måndag 31 januari 2011

Molo! Hej! på xhosa. Det är jag som är Anki Yafele, välkommen till min värld!

Under några veckor bjuder jag in er läsare till att ta del av mitt liv, mina tankar och dagliga bestyr. Det kommer att handla om allt mellan himmel och jord, i en salig blandning. Jag är något av en mångsysslare och det kommer säkert att visa sig tydligt i mina inlägg här på bloggen.
Under sommarmånaderna driver jag och min man Makhosi café och restaurangverksamhet 343 m över havet, på Tossebergsklätten topp.
Det är sjätte säsongen i år och faktiskt har vi varit där längst av alla arrendatorer genom åren. Vilken bedrift!
Det är en fantastisk plats att få arbeta på med mycket kultur, historik och känslor högt uppe bland molnen.

Den större delen av året då vi inte arbetar i restaurangen gör vi båda två mycket annat. Jag förkovrar mig i måleri på Geijerskolan i Ransäter. Detta är mitt andra studieår på målerilinjen. Just nu är det helt underbart att få ägna sig åt ett stort intresse som jag har och lite sent insett att jag alltid har haft. Jag fullkomligen njuter av att få utrymme att skapa. Färg och form har länge tilltalat och känts naturligt, ett lätt sätt för uttryck. Under åren på högstadiet valde jag Ord och bild istället för språkstudier. Ett nybörjarspråk kom visserligen senare på gymnasiet då jag lärde mig tyska. På högstadiet känts det viktigt för mig att få vara praktisk, att jobba med händerna.
Vid sidan av mina pågående studier arbetar jag extra. Det är för tillfället en udda kombination av servering, sömnad och inhopp som personlig assistent.
För övrigt blir det en hel del planering, testlagning, bakning och sökande efter inspiration inför kommande säsong på berget.
Tossebergsklätten sommaren 2010. Fotograf Helena Henriksson
Många människor har genom åren tyckt att det har varit fascinerande och utmärkande att möta en person från ett annat land med en annan kultur och modersmål. Steget längre än den första uppenbara skillnaden har sedan varit att välja ett liv tillsammans. För oss är det bara naturligt. Precis så som det är med sann och stark kärlek.
Ni kan ta del av min och Makhosis gemensamma historia genom att titta in på vår hemsida och läsa mer om oss.
Vi har varit lite av linslusar genom åren...


Till webbplatsen för Tossebergsklätten och Anki och Makhosis historia: http://kalebas.se/artiklar.php

fredag 28 januari 2011

Varje människa är unik

Jag vill gärna poängtera att varje människa är unik. Det finns ett ordstäv som lyder. “Varje människa har sin egen natur. Har du någonsin vredgats på ett äppelträd för att det inte bär päron?”

Varje liten som stor har rätt att känna att de är bra på någonting och att man kan utvecklas om man får stöttning och uppmuntran. Det är aldrig för sent att börja om på nytt, få en ny chans om livet varit för tufft.

Vilka egenskaper har du som du inte utvecklat? Som bara ligger där och väntar på att du ska sätta igång. Inte kan väl jag? Varför inte? Varför inte slänga Jante i väggen och visa vad du kan?!

Det är en fördel med att bli äldre. Man bryr sig inte längre lika mycket om vad folk tycker och tänker om en. Jag får duga som jag är. Vill folk prata om mig, så får de väl göra det då, om de blir lyckligare av det. Det får jag bjuda på.

Tack för mig
/Anna-Lisa

torsdag 27 januari 2011

Ta till vara det annorlunda i tillvaron

I vårt utseende- och prestationsfixerade
samhälle finns det en myt.
Bara den perfekta människan duger,
bara den som är populär, rolig,
tjänar mycket pengar eller något annat
blir lycklig och lever lycklig.

Vi vet alla att det inte är så.

Vi kan misslyckas, födas med olika skavanker
eller råka ut för olyckor
och om vi lever tillräckligt länge,
blir vi gamla och skröpliga på olika vis.

Det är inte bara omgivningen
som ställer krav på oss,
ofta är det faktiskt vi själva
som sätter orealistiska mål.

Vi vill vara den perfekta människan
som får högsta betyg,
klättrar på karriärstegen
och har ett sagolikt familjeliv.

För att känna att vi betyder något
vill vi klara av allt
som våra medmänniskor klarar av.

Vi vill inte erkänna våra brister.
Men om vi förväntar oss vara experter i allt
kommer vi garanterat att bli besvikna.

Den nya tekniken och
de nya kunskapskraven
ställer stora krav på människor.

De växande kraven
skapar en enorm prestationsångest
och skräck för att inte duga.

Det enda som räknas är framgång.
Kraven stannar inte där.
Det ska gå snabbt också.
Och lätt.
Helst utan minsta lilla motstånd.

När framgång och effektivitet
är allt som räknas
blir människan det hon gör,
sina prestationer.
Det räcker inte med
att vara den hon är,
en människa.

Vad händer med dem som inte orkar?
De som inte klarar pressen
eller väljer att inte leva på detta sätt?

