måndag 29 november 2010

Om drömmar, vägbyggen och att sitta still

Jag har haft två stora drömmar här i livet. Den ena består i att bygga ett torn. Fråga mig inte varför, jag är varken älgjägare eller älg. Men bara känslan av att bygga ett torn ger mitt inre en viss tillfredställelse. Kanske är det konstruktionsmässiga som lockar, eller själva letandet efter byggbitar? Jag har nämligen en bild framför mig hur det hela kommer att se ut: Det är byggt av kvistar och grenar, krokiga och knotiga. Alltså bitar som själva valt sin frihet alltmedan trädet, deras före detta herre, står kvar och surar. Helst ska det hela knytas ihop med något upphittad och av egna händer tovat garn - och runt omkring ska byggnadsverket pyntas med mossa och grenar så att det egentligen inte ser ut som ett torn utan kanske är mera likt en kulle. Mossan och tornets förmodade mjuka form består troligtvis av min egen insikt och känsla av att det hela vid första klätterförsök omedelbart skulle ramla ihop som ett korthus – och jag har som livshållning att alltid försöka landa så mjukt som det går. Så med lite mossa under gumpen skulle tornet inte vara lika farligt om man säger som så.


Detta är nu ett projekt som säkerligen aldrig kommer färdigställas, men i drömmen står det praktfullt på en kulle, mossgrönt i färgen, med utsikt över hela Fryksdalen och omsvept av fågelsång. För i mossan har en massa småfåglar byggt sina bon.

En annan dröm bestod av att en gång bygga en väg. Den har nu blivit av. Jag fick hjälp av två Ämterviks-pôjker: Jonas Bergström (lastbil) och Thomas Gunnarsson (grävmaskin). Det är imponerande att se hur dessa duktiga chaufförer behärskar sina fordon. Inte ett gruskorn hamnade snett och nejden fick ett skönhetslyft man knappt trodde var möjligt. Dessutom stagade vi upp min gamla lada så att den förhoppningsvis står min livstid ut.

Puh. Det har varit en hektisk vecka med Utnämning till Årets Värmlänning (jag känner mig oerhört hedrad) vägbygge och låtskrivande. Därför är det på söndagsförmiddagen så skönt och inspirerande att gå i kyrkan, bara sitta still, lyssna på kyrkokören, lite förstrött mumla med i någon psalm och ta del av vår församlings eminente präst Joachim Blomkvist ord. Efter det är man som en helt ny människa, eller åtminstone inte riktigt som förut.

fredag 26 november 2010

Världspremiär - "Svarta moln över hela helvetet"!

Min käre broder Samuel Samuelsson, är liksom jag konstnär fast inom bildkonstens område. Han gjorde för något år sedan en målning med den fantastiska titeln: ”Svarta moln över hela helvetet”. Jag föll som en fura och tänkte genast att jag någon gång måste skriva en sång med den titeln – och idag blev den klar!

Jag har spelat in en vansinnigt enkel demo som det förhoppningsvis går att lyssna till.

Jag tycker faktiskt att låten blev ganska fräck och om man sedan tänker in ett band-komp så är det kanske inte helt omöjligt att den överlever vintern.

Spännande!

Lyssna på Svarta moln över hela helvetet

Svarta moln

Jag kommer aldrig nånsin ge mig
fast jag nog aldrig kommer fram
Vägen är så lång och krokig
byggd av stenhård Makadam
och månen högt där upp i himlen
den liksom hänger på en spik
En ensam båt på havet
söker lugnets lugna vik


Och kylan biter hårt i kinden
så fort den får en liten chans
och kvar finns alltid önskan
att va nån annan, annanstans
men tårarna är också vatten
liksom den snö som faller snart
Tio steg i luften
sen är mästerverket klart


Det är svarta moln över hela helvetet
Svarta moln över hela helvetet
säg var är nu den sol
du som sken så fint i fjol
Nu är det svarta moln över hela helvetet


Sanningen är stor och vacker
och bor i änglars högra hand
men tusen frågor stampar takten
och sätter tankarna i brand
Var tog den mjuka vägen vägen
nu lyser bristernas logik
Olyckskorpar kraxar
när Himlajord förvandlas till ett skrik

Längtans fågel bär en strimma
från ett nyss förkolnat ljus
Som ett ödsligt rop i natten
en rad av obebodda hus
Nånstans i skogen ligger vattnet
och mitt i sjön en liten ö
Det är där som vi ska leva
det är där som vi en gång ska dö


Tiden tickar oförtrutet
en sång för varje liten själ
det är som någon ger ett tecken
jag hoppas att den vill oss väl
Vissa stunder är så stora
andra är så ynkligt små
På andra sidan bäcken
så verkar himlen alltid blå


Det är svarta moln…



torsdag 25 november 2010

Ska du va mä å rulle?

Livet består inte enbart av nöjen, utan man måste ju ha lite kul ibland också – och då rullar man köttbullar! Eller som den store stjärnkocken Tore Wretman en gång sa: ”All glädje utan rotmos är konstlad glädje!” jag är alltså väldigt intresserad av matlagning och tror att det intresset kommer från min uppväxt. I mitt föräldrahem bodde jag, min bror och mina föräldrar på den övre våningen i huset och på den nedre bodde min farfar och farmor. Det bestående minnet från den tiden är allt matos, att det alltid lagades mat någonstans i huset - och farmor var den bäste. Där serverades det söndagsstekar värda namnet alltid klockan 16.00 - och jag kan fortfarande se hennes lilla runda figur framför mig när jag blundar, hur hon står vid köksbänken och rullar köttbullar samtidigt som hon nynnar på ”Barnatro”.


