torsdag 30 september 2010

Att jobba med människor

Jag har alltid velat jobba med människor, men på vilket sätt har inte känts helt självklart. Efter att ha jobbat med gäster, förskolebarn och kunder började jag på Fryxellska skolan hösten 2002. Där fick jag tjänst som pedagogassistent, sedan jag utbildat mig till det vid Lärarhögskolan i Stockholm. Äntligen föll alla bitar på plats. Det var detta jag skulle bli när jag blev stor! Nu fick jag bidra till att hjälpa elever att få en bra start i livet genom att ha viss undervisning, fungera som assistent till både personal och elever samt genom att vara en extra vuxen i skolan. Någon som man kunde vända sig till för samtal utan att ha ett betygsförhållande till, någon som hade tid.

Efter några år fick jag börja med tjejsnack, vilket jag tycker är både roligt och viktigt. Jag samlade flickorna i frivilliga grupper klassvis och vi pratade kring olika teman som vänskap, internet, att var snäll, självkänsla, killar och tjejer, kärlek och sex. Det blev många skratt, men även någon tår.

Det är väldigt ansvarsfullt att undervisa och leda samtal med ungdomar. Säger man något på fel sätt så kan eleven bli jätteledsen eller arg och komma ihåg det resten av livet. Samtidigt har man en enorm möjlighet att stötta och peppa om man förvaltar chansen på rätt sätt. Efter varje avslutat tjejsnack har deltagarna fått utvärdera träffarna. Tänk dig känslan man får, när någon skriver att hon vet lite mer om hur hon ska vara mot sina kompisar eller att hon fått bättre självkänsla! Har man hjälpt en person till just bättre självkänsla så är det värt allt arbete och nu är det faktiskt flera tjejer som upplevt det så.

Idag är det ett år sedan jag motvilligt gjorde min sista arbetsdag på Fryxellska. Måndag 1 juni 2009 rycktes mattan bort under mina fötter. Jag och några till fick besked om att vi blivit uppsagda ”på grund av arbetsbrist”. Det arbete som jag haft som ett kall skulle tas ifrån mig och med det alla underbara elever och arbetskamrater. Tårarna forsade och världen rasade. Efter några veckor insåg jag att jag hade drabbats av en sorg. Så mycket betydde jobbet för mig.

Nu visade det sig dock att mina tjänster ändå behövdes på skolan och sedan mitten av oktober förra året jobbar jag där som lärarvikarie. Jag lär mig en hel del av att kastas mellan trumnoter, cellbiologi, tyska satsdelar, pluskvamperfekt, hypotenusor och resurshushållning. Tur att jag alltid har varit lite intresserad av mycket!

Men det är stressigt att inte veta hur man ska jobba från dag till dag, springa runt mellan alla klasser och ibland vikariera för tre lärare i olika ämnen samma dag. Man får känslan att man inte gör ett lika bra jobb som när man har sin egen tjänst. Det är liksom omöjligt att kunna så mycket som man vill i alla ämnen eller att ens läsa in sig tillräckligt mycket före lektionen. Det är också svårt att ge alla den hjälp och det stöd de behöver, eftersom jag omöjligt kan lära känna varje enskild elev så mycket som jag vill. Du kan föreställa dig hur jag känner inför detta, med tanke på mina ambitioner och de höga krav jag har på mig själv. Men jag får i alla fall delvis vara kvar bland alla sköna ungdomar, vår framtid, och ibland uppleva de där lite extra värdefulla mötena.

Fast vad ska jag arbeta med i framtiden nu då? Vet inte riktigt. Det enda jag vet är att jag vill jobba med människor, men på vilket sätt känns inte helt självklart.

onsdag 29 september 2010

Motorburen ungdom

När jag blev 15 år så fick jag en blå Puch Dakota. Gissa om det var roligt att köra moped! Premiärvarvet runt gatan hemma finns dokumenterat på film. ”Uuuj, va heavy ru!” hör man mig säga efter att varvet fullbordats. Man sa ofta så på den tiden. Liksom man körde med ”va hetter däää...” i var och varannan mening. Mina föräldrar höll på att bli tokiga på alla talesätt och uttryck som vi ungdomar körde med, ända tills de kom på sig själva med att säga likadant.

Naturligtvis ville jag även ha en A-traktor. Först åkte vi till Slottsbron och köpte en stor Henschel med sovhytt. Jag tyckte den var supercool! Min killkompis tyckte mest att den var jobbig. Han fick nämligen äran att följa med och styra den hem, ostartad = utan servo... Nu var det nämligen så att denna Henschel inte alls var körduglig och, trots stor optimism vid köptillfället, så visade det sig vara allt för mycket arbete för att få igång den. Det fick bli en tur till Kil och inhandla en Opel Blitz istället. Den kom att bli min ögonsten! Grå metalliclack, röd plysch med tofsar, mängder med doftgranar kring växelspaken, tärningar i backspegeln och ett avgasrör som man kunde bränna sig på när man tankade. Gissa om jag körde många mil och spenderade många timmar i den.

Kommer ihåg en gång när vi skulle åka till Granevik på Eldfesten.Ur högtalarna strömmade Hon älskar snabbt med Snowstorm och vi tänkte att ”Nu ger vi järnet till Torsby!” Tog visserligen sin tid i 30 km/h... Några bilförare håller på att få ett utbrott när de hamnar bakom ett fordon med LGF-skylt och undrar kanske vad de har i trafiken att göra egentligen. Ta då ett djupt andetag, kör om vid behov/tillfälle och gläds med dem som färdas i fordonet. De är förhoppningsvis i färd med att skapa roliga minnen för livet.

