig fantastiskt länge i kylskåp.

Räkorna i sin lag innehåller en del E-nummer. Natrium- och kaliumbensoat , båda framställs syntestiskt och kan framkalla astamanfall och utslag hos känsliga. E330 däremot - Citronsyra är på gränsen till naturligt och känns helt ok även i räklag.

Majonnäsen känns allt annat än lockande med Guarkärnmjöl och Taragummi som störande ingredienser. Inser att det ändå finns värre exempel än vår variant från Findus, här finns både äggula, rapsolja och senap det gör det inte i alla. Men varför är vitpeppar ett extrakt och inte på riktig? Spelar ingen roll, den godaste majonnäsen är den man gör själv.

Sammanfattning:
Tja, jag vet inte.

Brödet var en sorglig historia. Det finns bättre alternativ i bröddisken, ska titta efter det nästa gång eller baka mer eget. Ekologiskt är bra att eftersträva både när det gäller mjöl och bröd. Hur som helst ska jag undvika enzymer i framtiden.

Räkor borde vara mer naturliga att köpa frysta? De är i alla fall godare. Läskigt med konserveringsmedlen men inte så konstigt när hållbarheten är så lång.

Smörgås margarinet – vi går tillbaka till Bregott. Det var faktiskt det vi åt innan jag började den där Viktväktarhistorien som jag berättade om förra veckan.

Majonnäsen var ett undantag, vi brukar inte köpa det. Det är inte gott heller, men nu är det lättare att motivera sig när man vill gå en enklare väg. Hemmagjort går fort, är lätt

P.S. Vinet till räkmackan heter Bellingham Chenin Blanc 2007 (nr 2085), 79 kr.

fredag 22 januari 2010

Små saker


Vardagsöverraskningar är det bästa jag vet.


Den här veckan har varit fartfylld. Möten, vinprovningar, bloggträff och annat. Med andra ord har jag inte varit hemma så mycket.

Därför är det skönt när ens käresta förberett, inte bara middag utan också nästa dags blogginlägg:

Ägg a la Skanör

Vi har känt varandra i 10 år, men den här rätten har jag ALDRIG smakat. Tänk vad lite man vet ibland.

Nu är det inte vilken rätt som helst heller. Den här lådan kunde man bli serverad vid matbespisningen i Floby på -70 talet. Vi pratar Nostalgi!

Igår njöt jag därför av att glida in till dukat middagsbord, bilderna låg knäppta och klara i kameran.

Det är de små sakerna som gör det…

Här har ni receptet, inte på något sätt exakt men ungefär (det var jättegott, förstås!):

6 personer

15-18 kokta potatisar
400 g rökt skinka eller kassler, tärnad
8 kokta ägg
50 g smör
50 g mjöl (knappt 1 dl)
8 dl mjölk
1 knippe Persilja

1. Smält smöret i en gryta, blanda ner mjöl och rör till en redning.

2. Späd med mjölk till en vit sås. Låt sjuda en liten stund, smaka av med salt och peppar.

3. Tärna potatisen i stora tärningar ca 3*3 cm, lägg ett lager i en smord, ugnsfast form. Fördela hälften av den tärnade skinkan och (alla) ägg ovanpå potatisen–skinka och ägg kan vara något mindre i storlek än potatisen.

4. Häll över såsen, jämnt fördelat så det täcker allt. Strö över det sista av skinkan. In i ugnen 200 grader, 15 minuter. Potatisen skall vara varm och lådan ha fått lite färg. Garnera med hackad persilja.

5. Servera med en grönsallad.

Lycka till!

torsdag 21 januari 2010

Bloggträff

En ovanlig afton fick vi oss till bjuds…

Ovanlig för vem kan man fråga efter en sådan kväll. För vad är normalt och vad är onormalt?

Kanske är det onormalt att våga gå sin egen väg, att våga ta det klivet. Genius Loci ordnade en bloggträff där vi fick träffa två fantastiska personer.

Maria som valt att leva sitt liv med skogen och pinnarna däri…


Och Sussie, vår egen blogg mentor, som valt att följa sin väg genom inredning och interiör.

Så inspirerande det är att träffa människor som stenhårt gör det de tror på och som bidrar med sin syn på livet.

Jag har tänkt på det förut. Det spelar egentligen ingen roll VAD det är. Det är bara så imponerande med engagerade människor. De har funnit sin drivkraft.

Jag blir impad av Maria. Hon ser uttrycken som ingen annan ser men kan förklara dem på ett sätt som är för alla.


Jag blir impad av Sussie. Hon har skapat ett hem och en stämning som är välkomnande, inspirerande och njutbart.

Njutningen blir inte mindre av allt det goda…

Det är svårt att säja; sju sorters kakor snabbt, desto lättare att äta dem!

Jag vågar inte tänka på alla timmar bakom såväl kakbak som konst. Det tog oss bara en stund att konsumera, men behållningen har vi kvar!


Tack snälla ni! Nu vet jag varför det heter kafferep och att hjärtat ska sitta på rätta stället!



