Jobbet på Sveriges vackraste järnväg
Drömjobbet var länge att bli journalist. På åttiotalet tog jag tjänstledigt ett år från Posten för att gå en ”Högre specialkurs i Kommunikation och Media” med siktet inställt på att bli just skrivande journalist. Tyvärr uppfyllde inte kursen mina förväntningar, eller också var det jag som inte uppfyllde kursens; det är nog möjligt att det var så det var, när jag tänker efter.
Hela den första terminen dominerades av foto och rörlig bild, och först på våren kom det skrivna ordet in. Då hade jag tröttnat på allt filmande, klippande och fotande så det blev ingenting av journalisten Marianne. Jag gick tillbaka till att sitta bakom glasrutan på Posten och sälja frimärken och hantera folks pengar i några år till.
Men idag ska vi prata lite om järnvägen. Lika lätt och lekande som det kan vara att jobba med tågföring sommartid, lika motigt kan det vara på vintern. Förra vintern och den som nu råder med sträng kyla och mycket snö gör det inte så lätt att få tågen att gå som de ska. Det är mycket som ska klaffa, och alla inblandade gör sitt allra bästa för att dra sitt strå till stacken, det kan jag intyga.
På Fryksdalsbanan som är min lilla tarmstump järnväg har vi peppar, peppar klarat det ganska bra. Några hopfrusna och inställda tåg nu och då, lite igenisade och igensnöade växlar, men annars har vi skött det så bra som det bara går med de förutsättningar vi har.
Det är inte det roligaste när man kommer till jobbet strax efter fem på morgonen och finner hela bangården igenkorkad med snö, men man får göra det bästa av det. Ibland när inte snöröjarna hunnit fram har man fått pulsa iväg i drivorna med växelkvasten i högsta hugg för att försöka sopa rent så det går att lägga om växlarna.
Förr i tiden var det gott om folk på järnvägen. Omkring 40 personer var anställda ovanför Kil och upp till Torsby och skötte bangårdar och stationsområden, men idag har den personalen krympt till tre (3)! Då kan man förstå att det inte är lätt att hinna med att vara överallt.
Sen jag började på järnvägen har jag upptäckt att det finns människor som är VÄLDIGT intresserade av tåg, de så kallade tågmupparna. De filmar och fotograferar och kör rally för att hinna plåta tågen i alla vinklar på alla stationer efter vägen, och sen läggs materialet ut på olika järnvägssidor för likasinnade. Och fast jag jobbar med tåg har jag inte koll på alla olika sorters lok, vad de heter och vad de väger och hur mycket de får dra, så när de börjar fråga kan det hända att jag får väldigt mycket att göra. Hrrm.
Om någon av någon anledning skulle fått för sig att vi är ena tråkiga typer som jobbar som tågklarerare, skulle jag vilja dela med mig av vad min närmaste chef Mats, skrivit. Han har tecknat ned en berättelse om sitt liv som stins. Den heter just Stinsliv och finns här http://biphome.spray.se/janmat/stinsliv.htm. Jag kan lova ett och annat gott skratt.
Det finns egentligen bara en enda sak jag skulle önska när det gäller ”min” bana. Jag skulle önska att de hållplatser där man dragit ner kraftigt på behovsuppehållen, skulle återfå sina stopp. Det betyder så mycket för människorna som bor längst banan att kunna använda sin järnväg, det förenklar vardagen och sparar både tid och pengar.
Min önskan är att våra kommunala politiker står upp till de löften de gav oss före valet, att kämpa för behovsuppehåll på alla tåg och vid alla hållplatser; på Sveriges vackraste järnväg.
Marianne
Hela den första terminen dominerades av foto och rörlig bild, och först på våren kom det skrivna ordet in. Då hade jag tröttnat på allt filmande, klippande och fotande så det blev ingenting av journalisten Marianne. Jag gick tillbaka till att sitta bakom glasrutan på Posten och sälja frimärken och hantera folks pengar i några år till.
Men idag ska vi prata lite om järnvägen. Lika lätt och lekande som det kan vara att jobba med tågföring sommartid, lika motigt kan det vara på vintern. Förra vintern och den som nu råder med sträng kyla och mycket snö gör det inte så lätt att få tågen att gå som de ska. Det är mycket som ska klaffa, och alla inblandade gör sitt allra bästa för att dra sitt strå till stacken, det kan jag intyga.
På Fryksdalsbanan som är min lilla tarmstump järnväg har vi peppar, peppar klarat det ganska bra. Några hopfrusna och inställda tåg nu och då, lite igenisade och igensnöade växlar, men annars har vi skött det så bra som det bara går med de förutsättningar vi har.
Det är inte det roligaste när man kommer till jobbet strax efter fem på morgonen och finner hela bangården igenkorkad med snö, men man får göra det bästa av det. Ibland när inte snöröjarna hunnit fram har man fått pulsa iväg i drivorna med växelkvasten i högsta hugg för att försöka sopa rent så det går att lägga om växlarna.
Förr i tiden var det gott om folk på järnvägen. Omkring 40 personer var anställda ovanför Kil och upp till Torsby och skötte bangårdar och stationsområden, men idag har den personalen krympt till tre (3)! Då kan man förstå att det inte är lätt att hinna med att vara överallt.
Sen jag började på järnvägen har jag upptäckt att det finns människor som är VÄLDIGT intresserade av tåg, de så kallade tågmupparna. De filmar och fotograferar och kör rally för att hinna plåta tågen i alla vinklar på alla stationer efter vägen, och sen läggs materialet ut på olika järnvägssidor för likasinnade. Och fast jag jobbar med tåg har jag inte koll på alla olika sorters lok, vad de heter och vad de väger och hur mycket de får dra, så när de börjar fråga kan det hända att jag får väldigt mycket att göra. Hrrm.
Om någon av någon anledning skulle fått för sig att vi är ena tråkiga typer som jobbar som tågklarerare, skulle jag vilja dela med mig av vad min närmaste chef Mats, skrivit. Han har tecknat ned en berättelse om sitt liv som stins. Den heter just Stinsliv och finns här http://biphome.spray.se/janmat/stinsliv.htm. Jag kan lova ett och annat gott skratt.
Det finns egentligen bara en enda sak jag skulle önska när det gäller ”min” bana. Jag skulle önska att de hållplatser där man dragit ner kraftigt på behovsuppehållen, skulle återfå sina stopp. Det betyder så mycket för människorna som bor längst banan att kunna använda sin järnväg, det förenklar vardagen och sparar både tid och pengar.
Min önskan är att våra kommunala politiker står upp till de löften de gav oss före valet, att kämpa för behovsuppehåll på alla tåg och vid alla hållplatser; på Sveriges vackraste järnväg.
Marianne
Kommentarer