Frågan är om framtidens människor
kommer att få vara människor
eller måste förvandla sig till maskiner
för att överleva.
Maskiner, som kan styras
och programmeras för högre nivåer.
Framför allt,
där alla känslor programmeras bort.

Tänk tillbaka på er tid hos oss.
Den kanske inte alltid var perfekt,
men den har varit levande,
föränderlig och som livet självt
full av brokiga inslag,
som en blomsteräng med sin rika flora.

Ta till vara det annorlunda i tillvaron,
se till att ni sticker ut
och syns i vimlet.

Visa upp er egen
unika förpackning
med dess innehåll.

Var med i medieproduktionen
och bidra till ett samhälle
där den vanliga människan
med sina fel och brister
uppskattas och får stå i centrum.

Lycka till!

/Anna-Lisa (avslutningen på Anna-Lisas tal till studenter på Broby Grafiska. Första delen av talet publicerades igår)

onsdag 26 januari 2011

Ett mjukare samhälle är en nödvändighet

Våren och sommaren är nog mina favoritårstider. I synnerhet våren och början på sommaren. Då allt är nytt och fräscht och sprudlar av liv. Grodornas läten hörs lång väg och fåglarnas kvitter fyller hela luften. Ljuset, det fantastiska vårljuset som breder ut sig i de långa ljusa nätterna. Dofterna från alla växter som berikar jorden. Det är helt enkelt underbart!

Jag minns även en vår för några år sedan när vi hade avslutning för studerande som gått tre års Kvalificerad Yrkesutbildning på Grafisk Medieproduktion och Förpackningsdesign på Broby Grafiska. Som ansvarig för KY brukade jag hålla ett avslutningstal till de studerande. Jag kom att tänka på att en del av det talet kan passa in i mitt skrivande här.

Dagen är perfekt.
Perfekt väder.
Perfekt frisyr och
perfekta kläder.
Perfekt…

Längtan efter det perfekta
är alltid närvarande.
Det ligger i tiden.
Människan slätar ut,
lyfter, putsar och skrubbar
för att ta bort alla spår.

Spår av människan själv?
Det rynkiga ansiktet,
den rynkiga visheten,
hjärnans minnesbank –
är det det vi vill glömma?

Tänk på naturen,
på trädens skorvliga bark,
på dess grenar och knotor.
De linjerna är inte utslätade eller raka.
De har en underbar formgivning.

Tänk på älvens ringlande framfart och
jämför den med den grävda kanalens raka linjer
eller jämför en upptrampad djurstig
med den effektiva asfalterade motorvägen
Den nutida människan och naturen
har helt olika formspråk.

Dagens samhälle värderar fasaden högt.
När enbart det yttre räknas,
blir följden att det sant mänskliga nedvärderas.

Jag tror att ett mjukare samhälle är en nödvändighet.
Ett samhälle där tolerans och förståelse,
värme och omsorg värderas högt
och inte anses ineffektivt.

Ett samhälle befriat
från den hänsynslösa konkurrensandan
och där människan får vara en individ,
bli sedd för den hon är och inte för det hon gör.
Där prestationer och perfektionism inte styr livet.

/Anna-Lisa

tisdag 25 januari 2011

Årstiderna fångade på papper

Tack för våra årstider! Vilka under vi får vara med om varje år. Gnistrande snö, miljontals, miljarder diamanter gnistrar emot oss. Snöformationer som inte ens den skickligaste skulptör kan skapa. Härliga skratt från pulka- skidbackar. Svensk världsmästarinna i damernas skidskytte. Takdropp och snödroppar. Rännilar och översvämningar. Sol och bad. Prunkande grönskande gröna dalar. Höstglöd och stormar. Advent och jul.

Förra vintern rensade jag bland gamla sparade böcker och brev. En bok sparade jag. Det var en uppsatsbok från min egen gymnasietid. Bland annat hade jag skrivit om "Hösten som målare - vintern som tecknare". Så löd rubriken som jag hade valt. Jag började läsa.

"Han står där med penseln i sin ena hand och med paletten i den andra. Framför sig har han ett helt landskap. Han, det är hösten. Färger läggs till färger. De flyter ihop eller bildar bjärta kontraster. Allt sker av stor kunskap. Ingenting förfelas. Han är den store målaren.

Se på träden! De skiftar från blad till blad. Rött. Gult, grönt och violett! Det vill aldrig ta slut. De mer färgfattiga träden förgyller han med lysande, aptitretande frukter. Marken med sina jordbruna färger ger en dov, dyster stämning åt det hela. Men det är just det som behövs för att dämpa ner de upproriska vilda färger, som annars skulle dominera helt. Vattenpussarna ger reflexer och verkar gäckande mot oss. Kanske vill de lura oss att trampa rakt ner i det leriga, lortiga vattnet, som finns under den blanka, smickrande ytan.

Blommorna står som utropstecken. De slösar med sin fägring, fast en del redan slokar med huvudet. Många har redan blivit bitna av frosten och är döende. Deras färg har försvunnit. Kvar är endast skrumpna, brunsvarta lik. Solen kisar fram resignerat, trött på allt gammalt. Hon skänker frid åt landskapet. Hela naturen är så gott som redo för sin långa sömn.

