fredag 29 oktober 2010

Let’s Go To The Movies

Jag jobbar även med Teaterbiografen. Helt ideellt. Varför? kan man fråga sig. Jo, hade det inte varit för oss eldsjälar i Sunne Musik & Revyförening med Reine Flodin i spetsen så kanske Sunnes enda kvarvarande äldsta kulturbyggnad varit jämne med marken.

Det är viktigt med en samlingspunkt i centrum där unga som gamla kan få mötas, som ett komplement till biblioteket. Jag minns själv när jag stod på Teaterbiografens scen som liten vilken mäktig känsla det var. Allt slit man la ner på att repetera och att sedan få framföra det på en riktig scen mitt i centrum, och det är det som jag även vill ge framtidens unga.

Så vad gör jag då?

Tillsammans med vårt programråd som består av delar av vår förening, samt representanter från ungdomsrådet i Sunne kommun och Mallbacken Tigers som är en sektion inom Mallbacken IF som består av personer med funktionshinder tittar vi igenom kommande filmer som kommer att släppas i Sverige. Jag skickar ut listor med filmtrailers och sedan får de betygssätta vad de tycker om filmerna. Det görs även utskick via vår Facebookgrupp där vi uppmanar medlemmar att lämna förslag på vilka filmer de vill se i Sunne.

Sedan ringer jag distributionsbolagen. Alla filmer har olika bolag de ligger under, och nu kommer vi till det verkliga pusslet. Ibland kan man få en film jättesnabbt och ibland tar det längre tid. Allt beror på SF och hur många kopior som är släppta på en viss film. Ibland finns det parallellkopior, detta är bra för oss, de är till för att gynna de mindre biograferna. Så fort jag bokat in en film laddar jag ner filmen pressmaterial som jag lägger ut på hemsidan, gör utskick till våra frivilliga som troget hjälper till på bion och försöker pussla ihop så att vi har tre personer som hjälper till på varje film.

Annonsmaterial ska även skickas in till SunneNytt, senast fredag kl. 10 då de har deadline. Hmmm SunneNytt är nog lite trött på mig då jag sällan är i tid, en stor eloge till dem!

Vi har även ett par biomaskinister; Jessika Persson, Jochen Schneider & Johan Mårtensson. Vi har även en ny tjej på gång Lisa Hartvig Sörenssen, som håller på att utbilda sig till maskinist, bara för vår skull.

I foajé och kiosk hittar vi min ömma moder Agneta Henningsson och Ursula Halvardsson, som beställer godis och dricka och ser till att de flesta har det bra. Reine Flodin som har hand om maskinisterna och den pågående renoveringen och Anna Lena Olsson vår revisor.

Teaterbiografen är inne i etapp ett av renovering. Gamla balkongen som nu är maskinrum ska återigen bli balkong med sittplatser, det gamla maskinrummet som har varit kontor sedan 1994 ska återigen bli maskinrum, dock lite större än tidigare. Vi ingår nu i ett Leaderprojekt där vi har möjlighet att installera en 2K digitalprojektor med helt nytt ljus och klarare bild. Vi kommer även att kunna visa livesändningar såsom opera och konserter, det ni Sunne! Den ”gamla” 35mm‐projektorn kommer naturligtvis också att finnas kvar. Med en digitalprojektor så ökar våra chanser att få filmer betydligt mycket tidigare än innan, till och med premiär. det är dessutom miljövänligare att skicka en liten extern hårddisk än en låda med 25 kilo film.

Nej, nu ska jag maila ut helgens personal till maskinisterna och Reine, för att sedan bege mig till mitt extrajobb, Wallmans Golden Hits! Och just det, Bamse kommer att spelas även till våren fick jag mail om i morse.

och apropå att jag är singel, kanske dags att byta däck snart…

torsdag 28 oktober 2010

"Vad jobbar du med på riktigt?"

När jag var liten satt jag på köksbänken på Järnvägsgatan och diggade till Hasse Andersson & Kvinnaböske band. Det var en vit kassett och favoritspåren var Änglahund och Skomakare Anton. Morsan tyckte jag sjöng så himla fint så hon satte mig i missionskyrkans kör. Där sjöng jag inte så himla fint, jag vågade inte öppna munnen. Nu 26 år senare har jag öppnat munnen kanske lite alltför ofta.

Det hela var solklart redan från början, jag ville bli sångare, men det var inte förrän jag hade varit med i Marian Väpnargårds produktioner som jag bestämde mig på riktigt; jag ska bli artist!

Under tiden jag gick musikalgymnasiet i Sandviken såg jag ett reportage på TV med Petra Nielsen om hur hon slet mellan auditions och Balettakademien. Och för att klara sig rent ekonomiskt så stekte hon hamburgare på nätterna på McDonalds ”det är bra att ha ett alternativt yrke ifall det skiter sig” sa hon. Dessa ord etsades fast i mig. Jag tyckte att hon var smart, så jag jobbade somrarna i Sunne på Strandcafeét, Kolsnäs Restaurangen samt Hotel Selma Lagerlöf, allt för att lära mig så mycket som möjligt inom service och restaurang.


Efter att ha jobbat 8 år som professionell artist blev jag rekommenderad jobbet på Wallmans Golden Hits 2007. Där har jag gjort showen Lost in Vegas i två år som sjungande servitör. Där kan man få alla möjliga roliga frågor som; ”Vilken skola går ni på?”, ”Vad jobbar du med på riktigt, jag menar på dagen…?”, ”Skulle det inte vara kul att få vara med i IDOL?” etc. etc. Man sliter på Golden, jobbar i showen, servitör,
stängningspass till 03.30 på morgonen, drar bord till nästa dag. ALLA som jobbar i showen på Golden Hits ÄR professionella artister!! Det ÄR ett heltidsjobb.


Efter två år valde jag att inte jobba kvar i showen då jag var rätt sliten och trött, jag hade ju dessutom spelat Pelle Svanslös på Intiman under dessa två år, men då matinéer så under november och december perioderna; show på Golden måndag till lördag, samt Pelle Svanslös lördag och söndag.

Nu jobbar jag som extraanställd servitör på Golden Hits. Golden Hits är ett underbart hus, där har jag mina vänner och kollegor. Det är ETT hus där vi alla umgås och har fantastiskt roligt på jobbet. Inga grupperingar och skitsnack. Tänk er att komma in på jobbet och man möts varje dag av öppna armar och hjärtliga skratt. Om ni gör ett besök där någon gång så kan ni se att det sitter bilder från alla som har showat på väggarna. Leta, jag finns också där.

Nu ska jag på produktionsmöte med underbara Marit Eriksson, vi har STORA planer på gång!

och apropå… han förföljer mig.

tisdag 26 oktober 2010

Johan Gustavsson tar plats på scenen

Hej!
Johan Conny Morgan Gustavsson 31 år gammal, musikalartist och singel. Sen är pappret tomt. Vad finns det att skriva om tänker jag. Inte ett jävla skit visar det sig efter 7 koppar kaffe på ett fik i Gamla Stan, personalen börjar titta snett på mig, kanske bäst att jag går… eller nej, en kopp till!

Jag tänker bjuda in er i min vardag för en stund, en vardag där jag jobbar som musikalartist, biografföreståndare samt servitör. Varje helg spelar jag i barn och familjemusikalen Bamse & Världsmästaren i Elakhet på Intiman i Stockholm. Jag är inne på mitt fjärde år på den teatern efter att ha spelat Pelle Svanslös i två olika produktioner. Det är en härlig teater, som ett andra vardagsrum, men det kommer jag skriva mer om sen.