Vackert! Därför är jag lite extra glad så här i slutet av november för då har jag mitt alldeles egna ”köttbullsrull”. Ulf Bråth, en gammal kär vän och kock på Café August i Karlstad ringer varje år och säger: ”Ska du va mä å rulle!?” och jag tackar ju förstås ja. Detta som en sorts hyllning till min farmor och hela min uppväxt, men samtidigt är det stort för mig att för någon dag på året ingå i ett arbetslag som lagar i ordning ett julbord. Onsdagens rullning innebar att cirka 900 köttbullar fick se dagens ljus. Inte illa och många gommar kommer säkert att bli nöjda, får vi hoppas.

Tidigare i höst fiskade jag och Ulf kräftor till Café August kräftskiva. Det visade sig att det formligen kryllade av kräftor i Fryken. Ungefär 26 kilo släpades upp, kokades – och resultatet skulle ju till och med konstnären Carl Larsson säkerligen varit nöjd med. Detta är det stora med livet anser jag, dessa skiftningar. Att vara musiker och låtskrivare är i mångt och mycket en ganska ensam tillvaro. Författaren Claes Östergren sa en gång att en författare är en person som klarar av att stå ut med sin ensamhet och det tycker jag nog att även jag kan instämma med. Men med lite kräftor, köttbullar och några skratt i goda vänners lag blir allting så mycket lättare – och novemberkylan och mörkret känns inte alls så betungande. Sedan kan man återgå till att skriva nya låtar med ny energi och nya idéer.

onsdag 24 november 2010

Dagens bloggare - Årets Värmläning !

Omtumlande är ordet. Årets Värmlänning. Jo man tackar ja!

Jag måste erkänna att när Ingemar Eliasson (alltså vår förra Landshövding) ringde och meddelade mig om vad jag blivit utnämnd till så var jag stressad och på väg till dagis för att hämta min yngste son. Jag förstod inte ett ord vad det var han pratade om - och kopplade genast ihop hans person med att det var något slags ordenssällskap i Stockholm som skulle ha underhållning till en middag. Är det något här i världen som jag har lite svårt för så är det just ordenssällskap så jag sa helt kort: ”Det där vet jag inte om jag är så intresserad av…”

Det blev tyst i luren, sedan sa han: ”Nu var det förstås som så att det var meningen att du skulle bli glad av det här” och jag fick då be honom att dra det hela ännu en gång. Skamset tackade jag så mycket, la på och fortsatte sedan min rodnande färd mot dagis.

Skygglappar har sällan berikat världen – och nu var det min tur att inse vilka fördomar man går och bär på.

Årets Värmlänning: Visst är jag stolt. Vilken ära!

tisdag 23 november 2010

Stig i kiosken

För någon vecka sedan var jag och köpte en bordtennisracket. Då dök följande minne upp i min skalle. Konstigt egentligen vad mycket man minns.

I natt, förresten, när jag inte kunde sova och skulle fixa i ordning en nattmacka, kom jag på att ljudet från brödet (en fabriksbakad rund kaka av något känt märke) när jag smörade den påminde exakt om ljudet när man går under en gnistrande stjärnhimmel med blått skuggrikt månljus en iskall februarinatt och har någon centimeter nysnö under fotsulorna. Knirr Knarr Knirr Knarr. Det var en stor upptäckt i natten där Perstorpsplattan och vetemjölet stod i centrum – och som gjorde att jag i ren upptäcktsglädje nog faktiskt åt en eller annan macka för mycket. Vilket medförde att den efterlängtade sömnen fick vänta ytterligare någon timme på att ta min lekamen i besittning. Men, vad gör man inte för konsten.

Följande historia har faktiskt utspelat sig på riktigt.

Stig i kiosken
”Hej, jag heter Stig och kommer från Landskrona. Där kan man se havet, det kan man inte här!” Jag tittade upp och fick se en skäggprydd man runt 30 som stödde sig på en träkäpp. Från min 10-åriga horisont tedde han sig mycket märklig. Skägg hade jag knappt sett förut och han talade med ett skorrande läte som jag aldrig hört maken till. Värmländskan, som jag var van vid, hade uttalade U:n och L, men den här varelsen skorrade med sina R som varje mening vore hans sista. ”Det här är ett minne från en motorcykeltävling. Jag vann nästan!” sa han skrattande och slog sig samtidigt på sitt högra smalben med käppen så ett ihåligt ljud uppstod. ”Klonk, klonk, träben!” fyllde han i och fortsatte med att fråga om det fanns något ställe i byn där man kunde spela pingis? Jag var ju faktiskt på väg till källarlokalen, under skolans slöjdsal, där vi var några killar som brukade spela bordtennis varje tisdag. Utan att tänka mig för sa jag: ”Häng mä!” samtidigt som jag tänkte: ”Varför sa jag så?”.

Vi var nog minst sagt ett udda par i Värmlandsidyllen där vi gick längs grusvägen. Han, minst en meter längre än jag, med käpp, styltande gång och jag med ett par gymnastikskor i ena handen och vilt utspärrade öron. ”Det var kärleken som förde mig hit!” sa han och berättade att han gift sig med ”Maud i kiosken”. ”Jahadu” sa jag och förstod absolut ingenting. Om tuggummin och Kalle Anka visste jag en del, men kärlek och kvinnor?