Målaren är färdig med sitt verk. Han ser nöjd ut. Fast det någonting som fattas. Han rynkar pannan, tar fatt penseln och låter stormen svepa fram. När den rasat ut, är tavlan klar. Något pris kan han inte bestämma sig för. Den tavlan är oersättlig.

Vintern kommer in och slår sig ner bakom Hösten. Han tar fram sitt teckningsmateriel. Han är lätt på hand och drar fina, precisa streck. Varenda skuggning finns med. Varenda kvist avtecknas. Hans arbete är rikt på detaljer.

Skidspåret löper fram över den nyfallna snön. Det yr efter skidstavarna och från de snötyngda granarna rasar snön ner, när den åkande suddar förbi.

Fåglarna blir skrämda och studsar upp som bollar, gör några slag med vingarna och är försvunna. Kanske sätter de sig som ett pärlband på någon telefontråd.

Snön gnistrar som tusen diamanter och ger en svag nyans av blått, för att efter en tid färgas av sot och damm till ett smutsigt täcke. Träden sticker upp ur marken med sina kala, raka stammar. De liknar utkiksposter. De sträcker på sig och blickar ut över de ödsliga vidderna.

Husen ser ut som lådor, höga eller låga, korta eller långa. Stenarna på väggen markeras en efter en. Vintern har stort tålamod. Han är som en kamera. Motiven blir en bild av verkligheten. Allt kommer fram. Men den stora skillnaden ligger däri att Vintern skapar sitt motiv med känsla. Naturen lever under den bistra ytan.

Hösten med sina bullrande kraftiga färger kompletterar vinterns intetsägande och svaga toner. Deras kontraster ger livet omväxling. Det känns som om det är för första gången varje år, när hösten och vintern gör sitt intåg, som vi får uppleva dessa underbara stämningar".

Det känns en aning märkligt och samtidigt härligt att läsa denna uppsats efter så många år. Jag blir glad när jag tänker på att jag kunde fånga dessa årstiders speciella stämningar på papperet. Allt skrivet med bläck och lite snirklig handstil.

/Anna-Lisa

måndag 24 januari 2011

Motsatserna ger balans i livet

LAGOM. Vilket fantastiskt ord som vi har i svenska språket. Det är perfekt. Det är så mycket som är farligt i vår tid. Ät inte för mycket ägg, potatis, fett och så vidare. Efter en tid ändras fokus till nya “farliga” produkter.

Vi kan försöka att äta, dricka, motionera, sova, arbeta lagom så det passar var och en av oss. Vi vill ju leva för att bli gamla, men gammal vill ju egentligen ingen bli. Hur ska den ekvationen gå ihop?

Hur vi än sköter oss så inträffar olyckor och sjukdomar som vi inte rår över. Vi kan bara hjälpa till och stötta så mycket vi kan. Vad vore ljus utan mörker, glädje utan sorg, skratt utan gråt, vila utan arbete eller framgång utan strävan?

Vi behöver motsatserna för att få balans i tillvaron.

/Anna-Lisa

fredag 21 januari 2011

"Kom-ihåg" som hjälper mig må bra

Vad behöver jag för att må bra? I var och varannan tidning står att läsa vad man ska göra för ett optimalt liv. Det som skrivs är ju ganska allmängiltigt och det måste ju vara så, eftersom vi människor är olika och har olika behov.

Vi har alla hört att vi människor är lika i meningen har lika människovärde, men vi är olika vad gäller kroppen och knoppen.

Jag läste citatet ” Kroppen är ditt tempel, helga det”. Gör jag det? Inte alltid. Här följer några bra "kom-ihåg" utan rangordning.
• Tänk på vad du äter. Du skulle aldrig tanka bilen med annat bränsle än vad som är avsett för den. Men vi stoppar i oss både det ena och det andra som inte är så nyttigt bränsle

• Andas med magen. Djupa andetag. Det ger lugn och ro

• Sitt inte längre än 20 minuter. Upp och rör på dig då och då

• Ta promenader

• Gör små enkla uppmjuknings- och stretchrörelser varje dag. Man behöver inte vara träningsfreak för att få ”Må bra-känslan” i kroppen

• Försök att under den mörka årstiden vara ute en stund i dagsljus varje dag

• Ha roligt! Ett gott skratt förlänger livet. Det frigör endorfiner, sänker blodtryck och stärker immunförsvaret, säger de som forskar inom detta område. I vilket fall som helst känns det helt underbart i kroppen efter ett skratt

• Sjung! Gnola på en visa. Härligt! Att sjunga gör mig glad. Det går inte så bra att vara sur och sjunga, så automatiskt programmeras kroppen om till en mer positiv sinnesstämning

• Umgås med dem du gillar och känner dig bekväm med

• Odla din hobby! Tiden bara försvinner när man sysslar med något man gillar. Man är totalt i nuet. Det ger avslappning

/Anna-Lisa

torsdag 20 januari 2011

Skriva listor och prioritera

Vad gör mig stressad? Inte allt jag ska göra, utan det jag inte gjort. Det jag glömt och som kanske dyker upp i sista minuten som ett orosmoln.

