onsdag 22 december 2010

Sunnebloggen tar jullov

Nu tar Sunnebloggen några veckors ledigt, men är snart tillbaka med nya, spännande personligheter med anknytning till Sunne! På det nya året får du bland annat läsa betraktelser från en stins, en pensionerad lärare/rektor, en konstnär/entreprenör och en ung, duktig berätterska ...

Den 3 januari drar vi igång igen - häng med!

Till dess; God Jul och Gott Nytt År!

fredag 17 december 2010

God Jul, vi ses på Operan

Så har jag kommit fram till min sista dag som gäst hos sunnebloggen. Det har varit kul för mig att få berätta för er om mitt liv på Operan i Stockholm. Som ni kanske har märkt så ligger det mycket repeterande bakom våra föreställningar men förhoppningsvis gör allt repeterande att föreställningarna alltid håller en hög klass. Det är viktigt som sångare och musiker att man alltid försöker utvecklas och förbättra sig och inte slår sig till ro och är nöjd med det som varit och det som man tidigare har presterat. På så sätt kan man hålla föreställningar vitala och levande. Och man är aldrig bättre än sin senaste föreställning

Jag hoppas att jag har kunnat inspirera nån som inte varit på Operan förut att komma och se en föreställning, balett eller opera. Min Orphée ,som spelas i Oslo i januari och sen i februari och mars i Stockholm, får ni gärna komma och uppleva men jag kan också rekommendera Figaros Bröllop, Tosca och Bohème eller varför inte Rhenguldet där jag också sjunger en riktig låg altroll -Erda. Kom hit och njut av sång och musik och glöm inte att dricka champagne i Guldfoajén i pausen!

Nu ska jag vara ledig i en vecka (efter att ha sjungit Bachs Juloratorium i helgen) och äta god mat och umgås med familjen. Det ska bli väldigt trevligt att få andas lite lysviksluft i några dagar och umgås med folk hemifrån. Vi får se vem av grannarna som får äran att vara jultomte! Till och med min 6-åring Klara hoppas nog fortfarande att tomten finns. Barnen har just nu svårt att komma upp på morgonen så det ska bli skönt att slippa väcka dom vi sjutiden varje morgon. Det är väl inte utan att man är lite trött själv också…

En väldigt God Jul till er alla

onsdag 15 december 2010

Julförberedelser

Så har jag ledigt från repetitioner idag efter två mycket intensiva repdagar av Orphée. Jag tänkte våga mig ut på stan i julträngsel trots allt som hänt. Som tur är har jag ganska bra koll på vad jag tänker köpa i julklapp åt alla och några klappar ska dessutom inhandlas i Sunne så det lär gå rätt smidigt. Ikväll är det dags för den tredje föreställningen av Wozzeck så jag måste också hinna få lite vila på eftermiddagen. Eftersom jag är uppe tidigt på morgonen med barnen gäller det att disponera dagen så man inte står och gäspar på scenen vid kl 22.

Repdagarna har som sagt varit riktigt intensiva. Eftersom dirigenten bara skulle vara här i två dagar den här veckan har vi varvat musikaliska och sceniska rep. Jag och regiassistenten Peter, som tidigare varit dansare, började dagarna med 45 minuters träningspass. Därefter värmer jag upp rösten och sen är det dags att börja. Ena dagen repade bara vi solister och andra dagen var även hela kören där. Den engelska dirigenten Will Lacey var super att jobba med så det bådar gott inför Oslo tycker jag. Under repen när vi är själva är dirigenten och jag oftast förnamn med varandra men sen när orkester kommer till brukar man för det mesta säga ”maestro” till dirigenten. Många tycker det låter lite gammaldags men det brukar konstigt nog kännas naturligt att inte vara för privat inför hela orkestern. På samma sätt brukar ofta dirigenten säga vårt rollnamn när han eller hon tilltalar oss och personerna i orkestern kallas vid deras instrument. Det kan till exempel låta : andra flöjt, lite svagare tack!

