tisdag 28 februari 2012

Jakten på Nils Brelin

Sökandet efter Nils Brelin började med att jag och hans ättling Randi Brelin Furu besökte ålderdomshemmet Bergskog där Nils tillbringade sina sista dagar. Vi besökte också Stensjön där han var verksam en tid och skriven hela tiden.

Nils Brelin
Nils Brelin föddes 1859 i Mangskog och gifte sig med Maria Andersdotter också hon född i Mangskog, 1859. Paret fick fyra barn, varav den äldsta Hilma Kristina född 1882 är anmoder till Randi.
Nils hustru Maria dog i Stensjön endast 33 år gammal och lämnade Nils ensam med fyra barn. Hur livet förflöt där uppe vid Stensjön kan vi kanske inte ens tänka oss, men besvärligt måste det naturligtvis ha varit.

Hilma Kristina flyttade till Norge 1901 och i våra kyrkböcker står att även Nils troligen vistades där. Nu finns belägg för att han gjorde detta. Nils blev rallare och blev en del av rallartraditionen under sina första år i Norge. Han kallades gammelsvensken i de trakter han drog fram.

Men nåväl vem var han och vika anor hade han.

Tio generationer bakåt i rakt nedstigande led träffar vi på en kronobefallningsman som hette Håkan Werme, född ca 1490. Denne Håkan blev halshuggen av Gustav Vasa då en silvertransport från Sala silvergruva till Uppsala kom bort och för vilken Håkan Werme var ansvarig för. Hårda tider under landsfaderns regim alltså.

Ett barnbarn till denne Håkan Werme blev Brunskogs första kyrkoherde. Han hette Paulus Nicolai Wermius född ca 1570. Kyrkoherden fick två döttrar.
Den ena hette Birgitta Pålsdotter (efter Paulus) Brunskogia född 1622, hon blev sju generationer senare anmoder till Nils Brelin.
Den andra dottern hette Dårdi Pålsdotter född 1620. Det märkligaste och som en saga finner man om man följer den andra dottern Dårdi i rakt nedstigande led. Var kommer man då? Jo till Maria Andersdotter som gifte sig med vår Nils Brelin!

Cirkeln är sluten och en grav på Sunne kyrkogård har fått ett annat liv och i mitt tycke en del av vårt kulturarv som vi måste bevara. Nils och Marias gravplats på Sunne kyrkogård är i alla fall bevarad för eftervärlden och är numera försedd med en gravsten på vilken det längst ner är inhugget det norska ordet TAKK.

I denna historia har jag lagt ner många dagars arbete vilket gjort att jag inspirerats att skriva en bok. Arbetsnamnet är rätt och slätt Nils och Maria. Vi får se om jag orkar skriva den färdig. Jag har i alla fall kommit upp 70-80 sidor. I nästa blogginlägg ska ni få läsa inledningen till boken.

Hälsningar Arne Persson/Arne ve körka

måndag 27 februari 2012

Arne ve körka

Hej jag heter Arne Persson. Mest känd som Arne ve körka.
Blev tillfrågad om att skriva på Sunnebloggen. Denna nymodighet, som jag egentligen inte alls är van vid, skall bli spännande. Jag har tänkt skriva om kultur och framförallt kyrkogårdskultur, men har även tänkt skriva lite om sagovärlden som jag levde i medan mina barn var små, plus lite annat smått och gott.

Lever en kyrkogård eller är den full av död, mörker och sorg. Självklart är kyrkogårdarna fyllda av sorg och längtan efter våra kära men även fyllda av ljus och minnen. För mig, som är yrkesskadad, lever en kyrkogård. Vad var det för människor som fick sin sista vila här? Vilka umbäranden och glädjepunkter har upptagit deras till tillvaro? Vad är deras historia? Någon måste berätta även om de minsta och obetydligaste.

