fredag 30 april 2010

Barnvänligt i Stockholm och vuxenvänligt i Sunne

Jag är rosslig, hostig och hes. Igen. Kanske har jag varit alltför snabb ut i vårsolen. Klampade därför in på närmaste Vårdcentral och listade mig där. Givetvis var jag där alldeles för tidigt, i vanlig ordning. Doktorn förklarade ödmjukt att det varken var astma eller lunginflammation – det var otur. Jo, jag tackar jag.

Med tanke på detta kommer jag att stryka Valborgsmässoafton ur kalendern och skolarbete kommer att träda in som vikarie. Som tur är har jag massor att se framemot. Då våren är fylld av täta besök!

Märta, 8 år, skall bland annat hämtas upp i Sunne och tillsammans ska vi erövra alla Stockholms barnvänliga områden. Jag har försökt förklara vad 3D innebär med de avslutande orden ”inte lika platt” - hon var inte helt övertygad. Gjorde dessutom misstaget att berätta om spöktåget, som Märta nu bestämt ska åka. Förra gången jag åkte skämdes min bror, armbågade mig i sidan och sa ”ge dig” när barn som var hälften så gamla skrattade under hela turen, medan jag satt nedhukad i vagnen med händerna för ögonen. På Skansen matar de aporna på eftermiddagen och jag undrar vem som helst vill dit. Längtar mest till dess att hon kommer, det gör nog jag i alla fall.

Även min kusin, Amanda, blir gäst. Inga problem med sysselsättande aktiviteter där heller. Vi undrar snarare hur tiden ska räcka. Det är till att planera, effektivisera och disponera tiden rätt!

En kväll i en park, för någon vecka sedan, beslutar vi oss för att fira midsommar i Sunne. Vi tycker att det är en makalös, magnifik och briljant idé! Bor du nära en sjö? Hojtar de. Nej, det gör jag förvisso inte. Men, en majstång kan vi fixa och vi kan…

När det varit på tal att klasskompisarna ska ta svängen förbi Värmland (framför allt Sunne, det är inte för inte jag kallas ”Sunne” istället för ”Sanna”), har vi pratat om vad vi ska göra. Jag berättade för mamma och pappa. Väntade på vågen och bifall!
- Men, vad ska ni göra då?

Bra fråga. Jag funderade och de flesta förslag blev mycket ironiska. Men, de växte fram. Givetvis måste vi gå på Västanå teater. Några gånger har jag pratat kärleksfullt om uppsättningarna och det slutar varje gång med att, det nog helt enkelt måste ses. Någon gång i livet ska man väl ha gått på Kolsnäs, tänker jag. Åtminstone se vallfärden dit. Fynda i vår enda second hand affär, Juvelen, där det lustigt nog då och då finns just riktiga juveler. Pommes på torget när det börjar ljusna. Nävgröt och fläsk var ingen hit när vi skulle bjuda min brors flickvän på ett riktigt brakmål på Tossebergsklätten. Så, det tror jag vi stryker. Det vore väl för utsikten då…

Listan är fortfarande under utveckling och tips tas tacksamt emot!

Trevlig helg, valborg och 1 maj!

onsdag 28 april 2010

Överraskningar och infall

Låt oss börja från början. Det var en vecka i mars som jag beslöt mig för att överraska både pappa och mitt kusinbarn Märta på deras födelsedagar.

Jag hade ett inställt seminarium så jag begav mig hem med tåg. Pappas brödrost, som han skulle få i present, tog upp hela väskan.

Ringde min moster på stationen och berättade om min hemkomst, för att jag inte orkade hålla mig.

Mamma och jag slår in en limpa rostbröd och ger pappa i paket. Skämtglasögonen var nog coola till en åttaåring i present.

Två lyckade överraskningar senare ligger jag nerbäddad i feber.

Vissa sjukdomstillstånd är farligare än andra. Det finns de som gör att man blir fruktansvärt rastlös. Då lovas det hit och dit. ”Om jag var frisk skulle jag…”, ”när jag blir frisk ska jag…”. Ja, ni känner säkert igen det. Det var den typen av sjukdom jag drabbades av den där helgen i mars.

Oftast brukar sjukdomen försvinna successivt, så att man långsamt raderar tanken på allt som lovats.

Den här gången blir jag frisk på några dagar. Resultatet?

Några dagar senare är jag anmäld till min första distans, min start på En Svensk Tjejklassiker.

Vi cyklade runt Ingmår och benen kändes förvånansvärt bra. Jag fick blodad tand. De där 10 milen runt Vättern skulle allt lösa sig, med en bra tid dessutom!

