fredag 27 augusti 2010

Sunne – en riktig teaterkommun

Sunne är en teatertät kommun. Här finns rika möjligheter att både se och spela teater. Platserna är av vitt skilda slag, alltifrån BerättarLadan, till den anrika Teaterbiografen till hembygdsgårdar. Där uppförs farser och bygdespel, sketcher och klassisk teater. Det finns alltså mycket att välja på efter tycke och smak.

Jag har sysslat med amatörteater i Sunne i snart tio år. Innan dess spelade jag med i skolpjäser och var med i Kulturskolans dramagrupp. Scendebuten kan dateras till december 1992, då jag agerade doktor i en pjäs som sattes upp när jag gick i tvåan på Lerans skola. Jag kan inte direkt påstå att jag är kommen av en teaterfamilj. Mina föräldrar har inte ägnat sig åt teater. Mamma har dock stått på scenen en gång men mer blev det inte. Ska jag försöka spåra teaterintresset i släkten så har jag en farbror som ägnar sig åt revy, sketcher och liknande sedan lång tid tillbaka. De senaste åren har han även varit med i Älvdalssagan, vilken spelas på Kärnåsen. Jag har sett många uppsättningar i Råda Revyns regi alltsedan jag var liten och det kan ju tänkas att en längtan till scenen väcktes hos brorsonen när han såg hur roligt man hade det där. Några direkta skådespelardrömmar har jag aldrig haft. Teatern är ett stort intresse, kort och gott.

Våren 2001 gjorde jag entré i Emterviksamatörerna, teaterföreningen som framfört föreställningar – baserade på Selma Lagerlöfs verk – på hembygdsgården i Östra Ämtervik sedan 1969. Det hela gick till så att min lärare i svenska frågade om det fanns någon i klassen som var intresserad av att spela teater under sommaren. Han skulle vara med i en föreställning som skulle spelas på Ås Brunn och det behövdes fler aktörer. Jag nappade på förslaget. Vi åkte dit på ett möte och tilldelades roller: vi blev båda Ekebykavaljerer. Under sommaren repeterades det för fullt och i augusti framfördes föreställningen – något som gav mersmak.

Hösten samma år blev jag ledamot i styrelsen och en av medlemmarna i den nystartade manusgruppen, vilken hade uppdraget att skriva ett manus till nästa års föreställning. Alltsedan dess har denna grupp inför varje sommar skrivit manus baserade på Selma Lagerlöfs verk. Det har även skrivits och spelats två vinterföreställningar. Arbetet i manusgruppen har varit lärorikt. Det kräver en hel del jobb att göra om ett litterärt verk till en teaterföreställning. Under årens lopp har jag fått gestalta en rad olika karaktärer i ”teatergropa”, alltifrån mordisk rövare till norsk kung.

Eftersom det är Frödingår 2010 beslöt vi att bryta med den långa Lagerlöf-traditionen och istället fokusera på den store värmlandsskalden. Föreställningen fick titeln Fröding på Sloreborg och jag hade äran att spela titelrollen. Sloreborg var namnet på den gård som Frödings syster Mathilda köpte i Brunskogs socken. Brodern bodde långa perioder hos sin syster.

Frykenteatern och jag är lika gamla. Det började med en dramagrupp 1984 och blev med tiden en mycket aktiv teaterförening som har många föreställningar på sin repertoar. Jag kom i kontakt med Frykenteatern via en helgkurs i drama, som föreningen arrangerade. Jacob Hultcrantz Hansson var ledare för det hela. Det ena gav det andra och jag fick en roll i en föreställning. Sedan har det rullat på. Nu i våras spelades farsen Vilken middag i Bjälveruds bygdegård. Vi framförde den även för en grupp lärare i juni och i september spelas farsen på biblioteket i Sunne.

För ungefär ett år sedan läste jag i Fryksdals-Bygden att Sunne-revyn var på gång med ännu en nyårsrevy på Teaterbiografen. Jag längtade efter att få prova på något nytt i teaterväg – tänk om det behövdes mer folk i ensemblen! En kväll samlade jag mod och ringde till Terje Thoresen, revyregissören. Allteftersom signalerna gick fram började tvivlet slå rot – vad höll jag på att ge mig in i egentligen? Vore det inte bättre att…

- Terje Thoresen, svarade det.
- Hej, jag heter Daniel Skogman och har läst om Sunne-revyn i tidningen…

Jag framförde mitt ärende. Förmodligen pratade jag alldeles för fort och gjorde väl därmed ett pinsamt intryck av att vara nervös. Det hela slutade med att jag blev kallad till en intervju på Teaterbiografen. Där träffade jag Terje och producenten, Reine Flodin, och berättade om vad jag sysslat med tidigare inom teatern. Kunde jag sjunga? Hjälp, tänkte jag. När sjöng jag senast? Det måste ha varit som sockerbagare i luciatåget på lågstadiet. Jaaa, svarade jag smått tveksamt. Var jag rolig? Frågan var naturligtvis inte allvarligt ställd. Men mån om att göra ett gott intryck genom att svara ordentligt på frågorna blev jag först alldeles handfallen. Stämningen lättades dock upp, vi skrattade, och jag slappnade av – de ville ju bara lära känna mig!

Så småningom stod det klart att jag fått en plats i ensemblen. De första repetitionerna var jobbiga för min del. Det var så mycket nytt att tänka på och lära sig. Ta bara det här med att få kontroll på kroppen. I dansnumren levde mina armar och ben sina egna liv, eller rättare sagt: de levde inte alls. Benen stampade sig tungt fram och armarna hängde. Den forne premiärdansören Terje hade tålamod med denna min svaghet. Efter tips och råd och övningar framför spegeln därhemma fick jag till slut åtminstone någon ordning och fart på kroppen.