Vad kan en gravplats berätta där ingen sten eller blomma finns? Jag vill börja idag med en gravplats berättelse som givit mig mycket glädje och goda tankar.
Sommaren 2002 kom det en fantastisk och trevlig kvinna i 50-årsåldern till mitt kontor. Hon var norska och presenterade sig som Randi Brelin Furu och frågade om jag visste var Nils Brelin ligger begraven.
I mitt bakhuvud fanns detta namn kvar efter en förfrågan om samma grav för 15 år sedan, och efter en kontroll visade jag platsen på sedvanligt sätt. Men den situation som uppstod och med den iver som Randi visade för att få klarhet i sina rötter gjorde att jag intresserade mig för att ge henne mer kött på benen så att säga.

Denna sommardag blev startskottet för en intensiv jakt på vem Nils Brelin var. Denne för mig anonyme man utan gravsten och blommor, endast vilande under grönklädd matta eller vitt vintrigt snötäcke.
I morgon berättar jag mer om Jakten på Nils Brelin.
Hälsningar Arne ve körka

fredag 24 februari 2012

Jag hör röster

Jo, det är sant: Jag hör röster. Med det menar jag inte röster från spöken och osaliga andar, utan att jag just tycker om att lyssna på människors röster såsom de låter i sig själva. Jag tycker om att höra klangen, tonfallet, röstmelodin och hur ord formuleras. Det är som musik.

Olika dialekter har olika ljud och klang. Andra länder och andra språk har andra slags röster, som ofta är än mer lockande att lyssna till. När jag inte förstår innehållet så går tonmelodin och klangen fram tydligare.

På mârten, köpcentra, flygplatser och i stora mässhallar, när många människor är på samma plats så kan jag stanna till och verkligen lyssna på hur det låter. Normalt sorterar ju hörseln bort de ljuden, men lyssnar man så kommer man in i en värld av sorl och böljande röstklanger.

Röster används på olika sätt. Skatteverkets servicetelefon låter ju helt klart annorlunda än en reklam för mesost eller BMW. Har ni lagt märke till att det finns en speciell slags reklamröst? Ofta ligger grundrösten lägre och de tar större intervaller upp och ned i tonmelodin.

Det är också populärt att rösten låter jätteupprymd i slutet av inslaget, som att den håller tillbaka ett skratt. Jag tror jag har hört det enbart på reklam-kvinnoröster. Är det svårare med män? Är de inte lika glada över att informera om den nya smaken på paj?

I lokal radioreklam är det ofta en vanlig person från verksamheten som på värmländska berättar om den jättebra gymnasieskolan, eller att bildelarna är extra prisvärda från bilfirman i Karlstad. Därefter fylls ofta reklaminslaget på med extra information från en professionell reklamröst med stora tonintervaller och dessutom på rikssvenska. Det låter helknäppt! För mig som lyssnare blir helhetsintrycket av reklaminslaget inte riktigt trovärdigt. Men jag har roligt!

Sedan har vi nyhetsuppläsarna, där rösterna är informativa och korrekta. Inte mycket ändringar i tonhöjden där inte. Oavsett hur allvarlig katastrofen är som de rapporterar om, så sviktar inte rösten. Synliga nyhetsuppläsare (TV) håller också en osviklig ögonkontakt med kameran, även när det handlar om folkmord, barnmisshandel och svår tortyr. Katarina Sandström på Rapport har en behaglig, mjuk stämma i lite lägre register. Jag tar hellre emot en allvarlig katastrofrapport från henne än flera av de andra.

Katarina Sandström











Beatrice Ask har också en behaglig röst. Eller hade i alla fall, men den har falnat de sista 10 åren. Är det åldern eller det ökade ansvaret som politiker? Statsministern Ingvar Carlssons lätt ansträngda röst är det säkert flera som minns, för att inte tala om skådespelaren Ernst-Hugo Järegårds intensiva skånska och Margareta Krooks sofistikerade stämma.


