fredag 30 mars 2012

Stadskonst med hög livskvalité

Hej i vårsolen !

Visst blir man glad när man går upp och himlen är alldeles blå precis som i den by i Provence där jag bodde i tolv år. Allauch ligger uppe i bergen och gränsar till Marseille, Frankrikes näst största stad efter Paris. Marseille är en fin stad som ligger vid havet men är mest känd för sina maffior och gansters. Ingenting fungerar i Marseille, det är stor arbetslöshet, miljontals illegala invandrare och all affärsverksamhet är blockerad av maffior. De flesta fartyg föredrar att lasta av i Italien eller i Spanien för i Marseille är det alltid strejk. Vissa kvarter i staden bör man inte ens besöka dagtid.

Bredvid denna stad ligger en stor till ytan kommun, Allauch, bestående mest av obebodda berg där livet är en i oas i tillvaron. Här regerar M POVINELLI "maire" (kommunalråd) sedan mer än trettio år tillbaka. Han är liten och tjock och vartannat ord han säger är en svordom, men han gör ett jobb jag aldrig sett en politiker göra någon annanstans. I Allauch är allt rent, det begås knappast några brott för alla vaktar vandra, det finns inga arbetslösa och de gamla och de unga har det bra och det erbjuds många aktiviteter.

Regionen har velat göra Allauch till en förort till Marseille med ungefär 80,000 invånare men kommunen har alltid kämpat emot och har lyckats hålla invånarantalet under 20,000 fram till år 2000 för att kunna skapa den miljö de tycker är bäst för alla.

Det finns inga industrier och det är förbjudet att bygga något annat än små byggnader i traditionell stil. Det är förbjudet att sätta upp stora reklamskyltar, kommunen har bara fina lyktstolpar och det är blommor överallt.
Alla cirkulationsplatser är som små miniträdgårdar. Kommunen köper all mat till skolor och äldreomsorgen lokalt och har stöttat bönderna i kommunen så att de finns kvar istället för att någon fastighetsmäklare köper tomterna och bygger höghus.

På onsdagar då barnen är lediga och lov erbjuds de alltid en mängd aktiviteter, som t ex ridning, skidåkning (buss till Alperna tar två timmar) segling, musik, bild, dans... Då kan man lämna barnen på morgon och de tas om hand och har underbart roligt hela dagen och så hämtar man dem när man slutat arbeta.

Det finns inga arbetslösa för kommunalrådet anser att alla ska ha sin plats i samhället och jag vet ingen som behövt vänta mer än tre dagar innan de fått arbete när de bett kommunalrådet om hjälp. (Den franska arbetsförmedlingen fungerar lika dåligt som den svenska.) Kommunen hjälper även de barn som tillfälligtvis kanske kommer lite på tvären, för att de är skoltrötta, eller har inte riktigt hittat sin plats än.

Där finns flera kulturhus, golfbana, tennisbanor, fotbollsplaner och simbassänger både ute och inomhus reserverade för enbart kommunens invånare. Där är det lugnt och skönt när alla turister kommer och alla känner alla. På jullovet brukade vi få en skridskobana i ett par veckor.

Maten var som sagt var lagad av lokala produkter och inga halvfabrikat och frysta varor. Salladen är aldrig brun och tomaterna är solmogna. Klockan fem hämtas barnen i skolan och då kommer ofta många äldre ut och alla pratar med alla.

Kommunen har givetvis bland de dyraste kommunal-skatterna i landet, men vad gör väl det när livskvalitén är så hög.

Kommunens slogan är "Allauch un certain art de ville", vilket betyder Allauch en viss stadskonst, (art de vie betyder levnadskonst).

Vi hörs vidare om livet tillbaka här i Sunne.
/ Ewa

torsdag 29 mars 2012

Jag trivdes verkligen i Paris

Hej!
Nu har chansen till att få blogga kommit till mig, Ewa Persson Badé. Jag har efter att varit ett år i England och tjugo år i Frankrike flyttat hem igen till Sunne. Jag har fått förfrågan om att blogga lite om hur det var att bo utomlands och hur det är att komma hem efter så lång tid.

Till London sökte jag mig efter gymnasiet för att lära mig prata engelska bättre. Jag skrev en ansökan om plats som au pair, vilket var i stort sett enda chansen att få jobba utomlands eftersom Sverige inte var med i EU på den tiden. Jag berättade om att jag hade dresserat mina föräldrars hund om tävlat lite och fick plats i en familj där ena hunden behövde dresseras lite för att kunna ha honom i en familj i ett hus och kunna gå ut med honom. Det gick riktigt bra bara man härmade min lilla späda röst för att ge kommandon. När pappan i familjen skrek med sin manligt grova röst lyssnade inte ens hunden.