Min första bil var en supersnygg mörkblå Volvo 244. På vintern var den jättekul att sladda med, eftersom den var bakhjulsdriven. Både den och A-traktorn kördes runt raggarvarvet i Sunne åtskilliga gånger. Det var helt perfekt att köra runt torget, utmed Storgatan ner till Shell, runda macken och styra tillbaka mot torget. Jag åkte till och med raggarvarvet med tandemcykel! De äldre fattade ingenting och förfasades över den bedrövliga trafiken i Sunne på nätterna. Tappra försök gjordes för att hindra oss. En skylt sattes upp om att man fick köra max tre varv nere vid Shell, hjälpte inte. Torget byggdes om, hjälpte lite. Men vi hittade hela tiden nya vägar.

Ofta gick turen till Folkan i Rottneros. Där fick alla som var femton år gå in och digga till exempelvis Trance Dance, Jive Bunny, Visitors, Svullo och Matchbox. Även på söndagar var torget fyllt av bilar och A-traktorer. Fordonen stod uppställda bredvid varandra, rutorna var nervevade och vi satt i långa rader och pratade. Tänk att de äldre inte kunde begripa vad roligt vi hade. De fattade verkligen ingenting. Synd för dem att de föddes vuxna och missade den roliga ungdomen.

Nej, dags att avsluta. Måste kolla vilka det är som kör som galningar borta vid Sporthallen. Förstår de inte vilket väsen de för? Det är ju farligt också! Snart kommer det väl att hända nåt om de inte lugnar ner sig. Tänker de inte på miljön heller? Sådan där buskörning släpper ju ut en massa avgaser och partiklar från däcken. Dessutom ställer de på bränslepumpen så att det ryker ut ännu mer giftiga avgaser. Och hur har de råd med det där? Har de inget bättre för sig om kvällarna? Jag skulle då aldr...

tisdag 28 september 2010

Sköna människor i sköna Sunne

När jag var yngre hade jag en klar bild av hur min drömkille skulle vara. Mörkhårig, gärna brunögd, ett par år äldre och absolut längre än jag! Har man som barn blivit retad för att man är lång, så vill man inte ha en kille som är kortare – believe me. Sådant sitter i hela livet. Sommaren 1998 följde jag motvilligt med en vän till Bälgspel vid landsvägskanten i Ransäter. Där fann jag honom, min drömkille! Ljushårig, blåögd, fyra år yngre och tre centimeter kortare. Katastrof! Och jag var lyckligare än någonsin.

Om jag blir rik ska jag bygga ett flott hus vid Fryken. Ja, för jag ska då INTE flytta ifrån Sunne. När jag träffade min man så var bland det första jag sa till honom, dalslänning som han är: ”Ska du vara ihop med mig så får du flytta till Sunne! Annars är det lika bra att det inte blir nåt emellan oss.” Fem månader senare hade han flyttat hit. En intensiv kampanj inleddes, för att få honom att älska Sunne lika mycket som jag gör. Gissa om jag hade fullt upp med att visa alla smultronställen i kommunen! Den stackaren fick flänga runt mellan Gruvrundan i Gräsmark, Rokkmakkstugan, Tossebergsklätten, Rottneros Park, Gettjärnsklätten, Mårbacka, Uddeberg, Kolsnäs, Askerudsberget och en massa andra utflyktsmål. Han fick även åka över gränsen till Munkfors och promenera runt den underbara Hurtigrutten och släpa sig uppför Boråskullen. Tydligen gjorde jag ett ganska bra jobb, för efter tolv år bor han fortfarande kvar.

Att bo i en relativt liten kommun innebär att alla känner alla, nästan. Det gör att jag känner mig ganska trygg. Eftersom jag gillar att ha vänner och bekanta omkring mig, så känns det mysigt att träffa kända ansikten oavsett om det är när jag handlar eller går hem från Kolsnäs mitt i natten. Överallt härliga människor med olika personligheter och intressen. Har man riktig tur så kanske man till och med har förmånen att få göra någon glad, vilket enligt mig är meningen med livet.

Tyvärr har medaljen en baksida. Det är väldigt lätt att rykten uppstår. Även jag rycks ibland med, trots att jag försöker tänka på att inte döma eller tro på allt utan att veta. Oftast orkar man slå ifrån sig och intala sig att det nog bara är ett tecken på att folk bryr sig. Ibland är det svårare, som när en närstående beskylls för allvarliga saker som inte är sanna eller när en vän baktalas efter sin död. Vi behöver alla tänka oss för när det gäller vad vi säger om andra. En människa är oftast inte si eller så, den är si och så. Alla gör vi en massa bra saker, men även misstag. Vi får helt enkelt förlåta varandra och acceptera att alla inte beter sig eller ser ut precis som vi förväntar oss. Annars kanske vi missar den ljushåriga, blåögda, yngre och kortare kärleken. Eller vännen. Fördelarna med att bo i en liten kommun, där de flesta vet vem man är, överväger nackdelarna enligt mig. Jag skulle inte vilja vara utan alla goa ”sunninger”! Även om det ibland händer att jag känner för att krypa under mattan och gömma mig...

