måndag 31 oktober 2011

En lördagkväll i Lysvik

10-års jubileum i Lysvik.

Byalaget firade, och bjöd på en festkväll nu i lördags. Det var uppträdande av den unge och begåvade trollkarlen Hampus Hedström ifrån Sunne, vars drivna svada och trolleritricks lovar gott inför framtiden. Ja även min äldste son Erik fick agera stolt assistent i ett trollerinummer.

Sen var det Jenny Carlsson och Emelie Röjeskog som frontar i Lysviksrevyn som snart har premiär dessutom, som bjöd på några sångnummer, egna texter till välkända melodier, som uppskattades storligen. För övrigt sades att revyns alla fyra föreställningarna är slutsålda! Premiär den 11 november. Själv ska jag samma dag dra ner till Kragerö-trakten i Norge och göra en konsert, en avknoppning efter min konsert i Arendal i somras.

För att få nämna hela jubileumsprogrammet i lördags måste framhållas att Bengt Hedelin var på ett strålande humör och delgav oss både historier samt några låtar till avskalat komp av Baytunes, som stod för dansmusiken under kvällen. Själv gjorde jag ett trubadurinslag, men den stora överraskningen var säkert mitt inhopp i Baytunes med bl.a. Lundells Oh la la, jag vill ha dej och några andra nummer sällan hörda i min repertoar, vilket var kan meddelas mycket roligt, som även publikresponsen helt klart antydde.

Så gick det till i Lysvik i lördags, när det bjöds upp till en trevlig kväll som lockade mellan 50 till 100 personer som valde Lysvik trots den mördande konkurrens från allehanda nöjesetablissemang Fryksdalen runt, som gärna vill dra i samma människor./ Anders Stävarby

fredag 28 oktober 2011

Hur farlig är tiden som vi lever i?

Maktens arrogans genomsyrar hela världen, och tro inte att vi slipper undan i lilla Sverige. Demokratin vacklar när den blir ekonomiskt ohållbar, eftersom all maktutövning styrs med penningen som ledstjärna och grund, men krasst resonerat, hur skulle det kunna vara annorlunda?

Det behövs och det måste finnas motkrafter för att inte tillvaron skall bli outhärdligt. Kompromisser är demokratins grundval, och vi måste ständigt gå varandra till mötes. Det är nödvändig för att upprätthålla människovärdet

Att sedan majoriteten alltid har fel är ju inget annat än en naturlag, vars logik bildligt talat styrs av tyngdlagen, och en massas tröghet. Den energi, eller kostnad som krävs för att flytta en oformlig kropp bottnar alltid i människors välvilja.

Eller varför inte så enkelt uttryckt; att de som tänkt till alltid är i minoritet, det är jobbigt att tänka.

Anders Stävarby
Jag är när detta publiceras i Stockholm på en konsert - och promotionturné.

Lördag den 29:e är det Lysviks byalags 10-årsjubileum i Bygdens Hus. Det blir en hel del underhållning för både stora och små. Det rycktas om att jag ska göra ett framträdande med Baytunes bl.a. Sedan länge har jag föreslagit att Lysviksbandet borde byta namn till “The Bay Boys”. /Anders Stävarby

torsdag 27 oktober 2011

Säg det med toner

Hotell ”Selma” har sin kommersiella bas till trots, uppmuntrat och tagit in mängder av lokal kultur. Heder till dem! Där ibland har jag själv agerat underhållare, och för något år sedan relativt regelbundet där jag spelade svenska visor enligt mitt koncept. Det blev en bra kontaktyta för mig, som följande solskenshistoria som topp kan vittna om när en norsk grupp övernattade på hotellet under sin färd till Stockholms Operan.

Norsk kommentar:
I forbindelse med en tur till Sverige forrige sommer opplevde Musikkens Venner i Arendal ved slumptreff Anders Stäverby. Dette må være noe av det beste Sverige har å by på av visesangere var beskjeden til arrangementskontoret – dermed var han bestilt for Bakgården sommeren 2011.

CD-album 1996-2005 med min musik och text, på mitt skivbolag LightBay Records
  • Ge mej rum för natten
  • Nu blinkar lilla stjärnan igen
  • Ångaren Freja och andra visor från Fryksdalen
  • En Visares väg
Konserter:
  • Jag har arrangerat konserter i min hembygd sedan mitten av 90-talet i samarbete med Byalaget, Hembygdsföreningen Sunne Kultur, Selma Lagerlöfspris stiftelse, allt i visgenren eftersom jag själv är vissångare
  • Visor på Berga på Hembygdsgården i Lysvik, många välkända visartister blandat med värmländska förmågor
  • Visor vid Fryken samma koncept i Sunne
  • Torsberg: välbesökt återkommande visafton med dragspelsinslag under kulturveckan
Turnéer:

Jag har arrangerat flera turnéer med mig själv, men den som jag är mest stolt över är turnén 2003 med Margareta Kjellberg och Peder Svan som tillsammans med mig själv representerade varsin generation, Jerker Englund ingick också i “279 år med visor och skillingtryck”. I efterdyningarna av den Värmlandsturnén spelade TV2 in programmet “Margareta Kjellberg med kavaljerer” Där även Ewert Ljusberg medverkar. Programmet kom till stånd efter mitt idoga tjatande och att Bengt Alsterlind ställde upp på sin fritid för att få in det i SVT:s pressade tidsschema.

Festivaler:

Jag har medverkat i en del festivaler med Västerviks som spets.
2011 i september producerade jag Sunne Visfestival, i samarbete med Quality Hotel Selma Lagerlöf i Sunne,
vilket också var spelplats för festivalen. Det var ett stort projekt, med ett digert artistuppbåd vars planerings och genomförandetid sträckte sig från januari till september, med mängder av olika möten och kontakter. Jag
bokade alla artister, utformade alla kontrakt, bestämde program och la upp riktlinjer för genomförandet.
/Anders Stävarby

onsdag 26 oktober 2011

I en annan del av landet, kap 1

Att kommentera samtiden och samtidigt vara en vissångare är inte det lättaste, därför har jag också ett sidospår som visdiktare och nu mer har jag även förfärdigat en roman som utspelar sig i våra trakter.

Dagens text blir det första kapitlet, och det är möjligt att jag kommer att lägga ut hela boken på nätet om jag inte får den utgiven.

I en annan del av landet: Kapitel ett
Gordon var ute på sin vanliga kvällstur längs gamla landsvägen med familjens labrador. Han var på hemväg efter att sin vana trogen vänt vid Kusbäcken som en gång i tiden varit ett naturligt vattenhål för hästskjutsar, vägfarare och andra som begagnat landsvägen genom Fryksdalen med Lysvik som mål eller anhalt. Namnet Kusbäcken levde kvar hos de äldre Lysviksborna.
Han tyckte om namnet och dess självklara betydelse, att man förr i världen vattnat kusarna där. Han påminde sig fadern som dagligdags nämnt Kusbäcken, i samtal som krävt riktmärke i den delen av byn. Han kände att namnet låg djupt inpräntat i honom, och missade själv aldrig något tillfälle att lufta namnet, och berättade mer än gärna för andra som troligen inget visste om saken.
Det var viktigt med en levande historia ansåg Gordon som fått sitt namn efter en gammal amerikansk filmhjälte. Det var inte enbart därför som han kallats Blixten av kamraterna. Smeknamnet Knubb gick enligt samma tankemönster till den smalaste kompisen i klassen. Det var för mer än trettio år sedan. Det kändes märkligt att nu titt som tätt bli påmind om skoltiden.
Mängder av gamla ansikten från förr dök upp via olika webbsidor på internet, antagligen i syfte att ta upp kontakten igen, eller kanske mer av nostalgi, eller inte minst otroligt, kanske för att möjligheten att hitta folk och att hålla kontakt genom internet plötsligt blivit barnsligt enkelt och kunde ske rutinmässigt. Efter alla år fanns egentligen inte mycket gemensamt kvar att dryfta kände han.

