torsdag 31 januari 2013

Möten

Ett EU-projekt som Fast Track har två år på sig i effektiv tid. I början nu har vi fokus på upphandlingar för att kunna driva projektet effektivt under tiden. En viktig del för projekt av den här typen är att ha en bra kommunikatör.

Vi har anställt Emelie Röjeskog som har en examen i kommunikationsvetenskap. Himla kul att ha en arbetskamrat som är född på 90-talet! Då projektet riktar sig mot att kunna matcha efterfrågan med nya YH utbildningar och bidra med att göra Sunne attraktivt för ungdomar och unga familjer att flytta så är det jättebra att ha Emelie med i projektet.

Igår hade jag möte med David Lindeby. David startar Interactive Institute i Karlstad. David kommer tillsammans med två kollegor bygga upp verksamheten under våren. Vi såg båda en bra koppling mellan Sunne och deras verksamhet. Ett uppdrag som David har är att det ska startas nya företag. David var inne på att nu kommer 90-talisterna på stark frammarsch och vi äldre måste ta vara på deras sätt att se på affärer och relationer. Transparens och idealist var något som återkom i resonemang. Nytt möte bokat! Mer om Interactive Institute hittar du här https://www.tii.se/

Igår hade jag och Emelie även möte med Reine Flodin VD för Sunne Turism och planerade för möten med olika intressenter inför Climate Arena. Kul att intresset är stort!

Vänliga hälsningar Per

tisdag 29 januari 2013

Fast Track

Hej, jag heter Per Branzén och är projektledare för EU-projektet Fast Track och under två veckor kommer jag att blogga här på sunnebloggen, ser fram emot detta! Jag kommer dela med mig av mina tankar kring projektet och Sunne...

Det ska vara snabbt och enkelt att hitta till Sunne, flytta hit och etablera företag och starta nya utbildningar. Jag känner verkligen starkt att i Sunne måste vi göra all vi kan för att vi ska ha en positiv samhällsutveckling med växande företagande, bra skolor, ett rikt kultur och fritidsliv.

Jag slås ofta av enkelheten i att skapa nya kontakter och den tillit som finns mellan olika aktörer i näringslivet och samhället i övrigt.

Fast Track är ett EU projekt som nyligen har startat. Initiativet kommer från en projektgrupp med Ola Persson, Olle Edgren, Ulf Olsson, Kjell-Åke Hagström, Inga-Lill Lindqvist och jag.Vi funderade på hur vi kunde tillvara ta all den kompetens som skapats i föregånde projekt som exempelvis Genius Loci och hur vi kunde växla upp det i nya aktiviteter som är bra för Sunne. Bildningsnämndens investering blir här uppväxlat med EU strukturfondspengar under 2 år.

Det som känns extra inspirerande är att det är fokus på att underlätta för etableringen av Climate Arena. Vad innebär det för Sunne med 20000 kvadrameter inomhusanläggning, jämfört med 10 IKEA anläggningar?

Vi hörs vidare/Per

fredag 25 januari 2013

Den perfekta dagen

Ju längre jag har flyttat ifrån Sunne, desto mer patriotisk har jag blivit över mitt ursprung och min hemkommun. Kanske bottnar det i graden av patriotism hos människorna på de orter jag har flyttat till.
Med stockholmarna var det nämligen inte så farligt - de "vet" ju redan att Stockholm är bäst, så varför bry sig om något annat ställe?
Skåningarna däremot... Det handlar kanske om någon form av lillebrorskomplex mot huvudstaden, för i Skåne är skånskt bäst, och det låter man höras. Och synas. 

Och detta föder alltså någon form av gerillaversamhet i mitt huvud. Min kropp överproducerar värmlandshormon * (se fotnot nedan) och jag griper varje halmstrå för att påvisa min hembygds storhet.
Varje gång jag ser eller hör något om Sunne (eller Värmland för den delen) skiner jag upp. Och visst är det så att några Värmlandsglimtar lyser igenom den smog som riksnyheterna ibland utgör. 