I pauserna mellan mina entréer i Wozzeck ikväll ska jag försöka repetera Bachs Juloratorium som jag ska sjunga i helgen. Väldigt trevligt att få lite julstämning på det viset!

Vi hörs om nån dag igen!

Här är bild från Kristins luciatåg på dagis och på vår plastgran hemma i vår lägenhet!

måndag 13 december 2010

Lussefest med Wermländska sällskapet

Fy, så läskigt att Stockholm har drabbats av ett terrordåd! Platsen där det hände ligger dessutom inte alls så långt från där jag bor. Det vimlade fortfarande av poliser och journalister på söndagseftermiddagen när vi gick förbi. Det känns verkligen ofattbart att detta skett längs den väg jag i princip går varje dag till jobbet

Medan detta hände så befann jag mig på Operan och såg och lyssnade till den underbara Nötknäpparen. Det är en sån fröjd att se dansarna sväva över scenen. Speciellt förtjust är jag i premiärdansaren Jan-Erik Wikström som dansade ”Skogvaktaren/Prinsen” - vilken artist! Mina barn gillade de dansande ”Pepparkakorna” och ”Snöflingorna” bäst. Pepparkakorna var roligast och snöflingorna är vackrast med sina vita tyllkjolar med glitter på.

Efter det så bar det iväg till Grand Hotel och Lussefest med Wermländska Sällskapet.

Bland de första jag träffade var Årets Värmlänning Göran Samuelsson och hans fru Maria.

Så här fina var vi.

Jag hade verkligen trevligt bordssällskap. Här är jag och Peter Eriksson som till vardags spelar viola i Kungliga Filharmonikerna, tillika var det hans dotter Anna som var kvällens Lucia.

Här är en bild på hela festlokalen med alla gästerna.

Ordföranden i sällskapet är Nils Gunnar Billinger.

Det blev en lång kväll som slutade med ett glas champagne i Cardierbaren. Där lyckades vi spana in i alla fall två av årets Nobelpristagare!

Det får bli en tidig kväll ikväll så att jag är utvilad till i morgon. Då träffar jag den nya dirigenten för Orphée för första gången.

fredag 10 december 2010

Orphée en fysiskt krävande föreställning

Nu har jag repeterat Orphée (Orphée är den franska versionen av det som på svenska heter Orfeus och Eurydike)i ett par dagar så nu värker kroppen efter allt gymnastiserande!! Operan är skriven av Gluck och där ingår bl.a. den kända ”Dans på de saligas ängder”. Den här veckan har jag repeterat själv med en regiassistent och en repetitör (pianist som spelar klaverutdrag) men nästa vecka kommer både dansare och kör med. Dansarna har alla dansat i självaste Cullbergbaletten!! När en föreställning har gått förut är det ofta man gör så att en regiassistent börjar repetera med sångarna och så kommer regissören och finslipar mot slutet. Vi har nypremiär på den här föreställningen i Oslos nya operahus den 13 januari nästa år.

Koreografen Mats Ek har skapat en föreställning där solister, kör och dansare är helt integrerade. Ibland vet man inte vem som är dansare och vem som är sångare. Så den här föreställningen är extra krävande så även jag har fått egen koreografi av Mats Ek. Lite extra press känner jag nog då han annars jobbar med världsdansare som Michail Baryshnikov… Själv föreställer jag en åldrande Orphée som sörjer sin älskade Euridice. Marie-Louise Ekman har skapat kostymerna och scenografin. Även manligt och kvinnligt är utplånat hos kören och dansarna så före paus är alla män och dansar i kostym och efter paus dansar både män och kvinnor i tyllkjol.

Så här såg jag ut när jag sjöng föreställningen i våras.