Stig visade sig spela bordtennis hellre än bra om man säger så. Bollarna for åt alla håll, ibland racketen också. Men han hade ett ljust humör som smittade av sig på oss småkillar. Vi gillade Stig. Han var liksom mera barnslig än vi och fick på det sättet oss att framstå som lite mera vuxna än vad vi egentligen var. Och när vi spelade rundpingis stod Stigs träben rakt ut i svängarna och allt som oftast ramlade han och hamnade på något märkligt sätt alltid under bordet. ”Dra fram mig!” skorrade han - och vi drog.

Nu är kiosken sedan länge stängd. Byn finns kvar, men Maud är borta, skolan ombyggd och var Stig håller hus har jag inte en aning om. Men jag kommer aldrig glömma honom. Han var min första kontakt med vuxenvärlden bortom mina föräldrars kontroll och hans skånska skratt klingar fortfarande vackert i mitt hjärta.

När jag kom hem efter denna min första bordtenniskväll med Stig frågade min mamma oroligt vem det var jag gått tillsammans med på vägen. Jag tittade då på henne, himlade lite med ögonen och sa: ”En kompis - han är ifrån Skåne!

måndag 22 november 2010

Den moppeåkande musikern från Västra Ämtervik - Göran Samuelsson

Hej på er alla!


Så har Blogg-turen kommit till mig. Jag heter Göran Samuelsson, är 49 år och bor i Västra Ämtervik med min familj.

Sedan slutet av 1980-talet har jag försörjt mig som musiker och kompositör och detta har resulterat i 11 st skivproduktioner, varav den senaste ”Kugg” släpptes i mars i år.

Jag är utbildad bilmekaniker på Brobyskolan i Sunne, men som det har jag aldrig arbetat på annat sätt än att jag då och då kunnat laga min egen bil när den gått sönder. Kunskaperna har dock kommit väl till pass alltsedan 1992 då jag startade Packmopedsturnén. En moped går sällan bra om man säger så, men det är en del av charmen med den turnén – själva äventyret!

Tidigare i livet arbetade jag som byggnadsarbetare och drömde om att bli hockeyproffs. Jag var lovande och ambitiös ishockeymålvakt och fick faktiskt en gång erbjudande att bli professionell i Frisk, en Oslo-klubb. Tyvärr så blev det aldrig någonting av med det, men bara känslan av att ha en gång varit nära drömmen tycker jag får duga. Jag avslutade min hockeykarriär 1988 i Sunne och innan dess hade jag representerat: Munkfors, Kil och Arvika.

Jag kommer att berätta lite grann om Packmopedsturnén, Fryken-fiske, Västra Ämtervik - och kanske kommer det en liten nyhet i slutet på veckan.

Spännande!

Med vänlig hälsning:

Göran Samuelsson

fredag 19 november 2010

Till sist…

… skulle jag vilja ge er en dikt av Karin Boye, som betytt mycket för mej.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.


Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.


Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Nu ska jag avsluta den här säsongen av Mammas Nya Kille, gå på Doris premiär (utan mascara), planera 6-års kalas, fira jul i Umeå hos barnens farmor och kusiner, göra julgodis, äta god mat och bara ha det gôtt!

Och om ni har bättre ansiktsminne än jag… kom gärna fram å säg Hej!

Tack för mej, God Jul & lev å må!

/Sofia

torsdag 18 november 2010

Att komma tillbaka



Ja, nu har vi alltså bestämt oss för att bo i Karlstad. Det känns än så länge bra om än lite overkligt.

Vissa dagar tror jag fortfarande att jag är på långbesök och att vi snart skall åka ”hem” igen.

Men till vardags känns allt rätt så likt, man pressar sig upp ur sängen, kastar i barnen lite frukost, slänger på dom kläder och springer iväg till skolan/förskolan… Ingen större skillnad sen tidigare. Väl på skolan möts jag dock av nya fröknar, det hade jag i och för sig gjort ändå eftersom Doris började skolan i höst… men barnen är ju också nya och jag har inte lärt mej namnen på mer än högst två… detsamma gäller för Mary.

Själv sätter jag mej på Radio Värmland, skriver en text, spelar in i studio eller producerar… precis som tidigare, men det är ändå nåt som känns annorlunda.

Kanske är det Värmländskan? Den är ju dock inte främmande…

Kanske är det vägarna, platserna, lukterna jag inte känner igen? Fast jag måste ju erkänna att doften av kaffe som sveper in över stan är ljuvlig…

Barnen har dock tagit flytten helt fantastiskt bra och trivs i sin nya stad. Dom har båda hamnat på bra skolor med fina lärare och Doris har redan fått massa nya kompisar. Med skräckblandad förtjusning lyssnar vi på när hon övar på värmländska och jag kommer ihåg att min variant var att bara säga halva orden… mam, pap, kaff, det tyckte jag funkade bra!

Doris har även tagit ett stort kliv rakt in i Karlstads kulturliv och repar just nu för fullt inför premiären på ”Vinter i Lönneberga” på Värmlandsteatern, där hon skall spela Ida. Jag är sååå stolt över henne men tyvärr kommer jag antagligen missa hela föreställningen för all mascara som kommer att täcka större delen av mitt ansikte.

Jag läste häromdagen i en av mina gamla dagböcker och kom att tänka på den här;

”Gråt aldrig för en killes skull, tänk på mascaran!”