I helgen hade vi inspelning för Zillah och Tottes Ap‐TV som kommer att sändas någon gång på TV4 i februari. Totte följer Bamse en dag på teatern och lär sig hur det fungerar på en teater. Det var jättekul att få träffa denna otroligt begåvade buktalartjej som redan som 18‐åring var med och vann Talang 2007 i TV4.

Det är otroligt kul att få spela för barn, de är så spontana och härliga; gråter när det blir läskigt, skrattar högt och hjärtligt när det är kul och helt ohämmat skriker ut spontana rop som ”Bamse, akta dig för räven, han kommer lura dig” eller när Bamse blir förstenad ”Bamse är död, jag vill gå hem nu”.

Igår var det en liten kille som hade varit och tittat på första föreställningen som vägrade gå från teatern om han inte fick träffa Bamse. Han hade med sig nio stycken nappar han ville lämna till Bamse. han var så otroligt söt och sa med liten spröd stämma ”Här får du mina nappar Bamse, för nu ska jag aldrig mer suga på en napp. Och när jag ska somna ikväll så är du det sista jag ska tänka på”. Man blir varm i hjärtat.

och apropå… Han skrämmer mig

fredag 22 oktober 2010

Varför luktar Filipstad godast?

Nu kanske ni funderar över varför jag tjatar om att Filipstad luktar godast? Eller så bryr ni er inte ett spår, men det här kommer förklaringen:

Min familj kommer från Filipstad, jag är så rotad med släkt där, så den som inte kom från Filipstad var min farmors pappa som kom från västgötaslätten (tror jag). Filipstad, till skillnad från Sunne, domineras av en stor industri: knäckebrödstillverkning. I ärlighetens namn får vi väl erkänna att vi har chipstillverkning också. Men knäckebröd ”is the shit” i Filipstad. Och när man bakar, då luktar det! Doften av nybakt bröd ligger alltså titt som tätt som en filt över staden. När det börjar närma sig jul så kan man känna doften av kanelknäcke (eller faktiskt redan förra veckan berättade mamma), men annars är Wasa Sport min favorit.

Jag bor inte längre i Filipstad, men mitt hjärta hör delvis hemma där. Jag äter knäckebröd varje dag, jag köper endast OLW chips och jag försöker ta hårt bröd när det finns om jag äter lunch ute. Det är mitt sätt att stötta min gamla hemstad.

Jag hade en fantastiskt rolig lärare på gymnasiet i Filipstad, det mest bestående minnet av hans lektioner var alla citat. Han var galen i citat, och ett fastnade alldeles speciellt mycket hos mig. Cato den äldre, en statsman i Rom avslutade alla sina framföranden i senaten med orden ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam” vilket betyder att ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. Ni känner säkert till det. Han fick igenom sin vilja till slut och Karthago utplånades.

Jag var väldigt fascinerad över kraften i hans ord. Om jag förstod historien rätt så hade han inte så många med sig från början.

När jag senare i livet skulle ut och resa så ville jag absolut till Tunisien för att se denna utplånade plats. Hans tal, som skedde för ca 2000 år sedan, påverkade alltså mitt val av semesterland 1996…

Därför vill jag på alla sätt jag kan, lyfta det positiva med landsbygden i allmänhet, Sunne i synnerhet, och även Filipstad när det är möjligt.

Nästa gång ni tänker på Filipstad så kanske inte ”bruksort” med dess, tyvärr, negativa klang är det första ni tänker, utan att ”jag har hört att det luktar nybakt bröd där”.

På samma sätt försöker jag handla i Sunne och för Sunne (och jag väljer fortfarande helt Tetra Pak-förpackningar). I alla sammanhang jag kan framhäver jag det som är positivt med min hembygd. Stället som mina barn kommer att ha i sitt hjärta.

Jag hoppas också kunna få dem att uppskatta det som de kanske tar för självklart. När vi åker hem från förskolan i Gräsmark, längs Rottnen och solen skiner så säger jag till barnen: ”Titta vad vackert det är här!”. För det är ovanligt vackert!

När vi är ute i skogen och plockar kantareller försöker jag påminna dem om hur fint vi har det.
Och när jag diskuterar med mina vänner så pratar jag gärna om ”Sagolika Sunne”.

Det som upprepas tillräckligt ofta, det blir en sanning. Ju oftare man säger att det inte finns initiativkraft i en bruksort, desto mer sant blir det. Ju oftare vi tänker att vi har alla förutsättningar för att lyckas i framtiden, desto mer skapar vi förutsättningarna och gör det möjligt.

Men, ni vet, Filipstad, det kommer alltid att lukta godast!

Tack så mycket för mig! Och ni företagare och föreningar som vill ha hjälp och stöd, ring mig gärna på 070-647 01 97, eller maila på kristina.lundberg@hush.se

Hoppas att vi ses framöver i Sunne i Värmland!

PS Det är faktiskt så att just dofter har en stor betydelse i mitt liv. När jag bodde i Italien och Skåne så saknades något, och jag kunde inte riktigt komma på vad det var (ja, snön då, men det var uppenbart). Jag kom på det en dag när jag var hemma på besök och gick i skogen. Jag saknade doften av barrskog! Det hade faktiskt viss betydelse när jag valde att flytta hem igen ...

Men själva uttrycket Filipstad luktar godast, det myntade min pappa i en bok som snart kommer ut inför Filipstads 400-årsjubileum. Tack för lånet!

torsdag 21 oktober 2010

Det ska vara häftigt att betala skatt!

En eftermiddag för många år sen satt jag och min svägerska och kollade på tv, drack lite vin och hade allmänt mysigt. Hon vände på huvudet och tog sig plötsligt åt nacken ”Aj, va ont jag fick!” sa hon. Jag minns det som om det var igår. Jag studsade upp, gick till medicinskåpet och hämtade Ipren. Fyllde på hennes vinglas, och sa ”Här, drick lite mer vin så blir det säkert bättre.” Vi fortsatte ut och åt en härlig middag… Nej, så var det faktiskt inte, det var faktiskt en av de värsta middagarna som jag nånsin ätit, men i minnet så är den på nåt sätt härlig. Hennes onda nacke gav inte med sig och vi gick hem. Hon åkte hem till Värmland och blev sämre och sämre, började kräkas och hade mer och mer ont. Till slut uppsökte hon vårdcentralen i Filipstad. Hon fick träffa en läkare som sa ”Jag kan inte utesluta hjärnblödning, det är bäst att du skyndar dig till Karlstad” (ja, det var tjänstefel, men det ska inte den här historien handla om, det lämnar jag åt Uppdrag Granskning). Hon stapplar hem på rädda och ostadiga ben, försöker få tag på nån som kan skjutsa henne till Karlstad och lyckas till slut hitta en kompis som kör henne.

Hon blir inlagd.

Under hela tiden som det här händer Ann-Sofie så har jag telefonkontakt med min bror. Vi slits mellan hopp och förtvivlan… Till slut kommer Telefonsamtalet. Jag vet att jag är på Sofiero i Helsingborg. Det är så vackert, hösten försöker ta över i trädgården, men än har inte sommaren gett upp greppet. Den där vackra tiden när färgerna fördjupas, lukterna framträder och luften blir lite lättare att andas. Men det märker jag inte just där och just då, för hon har Hjärnblödning. Hon är på väg till Uppsala. Hon måste opereras, akut. Hon har en blödning på stora kroppspulsådern, i hjärnan… Den kan brista när som helst. Livet hänger på den tunnaste silkestråd ni kan tänka er. Hon är 23 år ung och på väg att dö. Jag försökte bota henne med Ipren och vin.

