fredag 30 juli 2010

Ingemar Hedström bloggar från Costa Rica

Ingemar Hedström
(Foto:  Maria Helles)
Ingemar Hedström är sunnepojken som växte upp i Åmbergsbacken och numera bor permanent i centralamerikanska Costa Rica, där han främst arbetar med forskning och undervisning i tropisk ekologi och miljövård.

Han har skrivit ett tjugotal böcker på svenska, spanska och engelska inom sitt ämnesområde och har en doktorshatt i ekologi från Zootis pa Uppsala universitet.

Ingemar bloggar de kommande två veckorna på Sunnebloggen.

Två av hans vuxna barn valde Göteborg respektive Stockholm. Medan två av döttrarna bor permanent i Costa Rica. Frun heter Maria och är urspungligen från Ecuador. Hon arbetar som sociolog i Nicaragua. 1990 fick Ingemar det costarikanska miljöpriset for en mångårig insats att etablera Barbilla nationalpark.

torsdag 29 juli 2010

Parkeringsplatser, hastighet och A-traktorer

Nu har tiden sprungit ifrån mig igen,det är redan torsdag den sista bloggveckan och jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit på ett tag. Det är väl bara att konstatera att nattjobb, övertid och familj med småbarn inte är en bra kombination med att blogga.


Var ute och handlade häromdagen och svor över att det var så svårt att få tag på en parkeringsplats. Visst är det roligt att det är mycket folk i Sunne men dom behöver väl inte handla precis när jag ska göra det.

Skämt å sido, visst finns det för få parkeringsplatser i Sunne centrum, men hallå “parkeringskulturen” i Sunne är under all kritik. Folk ställer sig där dom vill oavsett om det är en parkeringsplats eller ej, och det här med att läsa skyltar verkar vara onödigt. Ta bara ICA´s handikapparkering direkt utanför entrén. Läser man skylten som sitter där så ser man att det är två platser som är avsedda för handikappade. Men det är otroligt ofta som det står minst tre bilar där och alla saknar tillståndet som ska ligga väl synligt i framrutan.

Ett annat exempel är Kvarngatan utanför Länsförsäkringar bank. Där står det nästan jämt bilar och det är både markerat med skyltar, streck på asfalten plus att det ligger i en korsning, vilket dom flesta vet att man inte får parkera i.

Nog om parkering, men innan jag släpper trafiken helt så måste jag bara ta upp hastigheten. Senast häromdagen skedde en tragisk trafikolycka med dödlig utgång, där man tror att åtminstone en av bilarna körde för fort.

Jag är av den åsikten att om man lever sitt liv så oplanerat att man måste köra som en idiot för att hinna med allt man tänkt sig, då ska man ändra sin livsstil och inte riskera andras liv och lem.

En annan sak jag reagerar på är att det exploderat med A-traktorer i Sunne, vilket jag tycker är kul. Något som inte är lika kul, är att en del av dessa går för fort. Det är bara att hoppas att föräldrarna tar tag i detta och kollar upp sina barns traktorer. En A-traktor behöver inte kontrollbesiktigas varje år, vilket gör att den kan vara i vilket skick som helst. Man behöver inte heller ha säkerhetsbälte på sig vilket jag tycker är helt idiotiskt. Man får vara mer passagerare än det finns sittplatser till, så länge man inte stör föraren. Vad som kan hända vid en krock eller avåkning i lite högre hastighet är inte så svårt att tänka sig.

Nej nu får det räcka för idag. Det blev väl inte en alltför munter blogg, men så kan det vara ibland.

Ha det gott, och kör försiktigt.

fredag 23 juli 2010

Lögner och statistik

Det finns tre sorters lögner, Lögn, förbannad lögn och statistik.


Såg i VF i dag att Kristinehamn är den mest kriminella delen av Värmlands län. Sunne, Hagfors, Torsby och Munkfors turades om att ligga i täten här i norr, beroende på vilken typ av brott det gällde.