Operan handlar ju om Orfeus som sörjer så mycket att Amor låter honom gå ner i dödsriket för att hämta sin älskade. Med sig har han sin lyra som han spelar på för att beveka furierna som finns där. På vägen upp är Amors krav att han inte får se på henne förrän dom åter är uppe på jorden, men det klarar inte Orfeus av utan vänder sig om och förlorar henne igen.

I Mats Eks version är lyran utbytt mot ett ljus och Orfeus röst får beveka dödsrikets invånare. Han har dessutom flyttat Orfeus kamp att inte få se sin hustru till hemmet och det blir därför en modernare version som mer handlar om kvinnan och mannen som inte förstår varandra i äktenskapet och där kvinnan inte blir sedd.

Dessutom får jag när Orphée ska ner i underjorden falla från tio meters höjd fäst endast i en tunn lina och göra tre volter!
Här tränar jag på att göra volter!

Nu blir det lite ledigt i helgen men jag tänker faktiskt ändå gå på Operan. Jag, mina barn och min syster Annika ska gå och se den underbara baletten Nötknäpparen för att få lite julstämning. I den här uppsättningen har Per Isberg gjort en svensk version inspirerad av Elsa Beskows Petter och Lottas ju.. Efter det ska vi gå på Grand Hotel och träffa andra värmlänningar på Wermländska sällskapets Lussebal. (Det är där som förra veckans bloggare ska få sin medalj som årets värmlänning.) Jag längtar ju ständigt hem till Lysvik så då är det kul att vara med i Sällskapet och träffa likasinnade. Wermländska Sällskapet bildades redan 1816 för värmlänningar i förskingringen och är ett sätt för oss att överleva i storstan. Och det är väl som man brukar säga att Värmland är inte en plats utan ett sinnestillstånd! Det är hur som helst trevligt att klä upp sig, träffa trevliga glada människor, äta god mat och dansa! Jag hoppas att jag kan leverera några bilder från festen nästa gång.

Trevlig helg på er!

onsdag 8 december 2010

Kast mellan olika genrer

Förra veckan avslutade vi den här omgången av Händels Xerxes. Där spelade jag en persisk prinsessa som klär ut sig i manskläder för att kunna spionera på sin otrogne fästman – krigarkungen Xerxes.

I lördags var det nypremiär av Alban Bergs Wozzeck som vi har repeterat parallellt med föreställningarna av Xerxes. I den spelar jag en skvallrande, rätt osympatisk kvinna som mot slutet av operan raglar omkring berusad på scenen och skriker ”Blod, blod” till Wozzeck som i svartsjuk förtvivlan just mördat sin hustru.

Det är kul att få kasta sig mellan olika musikstilar och just de här två operorna ställer verkligen helt olika krav. I Händels musik krävs att rösten är i bra trim och att man är hyfsat utvilad (rösten tar tyvärr stryk av café- och krogbesök samt skrikiga barn som inte sover på nätterna). När man går in och sjunger sina arior med alla koloraturer och kadenser känns det nästan som en idrottsprestation. Wozzeck är också en ren teaterpjäs som man sjunger och den ställer andra krav på samspel och skådespel. Även om man naturligtvis måste vara i sin rollkaraktär i båda fallen så blir det lite annorlunda att som i Händeloperan sjunga en och samma text. t.ex. ”Orsaken till min olycka är jag själv. Jag älskar en förrädare!” i en hel aria som tar fem minuter mot att som i Wozzeck föra en dialog sjungen med och mot sin medspelare.

I kväll har vi nu haft vår andra föreställning. Mina medsångare är verkligen fantastiska. Gabriel Suovanen(som dessutom är min gamla klasskompis från Operahögskolan) i titelrollen har en både vacker och otroligt uttrycksfull röst och en närvaro på scenen som få kan matcha. Som ”der Hauptmann”(Kaptenen) har vi en gäst från Storbritannien. Det är tenoren Graham Clarke som har gjort den här rollen över hela världen och är med all sin erfarenhet naturligtvis fantastisk. Jag kan lova att det inte finns en död sekund på scenen under den 1 timme och 40 minuter som operan tar. Det är faktiskt ovanligt kort för en opera, dessutom är den utan paus.