Hon kommer till Uppsala och opereras där av Sveriges bästa kirurger, hon får den bästa vård man kan uppbåda och hon överlever. Hon får gå på kontroller många år efteråt, hon måste opereras ytterligare en gång eftersom man är osäker på om den lilla lagningen håller bra.
Hon jobbar som servitris och min bror, hennes pojkvän, jobbar som säljare. De är 23 år unga och har hela livet framför sig.

Tack alla ni som betalar skatt för att ni gjorde det möjligt för Ann-Sofie att få den bästa vården! Hon hade aldrig haft råd att betala för den. Hon hade blivit en av de 90 % som faktiskt dör av hjärnblödning på stora kroppspulsådern (så många tror jag att det var då i alla fall).

Nu lever hon, är kökschef på Grythyttans Gästgiveri, det har gått nio år och de fick en liten pojke i augusti. Filip hade med stor sannolikhet inte funnits om inte vi hade ett samhälle som bygger på solidaritet.

Där och då förstod jag på riktigt vilket fantastiskt land vi lever i. Om vi hade levt i ett annat land hade det varit för de rika och privilegierade att få den bästa kirurgen, nu var det behovet och inte plånboken som styrde hur och av vem hon skulle vårdas.

Och det är faktiskt så att om man betalar skatt så betyder det att man har tjänat pengar!
Se absolut inte det här som ett politiskt inlägg, se det som ett mänskligt inlägg. Alla dessa barn som drabbas av sjukdomar, som föds med handikapp eller som helt enkelt behöver lite mer stöd, de har möjlighet att få ett bra liv tack vare våra skattepengar.

Hon hade faktisk rätt, Mona Sahlin, det borde vara tufft att betala skatt!

Det är faktiskt skattepengar som finansierar de stöd som finns att söka för investeringar på landsbygden och det är skattpengar som kommer som barnbidrag. Det är också skattepengar som betalar lärare, sjuksköterskor, hemtjänst och en massa andra funktioner som vi har så stor nytta av genom livet.

Det är också skattpengar som hjälper fattiga i andra länder att leva något bättre och det är skattepengar som används för att försöka minska antalet barn som dör av svält och fattigdom. Var sjätte barn som föds i Afrika lever inte till sin fem-årsdag. Det betyder att i en förskolegrupp med 18 barn skulle 3 dö innan de hinner börja skolan...

Tänk på det, nästa gång ni sitter framför skattedeklarationen så känns det kanske lite lättare :-)

En dag till får ni stå ut med mig och mitt ”Filipstad luktar godast”!

onsdag 20 oktober 2010

Imorgon gäller det… bredband!

År 2020 bör, enligt regeringens IT-strategi, 90 % av alla svenskar har tillgång till minst 100 Mbit bredband. Det innebär att alla mil ADSL som man har lagt ner kommer att ha spelat ut sin roll. Det innebär också att EN MILJON svenskar kommer att stå utanför. 90 % låter ju så mycket, eller hur. Man kommer ju åt nästan alla då… Men en miljon låter, i alla fall i mina öron, som oändligt många fler… och alla dessa ska nöja sig med något mycket mindre?

Jag hoppas inte att mitt Sunne ska tillhöra den miljonen!

Vi har ju chansen att se till att det inte blir så. Sunne för mig är orten där man svarar: Ja, här om nånstans! På frågan om man verkligen ska våga göra en satsning.

Själv tillhör jag inte de som använder Internet så mycket privat, jag har problem med att hinna med Facebook… Men jag kollar köp och sälj-ställen nån gång och har köpt hus, bil, båt och resor såklart… I jobbet däremot har jag märkt vilken stor skillnad det är! Jag kan, vissa dagar, tjäna på att åka ner till kontoret i Grums (ca 2 timmar tor) om det är mycket jobb som ska göras uppkopplad. Ja, och vissa saker går inte ens i Västerrottna. Jag kan inte ta emot för stora mail till exempel. Det är samhällsekonomiskt olönsamt att använda mycket tid till att vänta i stället för att producera. Jag undrar hur många timmar vi går miste om varje år, kanske räknar jag på det när jag får lite tid över…

I alla fall, imorgon går startskottet (även om vi har smygstartat tidigare också) för en tuff resa, men tillsammans kan vi lyckas.

Jag och Erik, IT-chefen i Sunne, har lagt ner massor av tid för att förbereda detta möte så att det ska bli så bra som möjligt, och med så mycket information som möjligt. Vi vet vad vi vill ha sagt. Efter mötet kommer vi förhoppningsvis att säga ”Det där gick ju riktigt bra! Vi fick verkligen ut det vi ville”.

Men, jag hoppas ännu mer på att de som kommer imorgon har uppfattat vårt budskap
Jag lyssnade en gång på Claes Hallberg, en författare, ståuppare mm, som höll ett föredrag, väldigt intressant och omskakande. Poängen till slut, som han stod och hoppade och skrek ut, var:

INFORMATIONEN SKA VÄL FÖR I HELVETE INTE UT… DEN SKA JU IN!!!!

Jag försöker att tänka på det så mycket som möjligt, därför hoppas jag att det som sägs imorgon inte bara går ut, utan att det går in så att vi alla kan springa åt samma håll.

Jag vet inte hur många som har sett filmen Nemo om den lilla clownfisken som blir tillfångatagen. När han lyckas fly ut till havs igen så blir han, och tusentals andra små fiskar, fångade i ett fiskenät. Eftersom det här är ovanligt kloka fiskar så bestämmer de sig för att kämpa sig tillbaks till frihet och får alla att simma åt samma håll, bort från fartyget, till slut dras nätet mot botten och man välter fartyget. Det är så fin symbolik i den scenen. Alla dessa jättesmå fiskar gör något tillsammans och blir då starkare än människan.

Hoppas att du också tar chansen och kommer imorgon, eller har skickat en representant från ditt byalag! Tillsammans blir vi starka och vilken fantastisk resa vi har framför oss.

På fredag kommer den spännande upplösningen, varför luktar Filipstad godast?

måndag 18 oktober 2010

Hoppas att jag aldrig mer behöver åka till Moskosel!

(varning till känsliga läsare för en starkt generaliserande text nedan)

För tre år sedan var vi ute på en liten tur i Norrbotten och hamnade då i en liten pärla med det, i mina öron, udda namnet Moskosel. Moskosel hade en liten utomhusbassäng och ett supermysigt, väldigt annorlunda café. Det var så mysigt så, lite senare, när vi tittade på fastigheter i Norrbotten så hittade jag ett hus i Moskosel som jag mycket väl hade kunnat tänka mig att köpa.

Nu, efter fredagens eftermiddagssändning i P1 så hoppas jag att jag aldrig behöver åka dit mer. Det är tydligen jättesynd om de som bor i Moskosel, där vill väl inte jag bo! De har det tydligen jättejobbigt! Det vill inte jag ha! Det är tydligen jättedyrt att bo där! Ojdå, det känns ju inte alls bra. Dit vill jag inte återvända!

Debatten i P1 gällde det faktum att riksdagen hade fått ovanligt många ledamöter som var från Stockholm. Och då går det tydligen inte att bo kvar i Moskosel. För det är stockholmarnas fel att det är så bevärligt att bo i Moskosel.

Jag vet att jag är lite väl dum nu, men lika fel som Anna Kinberg Batra hade när hon ”skojade” om att lantisarna var dummare än stockholmarna, lika fel har ju vi när vi tycker att 08-orna är dummare än oss.

Det gäller alltifrån vargfrågan till infrastrukturen.

Om det är så hemskt att bo på ett ställe… flytta! Eller förändra förutsättningarna. Inte är det väl någon annans ansvar att man trivs på ett ställe? Själv tror jag att jag, trots mitt raljerande ovan, skulle stortrivas i Moskosel (fast frågan är hur välkommen jag skulle vara dit nu…).