Hösten fortskred, nummer lades till nummer och revyn växte fram. I december var det hårdträning. Jag fick bl.a. två små sångnummer på min lott och även ett dansnummer där jag skulle gestalta regissören himself! Det var således inte tunnsått med utmaningar för min del.

Så kom nyårsafton och premiären. Det var naturligtvis nervöst när ridån drogs upp och öppningsnumret började. Mycket snart gick nervositeten över i en stark känsla av eufori – så underbart roligt det var att tillsammans med det härliga revygänget möta den lika härliga publiken kväll efter kväll! Två extraföreställningar blev der också. I den allra sista föreställningen bjöds det på en del överraskningar. Den riktige Peter Karlsson, kommunchefen, dök plötsligt upp i numret På kommunkontoret och musikerna busade med oss på scenen. Plötsligt fick vi sjunga väldigt fort för att hinna med i den ständigt stigande takten.

Tiden med revyn var som sagt underbar och jag är mycket glad och tacksam över att jag fick vara med. Som kronan på verket åkte revygänget iväg på en resa till Stockholm i mars. Precis som Terje skrivit i sin blogg var resan väldigt trevlig. Vi bjöds på en rad härliga upplevelser.

Sunne är fantastiskt, löd titeln på ett nummer i Sunne-revyn för ca tio år sedan. Jag väljer att avsluta mitt bloggande med de orden: Sunne är fantastiskt!

torsdag 26 augusti 2010

Min första skoldag – framför och bakom katedern

I måndags började skolan. Det var min första skoldag bakom katedern på så sätt att jag då hälsade elever välkomna till en ny termin. Jag har så att säga aldrig varit med från början förut. Förväntan, spänning och pirrighet följde mig då jag styrde stegen mot klassrummet och träffade den första klassen. Jag ska totalt undervisa i sex klasser och i skrivande stund har jag presenterat mig för hälften av dem. Några elever känner jag igen från tidigare vikariat, många är helt nya bekantskaper.

Det blir en hel del namn att lära sig. Ett knep jag använt mig av är namnkedjan, som börjar med att en person säger sitt namn. Den som sitter bredvid upprepar namnet och säger sedan sitt eget. Nästa person upprepar dessa båda namn och säger sedan sitt eget och så vidare. Jag ser alltid till att vara sist och ska därför upprepa allas namn. Det har lyckats rätt så bra. Varje elev har fått skriva ett brev till mig där de dels fått presentera sig själva, dels skriva om svenskämnet, vad de vill göra m.m. På så sätt kan man lära känna dem lite grann redan på ett tidigt stadium. Det är också intressant att läsa deras åsikter om svenskämnet.

I dessa skolstartstider kom jag att tänka på min första skoldag, då jag började ettan på Lerans skola. Det var den 19 augusti 1991. Hur jag än anstränger mig kommer jag inte ihåg upplevelsen av denna viktiga dag. Nu gör det i och för sig inte så mycket eftersom delar av den där första stunden i klassrummet finns på film. Pappa hade nämligen med sig filmkameran och det är jag mycket tacksam för – underbart att en av livets milstolpar finns dokumenterad på detta sätt. På filmen kan jag se mina fröknar, Lisbeth och Anita, klasskamraterna och föräldrarna. Jag kan se hur vi jobbar med våra första uppgifter och får vår första läsebok. Fröken Lisbeth avslutade dagen med ”Slut för idag” och då svarade vi ”Tack för idag” och så ”Adjö”, ”Adjö”. Så var den skoldagen över och många fler skulle det ju bli!

I september 2006 fick jag ett endagsvikariat på Lerans skola – i klassrummet där jag började ettan! Det kändes verkligen speciellt! Omedelbart infann sig en viss känsla, som brukar dyka upp då man återvänder till platser som betytt mycket för en. Minnesbilder kom tillbaka… ja, det var en omtumlande dag. Aldrig kunde jag väl ha trott att jag en gång skulle återkomma till skolan som lärare.

Varför valde jag att bli lärare? Den frågan ställer sig Torleif Styffe i sin dikt Om mig själv:

Varför valde jag läraryrket –
varför blev jag den sysslan trogen?
Jo, jag var för blyg för teatern
och för klen för att jobba i skogen.

I mitt fall så har jag inte varit för blyg för teatern men vad det gäller jobbet i skogen kan jag känna igen mig… Håkan Nesser – succéförfattare med ett förflutet som lärare – låter kommissarie Van Veeteren erinra sig ”att det inte fanns två yrken som liknade varandra mer än lärarens och skådespelarens” i deckaren Det grovmaskiga nätet. Poeten och författaren – båda lärare – nämner teaterns värld i reflexioner om lärarbanan. Är det en slump? Jag vet inte. Men det är intressant att fundera över eftersom jag står med en fot i vartdera lägret, men jag vill understryka att jag är en teateramatör och inget annat.

Till viss del kan jag tycka att jag har användning för mitt teaterintresse i läraryrket. En allt större scenvana har gjort det enklare för mig att stå inför folk och prata. Häri ligger förstås också en väsentlig skillnad: på scenen gör jag en roll, i klassrummet är jag mig själv – om jag försökte vara någon annan där skulle det bara bli konstigt. Rösten och kroppsspråket är dock något som verkligen förenar skådespelarens och lärarens vardag – det försöker jag tänka på och använda mig av.