Från en nöjd bloggerska

onsdag 20 januari 2010

Sunne Praktiska

Jag har under hösten varit delaktig i att bygga upp en helt ny skola här i Sunne. Mitt ansvar ligger på Hotell- och Restaurangprogrammet men sidospår uppstår hela tiden, ja det är det som är grejen med att bygga upp något nytt. Det finns inget beprövat att luta sig tillbaka på.

Än så länge är bara första årskullen inne, drygt 40 elever. Litet och behändigt men inom ett par år är siffran tredubblad och kräver struktur.

Lunchfrågan har prövats på olika sätt. Först köpte vi in lunchportioner på entreprenad. Det funkade på ett sätt men kunde också ställa till det ibland. Vi ville testa ytterligare en idé och sedan utvärdera. Min kalkyl kom fram och förvandlades till att passa just den här verksamheten. Grunden var dock densamma: Mat lagad från grunden. Stort tänk bakom valet av råvaror.

En kock med helt rätt inställning anställdes inte bara till matlagning utan också till människor, inte minst ungdomar. Vi slöt avtal med grossist och så var vår egen lunchverksamhet igång.

Första dagen var Christina, vår nya kock, lite besviken det vet jag. För mycket grönsaker och dessutom annorlunda, det mesta hamnade i soporna. Men redan efter en vecka kunde vi byta ut jättesoptunnan mot en minivariant, på bara några liter.

Hur det gick till har jag inte riktigt förstått. Vi kan bara konstatera att ungdomarna äter så mycket mer grönsaker idag mot för några månader sedan. De älskar det nybakade, fiberrika brödet och tycker att Christina är lite tokig med sin mat. Hon kan blanda ostbågar i fisken och potatismos i pajen, små tricks som gör ungdomarna nyfikna.

Vi lärare märker att vi har krafter kvar, när skolan slutat för dagen. Föräldrar tackar oss för att deras ungdomar håller humöret uppe, även på eftermiddagen. Den här skolan bjuder dessutom på frukost varje dag. Vet ni hur många elever i den här åldern som äter något innan de går hemifrån? Jag blev förvånad när jag frågande runt. Ett fåtal är svaret på min fråga.

Man kommer långt på hemlagat men det är också mer som spelar in. Små enheter kan anpassa sig.

Det är det Christina har gjort!

Hon har observerat när vi äter, vad vi slänger, när vi blir glada av maten eller när vi inte säjer något alls. Hon lyssnar på elevernas önskemål och så har det blivit så här. Goda, fullvärdiga måltider så som vi vill ha dem och som dessutom håller priset.

Efter den här framgångsagan kan jag inte längre vara tyst. Det finns flera nedlagda kök i kommunen. Vem vill?

I Västra Ämtervik finns ett fräscht kök till uthyrning och många förväntansfulla äldre som gläds åt ett kooperativ som precis dragit igång. Positiva vindar men köket, husets hjärta, gapar fortfarande tomt. Tänk att få anpassa en sådan här verksamhet till människor som verkligen behöver det. Hur mycket glädje och mervärden finns det inte i det?

Jag har idéer, kalkyler, finns det någon som har tid och som vågar så bistår jag gärna med support?

tisdag 19 januari 2010

En briljant idé

Jag är en entreprenör med många idéer.

När Sunne kommun bestämde att några kök i kommunen skulle läggas ner fick jag en, i mitt tycke, briljant idé.

På Kålsgården i Västra Ämtervik lagades fram till sommaren 2009 drygt 250 portioner, till äldre och barn här i byn och i Rottneros. Om en privat aktör tog över driften fick hyresbolaget in hyra och verksamheten kunde fortsätta i någon form.

Jag själv var intresserad vid den tidpunkten och räknade fram en kalkyl som täckte behovet för Västra Ämterviks verksamheter; förskola, skola och äldreomsorg. Maten skulle vara lagad från grunden och i stor utsträckning bestå av ekologiska och närodlade produkter. Kostnaden skulle bli densamma som tidigare.

Men idén föll inte i god jord, vet egentligen inte varför. Ingen ville titta på mina kalkyler eller lyssna på hur jag tänkt konceptet. Så idén rann ut i sanden, lite snopet kändes det.

Jag hade kunnat kämpa och lagt ner tid, för där fanns också ett eget intresse. I alla verksamhetsformer, skola och äldreomsorg, finns mina familjemedlemmar. Hade gärna gjort mig till lite extra för dem.

Men en entreprenör står aldrig still och en egen företagare skall försörja sig. Andra idéer dök upp, så jag gick vidare istället.

Varför jag valde att nämna det här som ett inlägg är att jag till slut fick användning för mina kalkyler. Inte i den här verksamheten, men på att annat ställe.

Imorgon tänkte jag berätta hur det gick när vi omsatte en kalkyl och idé till praktik och verklighet. Följ med på det och lyssna på min uppmaning!

Imorgon alltså…

måndag 18 januari 2010

Att hålla måttet

Bibbi Nilsson, vår expert på mat och dryck, är tillbaka som bloggare på Sunnebloggen i två veckor.

Ärligt talat. Håller ni måttet?