Min ”Gröna Faran” skickades från Sunne och hämtades ute i Farsta. Som för övrigt verkade vara en Värmländsk koloni, i alla fall om man ska tro kartan med namn som ”Fryksdalsvägen” och ”Mårbackastigen”.

Nåja. Om det inte var sjukdomen som bidrog till detta plötsliga infall så var det kanske Sunne. Kanske som, när jag bodde där kände när jag åkte bort.

Att jag kommer tillbaks med inspiration. Som säkert gäller de flesta, var man än befinner sig.

För äntligen smälte snön i dikena, fåglarna kvittrade och vår premiärtur fick många undrande blickar.

När jag nu är tillbaks i Stockholm med cykeln i skåpet, rutiner och vardag, är det tyvärr med en något sinande inspiration jag skriver det här.

Men visst är det skönt när jag kommer ut, att ha ett sidomål bredvid tentor och uppsatser.

Då kommer den där känslan av jäklar anamma tillbaks. Som om jag var sjuk igår men frisk idag.

Helst hade jag velat och sprungit (joggat… gått) 6 kilometern som arrangeras i Sunne på lördag. Tyvärr blir det inte så.

Men jag passar på att hälsa Lycka till, till alla ni som ska göra det!

måndag 26 april 2010

En kärlekshistoria

Sunnebloggen har åter nöjet att publicera betraktelser från Sanna Pedersen, en av Sunnes unga som lämnat hemorten för att studera i Stockholm.

Kanske minns ni trogna sunnebloggs-läsare mig från i höstas. När jag berättade om flytten till Stockholm och starten på ett treårigt program i estetik på Södertörns Högskola.

Ni har kanske i bakhuvudet kvar ett minne av att jag var arton då, vilket inte nödvändigtvis innebär att jag fyller tjugo i år, men det gör jag. Helt säkra på att jag är från Sunne är ni i alla fall. Att jag gått medieprogrammet på Broby Grafiska och tog studenten förra sommaren, kan ni också lägga på minnet.

För tillfället har jag bara en B-uppsats kvar, för att sedan gå vidare till litteraturvetenskapen i tre terminer. Som tur är med en lång sommar emellan! Men, först är det dags för vårkanten. Och nu ska ni få följa mig i två hela veckor!

Vintern gled förbi med slutspurten i vår första kurs på Estetikprogrammet. Julen spenderades i Sälen med blodsmak i munnen, den kom och gick som den behagade, lustigt nog speciellt när vi tog fjällturer i stormigt väder. Här firades också min födelsedag med god mat, trerätters varmrätt, ja du läste rätt (en helt fantastisk present som nybliven student). Nu har den årstiden passerat och vissa dagar tycker vi oss i Stockholm se våren, kanske till och med sommaren. Ibland regnar, eller ännu värre, snöar dessa förhoppningar bort. Ena dagen dricker vi rosé och äter baguetter i en park. Andra dagar vill vi inte gå ut när persiennerna vinklas upp och snöslasket visar sig.

Det var något som hände hösten efter att jag gästbloggade här första gången. Likt ett förälskat par har vi, en grupp på kanske tio personer i klassen, hängt ihop fram tills nu. Det kvittar vad som hittas på. Vi äter pannkakor, går på fotboll, bio, fest och teater. Alltid är det någon som vill med. Nu när det bara är några månader kvar tills vi ska skiljas åt och välja om vi ska läsa litteratur, konst, idéhistoria eller filosofi har vi börjat närma oss ett kärleksstadium som heter duga. Ibland ifrågasätter vi varför vi inte blev förälskade tidigare. Varför tiden gått så fort. Men, sen beslutar vi oss för att det hinns, eftersom vi givetvis kommer hänga ihop i höst ändå. Den som lever får se.

fredag 23 april 2010

Fet avslutning på veckan

Har precis avslutat veckans sista jobb.
The Big Lift.
Sitter nu efteråt och minglar med föreläsare Henrik Hoffman, basist, Mattias Larsson (a.k.a Patte) och Lillscheli!

Det är ett ös utan dess like när man ska göra den här typen av event.
Jag har varit konferencier på ett stort event för entreprenörer.
Vi öppnade och finalade med feta nummer.
Eye of the tiger.
Show must go on.
Ljuset kickade ass. (Igge)
Manus till höger och vänster.
Gäster till höger och vänster.
Mycket scentid med frågor som från början inte fanns. Men uppfanns på plats i stundens hetta till höger och vänster.