Därför har jag till vana att skriva långa listor med uppgifter som ska göras, saker som ska köpas och så vidare. Därefter gäller det att prioritera.

En del måste göras först och kanske vara klart före ett visst datum. Annat kan vara till senare. Efter hand som uppgifterna blir utförda stryks de från listan. Hela tiden kommer nya saker till.

Att lista sina göranden är jättebra. Listan fyller faktiskt flera funktioner.
  • Jag slipper älta allt jag ska komma ihåg
  • Jag blir tyst påmind i god tid om allt som ska göras
  • Jag blir mycket nöjd över att se allt jag hunnit med
  • Jag behöver inte fundera så mycket utan bara göra
Planering är ett av mina honnörsord. Med god planering undanröjer man många missräkningar, blir effektiv och får många gånger tid och ork över till både fysiska och mentala aktiviteter som ökar välbefinnandet.

Planering är kul! Det kan väl inte vara roligt att ruta in vardagen på det där sättet?! Tänk vilken rörelsefrihet man får. Listan kommer ju ihåg åt mig! Prova. Det är inga stora projekt jag pratar om utan de små eller stora vardagliga arbetsuppgifterna.

/Anna-Lisa

onsdag 19 januari 2011

Krävs mod att våga vara sig själv

Vilka önskningar har jag inför framtiden? Vad uppskattar jag mest? Vilka egenskaper har jag? Vilka möjligheter har jag? Vilka chanser tar jag? Tar jag ansvar för mitt liv? Bryr jag mig om mina medmänniskor? Frågorna kan bli hur många som helst. Ibland kan det vara bra att stanna upp och ta sig tid för eftertanke.

Jag gillar musikartisten Robbie Williams. Så därför passade jag på att se TV programmet om gruppen Take that som visades nu efter nyår.

Efter många år återförenades Robbie med övriga medlemmar i gruppen, den tidigare så hyllade pojkgruppen. Först nu kunde de som mogna människor efter terapier och öppna samtal sinsemellan, komma fram till viljan att acceptera och förlåta varandra och hjälpa varandra vidare.

De kunde nu vara ärliga mot varandra och behövde inte låtsas längre. De kunde reflektera och prata om sina olika upplevelser av samma händelse, utan att gå i försvarsställning eller dra sig undan.

De visade på självinsikt och en styrka att vara sig själva samtidigt som de tog ansvar för de andra i gruppen. Vägen att utvecklas som människa är sällan enkel och rak. Det krävs mod att våga vara sig själv.

/Anna-Lisa

tisdag 18 januari 2011

Våga göra egna val

Avkoppling från vardagens knog, tid att umgås och ha kul tillsammans.

Många föräldrar ger uttryck för att de inte har råd att ge barnen allt de skulle vilja ge dem. Frågan är om det enbart rör det materiella? För det allra viktigaste är ändå att barnen får känna trygghet, kärlek och harmoni i sitt hem. Det kostar inget.

Jag tror att många unga skulle må bra av lite mindre “utsvävande” liv och någon gång verkligen få längta efter något, för att därefter få känna lyckan när deras önskan går i uppfyllelse.

Det gäller att föräldrarna har ett eller kanske flera jobb för att få ekonomin att gå ihop eller så går det kanske bra med ett litet lån? Vi måste ju ha det alla andra har och vi måste ha det NU! Vem vågar bryta trenden? Bli utanför? Bli mobbad?

Är det detta som är meningen med livet? Med mitt liv? Prylar som tar min tid? För jag måste väl kunna välja själv hur mitt liv ska se ut? Några egna val måste jag kunna göra utan att andra ska göra dem åt mig?
/Anna-Lisa

måndag 17 januari 2011

Varje dag är en gåva

Har du avgett något nyårslöfte i år? Stressa mindre, äta nyttigare, motionera mera, se till att få tid för avkoppling? Ofta blir dessa löften just nyårslöften. De varar några dagar, någon vecka kanske till och med någon månad. Sedan är man tillbaka i gamla hjulspår igen.

Jag tror att den sortens löften ska man ge sig själv varje dag. Varje dag är en gåva till livet, något stort att ta vara på.

Före jul lyssnade jag ofta på radion. Flera gånger per dag basunerades det ut vilken stress julen innebär. Stressa för att hinna med alla julförberedelser; pynta, köpa julklappar, kanske vänta tills rean dagen före julafton, fixa julmat och julgodis av alla de slag.

Är det så stressigt eller är det en självuppfyllande profetia? Det hör kanske till att vara stressad precis som det hör till att var uptodate när det gäller kläder, utseende eller senaste “inneprylen” ?

Borde man ta sig en funderare inför nästa jul över vad som är viktigast med julen för vår familj, våra nära och kära? Det skulle kanske innebära flera vinster.
Kanske färre och nyttigare rätter på julbordet, så man slapp att bli så däst och trött. De där extrakilona skulle aldrig klänga sig fast.