Bommarna vid järnvägsövergången fälldes. Varningsljusen blinkade ilsket rött i hetsig irriterande otakt till ljudsignalens entoniga klingande. Det hände att signalen hängde sig. Han var sedan barnsben van att somna till ett enerverande kling, kling, kling.
Gordon noterade hur den gröna klarsignalen som vanligt reflekterades spöklikt i vägskylten nere vid banvaktstugan som markerade tätortens slut. Skenet fångade även siluetten av honom själv som en skugga i skylten. Grönt intensivt sken en kort stund innan signalen åter ställdes på rött när tåget passerat.
Han stod vänd söderut beredd att följa rälsbussen med blicken för att inte överraskas av, och för att mildra upplevelsen av sirenens dånande. Strålkastarna bröt fram ur kurvan, rälsbussen från Sunne närmade sig med sitt omisskännliga ljud.

Det mörknar fort, tänkte Gordon medan han insåg att klockan snart var sex. Han drog den mörkblå yllerocken ännu tätare kring sin något rundlagda kropp och gjorde sig beredd på tågvisslans dån som skulle komma att skära som en kniv genom honom.

Det karaktäristiska rytmiska dunket från rälsskarvarna, blir för resande, särskilt för dem som färdas nattetid, ljud som biter sig fast. Efter några timmars resa tonar ljudet bort från det vakna medvetandet, men övergår i ett sövande dovt ostinato som omärkligt intar varje fiber i kroppen.
Vid en ljudpåminnelse, som tex. när ett tåg passerar, visualiseras bilder som knyter an till känslor och händelser kopplade till tågresandets trivialiteter och äventyr. Bilder i hjärnans oförargligaste minnescentra, som i hjärnans mest förträngda och undanskymda vindlingar blir åtkomliga. Bilder av trevliga minnen, eller rena påminnelser. Allt levandegörs för den inre synen, av en i sig banal ljudförnimmelse.
Som katalysator för att starta fantasier ligger ljud troligen strax efter doft i rangordning. Doftförnimmelsen är betydligt mer raffinerat effektiv för att hitta exakta minnesbilder. Processen går igång vid minsta retning, och automatiskt för de flesta.

Gordon som sedan länge vant sig vid det återkommande tågdunkandet, brukade värja sig, men kunde om han föredrog det, trots att själva skarvljudet bara varade ett kort ögonblick, hänge sig åt omfattande minnesresor och mer invecklade fantasier.
Rälsbussen passerade, ljuset bländade, och inte heller denna gång undslapp han den påträngande sirenen. Ljudet försvann, baklyktorna blev mindre, rälsbussen fortsatte sin färd norrut mot Torsby, slutstationen för Fryksdalsbanan.

Det var inte ovanligt att han fantiserade om att allt bara var detaljer i en modelljärnväg, ungefär som den han lekt med som barn, som han fortfarande såg levande för sig och kunde bygga vidare på i fantasin till både en skruvad och perfekt värld. Barndomens tågbanan var monterad på insidan av luckan till ett stort väggskåp. Allt var iordningställt, bara att fälla ner luckan och börja leka.
På samma sätt som modelljärnvägens detaljer inspirerat honom i leken för länge sedan, gick det lätt att spåna hämningslöst angående hur sambanden i samhällsbyggandet förhöll sig. Hur allt förändrades planmässigt utan att komma landsbygden till gagn.

Det var inte svårt att prova olika teorier med festliga och emellanåt löjliga kombinationer som utmynnade i fantastiska fabler. Sjön Fryken ingick ofta som rekvisita i hans fantasier. Fryken eller Löven som Selma Lagerlöf kallade sjön i sin roman Gösta Berlings saga, blev i Gordons fantasier ofta bilden av ett välfyllt badkar utställt på en åker för beskedliga kossors vattenförsörjning. Det var en lätt omskrivning för landsbygdsbefolkningen som utan större gnäll tog dagen som den kom. Sårbara som verkliga kossor för tex. vargangrepp.
På tal om varg, fick den illustrera allehanda intränglingar som inte hörde hemma i miljön. Kossor var normalt tillräckligt sluga för att hålla vargen stången vid angrepp. Rykten om kors förslagenhet och förmåga till samarbete, antydde deras förmåga att bilda enad front för att jaga bort angripande vargar. Samma sak borde fungera om människor i glesbygden ville mota ulvar i fårakläder.

Han kunde spåna vidare genom att i tanken följa Fryken genom den väldiga dalgången ner till Kil och Norsälven som tog vattenmassorna den sista sträckan fram till Vänern. Norsälven mynnade någon mil väster om Karlstad. När han tänkte på Karlstad, residensstaden nio mil i söder, fick han en något mer skruvad bild i huvudet. Han tänkte sig Karlstad som en gammal saltsten kring vilket något finare kreatur samlades för att lapa salt, han hyste en teori om varför. Saltstenen kunde lika gärna ha varit en sockerbit med tillhörande flugor förstås. Tanken på ettriga flugor kändes i sig inte främmande.

Det ingick alltid i hans scenarier att folk föstes hit och dit, gärna utstyrda i åsne eller fårmundering, som herrelösa, men styrda av en osynlig komplicerad maktapparat. Gordon var inte nådig i sina omdömen angående den viljelösa massan som han uttryckte det. Själv kände han sig som en hund i drev genom en ström av klippfärdiga får.
Inför brodern väckte han den tillspetsade frågan om vilka som egentligen var nutidens kanonmat? I övrigt höll han funderingarna för sig själv, vilket inkluderade förhoppningar och idéer i ämnet att formulera en hållbar framtidslösning för Lysvik. Som han såg det, var det endast Lysviksborna själva som kunde åstadkomma en positiv förändring. Det gällde att få budskapet tillräckligt tydligt för att få fler engagerade för framtida satsningar.

När han tänkte på Lysvik föreställde han sig byn som ett smultron som man turligt hittar efter vägrenen. Ett riktigt solsött smultron som smakade avlägsen lycklig barndom. Inget slit och släng, utan ett genuint samhälle.
Även om bäret smälte snabbt och intensivt i munnen, hängde smaken kvar. På samma sätt som smultronsäsongen, var Lysvik mest bara tillgängligt på sommaren när allt var igång, när campingen fylldes till bristningsgränsen, när fritidshusen i skogarna runt om i dalen fylldes av sommarvärmlänningar, när bygdens hotell som huvudsakligen dessvärre låg i Sunne, fylldes av turister som travade runt på alla möjliga kulturevenemang hela somrarna.
Det var på sommaren bygden levde upp, och det var definitivt på sommaren som Lysvik markerades på kartan igen som ett utflyktsmål.