Jag intervjuade Linda Skugge om entreprenörskap.
Hon är cool.

Mycket ska man vara med om innan man dör.
Ett som är säkert är att mitt liv rockar.
Fett.

Nu tackar jag och bockar för mig på Sunnebloggen.
Ni läser om mitt fortsatta liv på inasweden.blogspot.com.
Det gör ni.

Se på scenen. Ljuset. Se på mig.


torsdag 22 april 2010

Projekt för världens bästa mormor

Livet rullar på.
Och det gör även bussen som just nu tar mig till Västra Ämtervik.
I Västra Ämtervik bor världens bästa mormor.
Hon har varit förkyld i en vecka nu så jag ska åka dit och ge henne lite jobb!

Vi brukar ha projekt tillsammans med jämna mellanrum.
Jag behöver en ny scenoutfit och då är mormor ofta involverad.
Här är några smakprov från Berwaldhallen med kollegor, tillsammans med en riktiga prinsessa i Riksdagshuset och när jag själv var prinsessa, Prinsessan Leia, på Guldvargen-galan.


Idag ska vi, inför morgondagens event The Big Lift på Nöjesfabriken, fixa en outfit med en touch av boxning.
Som Rocky.
Fast jag.

Spännande är det alltid att kreera och mormor går alltid igenom olika stadier när vi syr.
1. Ja det är klart vi ska göra det! (Mormor ställer alltid upp, en fantastisk pärla)
2. Jag undrar vad det här blir för en pajas-grej!? (Tydligen brukade alltid min moster säga så när det begav sig och nu berättar mormor det för mig som om det var för första gången hon yppade den historien. Varje gång vi syr.)
3. Ja-a.. Men det kan ju inte bli helt perfekt. Inte ens de på tv är det! (Mormor börjar bli lite nervös)
4. Ja men i värsta fall kan du ju ta nåt annat. Du har ju så mycket. Eller köpa nåt. (Mormor, försöker safe:a ifall att)
5. Guuud vad bra det blev! Oj oj oj! (Mormor inser att det blev skitbra. Som det alltid blir.)

Mormor next!
i

tisdag 20 april 2010

Man får ta´t som det kommer

Tänka sig vad tiden går fort när man har kul.

Efter en helt tråkig helg.
Jo. Faktiskt.
Så kom äntligen en glimmande måndag och en strålande tisdag!

Idag var jag uppe med tuppen igen och förberedde mig inför radiosändning.
Jag producerar bara delar av programmet och därför kan det bli lite smått och gått när man kommer på tisdagmorgon.

Idag stod bland annat på schemat:
Arvikafestivalen släpper nya artister.
Thorsten Flinck.

Jag ska vara helt ärlig.
Det ena gjorde mig lite mer nervös än det andra.
Jo.
Ni gissade rätt.
Thorsten.

När vi äntligen fick tag i Thorstens manager var det 5 sekunder till låten var slut.
Samtidigt stod min kollega Per och knackade på dörren och ville in med en IDOL-deltagare som precis varit inne framför TV-juryn.
Så vi stuvade snabbt om och tog IDOL-Johanna först.
Efter en, något utdragen, intervju med Johanna och en tekniker i örat som sa: Thorsten börjar bli otålig, skynda dig, fick jag snabbt samla mig för T F.

Ja.
Det blev en intervju.
Ja.
Det blev det.

Så radio kan vara lite stressigt ibland.
Det är dagens lärdom.
Men jädrans vad kul vi hade!
Och nu är det en hel vecka kvar till nästa stressmoment. :)

Nu ska jag försöka få lite lunch för det har jag inte hunnit ännu.
Sen ska jag köpa det sista till fredagens boxningsoutfit!
i

måndag 19 april 2010

Äntligen måndag

Jag är en av de få som bara längtar efter måndagar.

Kom hem från en helt galen vecka på många sätt och vis sent i fredags.
Helt slut slocknade jag.
Jag sov.
Länge.

Det som slår mig så här när jag kommer hem emellanåt är lugnet.
Sunne, och framför allt där jag bor, har ett lugn som hjälper mig.
Helger hemma brukar vara fantastiska.

Dock.
Denna helg var lite annorlunda.
Jag saknade mailen som inte kom.
Alla telefonsamtal.
Alla möten.
Alla människor i omlopp.

Istället fick jag:
Lugn.
Sömn.
Arrested Developement i massor.
Sol.
Frisk luft.

Ja det låter ju helt uppenbarligen som jag haft en skrämmande jobbig helg.
Nej jag ändrar mig.
Sunne Rocks!

