Om att skriva, läs novellen Ugglan
Jag tycker det är kul att skriva. Det är kul när meningarna åker berg och dalbana upp i himlen, ner i havet men ändå lyckas hålla sig på rätt spår och in i mål. Den meningen var rätt kul att skriva till exempel. Men jag sitter inte i fem minuter och funderar, nej aldrig. När jag vet vad jag ska skriva, då kör karusellen gasen i botten. Blir det inte bra så tar jag bort meningen helt och hållet. För i mina meningar kan man inte ändra något, då rasar allt. Det är lite dumt, i för sig.
När meningarna sedan växer till stycken och berättelser, då går det som det går. Jag vill inte veta vad som ska hända, inte hur det ska gå. Det är som att läsa en bok själv, man vet aldrig riktigt. Men jag har alltid en fast idé som det bygger på och ofta skriver jag själva poängen så fort som möjligt. Att orka skriva en lång novell om ingenting, med poängen på sista sidan. Nej, så funkar inte jag. Därför var det en prövning för mig när jag och min kusin (se förr-förra inlägget) bestämde oss för att skriva en lång, riktig berättelse. Vi byggde den från grunden med flera papper var om vad som skulle hända i varje kapitel. Roligt har det varit även om vi är långt ifrån klara ännu. Men på något sätt försvinner tjusningen med skrivandet när man bygger upp den så där från början. När jag skriver på mitt sätt överraskar jag ständigt mig själv med idéer och extra saker.
En annan sak jag undrar över är om riktiga författare anstränger sig för att boken ska bli en bok, alltså lång. Om man tittar på bara en sida i en bok så står där ofta mycket strunt som inte alls har med själva storyn att göra. Sånt hinner jag inte med i min berg och dalbana.
Tidigare har jag inte ansträngt mig särskilt mycket för att publicerad så nu, ja nu tar jag chansen. Novellen Ugglan skrev jag hösten 2009. Läs novellen Ugglan
/Sofia
När meningarna sedan växer till stycken och berättelser, då går det som det går. Jag vill inte veta vad som ska hända, inte hur det ska gå. Det är som att läsa en bok själv, man vet aldrig riktigt. Men jag har alltid en fast idé som det bygger på och ofta skriver jag själva poängen så fort som möjligt. Att orka skriva en lång novell om ingenting, med poängen på sista sidan. Nej, så funkar inte jag. Därför var det en prövning för mig när jag och min kusin (se förr-förra inlägget) bestämde oss för att skriva en lång, riktig berättelse. Vi byggde den från grunden med flera papper var om vad som skulle hända i varje kapitel. Roligt har det varit även om vi är långt ifrån klara ännu. Men på något sätt försvinner tjusningen med skrivandet när man bygger upp den så där från början. När jag skriver på mitt sätt överraskar jag ständigt mig själv med idéer och extra saker.
En annan sak jag undrar över är om riktiga författare anstränger sig för att boken ska bli en bok, alltså lång. Om man tittar på bara en sida i en bok så står där ofta mycket strunt som inte alls har med själva storyn att göra. Sånt hinner jag inte med i min berg och dalbana.
Tidigare har jag inte ansträngt mig särskilt mycket för att publicerad så nu, ja nu tar jag chansen. Novellen Ugglan skrev jag hösten 2009. Läs novellen Ugglan
/Sofia
Kommentarer