Två original samtalar
Finns det några kolingar i närheten så dras de till mig. Jag måste ha något som gör att de mest utstötta och udda människorna känner samhörighet. Jag är välsignad.
Detta hände mig en dag på lunchen.
Hämtade äpplen till rådjuren och passade på att köpa mjölk, smör, ägg och grädde. Sådant som en rejäl husmor alltid ska ha hemma, men inte hade.
Framför mig i kön stod en liten gubbe med stor skitig mössa nerdragen över öronen, och de mest snedslitna snowjoggingstövlar jag någonsin sett. Halva foten gick inte på sulan utan på själva insidan skaftet liksom. Helt förtrollad stod jag och bara stirrade på dessa stövlar när han sakta vänder sig om och tittar på mig.
"Hej på dej" säjer han.
"Åh, hej" säjer jag och ser nu att det var Kjell under mössan, ett riktigt original som jag brukar heja på. Han brukar alltid ha en väldig utläggning om allt möjligt, så också den här gången.
"När jag ser dej tänker jag på Erland, han var ju på Posten", drar han igång med, "han blev ju så kär i denna vackra primadonnan som bodde där i svingen så han klättrade ju upp till henne på natten utanför hennes fönster och du vet Erland på Posten ja du kände ju honom och frua hans som var så styv på dragspel jag minns inte vad hon hette nu men du kanske kommer ihåg"?
"Anna" sa jag. "Anna hette hon väl? Eller var det Alma"?
"Ja kanske det var. Jag minns inte frua så mycket men hon denna primadonnan hon var fullmatad och grann men sen flyttade hon till Karlstad och fick en pojk hon var så vacker och var visst på nån teater hon hette Mildred och ..".
Det blir hans tur i kassan men han ger sig inte i första taget. Här har han hittat någon som lyssnar, svarar på tilltal och har gemensamma bekanta.
"Du kände väl Fingal också han körde ju posten i många år men han gjorde distriktet mindre och mindre för han ville ju inte jobba ihjäl sig sa han och så sket han i och dela ut posten och han söp ju så väldigt så han brukade alltid hamna i diket utanför Tott-Eskil..." han drog in luft.
"Jag har en tavla som Tott-Eskil har målat" avbröt jag.
"Jaha du" säger han i en ton så jag förstår att den inte är värd duken den är målad på ens. "Han skulle förstås ha pengar till brännvin och då spikade Fingal ihop lite ramar och Eskil penselströk för fullt. Så gick det te".
Jag måste ju medge att det inte är något större mästerverk men det är lite kul ändå att ha en tavla av Eskil. Nästan ännu roligare nu när jag kan se för min inre syn Fingal och Eskil arbeta för glatta livet för att komma iväg till Systemet.
"Du ska få berätta allt för mig så skriver vi en bok" sa jag och plockade i varorna.
"Det gör vi" sa Kjell.
Håll i er på nästa bokmässa. Då kommer århundradets mest förvirrade bok att ligga på diskarna.
När jag läser i tidningen att Kjell och hans bror återigen fått nattsömnen störd av fyra tonåringar blir jag först förbannad, sen väldigt ledsen. Om någon av de ungarna bodde under mitt tak skulle både han och hans kamrater få en lektion i den ädla konsten att visa hänsyn till andra människor.
Marianne Andersén
Detta hände mig en dag på lunchen.
Hämtade äpplen till rådjuren och passade på att köpa mjölk, smör, ägg och grädde. Sådant som en rejäl husmor alltid ska ha hemma, men inte hade.
Framför mig i kön stod en liten gubbe med stor skitig mössa nerdragen över öronen, och de mest snedslitna snowjoggingstövlar jag någonsin sett. Halva foten gick inte på sulan utan på själva insidan skaftet liksom. Helt förtrollad stod jag och bara stirrade på dessa stövlar när han sakta vänder sig om och tittar på mig.
"Hej på dej" säjer han.
"Åh, hej" säjer jag och ser nu att det var Kjell under mössan, ett riktigt original som jag brukar heja på. Han brukar alltid ha en väldig utläggning om allt möjligt, så också den här gången.
"När jag ser dej tänker jag på Erland, han var ju på Posten", drar han igång med, "han blev ju så kär i denna vackra primadonnan som bodde där i svingen så han klättrade ju upp till henne på natten utanför hennes fönster och du vet Erland på Posten ja du kände ju honom och frua hans som var så styv på dragspel jag minns inte vad hon hette nu men du kanske kommer ihåg"?
"Anna" sa jag. "Anna hette hon väl? Eller var det Alma"?
"Ja kanske det var. Jag minns inte frua så mycket men hon denna primadonnan hon var fullmatad och grann men sen flyttade hon till Karlstad och fick en pojk hon var så vacker och var visst på nån teater hon hette Mildred och ..".
Det blir hans tur i kassan men han ger sig inte i första taget. Här har han hittat någon som lyssnar, svarar på tilltal och har gemensamma bekanta.
"Du kände väl Fingal också han körde ju posten i många år men han gjorde distriktet mindre och mindre för han ville ju inte jobba ihjäl sig sa han och så sket han i och dela ut posten och han söp ju så väldigt så han brukade alltid hamna i diket utanför Tott-Eskil..." han drog in luft.
"Jag har en tavla som Tott-Eskil har målat" avbröt jag.
"Jaha du" säger han i en ton så jag förstår att den inte är värd duken den är målad på ens. "Han skulle förstås ha pengar till brännvin och då spikade Fingal ihop lite ramar och Eskil penselströk för fullt. Så gick det te".
Jag måste ju medge att det inte är något större mästerverk men det är lite kul ändå att ha en tavla av Eskil. Nästan ännu roligare nu när jag kan se för min inre syn Fingal och Eskil arbeta för glatta livet för att komma iväg till Systemet.
"Du ska få berätta allt för mig så skriver vi en bok" sa jag och plockade i varorna.
"Det gör vi" sa Kjell.
Håll i er på nästa bokmässa. Då kommer århundradets mest förvirrade bok att ligga på diskarna.
När jag läser i tidningen att Kjell och hans bror återigen fått nattsömnen störd av fyra tonåringar blir jag först förbannad, sen väldigt ledsen. Om någon av de ungarna bodde under mitt tak skulle både han och hans kamrater få en lektion i den ädla konsten att visa hänsyn till andra människor.
Marianne Andersén
Kommentarer