Ernst-Hugo Järegård














Margareta Krook
 












Men en röst jag inte klarar av är Povel Ramels. Jag har absolut inget emot hans roliga visor och galna upptåg. Tvärtom! Jag gillar humorn, glimten i ögat och det finurliga leendet. Men rösten... SVT har på senaste tiden sänt en hel del gamla humorprogram från 60-70 talen, med bland annat Povel. När han börjar höras skruvar jag raskt ned volymen - om ljudet är lägre, så blir inte hans röst lika påträngande och jag kan ta del av inslaget.

Povel Ramel














När det gäller min egen musikverkamhet är jag väldigt sugen på att utforska mer runt rösten och då menar jag inte sångröster, utan den naturliga talrösten, omanipulerad och äkta. När, var, hur vet jag inte ännu, men som ni märker har jag mycket tankar runt röster.

Med dessa ord tar jag avsked från Sunnebloggens läsare och önskar er alla en god fortsättning med mycket kreativitet, ”flow” och en sju-jäkla drivkraft!

/Micaela

onsdag 22 februari 2012

Med aftonklänning på spånhög

Att ta eleganta steg i högklackat på en fyra meter hög spånhög är inte helt enkelt. Det finns inget riktigt fäste för fötterna. Har man dessutom högklackat så blir det som en kil som riktas än djupare ned i spånet och plötsligt står man med benen nedsjunkna, med spånet halvvägs upp till knät.

”Bryt!” ropar Evelyn bakom kameran. ”Du får inte hasa så där. Det ska vara snyggt - som att du skrider upp längsmed högen.”

Skrider? Jag är klädd i en fotsid, orange aftonklänning i siden, hyrd från Karlstad och jag kisar mot Evelyn i det starka motljuset. Solen skiner från en klarblå himmel och det är varmt i luften. Det är september år 2008 och vi filmar på Rottneros Bruk.

Evelyn hade spanat in de rykande spånhögarna i flera år då hon passerat förbi med bil på E45:an, sett hur röken skiftat allt efter årstid och utetemperatur. Ibland bolmar den mjukt och distinkt från skorstenarna och ångan från de varma spånhögarna lyfter värdigt såsom värmen stiger från en het lavaström. Omgivningarna bäddas in i gråvitt. Vid andra tillfällen är röken mer genomskinlig och skir. Och så var det själva rörelsen i röken som hade fångat henne, hur den böljade mjukt.

”Det är jättehäftigt!” hade hon anförtrott mig med glittrande ögon.

Snabbt bestämde vi oss för att göra något av det här. Hon filmar ju och jag skriver musik. Det var ju bara att sätta igång!

Efter lite kontakter med Rottneros Bruks ledning att det var ok att vi befann oss på området, så var vi där vid flera tillfällen. Bäst tyckte vi om delen närmast E45:an där de rykande spånhögarna fanns. Evelyn hade sin professionella filmarblick påslagen när hon betraktade området från olika vinklar. Jag rörde mig långsamt runt och lyssnade inåt mitt inre öra för att höra och uppmärksamma de klanger och toner som kom till mig. Att musiken skulle skrivas för sopransaxofon och stråkorkester var redan klart.





















Snabbt skrev jag musiken. Det flöt på av sig själv. Vi funderade tillsammans runt filmmanuset, syfte och tema växte snabbt fram. Vi diskuterade vilka som skulle medverka och kom fram till att det var enklast att använda oss själva och våra närmaste. Då kunde vi snabbt bestämma att filma en tidig morgon när morgonljuset låg rätt och ångorna var som vi ville.

Denna morgon var precis en sådan morgon. Solen hade långsamt vaknat i ett mjukt sensommardis. Vi var på plats redan kl 06.00 för att fånga det rätta morgonljuset och kunna filma under tiden som solen steg upp bakom spånhögen. På bilden sitter Evelyn i morgonljuset med en spegel i handen som reflekterar solljuset.