Som den redan omnämnda rondellkursen - vilket genidrag!
Och när Filip och Fredriks nyhetsprogram Breaking news hade en följetong om komikern Soran Ismails körkortkurs i Sunne (där Sunnebloggens egen Anneli Jansson blev intervjuad på bästa sändningstid) satt jag nästan och viftade med små "Sagolika Sunne"-flaggor (nej, förlåt "Sunne|Värmland"-flaggor ska det ju vara nu för tiden).

Dessutom tipsade en kollega mig om att det i Malmö huserar en grupp gelikar; Värmländska sällskapet i Skåne, vilka bäst beskriver sig själva:
"Sällskapet har att samla värmlänningar/dalslänningar som bor i förskingringen till gemensam trevlig samvaro och utbyte av tankar och minnen från Värmland och Dalsland."
Briljant! Se min intresseanmälan som inskickad.

Under mina år borta från Sunne har jag mången gång talat mig varm om min hemkommun inför mina vänner. I somras hade jag förmånen att få gifta mig med vigsel och fest i Rottneros Park, och i och med det fick också alla vänner från när och fjärran äntligen uppleva det Sunne jag så ofta pratat om. 

Och vilket Sunne de fick se sedan! Just under vår bröllopshelg i mitten av augusti besegrade solen den i övrigt regniga sommaren och det var så härligt att få säga ja nere vid Frykens strand i Rottnerosparken med en lätt söderbris i ansiktet. Kanske var det Den Perfekta Dagen som Sunne gav till oss, och vad mer kan man önska sig från den ort som ligger närmast ens hjärta? 
 
 
Och i och med denna bild tackar jag för mig som årets första gästbloggare på Sunnebloggen. Ha ett gott 2013!

S.

* värmlandshormon kommer från hjärnans tallkottkörtel (latin: glandula pinealis) och är en substans som börjar produceras i tonåren hos personer som under de tidiga barnaåren fötts upp på nävgröt och fläsk istället för Sempers välling.

onsdag 23 januari 2013

Nog är det livat på landet

När negativa sidor tas upp om glesbygden så brukar ett argument ofta vara att "det händer ju aldrig någonting där".

Och visst, förutom Bryan Adams 1999 så är det sällan som världsartister har konsert i Sunne. Det händer inte ofta att Sunne står värd för toppolitikermöten eller stormatcher i fotboll. Det handlar väl om perspektiv, antar jag. För när man som utflyttad sunning kommer hem så ser man att mycket trots allt har hänt sedan man senast var hemma, även om förändringarna kanske är i lite mindre skala än på andra ställen.

Jag tycker nog att jag hänger med rätt hyfsat i vad som sker i Sunne eftersom jag läser FB på nätet (på nwt.se), och ändå upptäcker jag nya saker som hänt nästan varje gång jag kommer hem. Senast var det det briljanta beslutet att göra förändringar kring stoppskylten vid Helmiakorset. Vi har ju också rondellbygget med den riksbekanta rondellkursen, bron vid Magasinsgatan, och - lite längre tillbaka i tiden - biblioteket.

Nå, det kanske inte alltid är de mest världsomvälvande händelser som sker i Sunne, men man kan långtifrån säga att glesbygden är död. Och det finns ju också fördelar med ett samhälle där saker ofta är som de alltid har varit.

Till exempel kan jag ha svårare att hitta en produkt som jag behöver köpa i en storstad än i Sunne. Visst, ALLT finns inte Sunne, men det finns ändå ett relativt brett utbud. Och framförallt: jag vet var jag ska leta.
I en stad kan jag springa runt runt, och bli hänvisad än hit än dit. Och ändå få gå hem besviken. Det finns helt enkelt möjlighet för affärerna i stan att specialisera sitt utbud på ett helt annat sätt än på landsorten där varje butik behöver tillhandahålla lite allt-i-allo för att gå runt.
Ska jag till exempel köpa spelet Mah Jong så går jag till Sunne-Bazaren - det finns liksom inte så många andra alternativ (medan jag i Stockholm sprang runt på NK, Toys'R'Us och Åhléns innan jag slutligen knäckte koden: en av de tre asiatiska butikerna kring Hötorget!).
Behöver jag trädgårdsslang (ja, man kan faktiskt behöva det även om man bor i en etta utan balkong eller trädgård) är det järnhandeln vid 45:an som gäller (och järnhandeln blir det ju förvisso även i en storstad, men där är problemet snarare att det inte finns några sådana butiker).
Och slutligen: posten. Jag behöver inte springa runt till varenda Pressbyrå och närbutik för att ens HITTA ett postombud - jag går helt enkelt till Ica.