Tror den gäller även för ens barn… eller så skiter man helt enkelt i mascaran.

Visst märker jag redan av skillnader mellan småstad och storstad. Men som småbarnsförälder kanske det är ett måttligt krav att försöka hinna med det som erbjuds här i Karlstad, ofta var jag mest frustrerad över allt jag aldrig hann med i Göteborg. Men den tiden kommer väl förhoppningsvis tillbaka en dag.

Å jag kommer verkligen att sakna Göteborg, både som stad men allra mest mina fina vänner. Det är ju ändå där jag har mina vänner som jag lärt känna som vuxen och haft nära mej under tjugo års tid. Men som tur är finns ju Göteborg alltid kvar och mina kära vänner också.

Nästa gång kanske det är dörren till min vän i Göteborg jag öppnar. Möts av en stor, varm kram, slänger mej i soffan och vi pratar som om tiden stått still, om det så har gått ett år sen vi sist sågs.


/Sofia

onsdag 17 november 2010

Att få vara den man är

Jag flyttade till Göteborg av flera anledningar…
Jag hade ju sagt som barn att jag skulle göra det… Bara det!

Jag hade min mormor och morfar där, som jag ville komma närmare… Vilket jag idag är väldigt glad över, då varken mormor eller morfar längre finns i livet.

Jag hade en pojkvän där som jag absolut ville dela mitt liv med… Nu blev det dock inte så men jag är glad att han fick mej att flytta till Göteborg.

Jag var nyfiken, jag ville testa, jag ville se… Jag ville ha mer!

Å det finns ju så mycket mer att se och uppleva om man bara lyckas komma iväg.

Å jag älskar Göteborg!

Jag älskar att bo i en storstad. Jag älskar alla människor, närheten till allt, utbudet av restauranger, fik och uteställen… affärerna i Haga, Linné, Majorna och doften av Havet!

Jag älskar att kunna vara anonym.

I ett litet samhälle som Sunne kan det va svårt att sticka ut, våga bryta mönster, svårt att riktigt få va den man är eller skulle vilja vara. Det är lättare att bara ”haka på”, på grund av rädsla för vad andra ska tycka.

Det är även lättare att man på grund av sin bakgrund blir placerad in i ett fack. Jag kommer ihåg min känsla i skolan, då läraren läste upp klasslistan. När dom kom ner till Westlund tittade dom på mej och direkt kände jag mej stämplad som en ”bråkstake” - en att ha extra koll på. Efter att ha haft flera i släkten innan mej, tyckte sig lärarna veta hur en Westlund uppför sig

Man kunde också från en dag till en annan upptäcka att helt plötsligt hälsade inte en kompis på en längre…

Vad har jag nu gjort eller sagt?

Än idag vet jag nog inte riktigt alltid vad det va, men det är lätt att prata bakom ryggen på varandra och rykten sprids fort i ett litet samhälle. Det tycker jag är läskigt, det tycker jag att alla borde tänka på och ta ansvar för!

Nu har jag haft turen att inte drabbats så hårt. Men en oro och rädsla har det alltid funnits för att hamna utanför, att inte passa in och att inte våga vara riktigt den man skulle vilja vara.

Och framförallt, att inte få chansen att testa, utmana och till slut upptäcka vem man själv är!

Det är MIN känsla och upplevelse. Och det var det JAG ville bryta mej loss ifrån.

/Sofia

tisdag 16 november 2010

Östra Ämtervik – där alla känner alla

I Östra Ämtervik hör ungefär hälften av befolkningen till Westlundsläkten, i alla fall kändes det så när jag va liten. Och i klassen var vi tre kusiner och ett kusinbarn i en klass på nio elever. Det kan ju föra med sig en viss trygghet…

I vår lanthandel, Prästbolshandel, fick man gå bakom disken och smaka på en prinskorv eller två, det va inte riktigt lika uppskattat när vi var i Göteborg och jag trodde det var samma regler som gällde där… En sur ICA tant kom dragandes med mej i jackärmen;
– vems unge är det här?

Och mamma fick lite generat förklara, att i Östra Ämtervik fick man göra så.

Mina föräldrar var med i Emterviks Amatörerna. Dom spelade sina pjäser på Sjösala och på Ås Brunn men gjorde även några små turnéer i kommunen. Så man kan ju säga att jag var ett teaterbarn… Jag kommer ihåg Tages alla fina kulisser och när han satt i sufflörluckan under föreställningarna och försökte få Gösta att säga rätt repliker, deras eviga skämtande och Lena och mammas fnissande mest hela tiden. Men mest kommer jag ihåg det året dom satte upp en föreställning om skapelseberättelsen. Mamma och pappa spelade Adam och Eva i helkroppsnylonstrumpa, med tyglöv påsydda vid lämpliga ställen… Jag skämdes nåt så fruktansvärt!

Ändå provade jag själv på lite olika, framtida yrken… på den lilla scenen.

Sångerska…

Musiker…

Och Skådespelerska…


Men redan som liten sa jag att när jag blir stor och får bestämma själv, flyttar jag tillbaks till Göteborg. Och samma helg som jag tog studenten gick flyttlasset dit.

Och det var där som karriären sen tog fart… kanske berodde det på flytten, kanske berodde det på att jag fått bygga upp ett självförtroende i ett litet samhälle där alla känner alla, kanske berodde det på att jag var femton år äldre?