Av våra idéer, filmbilder och musik från Rottneros Bruk har vi skapat en gränsöverskridande föreställning ”Terra Incognita” (sv. Okänt land), en blandning mellan film och konsert.

Se vårt smakprov på YouTube: www.youtube.com/watch?v=rf1LfiVQQQs

Än har vi inte haft möjlighet att sjösätta vårt äventyr, men hitta en stråkorkester åt oss och vi ger er en upplevelse ni sent kommer att glömma!

/Micaela

måndag 20 februari 2012

Drivkraft på drift

Vila i frid du kära Opel Astra. Timmen innan besiktigades du med endast några små anmärkningar. Diskreta och välmenande. Men så var det ju den där motorn med det konstiga ljudet...

Lilla söta Astra. Nu är jag billös, du är själlös (vill inbilla mig att jag kan ses som din själ...) Godnatt! Njut av friden efter din hjärtattack (=motorn som fick ett hastigt slut).

Det enda fotot jag hittat med min Opel Astra. Se hur
bakljusen glöder i sensommarkvällen till vänster i bilden.
















I morse på väg till jobbet slängde jag mig som vanligt in i bilen, accelererade mjukt genom Västra Ämtervik, körde några meter på E45:an innan jag svängde av mot Fryksdalshöjden och vidare mot en arbetsdag i Arvika. Samtidigt som jag körde var jag i tankarna helt fokuserad på skrivandet av morgondagens blogg på tema ”drivkraft”.

”Drivkraft” är ett vackert ord med både djup, mening och innehåll. Det är kraftfullt, för i själva ordet finns en dold verklighet. Dold för den omedvetne, men lockande för den nyfikne. Om man vet vad som driver en så vet man också vad som styr ens verklighet.

Att ha missnöjet som drivkraft är varken särskilt konstruktivt eller upplyftande. Att ständigt gå omkring och vara missnöjd ger någon slags legitimitet åt att både stå vid sidan om, att inte delta och samtidigt vara någon slags Besser-wisser och den som vet allt: ”Nej, det blir inte bra det där”, ”Men, herregud! Hur kan de göra så?”, ”Jag fattar ingenting!”, ”Typiskt svenskt”, ”Ha, det visste man ju! De lyssnar aldrig”.

Ofta står en sådan person avvaktande vid sidan om, kan sucka uppgivet eller småskratta ironiskt. Men den kan lika gärna sitta missnöjd mitt i sällskapet och söker möta andra med missnöje i blicken. Ett typiskt karaktärsdrag är att vara helt tyst under samtalet /mötet, men uttrycka sina (förstås missnöjda) åsikter efteråt.













Jag menar inte att man inte får vara missnöjd, för det får man och det är djupt mänskligt. Det jag talar om här är att ha missnöjet som drivkraft och livshållning. Befinner man sig där som en konstant position så bör man ta sig en funderare.

Jag har lagt märke till att andelen missnöjesdrivna personer ökar markant mellan 40 och 50 år. Vad beror det på? Är det en växande känsla av maktlöshet som gör sig gällande med stigande ålder? Eller är folk helt enkelt lata? En person med missnöjet som drivkraft tar inte tag i saker. Den ser sig som ett offer för omständigheter och nöjer sig med att vara just... missnöjd.

Drivkraft - rätt använd och tydligt fokuserad kan den försätta berg och bokstavligen förändra världshistorien. I musikstycket Kiev beskriver jag krafterna bakom den orange revolutionen 2004 i Ukraina (blogg.hoppemusik.se kategori ”Kiev”). En av satserna heter just Drivkraft.












Nu är det kväll. Min vackra Opel Astra som jag susade över Fryksdalshöjden med så sent som i morse hade en fin drivkraft i alla sina cylindrar och förde oss ständigt mot nya mål. Nu står hon stel och orörlig på bilreparatörens backe, och det är dags för mig att söka en ny kompis att färdas med på vägarna.