Annars brukar jag svara när någon frågar hur det är att vara lärare och om det blev som jag tänkt mig att det är roligare än jag trodde och svårare än jag trodde. Mycket arbete och många funderingar blir det – kanske i ännu högre grad så här i början av yrkeslivet.

tisdag 24 augusti 2010

Gamla visor på Sundsbergs Gård

Idag (lördag 21 augusti) spelades teaterföreställningen Gamla visor på Sundsbergs Gård. Gamla visor är titeln på ett kapitel i Gösta Berlings saga, vilket Birgitta Sjöqvist – boende på Sundsberg sen mer än 60 år – dramatiserat och regisserat i samarbete med Frykenteatern. För två år sedan gjorde hon debut som pjäsförfattare när Kvinnorna på Sundsberg framfördes på loftet på nämnda gård. Denna föreställning fokuserade på tre kvinnor med stark anknytning till gården: Selma Lagerlöf, Marianne Sinclaire och Birgittas svärmor Anna Kristina Sjöqvist. Den enda mansrollen var Gösta Berling, vilken jag gestaltade.

I Sagan kallar Selma Lagerlöf Sundsberg för Björne och det är här som den mäktige brukspatronen Melchior Sinclaire bor tillsammans med sin kuschade hustru Gustava och undersköna dotter Marianne. Dottern är faderns ögonsten och det berättas om hur föräldrarna ”levde lyckliga i glansen av Mariannes strålande tillvaro”. Allt förändras dock när hon på en bal förälskar sig i Gösta Berling. Melchior stänger hemmets portar för henne. Förtvivlad lägger hon sig i en snödriva för att dö i den kalla vinternatten. Hon räddas turligt nog av kavaljererna, som för henne till Ekeby.

Genom en rad omständigheter förs Marianne så småningom hem igen av fadern. Förhållandet med Gösta är då slut och hon har berövats sin skönhet efter att ha drabbats av smittkoppor.

Gamla visor är en epilog där man får veta hur det gick för familjen Sinclaire på Björne. Jag spelade baron Adrian, som friar till Marianne. Hur det gick med denna kärlekshistoria talar jag inte om här… men en hel del dramatik blir det… så även runt Melchior, vars liv radikalt förändras…

I våras samlades skådespelartruppen hemma hos Birgitta för en presentation av manuset. Vi läste repliker, diskuterade karaktärerna och resonerade oss fram om scenlösningar. Det är alltid mycket att tänka på – skådespelarnas placering på scenen, rekvisitan och vem som tar in den på scenen, var och hur skaffar man tidsenliga kläder m.m. Att föreställningen så att säga spelades där allt en gång hände var förstås ett stort plus och gav en speciell känsla.

Sedan har vi förstås repeterat under sommaren. När det kommer till reptider så gäller det att planera en del för att kunna samla alla då Livets andra åtaganden pockar på. I vanlig ordning blir det allt tätare mellan repetitionerna allteftersom premiären närmar sig. Den här veckan har det varit repetitioner nästan varje kväll.

Det ligger med andra ord mycket jobb, ofta under en lång tid, bakom en teaterföreställning. Scenerna ska nötas, olika infallsvinklar och idéer ska testas, ibland behållas och ibland förkastas. Kreativitet är ett nyckelord i sammanhanget. Detta i kombination med en härlig gemenskap i gänget gör det oerhört roligt att arbeta med amatörteater.

Utomhusteater har sin charm men det är så lagom charmigt när regnet vräker ner och förvandlar scenen till ett gyttjebad. Jag talar av erfarenhet. Ska man dessutom ha närkontakt med marken är lyckan nådd… Den här dagen hade vi dock stor tur med vädret. Det började med lite regnstänk på förmiddagen men klockan två, då föreställningen började, var molnen skingrade och solen tittade fram. Perfekt! Publiken strömmade till och allt gick enligt planerna.

Till er som nu vill veta hur det till slut gick för familjen Sinclaire och friaren Adrian säger jag: läs kapitlet i Sagan och gör gärna ett besök i konsthallen på Sundsbergs Gård, där Hilding Linnqvists illustrationer till Sagan finns att se.

Avslutningsvis följer här de laddade slutraderna i Gamla visor, i vilka Marianne funderar över hur hon ska leva sitt liv:

Hon började förstå sig själv och tänkte på de gamla visornas ord om turturduvan, denna längtans fågel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan först grumlar hon det med sin fot, så att det bättre måtte passa hennes sorgsna sinne. Så skulle inte heller hon gå fram till livets källa och dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bäst.

Visst är det vackert?

måndag 23 augusti 2010

Kulturvecka med stort K

Jag är fortfarande lite smått berusad – en berusning garanterat fri från bakfylla – av allt som hände i Sunne förra veckan, då det var Kulturvecka med stort K. Under denna vecka fanns det en mängd arrangemang att besöka och inspireras av, alltifrån Krakel Spektakel och Kusin Vitamin till föreläsningar om fascinerande personer till filmvisningar till uppträdanden till musikprogram till… ja och så vidare – variationsrikedomen var det sannerligen ingen brist på utan det var snarare frågan om hur man skulle kunna hinna med allt, då allt tycktes hända på en och samma gång. Men med god planering och sovring efter tycke och smak gick det att få en lagom dos av kulturutbudet.

Själv var jag under veckan sysselsatt med repetitioner inför den redan omtalade teatern på Mårbacka men jag hann med ett antal programpunkter också: först ut var Ulla Norrmans guidning i Rottneros park, denna gröna och sköna oas. Jag snappade upp att namnet Rottneros betyder någonting i stil med ”rytande vatten”, vilket ju är passande då det är där Rottnan forsar ut i Fryken. Här var med andra ord en god plats för att sätta upp smedjor med stångjärnshammare. Det växte ju även upp ett pappersbruk.