Nu var det redan sen höst och drog mot vinter. Allt gick sin gilla gång. Det fanns ännu möjligheter att bo och verka i bygden för den som ville konstaterade Gordon utan att känna någon större framtidstro.
Han släppte genast de svåra frågorna och lät tankarna beröra rena trivialiteter som inte på något sätt reflekterade över Fryksdalsbanans exitstens, eller det faktum att den räddats i åtminstone en generation till, eller att tågen gick något så när regelbundet. Han bekymrade sig absolut inte huruvida tågen stannade vid alla stationer och hållplatser eller inte, för att kunna betjäna alla som så önskade.
Nej han funderade inte alls över Fryksdalsbanans ekonomiska villkor medan han långsamt rörde sig hemåt, istället gick han och funderade på hur samarbetet i Lysvik borde läggas upp inför nästa sommars turistsäsong. Det var många intressenter och arrangörer. Och överhuvudtaget mängder av olika skiftande årligt återkommande aktiviteter som pockade på uppmärksamhet.

I Fryksdalen hände det verkligen mycket under sommaren. Överallt, i snart sagt varenda buske utspelade det sig något spektakel under sommarmånaderna. Det var inte någon större idé att försöka samordna. Det verkade finnas publik för alla evenemang, men det var onödigt att skapa kollisioner på hemmaplan, därför var det bra med upprepade möten under året, både angående Lysviksdagen, som var byalagets initiativ, och de arrangemang som Hembygdsföreningen stod för under året.

Under mer än trettio års tid hade idrottsföreningarna i Lysvik arrangerat Fryken Fräkenfesten med det stora dragplåstret Sven-Ingvars som årligen dragit storpublik. Nu var det säkert femton år sedan den festligheten upphört. Tomrummet efter Sven-Ingvars och Fröken Fräkenfesten kunde aldrig fyllas på något sätt.
Visserligen arrangerades det en countryfestival på Canis festplats under några år, men den flyttades av olika skäl till Torsby.
Den underhållning som bjöds i Lysvik med omnejd sommartid utgjordes av mindre tillställningar närmast beskrivna som trivselkvällar med dragspel och bygdehumor i största allmänhet.

Grönadalenveckan höll ännu ställningen efter snart tjugo år på nacken. Den uppstod från början ur ett projekt för att få igång byalaget. I motsats till att var och en hölls med sitt, började folk dra åt samma håll. Elverket i forsen restaurerades, kvarnen kom i bruk igen, och en bagarstuga med närliggande kafé och utställningslokal kom till stånd.
Bakom uppsvinget låg urkraften Lennart Svahn som initierade eller drog igång olika projekt, eller inspererade andra till att starta verksamheter. Han blev med tiden en välkänd naturprofil, inte minst genom lägerbyn Edén. Nu kunde han även titulera sig som mjölnare sedan han säkerställt skrädmjölsproduktionen vid Stöpaforskvarn.

Grönadalenveckan höll alltså fortfarande greppet både om bygden och publiken. Det var servering, underhållning, och en riktig kolmila vid Mallerforsen i Björkaälv vid Ransbysätter ett par mil från närmaste asfalterade väg.
Genuint och exotiskt, och en verklig upplevelse för alla, för stadsbor som för alla möjliga och omöjliga människor som verkade bo lite varstans i tassemarken, på platser där man minst av allt väntade sig att hitta bebyggelse.

Det fanns mycket att tänka på, tänkte han medan han närmade sig bostaden i centrala Lysvik. Gordons hus var byggt under Lysviks glansdagar i början på 1900-talet, när det funnits flera sågverk, alla sorters butiker, flera hotell och minst fem kaféer för dåtidens ölgubbarna att cirkulera mellan.
Lysvik i början på förra seklet var precis som alla andra småsamhällen runt om i landet fullt utrustat. Nu behövdes någon ny satsning, antagligen i privat regi för att inte samhället skulle tyna bort helt och hållet på sikt.

Gordon ringde ytterligare ett samtal, han brukade ringa en del under hundpromenaderna, det var ett bra sätt att hinna med en del som blivit efter. Det kunde bli en fyra fem stycken samtal på mobilen. Gordon var fullt engagerad för bygden som ordförande i byalaget. Det var några frågor som rörde byalaget som han behövde grubbla på efter att ha avslutat samtalet med kommunalrådet. Han passerade genom grinden och släppte lös Luxxor i trädgården själv gick han in i värmen.

I köket var Laila, Gordons fru sysselsatt med att brygga kaffe och breda smörgåsar till byalagets styrelsemöte samma kväll hemma hos Laila och Gordon.

Gordon var byns kyrkvaktmästare. Han var omtyckt och i allas ögon en förnuftig karl, en samhällets stöttepelare som åtnjöt stort förtroende i alla kretsar. Han gjorde sig själv inga illusioner angående sin person. Han funderade överhuvudtaget aldrig någonsin över vad folk tyckte om honom.
Den främsta anledningen till Gordons position var att han alltid agerade efter sin övertygelse, och genom sitt sunda förnuft kom han oftast på rätt sida i de flesta frågor. Oavsett var hans lojalitet låg i saken, uppträdde han alltid korrekt. Hans popularitet försämrades inte heller i sammanhanget av att han visste en del om hur saker och ting förhöll sig både i bygden och i världen i stort. /Anders Stävarby

tisdag 25 oktober 2011

Tänkt att få tid att lyssna till riktiga berättelser

Vissångaren Anders Stävarby, vem i he… är det, ja det är inte alltid lätt att beskriva sig själv, och absolut inte lätt att tala väl om sig själv utan att förlora sig i falsk blygsamhet, och kanske sanningen är den att det bara låter som skryt när jag beskriver mig själv, när jag helt krasst bara beskriver verkligheten.












Jag bor i Lysvik och antagligen beror det på att jag har mina rötter där. Jag huserar med min familj i det hus som min farmorsmor byggde 1928. Jag är gift och har två pojkar som är 6 och 11 år gamla. Vår tomt sträcker sig ut i Fryken. En härlig miljö som bidragit till en hel del visor under årens lopp. Det är lätt att konstatera att jag inte hade varit samma person om jag formats i en annan trakt.

Häromdagen deltog jag i ett möte där deltagarnas uppgift var att bidra med tankar för att stimulera kulturen i vår bygd, ja i hela Värmland egentligen. Vi var en skara blandade kulturpersonligheter från Sunne och kyrkbyarna med skiftande bakgrund som på kort tid förväntades kläcka kloka åsikter. Hur gick det? Generaliseringar och förhoppningar, kanongoda bullar och gott kaffe på Sundsbergs Gård.

Det konstiga är att det finns ett stort utbud i vår kommun, men få ortsbor som utnyttjar tillfällena som bjuds.

Axiomet; att folk drar folk är ett tidlöst fenomen, och omöjligt att runda i något sammanhang, det vet väl jag som producent av Sunne Visfestival, där publiken svek, antagligen av just den anledningen att surret människor emellan inte uppstod.

Alltså är det viktigt att förmedla gemyt för att alla ska känna sig välkomna. Naturligtvis går det att kompensera med effektsökeri. En lokal hängning skulle nog tömma stugorna, men i vår tid utan dödsstraff eller offentlig skampåle, får vi nöja oss med andra lösningar för att samla massorna.

Tänk om vi skulle minska barngrupperna istället och anställa fler i barnomsorgen, för att göra alla barn synliga, och ge alla barn en chans att få fram sina historier, och få tid att lyssna till riktiga berättelser framförda med värme av vuxna som både kan och har tid.

Kanske fick vi ett mjukare samhälle med en stor andel kulturtörstande individer.
 