Sunneborna ska vara stolta över de traditioner och evenemang som ändå finns på orten (för visst känns det trots allt som att det händer betydligt mer i Sunne än i till exempel Munkfors?).
Jag tänker inte minst på Kulturveckan och barnkulturdagen, konstrundan till påsk, skidtävlingen Inge Bråten Memorial (som jag fortfarande inte har haft nöjet att beskåda) och varför inte även Fryksdalsdansen. Alla utgör de tilldragelser som gör att orten lever upp och visar sig från sin mest charmanta sida (ja, kanske förutom nattetid den där dansanta helgen i slutet av juli...).

Så, kanske byggs det inga byggnader värda att åka en omväg för att få beskåda, inga händelser som förändrar världshistorien. Men nog är det livat på landet.

S.  

tisdag 22 januari 2013

Reflektioner från ett tågfönster

I helgen fick det vara nog. Nu är jag trött på svarta rubriker om död och olycka. När de tre topprubrikerna på Dagens Nyheter handlade om " 27-åring misstänks ha dödat sin mamma", "Fler ur gisslan i Algeriet bekräftas döda" och "Mordförsök på bulgarisk partiledare - se bilderna" var måttet av dystra nyheter rågat.
Så jag gjorde slag i saken och anmälde mig som prenumerant på Good news magazine. Vilket - precis som namnet antyder - är en tidning som presenterar goda nyheter. Än har jag inte fått något nummer så någon recension av magasinet får ni inte, men det känns på något sätt skönt att vara förvissad om att man inte kommer bli knäckt när man öppnar tidningen. Lite som det är med söndagsprogrammet Landet runt på tv.

Kanske kan man tycka att jag sticker huvudet i sanden som medvetet undviker de vanliga, dystra nyheterna. Men frågan är: vad är det som är verkliga nyheter?

Varför har det blivit så att huvuddelen av nyhetsflödet är negativt ("Rekordlåga siffror för Centern")? Varför fokuserar vi på det dåliga? Kanske är det för att skandalrubriker säljer, kanske handlar det om människans förmåga att sällan notera det positiva i omgivningen (eller hos oss själva) utan i stället lägga störst vikt på de negativa sakerna. Jag vet inte.

Men oavsett tror jag inte att mitt strutsbeteende kommer innebära att jag missar några av de vanliga dystra nyheterna. Däremot ökar jag på andelen inkommande positiva nyheter i mitt medvetande, och det kan inte vara fel.

Avslutar med några bilder från min dagliga utsikt från pågatåget mellan Ystad och Malmö. Nästan lika fint som Fryksdalsbanan va?
S.



lördag 19 januari 2013

Hushållssysslor ger poäng


Jag skrev i mitt första inlägg att jag på fritiden just nu sysslar mest med ukulelespel och hushållsgöromål. Det senare bottnar i den julklapp jag gav till min man; spelet "Komma lika".

Som namnet antyder handlar det inte om att en av oss ska vinna utan vi kämpar för att komma lika (vilket ärligt talat går så där eftersom han hela tiden ligger steget före).

Hur får man då poäng? Jo, genom att utföra diverse hushållssysslor samlar man olika mycket poäng - poäng som omvandlas till kylskåpsmagneter vilka man sedan sätter i ett mönster som bildar en förutbestämd figur.

Hittills har spelet haft en mycket positiv inverkan på vårt vardagsliv - aldrig har väl blommorna varit så välvattnade, och aldrig har det burits ut sopor med samma frekvens som nu.

