onsdag 31 oktober 2012

"Ja, ja, jag var ju ändå blöt"

Ett slags vardag
Är man bonde så är ingen dag sig lik. Arbetet varierar med årstid, väder och vind. Har man dessutom djur går det aldrig att planera något i förväg. Kanske finner man en kalv halt, det innebär att den dagen är fullbokad; då ska man sätta upp ett grindsystem för att fånga djuret, försöka fixera det och invänta veterinär.

 Efter en kraftig blåst ska man ut i skogen för att leta efter eventuella vindfällen. 

Är det sommar ska man försöka hinna skörda lite mellan regnskurarna... Jag sa i fjol att en lika dålig sommar kan ju inte komma igen, men så blir denna sommar ännu värre... Det är med visst fog vi bönder ibland klagar över vädret. Grovfodret blir av sämre kvalitet, spannmålen ruttnar på fälten, körskadorna blir svåra på åkrarna, om det ens går att ta sig ut med maskinerna, betesmarkerna blir söndertrampade och så vidare.
 
En dag nu på sensommaren minns jag som särskilt prövande... Jag satt och försökte slå en vall men fick ge upp.
Slåtterkrossen gick på tvären bakom traktorn och rev upp stora leriga sår.
På nästa åker sjönk jag med stövlarna då jag till fots skulle kolla bärigheten.
Jag gav upp alla skördetankar och bestämde mig för att sätta upp ett nytt stängsel till korna. Regnet började efter ett tag som vanligt ösa ner, jag blev blöt och kall men hade inte så mycket kvar, jag skulle bara stängsla ut i sjön en bit.
Naturligtvis halkade jag och trillade i.. Sjöblöt, var ordet ja! 

Man kan då välja på två tankar, endera "jäklar" eller "jaja, jag var ju ändå blöt". 

Nästa kväll körde jag fast med gräsklipparen på gräsmattan. Då tänkte jag att en fruktträdgård i Australien, det skulle man ha... men men, säkert skulle då torkan ta alla mina äpplen...
Säga vad man vill om bondeyrket, det är i alla fall kontemplativt, man hinner tänka mycket...
/Christina
 

måndag 29 oktober 2012

Lyxliv med kogänget

Jag har fått äran att ta över bloggandet i två veckor och tänkte börja med en presentation av mig själv. Jag heter Christina Näslund, är 49 år och bor på en gård i Gräsmark. Där bedriver jag köttdjursproduktion i liten skala samt skogsbruk. Tillsammans med mig på gården bor även Jennie, min 13-åriga dotter och förutom kogänget två hästar, två getter och tre katter. Gården är mitt föräldrahem och här har jag tillbringat de senaste 15 åren, innan dess hade jag adress i fram för allt Stockholm och Karlstad.

Jag tycker nog själv att jag lever ett lyxliv, även om gården innebär en del jobb, men att arbeta med just djur är nog det roligaste och mest belönande som finns. Människor pratar ofta om självförverkligande och vikten av att bli sedda på jobbet, min belöning får jag då jag ser koflocken ligga soldäst i hagen och idissla eller då getterna skuttar runt och gör piruetter.

Jag har inte alltid velat bli bonde. Vid 15 års ålder skulle jag bli en skådespelerska! Jag sökte efter 9:an in till en förberedande scenisk utbildning i Skara. Inträdesproven bestod av att framföra tre olika valfria teaterstycken. Mitt första var en tolkning av Anne Frank, efter en minut skrek ledarna i kulissen "bryt!".
Mitt andra framförande var att gestalta kung Agamemnon, en minut senare "bryt!".
Med ett rejält tillplattat självförtroende tog jag mig an mitt tredje och sista verk; att deklamera Gustav Frödings dikt " dumt fôlk, å i åa ä e ö". Det blev helt tyst, ingen skrek bryt och jag förstod att det var min värmländska dialekt som hänförde... förmodligen stod folket bakom kulissen och slog sig för knäna av skratt.

För det är något särskilt med just värmländska, var jag än har varit i Sverige så har jag alltid känt mig väldigt vänligt bemött just tack vare dialekten. Ibland tror jag till och med att den väcker ett behov hos folk av att vilja ta hand om en... vi låter nog lite halvstôlliga?