Jag står här, lika förvånad i år igen, och undrar hur det gick till..? När den hälsosamma dagsransonen av mörk choklad byttes ut mot Paradis ljusa pralinask… Jag drar mig till minnes en konversation från dagarna innan jul:

A: - Hur har vi det med julgodis i år? Vi har väl inte fått en enda ask va?

Jag: - Nä, va konstigt vi som brukar ha så mycket… Jag hinner inte göra något heller.

A: Då får vi väl köpa en ask då, så vi har till julafton.

Sagt och gjort. En Paradis Ljusa blev placerad i stora skåpet i vår sal. Men sen blev planerna ändrade.

Måndagen innan jul blev lillan sjuk så vi stannade hemma och gjorde… JULGODIS! Knäck och Fudge och Rocky Road av bara farten. Vid samma dagar trillade det in ytterligare ett par askar från uppdragsgivare. Vad trevligt! De blev bra sällskap till den inköpta asken.

Sen kom julafton, då sprack det totalt. Först kom syster 1. med en... Paradis chokladask(den ljusa), syster nr. 2 och döttrar bidrog med hemmagjort godis; fudge, knäck och Rocky Road… Sedan kom ytterligare gäster där vi räknade in 3 askar till. Nu var vi uppe i 7 ASKAR och jag behöver inte fundera längre.

Jag inser varför bältet hoppat ut ett hål i fästet. Är man dessutom fostrad så att ingen mat skall slängas, behöver man inte ens vara sugen. Det ska ätas upp, annars blir det förstört. Sämre tider kan komma.

Så går det alltså till, när julen pekar ett par kg + för mig, varje år.

Men banta det vägrar jag! En gång försökte jag. Gick till Viktväktarna för att avlägsna mina 7 graviditetskilo som satt som berget.

Borde anat oråd från början. I en samling på ca 50 personer var jag en av få som inte varit med i V.V. förut.

Varför blir man med igen? undrade jag naivt. Räcker det inte med en gång?

Invägning, sedan ska man börja räkna. Är man viktväktare räknar man POINTS. Ett speciellt system som ska göra det lättare i vardagen.

Men min vardag blev inte lättare. Första veckan var jag konstant hungrig. Jag fick ju äta så LITE! Sen började jag frysa, gick runt och huttrade hela tiden. Konsulten förfasade sig och la på lite fler points. En viktväktare är nämligen aldrig hungrig.

Så då blev det ju bättre, nu var ju magen så liten och tillvand så värsta hungern hade lagt sig. Då kom nästa fas, som varade betydligt längre… Allt man var sugen på och all mat jag inte kunde sluta tänka på. Mat, mat, mat och kakor, bullar i onaturliga mängder!

Allt är tillåtet. Men väljer jag att njuta av goda ostar och rödvin så är det på bekostnad av något annat, lunchen kanske, som får bli en mager sallad istället.

Visst det funkar, men JAG blev olycklig. Och nu vet jag att V.V. har världens bästa affärsidé.

Klart som korvspad att man vill ta igen allt man förlorat. Jag som aldrig gillat att frossa innan kunde helt plötsligt smälla i mig så jag fick sitta med uppknäppta byxor resten av kvällen. Förbjudet och härligt.

Nej, det där konceptet passade inte mig. Det tog mig ett år! Att ställa om mina tankar till normala igen. Den mentala delen fick jobba mest.

Jag är av naturen stönig, så jag har bestämt mig. De får gärna ta mina pengar, men inte min heder.

Måttliga mängder i skåpen (det är därför kära syskonbarn ni fått CHOKLADASKAR i fina paket) och registrera signalen! Den som gör att man stoppar innan man blir övermätt, däst och slö. Och så lite träning, en promenad då och då.

När suget sätter in tänker jag på den här storyn och att jag vill vårda mig själv, inte plåga, och på allt annat som är roligt att göra istället för att äta.

Så tänkte jag bli av med de där extrakilona som goda julen förde med sig.

/Bibbi

fredag 15 januari 2010

About hunting and what life is really like in Sunne















You may or not know that I spent a lot of 2008 writing a book. This was something I had wanted to do for a long time but for many different reasons I never seemed able to finish any writing I started. It became obvious to me that I wasn’t ready to become a writer. Each time though I learned a little more about the process and then in 2008 things seemed to fall into place and I finally managed to finish my first book.

It reads similar in style to the way I write this blog. I spent the year trying to experience what life is really like in Sunne, I tried to search out as many different aspects of life here as possible, most of them were things that were completely new to me. I would then, try to write about them being as subjective and honest as possible. Each new experience gave me a better understanding of my new life, making me appreciate just how right I was to have settled in this part of Sweden.

One of the new experiences I had was to join an Elk hunt and for the first time in my life sit and wait to watch something being killed. I have to say that I was nothing but impressed by the whole day. I didn’t actually see any elks being shot, but any preconceived ideas I had of the hunters and the hunt were shown again and again to be false. There was no gung ho spirit here at all; there were no wreck less attitudes infact the exact opposites prevailed. This was a very well organised and highly professional day. The whole emphasis was on safety, with each firing line having been thought out and planned way in advance. The instructions given out to every hunter before we left the meeting area were precise and made sure everyone knew exactly where and when they were allowed to shoot. None of the rules stopped the hunters from having a good time and there were at least 2 Elk shot that day.

