Tänkt att få tid att lyssna till riktiga berättelser
Vissångaren Anders Stävarby, vem i he… är det, ja det är inte alltid lätt att beskriva sig själv, och absolut inte lätt att tala väl om sig själv utan att förlora sig i falsk blygsamhet, och kanske sanningen är den att det bara låter som skryt när jag beskriver mig själv, när jag helt krasst bara beskriver verkligheten.
Jag bor i Lysvik och antagligen beror det på att jag har mina rötter där. Jag huserar med min familj i det hus som min farmorsmor byggde 1928. Jag är gift och har två pojkar som är 6 och 11 år gamla. Vår tomt sträcker sig ut i Fryken. En härlig miljö som bidragit till en hel del visor under årens lopp. Det är lätt att konstatera att jag inte hade varit samma person om jag formats i en annan trakt.
Häromdagen deltog jag i ett möte där deltagarnas uppgift var att bidra med tankar för att stimulera kulturen i vår bygd, ja i hela Värmland egentligen. Vi var en skara blandade kulturpersonligheter från Sunne och kyrkbyarna med skiftande bakgrund som på kort tid förväntades kläcka kloka åsikter. Hur gick det? Generaliseringar och förhoppningar, kanongoda bullar och gott kaffe på Sundsbergs Gård.
Det konstiga är att det finns ett stort utbud i vår kommun, men få ortsbor som utnyttjar tillfällena som bjuds.
Axiomet; att folk drar folk är ett tidlöst fenomen, och omöjligt att runda i något sammanhang, det vet väl jag som producent av Sunne Visfestival, där publiken svek, antagligen av just den anledningen att surret människor emellan inte uppstod.
Alltså är det viktigt att förmedla gemyt för att alla ska känna sig välkomna. Naturligtvis går det att kompensera med effektsökeri. En lokal hängning skulle nog tömma stugorna, men i vår tid utan dödsstraff eller offentlig skampåle, får vi nöja oss med andra lösningar för att samla massorna.
Tänk om vi skulle minska barngrupperna istället och anställa fler i barnomsorgen, för att göra alla barn synliga, och ge alla barn en chans att få fram sina historier, och få tid att lyssna till riktiga berättelser framförda med värme av vuxna som både kan och har tid.
Kanske fick vi ett mjukare samhälle med en stor andel kulturtörstande individer.
/Anders Stävarby
Jag bor i Lysvik och antagligen beror det på att jag har mina rötter där. Jag huserar med min familj i det hus som min farmorsmor byggde 1928. Jag är gift och har två pojkar som är 6 och 11 år gamla. Vår tomt sträcker sig ut i Fryken. En härlig miljö som bidragit till en hel del visor under årens lopp. Det är lätt att konstatera att jag inte hade varit samma person om jag formats i en annan trakt.
Häromdagen deltog jag i ett möte där deltagarnas uppgift var att bidra med tankar för att stimulera kulturen i vår bygd, ja i hela Värmland egentligen. Vi var en skara blandade kulturpersonligheter från Sunne och kyrkbyarna med skiftande bakgrund som på kort tid förväntades kläcka kloka åsikter. Hur gick det? Generaliseringar och förhoppningar, kanongoda bullar och gott kaffe på Sundsbergs Gård.
Det konstiga är att det finns ett stort utbud i vår kommun, men få ortsbor som utnyttjar tillfällena som bjuds.
Axiomet; att folk drar folk är ett tidlöst fenomen, och omöjligt att runda i något sammanhang, det vet väl jag som producent av Sunne Visfestival, där publiken svek, antagligen av just den anledningen att surret människor emellan inte uppstod.
Alltså är det viktigt att förmedla gemyt för att alla ska känna sig välkomna. Naturligtvis går det att kompensera med effektsökeri. En lokal hängning skulle nog tömma stugorna, men i vår tid utan dödsstraff eller offentlig skampåle, får vi nöja oss med andra lösningar för att samla massorna.
Tänk om vi skulle minska barngrupperna istället och anställa fler i barnomsorgen, för att göra alla barn synliga, och ge alla barn en chans att få fram sina historier, och få tid att lyssna till riktiga berättelser framförda med värme av vuxna som både kan och har tid.
Kanske fick vi ett mjukare samhälle med en stor andel kulturtörstande individer.
/Anders Stävarby
Kommentarer