Tillgång till oändliga vidder, fiske, Storforsen, härliga norrlänningar… och det där fina utebadet. Trygg miljö för barn att växa upp i, långt från gängbråk och dåligt inflytande (i alla fall med mycket större möjlighet att ha kontroll över barnens umgänge).

Igår fanns det ett hur till salu i Moskosel, det kostade 90 000 kronor, undrar vad jag får för det i Stockholm?

Om man vill att norrbottniabanan ska byggas, då måste man ju skapa ett behov för den. Man måste få politiker att se fördelarna med att bygga den. Man vill kanske tala gott om Norrbotten så att dessa ”okunniga” 08-or fattar att det faktiskt är ett fantastiskt ställe som alla borde besöka.

Om inte ens vi som bor på landsbygden tycker att den är bra, hur ska då någon annan tycka det? Det finns väl en anledning till att vi valt att bo där vi bor? Det finns väl en anledning till att vi inte vill flytta, fast det ibland är svårt med jobb? Vi måste försöka föra fram den anledningen oftare än vi för fram de problem som finns.

För övrigt var jag faktiskt och fick en dos storstad i helgen, och passade på att titta på en av Sunnes fantastiska skådespelare, Jakob Hultcrantz Hansson, när han spelade i Anna Karenina på Uppsala Stadsteater. Det slog mig att det var väldigt hög medelålder på publiken. Konstigt att inte denna kultur når ut till en bredare publik (i alla fall inte just den lördagen), det var som en härlig, lång rockkonsert med nakenchock och allt! Skulle tilltala min 14-årige brorsa utan problem (kanske inte nakenbiten, men rockbiten…)!

Jag bor i alla fall i Sunne på grund av det härliga kommunklimatet, den vackra naturen… och framförallt för alla sunnebors skull.

Men, igår passerade jag staden som fortfarande luktar godast.

fredag 15 oktober 2010

Sunne i Värmland, enkelt och självklart!

Igår satt jag ”utlokaliserad” i Östra Ämtervik. Ett litet projekt som vi provar för att komma närmare företagen på landsbygden. Jag tänkte nog att jag skulle hinna med både det ena och andra pappersjobbet som blivit liggande. Oj vad fel jag hade! Hela dagen var en strid ström av människor, idéer och kreativitet! Helt fantastiskt. Vi pratade affärsidéer, turism, hur man ska locka unga att bo kvar eller komma tillbaka. Jag har alltid trott stenhårt på landsbygden, och ännu mer efter gårdagen. Sjösala är en fantastisk byggnad och hela jag var full av kreativitet när jag åkte hemåt igår eftermiddag.

Jag gillar att man inser vikten av att vara en region, att man ska attrahera företag, turister och invånare till ett större ställe än ”bara” lilla Sunne. I Italien säger man att man åker till Toscana, men väl i Toscana så finns ju ett stort utbud av olika små pittoreska byar. Men Toscana är samlingsnamnet och dragplåstret. I ärlighetens namn, hur många av er kan nämna mer än en eller två ställen i Toscana? Om ens det! I England finns det en välkänd region som kallas för Lake District, där är man känd för sina fina vandringsleder och faktiskt en hel del litteratur också. Inte helt olika Värmland tänker jag…

Om man ska attrahera en familj som ska på semester så är det så mycket lättare att vara en region som attraherar, inte bara en jätteliten ort. Om man turistar i Värmland kan man åka flotte på Klarälven, besöka Vattenlandet i Sunne (jag håller tummarna stenhårt för att den satsningen fortsätter, det är ett otroligt fint arbete som Markus har gjort med det), åka till Lerinmuséet i Munkfors, eller besöka en gammal gruva i Filipstad. Det är mångfalden som kommer att vara avgörande.

Och Värmland har ett starkt varumärke i sig, utan alla aktiviteter.

När jag träffade min man Jonas 2002 bodde han i Uppsala, men han är ursprungligen från Norrbotten. Han hade aldrig varit i Värmland, men han tyckte att ”det lät så trevlig med Värmland och alla värmlänningar han träffat var så trevliga, det måste vara ett bra ställe”.

Sunne var bara en plats av många i Värmland. Så kanske är det vi värmlänningar som ska vara den största attraktionskraften. I slutändan är det hur vi pratar om vår hembygd som avgör hur andra uppfattar det. En så enkel sak som att sitta på tunnelbanan i Stockholm, småprata med sitt sällskap och kanske nämna att ”jag var på Rottneros park i helgen, du vet den där fantastiska parken som vi har i Sunne, och barnen hade toppenkul. Och butiken som finns där är helt underbar”. Det är ju inte helt omöjligt att det sitter en familj bredvid och när de planerar sin semester nästa gång så kanske de har hört din konversation och väljer Sunne, Värmland.

Jag är oändligt stolt över att vara värmlänning och mitt Värmland och det skäms jag inte för att berätta om, vitt och brett!

I förrgår såg jag också på nyheterna att man gjort en undersökning bland unga stockholmare om vad de värderar i livet. Det var väldigt intressant, pendeln har svängt från hippa IT-jobb, pengar och status till att vara i nuet. Man vill hellre jobba med hantverk, handla ekologiskt och tänka på naturen. VÄLKOMMEN TILL SUNNE, VÄRMLAND ALLA NI STOCKHOLMARE, GÖTEBORGARE OCH MALMÖITER som värderar ovanstående. Vi har det, i MÄNGDER! Fast vi har faktiskt en del hippa jobb här också, hur många vill inte vara skådespelare, producent, regissör eller konstnär… och Karlstad har jag för mig har flest reklambyråer räknat per capita. Och det är riktigt skarpa byråer också.

Men, glöm inte, Filipstad luktar godast… och Grums luktar faktiskt också gott för det mesta!

Förresten, min sexåring har ändrat sig, i förrgår var vi och hämtade markkött och nu vill han jobba som jägare…

Ha en riktigt trevlig helg!

torsdag 14 oktober 2010

Tänker vi lika, fast tvärtom?

Var i Stockholm härom helgen och hade en intressant diskussion med två väninnor, båda barndomskamrater från Filipstad. Den ena har valt att gå genom livet via Los Angeles och producentutbildning, Göteborg och IT-utbildningar, modedrottning på tv och nu senast projektledare… Den andra har, liksom jag, valt det lite annorlunda livet på landet. Vi pratade om hur man ska få människor att flytta till landsbygden.

”Visa mig en filmstjärna som valt landet så kanske jag kan tänka mig att flytta dit” sa min vän. Trots att jag kontrade med att Jonny Depp och Vanessa Paradis lever tillbakadraget på landsbygden (visserligen den franska, men så helt olik den svenska är den faktiskt inte) så kunde hon inte förstå.

Jag tycker att jag har så mycket gemensamt med massor av människor. Jag är nyfiken på allt och alla. Jag älskar storstadens puls. Jag älskar teater, film, musik.

Men jag älskar också skogen, tystnaden, stillheten… lite mer än pulsen… eller?

Vi enades om att hon kanske inte var den som man skulle locka till landet, utan de som vill något annat än att bo i ”stan”. Som inte vill kånka barnvagnar ut och in, upp och ner, hitta små gröna ”parker” som omgärdas av tung trafik.

Fast hur vet man det egentligen? Hur vet man var man kommer att trivas bäst? Jag kanske skulle trivas alldeles ypperligt i Stockholm, även med tre barn. Jag kanske bara är precis likadan som de som inte vill flytta från storstaden, jag vet vad jag har, men inte vad jag får… Just här och just nu skulle jag aldrig kunna tänka mig ett liv annat än det som jag lever. Men så är det också för dem. Vi kanske har fel båda två. Vi kanske tänker exakt lika, men tvärtom?
Jag har ju nära vänner i Malmö, Lund, Stockholm, Göteborg, Amsterdam, Modena, Nya Zeeland… Vi har valt helt olika liv, men vi trivs riktigt bra tillsammans fortfarande.