/Sofia

måndag 15 november 2010

Södra Ås

Jag är uppvuxen i Ås, på gården där Mårbacka Havre-Kraft producerades under en period.

Det var som att jag kände historiens vingslag redan som barn…

Jag tog ofta en promenad till Mårbacka när jag var liten. Det roligaste jag visste var att guida inne i huset. Ja… det var ju inte någon som hade bett mej om att göra det, men jag kunde huset utan och innan… och jag gick länge in utan att betala på grund av min korta längd.

I början på somrarna gjorde jag nog de flesta nya guidar nervösa genom att springa före in till nästa rum, lyfta på en tavla och visa turisterna hur tapeten en gång i tiden hade sett ut… eller stolt visade upp det vackra porslinet som Selma Lagerlöf en gång ropade in på auktion…

och dra historien om den unika diskbänken gjord av koppar, som tjänstepigorna fick putsa efter varje användning…

Turisterna tyckte nog det va charmigt och jag tyckte det va kul att få va i fokus… men stackars guiderna va nog inte så glada, tror jag. Förlåt!

Annars gick mina dagar ut på att gå runt till alla granntanter och dricka kaffe. Hos tant Olga drack vi kaffe på fat, hos tant Ann-Marie fick jag alltid nybakade kakor och hos tant Alma tränade vi mest på att snabbt som möjligt rabbla sex laxar i en laxask.

Jag anordnade även en del tävlingar, där tanterna fick köpa hemmagjorda lotter och vinnaren fick en resa till karlstad. Jag kan än idag fundera på om tant Stina satte på sig mössan och kappan, gick ut till vägen och väntade på bussen som skulle ta henne till Karlstad.

När jag blev äldre och fick min första moped, övergick kafferepen till att tanterna stod i fönstren och glodde och telefonerna gick varma… jag kontrade med att trimma moppen ännu mer och kafferepen va ett minne blott.

Att växa upp på landet har sina för- och nackdelar… jag kommer ihåg när jag hade varit och lekt hos min kusin inne i Sunne och kom hem och sa;

- Jag vill också bo på en gata, där man bara kan gå ut och så finns det en massa andra barn som man kan leka dunk eller nåt annat kul med!

För mej var det sju kilometer till närmsta kompis

/Sofia

fredag 12 november 2010

Att sätta kostym på en radiokaraktär

Under en inspelningsperiod i Umeå sa Bengt Strömbro, programledare i Mammas Nya Kille…

- Va kul det skulle va att göra en kortfilm av Kicki Tappers berättelser. Fast det går ju inte… vem skulle spela Kicki? Du kan ju inte göra det, Kicki är ju inte ett dugg lik dej!

Nä det kanske är sant… men hur ser hon egentligen ut då? Det finns antagligen lika många bilder av henne som det finns lyssnare. Det är ju det som är radions styrka tycker jag, att man får skapa sina egna bilder av människor, platser och situationer.

Som när man sitter i bilen eller står å lagar mat samtidigt som man lyssnar på en Färjestadsmatch på radion… Vilka SKOTT dom får på, vilka MÅL det blir, vilka närkamper och slagsmål! Men när man ser en match på TV eller live, då ser ju allt så futtigt ut, inte alls lika explosionsartat och spelarna är inte alls lika snyggt svettiga som i min fantasi.

I våras blev jag tillfrågad om att medverka på Packmopedsturnén med mina värmländska karaktärer. Jag blev jätteglad och jättenervös på samma gång! Och direkt började Bengts ord flyga runt i huvudet på mej…

Hur skulle JAG kunna se ut som Kicki? Och hur förväntar sig publiken att hon skall se ut? Jessica kändes inte lika svår att få till, men ändå…

Det var väl ändå värt ett försök… så jag sa Ja, sen slängde jag mej på luren och ringde upp min fantastiska vän och till yrket frisör, Mia. Tillsammans lyckades vi få till kostym, hår och smink riktigt bra, tycker jag.

Jag hade gjort ett invigningstal som Kicki Tapper skulle starta hela Packmopedsturnén med och ett mellansnack till Jessica. Första spelningen var i Uddeholmsladan. HJÄLP! Plötsligt stod jag inför 800 hagforsbor och skulle bekänna färg som språkrör för Non Fighting Generation från Hagfors… Jag som inte ens pratar hagforsmål… dom kanske tror, att jag tror att jag gör det och börjar kasta ölburkar på mej för att det är så dåligt.

Det är allt väldigt trygg i radiostudion ändå…

Men det gick faktiskt riktigt bra, både för Kicki och Jessica!

Sista spelningen var i Rottnerosparken, då var det Jessica som fick lite lätt panik… Men med allt stöd av fina vänner från Sunne, kände jag mej riktigt nöjd med Jessicas insats.

Idag är jag väldigt stolt över att jag vågade ställa Kicki Tapper och Jessica på scen och vet ni, jag gör hemskt gärna om det nästa sommar!

Sen är jag övertygad om att kostymen inte överensstämde med hela publikens bild över hur Kicki och Jessica skall se ut… men det är smällar man får ta!

/Sofia

torsdag 11 november 2010

Jessica från Sunne


Olof brukar säga att det var just pigan Stina-karaktären som han blev peppad på och som han tyckte skulle va intressant om jag utvecklade i Mammas Nya Kille.

Å visst kanske man skulle kunna se en ”modern” pigan Stina i karaktären Jessica från Sunne.