Värmländskan kan förstås också ha sina avigsidor. Jag glömmer aldrig när familjen en gång besökte Stockholm. Jag var sju år gammal och blev hemskt sugen på godiset "sega råttor". Min mamma, som väl mest tänkte på tandtroll, sa att det fick jag i så fall köpa själv. Jag repade mod och stegade fram till en kiosk och sa att jag ville ha "en pôôs mä seeg rôtter". Ingen förstod vad jag sa, jag fick ingen godispåse..! Detta var en svår dag i mitt unga liv.

Nåväl, efter att ha arbetat som reseförsäljare och sedan som veterinärsassistent är jag nu tillbaka i Gräsmark och kan gå runt här på gården och prata hur jag vill!

/Christina

fredag 26 oktober 2012

Ingenting är omöjligt i Mallbacken!

Hej
Så var vi framme vid dagen för returmatchen. Mycket känslor fanns i luften. Mycket spänningar, många funderingar hit och dit, man ville bara att matchen skulle starta. Matchstart 14.00 och mycket folk på Strandvallen. Det var upplagt för en härlig fotbollsfest! Fest blev det!

Efter en återigen mycket jämn drabbning stod vi som segrare med 1-0 efter mål av Linda Wallin i andra halvlek (sammanlagt 2-0). Efter 1-0 målet fullkomligt kokade det på Strandvallen. Vilket tryck det var!

Nu skulle de vara tvungna att göra två mål på oss och det skulle de bara inte lyckas med, vi kände att vi hade bra kontroll på matchen. De flyttade fram fler och fler spelare, men kvitteringen uteblev och slutsignalen ljöd. Glädjen visste inga gränser. Laget från skogen hade gjort det igen, det omöjliga. Vi var i allsvenskan!! Det var spelare, ledare, supporters, press överallt och en massa guldhattar förstås.














På kvällen väntade fest, vi hade bokat en lokal i Sunne för att ha vår avslutningsfest så det kunde ju bara inte bli bättre. Två fantastiska lag firades, där vissa spelare som utmärkt sig lite extra under året belönades med priser. Det blev en riktig uppflyttningsfest som vi firade tillsammans med vårt division 4-gäng som även dom vunnit serien och kommer spela division 3 nästa säsong. Helt fantastiskt.

För mig visade sig faktiskt denna kväll bli ännu bättre. Min underbara sambo gick ner på knä och friade mitt under festen så man kan säga att festen blev en succé. Nu väntar bröllop nästa sommar.

I skrivandets stund har det gått drygt en vecka sedan den oförglömliga lördagen den 13 oktober och jag tror fortfarande inte jag förstår vad vi har ställt till med. Man är bara så glad att man får vara delaktig i ett sånt fantastiskt lag som Mallbacken är.

Ett lag som bygger på att hela bygden har ett otroligt stort hjärta och engagemang för klubben. Vi visar år efter år att vi vill vara med och spela fotboll på högsta nivån, och visar också att det är fullt möjligt att ha ett elitlag på en liten ort. Små resurser, stort hjärta och mycket hårt jobb har tagit oss dit vi är idag.

Nu väntar en spännande säsong i allsvenskan 2013 som kommer att bli otroligt tuff, men vi ser det som en rolig utmaning och slår i underläge. Ingenting är omöjligt!

Personligen, som nybliven mamma, snart fru Frykestam och allt, så hade jag inte kunnat vara med om den här resan om inte min fantastiska familj och släkt hade ställt upp för mig så jag har kunnat träna och resa på matcher. Det har varit en hel del pusslande för att få ihop allting men det har det verkligen varit värt. Ni vet vilka ni är och ni har varit fantastiska.

Ett speciellt tack till mamma Berit som bland annat varit med oss till Kalmar på match två gånger så att Theodor kunnat resa med, då pappa Daniel jobbat. Linköping, Skövde och Hovås/Billdal är andra matcher Theodor varit med på så man kan säga att han blivit riktigt berest bara nio månader gammal.