När jag var 17 år träffade jag en kille och vi flyttade ihop i en stuga mitt i skogen (igen, med utedass, men vi hade faktiskt rinnande vatten, utom den sommaren som det var så torrt, då fick jag hämta vatten i dunkar hos mamma, 17 kilometer bort).

Jag trodde inte att jag skulle överleva en sekund eftersom jag var övertygad om att ”jag var en stadstjej”. Men när jag kom till Lugnet som stugan hette så förändrades allt. Jag älskade livet där! Den läxan lärde mig att inte begränsa mig själv med förutfattade meningar, vare sig om mig själv eller om andra.

Samtidigt så ville jag ut och se världen, så jag lämnade mitt torp på landet efter ett par år. Jag reste, läste och flyttade runt. För det var rätt för mig just där och just då.

Men så småningom, när det var dags att ”slå sig till ro”, valde jag att leva på landet med lugnet och stillheten. Några helger om året tankar jag mitt storstadskonto med en härlig vistelse i någon av ”storstäderna” som vi har i Sverige.

Hur förmedlar man detta? Hur får man folk att ta steget, att våga?

Jag lever efter devisen ”Jag kan bara ångra det som jag aldrig gjorde” och hittills har jag levt ett bra och härligt liv.

Och skulle jag, mot förmodan, vilja flytta i framtiden, jamen då gör jag väl det!
Men just här och just nu – så är Sunne mina drömmars stad!

Fast det i år är 15 år sedan jag definitivt flyttade från Filipstad så luktar det fortfarande godast där!

onsdag 13 oktober 2010

Startade jag eget för att jag bor i Sunne?

Jo, jag trivdes på Tetra Pak, jag sa många gånger att det är ”världens bästa arbetsgivare”. Men, med tiden ville jag mer, jag ville utvecklas och växa mer eller i alla fall på ett annat sätt än jag kunde göra där. Jag gick en ledarskapsutbildning som heter ExeQtive och som bara vänder sig till kvinnor och där upptäckte jag att jag hade drivkrafter som nästan tvingade mig att ta steget till eget företagande.

Visst, jag är uppvuxen med en pappa som var egen företagare ända sen jag var i 10-årsåldern, min fantastiske farfar startade företag när han blev pensionär som han drev ända till sin död (han ville också att det skulle hända nåt hela tiden). Men pappas företagande snarare skrämde mig bort från den banan. Inte ville jag offra familj och vänner för att driva ett företag?
Fast, under en skogspromenad (man tänker så bra när man går!) så slog det mig. Jag vill bli min egen. Jag vill stå mina egna risker och jag vill skörda frukterna av mitt arbete!

När mitt andra barn föddes så odlade jag dessa tankar. När han var ett år så åkte hela familjen på vårt livs äventyr. Vi tog hela familjen, en treåring, en ettåring och två katter som var födda i Skåne och knappt hunnit acklimatisera sig till den värmländska vintern och åkte till vår stuga i Norrbotten. Många var de som tyckte att vi var galna. Och det tyckte kanske jag också när det var 27 grader kallt, kolsvart ute och jag var tvungen att gå på dass…

Inget rinnande vatten, ingen telefon och ingen TV. Under fem månader levde vi så och det var helt fantastiskt. Dagarna började med frukost (inte helt otippat), vi packade matsäck och sen begav vi oss ut med skotern eller på skidor. Vi lagade lunch över öppen eld vid någon sjö, där fiskade vi, lekte och hade det underbart i mellan fem och åtta timmar. När vi kom hem var det dags för middag och sen var man så trött att det blev väldigt tidiga kvällar.

Mina tankar växte på eget företagande och när jag kom hem till Sunne tog jag mod till mig, sa upp mig och startade mitt företag.

Jag har inte ångrat en sekund. Förutsättningen för det har naturligtvis varit att min man har stöttat mig varje steg. När vi fick vårt tredje barn har vi delat på föräldraledigheten från dag ett (och vi har klarat det trots att jag ammat och utan bröstpump!).

Jag gjorde det, och jag behövde inte offra familj och vänner på kuppen!

Hur kom det sig då att jag tog steget? Hade kanske företagsklimatet i Sunne påverkat mig? Inte helt omöjligt. Här finns en tradition av företagande, det är tillåtet att prova och det är tillåtet att misslyckas. Om jag hade bott någon annanstans kanske jag inte alls vågat ta steget… Men det är spekulationer. Det kanske har funnits i mig hela tiden?

När jag fick mitt nuvarande jobb så fick jag frågan om jag tror att det är en förutsättning för företagande att man har det i släkten. Det tror jag verkligen inte, däremot tror jag att vägen blir kortare till beslut om man ser ungefär vad som krävs. Man har kanske möjlighet med mer stöttning från släkten också. Men i grunden tror jag att klimatet där du bor kan ge dig rätta förutsättningar att försöka… och förhoppningsvis även lyckas. Där har vi på Näringslivsenheten en stor uppgift, identifiera de som är potentiella företagare och se till att de, när det behövs, får den stöttning som de behöver om den inte finns på annat sätt runtomkring.

Man kan bara ångra det man inte har gjort…

Förresten, Sunne har bäst företagsklimat, men Filipstad luktar godast!

PS Min sexårige son däremot, kommer inte att följa i mammas fotspår. Han deklarerade tydligt för mig att han skulle bli läkare och brandman… och polis. För han tänkte ha ett jobb ”där man gör något och inte bara sitter framför en dator”.

tisdag 12 oktober 2010

Sanslöst Sagolika Sunne!

Det finns ingen plats på jorden som jag varit eller bott på som jag trivts så mycket som denna. Jag började jobba på Tetra Pak och där hade jag de mest fantastiska arbetskamrater man kan tänka sig. Alltid roliga diskussioner kring fikabordet och en chef som tog sig tid att sitta ner och dricka en kopp kaffe och småprata. En nog så viktig egenskap för en ledare. Stämningen på kontoret och runt fikabordet var på topp. Äntligen var jag hemma!

När jag kom till Sunne hade jag flyttat 18 gånger på 13 år, bland annat har flytten gått till två europeiska länder, tre län i Sverige och en hel del studentlyor. Jag hade levt mina äventyr!

Jag hoppas och tror att jag känt mig lika välkommen här om jag inte hade varit svensk och blond! Jag hoppas och tror att man är lika öppen mot andra kulturer som man varit mot mig. I Lund bodde jag i ett område där integrationen hade lyckats till 100 % skulle jag vilja påstå. Svenska och polska läkare bodde granne med den grekiska familjen och den libanesiske ensamstående 3-barnspappan. I styrelsen för bostadsrättsföreningen var det bara jag som pratade svenska (ok då, det var en infödd skåning med också, men han pratade faktiskt inte svenska enligt min definition!). Oj vilka roliga gårdsfester vi hade, och vilka bufféer som dukades upp.

Under min studenttid levde jag bokstavligen på bröd och vatten ett år och sparade på så sätt ihop till en två månader lång resa till Afrika. Resan gick genom länder som Kenya, Uganda, Tanzania, Malawi, Zambia, Zimbabwe, och en illegal avstickare till Moçambique. Då såg jag med egna ögon hur fruktansvärt olika förhållanden vi lever under. Vilka olika förutsättningar barn har när de växer upp. Inte på grund av religion eller tradition, utan på grund av i vilken del av världen man råkar vara född. Och trots denna oerhörda fattigdom, eller kanske på grund av den var man så vänlig mot alla oss turister. Vi fick citroner, bananer och gästvänlighet.

