måndag 28 februari 2011

"Rally-Sören" nästa bloggare

Hej
Sören Nilsson heter jag, fyller 64 år i april, och bor på Klövervägen i Sunne. Jag lever ett hektiskt liv - bråttom, bråttom har jag med det mesta.
Just nu är jag inne i årets mest intensiva period. Jag extraknäcker med ett jobb som förarutvecklare i Antilla (mitt ordinarie jobb började jag på Telia 1970 och där är jag också kvar).

Mitt bilintresse är stort och jag har kört många rallyn genom åren. Svensk mästare blev jag tre gånger, sista gången var 1992. 1993-2009 kommenterade jag Svenska Rallyt i radion och jag har gjort sex-sju program som expertkommentator på rallycross-SM för TV4-Sporten.

Min fru Barbro har knappt sett röken av mig sen början av januari. Jag åker halv sju på morgonen och är hemma åtta på kvällen januari-mars. I januari jobbade jag 245 timmar. Det är jobbigt när schemat är så tajt eftersom privatlivet blir lidande, men det fungerar eftersom vi vet att det är en komprimerad period.

Vi hörs vidare på Sunnebloggen under kommande två veckor. Idag kommer Janne "Flash" och Kenny Bräck upp till skogen och ska skjutsa kunder i kronprinsens Porsche. Det blir en upplevelse för våra besökare.
/Sören

fredag 25 februari 2011

Smoothie, hejdå och sportlov!

Idag ska jag tipsa om... Smoothie! Det bästa med smoothien är att den godaste jag har gjort (och jag har gjort många) även är den enklaste! Ta en näve frysta hallon, en halv banan och några dl vaniljyoghurt, klart! Fast det är godast om man mixar den också :P. Idag hade jag ingen yoghurt så jag mixade hallon och banan och varvade sedan med fil och vaniljsocker, det var också gott! Men mixa aldrig fil, det blir som äcklig mjölk!

Sen är det ju också dags för mig att säga hejdå. Tydligen har två veckor redan gått, utan att jag riktigt hängt med... Jag har fått frågan om jag ska blogga någon annanstans efter detta men tyvärr så tror jag inte det. Jag kan liksom inte skaffa en egen blogg för jag vet inte vem som skulle läsa den. Sådana i min egen ålder vill nog inte läsa om mina höns eller mitt skrivintresse eller sådant. Men jag har trivts väldigt bra här på Sunnebloggen och jag kommer sakna det jättemycket! Tanken ”Det här kan jag skriva om i bloggen” har liksom etsats sig fast där bak i hjärnan efter de här veckorna. Men vi får väl se vad som händer där borta, där framme, i framtiden.

Här får ni lite bilder på min smoothie varvat med min söta Majvår.

Också var det lov igen. Ska jag bli glad? Ja det är klart, jag är överlycklig och har väntat på det där överskattade lovet sen januari. För lovet är just det, överskattat. En ledig vecka från skolan, wow! Det är ju ingenting! Men det gör ändå så mycket. Man hinner ladda om, ladda om inför längtan till nästa lov.

Men man får inte bara pressa sig igenom de andra dagarna. Det är ju de dagarna och inte lovet som är de viktiga. Och det är det som är mystiken med sommarlov. De sista veckorna börjar man undra, varför längtade jag efter det här? Jag har ju inget att göra ju.

Vakna, frukost, längta efter helg, skola, längta efter lov, träning, trött, längta efter att sova, middag, sova, vakna, längta efter sovmorgon. Rutin hör till, annars blir man förvirrad. Och det är ju längtan i de jobbiga stunderna som lättar upp. Längtan... är den egentligen bättre än det man längtar efter?

Och vad gör man då när man har en vecka ledigt? Fullspäckar den med skidsemester och resten med kusinen så klart!

Sen vill jag bara få tycka en liten sak till: Frukost i skolan är världens bästa uppfinning!

Det var nog jag på två veckor detta, hoppas jag. En stor del av mig i alla fall. / Fia.

torsdag 24 februari 2011

Om att skriva, läs novellen Ugglan

Jag tycker det är kul att skriva. Det är kul när meningarna åker berg och dalbana upp i himlen, ner i havet men ändå lyckas hålla sig på rätt spår och in i mål. Den meningen var rätt kul att skriva till exempel. Men jag sitter inte i fem minuter och funderar, nej aldrig. När jag vet vad jag ska skriva, då kör karusellen gasen i botten. Blir det inte bra så tar jag bort meningen helt och hållet. För i mina meningar kan man inte ändra något, då rasar allt. Det är lite dumt, i för sig.

När meningarna sedan växer till stycken och berättelser, då går det som det går. Jag vill inte veta vad som ska hända, inte hur det ska gå. Det är som att läsa en bok själv, man vet aldrig riktigt. Men jag har alltid en fast idé som det bygger på och ofta skriver jag själva poängen så fort som möjligt. Att orka skriva en lång novell om ingenting, med poängen på sista sidan. Nej, så funkar inte jag. Därför var det en prövning för mig när jag och min kusin (se förr-förra inlägget) bestämde oss för att skriva en lång, riktig berättelse. Vi byggde den från grunden med flera papper var om vad som skulle hända i varje kapitel. Roligt har det varit även om vi är långt ifrån klara ännu. Men på något sätt försvinner tjusningen med skrivandet när man bygger upp den så där från början. När jag skriver på mitt sätt överraskar jag ständigt mig själv med idéer och extra saker.

En annan sak jag undrar över är om riktiga författare anstränger sig för att boken ska bli en bok, alltså lång. Om man tittar på bara en sida i en bok så står där ofta mycket strunt som inte alls har med själva storyn att göra. Sånt hinner jag inte med i min berg och dalbana.

Tidigare har jag inte ansträngt mig särskilt mycket för att publicerad så nu, ja nu tar jag chansen. Novellen Ugglan skrev jag hösten 2009. Läs novellen Ugglan
/Sofia

Ugglan, novell av Sofia Fransson

Novellen Ugglan hör ihop med Sofias inlägg om att skriva. Klicka här för att läsa inlägget

Det var fredag eftermiddag och jag hade precis packat klart. Jag gick ner för trappan med min väska, och då kom farmor inrusande. Hon var blöt över hela kroppen.