Efter England jobbade jag en tid på Hotell Selma Lagerlöf för att tjäna ihop pengar till nya äventyr. På den tiden hade vi unga lätt att få jobb och många passade på att jobba lite för att kunna sticka ut i världen och se sig runt lite.

Så åkte jag till Paris för att lära mig prata franska, vilket jag enbart läst på gymnasiet i tre år och förstod ingenting. Jag läste franska och fransk kultur på Sorbonne, jobbade som au pair och stortrivdes. Jag fortsatte att läsa konst och möbeldesignhistoria och jobbade lite i gallerier och gick på museer och antikrundor. Så kom det en ekonomisk kris och konst och antik-branschen fick ligga lågt. Då frågade en god väns mamma om jag inte kunde komma och servera i det franska försäkringsbolagets AXA VDs matsal. Jag blev så småningom ansvarig för servering och vinkällare. Vinkällaren var en av de största i Frankrike och hade flaskor för flera miljoner som jag fick provsmaka till min stora glädje.

Min man och jag brukade när det var fint väder kliva upp på taket för att ta en apéritif.
Jag trivdes verkligen i Paris. När jag varit hemma i några veckor och hälsat på min saknade familj och vänner kände jag snart att jag fick nog av granar. När jag landade med flyget i Paris och såg uppifrån alla ljus, bilvägar, tågrälser, landningsbanor och allt liv kände jag alltid en stor lycka. I Paris gifte jag mig och fick mina två barn Emma och Jonathan. Men när barnen kom började vi drömma och ett annat liv utanför Paris innerstad. Emma var tre år och Jonathan två veckor när vi flyttade till solen i Provence i södra Frankrike.

Om mitt liv i kommunen Allauch vill jag skriva om i nästa blogg. Ha en bra dag, vi ses.
/ Ewa

tisdag 20 mars 2012

Tårta i stallet när man trillar av...

Tog det lite lugnt på morgonen i dag, då jag kom hem från ridskolan lite sent i går kväll. Klockan var väl närmare halv elva. Eleverna var duktiga och det gick bra till slut för allihopa.

Vaknade klockan 8, tog lite kaffe och tittade på nyheterna på TV4. Sedan gick jag igenom mail och skickade ut inbjudningar till våran Clear Round Hoppning som vi ska ha på lördag kl. 10. Detta är en träningstävling för ponny och häst i hoppning. Elever och andra ryttare från hela Värmland får komma hit och träningstävla.

Vi ordnar en liten cafeteria där man kan köpa sig lite lättare mat och fika. Alla är välkomna. Mer information finns på våran hemsida http://www.stalljg.se/

Efter frukost har vi ridit lite hästar. Jag red Corduroy och Eddie. Dom kändes riktigt bra i dag, då jag red skänkelvikning med båda, för att få dom lydiga så dom flyttar sig lätt åt sidan och blir mjuka och lösgjorda i kroppen. Båda hästarna börjar bli starka nu och orkar mer och mer. Det ska bli kul att börja tävla dom i år och Eddie som är 182 cm(mycket stor häst) har aldrig tävlat förut - det kan bli spännande.

Malin som jobbar här har ridit en som vi har på tillridning som vi kallar för ”Barbie” då hon är ljus och har väldigt smala ben. Hon börjar nu gå i en stadig form. Sedan har hon ridit tre andra hästar. Malin är väldig effektiv i sitt jobb och det går undan.

Sen ska vi ta ut våra treåringar och jobba vidare med dom. På torsdag ska dom löshoppas igen. Viktoria har ridit Britta som är en ponny som vi har importerat från Irland, och Flight. Viktoria fick en liten flygtur i dag. Flight ville något annat.

När man åker av hästen måste man bjuda oss andra på tårta i stallet, så i morgon ska vi fika. Hehe...

Annars har Viktoria ridit Carnell som är Corduroys helsyster. Hon gör et bra jobb med hästen och den går väldigt fint. Hon var och tävlade den och sin egen i Mariestad förra helgen och gick felfritt i båda klasserna.

Nu tänkte jag gå och plocka lite ensilageplast och övrigt skräp som ligger nere vid vägen och göra lite vårfint.

Klockan halv sex börjar jag mina lektioner här hemma. Först har jag en ponnygrupp och sedan har jag en hästgrupp och avlutar träningen klockan halv nio i kväll. Måste bara planera en rolig träning innan dom kommer. Sedan blir det lite middag och slappa lite framför tv:n innan man tar kvällen.

/Jarle

måndag 19 mars 2012

Känns inte som jag behöver gå på gym direkt...