Det finns så många sköna människor
Som liksom aldrig får en chans
De blir bedömda efter pärmarna
Precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sig där inuti
Är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull

(Ingemar Olsson)

måndag 27 september 2010

JAG KAN BLOGGA – JAG ÄR INTE RÄDD

Mitt namn är Maria Bornstedt och jag har problem. Ja, jag märkte det ganska tydligt i fredags när jag fick frågan om jag ville blogga. ”Oj! Ska jag? Vågar jag det? Men tänk om nån blir arg på mig eller tycker att jag är töntig!? Om jag ska blogga så vill jag ju veta det flera månader i förväg, så att jag kan förbereda mig och göra det så bra som möjligt!!!” Mitt problem består uppenbarligen i att jag ställer allt för höga krav på mig själv. Ska jag göra något så ska det vara mitt bästa. Erbjudandet var dock så pass lockande, hedrande och roligt att jag inte kunde tacka nej. Jag fick helt enkelt utmana mig själv att försöka sänka kraven och inse att jag kanske överdrivit min egen betydelse. Kan det rent av vara så att bloggens läsare överlever även om jag skriver lite halvtrist och innehållslöst..? Troligen, lika bra att köra. Ni får ta mig för den jag är helt enkelt. Men om ni inte ser till mig på ett par veckor, så kan det bero på att jag ligger på golvet i gillestugan med huvudet under mattan och försöker göra mig osynlig.

När jag blir stor ska jag resa till Italien och kolla in Colosseum samt till Amerika och hälsa på släkten, göra vykort av egna foton, vara med i en revy, sjunga in en platta, dansa mer, träna regelbundet, lära mig spela dragspel, skriva en bok och äta nyttigt. Men, vänta nu... Jag är ju redan 38 år!!! Jag som har så mycket kvar på min lista! Fast det förstås, jag har ju hunnit med en hel del annat: egna radioprogram på Radio Sunne, jobbat på Life Center, kyrkans förskola, Posten, Fryxellska skolan, läst Turistservice på Brobyskolan, pluggat vid Lärarhögskolan i Stockholm, Karlstads universitet och väldigt mycket mer. Dessutom är jag en gift husägare som har berikats med det bästa livet kan ge – vår nu 5-årige son. Vad behöver man mer, egentligen? Visst är det viktigt med drömmar, men skulle vi kanske känna oss mer lyckade och mindre stressade om vi ibland sänkte kraven på vad vi måste hinna med? En klok man sa en gång till mig att det enda man verkligen måste är att dö och han har ju faktiskt rätt. Nu menar jag inte att vi ska avstå från att i möjligaste mån försöka förverkliga våra drömmar. För några år sen besökte vi Nidarosdomen i Trondheim. Min makes mormor sa då ”Dit ville jag och Erik (hennes man) också åka men det blev liksom aldrig av och nu är det ju för sent.” och syftade till det faktum att hon var för svag och att han inte längre fanns i livet. Det öppnade mina ögon och jag bestämde mig för att försöka skapa den tid, ekonomi och det mod som krävs för att göra det jag verkligen vill och det som är viktigast för mig. Jag vill inte sitta på ett äldreboende och ångra det som aldrig blev av.

Nu är det alltså hög tid att börja bocka av saker på min lista. Först ut är bloggandet. Det är något jag aldrig har gjort förut och troligen inte kommer att göra igen. Häng med, för nu kör vi!

(Snörvel, snörvel, host, host! VARFÖR valde jag att gömma mig under en dammig källarmatta? Jag som är allergisk mot kvalster! Ska jag redan tvingas krypa fram och möta världen igen? Nja, jag väntar nog lite till.)

torsdag 23 september 2010

PÅ VÄG - praktik och utmaningar

Hej alla bloggläsare.

Jag heter Lisa Carlsson, jag har arbetat på Klarälvdalens folkhögskola sedan 1999. Under mina tre första år arbetade jag som assistent i kursen för personer med funktionsnedsättning, där efter fick jag förfrågan av vår dåvarande rektor Göran Bilskoog om jag kunde tänka mig att starta upp en kurs för personer med funktionsnedsättning i Torsby, och det var klart att jag ville.

Där arbetade jag i fyra år tillsammans med min kollega Sofia Sättermon. Efter det började jag åter på filialen i Sunne på kursen Socialpedagogik som Tina berättade om i sin blogg, och Sofia började som handledare på kursen för personer med funktionsnedsättning tillsammans med Lasse Bredberg.

Som ni kan läsa i tidigare blogginlägg så har vi sedan många år tillbaka arbetat med olika former av projekt, både nationella och internationella, fem av dem har varit EU-projekt inom ungdomsstyrelsen.

Det projekt som jag nu ska berätta om är jag tillsammans med min tillsamman kollega Sofia projektledare för. Projektet heter PÅ VÄG och ska mynna ut i att personer med funktionsnedsättning får erfarenhet på arbetsmarknaden. PÅ VÄG kom till på initiativ av våra deltagare med funktionsnedsättning, de upplevde att det finns alldeles för få utbud av yrkesutbildningar om du har en funktionsnedsättning, och har du ingen utbildning så är det svårt att få ett jobb.