Sunne ledde misshandelsfallen, vilket enligt statistiken skulle betyda att det är farligast att gå ut på Sunnes gator och torg. Torsby ledde vad gällde knarket, så om man vill knarka ska man flytta till Torsby.

Enligt mig så är detta bara statistik och naturligtvis inte hela sanningen. Om vi tittar på misshandeln så sker dom flesta fallen på eller i anslutning till torget i Sunne, och om man har lite insyn i dessa ärenden så ser man att det otroligt ofta är samma personer som är inblandade. Blir dom inte misshandlade så är det dom som misshandlar och ofta, naturligtvis inte alltid, men i merparten av fallen så lyser det oprovocerade våldet med sin frånvaro. Det finns ett gammalt ordspråk som säger att, det sällan är ens fel när två träter, det ligger en del i detta, många gånger skulle det inte bli något bråk om en av parterna svalde sin stolthet och i stället för att svara emot, bara vände och gick.

Detta är ett ämne som man skulle kunna skriva hur mycket som helst om, men vad jag vill ha fram med detta är att man inte ska lita blint på statistik, och att Sunne är lika säkert att vistas i som något annat ställe en skön sommarkväll. (Fast visst är det vackrare)

torsdag 22 juli 2010

Arvika festivalen

Jag läste i dagens tidning att Arvikafestivalen har ställt in sina betalningar och att dom är riktigt nära en konkurs.


Jag måste säga att jag tycker synd om dom som anordnar festivalen för dom tillsammans med alla frivilliga funktionärer gör ett hästjobb för att få det hela att fungera.

Jag var ju där förra veckan, med 5 andra poliser från norr. Vi ingick i en insats grupp, så vi åkte i en buss tillsammans. Just vad gäller våldsamheter så är det väldigt lugnt med tanke på hur mycket folk som är där.

Så när vi jobbade dagtid var vår huvuduppgift att vara så synliga som möjligt och hjälpa till där det behövdes.

Detta betydde att vi tillbringade en hel del tid på den stora campingen där följande hände.

Två av mina kollegor, vi kan kalla dom Däcket och Bolltrollarn (man ska ju vara lite anonym som polis i såna här forum) Gick till mattorget som ligger centralt på campingen för att köpa lite polisgodis i form av munkar.

Bolltrollarn lägger fram en guldtia på disken och säger med myndig stämma -En chokladdoppad munk, tack. Försäljaren tar fram en munk och säger något ohörbart. Bolltrollarn pekar på tian. Försäljaren upprepar det ohörbara. Bolltrollarn börjar fundera på om försäljaren är trög på något sätt, och sätter pekfingret på tian och skjuter den närmare försäljaren. Försäljaren upprepar återigen och nu börjar Bolltrollarn bli riktigt het, han skjuter med hjälp av sitt pekfinger tian närmare försäljaren och tänker att nu måste han väl se pengen.

Då böjer sig Däcket fram och viskar lite försiktigt till Bolltrollarn att en choklad doppad munk kostar 12 kronor.

Bolltrollarn blir illröd i ansiktet, får fram 2 kronor och går därifrån. Han trodde naturligtvis att alla munkar kostade en tia, men det visade sig att det var bara dom naturella som gjorde det.

I bussen fick vi oss andra ett gott skratt när Bolltrollarn berättade det för oss, och vi enades om att det var en ganska tuff försäljare som stod på sig. Han gjorde naturligtvis helt rätt, annars skulle det ju kunna räknas som muta och det får vi ju inte ta emot.

tisdag 20 juli 2010

Stadsloppet

När man söker in till polishögskolan så är det olika tester, såväl teoretiska som fysiska.

Vad gällde teorin så var det inga större problem. Med det fysiska däremot fick jag kämpa.

Proven består av harres test vilket är lite kullerbyttor och snabba förflyttningar i ett bestämt mönster, inga större problem. Sedan ska man dra en docka som väger 77 kg ett visst antal meter, inte heller några som helst problem.

MEN innan dessa aktiviteter ska man springa 2 km på under 9.30 minuter (för killar och 10 minuter för tjejer).