Idag har jag jobbat med en monter som vi ska sätta upp på Landsbygdsriksdagen med Ung Fritid, ett Leader-projekt jag har jobbat med i ett år nu.
Vi tänker sommar!
Gul matta.
Solstolar.
Bra musik.
Palmer.
Kokosnötter.
Sugrör.
Drinkparasoll.
Well. It's as funny as it gets!

Sitter i färgstolen hos Majsa på Kvarngatan och beger mig snart till Karlstad för möte inför fredagens stora entreprenörs-event: The Big Lift!

THE BIG LIFT.
ALLA UNGA ENTREPRENÖRER BORDE GÅ PÅ DETTA EVENT.
NI SOM VILL GÖRA NÅNTING MED ERA LIV.
En hyllning till alla entreprenörer. Från Communicare.
(Okej då: Entreprenör - Att vara entreprenör betyder att man gör sin grej, att man vågar försöka, och vågar misslyckas.) Nöjesfabriken.
På fredag.
Boka in hela dan.
Vi bjuder.
Börjar med lunch vid 12.
Dead By April spelar exklusivt för oss.
Jag är där.

Anmäl dig på:
www.minattityd.se/thebiglift

Men nu.
Måndag.
Kärlek.
i

fredag 16 april 2010

Nöjd efter hysteriska gig!

Tänk att ett jobb och ett liv kan vara så himla fantastiskt.
Sitter just nu på tåget vilket är skönt i dessa tider av Isländska vulkanutbrott.

Jag är på väg hem till mitt underbara hus i Sunne.
Jag lyssnar på konserten från i tisdags med Joakim.
Jag tror vi gjorde ganska bra ifrån oss med tanke på hur nöjd jag känner mig.
Jag är uppfylld av två hysteriska gig de senaste dagarna.
Den ena med brist på teknik.
Den andra med brist på jordlig kontakt.
Men ack så jag har lärt mig.

För er som inte förstått det (vilket borde vara typ alla med tanke på att jag var oerhört flummig i mitt senaste inlägg) agerade jag ängel på ett event igår.
Jag guidade publiken genom kvällen.
Jag fick klättra upp 6-7 meter på en smal vajerstege med 15 cm breda steg.
Det är inte varje dag man får testa sina skills så.
När jag väl kom upp stannade jag uppe.
Bilder är ofta bättre på att tala än ord så här har ni gårdagen:

Det första jag såg när jag kom in.
Dit upp skulle jag. Eh..

Ängeln i Ystad

Jag har aldrig varit rädd när jag gjort ett gig förut.
Men i dag är jag livrädd.

Jag sitter just nu uppe i taket i en gunga där jag ska agera ljuv ängel genom en show på tre timmar.
Jag anlände till Ystad för två timmar sen.
Och nu sitter jag här.
Livet tar sina oanade vändningar.

Här finns allt!
En grym dansgrupp, eldartist, ringartist, timpalis, opera, elgitarrist, parcour. Och en ängel högt uppe i taket. Högt.
Amazing gig, but damn it's scary.

Ett genrep till så är det dags sen.
Först ska jag bara försöka lista ut hur jag ska ta mig ner.

/i

onsdag 14 april 2010

Igår! Vilken makalös dag!

Till Sunne anlände Joakim Hallin, en pianist av stora mått, för att göra en spelning med mig på kära Selma Lagerlöf Hotell (därav baxningen med flygeln igår). Landstinget i Värmland hade en konferens om Livsstil och Hälsa och vi skulle avsluta dagen med en konsert.
Från soundcheck i Gösta Berlingssalen, Quality Hotel Selma Lagerlöf.

My God!
Vilken konsert det blev.
Stående ovationer.
Helt fantastisk publik.
Underbar stämning.
Och vilken pianist.
Han är helt makalös.
Det är svårt att förklara men han är en artist bakom ett piano med en otrolig känsla och teknik.
Jag skulle kunna skriva om det här hela dan.
Men jag väljer att gå vidare med mitt liv med ett tack till mitt liv!