Hoppas ni har haft en trevlig helg. Vädret var ju helt underbart i helgen, medan vi i dag håller på att blåsa bort. Det känns som Lofoten i dag förutom att dom har mycket snö.

Efter lunch på fredagen red jag och Viktoria ut med två hästar. Vi red bort till Torsberg med hästen Corduroy som är 6 år, och Viktorias ponny som ser ut som ”Lilla Gubben” i färg.












Vi travade och galopperade lite, nu när vägarna är lite blöta och med fin svikt i underlaget. Dom andra två hästarna galopperade vi upp för berget längst upp i Tjustersby. Lite som Trollstigen i Norge, men tyvärr var det lite för mjukt, så det får väl torka upp lite först innan vi gör det igen. Det är mycket bra för hästarna att få träna på olika underlag och det ger hållbara hästar. Vi var väl färdig i stallet klockan 18.00.

På lördag hade jag stallet själv. Jag började kl. 08 med att fodra dom privata hästarna, sedan släppte jag ut våra egna som är just nu ett antal på 20 hästar. Det är våra egna hästar och hästar som står här för in- och tillridning, samt att vi har några som vi har hästpensionat för. Ägaren är på semester och lämnar sina hästar i trygga händer hos oss, där vi sköter om dom.

Det tog cirka två timmar att sätta på täcken, släppa ut dom och utfodra dom. Känns inte som jag behöver gå på gym direkt. He he...














Vid 10-tiden kom Gunilla ner för att hämta sin hund som jag hade passat under några dagar när hon hade varit borta. Hunden Emma och lille Loke, som våran tax heter, leker och håller bra uppsikt på gården. Inga problem att vara hundvakt när dom sköter sig själva och kan vara lösa på gården.

Jag tog lite frukost med Gunilla som är uppväxt på gården och sedan satt vi och pratade om gamla tider. Isabell som är Gunillas dotter fyllde 20 år här om dagen. Hon började rida för mig på ridskolan i Sunne när hon var 5 år. Gud va tiden går. Vi har en fin kontakt i dag och jag är så glad vi kan hålla kontakten och hjälpa varandra.














På lördag eftermiddag drog jag ner till Karlstad och Färjestad. Där hade jag hoppträningar för ponnyer och hästar. Vi hoppade en bana med lite titthinder och med relaterade avstånd. Relaterade avstånd betyder att ryttaren måste rida på bestämda antal galoppsprång emellan hinder. Allihopa var duktiga och kunde avsluta med bra genomförda övningar. Jag var hemma i Sunne igen klockan åtta.

I går söndag var jag ledig och tog det lugnt. Vi var till Gräsmark och åt lunchbuffé hos Kalasmakeriet på prästgården och det var väldigt bra. Bästa stället jag ätit på här i Sunnetrakten. Jag har varit där ett flertal gånger och jag blir aldrig besviken. Ta en söndagslunch/ middag där. Kanonbra mat och service.

I dag har jag gjort stallet på morgonen med tjejerna och sedan ätit frukost.

Hovslagaren var här i dag också. Vi skor våra hästar varje 8:e vecka, och snart ska vi sko våra treåringar innan dom ska göra sitt 3-årstest i maj. Hästarna får bättre gångarter och vågar hoppa mer när dom har skor.














Malin och Viktoria har nu ridit lite hästar medan jag har haft lite pappersarbete i dag. Jag har betalat fakturor, skickat fakturor och fixat med försäkringar. Jag är ingen kontorsmänniska, och tar därför hjälp med bokföring. Det är bättre jag gör det som jag är bra på, att ha träningar och utbilda hästar.

Malin har ridit två hästar som vi har på utbildning här. Den ena ska grundutbildas i dressyr och lite hoppning. Det är en spansk häst PRE eller andalusier, som är en ponny.

Den andra vi har är en häst som vi hade här som 4-åring, som nu ska vidareutbildas inom hoppning och ska tävlas framöver och kanske försöka kvala till Breeders i 5 års-championatet. Det ska bli spännande och se hur den utvecklas.

Nu ska jag gå ut och rida två hästar, sedan ska jag till ridskolan och ha hoppträningar där i kväll för mina duktiga elever.

Vi hörs i morgon.
/Jarle

fredag 16 mars 2012

Om att utveckla sig själv och sin häst

Det är härligt att jobba med hästar, nu när vädret har varit så otroligt skönt. Man får ju vara mycket ute och möta våren på riktigt. Det är ju inte alltid lika roligt, så som i fjol vinter och vintern innan då vi hade ner till 30 minus i flera veckor. Traktorn startar inte, vattnet fryser i ledningarna i marken så att man får bära 400 liter vatten per dag åt hästarna och allt känns allmänt hopplöst. Då är det inte roligt att vara varken häst eller ryttare. Men det är väl detta som ska vara charmen med de olika årstiderna.