– Det regnar ute, utbrast hon. Och inte bara lite heller!

- Jag ser det, sa jag med ett flin.

– Är du redo? frågade farmor.

– Jajamensan, det är jag!

Jag kramade mamma och pappa hejdå, och sedan sprang vi ut i regnet till bilen. Fort in med packningen i bagageutrymmet och sedan in med oss. Väl inne i bilen tog jag av mig min regnjacka. Det var äntligen höstlov och farmor hade frågat mig om jag ville bo i hennes sommarstuga tillsammans med henne under lovet. Och det var klart att jag ville! Resan mot stugan var ganska lång, det tog några timmar. Efter en stund blev vi hungriga så vi stannade vid en restaurang och åt. Jag tog köttbullar och stuvade makaroner (min favoriträtt!) och farmor åt kycklingsallad. Det var väldigt gott! Sen åkte vi vidare. När vi var framme var det redan mörkt. Här regnade det bara lite och månen stod högt på natthimlen. Vi klev in i den lilla stugan, där var det mörkt och kallt. Farmor satte i gång med att tända i kaminen medan jag satte på mig lite varmare kläder. Det var en mycket liten stuga, med bara två rum. En sängkammare, och så kök och vardagsrum i ett. Men jag tyckte om stugan även om den var så liten. Och särskilt för att det inte fanns någon ström. Vem behöver tv? Det var mycket mysigare än hemma. Nu hade farmor fått fyr på elden, hon satte sig i soffan och vilade lite. Jag satte mig på andra sidan bordet och lyssnade på elden. Det lät så vackert bakom min rygg. Men tillslut blev det lite långtråkigt. Jag gick och hämtade en godispåse och en kortlek. Och sen satt vi där och spelade kort och åt godis tills påsen var slut och vi hade spelat alla kortspel vi kunde minst tre gånger. Då hörde jag den. Högt och tydligt hörde jag den, och jag såg att även farmor gjorde det. Det var en uggla.

- Vad speciellt den låter…, sa farmor.

- Den låter liksom ängslig på något vis, sa jag.

Till slut var vi tvungna att gå ut och se om det hade hänt något. Det lät som om den var rädd, eller orolig. Normalt lät det åtminstone inte. Vi tog med oss våra paraplyer och gick ut och tittade oss omkring. Ugglan hördes inte längre. Bara regnet. Men när vi tittade upp mot taket så såg vi en svart skugga som satt där uppe. Det var den största uggla jag någonsin sett. Jag har inte sett så många ugglor men stor var den! Då lyfte den och flög i väg, ner över ängen mot sjön. Vi stod och tittade efter den.

– Vad fantastiskt va? sa farmor. Vad nära den var!

– Ja, sa jag drömmande.

Men då kom ugglan tillbaka. Den svävade tyst bara några meter över våra huvuden. Sen flög den igen och kom tillbaka, och så igen, ja flera gånger. Tillslut sa farmor:

- Jag tror den vill att vi ska följa efter.

Vi började gå ner över ängen. När vi var nere vid sjön så dök ugglan rakt ner i vattnet. Bara rätt ner. Vi väntade. Och väntade. Men ugglan kom inte upp. Vi spanade ut över vattnet. Inget tecken på någon uggla. Vi stod där och väntade i mer än en halvtimme, men ingenting hände.

- Det var det märkligaste jag har varit med om! sa farmor. Nej här kan vi inte stå mer, sa hon. Vi går upp och lägger oss och sen så får vi kika efter den imorgon.

Hon vände sig om och började gå upp mot stugan. Jag kikade en sista gång ut över vattnet, och sedan följde jag efter medan jag rös vid tanken på ugglan.

Nästa dag kunde vi inte heller se någon uggla. Vi gick ut i skogen och plockade trattkantareller och sen gick vi hem och gjorde varma mackor med svamp på. Det var jättegott.

Den natten hände samma sak som igår. Ugglan hördes igen och vi gick ut. Och åter satt den på stugtaket. Men denna gång dök den inte ner i vattnet, istället så dök den med ett brak ner i backen på ängen.

- Det där kan inte ha gått bra! Den måste ha skadat sig, sa farmor.

Nästa dag sökte vi överallt på ängen, men... ingenting. Det hände även nästa natt och nästa.

En morgon vaknade jag av att solen sken in genom gardinerna i fönstret. Det hade regnat mycket nu senaste tiden så det var skönt att få se lite solsken. Jag for upp ur sängen, klädde på mig och gick in i köket. Farmor var redan uppe som vanligt och stod vid spisen och kokade te.

- Godmorgon, sa hon.

- Godmorgon, svarade jag.

- Den där ugglan...

- Jag har tänkt en del på den, avbröt jag. Och jag har kommit fram till att vi inte kan göra något. För... vad? Vad skulle vi göra? Fånga ugglan med nät? Det ända vi kan göra är att vänta och se. Och därför tycker jag att vi försöker glömma den.

Det tyckte farmor var en bra idé. Vi bestämde oss för att gå en långpromenad idag. Det fanns ett gammalt stenröse efter en finngård ett par kilometer upp i skogen. Dit skulle vi. Jag hade besökt det stället många gånger och det var något som fascinerade mig över att man kunde se spår av hur dom hade levt. Efter en stund stannade plötsligt farmor. Hon visade tecken åt mig att vara tyst. Sedan pekade hon försiktigt in i skogen. Där stod en enormt stor älg. Jag har aldrig sett en älg förut, bara på tv. Det var jättecoolt. Det var en fullvuxen tjur som stod ca 20 meter i från oss! Tillslut gick den iväg, men den verkade inte vara särskilt rädd för oss. Efter promenaden var vi trötta och satt i soffan och läste varsin bok resten av kvällen. Det var en sak jag hade fått från farmor. Vi hade förmågan att njuta. Njuta av korta stunder som man kanske bara fick upp leva en gång. Som idag: älgen och en stund med en bra bok tillsammans med farmor vid en sprakande brasa långt upp i skogen. Hur många gånger skulle jag få uppleva en sån här dag?