Sitter nu på tåget till Helsingborg för att sprida lite musikaliska vibbar på en tillställning som 1,6 & 2,6-miljonerklubben anordnar ikväll.
Appropå 1,6 & 2,6-miljonerklubben.
Jag blev ambassadör för klubben för ungefär 2 månader sen efter att ha träffat grundare Alexandra Charles och fått veta mer om deras visioner och mål.
Min åsikt är att ALLA kvinnor bör gå med.
1,6 & 2,6-miljoner klubben är en ideell förening som jobbar för kvinnors hälsa.
De vill att vi alla ska få det bättre och vi måste ta vårt ansvar och stödja dom.
Så betala 200 kronor i medlemsavgift.
Du kan göra det redan nu.
Tacka inte mig. Tacka 1,6.
http://www.1.6miljonerklubben.com/bli-medlem/

Just det. Joakim lät hälsa att Sunne är otroligt vackert.
Som om vi inte redan visste det.
:)

tisdag 13 april 2010

Äntligen Sunne igen!

Artisten och mångsysslaren Ina Forsberg är tillbaka för två veckors bloggande på Sunnebloggen. Välkommen Ina!

Igår hade jag en riktig flängdag.
Som det kallas.
Jo.
Det heter så.
Jag kom hem sent på söndag efter rep i Sthlm för att upptäcka att min dataväska försvunnit.
Den var kvar i taxin.
För er som inte hört det så går det taxi istället för tåg mellan Sunne och Torsby då rälsen blivit trött och har en viloperiod.

Det finns riktigt bra saker med att bo på småorter.
Som när tåget slutar gå och det lokala taxibolaget inkallas.
Då kan man be oerhört snällt om att ev bli upplockad på stationer de normalt inte går på.
Det går inte när stora stygga vargen (tågbolaget) kör.
Då får man snällt stå och vinka när det glider förbi.
Annat är det med Ämterviks Taxin!
Ett litet telefonsamtal kan rädda hela påskhelgen när man helt plötsligt får för sig att åka på festival trots att det inte finns tid att göra detta.
Om det nu skulle va så att man vill på festival. I påsktider.

I vilket fall.
Dataväskan upphittades med hjälp av ett telefonsamtal (där är det igen) och allt ställdes till rätta.

Efter att fått nys om väskan, vilket lugnade blodomloppet lite, begav jag mig till vaxning.
Ja.
Och sen bar jag det bäkigaste musikinstrumentet nånsin.
På Selma Lagerlöf Hotell drog vi en flygel, på min begäran, in till Gösta Berlingsalen.
In genom för små dörrar trixade vi.
Uppför en träramp.
Och slutligen med en vältning på platsen där den nu står.

Imorrn spelar jag där med en fantastisk pianist, Joakim Hallin.
Han är till vardags, just nu, kapellmästare på Sommarnattens Leende, Stadsteatern.
För hans, min och publikens skull stäms flygeln imorrn klockan 9!
Ni vill vara där! :)

Dagen fortsatte i ett jihu men nu äntligen är det dags!
Sängen!
Imorrn sänder jag radio mellan 10-13.
Tune in 101,8 eller 103,5. Sveriges Radio, Värmland, P4.

Love
iNA

fredag 9 april 2010

Ta vara på det som finns i Sunne

Sunne är en ort med många möjligheter. Min önskan är att de som styr också ser värdet på det som finns och vad som kan utvecklas. Vi lever på myten om Selma och sagans värld, Rottneros park med storslaget läge. Vi har en av Sveriges äldsta biografer som bör rustas inte bara för bio och uppträdande, utan för att den är unik i sitt slag med sitt centrala läge och utgör en väsentlig bild av det Sunne vi haft från förr. Kulturen frodas för närvarande och hoppet är att den ska utvecklas till det bättre.

En önskan är att alla pladderglada radiopratare slutar att prata i munnen på varandra. Lyssna och lär av Lotta Bromé och i viss mån Ina Forsberg som är pålästa.

Valter Hedlund som tog många fantastiska initiativ har verkligen bidragit till att sätta Sunne på kartan. När jag var på gästspel i London i mitten av 80-talet var vi på en mindre restaurang och det dom visste om Sverige var Kungen, Hotell Selma Lagerlöf och Göteborg??!! Inget dåligt betyg för ett då ganska nystartat hotell. Sunne borde hedra hans verk med en gata, byst eller annat minnesmärke. Men det är väl som det brukar; man blir aldrig profet i sitt eget land och Jantelagen är vi duktiga på.

Utvecklingsmöjligheterna är många. Det är upp till de unga att tänka till och tala om vad som är både kulturellt värdefullt och teknisk utveckling. Tyvärr tror många att det är häftigare ju längre bort man kommer. Se det som finns och ta vara på det konstruktivt.