Ukulelespelandet har en helt annan orsak. Mitt nyårslöfte är nämligen att lära mig att spela just ukulele. Jag köpte instrumentet för något år sedan, men behövde en knuff i rätt riktning för att komma igång. Och det har jag fått nu. Boken "100 lätta låtar för ukulele" är beställd, och redan nu behärskar jag ackorden G, A, D och D7. Så ni kan gissa att "Sång till friheten" går varm här hemma just nu.



















Nej, nu måste jag gå. Den glada poäng som en urplockad diskmaskin innebär kommer ge mig ytterligare en magnet att fylla upp vårt blåbruna hjärta på kylskåpsdörren med.

S.

Passar också på att hälsa mamma grattis på födelsedagen. (vilket förresten ger ytterligare en Komma lika-poäng - kaching!)

fredag 18 januari 2013

Mycket att tacka Västanå teater för

Jag gillar sällskapsspel. Framförallt frågespel. Hela min familj är galen i "tankespel" och det är mycket prestige i att vinna en match i TP, MIG, Alias eller Brainstorm under storhelgerna. (I julas hittade vi förresten ett nytt ordspel som jag kan rekommendera: 3 snabba svar, där man ska komma på tre saker inom en viss kategori på 5 sekunder. Trots att det är en pinsamt klassisk klyscha: "Det låter kanske enkelt, men prova det så får du se!")

Men det var inte sällskapsspel jag skulle prata om. Utan Västanå teater. Under våra årliga sommarbesök i Sunne ingår det alltid en Västanåvisit. Jag har sett allt de har gjort känns det som. Missade i och för sig "stora" Ljuset, men såg i alla fall versionen som spelades i yurtan. Alltsomoftast tycker jag att det är fantastiskt. Men så har jag också en fäbless för folkmusik.

Mitt första jobb var faktiskt på Västanå teater. Men inte som en av de små gulliga gässlingarna i Nils Holgersson 1999, utan som toalettstädare några år senare. Efter sommarlovet brukade jag, för att "hotta upp" min arbetsbeskrivning lite grann, säga till klasskompisarna att jag mest hade sålt programblad, och att jag också fick dela ut blommor i applådtacken.

Bästa minnet är fortfarande när jag fick ge en bukett till huvudrollsinnehavaren Rolf Lydahl och då fick en puss på kinden av självaste Gösta Berling (om än en väldigt svettig Gösta Berling). Det var nog första gången jag blev verkligt starstruck.

Så nog har man en del att tacka Västanå teater för, inte bara de fantastiska skådespel man bjudits på under många år, utan även en stabil grund vad gäller min arbetslivserfarenhet.

Och så var det ju det där med sällskapsspelen. För visst var det tack vare Västanå teater man kände till Herr Arnes Penningar i På Spåret härom veckan? Och nog skänker man dem en tacksamhetens tanke när författaren av "Ljuset" efterfrågas på bruna pluppchansen som avgör hela spelet i TP?

S.

torsdag 17 januari 2013

Längtar efter känslan av intimitet

I mitt liv har jag bott i tre kommuner; Sveriges (till antalet invånare) största kommun, Sveriges tredje största kommun och Sveriges 168:e största (eller bör man kanske säga 123:e minsta).

Som ni säkert förstår skiljer sig dessa boställen en hel del från varandra. Man kan tänka sig att Stockholm och Malmö ändå är rätt lika - de är båda storstäder och huvudstäder i sina respektive regioner, de har båda världskända byggnader och en stor kulturell mångfald. Men jag måste säga att jag upplevde en större skillnad än vad jag hade kunnat tro när jag flyttade från Stockholm till Malmö i slutet av februari förra året.

I huvudstaden har varje person fokus på sitt eget. Och visst, ibland kunde det vara skönt att helt stänga in sig i sig själv och sin egen värld när man var ute på stan. Men det blir också lite fattigt, på något sätt. Man blir till slut avtrubbad och agerar inte ens när man ser någon som ligger utslagen på tunnelbanetåget.