Tänkte berätta lite om vad vi gör här på Stall JG som ägs av Jarle Grönhaug. Vi håller som sagt var till på Åleby Gård utanför Sunne. Där har vi varit sedan våren 2006.

Jag är utbildad ridinstruktör/ tränare II från Norsk Hestesenter, Starum som ligger utanför Gjövik och jag tävlar i hoppning.















Jag har två jätteduktiga och ambitiösa tjejer som jobbar för mig. Malin Wikström, 23 år, från Arvika är utbildad unghästutbildare från Flyinge och Viktoria Jakobsson, 19 år från Östersund som har ett ”viloår” efter gymnasiet. Båda tjejerna tävlar aktivt i hoppning och har gjort det med mycket bra resultat under förra året. Båda tjejerna blev uttagna för att rida på den stora arenan i Globen på Stockholm Horse Show i julas. Jag är jättestolt över deras prestationer och att dom överhuvudtaget tog sig dit. Nu får vi sätta nya roliga mål för året, kanske blir det Globen igen.

Varje morgon börjar med att vi släpper ut och utfodrar alla hästarna på gården. Vi låter våra hästar vara ute mycket, då jag är övertygad om att det ger starka, sunda och glada individer. Vi måste ju ha glada och nöjda hästar för att få dom att prestera bra. Efter att vi har mockat och gjort färdigt allt stallarbete på morgonen käkar vi alltid frukost tillsammans. Då kan vi sitta ner i lugn och ro och planera dagen och diskutera vad som ska göras.

I onsdags efter frukost hoppade jag en av mina unghästar Corduroy e. Cardento(OS-häst) som är 6 år. Vi skulle ha hoppträning på torsdags morgon för Mia Grane (svårklassryttare och tränare) då gäller det att vara lite förberedd så man får ut så mycket så möjligt av träningen.

Corduroy kändes riktig bra, han är en stor häst, så det har tagit lite tid att få honom stark, men nu börjar det hända saker. Det är ju detta som är så roligt med hästar att känna att man hela tiden kan lära sig nya saker och utvecklas sig själv och sin häst.













Vi har ju många egna uppfödningar som vi nu tränar och utbildar i syfte med att sälja i framtiden. Några säljer man direkt och några väljer man behålla ett tag för att utbilda mera och se deras potential. Våra hästar har varit med på olika unghästbedömningar från att de är 3 år och tills de är 5-6 år. Hästarna har gjort det mycket bra och i höstas var vi med på Breeders på Flyinge i Skåne. Detta är den största unghästtävlingen i Sverige och det är viktig för oss att vara med där.














I går efter vi hade hopptränat för Mia Grane med våra hästar hade vi löshoppning. Sista helgen i maj ska vi visa våra 3-åringar på unghästbedömning i Karlstad. Innan jul red vi in våra två unghästar, sen fick de vila fram tills för två veckor sedan. Nu är Callah och Ringo JG som de heter igång igen och de ska nu bara befästa det de har lärt sig och få bättre kondition innan tävlingen i maj.

Löshoppning är när hästarna springer lösa i en oval i ridhuset och sedan hoppar ett hinder ett antal gånger. De blir bedömda för sin teknik, hoppförmåga och samarbetsvilja, de blir även betygssatta. Detta kanske låter enkelt, men det är en hel vetenskap. Det är på detta sätt man ser om det är ett bra hästmaterial att satsa på för framtiden. Det är detta vi kommer träna nu varje torsdag framöver och hoppas det ger oss hoppdiplom i Karlstad.

Nu ska jag, min kompis Susann och min duktiga personal åka och käka fredagslunch på Peter Mårds Restaurant. Det är ju inte bara hästarna som behöver bra foder.

Ha en trevlig helg, så syns vi på måndag.
/Jarle

tisdag 13 mars 2012

Jarles dröm om en hästgård blev sann i Sunne














Hej !
Mitt namn är Jarle Grönhaug, 38 år, och bor på Åleby gård och har Stall JG utanför Sunne. Jag har blivit ombedd att blogga lite. Det är första gången jag gör något liknande, men det ska bli kul.

Först vill jag säga vilken fantastisk dag vi har haft i dag. Äntligen känns det som våren är här. Jag var ute och red på tur i dag, och njöt av solen och värmen, med en härlig utsikt över Sunne och Fryksdalen. Tänkte på dom hemma i Lofoten som hade snöstorm i dag, och inte alls någon vår. Ja, vädret är inte alltid det bästa där uppe, men gud vad fint det är.

