Ok, en gång i Uganda fruktade jag verkligen för mitt liv. Vi hade blivit varnade för att vi inte skulle ha kameror eller plånböcker framme i bussen om vi blev stoppade i poliskontroller, framförallt på eftermiddagarna hände det att man kunde bli av med det som var mest begärligt. Inte konstigt, dessa människor kanske hade en HIV-sjuk fru hemma (ca 50 % risk), stampat jordgolv och fem barn att försörja. I alla fall, vi kom till lägret som vi skulle stanna vid, men det hade brunnit upp! Vi fortsatte med bussen en stund, men till slut ville chauffören sova. Vi var tvungna att stanna vid vägen, mitt ute på den ugandiska landsbygden. Mitt i natten vaknade vi av att det var röster utanför och slag på vår dörr. Vi låg andlöst tysta…


”Open the door” sa en myndig stämma. ”No” svarade vår chaufför (som var en gigantisk man från Nya Zeeland som säkert vägde 200 kg och hade den mörkaste stämma som jag någonsin hört). Knackandet fortsatte. Jag låg längst bak i bussen, med fönstret öppet. Jag förstod att om de inte tog sig in genom dörren så var mitt fönster näst på tur. Jag tänker inte ljuga, jag skakade av skräck. Av någon anledning som jag absolut inte fattar idag så reste jag mig försiktigt, försiktigt upp och lyfte undan gardinen för att se vilka det var därute. Jag blev inte lugnare när jag såg en grupp på 6-8 män, fullt utrustade med automatvapen och hela armékittet. Jag ville bara gråta (kanske gjorde jag det också, jag minns faktiskt inte).


De fortsatte tjata på vår chaufför, men efter en evighet så försvann de i natten. Kanske visste de inte vad som väntade inne i bussen och vågade inte ta chansen. Jag vet än idag inte hur nära vi var att bli tillfångatagna eller kanske ännu värre. Tur att mamma inte visste nåt!
Jag var faktiskt glad när vi lämnade Uganda.

landsbygden och dess förutsättningar kan se så otroligt olika ut beroende på var i världen man befinner sig. Vi har i och för sig inga exotiska lejon här, men vi kan stoltsera med en och annan varg och björn. Och vi har frihet, rikedom och enorma naturresurser! Låt oss välkomna det nya och annorlunda, vara nyfiken på vart förändring och mångfald kan bära oss. Låt oss ta tillvara på detta och bygga på ett ännu bättre Sunne, ett ännu bättre Värmland, ett bättre Sverige och en bättre värld!

Avslutningsvis… Filipstad luktar godast!

måndag 11 oktober 2010

Otillgängligheten gjorde att jag valde Sunne!

Kristina Lundberg heter jag, är 35 år ung och bor i vackra Västerrottna med min man, våra tre barn och två katter. Jag delar min arbetstid mellan att vara egen företagare som konsult inom ISO-certifieringar och verksamhetsutveckling och sen den 1 juni har jag också mitt drömjobb: som näringslivs- och landsbygdsrådgivare i Sunne.

Jag brinner för utveckling, i det stora och i det lilla! Nya projekt och idéer är lika viktigt för min existens som mat, vatten och vila.

Rubriken låter lite konstig, visst gör den? Men faktum är att när jag fått jobb på Tetra Pak i Sunne hösten 2002 och letade boende i Karlstad (för det gick ju bara inte att bo i en mindre stad än Karlstad tyckte jag just där och just då) så insåg jag att jag måste ha bil för att kunna jobba i Sunne. Inte hade jag lust att sitta och köra bort min fritid?

Jag var helt enkelt tvingad att välja mellan bil, pendling och liv i ”stora” staden eller gångavstånd till jobbet, rimliga bostadskostnader och fantastiskt rikt fritidsliv (ok, det är lätt att skriva det åtta år senare, jag hade ju ingen aning om vad som väntade mig om jag valde Sunne, mer än att jag skulle slippa pendla, men det låter så mycket bättre att ställa upp jämförelserna såhär).

Jag har alltid hoppat på nya utmaningar, så det gjorde jag nu också (alltså utmaningen att flytta till en okänd liten ort... det var en utmaning för mig just där och just då). Jag ringde det kommunala bostadsbolaget, fick direkt en trea på nedre botten med egen uteplats och parkering alldeles intill. En omöjlighet i storstäderna. Jag började redan då omvärdera min trångsynthet kring mindre orter.

När jag väl hade tagit steget till den lilla orten så var steget ut på landet väldigt självklart!
Nu vill jag inte med detta första inlägg säga att vi inte behöver förbättra kommunikationerna, tvärtom, det är en mycket viktig fråga för landsbygdens överlevnad.

Jag vet också att det är bostadsbrist i Sunne, men i relation till mina tidigare lägenhetsjakter i till exempel Lund så var det väldigt enkelt att få tag på ett första boende.

Det gäller för oss som bor på landsbygden att hela tiden, i alla sammanhang framhäva det som är positivt med livet på landet, det är bara då vi kan locka hit fler!

Jag älskar mitt Sunne! Men, Filipstad, där jag är född och uppvuxen, det luktar ALLTID godast!

fredag 8 oktober 2010

JAG GJORDE DET!

Va?! Har jag redan bloggat i två veckor? Men jag som skulle skriva om så mycket! Prioriterade jag verkligen rätt nu? Kanske ska jag öppna en egen blogg efter detta, för det här var ju faktiskt roligt. I så fall kan den heta Brunettmoris och så kan jag lägga in en massa bilder från min vardag. Det blir nog inte många märkeskläder och modemagasin där inte. Istället skriver jag kanske om FRG, religion, motorsport, Värmlands första riktiga LLA, personligheter, konserter, närradion, jobb- och föreningsminnen… Listan kan göras lång. Nu har jag ju fått smak på det här! Nej, allvarligt talat skulle jag inte orka blogga kontinuerligt. Det är nämligen inte helt lätt att få ett par timmar ”över” varje dag. Fullständigt ohållbart i längden med tanke på att man har en familj, ett hem, en hel del jobb och andra intressen.

Dessa två veckor har varit väldigt intensiva och med så kort förberedelse inför varje inlägg (läs: kvällen innan det skulle läggas ut), så har det varit en utmaning att få till ett bra språk och ett någorlunda intressant innehåll. Samtidigt har det varit väldigt bra att ha tidspress. Nu har jag något att skylla på om det blev dåligt och så hann jag inte jaga upp mig lika mycket som jag skulle ha gjort om jag vetat det långt innan. Men fotona skulle jag kunnat ha valt med bättre omsorg ifall jag hade haft mer tid. För att ingen skulle ”drabbas” av att jag bloggade, så valde jag att inte namnge några personer eller lägga ut några närbilder på andra än oss i familjen.