Men håll i er nu alla tjejer födda -72 i Sunne

Vi är alla inspirationskällor till Jessica karaktären. Det är bara att ta åt sig, vare sig ni vill eller inte!

Nu skulle jag bara vilja passa på att understryka att det aldrig är en specifik person eller händelse som jag syftar på i någon av Jessicas historier (inte i nån av de andra karaktärernas historier heller såklart).

Jessica är verkligen ett mish mash och en salig blandning av sockervatten, tuperade luggar, indianpuder, killar, dagböcker, Staffan Hellstrands ”Svarta Violer”, Lacoste tröjor, Lyle and Scott tröjor, frykke, Selma, rosa cresentcyklar med bockstyren, Kolsnäs, Finfallet och MYCKET, MYCKET mer…

Å jag tycker väldigt mycket om karaktären Jessica, hon är pigg och glad… hon har ett gott självförtroende och en naivitet som hon kommer väldigt långt på.

När jag skriver Jessicasketcher åker jag rätt in på högstadiet igen. Ångest blandat med mycket skratt och tårar. Vilka tjejer ska jag va kompis med? Vilka killar ska jag tycka är snygga och fråga chans på? Vad tycker alla andra? Och vad tycker egentligen jag?

Jag kommer ihåg alla kvällar jag satt i telefon med en kompis för att försöka komma fram till vad vi skulle ha på oss nästa dag, för att se så lika ut som möjligt. Varpå jag dagen efter upptäckte att det inte alls blev som jag hade tänkt mej… och jag gick och mådde dåligt resten av dagen…

Jag kommer ihåg alla gånger jag bestämde mej för att fråga chans på killen som jag VERKLIGEN var kär i, varpå jag dagen efter insåg att det inte alls va så…

Jag kommer ihåg alla gånger jag tjatade till mej en tröja för att ALLA andra hade en sån och sen när jag väl fick en tyckte jag inte ens om den…

Men jag kommer också ihåg alla gånger vi låg i sängen och skrattade tills vi höll på att kissa på oss. Alla låtar vi sjöng med i och skrek ut vår längtan, hopp och förtvivlan. Alla gånger då vi satt i restaurangen i Finnfallet och dömde ut alla snobbiga stockholmare som inte kunde åka slalom. Alla cykelturer ner till Kolsnäs, för att spana in snygga norrmän på campingen. Alla filmer vi grät floder till på biografen. Och den gången då min hand fattade killens hand och det pirrade till i magen. Kärleksbreven jag skrev och det enda kärleksbrev jag fick. Hahaha… det brevet har jag faktiskt sparat…

Det får nog bli en Jessicasketch nu på en gång...

/Sofia

Vad läskigt, dom spelar ”Touch Me” på radion… den har jag på riktigt inte hört sen tiden i A-traktorn…

onsdag 10 november 2010

Humorprogrammet Mammas Nya Kille

Ja, hur hamnade jag där?

Min man, Olof (han med den blå hinken) var med och startade radioprogrammet i Umeå 2005. Året därpå kom jag med.

När man är ”hemifrån” är det lätt att förstärka och försköna det liv man levt. Och i Mammas Nya Kille, har jag kunnat skapa karaktärer utifrån minnen, historier, personer och sammanhang som jag upplevt eller fått berättat för mej.

Jag glömmer aldrig när vi satt i bilen på väg upp till Umeå och jag skulle spela in för första gången. Jag hade precis avslutat spelperioden av Värmlänningarna och Olof frågade i bilen vad jag hade tänkt göra för karaktärer.
- Ja, sa jag med en ett och ett halvt års tjej bredvid mej. Jag skulle vilja göra något om att va mamma… fast tvärtom på nåt sätt… ja, att stå med blöjor upp till öronen å spyor på axeln å ändå va den där karriärskvinnan som man förväntas va idag… Det skulle jag vilja göra nåt på…

Den första karaktär som jag började skriva på när vi kom upp var Kicki Tapper, språkrör för Non Fighting Generation i Hagfors.

Hur den ekvationen gick ihop kan jag inte svara på…

Kicki Tapper är en hyllning till Värmland, raggarkulturen och berättartraditionen.

Kicki är grov, humoristisk (på sitt sätt) och en äkta berättare. Vad som är sant och inte får vi aldrig veta, men så mycket kan jag säga att efter mil efter mil skumpandes i en A-traktor med Samantha Fox på högsta volym…

Oh
touch me - this is the night -
oh
touch me - I wanna feel your body -


Full moon in the city and the night was young
I was hungry for love
I was hungry for fun.

… så måste det ju till slut ut… på nåt sätt!

I mitt fall blev det i karaktären Kicki Tapper. Och efter alla år på folkparker, folkets hus och häng på torget i Sunne, har jag många minnen och historier att berätta och fabulera kring.

Det är fruktansvärt roligt och oftast får det mej att åka drygt tjugo år tillbaka i tiden. På gott och ont…

En annan karaktär som har stark koppling till Värmland och framför allt Sunne är Jessica… men henne berättar jag mer om en annan dag…

/Sofia

tisdag 9 november 2010

Värmlänningarna


En stark tradition för mej är att varje sommar komma upp till Ransäter och fira midsommar och spela pigan Stina i ”Värmlänningarna”.

Redan som femåring stod jag i ”gropa” och sjöng taktu go´vänner i högan sky och dansade Fryksdalspolska så gott jag kunde.

Men mest suktade jag efter att nån gång få spela en av de där ”stora” rollerna.