Ja, Gravdal i Lofoten är min hemort. Jag bodde i Lofoten mina första 19 år. Där gick jag gymnasiet, och sen jobbade jag ett år på Lofoten Fritidsgård innan jag gjorde lumpen i luftforsvaret i Bodö.

Hela mitt liv har jag varit svag för hästar och djur i allmänhet. Började rida som 8-åring och fick min första häst när jag var 12 år. Kommer ihåg att min klassföreståndare var bekymrad över att jag skulle skaffa häst. Han var rädd att jag inte skulle klara av skolan, men jag bevisade motsatsen och höjde mina betyg.











Efter gymnasiet jobbade jag ett år som ledare på Loften Fritidsgård, som är en ridskola som kommunen äger. Det var en bra erfarenhet att ha med sig vidare i livet och gav mig en bra start. Sen blev jag inkallad i lumpen. Jag tog med mig hästen och hade den på en ridskola i Bodö. På helgen jobbade jag med att ha kurser och lektioner för att kunna betala för hästens uppehälle. Hela mitt liv har jag fått slita hårt för att kunna ha häst och hålla på med det jag vill. Men med envishet och mycket vilja så går allt.

Under tiden jag var i lumpen så gick ju tankarna på vad jag skulle göra senare i livet. Som många andra unga så var jag vilsen och hade inte alls klart för mig vad jag skulle hitta på sen. Under en hopptävling för häst kom en man jag bara hade sett på tv fram och pratade med mig. Det var Stein Endresen. En kändis i mina ögon. Han var med i hopplandslaget för seniorer, hade vunnit Norgesmästerskapet flertal gånger, och var Norges främsta hoppryttare.

Han tyckte nog det var kul att en kille red. Han frågade vad jag hade tänkt göra till hösten. Eh… jag vet inte riktigt. Kanske jobba i Valnesfjorden med terapiridning. Hade ju tidigare tänkt att jag kunde utbilda mig till sjukgymnast och hålla på med terapiridning. Kombinera häst med ett ”riktigt jobb”. Han erbjöd mig jobb i sitt stall ”Stall Bergan”, som ligger i Sandefjord. Vilken möjlighet. Jag trodde inte mina öron.

Några månader senare var jag och min häst på väg i lastbil söderut. Jag kände ingen där sedan förut, förutom en tjej jag hade mött vid några tävlingar tidigare. Men jag fick fort nya vänner och kom bra överens med Stein och hans familj.

Jag fick rida många olika hästar, allt från unghästar upp till Grand prix hästar. Sen hade jag fulla ansvaret för ponnyridskolan. Jag fick många fina år i Sandefjord och jag lärde mig otroligt mycket och fick goda vänner och kontakter för framtiden.

Under tiden jag var där utbildade jag mig till ridlärare/tränare på Norsk Hestesenter som ligger utanför Gjövik. Att jag utbildade mig till ridlärare har jag min gymnastiklärare från Lofoten att tacka. Hon red själv och tyckte jag var så duktig att undervisa, så hon tyckte jag skulle söka.













Efter många fina år i Sandefjord bestämde jag mig för att gå vidare. Jag hade fått en svensk kontakt när jag gick ridläreutbildningen. Flyttade hösten 1997 till Sunne och hade egentligen inget jobb här. Tänkte att här kan jag väl stanna ett halvår. Ville egentligen till Tyskland och jobba med häst där.

Jag fick börja jobba lördagar på Sunne Ryttarförening och som många andra jobbade jag kvällar på hotell Selma på helgerna. Ordförande på Sunne Ryttarförening då var Walter Hedlund. Han kände till att jag inte hade fulltidsjobb, så jag fick börja jobba som fastighetsskötare på hans fastigheter några timmar.

Detta utvecklade sig, så till slut jobbade jag med fastighetsskötsel, samt att jag hade anställning som ridlärare på ridskolan och jobbade mer än heltid. Walter, Herta och Linda Hedlund betydde mycket för mig när jag kom till Sunne, och hjälpte mig på många sätt. Walter fick mig våga satsa och se möjligheter och inte hinder. Det som inte dödar en…

Efter 6-7 år på ridskolan bestämde jag mig för att sluta och bara jobba med mitt företag med hästar och fastighetsskötsel. Det blev för mycket med både och.

I april 2006 fick vi erbjudande om att köpa Åleby Gård, där Stall JG har sin verksamhet nu. Jag hade hela tiden sagt till Gunilla som på den tiden jobbade lite åt mig, och som var dottern på gården, att vilken hästgård du skulle kunna ha här.