Glädje över julklapparna och slippa byta och/eller sälja dem över nätet innan helgen är över. Berättelsen om Karl-Bertil Jonsson är tänkvärd. Dela med sig ger glädje till alla.

/Anna-Lisa Asp, tidigare ansvarig för den kvalificerade yrkesutbildningen på Broby Grafiska - numer pensionär

fredag 14 januari 2011

Tiden väntar inte på någon

”Skjut inte upp sådant till imorgon som precis lika gärna kan skjutas upp till i övermorgon”. (Mark Twain). Nu kan jag inte riktigt göra det, eftersom det idag är min sista dag på Sunnebloggen. Det var så mycket jag ville säga på de här två veckorna, och jag har ju inte ens kommit igång ordentligt, är ju nästan bara lite uppvärmd. Tiden har flugit iväg. Det gör den ganska ofta nu för tiden.

Vi är ett tidsjagande folk. Hur ofta känner du till exempel att du hinner allt du vill och kan lägga dig på kvällen utan att tankarna snurrar i skallen, vakna utvilad och utan en gnutta stress i kroppen?

Inga dåliga samveten som ligger och gnager för en gammal förälder, barn eller barnbarn som du inte har tid att träffa så ofta som du vill? Hur ofta har man inte sagt till gamla kompisar när man möts ”Nu måst´ve allt träffes nôn kväll” och ”Ja´ringer dej te´vecka” och orden är som bortblåsta när man vänder sig om.

Boken man vill läsa ligger och samlar damm för att man får dåligt samvete att ”ligg´på kammer´n mä näsa i e bok” när strykhögen eller gräsmattan växer. Vi tycker att tiden inte räcker till. Och tänk på att tiden inte väntar på någon.

Tekniska prylar som vi samlar på oss, paradoxalt nog många för att spara just tid – gör oss ibland ännu mer stressade. Om datorn står och tuggar mer än fyra sekunder börjar det krypa i kroppen, när man inte har täckning på mobilen kan man bli fullständigt bindgalen. Och att glömma mobilen hemma när man åker och handlar skapar i det närmaste ångest.

Att slaviskt följa GPS:en i stället för att läsa på vägskyltar och titta på papperskartan kan ibland leda in en på de konstigaste vägar och göra resan bra mycket längre, tro mig, jag vet.

En gång åkte vi med husvagn bakom från Storuman, och fick instruktioner som ledde oss in på vägar som inte ens fanns utmärkta på kartan. Gräset växte högt i mitten och man förväntade sig att få se två män i hängselbyxor i varsin gungstol bakom nästa krök, spelande banjoduellen.

Spännande var det i alla fall och det tog nog gott och väl en timme innan vi skumpat fram till bebyggelsen igen. Damen i GPS:en smackade gillande, klappade sig för bröstet och tyckte att hon gjort ett gott jobb. Sure. Papperskartan från OK ligger nu i handskfacket kan jag berätta.

Tiden flyr. Jag tror att det handlar om att lära sig. Träna på att stanna upp och bara vara, umgås med människor man vill umgås med, vårda kärleken och varandra, njuta av nuet. Släpp kraven och gilla läget.

För det är faktiskt sant som Lily Tomlin säger: ”Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre”.

Hej då.
Marianne

Ps. Jag fortsätter blogga på min egen blogg http://solangen.blogg.se/ om någon vill titta in där.

torsdag 13 januari 2011

Älgar som fascinerar och chockerar

Vi har ett speciellt förhållande till älgar, vi svenskar. Hur många hundra gånger man än sett älgar, blir man lika fascinerad varje gång.

Kommer de upp på rälsen kan det tyvärr ställa till det rejält. Häromkvällen körde tåget norrut på en älg strax utanför infarten till Torsby, älgen levde fortfarande och avlivare tillkallades. Tåget blev stående ute på banan och det innebar att nästa tåg inte kunde lämna Sunne station.

Minuterna går väldigt fort när man väntar, och det uppstod en försening på nästan femtio minuter, vilket i sin tur påverkade tåget som skulle gått från Torsby och så vidare. Till slut löste det hela sig ganska bra ändå, men det är det som händer när ett enda tåg blir sent; en kedja av förseningar uppstår. För att inte tala om att det var synd om det stackars djuret.

En annan gång, en tidig höstmorgon var jag på plats i Bäckebron och skulle vinka igenom det första morgontåget. Det var mörkt och lite blåsigt och jag stod gäspande ute i den kalla luften och hörde bommarna gå ner, tåget var inte långt borta.