Som sagt, 2012 har varit ett fantastiskt år för mig och Mallbacken, undrar vad som väntar härnäst?! Hoppas vi ses på Strandvallen nästa år!

Besök gärna Mallbackens hemsida

/Helena

torsdag 25 oktober 2012

Den allsvenska platsen hägrar

Hej
Motståndarna var fortfarande inte klara, men vi skulle få möta tvåan i norrettan och det stod antingen mellan Sunnanå från Skellefteå eller Sirius från Uppsala. Motståndarna blev de sistnämnda och dubbelmöte väntade. Först borta på Studenternas i Uppsala och sedan hemma på Strandvallen.

Bortamatchen kom att bli en riktigt tuff drabbning med högt tempo och riktigt bra spel från bägge lagen. En fin publiksiffra på drygt 1000 personer följde matchen på plats, varav ett 50-tal MIF-supporters som hade rest från Värmland för att stötta oss denna onsdagskväll. Matchen sändes även live på webradion.

Katie Fraine gjorde en fantastisk insats i mål och räddade oss i den här matchen. De var riktigt giftiga framåt och direkt vi gjorde något misstag var de där och snodde bollen. De var en riktigt tight match och vi kände att det var små marginaler och detaljer som skulle avgöra.

I halvtid diskuterade vi att de hade en svag punkt i backlinjen och där skulle vi sätta press. I 54:e minuten är det precis det vi gör, Linda Wallin sätter press och vinner bollen, sätter tillbakaspel på Frida Broström som spelar en djupledsboll på Mimmi Larsson som vänder bort en spelare i straffområdet och rullar in 0-1.

Mimmi Larsson, här i landslagsdräkt, gjorde
det viktiga målet på bortaplan mot Sirius i kvalet.












Efter en tung press från Sirius resten av matchen, som för övrigt gjort mål i alla sina seriematcher lyckas vi hålla nollan, och får lämna Uppsala med en otroligt viktig 1-0-seger men med en stor respekt för Sirius. Returen på Strandvallen skulle inte bli enkel.

Nu fanns verkligen känslan där, att den allsvenska platsen kunde bli vår. Det var nära nu, men ändå så mycket kvar att spela om.

/Helena



onsdag 24 oktober 2012

Vi bestämde oss för att sikta högt

Hej
Mallbacken gick bra under försäsongen och väldigt stabilt under inledningen av serien så det var i ett lag med bra känsla och gott självförtroende jag gjorde min första seriematch från start den 26 maj mot Hovås/Billdal.

Det blev vinst med 3-0 och jag spelade ytterback, en nygammal position för mig som nuförtiden oftast spelar mittback.

Serien rullade på och vi låg med i det övre skiktet under hela säsongen. En serie som för övrigt var otroligt jämn. Även om man låg topp tre kunde man vid en förlust ramla ner under strecket för topp sex som var stora mål med denna säsong. Topp sex i söderettan och topp sex i norrettan skulle nästa år bilda en ny serie kallad "damettan" och där ville vi vara med.

Dalsjöfors, som ifjol spelade i damallsvenskan ledde länge serien tills det kom fram att de drogs med stora ekonomiska problem, vilket gjorde att de var tvungna att dra sig ur. Jättetråkigt att nåt sånt ska behöva hända. Tyvärr blir det allt vanligare med ekonomiska bekymmer inom elitidrotten. Efter deras avhopp ledde vi helt plötsligt serien.

Höstsäsongen var igång och det gällde verkligen att plocka poäng i varje match om man ville vara med i toppen. Vi insåg snart att vårt mål att bli topp sex var uppnått. Helt fantastiskt att nå upp till sitt huvudmål för andra året i rad som vi hade gjort. Men vad skulle vi sikta mot nu?

Vi kände oss starka och bestämde oss för att sikta högt. Etta eller tvåa för att få kvala till damallsvenskan. Vi kände att det skulle vi kunna fixa, det fanns inom räckhåll. Lördagen den 29 september efter matchen mot Norrköping på Nya Parken stod vi klara som seriesegrare och kval till allsvenskan väntade. Vem hade trott detta innan säsongen?