/Anders Stävarby

fredag 21 oktober 2011

En Primus med Zandra

Jag är på väg till affären för att handla när ett litet barn framför mig som är fastknytet på en kvinnas rygg blir oroligt och börjar gråta. En pojke går bredvid. Han ser på mig och ler samtidigt som han förklarar för barnet ”det är en Muzungu” - en vit person.

Lyckligtvis har det bara hänt denna gång att någon börjar gråta när de ser en, men däremot hör man Muzungu då och då. För den som tycker att det är kul finns sådana där turist T-shirts att köpa med Muzungu tryckt stort på bröstet.

När jag pratade med pappa på Skype häromdagen sa han ”vi hörs mer nu än när du bodde i Karlstad”. Det stämmer visserligen men vi längtar efter familj och vänner ändå, och ibland till det trygga och vana. Men annars är det inte så mycket vi saknar. Ska jag säga en sak är det att kunna vara ute i naturen. Det är inte på samma vis här, det blir mer att man tar sig från en punkt till en annan när man är ute.
Rwandas bördiga och kuperade landskap är enastående vackert och det finns sjöar och nationalparker med vilda djur som vi ännu inte har sett. Men det säger sig själv att förhållandet till naturen är annorlunda i Afrikas tätast befolkade land jämfört med hemma.

Det har även varit tufft att lämna mitt jobb utan att ha en handlingsplan för vad jag ska göra istället. Men jag säger till mig själv att det är nyttigt att skapa utrymme för annat och att det är en fantastisk möjlighet att få vara här. Jag kan hälsa och frågar hur någon mår på kinyarwanda, ett språk som jag inte visste fanns, och jag kan uttrycka mig både i framtid och dåtid på ett språk jag knappt kunde säga bonjour på för två månader sedan.

Jag har lyft fram särdragen som jag har stött på här under min första tid, som man så ofta gör när man berättar något. Men jag kunde också ha skrivit om likheter, det som förenar. När allt kommer omkring lever vi här som vi gör hemma, man har de vanor som man har och emellanåt anammar man nya. Jag har börjat baka bröd vilket högst hände ett par gånger per år hemma i Värmland.
Vi har det bra och vi känner oss välkomna av Rwanda. Min pojkvän har till och med en arbetskompis som heter Welcome! Samtidigt som vi ska fatta fot här kommer det bli spännande att följa Rwandas utveckling. Att landet har både självförtroende och vilja står utan tvivel och man kan bara hoppas att det gäller för en själv också.

Mina två veckor på Sunnebloggen är slut och jag bugar för mig. Men det finns mycket kvar att berätta. På http://enprimusmedzandra.blogspot.com/ kommer jag fortsätta dela med mig av betraktelser från de stora sjöarna. Kom gärna förbi ibland!
/Zandra Persson

torsdag 20 oktober 2011

Ca va un peu - det går lite grann

Så svarar vår kongolesiska mäklare när vi frågar honom hur han mår, kan översättas ”det går lite grann”.
Han är en av de personerna som vi har träffat allra mest sedan vi kom hit. Redan första veckan började vi åka runt med honom och titta på hus för att hyra och det har sysselsatt oss sedan dess. Vid det här laget har vi säkert tittat på mellan 15 – 20 stycken.
Det första huset vi fick se var det pompösaste av alla hittills (och det bara efter några dagar när själen fortfarande befann sig någonstans över den afrikanska kontinenten). På första plan fanns det en bar som var lika stor som min lägenhet i Karlstad och antalet badrum har jag tappat räkningen på.
Det andra huset vi tittade på hade fin trädgård och pool men något tungt kolonialt över sig. Blickarna från mäklaren och chauffören som var med avslöjade att de inte förstod varför vi inte ville bo i något av dem.

Problemet med många av husen har just varit att de är för stora. Vi har inte vetat vad vi ska ha alla rum till. Ett problem man knappast har haft tidigare när man letat lägenhet! Andra hus har också varit ganska nedgångna och inte känts särskilt inbjudande på grund av det, även om de har lovat att fixa till det.

Slående är hur husen som vi har sett är anpassade för att ha anställda. Det finns toalett på gården och tillbyggnader för vakter. Vi har redan jobbansökningar och rekommendationsbrev från personer som söker jobb hos oss (man har koll på när det kommer nya).
Innan jag åkte hit fick jag många frågor om just huruvida vi skulle ha anställda hemma, och många antar att det hör till. Det är en kultur som existerar här och som är främmande för oss. En ensamstående 26-årig rwandiska som jobbar på ambassaden sa ”det är det värsta jag vet när min hemhjälp har semester för då måste jag göra allt själv”.
Det finns inga måsten för hur det ska vara. Man får hantera det på samma sätt som man hanterar boendet, helt enkelt hitta en variant som man känner sig bekväm med.
Det som inte kan väljas bort är vakt på grund av säkerhetsaspekter, fast i praktiken består dennes uppgift framförallt i att öppna porten. Hur det fungerar med det där blir något vi behöver sätta oss in i när vi väl har ett hus.

Sava bien
För några dagar sedan skrev vi äntligen på ett kontrakt för ett hus som vi känner passar oss. Vi kan flytta in i slutet av denna månad (ta i träd). Huset är modernt och ligger centralt i Kigali, endast några minuter från Mille Collines - hotellet som blev känt för allmänheten genom filmen Hotell Rwanda.
Vi ser framemot att plocka upp våra tillhörigheter som har kommit från Europa och skapa oss ett hem. Ett hem där vi aldrig har varit.

Vem vet, när vår mäklare har cashat ut sin kommission kanske han till och med säger ”Ca va bien”, när vi frågar hur han mår.

onsdag 19 oktober 2011

Ett stycke svensk historia

I början av september gjorde jag en resa med buss från Kigali till Bujumbura, Burundis huvudstad. Min pojkvän var där i jobbet och jag passade på att åka dit några dagar. Flyget mellan de båda huvudstäderna tar en halvtimme men jag tog bussen istället för att samtidigt kunna se något efter vägen. Bussresan beräknas ta sex timmar men tog något längre med rastpaus.

Jag insåg att jag visste väldigt lite om Burundi. Jag vet att vår jämställdhetsminister är därifrån. De få Burundier som jag har träffat har jag träffat i mitt arbete och det har varit personer som inte vill åka tillbaka dit.
På Sveriges ambassad i Kigali hemsida avråds från icke nödvändiga resor till Burundi, med undantag från Bujumbura. Det är ju bra eftersom det är Bujumbura som jag ska till tänker jag. Men ambassaden skriver också att säkerhetsläget anses särskilt besvärligt vid gränstrakterna till Kongo samt provinsen Bujumbura rural.
På gränsen mellan Burundi och Rwanda
Hmm… Bujumbura rural låter onekligen som att det har något med Bujumbura att göra. Enligt kartan är det provinsen som omringar Bujumbura och det betyder alltså att vi kommer åka igenom där med bussen listar jag ut. Nyanländ som jag är och med dålig koll på kontexten föreställer jag mig olika kidnappningsscenarier. Självfallet skulle jag inte ha åkt om det fanns någon hotande fara.
Det går bussar däremellan flera gånger dagligen, och som på många andra ställen är det trafiken som är farligast. Men några dagar efter att jag var tillbaka i Kigali var det en granatattack på en bar några mil nordväst om Bujumbura vars ägare sägs vara regeringsanhängare.