Ugglan hördes även den natten, den kom nästan varje natt. Och alltid försvann den spårlöst. Dagarna gick och vi hade trevligt i stugan. Men vi började bli allt mer fundersamma över den där ugglan.

Sista natten gick vi och la oss tidigt och hoppades att ugglan inte skulle komma. Men vi vaknade efter bara några timmar av det ängsliga ljudet.

- Måste vi gå ut? Jag var trött på den där dumma ugglan, samma sak hände ju hela tiden så varför var vi tvungna att se det? Vi kunde ju ändå inget göra. Och dessutom tyckte jag också att alltihopa var riktigt kusligt.

- Nej, men jag går i alla fall ut och kikar på den, svarade farmor.

Det dröjde inte länge förrän farmor kom in igen.

- Kom och titta!

Jag suckade och klev ur sängen. Men när jag kom ut fick jag mig en överraskning. Ugglan satt inte på taket som den brukade, utan låg på backen framför stugan. Vi gick fram till den. Den rörde sig inte. Blinkade inte ens. Vi hämtade en lyckta så vi kunde se den ordentligt. Den såg liksom lite frånvarande ut. Till slut kom vi underfund med att det var ingen uggla som låg där, det var en modell av en uggla. Det gick att öppna den och kolla inuti. Den var gjord av ihop klistrade tidningar, och riktiga fjädrar.

- Jag har aldrig varit med om något liknande! utbrast farmor. Vad är det här för något? Och var kommer den i från? Det måste vara någon som skämtar med oss!

Vi stängde modellugglan igen med några små, hårt fastsydda knappar som satt på baksidan. Vi visste inte vad vi skulle göra med den så vi lät den ligga kvar där på marken.

Precis innan jag släckte fotogenlampan när jag skulle somna igen, så såg jag genom fönstret hur ugglan lyfte från marken och flög ut över sjön och bort i horisonten tills jag inte kunde se den mer. Jag drog täcket över huvudet och önskade att allt hade vart en dröm.

onsdag 23 februari 2011

Utför!

Skidor är kul även i år har jag konstaterat efter två åk i Finnfallet. Bäst är när det går så där vansinnigt fort och man svänger från sida till sida och känner sig som värsta Anja Persson! När jag åker med kompisar så kör vi oftast skogsvägar och det är också väldigt kul! Och fördelen med skogsvägar är att det är jobbigt också så man blir varm och får tillbaka känseln i tårna.

Ett roligt skidminne jag har var 2009 när vi var på skidsemester i Branäs. Det var i slutet av påsklovet, backarna var tomma och solen sken på oss som fortfarande var kvar i backen. Längst ner i en av backarna hade det bildats en sjö av vatten som smält. Pappa var snabbt uppe med kameran och siktade på två vattenskidåkare som skickligt utnyttjade denna lilla pöl.


/Sofia

tisdag 22 februari 2011

Skratta är det roligaste som finns

Skratta är det roligaste som finns, här kommer tre anledningar varför man ska skratta:
  • När man bli gammal så går rynkorna uppåt så att man ser glad ut om man har skrattat mycket i livet
  • Man får förmodligen starka magmuskler av att skratta eftersom man spänner magen hela tiden 
  • Ett gott skratt förlänger livet!

 Roliga Youtube sökningar:
Så kul kan man ha med en bit tejp!

Ta översta klippet på sökningarna! Ha det så kul! :)

 
/FIA.


måndag 21 februari 2011

Äventyr och vänskap

Jag har en kusin som heter Johanna. Och för någon vecka sedan kom jag på vad som är skillnaden mellan henne och mina andra kompisar, förutom det faktum att hon är min kusin. Det fina med henne är att jag aldrig behöver känna mig osäker eller försiktig. Behöver jag gå på toa hos henne, då gör jag det. Vill jag ha en clementin, då tar jag det. Man slipper det där tjafset som är så jobbigt:
- ”Eh... jag är lite hungrig...”

- ”Oj! Eh, ska vi äta yoghurt, äpple, det finns melon om du vill ha?”

- ”Det blir nog bra med ett äpple”

Eller när jag ska sova över (vilket jag gör nästan jämt) så slipper man det där:

- ”Vill du sova i min säng så kan jag sova på madrassen på golvet?”

- ”Nej det är okej”

 -”Men du får bestämma, du är ju gäst!”

Och det är väl just det, jag är nog ingen gäst längre. Men i det här fallet är det något positivt. Väldigt positivt.

Johannas familj bor i Stockholm, men har ett ”lantställe” (det ordet tycker jag inte om) 30 minuter från mig. Där har de egen badplats i en sjö där vi badar minst hundra gånger varje sommar.
Men i somras bestämde vi oss för att ta ett steg till. Vi rodde ut i sjön en blåsig julimorgon. Vi var borta tre dagar, bodde på två olika pyttesmå öar och fick se en simmande älgtjur. Det bästa var att vi filmade alltihop och jag har precis blivit klar med redigerandet. Även om det var ganska tråkigt ibland när vi satt på varsin sten och inte visste vad vi skulle göra (för vad gör man på en ö?) så var det det största äventyr jag någonsin varit med om.


Jag tror att alla behöver en egen ”Johanna”. Någon som vet allt, man behöver inte förklara - hon förstår. Sedan är det ju en fördel om ”Johannan” har samma humor som en. Ett ord kan få oss att falla i gapskratt, för att just det ordet har en berättelse. En historia om inveklade saker som satt ihop och slutligen blev ett skämt. Som när vi blev utlåsta på Bergvik, när vi totalt gjorde bort oss i en biosalong, det 4 år gamla rabarberbladet på loftet, eller när vi badade i en jordhög. Låter det kul? Nej, det är det bara Johanna som tycker. Också jag förstås.

Och vi har redan börjat planera nästa sommars utflykt...
/Fia =)

torsdag 17 februari 2011

Döm inte hunden efter håren

Idag hände något kul som jag gärna berättar för alla där ute!