Stationen Bäckebron är mer en barack än en pampig stationsbyggnad med grusvägen alldeles bakom och plötsligt hör jag springande steg som närmar sig i lösgruset. Jag hinner tänka att det är någon som ska med tåget och funderar på om jag ska rusa upp och vända på påstigningstavlan, men innan jag reagerat kommer en älg fram bakom baracken och rusar upp och över spåret precis framför näsan på mig. Och en till. En tredje älg kommer som skjuten ur en kanon efter de två första och jag hoppar jämfota och hejar på:

- Spring! Spring för h-vete! Kom igen! Innan jag hinner ändra lampan till rött sken och visa stopp till lokföraren kommer som siste man pappa älg dundrande. Han är stor som ett hus, kolsvart och mäktig och den fräna doften av blöt älgragg sticker i näsan när han med långa kliv forcerar spåret och sätter av efter sin familj. Jag är klarvaken. Fyra älgar.

Föraren ringer upp mig: - Var det en älg som sprang över bena på dej?

”Nej, men fyra”, säger jag och benen skakar lite.

Gino hade en annorlunda jaktupplevelse en gång som innefattar en räv, en älg och en mycket förvånad skytt.

En dag för några år sen, var han ute för att jaga räv. Efter någon timme fick han se en räv som låg utsträckt på en hög sten i solskenet. När han kommer inom skotthåll tar han sikte och trycker av. Räven far upp i skottögonblicket, snurrar runt och försvinner ner i ett snår bakom stenen.

Han var hundra på att han fått en klockren träff så han går framåt för att ta hand om räven. Då får han sitt livs chock. Ut ur snåret kommer en stor ÄLG hasande iväg på alla fyra. Jag skulle just då velat vara en liten älgfluga bakom örat på Gino. Eller ännu hellre i mustaschen.
- Vad i hela he..! Älg? Vafan? Älg? EN ÄLG! Det var ju en räv? Kan den ha stått bakom räven och blivit..?

Det går verkligen runt i huvudet. Han svettas ymnigt, men bestämmer sig snabbt för att kontakta någon av jaktledarna på området, under tiden som älgen ålar bort i skogen. Detta är ju utanför lovlig tid att skjuta älg dessutom.

Förklaringen får man när man hittar den krypande älgstackaren. Den är illa trafikskadad och hade bara råkat befinna sig bakom stenblocket när Gino sköt räven. Den får ett nådaskott och slipper ur sitt elände, jägaren fick en räv och en jaktupplevelse han aldrig glömmer.

/Marianne

tisdag 11 januari 2011

Jobbet på Sveriges vackraste järnväg

Drömjobbet var länge att bli journalist. På åttiotalet tog jag tjänstledigt ett år från Posten för att gå en ”Högre specialkurs i Kommunikation och Media” med siktet inställt på att bli just skrivande journalist. Tyvärr uppfyllde inte kursen mina förväntningar, eller också var det jag som inte uppfyllde kursens; det är nog möjligt att det var så det var, när jag tänker efter.

Hela den första terminen dominerades av foto och rörlig bild, och först på våren kom det skrivna ordet in. Då hade jag tröttnat på allt filmande, klippande och fotande så det blev ingenting av journalisten Marianne. Jag gick tillbaka till att sitta bakom glasrutan på Posten och sälja frimärken och hantera folks pengar i några år till.

Men idag ska vi prata lite om järnvägen. Lika lätt och lekande som det kan vara att jobba med tågföring sommartid, lika motigt kan det vara på vintern. Förra vintern och den som nu råder med sträng kyla och mycket snö gör det inte så lätt att få tågen att gå som de ska. Det är mycket som ska klaffa, och alla inblandade gör sitt allra bästa för att dra sitt strå till stacken, det kan jag intyga.

På Fryksdalsbanan som är min lilla tarmstump järnväg har vi peppar, peppar klarat det ganska bra. Några hopfrusna och inställda tåg nu och då, lite igenisade och igensnöade växlar, men annars har vi skött det så bra som det bara går med de förutsättningar vi har.

Det är inte det roligaste när man kommer till jobbet strax efter fem på morgonen och finner hela bangården igenkorkad med snö, men man får göra det bästa av det. Ibland när inte snöröjarna hunnit fram har man fått pulsa iväg i drivorna med växelkvasten i högsta hugg för att försöka sopa rent så det går att lägga om växlarna.

Förr i tiden var det gott om folk på järnvägen. Omkring 40 personer var anställda ovanför Kil och upp till Torsby och skötte bangårdar och stationsområden, men idag har den personalen krympt till tre (3)! Då kan man förstå att det inte är lätt att hinna med att vara överallt.

Sen jag började på järnvägen har jag upptäckt att det finns människor som är VÄLDIGT intresserade av tåg, de så kallade tågmupparna. De filmar och fotograferar och kör rally för att hinna plåta tågen i alla vinklar på alla stationer efter vägen, och sen läggs materialet ut på olika järnvägssidor för likasinnade. Och fast jag jobbar med tåg har jag inte koll på alla olika sorters lok, vad de heter och vad de väger och hur mycket de får dra, så när de börjar fråga kan det hända att jag får väldigt mycket att göra. Hrrm.

Om någon av någon anledning skulle fått för sig att vi är ena tråkiga typer som jobbar som tågklarerare, skulle jag vilja dela med mig av vad min närmaste chef Mats, skrivit. Han har tecknat ned en berättelse om sitt liv som stins. Den heter just Stinsliv och finns här http://biphome.spray.se/janmat/stinsliv.htm. Jag kan lova ett och annat gott skratt.