Här väntar Magnus Kyhle och jag på applådtack!

När jag kom hem sussade mina flickor sött i sina sängar. Min härliga barnvakt Ulrika är så duktig med dem. Vi har förmånen att få barnomsorg även på kvällstid, när vi arbetar, betald av Norrmalms stadsdelsförvaltning. Det är verkligen en fantastisk förmån för oss som ibland arbetar både kvällar och helger. Och det är alltså inte ett kvällsöppet ”dagis” utan nån som kommer hem till oss och passar barnen. Tack Stockholm stad! Tänk om ni var lika bra på snöröjning som ni är på barnomsorg! Dock har vi kommit ifrån barnvagnsstatiet så lika kämpigt är det inte i snön som det var förut!

Nu måste jag försöka sova lite för att i morgon börja repetera inför nypremiären av Glucks ”Orphée”. Det är något av det mest givande jag någonsin har gjort, inte minst för samarbetet med den fantastiske koreografen Mats Ek!! Mer om det nästa gång…

Sov gott!

måndag 6 december 2010

Möt Katarina Leoson - operasångerskan från Lysvik

Hej!


Så har då turen att blogga kommit till mig vilket jag ser som en ny och spännande uppgift.

Jag heter Katarina Leoson och är född och uppvuxen i Lysvik (på den tiden hette jag Nilsson i efternamn men bytte till Leoson för några år sen när jag gifte mig).

I Lysvik bodde jag på en bondgård (där min far fortfarande bor kvar) och gick högstadiet i Sunne och gymnasiet i Torsby. Efter att ha provat på diverse olika arbeten - allt från lärare till bankkassörska, så bestämde jag mig i mitten av 90-talet att bli operasångerska och började då studera på Operahögskolan i Stockholm. Jag är nu sen ungefär 10 år tillbaka anställd som solist på Kungliga Operan i Stockholm och tillhör där den fasta ensemblen.

Jag bor därför nuförtiden i Stockholm. Min familj består av min man Markus som också är musiker och våra två döttrar Klara och Kristin, 6 och 3 år. Vi träffades när han spelade pukor i Hovkapellet som orkestern på Operan heter. Numera är han dock professor vid musikhögskolan i Weimar i Tyskland och pendlar dit under veckorna. Den äldsta dottern går i förskoleklass och den minsta på dagis.

Att vara sångerska kan ibland vara lite annorlunda med långa repetitionsdagar och många sena kvällar och dessutom ofta arbete på helgerna. Man har också, särskilt i dessa förkylningstider en ständig skräck för baciller, att då som jag ha småbarn kan ju ibland ställa till det.

Jag ska under de här två veckorna försöka berätta för er om livet på Operan och hur jag tråcklar ihop arbete, socialt umgänge och familjeliv!

Bilden på mig är från operan Rigoletto där jag sjunger rollen Maddalena.

fredag 3 december 2010

Det är något speciellt med att röra på sig

Finns det något skönare än att glida fram på ett par längdskidor? Jag tycker det är svårslaget.

Förra vintern var en dröm med all snö och de välpreparerade spåren på Sundsberget. Där skidade jag ett antal mil i elljusets gula apelsinsken (nåja) och la grunden till det som en gång ska bli en Vasaloppsbiljett. När och om den starten blir av står skrivet i stjärnorna, men målsättningen finns.

Annars har jag, min gode vän författaren och numera riksdagsmannen Bengt Berg ett årligt skidlopp. Det äger alltid rum i strålande solsken och under de allra bästa förutsättningar man kan tänka sig. Vi gör som så. När januari startar ringer vi varandra och kollar intresset, sedan bestämmer vi vilket väder vi vill ha. Sedan inväntar vi helt enkelt den dagen.