Från Kigali kan man åka två olika vägar till Bujumbura. På hemvägen passerade vi Butare eller Huye som staden numera heter sedan 2006. Om den staden finns ett stycke svensk historia att berätta. Dåvarande Butare var Belgarnas administrativa centrum, idag gäller staden som Rwandas intellektuella och kulturella centrum med landets universitet.
1935 döptes staden om till Astrida till minne av drottning Astrid, Belgiens Kung Leopolds III svenska hustru. Hon omkom samma år i en bilolycka endast 29 år gammal när hon och kungen som satt vid ratten gjorde en utflykt i de schweiziska alperna. Till hennes minne byggdes också en katedral, landets största. När Rwanda blev självständigt ändrades dock stadens namn återigen till Butare.
Vid Tanganyika sjön

I Bujumbura bodde vi på en oas vid Tanganyika sjön, som befinner sig 800 meter över havsnivån. Jag vet nu att det är världens längsta sjö (600 km) och en av de djupaste (1400 m). I jämförelse framstår även Vänern som liten.
Vid gränskontrollen på vägen tillbaka till Rwanda åt jag en banan som jag hade tagit med mig från hotellfrukosten. Jag hade tidigare pratat lite med en man på bussen som berättade att han arbetar med säkerhet i Kigali. Samma man varnade mig nu snäll som han var att inte kasta bananskalet på marken eftersom jag då skulle kunna hamna i fängelse. Ibland har man då verkligen tur att träffa rätt person vid rätt tillfälle./Zandra Persson

tisdag 18 oktober 2011

Perfekt dag för löpning

Lördagsförmiddag i slutet av september tog jag och min pojkvän en löptur genom Kigalis muslimska kvarter Nyamirambo. Författaren till en av våra reseguider skriver att atmosfären där liknar den i Londons Soho. Jag har aldrig varit i Soho så jag kan inte själv göra den jämförelsen men kvarteret anses vara Kigalis mest levande och allt som du kan tänkas och inte tänkas behöva ska gå att finna där.
Denna dag var det dock ovanligt lugnt. Affärer var stängda, inga bilar eller andra transportmedel på gatorna och i stort sett tomt på folk. En perfekt dag för löpning men vad är på gång?

Sista lördagen varje månad infaller Umuganda. Det är en obligatorisk städdag, andra använder det mer positivtklingande ordet arbetsfest.
Umuganda pågår från morgon till lunch och alla rwandier över 18 år utan fysiska hinder förväntas delta i det kommunalt organiserade obetalda arbetet, som kan vara allt från att städa gatorna från skräp till att plantera träd eller måla om byggnader.
Vissa yrkeskategorier som säkerhetspersonal är säkert fråntagna skyldigheten men annars har jag hört att en rwandier kan bli haffad om han skulle påträffas komma körande i sin bil i stället för att ägna sig åt det samhällsnyttiga arbetet.

Kigalibor som vilar sig efter dagens Umuganda.
Umuganda betyder att bidra och det är en tradition som lever kvar sedan innan landet koloniserades. I Rwandas konstitution står tydligt att landets motto är: UNITY, WORK, PATRIOTISM.

Som utomstående slås man av hur gatorna är rena från skräp och överallt finns papperskorgar med texten ”Keeping Kigali clean”. Det är inte bara gatorna som är rena utan människorna här är generellt också väldigt välklädda. Den enda som går runt i trasiga jeans är jag.
Förutom att Umuganda bidrar till att hålla omgivningen ren menar många att det också bidrar till sammanhållning mellan kommuninvånarna och fyller en viktig funktion som mötesplats där andra gemensamma frågor kan diskuteras.

Vi brukar ta en löptur någon gång i veckan oavsett om det är Umuganda eller inte (okej då, det brukar inte bli mer än en gång i veckan). Vi är inte ensamma om att springa här, det finns rwandier som gör det också fast inte under Umuganda naturligtvis. Men det är tydligen inte tillräckligt vanligt för att man ska undgå uppmärksamhet, hejarop och tummen upp, på samma sätt som det inte går att undvika uppförsbackar i den här staden.
En svensk tjej som jag har lärt att känna här sa frankt ”de springer inte efter dig i alla fall”. Fast ibland gör de faktiskt det, men då brukar de stanna efter några meter. Det går inte att komma ifrån det faktum att varje runda känns lite som att man skulle springa Sunneloppet...
/Zandra Persson

måndag 17 oktober 2011

A country in a hurry

Om Sunne tror att det är New York, som David Bettie fastställer i sin bok The little apple, så tror Rwanda definitivt att det är Singapore. Det är den asiatiska tigern som är förebilden för regeringens vision 2020. För Kigali finns det en masterplan för ombyggnation av centrum och det är Kigali tower som är landmärket.

Kigalis landmärke: Kigali tower
Min pojkvän var för ett tag sedan på ett avslutningsseminarium för ett traineeprogram för lokala ledare som bland annat Schweiz finansiellt har bidragit till. Utbildarna var influgna från Singapore. Hela seminariet avslutades med att alla sjöng med i en rwandisk version av ”we will, we will rock you” och den som sjöng allra högst var Rwandas minister för lokal styrning.

Åtgärd på åtgärd genomförs för att sudda ut fattigdom. Rwanda har under senare år hyllats för framsteg inom en rad olika områden som ekonomi, utbildning och hälsa. Idag har tillexempel över 90 % av Rwandas befolkning tillgång till en allmän sjukförsäkring. Men i ivern att sudda ut fattigdom finns det risk för att långsiktighet och ansvarstagande får stå tillbaka, som när stråhus rivs ner utan en hållbar plan för hur de ska ersättas. Eller när en av Kigalis marknader där lokala odlare har sina stånd ska ersättas med ett nytt varuhus och mängder av människor ”omlokaliseras” och ser sina arbetsvillkor förändrade.

I Kigali finns det asfalterade vägar med trafikljus som har nedräkningsvärk för hur långtid man har på sig innan det slår om till grönt eller rött.
Men åker man några minuter med bilen kommer man snabbt till områden där det endast går att komma fram med jeep, där människor inte kan äta sig mätta alla dagar i veckan och där vi inte längre kan göra oss förstådda på engelska eller franska.

Två Kigalibor
En fredag i slutet av augusti bjöd några av min pojkväns rwandiska arbetskollegor med oss på after work. De tog med oss till ett ställe som heter Green corner. Det som finns på menyn har ingenting med namnet att göra. Det är den lokala ölen Primus och brochette, traditionellt grillspett med get- eller nötkött, som gäller.
En kvinna som jobbar på ambassaden hade tagit med sin man. Det första han sa till mig efter att ha presentera sig var att hans engelska inte är så bra men vi pratade så gott vi kunde. Det paradoxala är att det framkommer under samtalet att han undervisar på engelska i kemi och biologi på universitetet.
För några år sedan införde nämligen Rwandas regering engelska som officiellt språk vid sidan av franska och kinyarwanda. Samtidigt beslutades att mer eller mindre över en natt ändra undervisningsspråket i skolorna från franska till engelska. Konsekvenserna för både lärare och elever är inte svåra att föreställa sig. Han som säger att han inte pratar så bra engelska undervisar alltså naturvetenskapliga ämnen på detta språk under dagarna.
Jag frågade självfallet hur det är att undervisa på ett språk som man inte behärskar.
Svaret: Tror du tillräckligt mycket på dig själv går allting, det är bara att köra.