Själv sitter jag här och planerar galaföreställningen jag håller i den 19 april. Artister som Henrik Hjelt, Mikael Tornving, Peter "Ta mig till havet" Lundblad, Hans "Lelle Printer" Dahlman, Stefan Grudin, Andreas Nilsson och Janne Åström från REA, Per Eggers, Jonas Hallberg, Johnny Lonn, Kent Finell och Arne Weise är några av deltagarna + cirka 15 musiker.

Planer för sommaren har jag inga, då det räcker med det jag har. Sten Åke har fullt upp med bröllop i Spegelsalen i Rottneros park i princip varje helg från maj till oktober. En del styrelsemöten ska också klaras av. Som ordförande i Rottneros parks vänförening, styrelseledamot i Tyyne och Ivo Cramérs stiftelse samt storeminens i TSO gör dagarna innehållsrika och fullt njutbara.

Med hopp om att tågen går och det snart blir vår, slutar jag och önskar alla Sunnetalanger som jag hittat och eventuellt hittar, allt gott,

skriver Terje Thoresen

torsdag 8 april 2010

Dansaren mitt i spenaten

Ja, så undras det väl varför man hamnat mitt i spenaten!

Efter 50 års turnerande - jo det stämmer faktiskt - så är resor inget jag skyggar för. Skumpande runt på obekväma och bekväma bussar, tåg, flyg, båtar eller bilar, gör att man inte tycker resan mellan Sunne och vart man nu ska, verkar speciellt avskräckande. Att det blev just Sunne skyller jag på Guds försyn.

Jag hade dragit mig till Karlstad, som då var min reträttplats. Sten Åke Andersson, som då var hovmästare på Statt, och jag hade slagit våra påsar ihop 1974. För mig var det att komma hem mellan turnéer och repetitioner. Av en händelse råkade vi bila runt på våren 1976 och turen skulle gå till Mårbacka - och där var det stängt!!

Så turen bar av upp över Fryksdalen och över mot Klarälvdalen. Och kan man tänka - där mitt i oävlan - mitt i skogen, ligger en övergiven röd "skokartong" med vita knutar utslängd på en äng med en liten å på ena sidan och en vacker sjö framför. Vatten har alltid varit en viktig del av mitt liv, så det blev stopp och kärlek vid första ögonkastet. Att sen Domänverket som då ägde skog och mark här, hade beslutat att avyttra, som det hette just då, anser jag vara en vink från ovan.

Att det sen visade sig vara en gammal herrgård gjorde ju inte saken sämre. Herrgården hade stått tom i närmare 10 år och var i starkt behov av hjälp. Efter ett kort besök hos våra blivande grannar John och Signe Persson, som vänligen visade oss runt och tålmodigt svarade på dumma frågor, som turister och annat löst folk frågat om under "öde-tiden" i närmare tio år och nästan varje helg när dom kommit och knackat på deras dörr. Signe var vacker som en tavla med folkdräkt när hon artigt öppnade dörren - nåja, det var inte folkdräkt, utan vanlig kjol med vacker blus, men i alla fall - där jag ihärdigt bankade på. För säkerhets skull bankade jag på stora entrén och inte på köksingången som brukligt är på landet. Nu för tiden används enbart köksingång både hos John och Signe, samt hos våra andra grannar Conny Mastling och Anna-Lena. Det känns som vi lever i en storfamilj här uppe med en härlig grannsämja. Var f-n hittar man det? Inte i Stockholm i alla fall!

Resultatet blev att vi fick arrendera gården, men efter ihärdigt tjat och goda kontakter, fick vi köpa loss herrgården med uthus och allt sex år senare. Annefors Herrgård är den enda kvarvarande byggnaden från brukstiden. Man gjorde spik här. Bruket och herrgården byggdes 1798 och hade en kort driftsperiod fram till mitten av 1800-talet då smedjan brann ned och bruket upphörde. Med mycket kärlek och med varsam hand har vi under årens lopp renoverat och sett till att den gamla gården återfått sin status som Herrgård.

Därför hamnade jag mitt i spenaten!

onsdag 7 april 2010

Platsens talanger inom musik och dans

Jodå, det finns potential i Sunne. Förutom Västanå teater som bidragit med både proffsiga skådespelare från trakten, samt utsocknes, har vi en del pärlor som jag hittat.

För en så där 20 år sedan kom det en liten parvel och ville titta på när jag repeterade en av de första revyerna på Teaterbiografen. Han var återkommande och störde inte. Så småningom visade det sig att han kommit in på Balettakademien i Göteborg, där han utbildade sig på musikallinjen. Johan Gustavsson har nu etablerat sig och arbetar med olika shower och musikaler i bland annat Stockholm.