Här kan jag säga att jag stötte på patrull i början.

När jag fick reda på att jag hade gått vidare till fysproven, vilka skulle ske i Falun, så mätte jag upp 2 km på relativt plant underlag och började springa. Dom flesta jag pratade med innan, sa att löpningen kan väl inte vara några problem. Sedan talar dom om att i skolan sprang dom minsann 2 km på under 7 minuter, och att 2 km kan man springa på ren vilja. Till alla dom som sagt eller tänkt så här säger jag bara I DARE YOU!!!

Min tid första gången jag sprang håller jag för mig själv, men det var brutalt mycket mer än 9.30 kan jag säga.

Jag märkte ganska snabbt att om jag skulle klara det här så måste jag ha hjälp. Hjälpen kom att bestå av en 198 cm lång och 120 kg tung slavdrivare. Det enda denna person ville ha som tack av mig om jag kom in på skolan, och han med andra ord hade lyckats med min träning, var att jag skulle springa Karlstad stadslopp med honom.

JAG SPRANG STADSLOPPET. Och kan bara konstatera att utan honom hade jag inte arbetat som polis idag. TACK.


Under denna period i mitt liv blev det ett antal mil på elljusspåren i Sunne kommun, och jag märkte vad mycket lättare allt gick när konditionen blev bättre och bättre. Jag springer inte riktigt lika mycket nu, men några varv i veckan försöker jag hinna med och konstaterar varje gång vilken tur jag har som bor i Sunne kommun.

Hej och tack.

Vilken tid jag fick på Stadsloppet? Det spelar väl ingen roll, (men jag sprang snabbare än vad Stefan Ranunger gjorde i slalompjäxor illa fall.)

måndag 19 juli 2010

Ny gästbloggare

Hej nu är det bloggpremiär.


Jag har aldrig Bloggat, jag har inte Facebook eller twitter så vart det här slutar får vi se.

Jag heter Thomas Nyberg född 1970 i Södertälje av Värmländska föräldrar, vilka jag flyttade till Sunne med när jag var 9 år. Pappa var från Sunne så jag kände till orten ganska bra när vi flyttade hit.

Jag är gift och har en son som är tre år, en dotter som är 11 och två bonusdöttrar på 16 och 18.

Jag arbetar som polis och är stationerad i Sunne sedan drygt ett år tillbaka, då jag gick ur polisskolan. Jag gick distansutbildningen vilket var en förutsättning när jag sökte in på skolan. Det var liksom inget alternativ att sätta sig i Stockholm med hus och familj i Sunne. Visserligen var vi en hel del i Stockholm på PHS ( PolisHögSkolan). Det finns fantastiskt mycket förkortningar inom polisen , men det återkommer jag till lite längre fram. Men som sagt distansen var riktigt bra och passade mig perfekt.

Värmland är indelat i fyra polisområden, Syd, Väst, Öst och Norr .

Det är i Norr Torsby, Sunne Hagfors och Munkfors ingår och med andra ord där jag oftast befinner mig när jag jobbar, men visst händer det att jag även jobbar på andra ställen i Värmland, förra veckan var vi 6 stycken från Norr som gästade Arvika festivalen, men även om detta återkommer jag längre fram.

Norr är som sagt mitt huvuddistrikt och det täcker 43 % av Värmlands yta, så det blir en del bilåkning, 30-40 mil på ett pass är inte ovanligt, det finns gånger då patrullerna kommit upp i 70-80 mil men det är som tur är inte lika vanligt. När man pratar med folk om att man är polis i Sunne så säger dom ibland att det måste vara lugnt och skönt. Vissa undrar om jag inte hellre skulle vilja jobba i en storstad, där det händer lite mer. Några säger att dom skulle kunna tänka sig jobba i Sunne som polis, men att dom aldrig skulle våga jobba i Stockholm eller Göteborg, eftersom det är så farligt där. Det inte många tänker på är att det från gränsen av vårat distrikt är mindre än10 mil till en av nordens största städer, Oslo. Men om det är farligare i en storstad vet jag inte om jag kan hålla med om, i en storstad är det alltid mer än en polisbil, vilket betyder att backupen aldrig är långt borta, här i norr kan det vara riktigt ensamt om man hamnar i underläge.