Ska Rwanda uppnå alla målen som finns uppsatta i vision 2020 förstår jag att man har bråttom. Men kan det gå för snabbt?
/Zandra Persson

fredag 14 oktober 2011

Arabisk vår i Kigali

I slutet av augusti läser jag i rwandiska och svenska tidningar hur oppositionen i Libyen har intagit Tripoli och att Gaddafis regim är nära att falla. Här i Kigali bor vi granne med Libyens ambassad och från vår balkong har vi utsikt över ambassaden och dess trädgård.
Vi har observerat hur det har rått febril aktivitet där. Ett 20-tal rwandier har arbetat från tidig morgon till kväll med att bygga muren runt ambassaden högre, stenbelägga infarten och bättra på taket. Vi får intryck av att de arbetar under tidspress när de till och med är igång igen tidigt på söndagsmorgonen. Samtidigt som vi via media informeras om att regimen i Libyen är på väg att falla har vi här bevittnat hur en av dess beskickningar har rustats upp.

En måndag när jag satt på balkongen och åt en sen frukost märker jag plötsligt hur ambassadpersonalen har samlats i trädgården, det fotograferas och samtalas. Strax efteråt ser jag hur de hissar ner Gaddafiregimens gröna flaga och ersätter denna med rebellernas flaga. De fortsätter sedan med att bära ut porträtt av Gaddafi ur ambassadbyggnaden och för bort dem under jubel.

De fortsätter sedan med att bära ut porträtt av Gaddafi
ur ambassadbyggnaden och för bort dem under jubel.
Jag pratar med några rwandier som befinner sig utanför ambassaden och frågar vad de tycker om händelseutvecklingen i Libyen. Vi rwandier är vana att regimer faller och byts ut fick jag till svar, och de hade inte så mycket mer att säga om det. Jag reflekterar tyst för mig själv att RPF (Rwandan Patriotic Front) har styrt landet sedan 1994 och innan dess hade landet samma president i 21 år.

Flaggbytet på Libyens ambassad utspelades den 22 augusti och det politiska läget i Libyen har ännu inte stabiliserats. Ambassadens framtid är oviss men den står redo och det är forna rebellernas flagga som svajar. En intressant detalj är att Rwandas president Kagame så vitt jag vet var den enda afrikanska ledare som öppet gav sitt stöd till rebellerna i Libyen.

Ibland behövs det inte gå längre bort än balkongen för att uppleva saker, oavsett om man är i Sunne eller Kigali. Nästa vecka kommer jag fortsätta att dela med mig av intryck och tankar från denna del av världen.

Till dess ha en riktigt skön helg!
/Zandra Persson

torsdag 13 oktober 2011

Pytonorm på rymmen

Några kilometer utanför Kigalis flygplats ligger huset som Rwandas president Habyarimana bodde i när det flygplan som han färdades i tillsammans med Burundis dåvarande presidents sköts ned 1994 och som blev inledningen på det efterföljande folkmordet.
Huset är numera ett museum, vi har gjort ett besök där. Habyarimana och hans familj flyttade in i huset 1973, samma år som han tillträde presidentposten. Huset hade han låtit bygga intill det mindre hus som de bodde i innan.
Några egenheter observerade vi:

Trappan från bottenplan till övervåningen där Habyarimana och hans hustru hade sitt sovrum var försedd med ett larm som aktiverades under natten.
Varje trappsteg hade sitt eget ljud
så att Habyarimana exakt skulle veta var fienden befann sig. De själva fick se till att stanna på övervåningen när de hade aktiverat larmet för natten.
Tonårsdottern som hade andra planer hade på grund av detta ett rum på bottenplan.

I anslutning till parets gigantiska sovrum finns ett badrum. Bakom detta hade Habyarimana sitt eget badrum. Om fienden skulle dyka upp, skulle den förhoppningsvis inte misstänka att det fanns ett badrum till bakom det första. I det första badrummet förvarade paret dessutom pengar i ett skåp som de lät stå öppet i hopp om att fienden skulle vara mer intresserade av pengarna än deras liv. Det skulle visa sig att Habyarimana hade skäl att vara paranoid men då hade han inte mycket hjälp av de vidtagna säkerhetsåtgärderna.

Till skillnad från många museer finns här inte några rep som markerar att man inte får gå längre eller ”rör inte skyltar” vilket gav oss en egendomlig känsla av att inte vara i ett museum utan i ett privat hem, ett mycket speciellt sådant. Många av originalmöblerna finns kvar.
Den mest anmärkningsvärda möbeln hittade vi i sovrummet – ett bord med ben som bestod av två äkta elefantben.

Inte otippat vid det här laget, har huset en hemlig tredje våning som nås genom en dörr som är förborgad i en bokhylla i massivt mörkt trä. Presidenten använde denna våning till möten och andra mindre väntade ändamål.
Troende som han var hade han inrett ett rum till en kyrkosal som påven Johannes Paul II ska ha besökt 1990.

I trädgården hade Habyarimana låtit bygga två poler. Den ena var för honom och hans familj, den andra var för hans enorma pytonorm. Intill polen hade ormen ett stenparti varifrån den smidigt kunde ta sig en simtur i polen.

Från en närliggande kulle kvällen den 6 april 1994 sköts Habyarimanas flygplan ned ovanför hans hem när det var på väg att landa på Kigalis flygplats. Resterna av det nedskjutna flygplanet ligger kvar på marken bredvid huset. Guiden berättade att Habyarimana föll ned vid polen som hans son för tillfället simmade i, Burundis president ska man ha hittat vid parkeringen. Båda männen omkom, liksom övriga ombord.
Pytonormen, som antagligen tyckte det var dags att sticka, har inte synts till sedan dess.
/Zandra Persson

onsdag 12 oktober 2011

Ein Wasa knäckebröd, bitte!

Kigali breder ut sig över flera kullar på 1500 meters höjd. Kigali har varit Rwandas huvudstad sedan 1962 när landet blev självständigt från Belgien. Sedan dess har staden ökat drastiskt i storlek och idag bor uppemot 1 miljon människor här.

Eftersom Kigali ligger så pass högt är mornar och kvällar ofta ganska svala. Under dagtid kan det bli uppemot 30 grader, fast temperaturen kan sjunka snabbt särskilt under regnperioderna som infinner sig nu och på våren. Men ofta är det runt behagliga 25 grader. Många dagar ligger det ett täcke av dis över staden. Titeln De dimhöljda bergens gorillor på Dian Fosseys bok om bergsgorillorna i Rwanda, som senare filmatiserades, framstår som träffande.


Kigali breder ut sig över flera kullar på 1500 meters höjd.

De första dagarna tillbringade vi med att vandra runt på Kigalis påtagligt rena gator. Vi var inne i många butiker för att se vad det finns att få tag på här. Det mesta som man kan behöva verkar finnas. Sedan 2008 finns i Kigali det kenyanska varuhuset Nakumatt som har öppet 24 timmar om dygnet och där kan man köpa allt från parmesanost till en grill om man vill. I en annan affär La Galette som har specialiserat sig på tyska livsmedel hittade jag Wasa knäckebröd. Utbudet på frukt och grönsaker är förvånansvärt begränsat i butikerna. Vill man ha ett större utbud får man, om man orkar förhandla om pris, ta sig till någon av marknaderna i utkanten av staden där lokala odlare säljer sin skörd.