En av mina stora idoler var ju självklart Anna, det var ju alla flickors dröm. Det var Rose-Marie Bäckstrand som spelade Anna då och jag AVGUDADE henne. Innan hon skulle ut på scenen å spela stôlli stod hon på den gamla toaletten med sin stämgaffel och vred ögonen ett halvt varv för att sen gå ut på scen. Jag stod bara å gapade, jag har nog aldrig sett en sån blick varken förr eller senare.

Den andra stora idolen var förstås pigan Stina, som då spelades av Carina Ekman. Jag kunde alla hennes repliker utantill och stod beredd bakom buskarna för att inte missa hennes utskällning i bröllopsscenen. Kanske förstod jag redan då att det var pigan Stina som skulle bli mitt kall. Mina sångtalanger är och har aldrig varit riktigt på ”Anna” nivå. Men rolig har jag ju alltid varit… försökt i alla fall…

Så gissa om jag blev glad… eller riktigt så gick det ju inte till… Det var sommaren 2000. Jag var regiassistent åt Leif Persson och Ann-Britt Sävström spelade pigan Stina. I början av premiärveckan ringde Leif och sa;
- Sofia, du får hoppa in som pigan Stina, Ann-Britt har ramlat och brutit armen!

Så det var bara att kasta sig på flakmoppen, ja jag hade inte orkat ta körkort än… och gasa på i tretti upp till Ransäter.

Så glad å glad… Det vart ju lite kort reptid den sommaren, men med Carinas piga i ryggen gick det ändå bra. Nu efter elva år, har jag lyckats skapa en ”egen” piga karaktär. Men tro mej, det tar tid att skaka av sig en sån stark bild från huvudet och hitta sin ”egen” tolkning. Men kul är det verkligen, å jag hoppas jag får göra pigan MÅNGA år till…

Nu är min äldsta dotter Doris också med i Värmlänningarna. Det värmer i hjärtat när jag ser henne i min första folkdräkt, som självklart är en Fryksdalsdräkt, sydd av Molly på Skacksjövägen.

Hon älskar detta lika mycket som jag gör och det dröjer nog inte länge förrän även lillasyster Mary rantar runt på scenen.

Det ser jag verkligen framemot!

Det här är midsommar för mej, en tradition som kommer att bli svår att bryta.

/Sofia

fredag 5 november 2010

Hur är det med homoacceptansen i Sunne?

När jag växte upp visste jag att det fanns en homosexuell i Sunne. En. Idag vet jag betydligt fler som bor eller kommer därifrån. Varför är det då så svårare att vara homosexuell på mindre ort än i en storstad? Eller är det kanske inte det? Är det lika svårt i en storstad?

När jag växte upp i Sunne fick jag höra glåpord om min sexuella läggning. Hur kunde de veta? Jag visste ju inte ens själv. Kan det vara så att de var homosexuella och kommit på det, så jag var en kille att lägga över sin egen osäkerhet på för att de kände sig hotade? Ju mer jag fick höra desto starkare blev jag. För mina kompisar i Sunne behövde jag aldrig ´komma ut´, de visste redan. Kulmen nådde sommaren 1995, en kille som var en klasskompis från Fryxellska skrek åt mig på Fryksdalsdansen att jag borde dö för att jag var så äcklig. Samma kille åkte runt med raggarna i Sunne och skrek bögjävel åt mig hela lördagskvällen. De kommer i sin raggarbil på Storgatan och jämne ICA får Ullis, en kompis till mig, nog. Ullis springer fram till bilen och drar näven i motorhuven så det blir en enorm buckla i plåten och skriker åt dem att dra åt helvete!

Sedan dess har det varit tyst.

Vissa killar från min klass på Fryxellska hälsar inte ens idag när man möts på Sunne. Det rör mig inte i ryggen, jag har kommit längre än vad de har. Det är 16 år sedan jag gick ut högstadiet för att flytta till Sandviken. 16 år och inte ens ett hej. Jag bryr mig egentligen inte, tycker bara det är fånigt när det helt plötsligt dyker upp en vänförfrågan på Facebook. Då är det jag som säger nej, och inte hej.

Hur är det med acceptansen för homosexuella idag i Sunne? jag vet att det har blivit bättre, jag hoppas det i alla fall. När man loggar in på Qruiser.se (Community för hbtpersoner på nätet) så finns det 37 personer som har angett status homosexuell, bisexuell, experimentell, queer eller annat/vet ej. bara 37st! på ca 13 400 invånare.
Man räknar med att ca tio procent lever homosexuellt eller har homosexuella känslor som man inte vågar leva ut på grund av det sociala trycket. Det innebär att i Sunne kommun ska det finnas 1340 personer som lever homosexuellt eller har homosexuella känslor. Jävlar vad många smygisar det måste finnas. Det kanske är din man eller fru?

Är det så att folk inte vågar komma ut för att Sunne är så litet, snacket går och man blir BÖGEN som alla kommer att prata om. Jag vet att det var så förr, men behöver det verkligen vara så nu? Måste en människa bära sin hemlighet inom sig hela livet bara på grund av rädsla för sina medmänniskors okunskap och rädsla. Det är snart 2011, 1979 avskrevs homosexualitet som en sjukdom. Det måste till en förändring, även på landsbygden!

Sunne kommun satsar otroligt mycket pengar på kultur och idrott, men hur mycket satsar de på människan? Mera upplysning i skolan och på arbetsplatser om HBT. Vet ni inte vad HBT står för? Skäms! Ni får googla.