Som det verkar så kommer dom att dra ner på lokalerna på polisstationen i Sunne vilket betyder att jag och alla utom några stycken kommer att få börja pendla till Torsby, eftersom dom bygger ett nytt polishus där som ska vara klart till hösten. Måste ju bara säga att det känns riktigt surt att behöva pendla, men jag är ju inte ensam så det ska nog funka.

Varför jag ville bli polis har jag inget bra svar på, jag sökte in på polisskolan i mitten av -90 talet och kom till och med in, men då fick regeringen för sig att polisskolan skulle läggas ner på obestämd tid så jag hann inte ens börja innan jag fick sluta, och eftersom jag var ungdom så fick jag inte gå arbetslös, vilket gjorde att jag utbildade mig till kock och har arbetat med det både som egen krögare och som anställd. Det var riktigt roliga år men jag kände ändå att det var polis jag ville bli.

Vill du bli nerspydd i baksätet på en bil, ligga på en leråker och brottas med en person som har slagit sin fru och veta att förstärkning kan vara hos dig tidigast om en timma, vill du vara den förste som talar om för någon att deras livskamrat sedan 40 år har valt att avsluta sitt liv. Då ska du bli polis.

Kanske inte en slogan som skulle sitta på arbetsförmedlingen precis, Men trots att det som ni ser är en del negativt i polisyrket, så måste jag säga att det positiva överväger, och jag har inte ångrat en dag, och om jag ska tro dom jag jobbar med, som har jobbat betydligt längre än mig, så kommer jag inte att ångra mig den dagen om 20-25 år när jag går i pension om det yrkesval jag gjort.

Nej nu får det räcka för idag, Det blev nog lite för mycket skrivet i min premiär, men jag ska försöka hålla igen i fortsättningen. hej på er.

fredag 16 juli 2010

Nu tackar jag för mig

Två veckor går så fort... Idag skriver jag mitt sista inlägg som gästbloggare här på Sunnebloggen.


Mina egna bloggar rullar dock vidare som förut och mitt skrivande lika så. Nu i dagarna får jag veta om vi fått några kycklingar ur de femton ägg som jag köpte på hönsbytardagen i Torsby för några veckor sedan.

Vi har haft höns förut, men bara gamla hönserihönor som gått i pension. Det här är något helt nytt och spännande! Jag visste faktiskt inte att det var sådan efterfrågan på kycklingar och höns, eller att man kan köpa avelsägg.

Jag visste heller inte att svarta lamm kunde ändra färg så fort! När jag var bonde hade vi stora, vita mjölkfår. Nu har vi Värmlandsfår och jag njuter av varje minut. De är lika personliga och trevliga som mjölkfåren.


Vi får väl se om det inte blir några sådana innan det är färdigt, för är det något jag vet så är det att hårdost på fårmjölk är ett av det godaste jag vet. Dessutom går det bara åt en tredjedel så mycket mjölk för att få ut ett kilo ost av ett får som av en ko, så mjölkfåren borde vara miljömärkta! Inte ens getterna kan konkurrera där.


Numera vet jag också att det finns många platser, speciellt i Värmland, som lockar fram kreativiteten i en människa. Sunne är en av dem. Här finns verkliga resurser för att utveckla skapandet - i vilken form det än må vara!


Nu tackar jag för mig och återvänder till de mina. Kameran är alltid laddad och pennan ständigt vässad. Hör du någon sjunga och mocka dynga samtidigt så kan det mycket väl vara jag, för jag trivs här ute på gränsen mellan saga och verklighet.


Sommarkramar från mig!

torsdag 15 juli 2010

Konsten att tänka negativt


Jag är den ständige optimisten som tror att det goda segrar till slut och som ser naturlig skönhet överallt.