/Micaela

fredag 17 februari 2012

Disken är kreativitetens moder

Sammanbiten kreativitet är förödande kreativitet.
Att tänka eller inte tänka, det är frågan.
Den som söker finner... kanske... Kanske inget alls?

Du har säkert varit med om det du också: att vilja men inte kunna. Att vilja skriva julrim, men dina tankar är tysta. Att vilja vara idéspruta i arbetsgruppen, men istället sitter du tyst när de andra brainstormar friskt med glada skratt. Att vilja laga en spännande middag, men dina associationsbanor förblir noll, trots total kylskåpsinventering. Summa summarum: Du borde vara kreativ, men allting låser sig och du blir alldeles tom invärtes. Det är oerhört frustrerande. Jag vet.

Många gånger har jag suttit och skrivit musik i total ”flow”. Det sprutar idéer, klanger, melodisnuttar åt alla håll och jag ler och skriver, ler och skriver, timme ut och timme in. Yes, yes, yes! Ös!! Go Hoppe go!!! Det är bara att köra på och känslan är att det inte finns ett enda hinder i världen som kan stoppa mig.

Men vid andra tillfällen har jag även suttit i total ”no-flow” och det är totalförödande för kreativiteten, skulle jag vilja säga. Det är urtråkigt och kan vara lätt panikframkallande. Panik på grund av att jag kanske har ett slutdatum som snart närmar sig, ett uruppförandedatum utsatt i orkesterns generalprogram och ett första repetitionsdatum då allt bara måste vara klart. Dirigenten och 50 musiker måste få sina stämmor i tid. Det finns ingen återvändo.

Jag hatar ”no-flow”! Jag vill inte vara där. Genom årens erfarenhet har jag hittat nyckeln som löser allt: Jag går och diskar.













Det finns två viktiga poänger med det här:
1. Det behövs! I normalfallet är det vid dessa tillfällen en hel del disk på diskbänken. Detta eftersom hemmets skötsel haft låg prioritet under musikskrivandet.

2. Jag slutar tänka och släpper därmed alla idéer om hur jag borde fortsätta skrivandet.

Så när jag står där med händerna i det löddrande vattnet och diskar en blommig kopp eller en smutsig kastrull, så hör jag plötsligt hur musiken ska fortsätta. Det kan var en liten diskret understämma i 2:a trumpeten, att kören ska upp en oktav takterna innan eller att stråkarna ska ligga i tremolo. Diskandet kan ibland bytas ut mot annan verksamhet, typ gräsklippning, vika tvätt och måla staket.

Vetenskap, forskning, inlärd kunskap i all ära, men inget går upp mot lite praktisk vardag.

/Micaela



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

onsdag 15 februari 2012

Västra Ämtervik - en världsmetropol

- Sa du MTV? Min Stockholmskompis höjde ögonbrynen och stirrade på mig med förbryllad blick.

- Nej, svarade jag. Västra ÄM-TER-VIK, förtydligade jag. Ja, jag bor där. Det ligger någon mil söder om Sunne.













Han skrattade högt åt sitt eget missförstånd. Han hade aldrig hört talas om den orten.

- Men varför bor du inte i Stockholm? undrade han, såsom en i raden av alla gamla vänner, släktingar och bekanta som ständigt frågar. Eller så frågar de inte. De ser bara helt oförstående ut när jag nämner min bostadsort.

Jag log lugnt tillbaka:
- Och varför skulle jag bo i Stockholm?

Jag är uppriktigt förundrad över att storstadsboendet ständigt ska ses som det självklara förstahandsvalet i alla sammanhang. Jag läste nyligen en artikel om att Stockholmsområdet hade ökat sitt invånarantal med 50.000 personer under 2011. Det motsvarar tre kommuner i Sunnes storlek. Det är otroligt många människor!

Man säger att folk flyttar till storstäderna för att jobben finns där. Jo, men att det finns jobb beror ju på att det finns så himla mycket människor. De måste bo någonstans och de handlar, vilket innebär jobb både inom bygg och handel, vilket i sin tur för med sig att att det finns ytterligare jobb att söka och ännu fler flyttar dit. En självgenererande ond cirkel.