Detta ledde till att vi började diskutera hur möjligheterna ser ut på arbetsmarknaden när du har en funktionsnedsättning. Ett sätt att få erfarenhet av olika yrken är genom praktik. Vi började fundera på hur det skulle kunna fungera att komma ut på olika arbetsplatser genom praktik och kanske om det i framtiden skulle kunna leda till ett jobb. Vi skissade tillsammans på en idé och i maj 2009 skickade vi in vår tvååriga projektansökan till allmänna arvsfonden och i augusti fick vi besked om att vi blev finansierade med 70% av total projektkostnad. Nu i början av september blev vi beviljade ännu ett år. Läs om hela projektet på http://www.allmännaarvsfonden.se/under fliken pågående projekt, sök på Klarälvdalens folkhögskola. Allt som allt blev vi beviljade 858 000 kr.

Projektdeltagarna i PÅ VÄG har praktiserat på olika företag i Sunne, bl a Sunne Ryttarförening, Trendus AB, Bygg o fastighets service AB, Juvelen, Sunne bibliotek, Räddningstjänsten i Sunne och Film i Värmland. Som inledning i praktikperioden har en coach funnits till hands och stöttat både företag och praktikant.

Stefan åker från Torsby för att delta i projektet, och denna vecka ska han försöka ordna en praktikplats i Bjälverud. Stefan tycker att det är konstigt att det inte finns mer arbeten för personer med funktionsnedsättningar.

Samuel dokumenterar hela projektet i samarbete med FILM I VÄRMLAND, han har stor erfarenhet och har gått Media/rörlig bild på Broby Grafiska.

Under det första projektåret som gått så har projektdeltagarna tillsammans med Rullarnas assistans i Torsby arrangerat en löptävling för personer med funktionsnedsättning som vi kallade TVÅ BROAR RUNT, den blev en stor succé med ca 200 deltagare från hela Värmland, loppet gick mellan Sunnes två broar. Så här berättar Victor: ”Vi har planerat mycket inför loppet, det är nyttigt för mig för jag har svårigheter med det. Det var häftigt att det kom så många!”

I projekt PÅ VÄG arrangerar vi även föreläsare, de som varit här kunder året är Nåkkve Balldin, Hans Gunnar Storm och Tommy Gillerås. Denna termin kommer Anders Olsson, Hans Gunnar Storm och vi planerar även att få hit Katarina Wennstam som kommer föreläsa om kvinnor med funktionsnedsättnings dubbla utsatthet.

Vi tränar mycket på att övervinna rädslor, vi har varit till Kloten och genomfört olika aktiviteter som hänggunga och klättring, balans och gemenskapsövningar.

Hildur berättar så här: ”Det har varit intressant och jag har verkligen utmanat mig själv. Jag tycker det är bra att jag får prova på olika yrken och jag hoppas att jag i framtiden ska få ett jobb. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av bergsklättringen, kajaken och de olika balansövningarna. Men det gjorde jag. Jag gillar utmaningar.”

Bosse säger samma sak: ”Jag klättrade 12 meter rakt upp för en bergvägg, jag trodde aldrig jag skulle klara det, det är något alla borde prova - vilken utmaning.”

Mer utmaningar kommer det att bli för i juni nästa år så ska hela projektgruppen klättra upp för Kebnekaise.

Vi hoppas att vårt projekt ska leda till att projektdeltagarna får stor erfarenhet av olika yrken och det vore jätteroligt om det kunde leda till ett jobb.

Till er som hjälper till och stöttar oss med projektet, ni får alla en stjärna på himlen!

”Visst är det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd.”
Karin Boye

Nu lämnar vi över till våra deltagare här på filialen…

Ha det gott!

tisdag 21 september 2010

Bemötande på skolschemat


Ja, nu är det min tur att blogga. Jag heter Tina Jörlén och har arbetat på Klarälvdalens folkhögskola i över 20 år. Min folkhögskoleresa har varit lång och spännande.

I mitten på nittiotalet fick jag förfrågan av vår dåvarande rektor om jag ville starta upp en kurs för deltagare med funktionsnedsättning, och det ville jag naturligt vis gärna. Med tanke på att utav landets 150 folkhögskolor fanns det bara kurser för denna målgrupp på 29 andra folkhögskolor. Så jag tvekade inte en sekund.

I mitten på 2000 talet pratade vi mycket om bemötande i klassen och flera av deltagarna på kursen ansåg att vi på folkhögskolan skulle starta en kurs för människor som skulle arbeta ute i omsorgen. Bemötande skulle vara en av de viktigaste frågorna som skulle genomsyra kursen sa man. Sagt och gjort. Jag och min kollega Lisa Carlsson frågade vår rektor Leif Nilsson om det fanns utrymme för en kurs i Socialpedagogik på skolan och till vår glädje svarade han ja. Han till och med ansåg att det var en riktigt bra idé. I maj 2008 lämnade jag över ansvaret för kursen med deltagare med funktionsnedsättning till Lasse Bredberg och Sofia Sättermon. (Ni har redan kunnat läsa på Lasses blogg hur Sofia och han driver kursen för deltagarna med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning).

Höstterminen 2008 startade vi första kursen. Nu i augusti startade vi tredje kursen i Socialpedagogik. Tiden går fort.

Nytt för i år är att vi läser alla ämnen i block. Just nu håller vi på och läser pedagogik. På onsdag ska deltagarna redovisa ”sin” pedagogik. Efter pedagogik kommer blocken psykologi, psykiatri/socialpsykiatri, människan social och kulturellt och sista blocket i maj nästa år blir etik. I ämnet etik ingår också våld och aggression samt kriminalitet och droger. Lisa som är ansvarig för kursen i vård och omsorg, arbetsmiljö och estetiska ämnen har idag tagit hit vår kollega Lars Jonsson som arbetar i Stöllet på turistutbildningen. Lasse har haft kurs i hjärt- och lungräddning. Alla klarade kursen och kommer inom kort få ett kompetenskort som bevis på att de kan hjälpa alla människor som drabbats av ett plötsligt oväntat hjärtstopp.