Till och med vissnade blommor och blomflugor tilltalar mig. Visst kan det tyckas lite överarbetat, men det är en äkta fascination. Jo, jag slänger blommorna på kasa och nöjer mig med att ha flugor utomhus. Njutningen sitter i att få fotografera dem.

Vi människor har en tendens att skämmas över våra ofullkomligheter. En rynka här, några kilo för mycket där, för tunt hår... det är inte mycket som ska till för att vi ska finna fel hos oss själv, som i sin tur hindrar oss från att leva livet fullt ut.

Vi har så många förmågor och talanger som vi inte vet om, eller som vi inte vågar utveckla för att vi är rädd för att inte bli tillräckligt bra. Vi behöver nog träna mer på att våga göra bort oss, att våga svara fel eller att vara annorlunda. Tänk vad synd det är om man missar en upplevelse på grund av att man inte törs pröva något nytt!


Tur att inte blommorna hindrar mig att fotografera dem, bara för att de är vissna, eller att fåglarna låter bli att flyga för att de inte klarat av det på första försöket.


Det här med positivt tänkande är en konst i sig som kräver både tålamod och daglig träning. Bakslag kommer säkert att uppenbara sig efter vägen, men det är inget som hindrar en sann entusiasts framfart.


Skulle du ha lust att pröva på detta med positivitet och känna att du kört fast ordentligt så har jag ett strålande tips: Se den norska filmen "Kunsten å tenke negativt". Den är en snabbkurs i ämnet som ger ett brett perspektiv på tillvaron.

Ett extra plus är att filmen är gjord mot alla odds på en minimal budget. Sånt är värt att uppmuntra, tycker jag!


Sommarkramar från mig!

onsdag 14 juli 2010

Bördigt kulturlandskap



Sommaren är härlig på många sätt, men värmeböljor och åskväder ställer till det för många.


Jag var väldigt åskrädd som barn - tills vi var i Ludvika den sommaren då det dundrade och blixtrade under två veckor i sträck, just där! Efter en vecka orkade jag inte oroa mig längre. Det sitter i än.

Åskfronten som drog förbi den här veckan kommer vi nog att minnas länge, för den var inte att leka med! Innan den kom allt för nära så filmade jag den lite med min kamera.





Sånt här varannandagsväder är inte kul för dem som håller på med slåttern, men för växtligheten är det knallbra! Se bara hur grönt och fint det blivit ute i naturen. Åskregn innehåller en massa kväve, på gott och ont, och det märks verkligen på grönskan.


Det blir inte många minuter vid datorn när vädret är så instabilt som det varit de senaste dagarna. Men även om man är ledig och har ork till övers behöver man näppe bli göralös eller uttråkad - inte här i Sunne, i alla fall!


Det är möjligt att man blir lite hemmablind när man lever i ett landskap som är nedlusat med kulturliv och aktiviteter. Personligen tror jag att det är svårt då det finns gott om information och skyltar som visar oss vägen. Det gäller bara att ta vara på det vi har!



Sommarkramar från mig!

tisdag 13 juli 2010

Att uppleva känslor


Krampen i hjärtat har släppt sitt grepp och förnuftet har påmint mig om att jag inte kan bära alla andras sorg.


Det betyder inte att jag kan avfärda det som hänt med en handviftning. Medvetandet och medkänslan fungerar inte så. Tankarna går fortfarande till dem som har det svårt, men min vardag är tillbaka igen och jag är medveten om hur dyrbar den är.

Jag har funderat lite över varför detta har gripit tag i mig så hårt och jag tror det har att göra med att jag själv stod mitt uppe i en tragedi för snart nio år sedan. Ni kanske kommer ihåg timmerbilen som krockade med en skolbuss uppe i Indal.

Den klass som min äldste son gick i var den hårdast drabbade. Jag var med honom under ett par veckor på skolan och senare på begravningarna. Han förlorade fler bästa vänner och flera blev svårt skadade.