Plura, Bengt Berg, jag och Benjamin
på hockeymatch i Sunne
 När förutsättningarna är optimala (det vill säga 10 grader kallt, vindstilla och solsken) tas en ny telefonkontakt: ”Nu ärä dags. Jag kommer!” Sedan kastar jag mig in i bilen och åker upp till Hovfjällets topp där Bengt redan står och väntar. Vi hälsar, spänner fast skidorna och sedan följer 10 km skidåkning under intensiv diskussion. Dessutom stannar vi då och då och äter den medhavda apelsinen och dricker kaffe.

Denna skidtur brukar ta ett antal timmar att genomföra och är nog egentligen mera att betrakta som ett terapeutiskt samtal än skidåkning. Men utan skidor på fötterna skulle detta samtal aldrig bli av. Det är viktigt att prata med varandra!

Jag lovade mig själv en gång för längesedan, när jag avslutat min idrottsliga bana, att aldrig någonsin mer springa fortare än att jag samtidigt hinner plocka svamp – och under den fanan kan man lugnt säga att även denna skidtur hamnar.

Det är någonting speciellt med det där att röra på sig. Många gånger har jag upplevt att omgivningen fått färg efter någon kilometers promenad. Stressen försvinner - och man är helt klart ett lyckligare jag som kommer hem än den som gick.

Samtidigt börjar tankarna samlas kring nästa sommar. Återigen ska mina gamla mopeder trafikera de värmländska småvägarna. Förra sommarens Packmopedsturné tog hårt på mina fordon. Motorer skar, bromsar slutade fungera och hjul säckade ihop. Det ligger ett styvt arbete på mina axlar för att få dessa individer funktionsdugliga igen, för det är faktiskt så jag ser dem (alltså individer).

Jag har åkt kors och tvärs över halva Sverige för att samla ihop ett gäng moppar som fungerar ihop och själva samlandet har varit mycket intressant. Det är otroligt vilka historier man kan få sig till livs när man får reda på vem som haft moppen tidigare, var denne hade åkt och vad det var som hände när den en gång stannade. Att sedan åter starta upp en maskin som inte funkat på minst 30-år är en annan speciell känsla. Det är som att de första livstecknen från motorn kommer från ett annat tidevarv, från 1960-70 talet då samhället såg helt annorlunda ut. Alltså nästan som en arkeologisk utgrävning.

Mitt i allt skrivande dyker minnet upp om Totta Näslund. Han fullkomligt vägrade bära hjälm under de två turnéer han medverkade. Jag ansökte till och med om dispens för hans räkning hos polismyndigheten med hänvisning till: Han passar inte i hjälm!

Jag fick förstås avslag, men de lät meddela: Ser vi honom på vägarna så vet vi hur det ligger till. Alltså kunde han underförstått se sig som hjälmbefriad, åtminstone tolkade jag det som så.

Det är mycket pyssel att få det hela att fungera men hittills har det gått. Omkring 1000 mopedmil har det blivit och fler lär det bli. Men så länge det känns roligt så rullar det på - och nya sånger ska skrivas.
 
Kul har det också varit att medverka på Sunne-bloggen. Nu lämnar jag över ordet och stafettpinnen till någon annan.

God Jul och gott nytt år!


Med vänlig hälsning:
Göran Samuelsson

torsdag 2 december 2010

Värme, utanför och innanför västen, är livet

Ute skiner solen och det är gnistrande kallt.