Vi försöker varva teori och praktik så mycket det bara går. Förra läsåret tog vi hit många bra föreläsare, bland annat så var HG Storm här och föreläste om neuropsykiatriska funktionshinder. Görel Hjelm från familjerådgivningen kom och berättade om den verksamheten, Maj Larsson från ungdomsmottagningen kom och talade på AIDS-dagen. Vi var också ute på studiebesök på flera av Sunne kommuns verksamheter. Bland annat var vi på Solgården och fick lära oss om hur man bedriver demensvård här i Sunne. Jag kan nog säga att samtliga deltagare var djupt imponerade av hur man arbetar med dementa i Sunne.

Nästa bloggare är Lisa Carlsson som ska berätta om projektet ”På väg”.

Tack för mig, och är ni intresserade av att veta mer om kursen i Socialpedagogik så hör av er till någon av oss på skolan.

Dagens visdomsord:

Kom alltid ihåg att du är helt unik. Precis som alla andra.
Margret Mead


fredag 17 september 2010

Kursen för funktionshindrade på folkhögskolan i Sunne (K3)

Hej på er bloggläsare. Jag heter Lars Bredberg och jag arbetar som handledare i kursen för människor med vissa funktions-nedsättningar. Jag undervisar även i datakunskap och är IT- ansvarig. Jag ser också till att vi har sång och musik på schemat, förutom det sköter jag skolans lokala marknadsföring. Jag har en bakgrund som musiker och projektledare inom kultur, jag har också sammanlagt mer än trettio års erfarenhet av att arbeta med människor med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning.

Ett av kriterierna för stadsbidraget från folkbildningsrådet, är att vi inom folkbildningen ska ha verksamhet för människor med funktionsnedsättningar. Av Sveriges 150 folkhögskolor finns det ungefär 30 som har kurser för denna krets av människor. På Klarälvdalens folkhögskola i Sunne har vi haft en sådan verksamhet i ca 15 års tid. Folkhögskolan deltar även i ett internationellt samarbete som pågått under många år. Detta samarbete sker via diverse seminarier och kurser tillsammans med andra länder inom den europeiska gemenskapen. Vi har med andra ord rest en hel del inom Europa och också stått som värd för arrangemang i Sverige. Detta sker mestadels genom finansiering från EU.

I dagsläget har vi en kurs igång i Sunne med 11 deltagare samt en likartad kurs i Torsby. De flesta av våra deltagare har en plats inom kommunens LSS-verksamhet, men även en liten grupp från Gyllby behandlingshem deltar, vilket är ett ganska nytt och värdefullt inslag.

Så till innehållet! Vi pratar sällan i termer som utvecklingsstörning, funktionshinder eller något av alla diagnosbegrepp som annars florerar. Möjligtvis pratar vi om att man kan ha en viss problematik eller svårighet i vissa situationer, vi är alla olika och har mer eller mindre samma behov, som dessutom förändras över tid. Vi fokuserar på det man är bra på först och främst. Våra deltagare är inte ett funktionshinder med en människa bakom, utan en MÄNNISKA!

Vi pratar om livet, kärleken, fotbollen, orättvisan, längtan, frustrationen, meningsfullheten, sex, mat, natur, politik, hemmet, omsorgen, musiken…. Ja vi pratar jättemycket, om allt, och garvar benen av oss ibland. Vad är det för mening med detta då? För oss är det ganska självklart! Och för dig med som läser detta, eller hur?!

Många människor med funktionsnedsättningar är och har varit ganska utsatta, behovet av att få prata ur sig och höra andras erfarenheter är viktigt för att ibland se sitt eget sammanhang och kanske förstå varför man är där man är. Självkänsla och ett ökat självförtroende för våra deltagare är det egentliga målet för oss som jobbar här.

Kunskaper då? Det är ju en skola! Jomenvisst! Vi studerar ”teoretiska” ämnen som svenska, matte, historia, engelska och datakunskap, fast på ett annorlunda sätt. Vi jobbar dels i block, men framförallt väver vi in skolämnen i vardagsanknutna situationer och projekt.

Att ta del av, och själv finnas med i de nya sociala medierna på internet är viktigt för många av våra deltagare. Det är en demokratifråga. Att kunna hantera internet och att lära sig hur man använder detta medium kan ge en samhörighetskänsla och en möjlighet att söka information, finna nya vänner, eller kanske bara lyssna på musik och läsa tidningen. Vi går också igenom hur man skyddar sig mot de fällor som finns därute på ”the big bad net”.

För den som är intresserad! Kolla in vår egen blogg http://folkis.blogg.se/

Apropå demokrati! Riktigt viktigt för oss att studera. Ta bara en sådan sak som att gå och rösta, eller vad innebär begreppen rättigheter och skyldigheter. Vad betyder alla orden i LSS lagen? hur ska vi tolka det? Kan vi verkligen förändra något? Jo då! har vi kommit på, men det tar tid och är svårt ibland. Vi har bjudit in chefer och politiker, deltagit vid kommunfullmäktiges möten och ställt en fråga under allmänhetens frågestund. Vi har skickat in medborgarförslag… och till och med retat upp en och annan.