Hunting is a way of life for many people living in this area; they are a very diverse bunch. Hunters are made up of both sexes; they are all ages and come from all walks of life. Many, many of my friends here are hunters and I now understand that when you live in the countryside there is a great need to manage the amount of wild life that share this beautiful area with us. Animals get sick or hurt and need to be put out of there misery, some become pests and cause problems for farmers and need to be hunted down. There is of course also the sport aspect, this is not really to my taste but I accept that people have the right to hunt. Elk hunting where not only is there the sporting side but also the fact that nearly all the kills are used for food is not a problem for me at all.

Recently there was a hunt which was carried out across Sweden which left a very bad taste in my mouth. Hunters took to the forests in their thousands with the sole aim of killing wolves. The aim of this hunt was something that I didn’t understand. Was it to kill wolves that were causing problems to farmers? Was it to kill wolves that were sick and in pain? Was it purely for sport? Or was it that some hunters would rather Sweden had no wolves at all and this was a chance to begin the process of wiping them out completely? The government has said that it wants to wolf population to be set at around 210 wolves. It said that by allowing 27 to be killed the population would be reduced to that level. It granted over 12,000 licences to hunters.

Each area was given a certain amount of permitted kills, 9 for Värmland, 9 for Dalarna, both had to stop after one day as they had already exceeded their quotas. That unfortunately was where things began to fall apart, not only did some areas far exceed the amount of permitted kills, there was also over 30% of wolves shot that were not killed but injured and left in great pain and distress. Yes they would hopefully be eventually hunted down and put out of their misery, but no animal should be subjected to what many wolves were put through on that shameful day.

I have been told that wolves are a menace; they are coming to close to houses and killing dogs and sheep. I have been told that wolves attack the hunt dogs in the forest and also scare away the Elk when the hunters are trying to shoot them. I don’t know enough to question how close a wolf may come to areas where people live. I do know that thousands of men and women shooting at any wolf they see in the forest and wounding a high proportion of them is not really the best way to keep wolves from our doors. Perhaps to track down the particular wolf causing the problem would be a more suitable solution.

Wolves are pack animals and hunt in teams. One wolf hunting on its own is either going to be sick or in some kind of trouble. This animal may need to be killed; if any wolf is going to cause a problem it is going to be that one. Most wolves though are not interested in humans and would run away from us before we even saw them. To allow thousands of people the chance to legally shoot them is not something that Sweden should be proud of.

Having Predators wandering the forests of Sweden is a good thing. Bears, wild boar, big cats and wolves all add to the uniqueness of this beautiful country. It would be wrong if this hunt was allowed to happen again.

This was the last blog I will write for you, next week someone else will takeover. I hope that you have enjoyed reading my thoughts; I have tried to be as honest and open with you as I could. Thank you for taking the time to read me and please if you have any comments or question please let me know.

Take care/ David

onsdag 13 januari 2010

What colour are you wearing?

Being a hair stylist I am used to getting pretty close to women. It is not unusual to be told secrets and sometimes I can feel a little bit like a sort of life coach. It’s a part of the job that I feel is important, the relationship between a woman and her hairdresser is one built on trust. (KMD)
That being said; recently I was astonished when many of my clients felt that they should share an intimate secret with me, something that to be honest I don’t think I needed to know! (KMD)

One after the other they let me know what colour of Bra they were wearing that day. Not only once but day after day I was being bombarded with the colour of choice for each woman. (KMD)

I have to admit it wasn’t just me getting this information infact I wasn’t even getting it directly told to me. For some reason clients, friends and even my own girl friend were posting this information on Face book.( KMD)

The first time I noticed it was when I saw my friend Åsa had posted the word black on her home page, I then read the word white next to Marias name. It seemed that almost every time I looked on Face book there were colours next to every woman’s name. Intrigued I asked Anna what this was all about. For some reason she wouldn’t tell me but said that if I looked at her name I would see that she had written the colour grey. (KMD)

It wasn’t until yesterday when I read a post from a friend of mine in Canada that the penny dropped. She was congratulating women of the world for posting their bra colours for the past few weeks and saying that this had drawn attention to the horrible disease of Breast Cancer. Who started this? I have no idea. Jessica didn’t say in her post, but someone somewhere had put in motion an idea which had quickly spread around the world. A simple plan which took only seconds to participate in and required the use of only one word. It gave a connection to people from all walks of life, living thousands of miles apart bringing them together with a common aim. (KMD)

Amazing isn’t it the power of the internet, scary actually. Think of the good the world can take advantage of by uniting people and getting simple but effective ideas circulating amongst the most diverse of communities. There is of course a down side to all of this and for every good use of the internet there does unfortunately seem to be many bad. It’s a bit of a sad reflection on the world in general when you realise that Pamela Anderson is the most searched for name on the planet. (KMD)

I love the “bra colour phenomenon”. Such a simple idea which caught so many woman’s attention and I´m sure became much, much bigger than was ever dreamed when it was first thought of. If as I believe the idea originated with the hope of bringing more awareness to Breast Cancer then it seems to have all been worth while.(KMD)

Face book and other similar types of communication sites are definitely here to stay. For good or bad it would seem that the world needs instant access in everything nowadays. I use the site mainly to play poker, but it has also been useful when I have needed to contact someone whose phone number I didn’t have, but were a friend on Face book. This meant I could leave a message on their wall which they would hopefully read the same day. (KMD)

Writing one word over and over again or using colours or numbers continuously in an advertising sense is called subliminal advertising. It was used a lot in the 60s and is actually a subtle form of brain washing. Putting something into the minds of people who are unaware that it is actually happening can be a bad thing and is something of course that I would never condone!
Or would I?