Sån här konkret faktakunskap om exempelvis ett namn tycker jag är spännande. Det går liksom att vaska fram så mycket ur det lilla.

Något liknande kom jag att tänka på när jag deltog på rundvandringen Sunne förr och nu, där Lars Wennberg var ciceron. Han inledde med att glädjefullt förvånas över att så många kommit då han förväntat sig ungefär fem personer. Nu var vi betydligt fler än så, skulle gissa uppåt 30-40 stycken. Vi inledde vandringen vid biblioteket, där det förr i tiden låg en järnhandel. Vi fick under vandringen se bilder på byggnader, varav många jämnats med marken. Jösses så många fantastiska byggnader det har funnits här – ta bara Åbergs/Gylnershuset, där det funnits såväl herr- och damekipering som pappershandel. Huset var mäktigt och hade en underbar utformning! Det fick senare ge plats för gatumark. Så kan det gå när Utvecklingen behöver utrymme.

När vi stod utanför nuvarande Wienerkonditoriet berättade Lars att det funnits ett mejeri i närheten en gång i tiden. Därmed fick gatunamnet Mejerigatan sin förklaring, liksom senare under vandringen Bryggaregatan, Kvarngatan och Badhusgatan – namn som ingalunda kom till av en slump. Som den historielärare jag är kunde jag inte låta bli att fundera på användbara pedagogiska metoder vid arbete med lokalhistoria. Gatunamn är ju en utmärkt utgångspunkt för diskussion och utforskande av samhället man lever i! Det handlar om att skapa medvetenhet för till synes självklara saker som gatunamn. Under vandringen längs Kvarngatan hördes hög musik. Det var den unga kulturen som gjorde sig påmind från bibliotekstorget. Härligt! Det ska synas, höras och KÄNNAS att det är Kulturvecka!

Onsdagen avslutandes med filmvisning på Mejeriängen då det även var premiär för utomhusbio i Sunne. Jag tyckte det var mycket stämningsfullt att stå där och se kortfilmerna på bioduken och ha Frykensundet som bakgrund. Regnet uteblev turligt nog, den sena augustikvällen var ljum och fin.

På den poetiska torsdagen hade jag äran att presentera programpunkten Från Fröding till Ataria, som bjöd på värmländsk poesi i ord och ton med Ismael Ataria, Bengt Berg, Katarina Lundgren-Hugg, Mats Lundgren, Göran Samuelsson och Torleif Styffe. Det bjöds på högklassig poesi och vacker sång – allt som allt ett synnerligen trevligt program med skratt, allvar och eftertanke i en bra kombination.

På grund av det stora förhandsintresset flyttades Tomas Tranströmer-programmet Outtydda dagar till Gösta Berling-salen på hotell Selma. VF:s utsände Rolf Ahlzén fann detta föga märkligt då han i sin mycket läsvärda artikel från kvällen konstaterar att Tranströmers dikter nog för många är själva sinnebilden av poesin, ”dess väsen och dess mystik, dess märkliga kraft”. Fyra personer läste dikter, vilka inramades av pianomusik, och de lyckades verkligen, med Ahlzéns ord, trollbinda ett stort auditorium under den timme som programmet varade.

Fredagen ägnade jag och en kamrat åt att besöka två program i Gösta Berling-salen: Erik Gustaf Geijer – känd och okänd samt prisceremonin, där Jan Lööf tilldelades Selma Lagerlöfs litteraturpris. Vi hann även med att beskåda Hilding Linnqvists akvareller och teckningar till Gösta Berlings saga i konsthallen på Sundsbergs Gård.

Det finns en bok av Jan Lööf som jag är särskilt förtjust i och det är Sagan om det röda äpplet. Självfallet tog jag tillfället i akt och fick mitt exemplar signerat av författaren. Sagan handlar om en gubbe i randig kostym som blir pålurad ett äpple av plast i en fruktaffär. Genom en rad tillfälligheter slumpar det sig dock så att… ja läs själva – ett boktips!

På kvällen, slutligen, var jag med på den festliga pristagarbuffén, där det serverades god mat och underhållning i form av ett besök från Västanå teaters underbara clowner samt av trollkarlen Hampus Hedström – en sann talang!

Jag läser för närvarande första delen i Erik Hjalmar Linders trebandsmonografi över Hjalmar Bergman: Sju världars herre. Bergman har formulerat sig så här om konsten: ”Det skönas kriterium är dess förmåga att genom sin blotta förnimmelse utan någon reflexion över praktisk lämplighet eller praktiska följder väcka lust.”

Jag kom att tänka på Kulturveckan när jag läste dessa rader eftersom de på sätt och vis sammanfattar mina tankar om det jag varit med om. Det var varit en lustfylld vecka, något som i sig kan vara svårt att förklara närmare. Men det kanske heller inte behövs eller ens är nödvändigt – det räcker ju med den blotta förnimmelsen av det sköna!

måndag 16 augusti 2010

Daniel Skogman - lovar några glimtar från Sunnes kulturliv

Under veckan som gått har jag fått ett erbjudande om att blogga på Sunnebloggen. Tanken tilltalade mig så jag tackade ja. Det ska bli hedersamt att få ingå i gruppen av Sunnebloggare – jag har med stort intresse och nöje läst vad de andra bloggarna skrivit.