Jag trivs i alla fall underbart med mig och min ”sjukdom”. Mitt liv är inte rosa puffkuddar, diamanter, Louis Vuitton, lack och läder. Jag jobbar, köper mat och kläder för pengar, vill också ha barn, sommarhus med hund precis som alla andra.

Och det ska jag.

Johan Gustavsson

torsdag 4 november 2010

Var ska man bo?

Efter att ha varit i Tyskland i cirka två och ett halvt år flyttade jag tillbaka till Göteborg. Känslan var konstig. Hade ju pluggat i Göteborg och nu var jag tillbaka utan jobb och utan skolan att gå till. Vart fanns jobben? Inte var det i Göteborg i alla fall, det var ju i Stockholm, men ville jag flytta dit? Jag var ju tvungen! Och jag trivs. Helt ok. Stockholm är en stad med en helt annan puls än Göteborg, lite mindre ”goa gla’a göbbar från götet”. Och jobb fick jag, det tog bara en månad efter att jag flyttat hit.

Vad är då skillnaden mellan Sunne och Stockholm?
Mycket.

Men jag älskar verkligen Sunne och Värmland, jag är en stolt Värmlänning. Annars hade jag inte lagt ner så mycket tid och jobb på allt jag gör med projekt i Sunne. Allt är så mycket enklare i Sunne, man möts ofta av kommentarerna; ”dä årdner vi vettu, inga problem, ska ru hat i môra äller?”

Det jag tycker kan vara lite trist är att på kvällen under en veckodag är det verkligen helt dött. Jag fattar inte, alla kan väl inte ha familj? Vad gör alla på kvällarna? I Stockholm är det i alla fall några som är ute på gatorna. Just det, allt, och då menar jag allt stänger ju kl. 18.00 i Sunne och som i södra Tyskland så är det bara öppet till 14 på lördagar och helt stängt på söndagar. I Stockholm kan man möta upp en gammal kollega eller kompis, sitta snacka på något hak, ta ett glas vin och mysa. Gör man det i Sunne är man plötsligt alkoholist, jodå. Men det är klart, man sparar sig till fredags och lördagsfyllan och unner säj nô äxtra gôtt! I Stockholm en regnig kväll är bion full, i Sunne en regnig kväll är bion tom för folk vill inte gå ut.

I Stockholm är det ett hårdare klimat. Vill man ta sig någonstans i karriären får man armbåga sig fram. Men det lär man sig på och blir starkare.

Men Sunne är fint, finast på somrarna, då blomstrar verkligen kommunen med alla turister. Jag kommer inte bo kvar i Stockholm i hela mitt liv, vet inte riktigt vart det blir… Värmland kanske. I alla fall ett sommarhus är jag sugen på. Så är det någon som vet om ett litet torp med lite renoveringsbehov, vid en sjö, så hör av er!!

Här regnar det som bara den och jag ska gå på bio. Med vem? Det säger jag inte…

och apropå… så här blev en av våra promotionbilder

Marit Eriksson, Krister Lundkvist & Jag.
Foto: Daniel Sundstedt

onsdag 3 november 2010

Svensktoppar och Dalar



Vita rosor från Aten, Regniga natt, När du tar mig i din famn. Det är detta jag håller på med just nu, Svensktoppen.

Jag och min gamla kollega från Golden Hits Marit Eriksson ska börja spela tillsammans. Finns det inga jobb så får man skapa sina egna. Första giget är på Birka Paradise den 22 november tillsammans med pianisten Krister Lundkvist.

Idag har jag och Marit varit på Stadsbiblioteket, letat och kopierat noter på ett 50‐tal låtar som vi på torsdag ska försöka sätta ihop i något slags mönster. Krister är grym på det! Finurlig och klurig man med huvudet på skaft och en härlig portion humor. Och dessutom en grym musiker.

Jag och Marit har gått igenom alla Svensktoppslistor sedan starten 1962, helvete vad låtar det finns! Med allt det material som vi har nu blir det till att ”kill your darlings” som det heter på teaterspråk (det har Terje Thoresen lärt mig). Men grunden blir som följer:


Sven‐Ingvars medley för att de låg i toppen 1964‐1966, Topptjejer – medley med de populäraste kvinnliga artisterna; Lill Lindfors, Anita Lindblom, Siw Malmkvist, Ann‐Louise Hanson, Lena Andersson m.fl.

Allsångsdel där publiken får sjunga med i refrängerna på de mest populära Svenstopparna. ”Svensktoppar & Dalar” – publiken få gissa om låten vi framför var en topp eller dal, alltså om den låg i toppen eller längst ner på listan. Om man går igenom listorna så behöver det inte betyda att den mest populär låten var den som låg i topp.

Det ni!

Imorgon bitti blir det fotografering av oss alla tre, vi ska hålla till på Intiman. Tur att man har kontakter så att allt slipper bli så inihoppsan dyrt. Lägger upp bilder på det i nästa inlägg.

Efter Svensktoppen så drar vi igång nästa projekt; Tribute till Hasse & Tage.

Nu måste jag ringa Reine och prata bio för om en kvart kommer en kille som ska lära mig allt om enskild firma, skatter, moms och fakturering.

och apropå… har ni hört att det är jag som sjunger på Värmländska i den nya Volkswagen reklamen…? Den har Krister skrivit.