Let me know YOUR thoughts/ David

tisdag 12 januari 2010

To love or not to love the season


Well today, or more precisely, this morning I officially fell out of love with Swedish winters. I´m sure the love will return in time but at this moment I have had enough.

There is a line from a song which goes something like “And Jack frost nipping at your toes” Old Jackie boy was feasting royally on both my feet this morning as I stood outside in the snow and tried in vain to start my car. It was all to no avail. First the truck refused to start, and then the Saab also decided to have the day off. Luckily I have the best customers in the world, not only do they allow me to cut their hair and even pay me to do it. They also when called upon will come and pick me up and drive me to the salon. Thank you Åke, without your help I would have been stuck.


It is funny in serious way how this winter has taken over our lives so completely and made just surviving it a day to day battle. Here in Sweden we are at least prepared for extreme weather. The fact that all cars have winter tyres and houses (mine being one, as you will know if you read this blog regularly) are seriously well insulated, help when the temperatures fall below zero and the roads become treacherous with snow and ice.

Countries like the UK on the other hand cannot handle the type of winter we are now experiencing and more or less come to a stand still. While we are coping with -25 and below, they find it almost impossible to function when the temperature touches below zero for more than a few days at a time.

While Sweden clears its streets of snow, building walls of the stuff along every road, the UK comes to a stand still as the local councils stumble around complaining that it isn’t worth buying snow ploughs as most years they wouldn’t be used. I thought that was why you took out insurance, wouldn’t the snow ploughs be insurance against the years that they were needed. Wouldn’t the cost of them be recovered when businesses and schools were able to stay open and people were able to get on with their lives?


My mum, bless her heart, is scared stiff to drive from her house into the local town just a few kilometres away. There is a steep slope from her house leading up to the main road, with no winter tyres and the road not being cleared of snow I understand her worries. She is 75 years old and still very active, my step father and her have family living near by who make sure that they are always ok. My mum is one of the lucky ones. There are many people who are living on their own and especially at this time of year become vulnerable and can easily be forgotten about.

Living for so many years in a tropical climate like I did, the first few years here I only saw the fun side of winter. I was seduced by the beauty of it and the naked strength that dipping temperatures posses as they slowly but surely take possession of all that lies in their path. The frozen lakes and snow covered mountains change the landscape into a seriously cool (pun intended) playground. I have now realised though, that winter comes with a price and sometimes that price can be high. Especially if you don’t have the fundamental tools needed to cope.

Part of that price for me has been the new timer I bought today (actually Anna bought it so I suppose there wasn’t a price for me! But you know what I mean?) I´m hoping that by starting the engine heater at 5.30 am it should be ready for me at 8.oo am. Wish me luck.

måndag 11 januari 2010

The Porridge adventure

Every once in a while, if were lucky, life throws something different at us. You get the opportunity to sample something a little different, maybe even a little strange. It should certainly not be what you’ve been used to. This doesn’t have to involve leather or baths full of chocolate! For some of course it may, but for me and 4 other brave souls representing Sunne, it was porridge.

I was asked to travel to my homeland and attend the World Porridge making championships. I had never heard of such a thing and for the life of me couldn’t imagine why anyone would want to take part in it. That being said, it was being held in Scotland and I actually quite like porridge, so off I went.

Carrbridge is what they would call in the old west a one horse town, infact it’s probably more of a one pony town. The infrastructure consists of a main road running straight through its centre. Here you can window shop outside the village’s general store or take a look into the local art shop. That’s the village shops taken care of.

At one end of the main road you find the village hall (perfect venue for a porridge championship) at the other end sits a local tourist attraction, a bridge (as in Carrbridge). I have to say the bridge is impressive, it’s very old and constructed from enormous blocks of stone. Looking at it you definitely get a sense of the amazing craftsmanship that must have existed back when it was first built. That being said, the coliseum or Arc de triumph it is not!

Running off from the main road are one or two small side roads, and a very large village green (perfect site for a market, if you wanted to hold a porridge championship).

There are quite a few bed and breakfast establishments scattered along the side streets and at least 2 hotels situated right on the main road. Luckily one of the hotels has a license allowing it to serve alcohol (much needed if you are to survive 2 days at a porridge championship).

Mobile phones can be used in Carrbridge, unfortunately though, they only function on one side of the main road. The best spot being directly across from the pub (hotel) turn left at the wooden gate, walk forward 4 steps and then turn to your right and talk away! (Directions given to me by the owner of my hotel, to his credit he was smiling as he told me).