Jag och min kompis Sara satt bredvid varandra i tåget på väg hem. Det var en stund kvar innan tåget skulle åka så vi satt och spelade spel på hennes mobil. Snett framför oss satt en kille i tjugo-års åldern med grå jacka och lyssnade på musik. Tåget började rulla och strax därpå kom tågkonduktören gående:

- ”Biljetterna tack”

Jag och Sara letade snabbt upp våra skolkort och återvände till spelet. Men så hörde jag bakom mig:

- ”Jag har ingen biljett” det var killen med den grå jackan.

- ”Då kan du gå av” sa konduktören och vände sig framåt.

- ”Va?” ropade killen efter henne. Hon vände sig om:

- ”Ska du visa biljetten eller?”

Killen såg plötsligt osäker ut:

- ”Men... betala på tåget?”sa han. Konduktören vände sig snabbt tillbaka.

- ”Öh... ja, hm. Vart ska du?”

onsdag 16 februari 2011

Inte helt perfekt

I lördags städade jag mitt rum in och ut vändigt, det har nog aldrig varit så fint förut. Det är konstigt, för nu när rummet är fint, då är jag glad. Hur man mår beror verkligen på konstiga saker. Som tillexempel på morgonen när klockan ringer är jag sur som ett åskmoln. Jag tänker i tre sekunder ”jag vägrar gå upp”, sen förstår jag att jag måste och gör det. Sen i nån minut medan jag klär på mig är jag fortfarande arg ”...vad är det för mening med att gå upp varje morgon? Jag ska ju ändå i säng om några timmar! Jag vill inte!”. Sedan kommer jag på att ”Ja, idag är det bild, jippey!” eller ”Just det, idag är det ju volleyboll träning!” och så skiner jag upp och skuttar ut till badrummet.
Sen så kommer man till skolan och där pratar alla om den låten som är så(ååå) bra. Jag fattar ingenting, försöker låtsas att jag inte är helt borta genom nicka lite eller så. Det är då jag undrar om hjärnan verkligen är helt med hela tiden. Eller om någon säger:

”Du vet hon som går borta i B som typ rita på nåt skåp eller nåt, såg du vilket sött linne hon hade förut i matsalen?”
”Ja, just det hon ja. Öh, ja det var ju jätte... snyggt?” Eller vad sjutton snackar du om?

Nu ska ni inte tro att mina kompisar har koll på allt och vet allt. För nej, dom är faktiskt lika töntiga och roliga som jag. Och jag tror att dom är nog också- precis som jag – inte helt perfekt alla gånger.

Jag kan i alla fall slå två flugor i en smäll!


tisdag 15 februari 2011

Höns



Höns
 Jag har fem höns och en tupp. De är mina, bara mina. Låter väl inte så kul med några bajsande fåglar och ett smutsigt hönshus med råttskit överallt? Det håller jag med om och därför kan jag inte förstå att jag varje morgon ägnar en kvart åt att pulsa genom snön ner till hönshuset för att ge dem mat och vatten.


Kyckling
Men jag tror att jag längtar efter sommaren, jag längtar åt dem. För när jag sitter där på gräsmattan, solen skiner och de äter ur handen på mig, då är det sommar! Och på sommaren kommer det kycklingar!


Tyvärr dog två höns i vintras och då märkte jag hur mycket jag verkligen tycker om dem. Det var en mink som lyckats ta sig in genom ett hål och bitit ihjäl dem. Nu är hålet täppt men det märks verkligen att det... saknas något. 



måndag 14 februari 2011

Sofia Franssons bloggstart


Hejsan på er alla där ute! Nu ska ni få lära känna en glad tjej från Bäckebron utanför Västra Ämtervik. Jag heter Sofia Fransson, är 13 år och nyfiken på vart det här leder någonstans. Att blogga har jag aldrig gjort förut så det här ska bli kul! För att ni ska få en bild av vem jag är så kan jag ta det lite kortfattat:

Sofia

  • Bor med min mamma, pappa, småsystrar Elsa och Stina, katten Majvår och mina höns
  • Majvår
    Går i klass 7F1 i Fryxellska skolan med tre av mina gamla kompisar från Svensby
  • Älskar att prata och berätta saker (roligast om jag får folk att skratta)
  • Att skriva, fota, bada, måla är bäst!
  • Spelar volleyboll i VÄIF, spelar fiol och går på scouter
  • Vill kunna saker direkt, ”Övning ger färdighet” är det värsta jag vet
  • På min Spotify lista finns allt från Lisa Ekdahl till Black Eyed Piece
Ha en bra alla hjärtans dag! 

fredag 11 februari 2011

Människors möte

Alla dessa möten av olika karaktärer...
Korta, långa, varma, kalla.
Möten med människor.
Det är ett ögonblick i livet som sätter spår i tillvaron. Ögonblicket då främlingen blir bekant, i det vibrerande mötet. Man delar tillfällig och ömsesidig förståelse och förhoppningsvis respekt. Vi tar tillfället i akt eftersom vi kanske inte möts igen.
Vi är här och nu.
En främling kan vara den du precis vill att han/hon ska vara just då.
Det handlar om att vara vidöppen, att se människan. Att våga lämna dörren på glänt. Den möjligheten kanske aldrig kommer tillbaka med exakt den personen som står framför dig nu.

"Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog"


Ta vara på dina möten. Du vet ju ännu inte vem denna främling är. Det kan senare visa sig vara en mycket viktig person i ditt liv.
Varje möte speglar sig i dig och formar dig till den du är idag. Tänk så här; att jag har något att lära av varje människa som jag möter. På gott och ont. Allt kommer man inte att kunna förstå precis när det händer.

"Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed"


Minns du ett sånt där vibrerande möte?
Känn tacksamhet!

Tack för att du finns
Jag är så tacksam för att jag fått möta dig.
För du är speciell och värdefull för mig.


Det som gör dig unik finns i ditt sätt att vara,
din styrka och ditt mod och allt som du kan klara.


Den kärlek som de ger i omtanke av andra ger lärdom
av hur vi ska vara mot varandra.



Du är en sån person man lätt kan hålla kär,
så tack för att du finns, just sådan som du är.