”Det finns ett så stort utbud i en stad” är ett annat argument.

Va?! Titta på affärskedjorna – det är ju precis samma överallt: IKEA, Lindex, Biltema, Elgiganten på rad i en oändlig upprepning. I de centrala kvarteren runt Åhléns i Stockholm tror jag det finns fyra H&M-butiker. Vadå spännande utbud?

Jag fattar ingenting. Sanningen är att Stockholm är trångt, stressigt, skitigt med dyra bostäder och en omöjlig trafiksituation. Stressen gör att folk springer till tåget, trots att nästa tåg ankommer minuten efter. Folk planerar, planerar, planerar. Flera veckor i förväg måste en spontan fika planeras in i almanackan. Vintern förknippas med krånglande kollektivtrafik och smutsiga vägbanor. Skidåkning och vita vidder är för stockholmarna en romantisk sportlovsutopi.













Men okej. Jag erkänner att det trots allt detta finns vissa saker som jag saknar från Stockholm:

Kollektivtrafiken. Den går överallt och den går ofta. Jag kan ta en öl med en kompis och ta mig hem till min förort om det så är mitt i natten. Här i Värmland blir det så krångligt att det inte är värt besväret att dricka något som innebär att man får lämna bilen hemma.

Restaurangerna. I en storstad kan man hitta spännande mat i mysig miljö utan att det kostar skjortan. Här hemma får man fundera på vilken av Sunnes fem pizzerior som man ska satsa på just den här kvällen.

Kulturutbudet. Det finns mycket och det är bra kvalité, ofta bevakat, recenserat och diskuterat i Sveriges stora tidningar och TV. Jag kan sakna det och jag är en kulturkonsument med höga krav. Kanske för höga, slår det mig. Jag kanske dömer utan att riktigt veta. Jag borde nog gå på operan i Karlstad oftare, lyssna på de konserter som bjuds, uppleva och uppskatta det som finns här.

Sammanfattning: Västra Ämtervik är en världsmetropol och Karlstad en klädsam förort, vars kulturliv jag härmed lovar att ta mer aktiv del av.

/Micaela

måndag 13 februari 2012

Micaela Hoppe presenterar sig

Året var 1996, vintrig december. Jag var höggravid, relativt nybliven socionom, före detta programmerare, före detta Kungsholmsbo och nu jag flyttade in hos min pojkvän i Västra Ämtervik. Född och uppvuxen i Jakobsberg utanför Stockholm personifierade det söta torpet i falurött drömmen om livet på landet.

Jag minns hur jag stod utanför mitt nya hem, såg nedåt gatan på det tegelgula grannhuset från 50-talet och undrade hur man kunde vilja bo så, när möjligheterna till ett mysigare boende (underförstått torp eller gård) fanns inom räckhåll i vackra Värmland.

Nu, många år senare, med ytterligare ett barn, frånskild och väl inbodd i byn, bor jag i just det tegelgula huset från 50-talet. Och jag stortrivs!

Den romantiska drömmen om lantlivet lämnade ganska snabbt plats för en mer vardagsrealistisk utgångspunkt. Det är praktiskt med tegel - det behöver inte målas om vart 10:e år. Det är bra att bo nära allmän väg - jag behöver inte skotta mer än garageuppfarten vintertid. Jag tycker om närheten till järnvägsstationen - jag kan med en kort promenad ta mig vidare ut i världen.

Jag arbetar som tonsättare, familjerättsocionom i Arvika och som familjemedlare. Musikskrivandet har ökat under de senaste 3-4 åren och tagit allt mer tid i anspråk. Det handlar om orkesterverk, kammarmusik och konstmusik i klassisk anda - se http://www.hoppemusik.se/

Jag är inbjuden som gästbloggare här i två veckor och kommer att delge er lite av mina tankar om land- och stadsliv, kreativitet, drivkraft och annat.