Att få del av levande kultur som musik och teater tycker de flesta är naturligt. Men om du har svårt att ta dig till olika arrangemang själv så blir det ganska begränsat. Det är många gånger denna grupp som får känna av nedskärningar i den kommunala servicen när det ska sparas pengar. Vi arrangerar därför själva. Som t.ex. rockfester och diskotek. Vi går på teater och utställningar och försöker på olika sätt vara våra egna kulturpersonligheter.

Estetiska uttryck som musik, måleri, keramik och glas är återkommande inslag. Man pratar, ibland lite slarvigt, om handens intelligens. Men visst! Känslan av beröringen med materialen och att försvinna in i rytmiken och sången väcker upp nya vindlingar i hjärnan. Betydelsen av detta är svår att mäta men är uppenbar för oss som jobbar med handledningen. Den inre tillfredställelsen kan vara god nog och ibland utvecklas man som människa på ett sätt som man inte trodde var möjlig.

Avslutningsvis vill jag hänvisa till Inga-Lills beskrivning av vad folkbildningen och folkhögskolan arbetar med och inte minst syftar till.

Mod är inte detsamma som frånvaro av rädsla
(Rollo May)

Tack och hej från Lars Bredberg

Jag överlämnar nu stafettpinnen till Tina Jörlén som ska blogga om skolans Socialpedagogiska kurs

onsdag 15 september 2010

Folkhögskolan – har också aktiviteter i Kretsloppshuset, Södra Viken

Hej alla bloggläsare. Jag heter Ninnie Eråker och arbetar på folkhögskolan som handledare i matematik och naturkunskap i allmän kurs, men jag har också en del av min tjänst vid Kretsloppshuset. När jag började arbeta på folkhögskolan i mitten av 1990-talet kändes det väldigt rätt. Här finns hög grad av gemenskap och samvaro, livskunskap och erfarenheter att diskutera och samtala kring, och en uppsjö av kreativitet. Att jobba med människor utifrån deras förutsättning och förmåga och se hur de utvecklas och lyckas har alltid varit drivkraften för mig som handledare.

Idag tar vi turen ut till Södra Viken och Kretsloppshuset. Det byggdes i kölvattnet av den stora miljövågen som svepte över landet i början av 1990-talet. Huset skulle fungera som ett visningshus för alternativ bygg- och energiteknik samt fungera som en samlings- och konferenslokal för kurser med miljöinriktning. Till en början testades några olika kurstyper, men det var inte förrän runt 2000 som Kretsloppshuset erbjöds att ta över ett EU-projekt i Självhushållning, som en lång folkhögskolekurs tog form. Till inventarierna hör Michael Raaman som haft huvudansvaret där sedan starten.

Den som besöker Kretsloppshuset finner att formen på huset avviker lite från de små röda stugorna vi är vana vid här på landsbygden. Det är byggt för att passivt kunna ta till sig och lagra solvärme från söder och stänga ute den kyliga nordanvinden. Här finns solpaneler för uppvärmning av varmvatten, en kompletterande pelletspanna och en fattigmansugn för myseldning. Alla avlopp i huset är kopplade till det biologiska avloppsreningsverket. Framför huset finns en örtagård i ständig förändring med kryddor och medicinalväxter. En bit norrut finns ett grönsaksland som erbjuder en större variation av grönsaker än vi är vana vid från dagligvarubutikerna. En bit uppe i skogen finns ett pågående byggprojekt; Ekobyn. Där kommer det på sikt att finnas ett antal små stugor som ska fungera som boendealternativ för kursdeltagare.

Kursen i Självhushållning inriktar sig på områdena trädgårdsodling, bygga och bo, småskaligt skogs- och lantbruk samt förädling och förvaring av livsmedel. Kursen omfattar 35 veckors studier och startar i mars och slutar i oktober. Kursens övergripande tema är att inspirera till en självförsörjande, resurshushållande och kreativt skapande livsstil med hög kvalitet på landsbygden. Det finns 16 platser på kursen och deltagarna söker från hela Sverige och det är alltid lika roligt att träffa människor med så stor erfarenhet och klokhet. Många av dem har sökt kursen för att inspireras, men glädjen att möta deras medvetenhet och engagemang är lika inspirerande för mig som handledare.

Kursen har ingen inriktning mot någon behörighet och merparten av tiden är praktiskt arbete. Förra veckan saftade, syltade och lade vi in frukt, bär och grönsaker som vi plockat och odlat. Denna vecka är kursen på studiebesöksturné och nästa vecka ska kursen fortsätta med byggnationsdelen samt börja med färg och ytbehandling. Då ska vi blanda olika färger som exempelvis kalkfärg, limfärg, linoljefärg och slamfärg. Vi ska också hinna leka med filmjölk, lära oss tvätta penslar utan lacknafta, blanda kitt, renovera fönster och en massa annat.

Avslutningsvis önskar jag att du erbjuds möjlighet att besöka oss. Det finns mycket spännande att samtala kring när det gäller Kretsloppshuset och Självhushållningskursen, och liksom Inga-Lill vill jag också skicka med ett visdomsord, men vem som skrev originalet har jag tappat bort. Känner ni igen det?

Att vara litet tokig för rolighets skull, det är att vara klok det.
Men klok vara och aldrig vara glad, det är tokars lag.