Our first night in Carrbridge involved a cocktail party to welcome the participants and the chance to listen to a guy play the guitar. We headed off there at 6.30pm and finally got there at 6.31pm.That was to bode well for any staggering home later (joking of course).

As soon as he thought was appropriate, Per Thomas (one of the Sunne gang) knocked the guitar player off his chair and proceeded to play the violin for the rest of the night. The locals loved him. Yes, things were looking up for me! I was in a room filled with people whose passion in life was porridge and non-stop violin music (thank god for the cocktails).

I was asked by a guy with a microphone and camera if I would do an interview for an internet TV station, it was a chance for us to get some publicity for Sunne so of course I said yes. Unfortunately I had forgotten to bring my makeup artist and stylist with me but managed to muddle through without their help. On my return to the main hall (did I mention the interview was done in a car? Seemingly there was too much background noise inside the hall for the internet!) I was immediately cornered by a man who asked me with a straight face; how I made my porridge?

I humoured him and answered, with salt and water of course. Unfortunately this only seemed to agitate him and he said in a very loud voice;

NO, what do you use? A pan? I ventured. I began to slowly try and ease myself away from this obvious porridge fanatic. What else do you use? He asked, his voice still slightly too loud.

A spoon? I answered scanning the room as I spoke looking for a way out. When I turned back to him he was holding a piece of wood in his hand, it looked like a spoon that hadn’t been hollowed out yet.

You need a spawn. He was definitely shouting now and getting quite excited as he waved the wood in front of my face.

What I asked? A spawn he said, waving this piece of wood at me again. I suddenly realised this must be a spawn.

Is that a spawn I asked? Yes he said, a big smile on his face, I invented it. But it’s just a piece of wood, I said, realising as I spoke that I should not be poking the bear.

No its not, he growled at me. It’s a spawn. Spoons are terrible for making porridge; it sticks to them and makes it lumpy. This invention will change the way people think when making porridge.

I realised then I was speaking to a mad man. Just as I thought I was going to have to fight my way past him, an older man wearing a kilt joined us. I sighed with relief. Hello, he said, my name´s Bob Baxter, I live here in Carrbridge and you’re with the Swedish lot aren’t you? I was about to reply when he continued on. What do you think of Duncan’s spawn? Going to change the face of porridge making you know! I mumbled my admiration of this god given tool and headed straight for the bar.

The rest of my stay in Carrbridge followed pretty much along the same lines. It was a surreal experience from start to finish. But you know the strangest part of the whole thing was that I had a great time.

This little village was full of people like Duncan.

People here believe in the impossible and work hard to convince others of their beliefs. Whenever I looked around me during the weekend I saw people with smiles on their faces. The market being held on the village green may not have been the biggest I’ve ever seen, but it was fun, nowhere else have I ever been able to buy a wild boar burger! There were newspaper reporters and TV cameras everywhere. The winners of the competition were awarded the golden spurtle (a porridge making tool, which Duncan had overlooked when deciding the spawn was going to revolutionise the porridge world) by Miss Scotland. The newly crowned worlds porridge champions came all the way from America to win their prize and were joined by teams from Canada, Germany, Sweden, Scotland, England and Belgium.This was the 15th year the competition was being held and the judges this time were two top class chefs and a TV personality/author who presents programs about food. News coverage over the next 2 days was amazing. Full pages in National newspapers fought for attention with interviews and reports on both TV and radio stations.

It was only a Porridge competition for god’s sake. But somehow it had captured the imagination of the world. To be honest I think it could have been any type of competition being held in this feisty little village. The truth is that the committee who organised this event have managed to create a very big something out of nothing. They had managed to attract the world to their doorstep for the weekend and have been doing so for years and years.

The reason my self and the others were there was not just the porridge. It was to see what part of that success we could emulate here in Sunne.

I truly believe that Sunne has a big opportunity to over take all the success that Carrbridge enjoys. We have so many wonderful and exciting things that go on here; we only have to start thinking a little more globally and who knows in the future what the results may be?

Let me finish by saying that we were treated superbly by everyone we met in Carrbridge and I admit to using a bit of poetic licence in my description of this lovely (very small) village. I hope, if by any chance any residents get to read this you will smile with the knowledge that once again people are reading about where you live. After all, that is what the porridge championship really is. A tool used to advertise a beautiful village. Where once you have been, you will love and want to return.

Comments or questions? Please let me know. David

fredag 8 januari 2010

From the freezer into the fire


You know that things are becoming dire when the abnormal suddenly becomes the normal and we accept it with a true feeling of gratitude. That is what has happened this winter. This morning when Anna looked at the thermometer she was actually happy to see that the temperature was hovering around minus 20. For most of the past week we have been watching as the level sank to minus 32 at it’s lowest. Any one who reads my blog regularly will know that I love wintertime but there are limits to what this Scottish body can stand.


