Vad har du i bagaget?

Jag önskar att jag kunde sammanfatta det enskilt mest betydelsefulla året i mitt liv på ett sätt som åtminstone i någon mån gjorde rättvisa åt det. Men det går naturligtvis inte.

 

I september 2000 flög jag med ett flygplan så länge som jag aldrig flugit och landade i ett land längre bort än jag någonsin landat. Det var blott förmiddag när jag för första gången satte mina fötter på marken i Soluppgångens Land – Japan. Ett land som genast gav sig till känna som ett varmt och fuktigt land.

 

Det skulle inte ta många veckor för mig att inse att mitt bagage till detta land inte bara bestod av en enorm röd resväska i hårdplast med kläder och saker för att vara bortrest ett år och en gitarr hängandes över en axel som fick immigrationstjänstemannen på Narita flygplats att felaktigt stämpla mitt 2-åriga visum att kunna jobba som lärare med ”Entertainer 1 år”.

 

Nej, mitt bagage var så mycket mer än så. Ett bagage jag inte visste att jag hade. Ett bagage av uppfattningar om hur saker är och ska vara som aldrig tidigare gett sig till känna för att de aldrig utmanats i mötet med en annan verklighet.

 

Jag bar på uppfattningen att Sverige var världens bästa land. Alltså, jag trodde inte att det var perfekt i Sverige. Men jag trodde att vi gjorde allt så bra som det gick med de förutsättningar vi hade, och att alla väl fungerande samhällen i världen nog fungerade på ett mycket liknande sätt, eftersom det var det närapå så bra som det gick att få till det.

 

Men här landar jag i ett land där allt görs annorlunda och i en kulturell kontext som är helt väsensskild från den jag vuxit upp i. Alltifrån politiska partier, till skatter och sociala trygghetssystem bygger på helt andra principer. Och allt är välordnat och prydligt. Det finns gott om mat, jobb, pengar, hus, bilar, saker och högteknologi. Det fungerar hur bra som helst. Helt annorlunda.

 

Äntligen fick jag lära känna min egen kultur och mitt hemland i ljuset av en annan kultur i ett främmande land. Med tacksamhet fick jag uppleva hur det var att vara den som inget förstod av samtalen som fördes runt mig, som missade kulturella koder, som barnen tisslade och tasslade om och kallade för ”utanförmänniska”, och som folk accepterade betedde sig konstigt och felaktigt, för man var ju inte en av dem.

 

Ja, med tacksamhet upplevde jag allt detta och grävde mig igenom stora högar av osynligt bagage av idéer, tankar och uppfattningar som jag burit med mig helt friktionsfritt från mitt hemland till detta land på andra sidan jorden. Detta soluppgångens land som lät sin sol lysa in i mitt inre och hjälpte mig att se mig själv för den jag verkligen var. I detta möte med mig själv blev det också uppenbart att jag aldrig mer skulle vara densamma.

 

I detta möte med ett annat land blev det också uppenbart att det Sverige jag skulle återvända till aldrig mer skulle vara det land som jag lämnat 11 månader tidigare.

 

Fortsättning följer...

/Jenny