Jag blev rädd när jag såg hur stark sorgen var bland ungdomarna. Hur många liv som påverkades så mycket, så länge efteråt. Känslostormarna som mötte oss var nära nog övermäktiga för oss vuxna, men ungdomarna rycktes nästan med i döden. Det låter kanske dramatiskt och överdrivet, men jag hörde viskningar om självmord långt efter olyckan.

Allt är så mäktigt när man är ung. Då upplever man den djupaste sorgen och den häftigaste förälskelsen. Idag inser jag att det troligen har att göra med att man är ovan att känna, att uppleva något som vuxen och inte med självklarheten hos ett barn.


Visst känner jag fortfarande, men precis som jag blivit van farten då jag kör bil så har jag vant mig vid hur det känns att uppleva känslor.Jag har blivit lite fartblind med åren och stormarna i själen har stillat sig en aning, men älskar gör jag med samma intensitet som förr! Förälskelsen dör inte med ungdomen, den blommar livet ut.


Sommarkramar från mig!

måndag 12 juli 2010

I skuggan av minnena


Jag fick en brutal påminnelse nu i helgen om att livet är så oändligt skört och förgängligt.


En ung man miste livet och ännu en tragedi är skriven i Sunnes historia. Jag kände inte familjen, inte vad jag vet i alla fall. Som inflyttad har jag inte hunnit lära känna så många ännu. Ändå känner jag en nedstämdhet som sliter i själen. Tankarna går till föräldrar som möts av det outhärdliga, oåterkalleliga, men också till dem som kommer att leva i skuggan av minnena av det som hänt.

Jag brukar sällan sakna ord, men idag känns det tungt i hjärtat. Så jag avslutar med en dikt som jag skrev undertiden jag gick på skrivarkursen i Ransäter:

Hur vet jag vad som är verkligt? Sitter jag verkligen här, eller drömmer jag bara.
Hur vet jag?
Hur många gånger har jag inte vaknat och varit tacksam för att allt var en dröm – bara för att inse att jag fortfarande sover!
Så, hur vet jag?
Kanske är verkligheten som närmast när jag flyger, högt över jorden utan vingar eller plan, eller när jag faller hårt och skoningslöst ned igen – utan kontroll – och vaknar upp, sekunden innan jag tar mark.
Ja, hur vet jag?
Kanske är det så att dö. Ingen förlorad tid, inget mörker eller ljus som möter mig. Kanske jag bara står där och andas ut, i ögonblicket, och tackar min skapare för att jag vaknat i tid.

Ta vara livet och var rädd om dem du håller av!


Sommarkramar från mig!

fredag 9 juli 2010

En midsommarnattsdröm


Efter att ha sett Kalevala kände jag att jag ville visa min familj vad jag funnit, men det var för sent - säsongen var över...

Jag sörjde djupt, men lovade att komma tillbaka igen! När det var dags för årets uppsättning var jag inte sen med att fråga min man om det var OK att jag beställde biljetter. För er som känner honom måste det rycka lite i mungipan vid blotta tanken att han skulle gå på teater. Han är definitivt inte den typen av människa som gör sånt. Ärligt talat så kommer han inte ihåg att han någonsin varit på något slikt förut.

Uppenbarligen har jag sålt in tanken väl under vinterhalvåret, eller så var min blick bedjande nog. För han gick inte bara med på att sitta drygt tre timmar på en bänk i en lada, jag fick beställa platser på andra raden också! Till hela familjen. Där var det förresten stolar.


Jag vet inte om det var lite av Västanås magi som förtrollat gubben, för han sitter ogärna länge någonstans alls. Hur som helst bad jag en tyst bön att mina pojkar skulle vara lika lättövertalade. De brukar vara förnuftiga, men att få med en 21 åring och en 22 åring på teater... nja, det kanske var lite väl optimistiskt.


Det gick lite väl lätt, tyckte jag, och var rädd för att det skulle slå tillbaka senare. Mina söner är ganska raka av sig och låter sig inte imponeras så lätt. I svaga ögonblick såg jag för mig bilder som jag snabbt slog undan och jag lovade pojkarna att jag aldrig mer skulle bjuda dem på teater - om de bara följde med på denna! Snacka om att slå in öppna dörrar!