/Helena

tisdag 23 oktober 2012

Lagkaptenen i Mallbacken om sitt fantastiska år

Hej alla läsare!
Jag heter Helena Nilsson är 28 år och bor i Bryggegården 1 mil norr om Sunne tillsammans med min sambo Daniel, vår son Theodor och hunden Izza.

Jag håller precis på att trappa ner på min mammaledighet och har börjat jobba några dagar i veckan igen på Posten i Sunne där jag är brevbärare. De flesta känner mig nog mer som fotbollsspelaren Helena Nilsson, lagkapten i Mallbacken, och det är om den resan vi har gjort i år som jag tänkte försöka dela med mig lite av!














2012, vilket fantastiskt år det varit för mig! Den 13 januari födde jag vår son Theodor tre veckor för tidigt, allt gick jättebra. Vilken lycka! Finns inte ord att beskriva de känslor som uppstår när man för första gången får träffa den nya lilla individ som skall bli en del av vårt liv. Det blir ju en stor omställning vid första barnet, när man inte vet vad som väntar och man inte riktigt vet hur man ska bete sig men man lär sig efter hand.

Under Theodors första månader när vi som bäst höll på att lära känna varandra och komma in i vardagslivet så var Mallbackens IF i full gång med försäsongsträningen inför återkomsten till söderettan, efter att ha ramlat ner i division 2 för två år sedan.

Jag tog med mig Theodor och besökte många av passen för att känna att jag var delaktig på något sätt, även om jag inte kunde köra igång med träningen riktigt än. Jag var och kikade när våra nya spelare från USA: Tessa och Katie gjorde sin första träning. Det syntes direkt att dom skulle tillföra laget enormt mycket. Vilka vinnarskallar!!


Katie Fraine, Mallbackens målvakt från USA, är en
riktig vinnarskalle enligt Helena. Katie utsågs till seriens mest
värdefulla spelare av tränarna i Söderettan 2012.

















Jag hade bestämt mig att i mars skulle jag köra igång med fotbollsträningen, och så blev fallet! I mitten av mars var jag igång och jag kan säga att det kändes att jag hade missat en hel försäsong. Det var en tung period med mycket slit, men jag visste ju att detta inte skulle bli nån dans på rosor. Ibland funderade jag på om jag gjort mitt på fotbollsplanen. Men jag gav inte upp i första taget. Jag skulle tillbaka in i laget.

/Helena



torsdag 11 oktober 2012

Förmedla känslan och beröra

Idag har jag fått lära mig att man kan beröra och bli berörd.
För ungefär 5,5 månad så miste jag min pappa, i hudcancer. Det har gått väldigt upp och ner och det har varit tufft! Jag tänker på honom varje dag, ibland på de fina stunderna man fick tillsammans men ibland på de stunder som aldrig fick äga rum.  Det är mycket man funderar över och inte vet, men något jag är väldigt säker på är att, han kommer alltid vara levande inom mig, han kommer alltid att finnas varmt nära mitt hjärta, och att jag älskar honom!
Igår hade jag en bra kväll med fina kompisar, när jag kom hem var det tyst och ensamt och jag kände en klump i magen som bara växte och jag kände en stor saknad!
Idag på första danslektionen hade vi improvisation, där vi blev indelade i två grupper, ena gruppen fick börja dansa och ”visa upp” medan den andra gruppen fick vara ”publik”.  Övningen drog igång och alla gick in i en känsla. Syftet med övningen var att dansa en och en i rummet men alltid ha en relation till en annan person i gruppen. 
Jag lyckades då med mitt uttryck i dansen, kroppsspråk och med fokus i blick, få en klasskamrat ur ”publiken” att gråta. Jag lyckades beröra en annan människa, genom dans. Detta fick jag höra efter övningen, att jag påverkade henne så.  När jag var i övningen och utförde rörelsen hade jag känslan kvar sen kvällen innan, saknaden och sorgen. Jag kände mig påverkad och berörd i min rörelse samtidigt som jag kunde förmedla min känsla ut till publiken och även beröra dem. Det tyckte jag var en häftig känsla som jag ville dela med mig till er!
Idag hade vi även examination i barndanspedagogik, min grupp ska dock visa upp nästa vecka. Men vi fick lära oss mycket nytt av varandra idag och det är så intressant och lärorikt och jag vill bara lära mig mer och mer!
Nu är det dags för storstädning i lägenheten! J hejsan svejsan!
/Maja

tisdag 9 oktober 2012

På besök i Göteborg

Hej!
Har inte skrivit på ett några dagar nu, dels för att jag har vart i Göteborg, lördag – söndag och sedan har jag hoppat direkt in i vardagen så inte riktigt hunnit med.

