Älgpass och fåglar
Ända sedan jag började stå på älgpass för många år sedan har jag, förutom att lyssna efter ljud från älgar och skällande jakthundar, även tittat efter fåglar som hållit till vid eller flugit förbi passen. För en gammal fågelskådare har det varit ett bra sätt att hålla sig vaken och alert, när ingenting annat händer i skogen.
Förr i tiden när jag jagade i Rattsjöskogen, Vitsand, kunde jag ibland få ihop ett tjugotal arter på ett enda pass. Numera hör jag sämre och missar en hel läten från småfåglar. Det är hög tid att börja använda hörapparat!
Fyra dagar och åtta olika pass har klarats av denna veckan. I disigt gråväder inleddes dagens jakt. Mitt pass låg i hällmarkstallskog med stora fläckar av renlavar och fönsterlav på marken.
Det var de svarta fåglarnas morgon. Först hördes en korp, sedan en flygande spillkråka. Plötsligt brakar det till av kraftiga vingslag och strax därpå kommer en tjädertupp flygande lågt över talltopparna. Sedan är det tyst länge. En hund hörs skälla långt söderut. Ingen älg visar sig där jag står.
På nästa pass under eftermiddagen börjar det regna. En korp hörs – det är den enda arten jag antecknat vid alla passen. Långt borta i öster skäller en hund ståndskall. Jag står och kurar ute på ett mindre hygge.
Så slutar det nästan helt att regna och en flock på sju-åtta talltitor kommer flygande lågt nära passet. Talltitan är en av mina favoriter bland småfåglarna. Denna höst har det varit en mindre invasion av talltitor vid Hammarö fågelstation och över 300 individer har ringmärkts. Troligen är det norrlänningar som dragit söderut.
På onsdag morgon stod jag på ett pass med god utsikt åt olika håll. I en skogskant var det en hackspett som fick vårkänslor och trummade rätt energiskt då och då. Först trodde jag det var en spillkråka, men trumningarna var kortare. Jag började tro att det var en tretåig hackspett, en ganska ovanlig fågel. Jag kunde inte lämna passet, så spetten blev obestämd.
En flock flyttande rödvingetrastar flög förbi. Dessförinnan hade en flock korsnäbbar farit omkring i några talltoppar och letat frön i kottarna. Ingen älg visade sig. På eftermiddagens pass var det fågeltomt sånär som på en korp. Litet snöflingor i luften var första vintervarningen.
Ett hundskall ganska nära får mig att greppa geväret. En älgko skymtar hastigt på långt håll och försvinner bakom unggranar. Strax efteråt smäller det hos passgrannen längre norrut och ytterligare en älg har fallit.
På fyra dagar har elva stora älgar och en kalv skjutits. Inte en enda tvåkalvsko har setts, fast flera personer före jaktveckan har sett ett sådant ekpage i västra delen närmare Lysvik. I de nordöstra delarna av viltvårdsområdet har inga kalvar alls visat sig.
Det finns ett tydligt samband mellan kalvbristen och förekomsten av vargar i trakten.
Björn Ehrenroth
Förr i tiden när jag jagade i Rattsjöskogen, Vitsand, kunde jag ibland få ihop ett tjugotal arter på ett enda pass. Numera hör jag sämre och missar en hel läten från småfåglar. Det är hög tid att börja använda hörapparat!
Fyra dagar och åtta olika pass har klarats av denna veckan. I disigt gråväder inleddes dagens jakt. Mitt pass låg i hällmarkstallskog med stora fläckar av renlavar och fönsterlav på marken.
Det var de svarta fåglarnas morgon. Först hördes en korp, sedan en flygande spillkråka. Plötsligt brakar det till av kraftiga vingslag och strax därpå kommer en tjädertupp flygande lågt över talltopparna. Sedan är det tyst länge. En hund hörs skälla långt söderut. Ingen älg visar sig där jag står.
På nästa pass under eftermiddagen börjar det regna. En korp hörs – det är den enda arten jag antecknat vid alla passen. Långt borta i öster skäller en hund ståndskall. Jag står och kurar ute på ett mindre hygge.
Så slutar det nästan helt att regna och en flock på sju-åtta talltitor kommer flygande lågt nära passet. Talltitan är en av mina favoriter bland småfåglarna. Denna höst har det varit en mindre invasion av talltitor vid Hammarö fågelstation och över 300 individer har ringmärkts. Troligen är det norrlänningar som dragit söderut.
På onsdag morgon stod jag på ett pass med god utsikt åt olika håll. I en skogskant var det en hackspett som fick vårkänslor och trummade rätt energiskt då och då. Först trodde jag det var en spillkråka, men trumningarna var kortare. Jag började tro att det var en tretåig hackspett, en ganska ovanlig fågel. Jag kunde inte lämna passet, så spetten blev obestämd.
En flock flyttande rödvingetrastar flög förbi. Dessförinnan hade en flock korsnäbbar farit omkring i några talltoppar och letat frön i kottarna. Ingen älg visade sig. På eftermiddagens pass var det fågeltomt sånär som på en korp. Litet snöflingor i luften var första vintervarningen.
Ett hundskall ganska nära får mig att greppa geväret. En älgko skymtar hastigt på långt håll och försvinner bakom unggranar. Strax efteråt smäller det hos passgrannen längre norrut och ytterligare en älg har fallit.
På fyra dagar har elva stora älgar och en kalv skjutits. Inte en enda tvåkalvsko har setts, fast flera personer före jaktveckan har sett ett sådant ekpage i västra delen närmare Lysvik. I de nordöstra delarna av viltvårdsområdet har inga kalvar alls visat sig.
Det finns ett tydligt samband mellan kalvbristen och förekomsten av vargar i trakten.
Björn Ehrenroth
Kommentarer