För att värma mig brukar jag någon gång per dag gå ner till vedboden, inte bara för att hämta ved utan även för att endast belåtet konstatera att den är härligt välfylld. En välfylld vedbod är den bästa huvudkudden! Så brukar jag säga till mina vänner, men de som är lägenhetsbor i någon stad runtomkring förstår inte riktigt vad jag menar. Att tända en brasa är en skön konst. Att sedan bara sitta och se lågorna stiga och känna värmen som sprider sig runt i huset är en ännu skönare konst. Värmen är en förutsättning för allt liv, sedan må det handla om mänsklig värme, alltså empati eller handfast eld. Fjärrvärme eller Kärnkraft är liksom inte lika kul att prata om…

Den bästa konsten är den som på något sätt ger verkan. Beröra är ledordet. Sedan vad det är som berör är svårare att precisera. Att skriva en låt för berörandets skull tror jag är omöjligt. Man utgår helt enkelt ifrån sig själv och sedan är det bara att inse att man inte är så unik som man ibland kan tro att man är. Min gode vän Niklas Strömstedt berättade att hans låtar fått folk att bli kära i varandra, älska.


Mina låtar har jag förstått vara mer som stöd i olika uppbrottstider. I somras när Packmopedsturnén var i Filipstad och vi stod och sålde skivor efter konserten kom det fram en man till mig som vad jag tyckte såg förbannad ut. Hoppsan, tänkte jag och backade ett steg när han sträckte fram handen mot mig. Anledningen till att han såg spänd ut var troligtvis att han var lite spänd och nervös. För han ville bara tacka så oerhört mycket. Det visade sig att en låt jag skrivit (Bättre tid) fått honom att avsluta ett trettioårigt supande. Han hade lyssnat på den sången varje dag i mer än sex månaders tid och han berättade att det blivit för honom som en någon slags ritual att först vakna, sedan lyssna på låten och därefter ta itu med dagen. Det är klart att man blir rörd och stolt över att ha hjälpt en annan människa på ett sådant sätt, men det var ju ingenting jag tänkte på när jag en gång skrev låten.

Jag tror att det är så med konst, musik, bild eller ord, att man som konstnär endast skapar ett embryo som sedan publiken gör fulländat på sitt eget vis. Alla har ju sitt eget tycke och smak. Att lyckas beröra är ju sedan ingen självklarhet. Jag har vid det här laget skrivit några hundra sånger och det är inte många gånger jag mött en sådan reaktion som från honom, mannen i Filipstad. Men det händer – och det är därför jag håller på.

Att verka tillsammans har alltid stått högt i kurs hos mig. Gemenskap är något fint och alla är lika värda. Detta är också ledorden bakom Packmopedsturnén. Det känns fint att se hur olika artister kommer hit till Värmland och slappnar av. En färd på moped genom ett somrigt landskap skalar effektivt bort alla eventuella åthävor. Alla för en, en för alla. Så hjälps vi åt längs turnén. Någon köper glass, en annan berättar en historia. En tredje bara njuter av tystnaden som sker när maskinen tystnat (och det gör de ganska ofta). En gammal moped är nog det absolut sämsta transportfordon som uppfunnits, men i Packmopedsturnén är det stoppen som är själva kittet. Det är nämligen under alla dessa stopp som man verkligen lär känna varandra. När det endast är granskogen som susar och vi ligger där på vägkanten och skruvar, det är då själva människan träder fram.

Dessa förutsättningar, alltså äventyret, bidrar nog också till att det blir en alldeles speciell stämning på själva konserterna. Alla har ju gjort samma resa till konsertstället. Åkt genom samma regn och är alla lika glada över att överhuvudtaget ha kommit fram. Peter Lundblad sa 2005: ”Det skulle låta så här om vi inte åkte moped!” och jag vet inte, men tolkar ändå hans ord som att menade att han tyckte att det lät bra? Sedan är det ju självklart tufft. Sommarens turné innebar 70 mil och elva konserter under lika många dagar och regn, regn, regn. Efteråt är man lika mör som vilken köttbit som helst i Pluras kokbok, som Dregen sa och daskade sig själv på rumpan.

onsdag 1 december 2010

Kostymtvång!