Tiden jag har till mitt förfogande, 16-27 augusti, är för min del händelserik och spännande. Måndagen den 16 augusti tillträder jag en tjänst som svensklärare på Fryxellska skolan och Brobyskolan. Den 23 augusti börjar skolan och då kommer jag att träffa ett antal klasser, alltifrån sjuor till treor på gymnasiet, som jag alltså ska undervisa i svenska. Det blir en stor och spännande utmaning och det känns i ärlighetens namn en aning pirrigt, ungefär som när man själv började skolan efter ett långt sommarlov fast med den väsentliga skillnaden att jag nu kommer att befinna mig på andra sidan katedern…

När jag skriver detta, sent på söndagskvällen den 15 augusti, har en betydelsefull dag i mitt liv snart förflutit – idag är nämligen min födelsedag. Större delen av dagen har jag tillbringat i logen på Mårbacka, där idag Kulturveckans sista programpunkt gått av stapeln: Kavaljererna på Mårbacka, en teaterföreställning med rika inslag av musik. Jag spelade kavaljeren Liljecrona, som till sin stora förtvivlan får objudna gäster till sitt hem Lövdala, nämligen ett antal skrålande och skränande kavaljerer i sällskap med damer från Bro. Saken är nämligen den att de kastats ut från kavaljersflygeln på Ekeby efter det mindre lyckade skämtet att lägga en pruttkudde under majorskans stol då hon hade landshövdingen och biskopen på besök – det är med andra ord en fri tolkning av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. På bilden tar teaterensemblen och manusförfattaren/regissören Marina Andersson ett glädjeskutt efter en lyckad premiär och även avslutning på 2010 års Kulturvecka.

Nu till en presentation av mig: jag är en sunnepôjk som heter Daniel Skogman. Jag har under de senaste åren studerat till lärare vid Karlstads universitet och tog min lärarexamen mot grundskolans senare år och gymnasieskolan i ämnena svenska och historia i januari 2009. Efter examen har jag verkat som lärarvikarie på en rad olika skolor och stadier, alltifrån fritids till gymnasiet, vilket gett mig rika erfarenheter. Hösten 2009 arbetade jag som resurslärare på Skäggebergsskolan, där min mamma är lågstadielärare. Det kändes både tryggt och speciellt att ha mamma som arbetskamrat! Våren 2010 tillbringade jag på Fryxellska skolan, där jag tjänstgjorde som lärarvikarie i framförallt svenska.

Därtill har jag ägnat mig åt studier i Litteraturvetenskap, bl.a. kurser om Selma Lagerlöf. Till mina intressen hör kultur i olika former, främst teater, böcker, natur, musik, film och vänner.

Min blogg kommer bl.a. att handla om mitt engagemang i Sunne kommuns kulturliv med fokus på teaterlivet. Jag är sedan ett flertal år medlem i Emterviksamatörerna och Frykenteatern och har gjort debut i Sunne-revyns senaste nyårsrevy. I våras invaldes jag i Kulturveckans arbetsutskott och har därmed figurerat bakom, och i viss mån även framför, kulisserna i arrangerandet av årets Kulturvecka. Jag ämnar även försöka ge glimtar av hur det är att vara lärare i Sunne. Därtill kommer funderingar och reflexioner om lite av varje – vi får se hur och vad det blir.

Sen har vi det där med åldern också. Jag är född samma år som bröderna Herrey vann Melodifestivalen med Diggi-loo diggi-ley och Ronald Reagan för andra gången vann presidentvalet i USA. Nå? Det här börjar mer och mer likna årtalsfrågan i På spåret. Det är lika bra att klämma fram med det: jag fyller 26 idag.

Och ingen födelsedag utan mammas gräddtårta med hallon!

torsdag 12 augusti 2010

Pumor, lodjur, jaguarer och sengångare

En kort Värmlandshistoria. Här tillsammans med en lite längre latinamerikansk. Därtill bägge sanna.

För det var en gång en äldre dam som köpt en fläckig puma-unge av en gatuförsäljare. Puma-ungens fläckar försvann med tiden – alla unga pumor är fläckiga för att kunna kamoufleras/gömma sig mot hungriga prärierävar och andra rovdjur.
En dag fick damen besök av Hälsomyndigheten i staden. De lade beslag på den nu vuxna puman. Och lät svetsa ihop en trång bur på Hälsomyndighetens område. Och satte puman i den.

Jag fick på omvägar nys om historien och skyndade mig instinktsfullt till Hälsomyndigheten. Ville med egna ögon se den olyckliga puman. Kanske ta ut den ur buren – tillfälligt - och eventuellt gosa lite med den.

Hur dumdristigt som helst! Men kanske djurvänligt. Och just så blev det. När vi efter en stund lekt färdigt, knäpptes det svartvit bild-beviset på lekkamraterna.

Hur det gick för puman? Det förtäljer inte historien. Hon fick nog “sitta inne” resten av livet. Inget tänkbart alternativ kunde nog ges. Sorgligt. Människans fel.

Damen uppe på Sundsberget som stötte ihop med ett lodjur häromsistens, hade nog varken vågat, kunnat eller önskat ta lodjurets unge från sin mor. Om nu lodjuret haft en unge med sig, vill säga.

Den latinamerikanska puma-historien är från 70-talet, vilket väl framgår av mitt val av byxmodell. Idag skulle nog ingen i Latinamerika – hoppas man - komma på idén att föda upp en vild puma hemma.

För något år sedan visade sig en puma för en god vän som bor i regnskogen. På samma sätt som lodjuret uppe på Sundsberget stod den kvar ganska länge på stigen och bevakade mänskan med sina snedögda gröna ögon. Kanske samma puma som nu bor i ett småhus vid Tapirfloden framför Barbilla nationalpark.
Den förvånasvärt orädda puma jag berättade om tidigare här på Sunne-bloggen.