På nedanstående YouTubelänk kan man lyssna till mitt musikstycke ”Vindar, andetag” med vinterbilder från Västra Ämtervik. Filmfoto: Evelyn Frankel.
http://www.youtube.com/watch?v=vCS2r6I15ls

fredag 10 februari 2012

En "bonnjänta" med en gnutta storstadsådra

Att få vara med och blogga här har varit en rolig och reflekterande upplevelse. Mycket tankar som spinner när man ska dela med sig av ens vardag och tankar. Summa summarum, det har varit väldigt kul!

Man reflekterar mycket och tänker igenom ens vardag och vad man faktiskt vill säga. Jag är nog en riktig "bonnjänta" med en gnutta storstadsådra. Gräsmark är som jag nämnt innan hem.

Ibland måste man åka bort en sväng eller ställa sig utanför sig själv för att riktigt se vad det är som är så charmigt och tilltalande med just hem. Hem är där ens människor finns och så är det definitivt för min del.

Familjen är väldigt betydelsefull för mig, jag älskar när vi samlas allihop för ett födelsedagsfirande eller åker över till mostrarna på en kopp kaffe. Sitta och lyssna på när mormor och morfar berättar om släktingar man aldrig har träffat som att man visste precis vilka det var. Det blir en del av ens historia och ger mycket åt känslan att ha rötter. Jag skattar mig väldigt lycklig över att få ha hamnat just här!

Vad framtiden har att erbjuda vet man aldrig, men vi får hoppas att det blir något alldeles utmärkt! Jag hoppas att restaurangen utvecklas och att det kan bli ett ställe som folk vill åka till och dela med oss.

Att jobba med mamma går faktiskt hur bra som helst. Det är en del som frågar hur det egentligen är att jobba med sin mamma och jag måste ärligt säga att det är jättebra! Vi har aldrig haft den där "kompis"-relationen många mor-döttrar har, men vi synkar och får det att flyta på!!!

Tack så hemskt mycket för att jag fått dela min tid med er och jag hoppas att så många som möjligt har vägarna förbi Gräsmark för att se tjusningen i det såsom jag och många andra gör! Vem vet, vi kanske ses!

Hej då för nu!
/ Johanna Andersson

torsdag 9 februari 2012

Underbart med människor som kan tänka sig jobba längre än 65














Det finns väl inget bättre än att på kvällen sjunka ner i soffan/sängen och känna att man är helt färdig?! Jag kan tycka tycka att det är en fantastisk känsla! Så kändes det igår. Man sover som en prinsessa. Jag städade hela logen, tränade och jobbade och vips så var dagen slut och kroppen med!

Reinfeldt har ju startat något slags upplopp nu i och med uttalandet att man ska kunna ha möjligheten att jobba tills man är 75 om man vill!!!

Det är väl underbart att det finns människor som kan tänka sig att jobba längre än 65. Min mormor är en utav dom människorna! Hon är en äkta "stålmormor" kan man säga! Har jag ärvt hälften av hennes tåga och krut kan jag skatta mig lycklig! Hon är med i restaurangen från tidiga morgonen och bara för att hon VILL!!! Jag hoppas att jag vill lika mycket när jag är 75!

Idag har jag tänkt mycket på ordet positiv och allt vad det innebär! Tänk vad mycket man kan förändra med en enda liten tanke. Det kan handla om en känsla eller situation eller om en annan människa! Att påverka positivt är för mig jätteviktigt och jag försöker (så mycket jag kan) att vara den där positiva människan som faktiskt kan ändra synen på en jobbig händelse till det bättre. Det är verkligen inte lätt alla gånger, men som sagt allt blir ju väldigt mycket lättare! Vi hoppas på att idag blir en sån där " lätt" dag!

På återseende
/Johanna!

tisdag 7 februari 2012

Ladda batterierna-helg!


