Själva utnämningen till Årets Värmlänning kommer att ske i spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm den 11/12. Mörk kostym eller smoking anbefalles. Hmm? Sådana klädesplagg är ju inget man vanligtvis går klädd i. Men jag äger i varje fall en kostym som jag en gång, 1992, lät en skräddare sy upp åt mig.

Det hela ägde rum på Sukumvit Road i Bangkok när jag var ute på en tvåmånaders-tripp tillsammans med en kamrat från Göteborg. Vi skulle vistas tre veckor i Thailand och drygt en månad i Indonesien. Dessutom blev det några dagar i Bangkok i väntan på väg dit och hem. Det var häftigt, minns jag, att med Fryksdalens novembervindar kvar i kroppen kliva ut ur flyplanet och komma till en helt annan värld. Värmen slog som ett knytnävsslag i ansiktet och ständigt aircondition-förkylda taxichaufförer stod i en lång rad och väntade. Chilisås fick en helt annan innebörd och på något märkligt sätt kändes det som att jag fick en inblick i hur en myrstack ser ut inifrån. Ett myller av folk, mystiska dofter, men ändå ingen stress. På något konstigt sätt fungerade det. Teckenspråk förde talet och storögt checkade vi så småningom in på ett hotell - och dagen därpå besökte jag skräddaren som skulle få den äran att sy upp en kostym åt mig.

Att det blev just han var en slump. På Sukumvit Road fanns det hur många skräddare som helst. Skrädderierna låg vägg i vägg så långt man kunde se så jag bara blundade och gick in till första bästa.

Aldrig har mina mått blivit så pass dokumenterade. Det hela tog säkert inte mer än tre minuter. Måttbandet for som en tigersvans runt min kropp, samtidigt som han blixtsnabbt gjorde några svårtydda noteringar på en papperslapp. Knappt hade vi börjat förrän han sa: ”Tli viiks!” samtidigt som han visade upp tre fingrar. Ok sa jag och insåg att det inte var någon mening att ens försöka förklara att det säkerligen skulle ta minst 1 ½ månad innan jag skulle vara tillbaka i Bangkok. Samtidigt kände jag mig ganska skeptisk till att det skulle bli någon kostym överhuvudtaget. Det hela hade ju gått så snabbt!

Hela resan gick bra och på vägen hem mellanlandade vi i Bangkok. Flygplanet hem till Sverige skulle gå dagen därpå, så där fanns gott om tid för kostymhämtning. Efter hotellincheckningen gick jag till skräddaren - och till min stora förvåning så låg där en kostym och väntade på mig. Den var dock inte helt klar. Armarna var endast nålade fast och här och var löpte det vita kritstreck över det i övrigt mossgröna tyget. ”Yo hävv to tlai it!” sa han och hängde på mig kavajen. Helt nöjd kände jag mig dock inte. Jag tyckte nog att den stramade lite, så jag pekade på axlarna och sa: ”To tight”. Han tittade på mig, la huvudet lite på sned sedan sa han: ”Yo tlay a suit befol?” Jag var totalt avslöjad. Nej det hade jag ju aldrig. Detta var första gången som min kropp bar en kostym – och så här i efterhand så är det ju bara att inse att det stramar lite över axlarna. ”Ok” sa jag och försökte så snabbt jag kunde ta mig därifrån. Tre timmar senare var jag tillbaka i butiken och hämtade min nu färdigsydda kostym, helt befriad från kritstreck och nålar - och dagen därpå lämnade jag Bangkok och Thailand med ett stort grönt paket som handbagage.

Just den kostymen har jag nu lämnat in på kemtvätt. Hoppas att den blir fin för jag känner det väldigt tydligt att jag inte vill bära något annat klädesplagg än just den när jag nu ska försöka vara lite extra fin och påkostad. Alla saker bär sin historia.

Nu gäller det bara att hitta en långklänning – åt min fru. Men det kan nog bli en knivigare historia?