Det bör nog sägas att i Nordamerika händer det att pumor attackerar människor. Här i Costa Rica finns det inte ett enda exempel på det. Inte heller bland jaguarer.

Min äldsta dotter Marine bor sedan 15 år i samma regnskog. Med man och tre små döttrar. Sedan flera år tillbaka har de med jämna mellanrum fått besök av en sengångare som smyger upp i samma gröna-blad-godis-träd framför deras hus. Häromdagen hade den med sig en “sambo”! Men det är en helt annan historia…

Stort tack för mig!
Ingemar Hedström
En sengångare på besök.
Foto: Ingemar Hedström

onsdag 11 augusti 2010

Sunnebor - välkomna till Costa Rica

Kanske har Sunne-blogg-läsaren funderat på det som före detta Åmbergsgrabben, inbjuden bloggare, till vardags forskare/docent i ekologi, erbjöd Sunneborna i sin förra blogg?
Att han är hugad ta emot Sunnebor för gemensamma tropikupplevelser. Under trygga och ordnade förhållanden och max 8-10 personer. Här erbjuds 23 års latinamerikansk erfarenhet, i byte mot nya-gamla Sunne-kontakter.

Goa värmlandshistorier i utbyte mot tropikskogsminnen. Värmländska matrecept mot latinamerikanska. Lasse-går-i-ringen, mot latinamerikanska rytmer. Lite vardagsspanska. Det sista utan motförväntningskrav.

Medan Kolsnäsuddebadet vilar till varma sommardagar, drabbas året-runt-heta Karibien på östra sidan av Costa Rica. Och det lika varma Stilla Havet på den västra sidan. Man reser från ena till andra kusten på en dag. Där centralamerikanska landremsan är smal.

Åldern är inget problem. Inom vår egen svensk-ecuatorianska-costarikanska familj är vi mellan 6-65 år. Så e-posta gärna ihedstrom@yahoo.se Får vi se hur det kan ordnas. På fullt allvar! Till lägsta självkostnadspris. Utan mellanhänder. Så länge bäddarna räcker.

Bästa tiden januari-mars. Då med garanterat regnfri Stillahavskust. Ständigt gröna Karibien tar emot mera regn. Den årstiden gör man Sunne kommun tjänsten att sänka vinterdyra värmekostnader. Tillika i sin egen bostad. Medan man njuter av slösaktiv tropikvärme.

Därmed får du möjlighet jämföra det kalltempererade Sverige med det varmt tropiska. Se och uppleva om det senare är överreklamerat. Eller blir till “över förväntan”. Själva tillbringade Maria och jag en ljuvlig sommarmånad i ett sommarglatt Sverige nu i maj.

Det finns minst två drömställen runt Jordgloben. På ena sidan SAGOLIKA SUNNE! På den andra sidan COSTA RICA NATURligtvis! Eller NATURalmente COSTA RICA!

Med hälsning från
COSTA RICA NATURligtvis!!
Ingemar Hedström
Foto: Monica Helles

måndag 9 augusti 2010

En vild puma bor i min regnskogsstuga

Uppe i denna regnskogsstuga bor en puma
(Foto: Ingemar Hedström)
Du som läst mina tidigare inlägg på Sunne-bloggen känner till denne bloggares starka koppling till Sunne. De kommun-ansvariga för Sunne-bloggen hade dock inte motiverat inbjudan. Kanske en viss koppling till tidigare nämnda föredrag på biblioteket i Sunne? Tropiska orkidébin föredrar ekologiskt kaffe. Eller en halv-sides-blänkare i VF 2 juni: Giftfri insektsbekämpning. Ekologen Ingemar Hedström berättar om sin forskning…

Föredrag respektive reportage. Som delvis avslöjar en verksamhet som svensk forskare i tropiska Amerika. För det finns inget orkidébi utanför Latinamerika. Costa Rica rymmer bara en niondel av hela Sveriges yta. Men dess biologiska mångfald får Fryksdalen att blekna.

Trots Sagolika Sunne med rådjur, älg, ett och annat lodjur. Kanske vargar. Om de senare bara kunde låta bli våra lantgårdars husdjur. Då kan återkomsten applåderas. Samma histora gäller jaguarer i Costa Rica: Om de kunde låta bli biffkornas kalvar…

Avseende biologisk mångfald så är flugsnappare tilldragande. De snappar fula flugor. Och vad sägs om 42 arter av flugsnappare i Costa Rica. Jämfört med vår svartvita, en askgrå och ytterligare två mindre allmänna arter; totalt 4 i Sverige! Eller 1350 arter av orkidéer. Flertalet växande ute på trädgrenar. Mot 42 marklevande i Sverige. Cirka 1500 trädarter mot våra 52. Sex arter av vildkattor. Mot en enda. Jämförelser som frapperar.

Förresten. För inte så länge sedan var en dam ute med sin hund. Och stötte på ett lodjur uppe på Sundsberget med drömlik utsikt över Sunnes vitkalkade kyrka och Fryksdalen.
Lodjuret stod kvar och blängde högmodigt. Ganska länge. Nu vill jag absolut inte retas. Eller ta mig upp på styva linan. Men i en av mina regnskogs-stugor bor en vild puma! Sedan några år tillbaka. Nackdelen är att den inte är vidare renlig av sig. Doftmässigt. Men okej, den är ensamlevande. Som vuxen inga fiender. Så varför bry sig om doft? En farbror till mig var mera renlig. Trots ett långt, eremit-koj-liv i Värmlandsskogen.