Ina Forsberg är en av de unga som man hör i bland annat Värmlandsradion ganska regelbundet. Henne har jag haft nöjet att introducera på Teater och Scen Ordens (TSO) gala på Vasateatern (även Johan) och i Berwaldhallen där jag är ceremoniell rådgivare och regissör för Karolinska Institutets installationshögtider (Det har jag redan skrivit om.) Där blandar man det akademiska med artistuppträdanden. Inas sång och musikalitet är av hög kvalité och det har varit roligt att se hur de unga går från klarhet till klarhet.

Detta gäller också Sunneungdomarna Ardhon Bujupi och Christopher Bergström. De har också introducerats på Vasateatern och i Berwaldhallen i egna koreografiska verk.

Ardhon representerar de unga som till en början var självlärd. Jag hittade honom på en Revyriksdag för ett antal år sedan, i Eskilstuna. En amatörgrupp med unga, inte alltför begåvade dansare, skumpade omkring på scenen och försökte se häftiga ut, vilket inte lyckades speciellt bra. Plötsligt dök en ung man upp med en fräschör som fick mig att reagera.

Jag tog kontakt med honom vilket så småningom resulterade i att jag fick in honom först på Kulturama och senare på Balettakademien i Stockholm, samt slutligen på Musikkonservatoriets ettåriga dansarlinje i Falun, där han tidigare haft en del av sina skolstudier.

Ardhon har nu mera blivit en del av familjen och har flyttat till ett trevligt hus på Hea i Sunne med sin flickvän Sara Eriksson. Han har medverkat i Peter Flacks revy 2006-2007 och har vunnit bästa TV-mässiga nummer samt även bästa dansnummer i revyriksdagens föreställning 2006. Nu medverkar han i sporadiska dansföreställningar i Karstad och Arvika.

Christopher såg jag första gången på en av Västanås föreställningar. Han har gått och utbildat sig bland annat på Kungliga Svenska balettskolan, som det heter i dag. En klar begåvning som för närvarande arbetar med danskompaniet Bounce som gör sin avskedsföreställning på Globen i Stockholm. Kul!

Susan och Bill Moell hör till de etablerade som Sunnepubliken har njutit av.

En del kändisar har också upptäckt att man kan bo på landet. Kristoffer Appelkvist hör till en av dem som tydligen funnit sig tillrätta.

Unga begåvningar som inte nått den professionella statusen än, fins det en del av. Sunnes egen Tor Modén; Hasse Andersson, är en härlig lokalbegåvning som drar publik och skratt och som numera är efterfrågad av diverse Värmlandsresor för att underhålla på just värmländska.

Jo, nog fins det hopp för Sunne och dess talanger - även utan min hjälp,

skriver Terje Thoresen.

tisdag 6 april 2010

Stenhårt arbete för den som vill bli dansare

Som före detta dansare vet jag att kroppsspråket är något medfött. Något du alltid har glädje och nytta av. Som professionell dansare gäller det naturligtvis att utarbeta rörelserna till det som koreografen vill. Den teknik som var A och O förr, var den rena klassiska tekniken. I dagens läge har stilarna blandats hej vilt. Jazz med modern teknik, karaktärsdans, street och hip-hop, men i grunden bör den klassiska tekniken ligga till grund för att uppnå bästa resultat i den hårda konkurrensen i dag.
Oavsett om man blir proffs, så har alla som danstränat ett klart försprång när det gäller kroppsmedvetenhet, än den som aldrig tagit fram det undermedvetna rörelsespråket som alla bär på. Hållning och kroppsmedvetenhet ger dig förtur till det mesta. Framförallt till din egen självtillit.

Bor man på mindre orter i landet så är möjligheterna att göra en dansarkarriär obefintliga, om du inte tar dig till de städer som har utbildning av professionell karaktär. Man kan som barn söka sig till privata danslekskolor, men som oftast endast medför att läraren lyfter ett gage utan större resultat. Vill man ägna sig åt dansen som yrke är det skolor med dansarutbildning, Balettakademierna, Kulturama och framförallt Kungliga Balettskolan i Stockholm som gäller.

Som ung är det viktigt att få en vägledande utbildning. Många vill men få är kallade, som det heter. I dag är konkurrensen benhård och många drömmar går i kras. Tyvärr är det ofta föräldrar, och då i synnerhet mammor med oförlösta ballerinadrömmar, som vill. Hur många gånger har jag inte hört; "Å, mitt barn är sååååå begåvat! Hon (eller ibland han) rör sig så fort man spelar musik"; Tacka f-n för det! Rytmer och rörelser är naturligt och djungeltrummor och andra rytminstrument har funnits sen människan börjat gå. Men att finodla detta är en helt annan sak. Ska man göra detta fodras en egen vilja, och inte bara föräldrars, plus benhårt arbete.