Sen en dag fick vi förfrågan om vi ville ta över gården. Jag är så glad att vi fick den här chansen. Tack Gunilla för förtroende och den fantastiska möjligheten. Min stora dröm har nu gått i uppfyllelse.














Vi har nu byggt upp gården och byggt stallar, utebana och ridhus. Jag har i dag slutat som fastighetsskötare och jobbar nu enbart med hästverksamheten och gården.

Jag har ett bra samarbete med Sunne Ryttarförening, och har varit där nu ikväll och haft hoppträningar. Jag hjälper dem med hoppträningarna på måndagar. På en så liten ort måste man ju stödja och hjälpa varandra. Det är ju då vi alla utvecklas.

Hoppas på en ny varm vårdag i morgon.

/Jarle

fredag 9 mars 2012

Brev till drottningen i den Gyllene skogen

Onsdagen den 7:e mars 2012 bloggade Arne Persson om den fantasivärld han levde i som liten och som han också berättade om, som godnattsagor för dottern Zandra. I den här världen kallade han sig Rotbom och sagovärlden var den Gyllene skogen.
I dagens blogginlägg  får vi läsa delar av ett brev från Rotbom till drottningen i den Gyllene skogen.


... framför sierskans glasblåa kula finns de skeden man dikterar orden för. Du min drottning, en sierska för tiden innan, är ingen sierska. Bara en magdansös som tränat sina rörelser genom århundraden.
En magi som manglats genom navelsträngen i det vätskefyllda universumet...

Jag skriver icke till dig som flyende, ej heller som filosof. Jag skriver till dig bara för att du har förmågan att lyssna på vad jag har känt.
... det är då man får de där känslorna om det sköna och vackra som finns djupt där nere i berget där dvärgarna bryter sin malm. Där finns kristallen, diamanten, som ingen rubbar. Den är så vacker att den sitter fast bara av sig själv, orubbad.

... jag drömde en gång om Rotbom. Denna gudabeskyddade yngling som hade ditt, min kära drottnings beskydd. Jag drömde att han skulle ledas genom Den gyllene skogen med hjälp av tomtar och vättar.

Han skulle komma med ett budskap från dig till den Onda som härskar ...

Du gav mig ett budskap inlindat i ett silkestyg förstärkt med invävda guldtrådar som jag inte fick öppna. För då skulle innehållet upplösas och gå om intet.

Frestelsen skulle bli stor för Rotbom. Han var nyfiken lagd. I den Gyllene skogen fanns ju allt det vackra, lyckliga och snälla. Här fanns ju de förgyllda andarna som dansade natt och dag. Rotbom hade svårt att passera alla. De ville att han skulle stanna ... här i de fruktbara vinrankorna land. Här finns ju allt man behöver. Han glömde din, min älskade drottnings, förmaning och ... förseglingen öppnades ...

Så här skrev du ...
” Jag visste att du Rotbom skulle öppna och läsa detta ...därför skrev jag inget budskap till den Onda. Mitt beskydd upphör härmed. Men du har funnit ett annat beskydd som du hädanefter odlar inom dig själv. Nämligen LYCKAN ”

De drömmar jag senare skulle komma att drömma var i avsaknaden av dig. Du ledde mig in i den nya världen ... den Gyllene skogen. Som jag förstår och är väldigt glad för att du numer är härskarinna i vår skog. Det är jag evinnerligen tacksam för.

Gyllene skogen 8 aug 1989
Din tillgivne Rotbom

onsdag 7 mars 2012

Rotbom och den Gyllene skogen

I  min barndom levde jag ofta i en fantasivärld. Där tomtar, troll och spöken fick härja fritt bland mina tankar och idéer. Inspirerad av Tolkiens sagovärld blev fantasierna ren verklighet. Tomtarna som jag kom att känna ganska väl blev mina vänner där långa samtal skedde och sker ibland även nu. I ladugården bland djuren började oftast allt där tomtarna var givna vänner. Mitt namn i denna värld var Rotbom. Varför vet jag inte direkt men namnet Rotbom användes av mig redan i tvåårsåldern.

När mina barn var små blev barnen offer för mina berättelser och då framförallt Zandra. Ingen sagobok vid godnattstunden, utan fritt berättande historier och fantasier om Rotbom och hans strapatser i den Gyllene skogen.

Rotbom tog med det lilla flickebarnet på hissnande äventyr och möten med intressanta personer och väsen under berättelsens gång. Ibland var vi i min barndoms skogar, bland stubbar, stora stenar och täta högväxta ängsmarker. Dessa miljöer kände jag väl. Vi var också i ladugården där ofta tomten var vår guide. Vi samtalade med djuren och försökte sätta oss in i deras värld.