Vi har i samma regnskog på sistone sett många vildkattespår. Från imponerande jaguar. Till ozelot och brunfärgad, mindre jaguarundi. Långsvansade tigrillos. Tillgången på mat har kanske ökat. Vildsvin, gnagare, hjortar och annat vilt-godis. Tjuvjakt minskat. Det är en teori.

Jag frestas special-inbjuda Sunne-bloggens läsare (hugade äventyrare!) till Costa Rica. Få uppleva urgammal skön natur. Inte vackrare än grönblå skog längs Fryken. Men varmt och art-rikt. Ska ta mig en realistisk fundering på hur det ska gå till.

Med hälsning från andra sidan Jorden! (Jag återkommer…)
Ingemar Hedström

Trots att jaguaren inte är någon människoätare har
den samma dåliga rykte som vargen i Sverige.

fredag 6 augusti 2010

Hurrah, hurrah I was born in Warmland

Det blev fort försommar i Sunne nu i maj. Rena bröllopstämningen. De fyra heldagar vi var på plats. Vi tackar livet för att ha fötts och upplevt barndomsåren i Sagolika Sunne.

I Kenya såg jag en tavla som föreställde en förlossningsavdelning för medelklass. Med nyfödd som rest sig upp i vaggan och ropade med uppsträckta armar: “Hurrah! Hurrah! I was born in the middle class!” Nytillkomlingen kunde ju känna sig medelklasstrygg. Inte född i misär. Förlåt jämförelsen, men: "Hurrah, hurrah, I was born in Warmland!".

Mamma är från Norra Råda, uppväxt på Sälboda herrgård, Gunnarskog; äldsta dottern till skogsvaktaren Erik Adrián Rundqvist. Och pappa från Ekshärad där våran farfar, Petter Björn, tog efternamnet Hedström. Han ligger med sina tre fruar på kyrkogården i Ekshärad. Blev flerfaldig änkling. Petters bröder tog sig Nilsson respektive Pettersson. Soldatnamnet Björn hade suttit bra. Det har jag alltid tyckt. Utan medhåll från min mor.

Själv är jag född på BB i Årgäng, Silbodals socken. När familjen bodde i Töcksfors. Närheten till Norge är månne förklaringen till min kärlek till det grannlandet? Eller så spökar undermedvetet de under barndomsåren hyfsat billiga matvarorna i Magnor. När familjens och grannarnas bil fylldes med Åmbergsbacke-ungar. Eftersom man fick köpa matvaror i förhållande till antalet personer. Ung som gammal. Det blev mycket socker varje gång, margarin och mjöl. Och läckra chokladkakor!! Ver gang det nu begav sig!

Idag är snarare förhållandet det ombytta. Billigare i Sverige än i dyrlandet Norge.

Vår trädgård bakom vita trähuset i Åmberg var rikligt försedd med nyponhäck, äppel- och päronträd, krus- och vinbär i svart och rött. Sättpotatis. Lammkött från syskonen Karlssons bondgård i “Brötjäle” (Brostorp). Källaren överfylld med lingon-, blåbär- och drottningsylt. Inväntandes vintern i glasburkar. Safter av många slag. Inga inköpt av slikt. Ekologiskt odlat! Tänka sig! Begreppet fanns inte. Men förhållandet gällde nog.

Ojsan! Ett jordskalv medan detta skrivs! Nej, alls inget påhitt. Denna gång 5.0 grader på Richterskalan. 10 km sydväst, på 40 kms djup. Det kändes! Huset dallrade en smula och grannbygget liksom skallrade. Det senare är byggt i järnbalk och takplåt. Här rör det sig om tusentals skalv varje år. Få känns av. Registreras inte av människokroppen. Jordens plattor skaver. Eller glider isär. Stillahavsplattan glider så sakta under Centralamerika.

I januari var Mittuniversitetets doktorander här på kurs. Succé. Och inte minsta skalv. Orsaken till jordskalv ingår i min uppgift som lektor i ekologi. När man nu vet varför.

Med hälsning från andra sidan Jorden! (Jag återkommer…)
Ingemar Hedström

Teoripass i samband med Mittuniversitetets doktorandkurs
hos oss, nu i januari 2010.

onsdag 4 augusti 2010

Rotknölarna är kvar i Sunne

Det hemliga vattenfallet i Costa Rica.
(Foto: Ingemar Hedström).
Vid 11 års ålder rycktes rötterna brutalt upp ur Sunne-myllan. Sedan dess har jag dom kvar i handen, typ. Inte funnit någon annan lämplig plats. Rotknölarna är kvar i Sunne. Högst uppe i Åmbergsbacken. Ej kvävda av nytillkomna hus. På tidigare enbart åker.

Borlänge blev nästa hållplats. Med rök från Domnarvets järnverk och Kvarnsvedens pappersbruk.

Jag längtade tillbaka till Åmberg, Fryken, till Selmas Mårbacka, ståtliga Rottneros park, Fryksdalens grönblåa skogshav, mycket friskare luft och de då drygt 400 medlemmarna i Sunne missionsförsamling, där pappa pastorerat, mamma sjungit. Sångarbröderna, Blomsterfonden, Sunne-konferensen; det nya pappa hade vågat starta.
Med hustrun Elsas goda minne, visdom och idoga stöd på alla vis. För att inte glömma starka armar, goa hjärtan, från ladugårdsdoftande medkristna på Vägen. Alla prydliga, rikligt parfymerade det-fixar-vi-damer. Som sjöng av tro och hjärtans lust i damkören.