-okänd

Vi har mött varandra virtuellt, här på bloggen.
Jag vill tacka för att ni har följt mig.
Det var trevligt att träffas!
Och vem vet, vi kanske möts igen?

South Africa

Välkommen att hälsa på oss på Tossebergsklätten i sommar.
Vi ses, hoppas jag!

"Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå"
"Alla människors möte
borde vara så"


Hamba kakuhle!
Hej då!



Dikten av Hjalmar Gullberg i sin helhet:
Människors möte
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

torsdag 10 februari 2011

Världslig musik


Musik är ett stort inslag och intresse i mitt liv.
Det är en viktigt nerv där jag hittar enorm inspiration och kraft.
Jag lyssnar mycket på musik från hela världen, nästan jämnt.
Den genren brukar kallas World music, Världsmusik.
På sätt och vis kan det innefatta väldigt mycket och nästan bli missvisande eftersom det kan representera en blandning av precis allt som är utom Europeiskt och annorlunda i bemärkelse till mainstream.

Termen myntades på 1960-talet av professorn -och musiketnologen Robert E Brown. Han försökte att övertyga omvärlden att det är musiken som bygger broar mellan oss människor och att man kan använda musik till att öka förståelsen mellan olika kulturer. Hans vision var att musiken kan bidra till världsfred.

Det finns mer som förenar oss människor, än skiljer oss åt.Jag vill dra en parallell till hur populär fotbollen har blivit i hela världen. En boll, en sport och nästan som en religion som förenar och berör. Musik har en större kraft vill jag hävda. Musik är gränsöverskridande.

När jag och Makhosi träffades var musik något av det första som vi kom att prata om och som vi snabbt insåg till vår förvåning att där hade vi lika referenser.
När vi senare befann oss skilda åt skickade vi brev mellan kontinenterna som alltid innehöll blandband och cd-skivor med egna musikmixar. Det var fantastiskt spännande att få öppna ett brev och ta del av de ord och den musik som han hade valt, endast för mig. Själv brukade jag sitta i timmar och lyssna. När det sedan var min tur att skapa dessa musikmixar var jag ytterst noggrann, just för att det skulle bli rätt känsla och något nytt för honom att ta del av när mitt brev anlände. Det var magiskt!

Man kan säga att Världsmusik blir musik för hela världen när den sprider sig utanför det geografiska område där musiken normalt spelas och hörs.
I slutet av 1980-talet dammades världsmusiktermen av på nytt. Det var ett antal små brittiska skivbolag och producenter som ville hitta ett gemensamt samlingsnamn på den typ av musik som inte var västerländsk till sitt ursprung, vilken de representerade. Idag används denna beskrivning på musik från all världens hörn. Detta innefattar musikstilar som: juju, highlife, kwaito, bikutsi, benga, soukous, lingala, chimurenga, jit-jiwe, kwela, isicathamiya, rai, qwwali, merege, zouk, kadans, cumbia, soca, tango, flamenco, samba, bossa nova, reggaeton mfl. Denna samling av ord ger en fingervisning om hur stor spännvidd som finns i det gemensamma samlingsnamnet.

Under mitt studieår på Rhodes University i Grahamstown, där vi bodde tillsammans, studerade jag antropologi och musiketnologi.
Det är två stora ämnen som utgör en fin helhet, tillsammans.
I anslutning till universitetet finns ILAM, ett musikbibliotek med fokus på Afrikansk musik. Se hemsidan: http://www.ru.ac.za/ilam

Grundaren Hugh Tracey kallas ofta fadern av Afrikansk musiketnologi. Han reste tidigt på 1930-talet runt i södra Afrika och gjorde inspelningar av traditionell afrikansk musik, innan det ens existerade som begrepp. Dessa fältinspelningar utgör själva grunden i det afrikanska musikbiblioteket och kom att resultera i ett av de största arkiven för afrikansk musik i världen.

ILAM är en fantastisk plats och var under min studietid, en underbar miljö att vistas i. När jag studerade där undervisade Hugh Traceys son, Andrew. Han har gått i samma fortspår som sin far. I lika rakt nedstigande led har också Andrew i sin tur fostrat sin son Geoffrey till musiker. Även han undervisade oss ibland.

Vi musiketnologistudenter var ofta på ILAM för undervisning. Vi hade ansvar för ett eget radioprogram varje vecka med temat världsmusik. Programmet kallades "The Ethno show". Det var en ren fröjd att få planera inför denna en-timmes livesändning och sedan sitta bakom mikrofonen och spela skön musik. Jag fick med några svenska låtar vid ett tillfälle. Det måste, om jag minns rätt ha varit någon låt med The Latin Kings!

Musik speglar livet. Det har en röst som berättar människornas historia om kärlek, glädje och sorg. Våra relationer och längtan vävs in och mörkare känslor som förtryck och frustation. Musik framkallar känslor. Den gör vardag till fest. Förenar och engagerar. Skapar en gemenskap som få andra kulturella uttryck. Den är helt enkelt livsnödvändig.

Här delar jag med mig av en tre timmar lång musikalisk resa genom Sydafrika.
Jag har valt det allra bästa från Sydafrikanska artister som gick att hitta på Spotify. Utbudet är tämligen stort, men tyvärr något begränsat. Alla artister finns inte representerade där.

Länka upp spellistan i Spotify och ta del av mina favoriter. Klicka på denna länk: En Sydafrikansk musikresa

Spellistan inleds med Salomon Linda och hans grupp "The evening birds" med låten "Mbube". Det är en tidig klassiker, först inspelad 1939. Faktiskt är denna låt originalet till den senare "Wimoweh" eller "The lion sleeps tonight" som har spelats in av olika grupper världen över. Mbube betyder lejon på zulu. Ett skivbolag betalade en engångssumma till Solomon Linda men tragiskt nog inga royalites.