Jag minns att barnet lyssnade intensivt och höll aldrig på att somna. Att barnet skulle somna var ju målet med det hela så att jag fick smyga mig upp för att se på TV:n eller göra något annat ganska onyttigt. Berättelserna eller sagostunderna höll på nästan varje kväll under en fem-års period.

Jag måste medge att jag själv längtade till dessa stunder. Det enda som grämer mig var att jag inte spelade in berättelserna. Detta har vi pratat om i nutid. Zandra har passerat 30-års åldern och de andra barnen är nästan på väg dit. Tänk att få återuppleva dessa berättelser. (jag minns en del ännu efter 30 år)

Till slut insåg jag att allting har sitt slut med berättandet och måste avrunda på något vis. För mig var det självklart att jag måste skriva ett långt brev till mina vänner i den värld jag berättat om. I denna värld fanns det också instick av känslor och resonemang som jag måste avsluta för att gå vidare.

Därför skrev jag ett långt brev som jag i mitt nästa blogginlägg skall ta några axplock ur. Hela brevet är för långt för att delge er nu, men kanske jag skriver ett nytt brev från Rotbom till någon i den Gyllene skogen. Det är en fantastisk skog och ibland är jag där även nu när jag passerat 60-års åldern.
Arne Persson (Rotbom)

måndag 5 mars 2012

Alla har de en historia att berätta

En enkel kyrkogårdsvandring
Jag har berättat om Nils Brelins gravplats, som för mig haft en speciell betydelse. Men det finns många fler som ligger och nästan försvunnit och som väntar på att få väckas till liv.

Jag går förbi de två stora prostarnas gravplatser nämligen A F Kjellin och Anders Fryxell. Fryxell han med ”Ack Värmeland du sköna” som vi alla känner till. Jag passerar Rik-Ola i Gyllebys grav och den Bratténska graven där Britta i Gylleby ligger. Alla gestalter i Värmlänningarna. I närområdet finns Svante Pålsson, Marianne Höök och Göran Tunström. Den elake Sintram ruvar på några alnars djup i närheten.

Den fattigaste bland fattiga Mor i Backen vilar under en magnifik gravplats. Den ståtligaste graven som kanske är på Sunne kyrkogård. Odalmannen Rik-Ola från Myråsen och hans sarkofag kan inte undgås att ses.

Mästaren från Anunsjö
Längre in på kyrkogården finns original som Lugg-Per, scouten Lindgren, Sotar-Ester, Keck-Johan, Ossian Håkansson, Ruben Nilsson, bondpojken från Stöpafors som blev utvisad från Amerika. Vi vandrar vidare och passerar Natan Hedins gravplats som i sin levnad berättat mycket för oss. Mästaren från Anundsjö vilar tryggt i sin gravplats tillsammans med grevinnan Maria Toll. Nästan alla av hans kvinnor vilar här i olika gravar vilket även hans ”Himmelska drottning” Maria Sandin gör.

Min vandring är kort och som ni förstår finns mycket att ösa ur ännu.

Under denna vandring kan man heller inte undvika att lägga märke till den information som ges via gravstenarna. Många bibeltexter och psalmhänvisningar förekommer, plus vackra och ibland originella ornament.

Jag lägger märke till titlar som orgeltramparen, banvakten, brädgårdsförmannen, fröken, enkan, kvarnägaren, mjölnaren, lokeldaren, trotjänaren (drängen) och trotjänarinnan (pigan).

Titlar och upplysningsord jag funderat mycket på är Dottermågen och fostermågen som förekommer, samt en tydlig informativ text Kyrkverdens systerdotter och hans hustrus brorsdotter erkänd som eget barn.
Den texten kan man suga på ett tag.

Välkomna till kyrkogården. Det är spännande vill jag lova.
Hälsningar Arne Persson

fredag 2 mars 2012

Hon fanns kvar någonstans där alla stigar möts

Ur prolog till boken om Nils och Maria av Arne Persson

Nils vred sig i sin dödångest. Han var svettig och andades tungt. Hans kraftiga skägg låg som ett bårtäcke över hans bröstkorg. En ångest han var medveten om ibland. Han var stundtals i en annan värld. En värld där befrielsen och det himmelska var nära. Tankarna på Maria fanns inte då.

Han var själv, ensam och inlåst i det gamla annexet på ålderdomshemmet Bergskog utanför Sunne. Om han kände ensamhet vet man inte. Han var själv och härskare i rummet över sitt liv. Det nya livet som pågått det senaste året var en vision där detta krupit tillbaka till de tankemässiga resurser som fanns. Stundtals till exakthet i hans minne att komma ihåg, som han var stolt och glad för, till en numer allt oftare förvillad och påtaglig sanning.