Hemkommen från Sälen och utvilad! Det var en helt fantastisk helg med underbara vänner!

Något kallt kanske, men man får väl klä sig! Vi åkte hundspann på lördag dag i ett naturreservat. Allt var orört och det enda man såg var ett böljande vitt landskap av granar och hundarna som drog släden. Detta rekommenderar jag alla att göra, en fantastisk upplevelse.

Efter vår "polar"-tur tog vi en spaeftermiddag med bastu och bad. Jag känner mig nu helt utvilad och redo för att ta tag i alla bestyr! Rallyt väntar och förhoppningsvis så blir det bra drag i restaurangen!

Jag har nu även gått på min jourvecka för brandkåren, så det gäller att ha sökaren med överallt! Vi hoppas på en bra vecka med nya spännande upplevelser!

/ Johanna

fredag 3 februari 2012

Johanna utbildar sig till deltidsbrandman

Ja, då var det dags att skriva några rader till om dagens bravader... Är nyss hemkommen från brandövning här i Gräsmark.

Idag var det taksäkring/ stegar och motorsåg som stod på schemat. Mycket spännande! Jag är den grönaste, så jag har mycket frågor om allt... De äldre rävarna kan ju allt utan och innan, så jag känner mig som en liten "skitonge" som är i hasorna på dom!! Men frågar man inget...

Jag såg i tidningen att deltidsbrandmän söktes till Gräsmark, så jag gick på mötet och en tid senare fick jag anställning! Det är mycket utbildning kvar, så jag kan inte titulera mig brandman än, men förhoppningsvis snart!

Det är hur kul som helst och jag hoppas att fler tjejer söker!!! Gänget i Gräsmark är kanon. Jag kände mig som en i gruppen direkt och dom har verkligen tagit hand om mig och jag har redan lärt mig massor! Jag fick anställning hösten -11 så som sagt, jag är GRÖN!

Vi åker inte bara på bränder, utan också  på IVPA-larm ( I Väntan På Ambulans) Detta innebär oftast att man ger syrgas och tar information om personens hälsotillstånd i väntan på att ambulans kommer. Detta tycker jag är jätteviktigt och jag hoppas att det fortsätter att finnas!

Imorgon packas väskan och jag åker till Sälen över helgen! Jag tror att det kommer bli kallt, så på med underställ och mössa!!! Kul ska det bli i vart fall. Ha en toppenhelg allihopa!

/ Johanna

torsdag 2 februari 2012

Heja landsbygden och människorna som bor där!














Idag har vart en helt vanlig dag med nya möjligheter. Jag är mitt inne i en flytt och försöker och få i ordning i min nya lya. Lyan är på Prästgårn i Gräsmark där jag också jobbar. " Nära till jobbet" har man fått höra ett par gånger... Tror dock att det kommer bli bra!

Kalasmakeriet på Prästgårn är en restaurang som min mamma öppnade för drygt ett år sen. Jag har växt in i rollen och känner nu att jag är lika delaktig som henne i att driva detta framåt. Att öppna resturang har varit hennes dröm i 40 år och möjligheten att öppna kom för snart två år sen.

Det har varit mycket att lära och ta in, men man känner sig säkrare och "köttet på bena" byggs på hela tiden. Efter att ha kommit tillbaka hem och på riktigt bosatt sig här i Gräsmark igen, inser man vad viktigt det är att möjligheterna finns, såsom affär, kiosk, bensin och allt annat som många tar för givet.

Människorna bakom framtidsvisioner och kraften att våga är verkligen inspirerande!!! Jag hoppas verkligen att fler tror på bygden och att inte allt ska centraliseras till storstäderna. Jag älskar det lilla, intima och genuina som känslan ute på landsbygden ger! Den känslan är det människorna som ger, inget annat!

Heja landsbygden och människorna som bor där! Hoppas på att imorgon blir en kanondag.

På återseende / Johanna Andersson