Ett lokalt Sunnetips när det gäller musik är ett band som jag gillar. De heter Visible minds. Detta tips är inte enbart för att min syster Petra Juhlin och min man Makhosi är några av bandmeddelmmarna, utan för att bandet har bra vibrationer. Lyssna in er på: http://www.visibleminds.se/

Andra heta tips för att lyssna vidare och botanisera inom världsmusiken är radioprogrammet Klingan i P2. Lennart Wretlind bevakar den musikaliska omvärlden varje söndag kl.11.00.
Det går även att lyssna på webben: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2347

onsdag 9 februari 2011

Mitt andra hemland, Sydafrika

Sydafrika är ett land av kontraster och paradoxer. Bakom nya intryck, väntar ett nytt, många gånger följt av ett frågetecken. Sydafrika slutar aldrig att förvåna mig.

Det är ett land i ständig förvandlig. En ny, ung demokrati. Med mycket vilja och hjärta att gå vidare och lämna ett fruktansvärt svårt och härjat förflutet bakom sig. 45 år av apartheid och 350 år av aktiv segregering har satt sina spår.
Apartheid är ett av de mest avskyvärda ord jag vet. Det betyder åtskillnad.
Ordet kommer av den gamla formen av holländska, afrikaans. Apartheid delade landet och människorna i flera klyftor, som fortfarande till viss del består. Apartheid är ett spöke ur det förgångna. Ett hjärnspöke som begränsar och konserverar. Det är politiskt inkorrekt att vara rasistisk, men det kan vara svårt att tvätta bort sina inrotade och många gånger medärvda, fördomar.

Landet har genomgått en stor och historisk övergång från förtryck till demokrati.
Det är ingen enkel förvandling. Och det innefattar alla dessa människor av olika ursprung som aldrig fått en möjlighet att känna sig enade. Ett sorts kaos råder i den nya situationen. Landet har ofantliga problem att brottas med, exempelvis med djup och utbredd fattigdom, hiv-aids pandemi, korruption, rasism. Men trots detta formas fortfarande det nya Sydafrika. Ur kaos föds nya visioner, nya möjligheter som inger hopp. Det ska bli intressant att se var den unga nationen är om några år.

1990 släpptes Nelson Mandela efter 27 år i fängelse. De första fria valen i landet hölls 1994. Madiba, som han också kallas, är en av mina största idoler. Nedan följer ett av alla hans enastående citat:
"Jag har vandrat den långa vägen mot frihet. Jag har försökt att inte vackla; jag har gjort misstag längs vägen. Men jag har upptäckt den hemligheten att efter att ha bestigit ett stort berg finner man bara att där är många flera berg att bestiga". Ett tips är att läsa hans självbiografi "A long walk to freedom". Det finns flera intressanta böcker om honom. Nelson Mandela har levt ett långt, händelserikt liv. Han finns i människors hjärtan och kommer alltid att bli förknippad med epitetet Sydafrikas landsfader.

På resande fot
Sydafrika är ett av de vackraste länder som jag har besökt och vistats i.
Där finns nationalparker stora som hela delar av våra svenska landskap, milslånga orörda stränder, bergstrakter med snöbeklädda toppar, pulserande stortstads-metropoler, inland med savanner och halvöken, orörd landsbygd, jordbruksland och sofistikerade stengods med vinodlingar. Det är ett eldorado för natur -och kulturturister. Livsnjutare, äventyrare och gourméer. I Sydafrika kan jag utan tvekan påstå att det finns något för alla.

Första gången som jag reste dit blev jag förvånad över hur stort landet är. Ungefär tre gånger så stort som Sverige! Trots god infrastruktur tar det tid att resa. Och man ska absolut planera in mycket extra tid bara för att upptäcka.
Sydafrika är ett populärt resmål och lockar många svenska turister. Kanske är det någon av er som har varit där? Sydafrika griper tag och släpper inte. Det är lite som känslan av att komma hem.

Farmor
Sverige har en speciell relation till Sydafrika. Först och främst genom en lång rad resenärer med olika fokus. Carl von Linneas lärljungar, missionärer och andra upptäcktsresande. Men vad jag tänker på är att under apartheid gav Sverige ett stort stöd till motståndsrörelserna, till ANC, African National Congress. Svenskar bojkottade importerade varor från landet på 70, 80-talen.
Denna bojkottningskampanj pågick internationellt och under denna tid utestängdes Sydafrika från många internationella organisationer, b la. FN. En hel del Sydafrikaner är medvetna om Sveriges stöd och som svensk kan man ibland personligen bli tackad, främst av dem ur den äldre generationen. Det har hänt mig några gånger.

I år hoppas jag verkligen att vi kan göra ännu en resa hem. Där finns farmor, bröder och systrar, vänner och bekanta som längtar efter och väntar på att få återförenas med sin familj, barnbarn, kusiner och vänner från "over seas".

We miss you so!

Nästan alla samlade...


tisdag 8 februari 2011

Värmländska stölligheter

Vad sägs om 24-timmars Vasalopp på bar mark?

Sommaren 2007 hasade sig min väninnas pojkvän Ekshäringen Jörgen Söderholm fram från Sälen till Mora genom spöregn och åska.
Det kan tyckas en vansinnesfärd -och tokprojekt för de oinvigda, men det var faktiskt fullt genomförbart.

Fotograf Helena Henriksson
Historien tar sin början i Vallboden på PN-sport i Ekshärad. Några vänner vallade skidorna inför Vasaloppet. De använde b l a. vallan som är känd för att "valla på alla underlag". Detta skojades det friskt med och Jörgen fastnade bokstavligen i detta med vallan. En av hans vänner blev grundligt inspirerad och tog det hela till en annan nivå. Han drog igång en riktig karusell och det utvecklade sig med resultatet att innan vinterns Vasalopp var slut hade sponsorer och specialutrustning hittats till detta tokiga projekt och tom en valla för sommarunderlag hade tagits fram. Mediakarusellen var i full gång med artiklar i dagspressen, magasin och ett besök i TV 4:as morgonsoffa.

Tänk att du orkade Jörgen!

I fäders spår för framtida segrar.
Sommar som vinter?

Följ Jörgen Söderholms stora intresse för sport på twitter: http://twitter.com/#!/joggasoderholm

måndag 7 februari 2011

En svensk klassiker

Vasaloppet är i antågande. Det är mindre än en månad kvar nu. Måste erkänna lite stöddigt att jag har varit mycket delaktig i det hela och redan kommit i mål!