Min oro var nämligen ogrundad. Vi hade en underbar kväll tillsammans! Vi såg och vi skrattade, och vi till och med gick på utställningen under pausen. Så klart glömde jag kameran, men jag ska försöka ta mig till Berättarladan en gång till för att få mig några bilder, men de minnesbilder jag fick är några av de bästa jag fått i mitt liv!


Att få sitta där och uppleva detta stora tillsammans med min familj var något jag önskar att fler fick uppleva. Jag hade ett hopp om att få göra det åtminstone en gång i livet, innan pojkarna flyttade ut, att få gå på en teater tillsammans. Att alla var så nöjda efteråt var nästan som en midsommarnattsdröm.


Sommarkramar från mig!

torsdag 8 juli 2010

Lika som bär


Ibland är det svårt att hitta balansen mellan att vara annorlunda och att ändå passa in.


Jag växte upp med unga föräldrar som uppmuntrade mig att utveckla mina talanger och min personlighet. De såg det unika som något dyrbart som var värt att försvara till varje pris. I skolan fick man dock snabbt lära sig att inte sticka ut. Avvek man för mycket från det normala så blev man lätt utstött eller mobbad.

I mitt fall fick mobbingen mig att inse att jag var fri på ett sätt som de andra inte var. Det spelade ingen roll vad jag sa, hur jag klädde mig eller vem jag pratade med - jag blev retad i alla fall! Denna frihet har varit en stor tröst under min skoltid och troligen gjort mig mer frimodig än jag var innan. Därmed inte sagt att jag stöttar mobbing, hur ringa den än må vara!


Jag ser många som skulle göra i princip vad som helst för att bli någon, bli något stort eller bara bli kändis. Det är lite lustigt, för många av de som är kända verkar längta tillbaka till skuggan igen. De skulle ge så mycket för att få smälta in i omgivningen, om så bara för en dag.


Vi glömmer lätt att alla har fördelar och nackdelar. Bara för att man sjunger bra betyder det inte att man är felfri i övrigt. Bara för att man gjort en jättetabbe är man inte genomrutten. Tänk vilken underbar värld det skulle bli om vi kunde fokusera på varandras goda sidor istället för att söka efter fel och brister.


Några som verkligen lyckats locka fram magi i vardagen är Västanå Teater. I höstas hade jag glädjen att få se Kalavala tillsammans med skrivarkursen i Ransäter, och det väckte något till liv inom mig. Jag hade svårt att förstå att jag befann mig i en lada så långt från storstan.


Jag satt där och njöt av musiken, skådespelet, kulisserna, kläderna... ja, hela produktionen och samtidigt kände jag mig ett med ensemblen. De var så generösa och inbjöd verkligen till en underbar upplevelse, en gemenskap som nådde ut från scenen till publiken. Om jag får säga det själv så var vi 'baskat bra tillsammans!


Sommarkramar från mig!

onsdag 7 juli 2010

Diktens Tempel


Jag lämnade världen utanför när jag gick in i Rottneros Park. Jag skakade av mig tröttheten, osäkerheten över att inte orka gå, oron över att tiden inte skulle räcka till, att inspirationen skulle utebli… För det är den vi söker, vi som skapar: inspirationen. Orden som kommer av att bli berörd in i själen. Känslorna som öppnar porten till dem som gått före oss – eller är det kanske de gamla poeterna som sträcker sig ned till jorden, för att i sin iver skänka världen mer av deras ord.



Nu sitter jag här på de sträva stenarna i Diktens Tempel och känner hur solen värmer min vinterbleka hud. Frykens vatten glittrar likt vingarna hos miljoner ystra blomflugor som samlats i aftonsolens glans.


Vinden spelar i trädkronorna och dränker nästan ljudet från gräsklipparen som hungrigt tuggar i sig gräset på andra sidan dungen. Doften har något barnsligt över sig, något som tar mig tillbaka i tiden, samtidigt som den smakar kryddigt och friskt av det nyklippta gräset.