Första helgen besökte vi Mémorial National du Génocide de Gisozi, ett Museum till minne av folkmordet 1994 (i Rwanda används officiellt begreppet ”The 1994 Genocide against the Tutsi”). Folkmordet är ett tema som är present och det pågår en försoningsprocess i landet. Den ondska och moraliska kollaps som utspelades här under några månader 1994 är ofattbar. För att försöka förstå lite grann måste man till att börja med sätta sig in i de politiska och institutionella villkoren som kan göra en familjefar till en massmördare. Det är inte min avsikt med den här bloggen men den polske resereporten Ryszard Kapuscinski har skrivet ett kapitel i sin bok Ebenholts som heter ” Föreläsning om Rwanda”. På endast några sidor ger han en lysande beskrivning av Rwanda från det innan européerna kom hit fram till 1990-talet.

Lika svårbegripligt som folkmordet 1994 är lika respektingivande är det att se hur Rwanda återigen har kommit på fötter. Jag kommer att tänka på en mening jag läste någonstans i ett annat sammanhang - Om solen vägrar gå upp, förmår vi den att gå upp.
/Zandra Persson

tisdag 11 oktober 2011

Kigali one way

Vi ankom så till Rwanda vid lunchtid för nästan exakt två månader sedan. Med Ethiopian airlines landade vi på Kigali internationell airport, en flygplats inte mycket större än Karlstad flygplats.

Vi blir mötta av en person som är anställd som chaufför på Schweiz ambassad, min pojkväns blivande arbetsplats. Min pojkvän presenterar mig som sin fiancé. Chauffören frågar genast förvånat om vi inte är gifta. Denna förvåning över att inte vara gift har vi mött på många gånger sedan vår ankomst, för att inte prata om att vi i vår ålder inte har barn, minst tre.

Vi landade på Kigali internationel airport,
en flygplats inte mycket större än Karlstad flygplats.
Vi valde ett flyg så att vi kunde landa dagtid, eftersom vi ville se hur Rwanda ser ut ovanifrån. Men denna dag var det väldigt molnigt så det gick inte att se mycket av landet från ovan. Det var först när vi kom under molntäcket under nedlandningen som vi såg en del av det kuperade rwandiska landskapet.

Under landningen sa jag shit! shit! shit! flera gånger högt och antagligen ännu fler tyst för mig själv i vetskap om att det här inte är någon vanlig vistele. Vi kommer inte stanna någon vecka, åka på något safari, och sedan åka hem. Nej, vi avser att stanna i fyra år. Därtill är det första gången som jag är i Rwanda.

Senare på kvällen relativiserar sig det här med tid. Vi är bjudna på middag hos en kvinna som jobbar på Schweiz ambassad och hennes man. Hon har även bjudit två vänner. Den ena, en schweizare som har varit i Rwanda sedan 1975 och som numera driver ett hotell i Kigali. Den andra, en italienare som har varit i Afrika sedan mitten av 1950-talet, och som har slagit sig ned i Rwanda. Så vad är fyra år.

När vi kom hit märkte vi på en gång att det finns påfallande mycket militär runt om i Kigali. De har till uppgift att upprätta säkerhet och ordning, vilket de också lyckats med, för Kigali liksom Rwanda anses vara en av de säkraste platserna i Afrika just nu. Som svensk, uppvuxen i Sunne, är naturligtvis gatubilden ovan med all militär beväpnad med maskingevär i vart och vart annat hörn, särskilt kvällstid. Å ena sidan är säkerheten hög men å andra sidan symboliserar också den höga säkerhetsnivån rädsla för något.

Sedan vi kom hit bor vi temporärt i en möblerad lägenhet. Vi trivs bra, den har en balkong med utsikt över Kigalis kullar och vi blev glada när vi upptäckte att det fanns internetanslutning som fungerar hyfsat, för i Rwanda är inte det en självklarhet. Genom att vara uppkopplad känns avståndet hem mindre.
/Zandra Persson

måndag 10 oktober 2011

En sunning i Kigali

Hej!
Jag heter Zandra och jag kommer skriva härifrån Kigali, Rwanda, under denna vecka och nästa. Det är premiär för mig i bloggsammanhang och det känns extra kul att premiären sker här på min hemkommuns blogg. Kanske det är så att ens rötter och härkomst blir viktigare ju längre bort man befinner sig. I alla fall känns det så för mig.

Den 12 augusti i år kom jag och min pojkvän till Rwanda. Jag har fört anteckningar under vår första tid här som jag ska dela med mig av under de kommande två veckorna och jag kommer visa bilder som jag har tagit (med undantag av bilden på mig själv idag som min pojkvän tog en förmiddag i Kigali när vi var ute och gick).

En sunning i Kigali

Och hur kommer det sig att vi är i Rwanda, de tusen kullarnas land, det lilla landet i Östafrika som till ytan inte är mycket större än Värmland men med en befolkning lika stor som Sveriges?

Min pojkvän hade genom sitt jobb i Schweiz möjlighet att arbeta på Schweiz ambassad i Kigali några år. Det är anledningen till att vi befinner oss här över huvudettaget, eller har flyttat hit om man så vill, för det är det vi har gjort.

Innan jag reste hit fick jag en bok med en nött röd pärm av en vän – utvandrarna av Vilhelm Moberg. I inledningen beskriver Moberg hur några människor från Ljuder i Småland i mitten av 1800-talet utvandrade till Nordamerika, ett land med jord utan brukare som kallade på brukare utan jord. Medan många utvandrade till något fanns det också de som utvandrade från något. Då som nu var svaren många på frågan – Varför?

Mitt svar på den frågan är för att vi hade möjlighet att uppleva något annat. Det är visserligen ett äventyr i ovisshetens tecken. Jag har lämnat mitt arbete i Karlstad och jag vet ännu inte vad jag yrkesmässigt kommer att ägna mig åt här. Med andra ord vet jag inte vad det här kommer att föra med sig men jag tror och hoppas att det kommer föra med sig värdefulla erfarenheter.

I morgon kommer jag berätta för er om första dagen som vi kom hit.

Vi ses då, om ni vill!
Zandra Persson

fredag 7 oktober 2011

Mina barn är en gåva - ingen rättighet

Fredag 7/10

Jag har fina barn. Du som har barn kan säkert hålla med mig om att barn är något fantastiskt! Även den som inte har egna barn har själv varit barn en gång.

Att få barn är ingen rättighet, det är en gåva. Mina barn, Einar 15 år och Almalina, 18 år, är jättegoa. Trots konflikter och bråk är dom duktiga att visa sin kärlek till mig/oss som föräldrar.

Då upptäcker jag hur jag alldeles för sällan säger till dom hur mycket jag älskar dom. Då är det lätt att man börjar ”curla” med dom istället, och det är ingen bra grej, åtminstone om man försöker dämpa sitt dåliga samvete genom att alldeles för mycket serva dom och inte kräva något av dom.

Alla gör vi fel ibland som föräldrar, det är mänskligt. Men tacksam är jag, så tacksam att få vara mamma till mina barn! Jag vill ”publicera” deras senaste födelsedagskort till mig. Så lycklig man blir!















Jag var utbytesstudent i USA på 80-talet. Det var en mycket bra erfarenhet att få med sig. Livet kretsade kring High School med american fotboll, skolorkester, kör, prom, Pizza Hut, American cars med mera.

När det väl var dags att åka hem fick jag många fina presenter och hälsningar. Min volleybolltränare gav mig ett kort med en fin dikt. Underligt nog, 25 år senare, sjungs den nu i våra kyrkor som en fin hejdå-sång och önskan om en bra fortsättning eller som”Gods blessings”. Det vill jag önska dig när vi nu skiljs åt. Tack och allt gott!