Visste ni att nummerlapparna och västarna till denna anrika tävling har tillverkats i Sunne sedan 1980-talet? Nuförtiden är en del av tillverkningen och produktionen lagd till Kina, tyvärr. Det vore väl riktigt bra om hela produktionen, detta gigantiska projekt enbart fick gynna Sunneföretaget.

Jag arbetar alltså delvis som sömmerska hos företaget Tryck Design. Min slutspurt till målgången var att jag sydde den sista nummerlappen till Vasaloppet för en tid sedan.
Västen på bilden är till för proffsåkarna. Den västen som jag har på mig kommer förra årets vinnare i herrklassen att ha. Han får köra samma nummer i år igen. Hoppas att det ger honom tur. Kanske blir det en favorit i repris? 

Det huvudsakliga fokuset på Tryck Design är givetvis nummerlappar och tävlingsvästar. Petra Adekve som driver företaget tillsammans med sin sambo Patric Gullström, är mångsidig. Förutom det egna företaget designar hon gärna annat, allt ifrån kuddar med personliga foton, alla sorters olika tårtor och andra smarriga bakverk.
Jag kan avslöja att det är hon som är vår egen konditor på Tossebergsklätten. 

Petras designkudde. Detta blir en fin present till gudmor.
Intresset för Vasaloppet har alltid varit stort och i år har det varit något av en rekordrush. Det kan bero på de senaste årens rikliga vintrar och ett växande intresse för skidåkning. Jag hörde att det var fulltecknat av deltagare redan i augusti. Slutsålt.
Det är en ordentlig folkfest och man väl nästan säga att längdskidåkning har blivit något av en folksport. Det är en gigantisk rörelse.

På min sons skola har barnen utedag med utflykt varje vecka. De åker skidor hela vintern så länge snön är farbar. I år var längdskidor slutsålda på många ställen. Det var tom väntetid innan produktionen kom i kapp. Som tur var finns låneskidor till hands på skolan. Min son fick ett par skidor förra året i julklapp, ett par nybörjarskidor med klassisk råttbindning. Ingenting att fortsätta med när man fått riktigt glid under skidorna. Här krävs en nyinvestering för ett fortsatt brinnande intresse och utveckling.

Imorgon bjuder jag på en annorlunda historia i Vasaloppssammanhang.

fredag 4 februari 2011

Geijerskolan

Det gick av bara farten när jag ansökte om en plats på Målerilinjen
Vi hade inte hunnit att stänga för säsongen på Tosseberg och jag hade funderat ett tag på vad jag skulle göra när hösten kom. En längtan efter att måla hade börjat att infinna sig, starkt. Samma vecka som skolan började, lite sent, ringde jag och frågade om det fanns en plats kvar. Vilken tur jag hade, det gick bra att komma på besök och börja omgående!
Den hösten slängde jag mig in i det hela, bokstavligen och bildligt. Jag brukar alltid vara rejält utmattad efter en hektisk arbetssommar och behöver vila, men det var som det trötta nu var bortblåst och istället fanns ett nytt fokus som sprakade energi.
Vi håller till på Lundby hantverkshus ca 2,5 km från Geijerskolans huvudbyggnad i Ransäter. Där fanns för en möbelsnickare -och måleriutbildning. Idag är det jättefina lokaler med mycket ljus och utrymme som vi har tillgång till dygnet runt.
Den första hösten började riktigt grundligt med färgövningar genom att blanda till basfärger. Vi gjorde egna jordfärger, samlade in jord, filtrerade den, torkade och brände i stekpanna. Därefter fortsatte introduktionen i färgernas obegränsade och måleriets outgrundliga värld.
Min arbetshörna, ett kreativt kaos
Första året gjorde några av oss i klassen tillsammans med lärarna, en konstresa till Paris. Det blev en fantastisk långweekend under påsk. Under inspirerande dagar med högt tempo hann vi med det mesta; Eifeltornet, Notredam, Louvrens konstmuseum, Versailles, Illusion -och dekormåleriutställning samt att insupa den häftiga pulsen i världsstaden. Ett läsår på Geijerskolan innehåller alltså mycket. Det har innefattat andra studieresor i landet och studiebesök hos aktiva konstnärer i Värmland.
Vi har fått prova på de flesta tekniker inom måleri och även hantverksdelen med äldre måleritekniker, ådring, marmorering och dekorationsmåleri. Möbelmålning, konst -och stilhistoria. Varje läsår har vi två utställningar, höst och vår. Utställningen hänger i huvudbyggnaden på skolan, i ljushallen och är öppen för allmänheten.
Målning i blandteknik - "Kära Frida"
Det är mycket som ryms inom ramarna för denna utbildning och det bästa kanske ändå är att det är den individuella utvecklingen som står i fokus. Man kan välja att fortsätta upp till två år med sina studier.
Jag har fått möjlighet att jobba fram min egen stil och hitta de tekniker som passar mig. Torrpastell, akryl och akvarell är kärlek just nu. Helst av allt vill jag blanda alla tekniker, samtidigt.
Ni intresserade ska hålla koll på några datum framöver när det gäller Geijerskolan:
  • 5/4 Öppet hus på hela skolan 
  • 9/4 Folkhögskolans dag 
  • 15/5 sista ansökningsdag till Målerilinjen 
  • 16/5 Målerilinjens vårutställning i ljussalen, huvudbyggnaden 
  • 21/5 Geijerskolans dag
Vid dessa tillfällen finns det möjlighet att besöka skolan och se våra lokaler och hur vi arbetar. Besök gärna Geijerskolans webbplats: http://www.geijerskolan.se/

Jag rekommenderar varmt denna utbildning och vill passa på att tacka alla de inspirerande lärare som finns med oss; Lena Jonasson, Jenny Blom, Anna Samuelsson och Lars Pålsson!

torsdag 3 februari 2011

Bergtagen

Bergen har en kraft som förtrollar.
Tossebergsklätten är magiskt. Det är något förtjusande med denna mjuka, magnifika bergstopp. Som en sovande björn i vinteride ligger berget stadigt förankrat i den Värmländska myllan, där Frykens dal är som allra vackrast. Jag är förtrollad av dess existens och har varit det så länge som jag kan minnas.
En av våra besökare skrev i gästboken sommaren 2010 att "Värmland är vanebindande". Tossebergsklätten är beroendeframkallande.