Budkaveln går nu vidare till Lasse Bredberg, som kommer att skriva om folkhögskolans kurs för vuxna funktionshindrade. Tack för mig!

Ninnie Eråker

måndag 13 september 2010

Folkhögskolan – bättre val kan du inte göra!

Jaha, du går på en folkhögskola? Det är väl bara flum!

När jag själv gick på gymnasiet i Arvika, hade vi också den synen på elever från Ingesunds folkhögskola. De hade palestinasjal och näbbstövlar och såg ut som övervintrade hippies. Säkert rökte de på och satt med stearinljus och drack rödtjut på kvällarna också…

Fördomar, alltså.

Nu har jag, Inga-Lill Junedahl, arbetat på Klarälvdalens folkhögskola här i Sunne sedan 1994. Inställningen till folkhögskolor och folkbildning hade ändrat sig långt innan dess, men nu kan jag tydligare se fördelen med folkbildning kontra traditionell utbildning.

Här i Sunne har vi haft en filial till Klarälvdalens Folkhögskola sedan början av 90-talet. Vi håller till på vårdcentralen, 2:a våningen. Huvudskolan ligger i Stöllet och det finns ytterligare en filial i Hagfors och verksamhet i Torsby och på Södra Viken, det så kallade Kretsloppshuset. Vi är ”den gröna skolan” med specialkurser inom naturområdet, självhushållning och skogsutbildning. Här finns också socialpedagogik och turism som särskilda kurser, dessutom driver vi kurser och projekt för funktionshindrade. Allt detta ska ni få ett smakprov av under de här två veckorna då vi fått möjligheten att blogga.

Grunden för en folkhögskola är ”allmän kurs” där deltagarna har möjlighet att läsa in behörigheter för fortsatta studier. Det innebär att man läser i den takt man orkar med. Vi arbetar med individuella studieplaner och har inte betyg som måttstock, utan använder oss av ”omdömen” som innehåller såväl mått på färdigheter och kunskaper som den sociala förmågan. Det har också visat sig att de deltagare vi har på folkhögskolan klarar sig mycket bra i högre utbildningar, eftersom vi har ambitionen att förbereda alla för studier på högre nivå.

Vad är det då vi gör? Jo, vi tror inte på ”bankkunskap”, alltså att mata in fakta och att sen ha prov för att skriva av sig sina kortsiktiga kunskaper … och en vecka senare ha glömt bort alltihop. Nej, vi tänker långsiktigt. Hur lär sig varje individ? Vilka verktyg kan vi förmedla till deltagarna för att det ska vara lättare att förstå? Hur kan jag som handledare/lärare underlätta möjligheten för deltagarna att lära för livet?

Folkbildningen kännetecknas av sin frihet och frivillighet och av att studierna har sin utgångspunkt i individens egna bildningsbehov. Det innebär alltså att folkbildning är en hel process, där utgångspunkten ligger i att sammanföra deltagarna och låta dem byta erfarenheter och åsikter så att förståelsen för ett ämne ökar. Historiskt har det haft stor betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige. Vi har folkbildningen att tacka för mycket. Genom folkhögskolor och studiecirklar inom studieförbunden har självbildningen bland våra medborgare ökat och lett fram till viktiga demokratiska milstolpar. På vår folkhögskola i Sunne försöker vi förvalta arvet genom att vi arbetar praktiskt med demokrati i vårt kommunprojekt som ni kan läsa mera om på http://www.allaskommun.se/. De senaste 14 dagarna har vi också varit fullt upptagna med valet och företrädare för alla politiska partier i fullmäktige. Politik engagerar och debattens vågor går höga just nu. På torsdag har vi skolval. Ett av de viktigaste uppdragen vi har fått från Sveriges riksdag är också att arbeta med demokrati. Gå därför och rösta på söndag!

Till sist, ett visdomens ord från folkbildningens idégrundare, dansken NFS Grundtvig:
Vägen till ny kunskap går via ett förändrat sätt att se på omvärlden.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Ninnie Eråker. På onsdag bloggar hon om självhushållningskursen på Kretsloppshuset.

Inga-Lill Junedahl

fredag 10 september 2010

Höstkalla dagar fyllda av hästliv

Hej!


Då var det dax att skriva lite igen. Mina dagar är långa och det är mycket att göra, middag blir det oftast inte före kl 8, och nu när Idol har börjat blir det att äta framför TV:n! Sen somnar man snabbt, oftast i soffan, lite av en dåliga vana jag har. Idag hade vi in en stor hästflock i stallet på runt 40 hästar för att kolla att alla mår bra. Några skulle hämtas av sina ägare, då var det fram med chipavläsaren för att se vilken häst som var vilken. Alltid spännande. De ändrar sig mycket när de växer så ägarna känner ofta inte igen dom, om de inte sett dem på något år. Några ston skulle ultraljudas och någon veterinärbesiktas .

Sommaren som kom förra veckan till Skåne är som bortblåst igen, nu är det ganska blåsigt och kallt. Min arbetskollega som har arbetat på Island ett år tycker det är skönt nu när det inte är så varm medans jag fryser!

Nu är det snart helg men den är ganska fullbokad. På lördag ska jag hålla lite ridlektioner och på söndag är det stor tvätt av hästarna, för vi ska nämnligen åka till Tyskland och tävla nästa vecka. Några hästar ska avelsbedömmas och jag ska tävla på min Kjarni. Det blir roligt, vi åker med 5 st hästar på måndag och blir borta en hel vecka. Tävlingen ligger lite norr om Hannover så det är ca 60 mil att köra, men att köra långt är jag van efter denna sommarens resor. Mamma kommer ocskå åka och för henne är det verkligen långt. Hon tar dock färjan från Göteborg.