Göteborg var sig likt om inte ännu finare! vem vet, kanske flyttar till Göteborg efter dansåret? :) Var i alla fall där och hälsade på min ena bror och hans flickvän. I lördags kväll var vi ute och åt på ett nytt ställe inne i stan, Pinchos heter det. Det var en tapas restaurang där man beställer maten genom en app via sin iphone, det var häftigt tycker jag!

Idag har jag färgat håret mellanbrunt, så nu känner jag mig redo inför hösten :)

I skolan rullar allt på och det känns fortfarande bra och fortfarande roligt, men man börjar känna att det tar på kroppen att dansa varje dag men det är det värt!

Hoppas alla mår bra!:)
Hade!
/Maja

fredag 5 oktober 2012

Fredag, underbara fredag

Hej!
Nu är jag hemma i Sunne igen!

Idag är det Sunnemarten igen och det är ofattbart att det redan gått ett år sen sist, dags för martens karameller och nya strumpor!

Jag börjar närma mig målet med examinations inlämning så stressen har lagt sig och fortsätter att trappa neråt.

Idag är det fredag, underbara fredag! Helg och hoppas på lite sol mellan skurarna.

Idag har jag fullt upp, vara modell på en fotografering för att stödja bröstcancer fonden, färga håret, gå ett varv på Marten med min käre bror, sedan blir det ett kvällsjobbpass på Playpalace under kvällen/natten!
Hoppas alla får en trevlig fredag och en bra början på helgen!

Hej så länge!:)
Maja

torsdag 4 oktober 2012

Bättre och starkare

Hej igen!
Idag var det min tur att ha en brytaihopdag i klassen.
Jag har nu förstått vad det verkligen innebär att vara student på ett universitet ... Det slog mig idag att det är så mycket mer än att bara dansa och älska det man gör, man ska lära sig hur man gör det, varför man gör det, och vart det kommer ifrån.

Någon av oss, eller eventuellt alla, kanske en dag blir danspedagoger och då ska vi kunna lära andra det vi har fått lära oss och de ska kunna förstå vad vi menar.

Ja sammanfattningsvis, är jag väldigt splittrad och stressad men samtidigt är det så otroligt roligt och underbart, jag är just nu väldigt delad helt enkelt.

Men jag antar att vi alla ska ha våra dåliga dagar och att de är lika värdefulla de, då kan det ju bara bli bättre och man kan bara bli starkare!
Hoppas att ni alla har haft en bra dag i alla fall!
God natt!
/Maja

måndag 1 oktober 2012

Måndag igen!

Jag heter Maja Granqvist och bor i Sagolika Sunne men även i Soliga Karlstad!
För ungefär en månad sen började jag ett dansprogram på Karlstads Universitet, Dans 60 heter det!
Jag bor i min lilla etta på Norrstrand, fint område med ungefär 15 minuters gångavstånd in till centrum.

Brukar oftast åka hem till Sunne på helgerna för att umgås med familj och vänner. Det är alltid lika skönt att komma hem till ”landet”, samtidigt som det är skönt att åka tillbaka till ”storstan” och fokusera på skolan.

Veckorna har rusat iväg på Universitetet, har redan gått en månad. Det är en konstig känsla, ena stunden känn det som att man har gått ungefär ett halvår och andra stunden känns det inte som att man börjat överhuvudtaget. Men jag älskar min nuvarande vardag och det är något som gör mig lycklig och det är väl därför tiden rusar förbi i en sådan väldig fart.

Man lär sig något nytt varje dag och jag känner mig motiverad att lära mig så mycket mer och utvecklas dansmässigt!

God natt fina människor!
/Maja