Det finns egentligen bara en enda sak jag skulle önska när det gäller ”min” bana. Jag skulle önska att de hållplatser där man dragit ner kraftigt på behovsuppehållen, skulle återfå sina stopp. Det betyder så mycket för människorna som bor längst banan att kunna använda sin järnväg, det förenklar vardagen och sparar både tid och pengar.

Min önskan är att våra kommunala politiker står upp till de löften de gav oss före valet, att kämpa för behovsuppehåll på alla tåg och vid alla hållplatser; på Sveriges vackraste järnväg.

Marianne

fredag 7 januari 2011

Två original samtalar

Finns det några kolingar i närheten så dras de till mig. Jag måste ha något som gör att de mest utstötta och udda människorna känner samhörighet. Jag är välsignad.

Detta hände mig en dag på lunchen.
Hämtade äpplen till rådjuren och passade på att köpa mjölk, smör, ägg och grädde. Sådant som en rejäl husmor alltid ska ha hemma, men inte hade.
Framför mig i kön stod en liten gubbe med stor skitig mössa nerdragen över öronen, och de mest snedslitna snowjoggingstövlar jag någonsin sett. Halva foten gick inte på sulan utan på själva insidan skaftet liksom. Helt förtrollad stod jag och bara stirrade på dessa stövlar när han sakta vänder sig om och tittar på mig.

"Hej på dej" säjer han.
"Åh, hej" säjer jag och ser nu att det var Kjell under mössan, ett riktigt original som jag brukar heja på. Han brukar alltid ha en väldig utläggning om allt möjligt, så också den här gången.
"När jag ser dej tänker jag på Erland, han var ju på Posten", drar han igång med, "han blev ju så kär i denna vackra primadonnan som bodde där i svingen så han klättrade ju upp till henne på natten utanför hennes fönster och du vet Erland på Posten ja du kände ju honom och frua hans som var så styv på dragspel jag minns inte vad hon hette nu men du kanske kommer ihåg"?
"Anna" sa jag. "Anna hette hon väl? Eller var det Alma"?
"Ja kanske det var. Jag minns inte frua så mycket men hon denna primadonnan hon var fullmatad och grann men sen flyttade hon till Karlstad och fick en pojk hon var så vacker och var visst på nån teater hon hette Mildred och ..".

Det blir hans tur i kassan men han ger sig inte i första taget. Här har han hittat någon som lyssnar, svarar på tilltal och har gemensamma bekanta.
"Du kände väl Fingal också han körde ju posten i många år men han gjorde distriktet mindre och mindre för han ville ju inte jobba ihjäl sig sa han och så sket han i och dela ut posten och han söp ju så väldigt så han brukade alltid hamna i diket utanför Tott-Eskil..." han drog in luft.
"Jag har en tavla som Tott-Eskil har målat" avbröt jag.
"Jaha du" säger han i en ton så jag förstår att den inte är värd duken den är målad på ens. "Han skulle förstås ha pengar till brännvin och då spikade Fingal ihop lite ramar och Eskil penselströk för fullt. Så gick det te".

Jag måste ju medge att det inte är något större mästerverk men det är lite kul ändå att ha en tavla av Eskil. Nästan ännu roligare nu när jag kan se för min inre syn Fingal och Eskil arbeta för glatta livet för att komma iväg till Systemet.
"Du ska få berätta allt för mig så skriver vi en bok" sa jag och plockade i varorna.
"Det gör vi" sa Kjell.

Håll i er på nästa bokmässa. Då kommer århundradets mest förvirrade bok att ligga på diskarna.
När jag läser i tidningen att Kjell och hans bror återigen fått nattsömnen störd av fyra tonåringar blir jag först förbannad, sen väldigt ledsen. Om någon av de ungarna bodde under mitt tak skulle både han och hans kamrater få en lektion i den ädla konsten att visa hänsyn till andra människor.

Marianne Andersén

tisdag 4 januari 2011

Rapport från en diskbänk

I dag snöar det rejält igen. Just vid snöfall och sträng kyla är det inte så klämmigt att vara anställd på järnvägen, men det verkar som om vi klarar det ganska bra idag. Jag ska ta sats och berätta om livet på banan senare, men idag tänkte jag tråka ut er med något annat. Mitt ekorrbeteende.

Ett talande exempel är att jag i många år släpade med mig en rejäl diskbänksplåt, ungefär två meter lång. Fyra lägenhets(!)flyttar hängde den med för jag hade på känn att någon gång skulle det behövas just en sådan, vem behöver inte det liksom.

Otympliga rostfria diskbänkar av femtiotalsmodell växer inte på träd. Gino har med åren lärt sig att jag är en samlare och han verkar ha accepterat faktum. Han har till och med alldeles själv, utan att klaga, monterat ner och kört hem ett bortåt 18 kvadratmeter stort gammalt växthus, som jag fann på Blocket och impulsköpte.