Det finns en lång tradition av servering på Tosseberg. Redan 1928 fanns en liten kiosk där man serverade hembakat bröd och kokkaffe. 78 år senare var det alltså dags för oss att ta över.

Det är en fantastisk chans att driva eget företag, världens bästa skola. Man lär sig genom att praktisera i verkligheten.
Vad utlöste då min entrepenörslängtan?
Mina föräldrar har drivit egna företag under hela min uppväxt. Tidigt var jag van vid att ta eget ansvar och hjälpa till i båda företagen.
Mamma skapade Sunnes första Hälsokostbutik och drev under många år Hälsobaren, en restaurang med fokus på levande föda, det som idag trendigt kallas raw food. Det handlar om vegetariska val och att maten inte hettas upp till mer än 40 grader. Min mamma, Karin var något av en föregångare. Hon var nästan lite för tidigt igång med en verksamhet av detta slaget i Sunne på den tiden, 80-tal, 90-tal. Hälsobaren avvecklades senare, men butiken bestod i många år.

Min pappa Uno, växte upp i en familj där hans far drev egen firma, Folkes billackering. Pappa är den äldsta av de tre sönerna och fick sedan ta över verksamheten när farfar pensionerades. Det är något som han egentligen inte var riktigt tillfreds med, att fortsätta arbeta som billackerare. Han sålde firman och startade eget. Med all sin kunskap om färg och lackering ville han fortsätta i den riktningen, men valde att behandla och hantera möbler och skåpluckor istället för bilar. Företaget döptes till Sunne Lackservice.

När man driver egen verksamhet är en av krafterna viljan att själv få bestämma, och skapa fritt. Ett naturligt steg kan man tycka om man har många idéer och driv.
Jag fick förmånen att gå en starta eget kurs i Sunne kommun regi 2004. Vid kursens början arbetade jag som personlig assistent och hade precis varit mammaledig. Jag hade många visioner varav en, ett framtida Bed & Breakfast.
Det dröjde två år innan möjligheten att ta över verksamheten på Tosseberg dök upp, 2006 i form av en annons i Sunne Nytt. 

Min familj har alltid gillat Tossebergsklätten. Vi har gjort utflykter dit sedan jag var barn. För mig och min familj betyder denna plats väldigt mycket. För många andra också för den delen, har jag förstått genom åren.
Foto Anki Yafele
De flesta som ständigt återkommer har många minnen från denna plats. Någon har spenderat hektiska arbetssomrar där, andra har gift sig, etc. Vi har fått ta del av otaliga historier genom åren.
Jag hoppas att ni fortsätter att komma tillbaka och att nya ansikten bestiger den 2 km långa serpentinvägen upp till en av Värmlands vackraste platser.
Vi finns på plats i år igen. Ett år i taget rullar det på.

Nu kliar det i fingrarna. Det är snart dags att börja förbereda för säsongen med storstädning av alla lokaler så fort som snön har smält undan.

onsdag 2 februari 2011

En Tossebergsklassiker

Många ställen har sina givna favoriter. Bestsellers, som nästan alla kunder tycker om. Precis som med den traditionella rätten Nävgröt och fläsk, fick vi ärva receptet på denna godbit och vördnadsfullt föra arvet vidare. Stöpaforskakan är en stadig, pajliknande kaka med mycket skrädmjöl i.
Och mycket av allt.
Stöpaforskakan är en bakskapelse.

Det är trevligt att veta att den har kommit till i bygden tack vare en kvinnas experimentlusta inför en tävling för många år sedan på Kvarndagen i Stöpafors. Det skulle göras bakverk med skrädmjöl i så klart och den bästa kakan skulle utses. Kvinnan tänkte något robust i stil med Nävgröt och fläsk och då kom denna kaka till som fullkomligt sopade undan alla andra deltagares bidrag i tävlingen. Numera är lustbagerskan en god vän, tillika stammis hos oss på Tossebergsklätten.
Tack Lena Rihem för ditt vinnande recept.

Stöpaforskaka
4 dl skrädmjöl
5 dl vetemjöl
3 dl socker
300 g smör eller margarin
5 tsk bakpulver
2 ägg
4 dl lingonsylt

Strössel:
100 g smält smör
2 dl socker
3 dl havregryn
2 tsk vaniljsocker

Gör så här:
Blanda alla torra ingredienser, smula ner smöret.
Tillsätt ägg och arbeta ihop till en deg.
Tryck ut degen i en långpanna ca 30x40 cm, klädd i bakplåtspapper.
Bred ut lingonsylten.
Blanda i ordning strösslet och strö över kakan.
Grädda i 200 c i ca 25-30 min.
Låt svalna och skär upp i rutor.

Avnjuts med vispad grädde eller vaniljglass till.

Lycka till med bakningen!

tisdag 1 februari 2011

Medmänsklighet

Jag vill delge ett tänkvärt och mycket användbart Xhosaord från Sydafrika som genomsyrar en stor del av den afrikanska kulturen.
Det är ett av de häftigaste ord jag vet, vars betydelse är oerhört starkt.
Ubuntu, medmänsklighet.
Ungefär översatt till; Jag är den jag är på grund av andra människor.
Det handlar egentligen om ett förhållningsätt till varandra. Att man lyfter upp varandra, tillsammans.

Möjligtvis har någon uppmärksammat Ubuntucola, världens första Rättevisemärkt-certifierade cola eller kommit i kontakt med ordet via ett alternativt och fritt GNU/Linnx operativsystem, vars grundtanke är att användaren har frihet att anpassa mjukvaran och dela med sig till andra.
Essensen och betydelsen av själva ubuntu upplever man förstås bäst på plats i Sydafrika.
Jag efterlyser lite mer av ubuntu här i Sverige.