På söndag kommer det en dam som är reporter för olika tidningar och ska göra ett reportage om mig och min bästa kompis Linda som också tävlar i landslaget. Det blir väldigt spännande och roligt!

Nu är det dax att sova igen, hoppas på en mindre stressig dag imorgon!

Hörde att jag skrivit fel adress till min hemsida, den ska vara http://www.birkebrosislandshastar.se/

Vi hörs imorgon igen! // Josefin

fredag 3 september 2010

Svampplockning i Skåne

Hej!


Nu känner jag att det är dax att skriva lite igen. Sommarvädret har kommit tillbaka till Skåne, helt underbart. Som jag skrev förut är jag nu nere i Brösarp och arbetar på en hästgård som tränare. Så det är helt underbart att kunna rida i linne igen! Hoppas det håller i sig hela september. Det känns att jag inte ridit mer än några hästar per dag när jag hade semester för nu har jag skav på mina ben efter att ridit 6-8 hästar om dagen.. Snabbt man blir otränad. Men det finns inget roligare, även om man måste göra 1000 andra saker än att rida, men det mesta är roligt.

Igår var jag hos en tjej som gjort min hemsida för att själv försöka lära mig hur jag ska kunna uppdatera den. Alltså är man inte datasnille så är det inte lätt att förstå hur man ska göra. Det kommer bli kvällens sysselsättning. Det är verkligen tur att hon har en back up på sin dator nu när jag ska försöka fixa själv. Känns som det är stor risk för att hela hemsidan kommer bli typ svart. Vill ni gå in och titta så är adressen http://www.birkabrosislandshastar.se/

Jag har även hunnit varit ute och letat efter svamp på brösarps backar, vi var 3 tjejer som tog 4-hjulingen och åkte iväg. Den ena tjejen hade sina ställen där det brukar finns massa svamp. Man kan verkligen säga att hon hade betydligt bättre "svampöga" än vad jag hade. Hon hittade en hel korg och jag kanske 10 st... Men hemma i Östra Ämterviks skogar brukar det vara så att om man hittar en svamp så hittar man 20. Men här hittade man bara en lite här och där.. Väldigt mycket svårare. Sen hade jag ju inte mamma som sa att här finns det svamp, så får jag plocka dom själv och känna mej lite duktig. Jag tröttnar så snabbt om jag inte hittar svamp. Men det blev iaf till en macka och det var gott!

Nu är det dax att gå ut och rida resten av hästarna som är kvar innan det är helg!

Ha det så gott så länge så skriver jag snart igen. //Josefin
Bilderna: Hästarna går ute på backarna på natten, så varje morgon hämtar vi hem dom med 4-hjulingen så vi kan träna dom under dagen. Då får man många fantastiska bilder, det är så vackert!

onsdag 1 september 2010

Passion för islandshästar

Hej!


Jag fick ett roligt telefonsamtal förra veckan med frågan om jag ville blogga i 2 veckor. Det tyckte jag lät som en mycket rolig grej, även om jag inte riktigt vet hur det hela går till. Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv.

Jag heter Josefin Birkebro är 21 år och är uppväxt utanför Sunne i Östra Ämtervik, Jag gick först i Prästbols skola, sedan frykke och till sist brobyskolan. Efter gymnasiet tog jag min ryggsäck och åkte ut och reste, börjad med Thailand, Malaysia, sedan var jag mesta tiden i Australien och några veckor på Nya Zeeland. Jag var borta sammanlagt i 3 månader, det var verkligen en rolig tid. Men detta är ju inte det som ”kännetecknar” mig, utan det är ju mina hästar.

Jag har hela mitt liv ridit och man kan säga att min stora passion är islandshästar. Jag har ridit på lite olika hästar sedan jag var liten men jag fastnade för islandshästen då mina föräldrar hade det. Jag har jobbat i olika stall med träning av islandshästar sedan 2007. Jag började i Danmark, flyttade sedan upp till Östersund och fortsatte ner till Skåne. Man måste ju försöka se hela vackra Sverige!

Jag har även provat på att vara storstadstjej, vilket inte riktigt var min grej då jag hade hästarna 5 mil utanför Stockholm, så det kändes som jag mest körde bil hela dagarna, ett år i storstaden fick räcka så länge.

Jag tävlar mycket och det har gått väldigt bra. Hästen som jag har haft mina framgångar med heter Kjarni Vom Walberg, Vi har vunnit 3 SM guld 2008,2009, 2010, 2st 4e platser på världsmästerskapen 2009 och en silvermedalj på nordiska mästerskapen 2010!

Jag har varit hemma i Östra Ämtervik och träffat familj och vänner nu några veckor efter att jag kom hem från de Nordiska Mästerskapen, skönt att få ha några veckors semester.

I lördags började jag min resa mot Skåne och Brösarp igen där jag ska jobba i höst, i samma stall som jag jobbat tidigare.

Har nu precis avklarat min första arbetsdag och är helt slut i kroppen. Efter att ha ridit 7 hästar har min kropp förstått att semestern är över! Nu är det god natt!

Ni får alla ha det så bra så länge så skriver jag snart igen! //Josefin