Det stod då i Deje och därifrån är det är ganska långt, speciellt om gavlarna sticker ut en meter på varje sida även om man har hyrt den bredaste kärran. Uppmonteringen av det är ett av våra femårs- eller kanske mer ett tioårsprojekt. Just nu står projektet i delar längst in i stallet, men någon gång ska det bli ett fantastiskt fint kombinerat växt-/lusthus. Jomenvisst. Det är bara en himla massa fönster som ska skrapas och målas först.

Tillbaka till diskbänksplåten. Det skulle vårstädas i lilla skjulet, och där stod den och tog plats. En väldig massa plats. Man har väl sett en del på TV:n genom åren och på sistone har det funnits program som handlat just om samlare som tagit tag i sitt problem, och fått ett helt nytt liv genom att lära sig att kasta. Jag bestämde mig alldeles själv, tog sats och sa med stolthet i rösten:

- Nu ska den här bort! Har jag inte fått användning av den förut så ska den till soptippen. Iväg med den. Nu. Innan jag ångrar mig.

Gino tittade förvånat på mig, men var inte sen att lyda uppmaningen. Lite väl snabb tycker jag nog såhär i efterhand. Vi lastade kärran full och på toppen tronade objektet. Visst sved det i hjärtat när den landade i containern, men jag tänkte positivt, det här var början på ett bättre liv utan en massa onödiga prylar. Även en tusenmilavandring börjar med ett steg, som kineserna säger.

På natten vaknade jag med ett ryck och var alldeles kallsvettig. Diskbänken! Satan. Naturligtvis. Att jag inte tänkt på det förut, den skulle naturligtvis varit perfekt i växthuset. Det hade ju varit klockrent, ett hörn där man kunde stå och plantera om blommor, slaska med vatten, så sina små frön och pilla lite med jord i största allmänhet.

Jag fick närapå ångest och det är fortfarande aningen smärtsamt att tänka på det. Även om jag innerst inne vet att den hade stått i vägen i fyra, fem(tjugo?)år till kan jag inte släppa det riktigt.

Nu har jag sett att det finns nästan likadana på Solareturen så kanske man skulle åka in och handla sig lite?
Eller kanske inte.

/Marianne

måndag 3 januari 2011

En stins på Sunnebloggen

Hej på Er!

Det här är jag, Marianne Andersén. Det är jag som är annonserad som stinsen här på Sunnebloggen.

Jag är född och uppvuxen i Sunne, och är sambo med Gino Regosa. Vi bor i Södra Såneby, mitt i en kurva på vägen ner mot Öjervik sen snart sex år tillbaka. Alla barn har flugit ut, även om det flygs lite fram och tillbaka med den siste.

Jag har också blivit mormor till två små pojkar så jag är alltså hyfsat vuxen, typ 50+. I ett år har jag bloggat under vårt gårdsnamn Solängen, http://solangen.blogg.se/
Där skriver jag ner det som faller mig in, om människor jag möter, tankar och små berättelser; livet med sambon, livet på landet, om när jag gör bort mig.

I över tjugo år var jag postanställd, men i början av 2000-talet gjordes en stor omorganisation. Då valde jag att hoppa av, ett beslut jag aldrig ångrat. Jag började med att omskola mig till undersköterska. På våren innan jag var färdig fick jag ett tips om att SJ i Karlstad sökte tågmästare, sökte och blev antagen. Som tur var kunde jag tenta av undersköterskekursen så den blev fullständig, samtidigt som jag läste till tågmästare i Göteborg. Som tågmästare jobbade jag sen i 3½ år.

2006 sökte jag och fick en tjänst hos Banverket och utbildades till tågklarerare i Ängelholm, numera heter arbetsgivaren Trafikverket. Arbetsplatsen är Fryksdalsbanan där jag försöker göra mitt bästa för att se till att tågen går som de ska, och det är bästa jobbet någonsin.

Detta ska ni veta säger jag fast att klockan bara är 05.20 när det här skrivs, jag som är världens mest morgontrötta person. Gino är lokförare, därför blir det mycket jobbprat över köksbordet, men det är också skönt att ha någon som vet vad den andre sysslar med. Järnvägen tror jag bestämt vi ska prata lite om här en annan dag.

Det finns något annat jag måste få bekänna först. För jag är inte bara tågklarerare/stins, jag är samlare också, och det är dags att komma ut ur garderoben. Jag har väldigt lätt för att samla på mig och har enormt svårt för att slänga.

Jag plockar stenar av alla former och storlekar, drar hem rostiga, buckliga hinkar från skogen, jag sparar på små brädstumpar, knappar, tyger, udda porslin, skruvar, spikar och krokar, drivved, sockerskålar, växthusfönster, allt som kan tänkas komma till användning någon dag. Och det är inte bara småsaker, så mycket kan jag säga.

Ni kommer att få berättelsen om mitt samlande, några jakthistorier kan det bli, människor jag mött, saker som mamma berättat, drömmar och mardrömmar, jobbet på järnvägen naturligtvis, renoveringar och projekt, nöjet med att blogga. Får jag ordning på kameran blir det bilder också.

Vi hörs, Marianne