One of the things, which we gave a lot of thought to when renovating our new house, was the insulation aspects. Because the house was a log frame and had been built in the 1800 the upstairs especially had almost no insulation at all. The thing was though, it did have amazing beams in the ceilings and we didn’t want to lose that aspect of its original character. To make sure the insulation was going to work we needed to have 30 cm and then of course the thickness of the covering wood. Using eco fibre blown in to a frame that was constructed throughout the whole upstairs area, we were able to make sure not only of the depth but also that each and every corner would be properly filled. This also allowed us to pick the beams that we wanted to show and cover some that didn’t look as good.


It’s not such a sexy subject I know. But believe me the time and money we have spent on insulating this place couldn’t have been used any better. I can now look out of my windows at a countryside frozen and covered in snow, from a room which is warm and draft free. Sheer luxury as they say!

The whole moving thing was an adventure that had its high and low moments. The highs are all centred on how great it is just to finally be here. To walk around a place which has for so long been nothing but a building site and is now a finished home, one which has lived in your imagination but is now a reality is an awesome feeling. Anyone who has renovated a house will know what I mean. The journey from start to finish is hard but ultimately at the end you get a home which is exactly the place you want to live in (that is the hope anyway). The best day for me was when I could walk from one end of the house to the other without getting my feet dirty! That’s when you know the place is finally yours.

The low points were the extreme pressures of moving with a one year old kid into a house that was not completely finished and knowing Christmas was one week away. It is not something I would recommend you try.



We are here now though and we all love it. The neighbours have been amazing, many of them have visited already and welcomed us with gifts, telling us with real passion how happy they are that once again the farm is back to life. This is a new start for us and one which is so different to anything I have ever tried before. I must say I´m looking forward to the challenges that I know are around the corner. This summer we are going to try to start a farmers market on the farm. Right now it’s just an idea but with the help of a few friends and the good will of all the local producers I think it could be a very good additive to life here in Sunne.

Both Anna and I want to say a heartfelt thank you to the people we left behind on Ed. You made our time there fun and we will miss you all. Ed is a special place to live and our neighbours there were some of the nicest and friendliest people you could meet. I don’t know how I am going to manage without the help of Tommy and Thomas, but, thanks guys for always being there when I needed you.

I am a foreigner here, but I never feel like one. This place has welcomed me with open arms and I´m excited to see what the next part of my life here brings. Whatever the challenges may be I know that with the friends and family and amazing customers I have around me its not going to be a problem.

Please write and tell me what “you think”?

Keep warm. /David

torsdag 7 januari 2010

Happy Birthday Maria

I know a ladies age is always a touchy subject. That being said, i hope that my sister in law (Maria Hagelin) will allow me to congratulate her in a not so private way on her 40th birthday today? Age is only a number Maria and you wear that number effortlessly.

Of course celebrating such a special day with a party, is all part of the occasion. With that in mind Anna and a few dozen (slight exaggeration for effect here) of Marias closest friends decided that a night out on the town was called for. Saturday night was chosen and preparations began to ensure a night fitting this milestone in Marias life would be enjoyed by all. In true Sunne fashion the evening would begin with everyone meeting in her house. Eating some food and drinking themselves stupid to save money on the extortionate cost of night club wine (another very, very slight exaggeration).

There is a saying in the UK that to assume is only to make an ass of u and me! One would assume that in such a great little place like Sunne with so many hotels and potential night time hot spots, that a dozen beautiful women, dressed to the nines and ready to dance the night away would be spoiled for choice? (Hee haw Hee haw) Think again, not one place is going to be open. All that lipstick and perfume, the beautifully styled hair and perfectly toned bodies snuggled into designer outfits (big time exaggeration here) has nowhere to strut its stuff.

Shame on all you owners of Sunne nightlife, to close on mass and not have even one place open is scandalous. How do you expect the population of Sunne to expand the way the community chiefs want if you guys shut down places that can potentially be full of drunken woman (Joking of course)?

With panic building last night I heard Anna on the phone discussing with one of the girls whether they should go to Torsby and party there? Is that what its come down to, if you want a good night out in Sunne you go to Torsby?

I know that it’s very cold right now (no exaggeration here at all) and that its often hard to draw people out of their warm and cosy, beer and wine (from Germany) filled houses. That is no excuse! Its time that a little more thought was put into what Sunne needs in the way of night life, including at least one good restaurant. No disrespect to the places already open but the choice between pizza and Chinese is wearing a bit thin, no matter how delicious it may be.

I don’t believe that the way to go is simply to shut up shop. Im sure with some innovative thinking and the creating of a nice atmosphere, the people of Sunne would come out in numbers.

This place is full of some of the most forward thinking businessmen I’ve ever met, someone must have some idea how to solve this problem?

Thinking off the top of my head, maybe some form of members club, with an invitation policy where each member can bring a guest who can then join herself/himself? You guys know better than me, all I know is that this weekend there are going to be some disappointed women in Sunne and that’s not good. Especially, when I live with one of them.

Let me know your thoughts on this, or, any other subjects you would like to draw attention to. Wrap up warm it´s looking very frosty out there.

David

onsdag 6 januari 2010

2000 vs 2010


Can you remember where you were New Years Eve 1999? Wherever it was, we all had one thing in common. A nagging thought in the back of our minds that when the clock struck 12.00 pm and the bells began to ring in a new millennium, disaster was going to strike. The World’s computers would crash and fail, sending everything into total confusion and meltdown! This is what we had been told by the people who were in the know. Engineers and computer experts from around the world had spoken their fears and predicted disaster.