Det blev mer ett slags krönikor än ordinära blogginlägg, men det var ett medvetet val. Ambitionen var att skriva om mitt liv i Sunne med både humor och eftertanke samtidigt som jag ville variera ämnena så att de flesta skulle finna åtminstone något inlägg intressant. Kanske har jag lyckats, kanske inte. Jag är i alla fall väldigt tacksam för att jag på detta sätt fått vara en tillfällig gäst i ditt liv. Jag överlevde! Nu är jag en erfarenhet rikare och självförtroendet har faktiskt stärkts lite på grund av alla snälla kommentarer som jag fått från er här på bloggen, facebook, mejl och irl. Dessutom har jag numera nytvättade mattor i gillestugan. ;-) Imorgon ska jag fira med att gå till Play Palace, återuppliva gamla minnen och lyssna till Snowstorm när de förhoppningsvis spelar Hon älskar snabbt, Sommarnatt, Streetwalker och Lämna mig inte ensam. Nästa vecka ska jag ta nya tag med nya uppdrag, men det är en annan historia. Här återstår nu bara att önska dig allt gott framöver, du unika och värdefulla medmänniska. TACK och FÖRLÅT! / Maria ”Moris” Bornstedt

OBS! Eventuella klagomål på mina blogginlägg skrives i denna ruta: □ Texta tydligt!

torsdag 7 oktober 2010

Fotografiskt minne

Det är så roligt att ta kort! Man kan fotografera människor, händelser, byggnader och sevärdheter som sedan finns kvar som minnen för livet. Glöm inte skriva vad korten föreställer bara! Det som känns självklart nu kommer man kanske inte ihåg en tid senare. Några väljer att ta mer konstnärliga eller natursköna bilder. Motiven kan varieras i det oändliga. Har man riktig tur så lyckas man fånga ett riktigt speciellt ögonblick. Hittills har jag haft billiga kompakt- och digitalkameror och numera använder jag bara mobiltelefonen. Det är ju den jag nästan alltid har med mig. Någon gång ska jag köpa en riktig systemkamera, så att jag kan börja ta sådana foton som jag egentligen vill. Om jag gör slag i saken och skaffar en bra kamera så ska jag ta fler naturbilder och porträtt. Det vore roligt att få förverkliga ännu en av mina drömmar och ordna en utställning, eventuellt tillsammans med några vänner.

Eftersom detta är Sunnebloggen, så lägger jag ut några minnesbilder från just Sunne. Inte för att visa mina talanger som fotograf, då de är av ganska dålig kvalitet, men de kanske kan väcka lite nostalgi. Tyvärr sviker minnet i vissa avseenden. Minns du..?
Dahlqvists plåt på Fabriksgatan alldeles innan det revs, maj 1991.
Här ska huset intill Vivo på Haga rivas, 1992. Låg inte Sten på Haga i detta gula hus först?
Gamla Br. Bergströms bilverkstad, där Sallahuset nu ligger, 1992.
Sista öppetdag för Statoil, gamla Esso, vid Brårudsvägen 1. Var det möjligen nyårsafton 1996?
Första spadtaget för nya Fryxellska skolan, 2002.
Kvarngatans pizzeria hade öppet in i det sista! I april 2004 hade nästan halva huset rivits, men verksamheten var ännu i full gång.

onsdag 6 oktober 2010

Säg det med en sång

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv. Nästan alla i min familj spelade och sjöng när jag var liten. Samtliga, utom morfar, var medlemmar i en frikyrka och på mötena var det mycket sång och musik. Farfar var med och bildade Sångarbröderna, som pappa fortfarande är med i. Farmor sjöng i Sångarsystrarna och mormor åkte runt och sjöng i Ekshärad med omnejd. Hon gav även ut en kassett där hon spelade luta och pappa elorgel. Mamma var med och körade. Morfar rökte pipa.
Själv var jag med i olika barnkörer och så spelade jag lite på vår elorgel. I mellanstadiet började jag gitarrkurs. Det tog inte lång tid innan jag slutade. Jag har nämligen alltid gett upp om jag inte kunnat något fläckfritt från början. Än idag försöker jag övertyga mig själv om att jag faktiskt måste träna på visa saker. Att sjunga fixade jag dock ganska bra, utan att öva allt för mycket. Det var därför roligt att vara med i skolkören och framförallt i Kyrkans ungdomskör. Där hade jag äran och förmånen att få ha kantor Lars E Wistrand som körledare. Han är nog mest känd som ledare för en av Sveriges äldsta manskörer, Sunne manskör, vilka vi främst brukar lyssna till vid kyrktrappan varje valborgsmässoafton. Lazarus, som vi kallade honom, var en väldigt kunnig körledare med glimten i ögat. Bästa minnet från Kyrkans ungdomskör, förutom herr Wistrand själv, var när vi och några andra körer sjöng i en tv-sändning från Sunne kyrka. Mycket spännande!
När jag gick i gymnasiet på Brobyskolan hade vi en kulturdag och jag tog chansen att uppträda med eget material. Under flera år skrev jag nämligen väldigt bra dikter och komponerade suveräna sånger. Tyvärr har jag nog tappat bort det färdiga materialet, för nu hittar jag bara banala utkast. För inte är väl detta..?

I vuxen ålder har det blivit alldeles för lite körsång för min del. Vid ett par tillfällen har jag deltagit i kördagar med Ton i ton, Västra Ämterviks bykör. Kördagar går till som så att man övar hela dagen och avslutar med ett framträdande på kvällen. Intensivt för både stämband, huvud och kropp, men väldigt roligt. Det blir en hel del skratt sådana dagar, både för att det är skoj och för att man blir så trött. Med Ton i ton har jag mitt absolut bästa körminne - Toner för miljoner i Globen, Stockholm. Det var en körgala med ca 4000 körsångare, Rickard Sjöberg som programledare och artister som Carola, Orup och Tommy Körberg. Vi hade tränat ganska länge och för att kunna öva hemma så hade vi fått en cd där alla stämmor fanns inspelade. Känslan när vi kom till Globen kan jag inte beskriva med ord. Det vällde in människor från hela landet och alla sjöng för full hals. Tillsammans skapade vi, som aldrig träffats innan, något mycket vackert. När vi övade under dagen låg sången kvar och liksom dallrade i luften efter att alla, på given signal, slutat sjunga. Kvällen blev en succé och nån vecka senare sändes galan i TV4.

I höst har jag faktiskt börjat i kör igen! Förutom nöjet att sjunga så får jag hjärngympa också. Det gäller att vara uppmärksam när man ska lära sig alla nya stämmor. Dessutom är flera av medlemmarna i kören från andra länder, så förutom svenska sånger sjunger vi på engelska, norska, tyska och holländska. För att stämmorna ska sitta så smygtränar jag lite vid pianot mellan övningarna. Sonen har stått bredvid och imponerats av att man kan veta hur melodin ska låta enbart genom att titta på noter. Även han sjunger nu i kör och förra veckan fick han en egen pärm med noter! Själv berikades jag med ännu ett härligt sångminne. Jag fick nämligen äran att kompa på piano medan sonen sjöng sina sånger från sin kör. Han såg så stolt ut! Men mamma, hon var stoltast av dem alla.

tisdag 5 oktober 2010

Moris & The Knutters

En gång när jag stod ute på torget i Sunne, diggade jag till en låt som spelades från en bil. Inget ovanligt i sig, men denna gång tyckte en killkompis att jag såg ut som en moraklocka där jag stod och vickade på huvudet i sidled. Så gick det till när jag kom att kallas för Moraklockan. En klasskompis tyckte att det var alldeles för långt, så det fick bli Moris istället. Det har de flesta av mina närmaste vänner kallar mig sedan dess och för mig är det liksom mitt rätta jag. Ibland när jag känner för att ta en paus från vardagens plikter så säger jag att jag måste bara få vara Moris för en stund.


Sommartid åker jag gärna motorcykel som avkoppling. Under tonåren hade många av mina vänner mc och nu har jag en egen motorcykel som jag kört många mil med. Maken får vara mitt körkort, eftersom jag bara har körkortstillstånd och således övningskör med honom som handledare. Jag tänkte ta körkort och klarade faktiskt teorin för ett par år sedan, men tiden flög iväg och plötsligt hade mer än ett år passerat och jag skulle tvingas göra om provet innan jag kunde få köra upp. Sedan blev jag ju av med jobbet också. Det kostar en hel del pengar att ta körkort, så jag får nog vänta tills jag får en anställning igen. DÅ ska jag bocka av ”ta mc-kort” på listan.