Så, tyvärr, vill ni satsa, så är kanske den lokala balettfröken en klen början, men eventuellt kan lågan tändas. Jag skall väl inte förringa alla de privata skolor som finns, men kvalitén är, minst sagt, skiftande.

I "balettens underbara värld" är det ju så att man inte kan fuska. Hoppar du inte tillräckligt högt, snurrar tillräckligt många varv eller lyfter benet tillräckligt högt, så syns det! Har du dessutom ingen "scennärvaro" eller inte "går över rampen" som det heter, så syns det också. Oftast skylls det på dåliga ryggar eller bristningar här eller där när man misslyckas. Det ligger nog i sakens natur att skylla på någon, om man inte klarar av saker. Ursäkterna har varit många som jag hört genom åren.

Men har du en vilja av stål och ett djävlar anamma önskar jag dig lycka till!

Skriver
Terje Thoresen

torsdag 1 april 2010

Bakom kulisserna på Sunnerevyn

Angående lokalrevyn bar det sig inte bättre än att när det blivit känt att jag flyttat hit 1976, eller rättare sagt ramlat över Annefors Herrgård av en ren slump, så vågade vuxenskolan ta kontakt med mig efter 8 år. De frågade mig lite försynt om jag kunde tänka mig att sätta upp en nyårsrevy. ”Nja”, sa jag då. Jag hade fullt upp med turnerandet, både utanför och innanför landets gränser. ”Men jovisst, man kan ju alltid försöka”, sa jag. Att jag senare låg i "Sveriges längsta spagat" för att sy ihop det hela, var en annan sak.

Tiderna har ändrats och numera har jag både en producent (Reine Flodin) samt en fungerande assistent som ser till att det fungerar när jag inte har möjlighet att närvara. Som regissör måste man se till att alla får saker att bita i och att upplägget fungerar med både musik och texter. Oavsett om det är en amatörrevy eller med proffs, så är det ett evigt pusslande.

Ensemblen får inte vara för stor. Skall man ha en balettgrupp med, vilket många anser är ett måste, så krävs det yttre omständigheter som kan vara svåra att fylla. Träningslokal de gånger man inte kan vara på teatern kan vara ett av problemen. Då får man använda sin fantasi och eventuellt repetera i vardagsrummet eller på kontoret. Det går ju bra när det gäller texter, men ack så besvärligt med baletten.

Nu har jag oftast inte med någon större balett, utan en solist räcker för mig. Har ju haft glädjen att ha med Ardhon Bujupi, samt även Christopher Bergström som nu arbetar med Bounce. Bägge klara dansarbegåvningar.

Under åren har jag fått många reaktioner - alla positiva - och jag förstår att det är en viktig och angelägen del av det lokala utbudet i Sunne. Arbetet är både intensivt och tidskrävande. Planeringen börjar under våren - sommaren, för att sedan från och med september till november sakta utvecklas. Det brukar börja mer ett par tre kvällar i veckan, för att under december intensifieras till fem gånger. Dagarna före jul och mellandagarna ska allt falla på plats med dekor, kostymer och rekvisita. Ljussättningen sköter jag. Till min hjälp har jag Conny Olsson som tillsammans med "Bengan" Pettersson klättrar på stegar och ser till att strålkastarna sitter där de ska. (Bengan sköter ljudet annars.) Det blir sena kvällar och tidiga morgnar, men det är som det är. Huvudsaken att resultatet blir bra. Skulle man ta betalt för arbetet skulle det bli vääääldigt dyrt, men vad gör man inte för konsten (många tror nog man snor ihop detta på nolltime, men icke sa Nicke, eller vem det nu va´?) och man är säkert inte klok som lägger ner sig så mycket som man gör. Detta gäller inte bara mig, utan alla som sysslar med revyn. Alla har ju ett arbete vid sidan om, så det är beundransvärt att viljan och tiden finns.

Skillnaden mellan proffs och amatörer är att glädjen är så mycket större och tacksamheten så stor när man engagerar sig. Att sedan ha turen att hitta en ensemble som fungerar och är begåvade är också ett plus.

Vi får väl se om lusten, orken och tiden räcker till för kommande uppsättningar. Det får framtiden - både min och Teaterbiografens - avgöra.