Han var ensam och tystnaden var lika total som när Maria dog. Rummet var mörkt, institutionsmörkt. Bara ett rödgult sken från vedkaminen, som husmor ibland var inne och laddade med halvråa och sega björkvedsklampar. Detta gav trots allt en värme som Nils kände igen. En värme från en annan fas av livet. En värme som påminde om Stensjön en tidig majdag år 1889.

Maria, Maria…….skrek Nils återigen för att liksom väcka sitt andra jag.

Så ja Nils, sa föreståndarinnan som kommit hit till annexet. En bastant kvinna och yrkesvan. Detta var inte första gången som hon varit portvakt mellan liv och död. Det fanns alltid en ödmjukhet hos henne i sättet att vara bestämd.

Detta är längesen Nils, upprepade hon sig precis som hon skulle vara medveten och ytterst insatt i Nils liv. Nils visste vad han skrek. Maria fanns inom hans räckhåll. Han såg henne tydligt. Ögonen, glädjen och kärleken. Detta var den Maria han älskade. Den Maria som en gång skulle ha delat hans bördor, glädje och sorger. Hon var död sedan länge, det visste han, men nu ville han återse henne med den vackra blå klänningen med det blåskimrande pärlemorhalsbandet som hon hade med sig som nygift från Mangskog och som hon var rädd om och nästan aldrig vågade visa sig med. Denna Maria var en diamant som han drömt om alla år som rallarpionjär i Norge och de åren däremellan han besökt Stensjön för att bli viss att hon skulle komma tillbaka. Hon fanns kvar någonstans där alla stigar möts i Nils tankar.

Älskade Maria, sa Nils lite mer lågmält och med en andning som inte längre var ansträngd. Maria, jag kommer och vi syns ikväll vid stengärdsgården som löper ner till kvarnen vid Stensjön där vi så många gånger fick några timmar tillsammans. Du minns säkert.

Det blev tyst. Tystnaden var så total att föreståndarinnan slutade föra sin journal och lyfte ansiktet för att få sin bekräftelse. Journalen blev åter verklighet.

Året var 1945 och denna dag i slutet av maj återförenades Nils med Maria.
Arne Persson har i tre tidigare blogginlägg berättat om jakten på Nils Brelin och boken om Nils och Maria.

torsdag 1 mars 2012

Maria, tystnaden var total

Ur prolog till boken om Nils och Maria av Arne Persson

Tystnaden var total. Den tystnad som hörs så tydligt.

Nils satt med händerna upptryckta längs kinderna djupt försjunken i tankar. Han har i många timmar lyssnat på ljud från sängkammaren. Dörren stod på glänt för att spisvärmen skulle kunna smyga sig in i den lilla kammaren där Maria sov. Ett ljud som bådat honom bekymmer.

Han har svettats. Han har ängslats. Att få lägga in ved i spisen var ett uppehåll i hans tankar. Det var råkallt inne stugan denna efternatt i början på maj. Men alla tankar som cirkulerade i hans huvud gjorde att han inte direkt frös.

Plötsligt blev tystnaden total. Ett gudomligt och sakralt ljud började åter spira som en Mozartssymfoni. En tystnad som plötsligt hördes. En tystnad som väckte honom. Han lättade på huvudet och sträckte sitt huvud upp mot taket för att åter falla i hans händer. Varför hördes allt så tydligt denna stund.

Barnen sov, kanske lätt hungriga efter den enkla kvällsvard som fanns till buds. Det var knapert i stugan men dom hade det trots allt något bättre än vad andra hade. Det hade varit missväxt och tidig frost i höstas men Nils och Maria hade klarat vintern, men nu började förråden sina.

Den tystnad som rått under natten och som plötsligt hördes nu hade ett helt annat innehåll, långt från hunger och umbäranden. Det var något annat nu för Nils och barnen. Det var som om hela Stensjön i denna tysta natt kom närmare och framtvingade denna oerhörda ensamhet och vanmakt.

Maria, Maria……….skrek Nils för att överrösta tystnaden. Far, skrek ett av barnen. Far, var är mamma.

Nils förstod vad tystnaden betydde.

Året var 1889 och Maria lämnade Nils och barnen.

Imorgon publicerar vi avsnittet där Nils återförenas med sin Maria.
Arne Persson har i två tidigare blogginlägg berättat om jakten på Nils Brelin och hur han fick inspiration till att skriva boken Nils och Maria.