Min pärla är en svart och grå Suzuki GSX 750 F av årsmodell -90. Visst börjar den få några år på nacken, men det är en sådan jag velat ha i många år. Dessutom är den relativt billig i inköp. Den matchar makens väldigt bra också, för även han har en grå och svart hoj. Visserligen en Harley Davidson Fat Boy, men ändå. Vi brukar skratta åt att han har en iron horse och jag en plastcykel, men det spelar inte så stor roll egentligen. De är båda roliga att åka med, fast på olika sätt. Grabben tycker också att det är kul att åka motorcykel så nu har han fått sig en hjälm, knuttejacka och skinnbrallor med snörning i sidorna. Min man har även köpt handtag som han fäster runt kroppen med hjälp av kraftig kardborre. Där kan sonen hålla i sig medan han åker bakpå. Fast det får inte bli för långa rundor, då somnar han och börjar kana i sidled. Inte bra alls.


Det bästa med att åka båge är att själva körningen är rolig och att man känner temperaturväxlingar och olika dofter från omgivningarna. Dessutom blir det en lite speciell gemenskap knuttar emellan. Man hälsar alltid när man möter andra på två hjul eller byter några ord när man rastar. Det är skönt att accelerera men inte att köra fort. Jag miste en av mina vänner i en mc-olycka för 14 år sedan och efter det insåg jag min egen dödlighet på ett helt annat sätt. Sedan tror jag att man blir lite mer försiktig när man är förälder också. Man har ett ansvar att hålla sig vid liv inte bara för sin egen skull utan även för sitt/sina barns. Tyvärr är mc-säsongen alldeles för kort, men det får man ta om man ska bo i Sverige och i gengäld få uppleva alla härliga årstider. Hoppas vi ses ute på vägarna till våren. And, hey! Let’s be careful out there!

måndag 4 oktober 2010

Forza Sunne!

Under första halvan av 90-talet var jag ett troget Sunne IK-fan, medlem i supporterklubben och ständig deltagare i hejarklacken. Jag kunde alla ramsor utantill och skrålade med i dem för full hals samtidigt som jag klappade händerna ömma. ”Vi är Sunne-fans allihopa!”, ”Andra sida är ni klara? Jajamensan, fattas bara!” eller ”Jon, Jon vår kanon är så cool i anfallszon!”. På onsdagar var det after hockey på Hotell Selma Lagerlöf. Min arbetskamrat från Life Center och jag hängde även med på bussresor som gick till SIK:s bortamatcher mot lag som IK Viking i Hagfors, Arvika HC och Karlskoga HC. Känslorna var heta, mycket på grund av att det typ alltid var derby eftersom lagen bodde så nära varandra. Allra hetast var det när Sunne mötte Grums IK eller IFK Munkfors och ibland blev man nästan ovän med någon för att man hejade på ”fel” lag. Vi hade dock som policy att alltid uppträda så sportsligt som möjligt. Var det någon som gick över gränsen så fick denne sig ett snack med klackens ledare efteråt.

Bussresorna var ett äventyr i sig. Mest minns jag nog incidenten när bussen stannade vid Annefors för en kisspaus. En av resenärerna tog lite längre tid på sig än övriga, men det märkte ingen. Bussen drog vidare till Klingevi ishall i Munkfors och först när vi var framme insåg vi att vi var en man kort. Som tur var gick trafiken tät över höjden, så han fick lift med några andra som skulle se matchen. En annan gång var vi i Ängevi ishall i Forshaga och fick bananer kastade mot oss från deras hejarklack. Eftersom de var yngre än oss, så gav vi igen genom att skandera ”Ge dem ett dagis!”. Där fick de sig! När vi skulle åka hem kom de efter och bombade bussen med råa ägg. Det var mindre kul, men oftast hade vi jätterolig.

Mina vänner visste att jag älskade SIK och på min möhippa fick jag en matchtröja med spelarnas autografer. Så plötsligt, för några år sedan, tröttnade jag på ishockey. Delvis berodde det nog på att jag inte kände så många i laget längre och att det var för långt till bortamatcherna. Jag tyckte också att attityden var alldeles för hård, spelet för rått och att det skreks och svors alldeles för mycket. Vet inte riktigt om det var hockeyn eller jag som förändrades, men jag tappade i alla fall hockeyintresset och slutade gå på matcherna. I framtiden skulle jag bara vistas i Helmia Arena vid allmänhetens åkning.

Nu har min son börjat på Tre kronors hockeyskola. Det var faktiskt min gamla SIK-idol och numera granne som hjälpte oss att fixa till hans klubba. Han förklarade för maken hur klubban skulle hållas för att man skulle få rätt känsla i skotten. Jag hoppades i hemlighet att han inte alls skulle få rätt känsla utan tycka att det var tråkigt och sluta med hockey om ett par år. Nåja, eftersom jag ju ändå är intresserad av grabbens aktiviteter, så blev jag motvilligt med till ishallen. Vi fick veta att han troligen ska spela match längre fram i vinter. Åh, vad roligt det ska bli att se min lilla älskling spela hockey. Jag längtar redan! ”Forza Sunne, olé olé ole´!!!”

fredag 1 oktober 2010

Sunnemârten

Idag är det den traditionella höstmârten i Sunne. För många är det en hemvändardag med chans att träffa gamla vänner och bekanta. Ofta blir det trångt mellan marknadsstånden, då människor stannar till för att byta några ord. Man blänger lite irriterat på dem som haft det dåliga omdömet att stanna precis mitt i vägen. Några meter senare möter man själv nån man inte sett på länge och stannar naturligtvis till. När man står där riskerar man att bli knuffad, få hälsenan påkörd av en barnvagn eller råka trampa på en hund ifall man obetänksamt flyttar sig åt sidan. Trots det är det många som ser fram emot första fredagen i oktober och första fredagen i maj då det är Sunnemârten. De allra flesta köper marknadskarameller, strumpor och ”renkorv, älgkorv, skepparkorv” av Vild-Hasse. Är man småbarnsförälder så åker man troligen på ett inköp av nån stor ballong som trasslar in sig bland övriga marknadsbesökare. Och man lär konstigt nog inte av tidigare misstag. Ballongen inhandlas alltid i början av marknadsrundan.


Jag är uppväxt med marknader. Mina föräldrar åkte runt Värmland med omnejd och sålde mestadels skivor och kassetter med andlig musik. Det var bara att hänga med. Visst var det jobbigt och ibland kallt att vara ute på marknad hela dagen, men oftast tyckte jag att det var jätteroligt. Jag gick runt och kollade på alla saker, pratade med andra knallar vi lärt känna eller så hjälpte jag till bakom disken. När det var flerdagarsmarknad så låg vi ibland över på orten i vår husvagn. Det var jättemysigt och jag älskade att sova i husvagnen.

Nuförtiden blir det inte så många marknader för min del, men Torsby- och Sunnemârten missar jag inte. Det ska bli så roligt att få se sonens ögon lysa av glädje när han åker karusell idag. Själv ska jag fika, prata med folk och vara en sån där jobbigt tråkig mamma som aldrig kommer fram till tivolit, trots att sonen drar i kläderna och skriker ”KOM NU RA!”. Har jag riktig tur så slipper jag köpa någon ballong, men om grabben nu vill ha en så faller jag garanterat till föga. Det är han värd. Kanske blir det lite kyligt ute på mârten, så nu klär vi på oss ordentligt och har en trevlig dag med kära återseenden och kanske ett och annat fynd. Eller som de säger i Arvika: Hej på mârten!