David Bergqvist på Leran var min bästis. Dennes föräldrar Torsten och Greta var mina föräldrars bästisar. David var fem år år äldre. Han målade i olja och skissade med blyerts. Utsökt konstnärligt. Ende sonen i familjen och av genetiskt guldgods. Världs-arbetande “first full professor in vascular surgery in Sweden”. Kärlkirurg. Akademiska sjukhuset. Fåordig. Med superhjärna. En bygdens son. Som Sunne kan vara märkvärdigt stolt över. Vi skådade Sunne-fågel. Såg gästande häger fiska i Björken. Annars nog inget särskilt.

Om David och hans Agneta bara kunde föreställa sig hur gärna vi vill att de kommer till Costa Rica och skådar natur. Professor Tryggve Persson på Lantbruksuniversitetet var här för ett tag sedan. Han satte då ihop en flerspråkig check-lista över mängder av olika fågelarter. De vi såg på smultronställen (nåja …) i Costa Rica som vi visar goa vänner. Trots att väl varken David eller jag är lika fågelgalna nu. Som på den tiden. I Sunne.

Costa Rica har två hav. Här landar 2 miljoner nyfikna turister varje år. Mest européer och gringos. Mitt i en lokal befolkning på 3 miljoner. Vi undviker turistström. Får ofta förklara: Gringo no. Vikingo si. Trampar helst otrampade stigar. Träffar vänner bland indianer (med solpanel!). Möter pilgiftgrodor och mycket mera! Oaser runt Jordklotet. SAGOLIKA SUNNE. På ena sidan. På andra sidan, COSTA RICA NATURligtvis!

Med hälsning från andra sidan Jorden! (Jag återkommer…)
Ingemar Hedström
Pilgriftgrodorna i Costa Rica är bara giftiga i fritt tillstånd.
(Foto: Ingemar Hedström)

måndag 2 augusti 2010

Åmbergsbacken

Ingemar och hustrun Maria
Det är tropisk natt. Mitt framför ögonen syns – dagtid – en blågrå respektfull siluett av Turrubares-bergen. Ett hav av regnskog däremellan. Allt ligger i djupt mörker. Bara den bandit-maskerade “skrattande falken” är vaken och låter höra sitt skrämmande läte. Det ljusnar cirka kl 05.00. Mörknade gjorde det redan cirka 18.30. Ungefär samma tider året om.

Vi minns tydligt månadsbesöket i Sverige nu i maj. Fyra heldagar i Sunne. Hur yngre elever på Frykmansskolan och äldre i Kretsloppshuset lyssnade till erfarenheter från denne i Centralamerika numera (sedan 1999) permanent boende biolog och forskare.

Därefter blev det offentlig föreläsning på Sunne bibliotek. Efter inbjudan från Sunne lokala FN-förening: “Tropiska orkidé-bin föredrar ekologiskt kaffe”. Det avslöjade något av det som upptar denne Sunne-bloggares vardag.

Sagolikt vackra ordkidébin – även kallade golden bees - med doftkänsliga nosar. De undviker starka kemikalier som används i konventionella kaffeplantager, konstgödning och skadedjur-medel. De letar doftämnen – bokstavligen rena parfymer - i kemikaliefria kaffeplantager. Och därmed kan man säga att de väljer “ekologiska kaffe”. Det som produceras med skuggträd och binder jorden bättre. Och tar större hänsyn till kaffeplockarnas hälsa och utkomster.

Minns hur fint mamma-pappa tycks ha det på Sunne kyrkogård, Pappa Edwin Hedström lade sig till ro redan 1970, och inväntade sedan "hustrun Elsa" under hela 35 år. Ett bofink-par envisades med att hoppa upp och ner från gravstenen. Kanske var det dom?

Återsåg även Åmberg. Klingar hemvant. Tryggt. Med barndomens nygräddade-bullar-tiggande Bulle-Bernt och den stränge högstadiemagistern Ståhlbrant, oljemålare. De bodde i olika hus på andra sidan Åmbergsvägen. En gång satt jag modell för Ståhlbrant. Han behöll ungdomsporträttet. Den tiden bar det iväg på enkla skidlappar till och från Åmbergsskolan. När marken var vit. Det som folk här i tropiska Centralamerika inte fattar. Trygga 4-11 år. Harmonisk barndom. Fin grundplåt. Inför resten av hela livet.

Under de ljusa Sunne-nätterna sov Maria och jag på det förnämt gammelmodiga bed-and-breakfast-gästgiveriet Lappnäs. Ett före detta barnhem ju. Som vännerna-ägarna Rose-Marie & Lennart Asker rustat upp. Vi skulle inte haft råd bo på Quality Selma-hotellet. Urtjusigt. Men kanske lite malplacé med science-fiction-profil. Mitt i Sagolika Sunne.

På andra sidan vägen från Lappnäs sett har internationellt numera erkända glasblåsare sin ateljé. Ragnar och Ingalena Klenell. 1980 besökte vi den då färska ateljén. Nu - som sagt - erkända med utställningar bland annat i USA. För att inte tala om en annan granne. På sitt sätt konstnär, fotbollskonungen Svennis, vars paparazzi-svans väcker större intresse hos lokalbefolkning i Sunne, än det mer alldaliga bytet för deras jaktbeteende. Som nu dock dämpats något. Sedan Svennis tog bort vägskylten. Vid infarten mellan Sunne-Torsby.

Med hälsning från andra sidan Jorden!
Ingemar Hedström (som återkommer…)

Våra kära barn på översta raden, en son och tre döttrar
 med deras respektive på främre raden.