Varken maskiner eller vädrets makter kan dock överrösta fåglarnas drillande, kvittrande, lekfulla glädjerop. Sången tränger igenom allt och låter sig endast störas ett kort ögonblick av ett par måsars skränande skrik. Strax är kören igång igen och tonerna faller runt mig likt ett vattenfall – en droppe i taget. Ett ord i taget växer längtan inom mig… att bli vidrörd av något himmelskt igen!


Molnen kallar ljuset åter medan jag jagar efter orden, och texten vittrar sönder och försvinner likt en skugga som dör i blixtens sken. Jag reser mig upp och utropar: ”släpp fram solen – den vill ut och leka!”

tisdag 6 juli 2010

Livet ska upplevas live!


Genom hela mitt liv som artist, ordbrukare och konstnär har jag låtit mig inspireras, men aldrig så mycket som jag inspirerats av att komma hit!


Nej, jag säger inte det för att jag inviterats till att gästblogga, utan för att jag inser vad Värmland har betytt för mig i mitt skapande. Allt har blivit djupare på något sätt. Visst har skrivarkurserna i Ransäter och Sunne påverkat mig mycket, men utan naturen själv och människorna jag har mött så hade de inte fått en sådan stark effekt.

Det här med Pennelina kräver sin förklaring. Jag började blogga strax efter att jag kom till Lysvik och jag var nyfiken på om någon skulle läsa det jag skrev, även om de inte visste vem jag var. Därför skapade jag Pennelinas Ordbruk. Det förvånade mig hur många som följde med!

Även om det idag inte är någon hemlighet vem jag är så håller lite grand isär min roll som ordbrukare och artist. Men, tillbaka till naturen nu...


 
Jag fick en kamera för några år sedan som jag fick stort bruk av när jag kom hit. Året runt kan man finna mig högt och lågt med kameran i högsta hugg! Det har verkligen blivit ett stort intresse som inspirerat mitt skrivande ofattbart mycket!


Blomflugorna, som jag trodde var sånt som invaderade gamla bananer, har till och med blivit till en tecknad serie. I ärlighetens namn så var det blomman som kom först, men det ska vi tala tyst om. För han har tillräckligt stort ego redan!

Det blev lite av en utökad presentation det här, men poängen jag vill få fram är att vi bor i en miljö som inbjuder till kreativitet och skapande. Det gäller bara att öppna ögonen och hjärtat så att vi kan se det! Kanske är det lätt att bli hemmablind ibland, men då är det bara att kliva ut ett par steg utanför trygghetszonen och ta ett djupt andetag. Livet ska upplevas live!

måndag 5 juli 2010

Ny gästbloggare: Angela Lidin


Jag har fått glädjen att vara gästbloggare på Sunnebloggen och då passar det bra med en kort presentation till att börja med.


I min profil på bloggen har jag skrivit följande: "Jag är Konstnär, Ton & Ordbrukare - en underbart levnadsglad och nyfiken livsnjutare - som bloggar om mina spontana tankar, funderingar och reaktioner på det som sker omkring mig.

Jag trivs bäst framför spisen, så ibland undrar jag om det inte sitter någon stackare där ute som frågar sig var hennes utlovade gudagåvor tog vägen!

Min positiva livssyn kommer inte av att jag saknar svåra erfarenheter i livet - utan av att jag överlevt, dem till trots.

Jag längtar efter en framtid där man kan dela sina svåra erfarenheter med andra utan att anses som ett offer och utan att andra dömer dem som felat. En framtid där helandet står i centrum.

Just nu jobbar jag och min familj på att bygga upp Ordbruket till en plats där djur och kultur kan frodas, för Ordbruket är inte bara en blogg på nätet utan även en liten gård på gränsen mellan saga och verklighet."

Ursprungligen är jag från Medelpad men sedan snart två år så bor jag alltså på en liten gård i Lisjöberg, med make och två söner samt diverse djur.


Kramar från mig!