May the road rise to meet you/ Må din väg gå dig till mötes,
may the wind be always at your back/ och må vinden vara din vän
may the sun shine upon your face/ och må solen värma din kind
may the rain fall softly on you fields/ och må regnet vattna själens jord
until we meet again may God hold you/ och tills vi möts igen må Gud hålla
in the palm of his hand/ hålla dig i sin hand.

/Sara Karvala
http://www.alfaomega.cc/

torsdag 6 oktober 2011

Klä upp dig och bjud till kalas

När var du på fest senast? Jag tänker inte i första hand på ”ett röjkalas” med diverse vilda turer. Inget fel med det men jag tänker på fester eller högtider där man får klä upp sig lite extra. Kanske var du på ett bröllop i sommar eller en extra fin fem rätters middag på ett fint hotell!!

Det som är lite synd är att vi är lite för blyga vad det gäller vår klädsel. Jag älskar fester med långklänning, hattar och smoking! Det har hänt att jag fått vara med på en sådan högtid. Men jag har inte blått blod i mina ådror så mina drömkalas får ligga på en lite lägre nivå.

Det är för dyrt att handla festkläder, tänker du kanske. Jag köper fina långklänningar på en secondhandbutik. Vi har ju en sådan i Sunne ”Juvelen”. Sen finns det flera stycken i Karlstad. Där kan jag hitta det mesta.

Jag har bara ett bekymmer och det är skor. Det finns gott om fina högklackade skor och det är just där bekymret ligger. Jag orkar inte gå i högklackade skor. Efter en timme börjar det göra ont och skorna åker av. Men tack vare långklänning så syns det inte att jag går barfota (ha,ha)och sen finns det ju fina låga skor också!

Då tänker du kanske att det inte är så många tillfällen att gå klädd så. Men det finns många fina tillfällen då man kan känna att man får del av glans och glamour även här i Sunne. Det var jag med om i söndags kväll. Det blev ingen långklänning men stämningen var på topp.

Det var ”Live på bio” i Sunnebiografen och vi såg Phantom of the Opera från Albert Hall. Vilken grej! Helt fantastiskt!











För dig som missade det så kommer det flera nya tillfällen att delta på en konsert från världen över i direktsändning. Håll kik på annonsering eller kolla http://www.teaterbiografen.se/

Du som inte känner för sånt där kan ha det lite extra högtidligt även på hemmaplan lite då och då. Lägg linneduken på bordet, plocka fram kristallerna och finservicen från vitrinskåpet och bjud hem vänner. För att slippa matlagningen kan du beställa god mat från våra olika cateringföretag som vi har i Sunne. Trotsa stressen och tidsbristen och bjud till kalas!

onsdag 5 oktober 2011

Skriv ett brev...

Onsdag 5 oktober

Jag har aldrig skrivit något blogginslag förut. Jag har ingen egen blogg heller. Det borde man väl ha, vad jag förstår. Jag tänker mest att det är roligare att träffa folk och prata med dom direkt.

Det verkar finnas flera som saknar direktkontakt med någon annan bortom Internet, och då pratar jag inte om hemsidor som förmedlar kärlekspartners. Tips: Vill du träffa någon vän i riktiga livet (irl) kan du göra det genom http://www.citypolarna.se/

Men jag har haft en direktkontakt med mig själv som kanske kan liknas med Facebook. Jag har nämligen skrivit dagbok över 30 år. Det har blivit många sidor under åren som gått.

Jag har sparat tågbiljetter, konsertbiljetter och kassakvitton, klistrat fast dom i dagboken och skrivit om det som hänt just den gången. Många hemligheter och drömmar har jag skrivit om. När jag varit ledsen eller kär har det varit skönt att sätta ord på det. En del dikter och små berättelser har det också blivit genom åren.

Sen har jag hundratals brev som jag sparat. Jag skrev flitigt. När man träffade någon på någon ungdomshappening eller läger så fortsatte man ha kontakt genom att brevväxla. Man kunde få brevvänner genom olika organisationer och man lärde känna en ny människa på det viset. Det var faktiskt jättekul!

Man kan ju tycka att det måste ha varit jobbigt att vänta svar från sina vänner, det tog ju trots allt ganska lång tid att få svar jämfört med dagens teknik. Men jag minns att det kunde bli flera brev i veckan som jag fick från olika håll.














Särskilt tät brevväxling var det med en kille som jag träffade och var kär i. Så fort jag hade fått brev från honom skrev jag ett svar direkt tillbaka. Så varannan dag fick jag post från honom och han från mig. Det låter romantiskt kanske, men det var så roligt.

Men nu är det inte så. Jag har inte skrivit ett enda brev på flera år och lite synd är det trots allt. Är det någon som skulle vilja skriva ett brev till mig så bor jag på Allégatan 19, 686 30 Sunne. Jag lovar att svara. Vi hörs!
/Sara

måndag 3 oktober 2011

Det svåra mötet

Måndag 3/10

Jag var i Stockholm förra veckan på kurs. Vi var en grupp begravningsentreprenörer som fick möta en föreläsare som heter Lars Björklund. Han är författare och han har arbetat som sjukhuspräst under många år och mött människor som kämpat med olika sjukdomar som ofta är obotliga. Han har även en lång erfarenhet av att möta familjer som har barn som insjuknat bland annat i cancer.

Han ville berätta om sina erfarenheter om möten med människor som vet att de kommer att dö. Han pratade om möten med anhöriga till de sjuka och hur svårt det kan vara att bara ”se på” när ens närmaste håller på att släppa taget. Många anhöriga känner uppgivenhet, sorg och förtvivlan över att inte kunna göra något. Och när det svåra då hänt, när man förlorat sin dotter/son, maka/make eller mor/far är det många känslor som kommer fram. Ibland kan man känna lättnad för man tänker att nu slipper hon eller han lida mer. Men ofta kommer även känslan av skuld fram. Hur mycket man än har ställt upp för den sjuke kan man ändå känna att man inte gjort tillräckligt.

Det möter jag ofta när jag träffar sorgehus i mitt arbete på AlfaOmega. Anhöriga berättar om den avlidne som kanske under många år varit svårt sjuk och helt beroende av sjukvård. Anhöriga har ställt upp till 100% och sett till att den sjuke fått det så bra som möjligt. Men ändå när vi sitter och samtalar omkring begravning berättar anhöriga att de kände att de inte räckte till och att de borde ha gjort mer. Även i samband med oväntade och tragiska dödsfall känner anhöriga ofta att de borde ha sett eller förstått hur han eller hon mådde.

Det finns sällan några svar att ge men det viktiga är att bekräfta att de gjort det som var möjligt utifrån de förutsättningar som fanns och att hur mycket vi än gör och ställer upp är det aldrig nog mycket. Livet är begränsat. Det finns så mycket vi inte kan göra något åt. Det är så mycket som inte är möjligt att förändra. Det är först när vi ser begränsningen som vi kan få kraft att göra det som är möjligt, kraft att leva och våga leva vidare även efter en svår förlust.

Lars Björklund skriver i en dikt:

Kärleken ger inget skydd
inga murar eller pansar
bara en öppen sårbar famn
där du får vila

Ingenting kan jag lova dig
ingenting försäkra
bara detta att just nu
är vi alltid tillsammans

Kärleken ger ingen framgång
inga pengar eller guld
bara ett evigt flyktigt löfte där vi får bo

Läs DN´s artikel om Lars Björklund