Well, the bells rang out and we all held our breath. The second hand clicked around the clock. As it struck one second into the year 2000 the worlds technology held firm. It never missed a beat. The end of the world as we knew it didn’t happen and as I drank myself silly in a Jakarta bar surrounded by all my friends, a lot of so called experts let out a united sigh of relief.

It doesn’t seem like 10 years ago that was all happening. When I look back, I really do wonder where the years went.

On that New Years Eve in Jakarta I was driven home by Sumarno my trusty chauffeur, I was greeted at the door by my ever attentive maid Febri. As I stumbled into the house and headed to bed, the outside temperature was around 32 degrees.

This New Years Eve we partied at home, any driving needing done would be done by me and even although Anna sometimes says to the contrary, I now have no maids. The temperature was also a little different. A character building -27 was showing on the thermometer as we greeted in the year 2010 with Maria and Marcus.

If someone had told me in 2000 that I would in 10 years time be living on a farm in a small town (is it really a town?) in Sweden I would definitely have ordered a large one of what ever they were drinking.

In 2000 a 5 kilometer car journey could take an hour due to traffic and the only time I ever felt cold was when the air conditioner was set too high. Jetting off to Bali or Singapore for the weekend was common practice and carrying your own golf clubs was not allowed, the clubs where we played insisted you use a caddie.

In 2010 driving the 6 kilometers into Sunne from Ingmår takes me all of 7 minutes, on a slow day. When the outside temperature sits around -10 we all say how nice it is to be outside. I carry my own clubs on the golf course and every so often drive to Karlstad not for the weekend, but it is a day out!

In 2010 if someone told me I could go back to the life I had in 2000 would I go? Never, what I have now is worth so much more. We all at times have nagging doubts in our minds about things we think may happen and we listen far too often to people who we think know better than we do. Life is all about living and finding the things that are truly important and really matter. Circumstances change around us all the time and it’s not always for the better, but if we are in control of our lives and we are the ones orchestrating the changes then the rewards are all the sweeter.

In finishing, I have to say that I do miss having a driver; and if I´m honest a maid, I suppose I would also like a weekend in Bali, but hey nothing is perfect.
Any thoughts or questions please let me know.


David

tisdag 5 januari 2010

A Happy New Year to one and all

I should actually have been writing my blog the 2 weeks before Christmas but unfortunately I had no internet connection and was unable to do it. Anna, Elliot (who has his one year old birthday today) and I have been moving house. Through the lack of both proper planning and the fact that it seemingly takes 10 working days to turn a switch, we have been without a connection since December the 15th.

My first call to Telia informing them that I needed to change address was handled by a very helpful young lady. I told her we were moving to Ingmår. On hearing this she asked me where in England I wanted my connection transferred to? Do you operate in England? I asked her, feeling absolutely astonished. No she answered we don’t. So why then did you ask me where in England I want to transfer to? I asked. I thought you said England she replied and was trying to be helpful.

It was at this point I decided to ask if there was perhaps someone else who might understand me slightly better and could help me. Of course, she answered, I could hear the sigh of relief as she transferred me over.

Hi, said a very chirpy sounding male voice how can I help you? I explained my request once again and this time there seemed to be no problems. I know Sunne well Mr. chirpy voice said, I was there last summer.

Nice, I replied not really wanting to get into a conversation and hoping that he would just get my order processed and let me get back to work.

Yes, lovely place, he continued on, I spent most of my time visiting the church. I like to visit graveyards and look at the grave stones! I was speechless at this information.

Ok all done he said it will be at least 10 working days before you’re connected. Shit I thought. That will mean after New Year wont it? I asked him. Yes, I´m afraid so. But don’t worry we will SMS you when it’s ready. Hmmm, do you know my mobile number then? I enquired. No he replied I don’t. So how can you SMS me? I asked. By now not knowing whether to laugh or cry.

I had now been on the phone for over 30 minutes and things were getting weirder and weirder. Guess I cant he said, would you like me to send a letter?

No letter arrived but yesterday my internet sprang into life. Yesterday was a Sunday! In the context of what went before I suppose getting hooked up on a NON working day was always going to be the day to bet on.

As I said before today is my sons first birthday. Anna and I are going to take him out and we are all going to play together in the snow for the first time. He will try out his new sledge and experience for the first time the fun that a Swedish winter can bring. So many first to look forward to, each and every one of them adding a little more life experience to an amazing little boy.

For the next 2 weeks I am going to try to share with you my experiences past and present of my life here in Sunne. Right now is a big time for me both privately and professionally, as the days go by I will share some of what is happening with you. I don’t promise that it’s all going to be happy and fun. Right now I do have a few things that I want to moan about and where better to do it than here?

Please leave comments on what you read, good or bad they let me know that someone is reading what I write. Tell your friends to read the blog too and if there is anything that you would like to ask me please do. I will answer each and every question.

Take care; talk tomorrow, I´m off to race a one year old on a sledge.

David