Första dagen i Malmö blev jag tillfrågad två gånger av olika personer om jag ville ha hjälp att hitta rätt (ja, jag var lite förvirrad i början). Jag upplevde från start en helt annan mentalitet och en öppnare inställning till andra människor i Malmö än vad jag hade stött på i Stockholm.

Jag upplevde något som liknade hur det var i den där 168:e största kommunen som jag växte upp i.
När jag gifte mig i Sunne i somras fick jag verkligen känna på den där alla-känner-alla-stämningen som uppkommer på en mindre ort. Inte bara det att man - var man än befinner sig - stöter på någon att säga hej till, utan också det att folk som grundläge ofta är vänligt inställd till en.

Trots upprepade, och ofta något förvirrade, samtal till de olika delikatessdiskarna på Ica blev jag trevligt bemött var gång och samma sak när det gällde blommor och frisyr. Jag är inte säker på att samma tålamod hade uppvisats i en storstad där man sällan har den personliga kundkontakten som uppstår på ett mindre ställe.

Och det där är något som jag längtar tillbaka till, att återfå känslan av intimitet. Att veta vem man ska fråga när man behöver något. För på den lilla orten finns det alltid "någon som känner någon"...

I en mindre kommun kan man på något vis lita på varandra på ett helt annat sätt än i en storstad där alla är anonyma inför varandra. När samhället är såpass litet att alla behöver dra sitt strå till stacken för att det hela ska fungera blir varje person blir en egen, viktig individ vilket i sin tur stärker gemenskapen. Och det känns eftersträvansvärt.

S.



måndag 14 januari 2013

Blir det storslam eller bara en futtig clementin och några nötter?

Sanna Holmquist
Hej!
Det är jag som är nästa gästbloggare på Sunnebloggen. De närmsta två veckorna ska jag plita ner mina tankar och funderingar kring Sunne, den ort jag lämnade för 7 år sedan. Kanhända fyller jag också ut med en och annan icke-Sunnerelaterad anekdot.

Mitt namn är Sanna Holmquist. För snart 26 år sedan föddes jag i Hälserud (ni vet, halvvägs till Södra Viken) som yngst i en syskonskara på tre. Vid nio års ålder flyttade vi in till "Sunne city" och där bodde jag ytterligare nio år innan jag begav mig till Stockholm för att plugga.

Nu bor jag sedan ett knappt år i Malmö. Jag jobbar som läkare i Ystad och min fritid ägnar jag, för tillfället, främst åt hushållssysslor och ukulelespel. Men mer om det en annan gång.

Som sunning i exil var gårdagen lite speciell. Tjugondag knut. Knutdansen. Det är en härlig tradition som jag tycker man bör göra sitt bästa för att bevara. För vi i Fryksdalen är nämligen ganska ensamma om att gå knut. Inte ens i andra delar av Värmland vet alla vad det innebär.
Jag minns att ett ungt par hade flyttat in i grannskapet i Hälserud. Med allt tyngre godispåsar vandrade vi barn från hus till hus, och spänningen steg varje gång man knackade på någons dörr. Blir det storslam eller bara en futtig clementin och några nötter? Den gången vi ringde på hos det unga paret fick vi dock vända tomhänta. De var nämligen från Karlstad, så de hade inte koll på vad det här med knutgubbar innebar, och vi fick därför gå vidare till nästa stuga med oförändrat innehåll i påsen.

Så knuttraditionen är geografiskt mycket begränsad, och bara det är väl ett tillräckligt starkt skäl att hålla den vid liv?

När man pratar med vänner från andra hörn av Sverige så talar de gärna om Halloween, vilket ju på ett sätt kan liknas med vår knut. Dock tilltalas jag av att knutgubbarna är så snälla. Det är inte "bus eller godis", utan det är "godis eller"...ja, inget. Man hotar inte utan tar emot det som bjuds, vilket ju också var ursprungstanken; man tog emot det som blev över av det goda då julen tagit slut.

För egen del dansades julen ut igår genom en kylskåpsrensning där den sista slatten blossaglögg fick möta sitt öde i de malmöitiska avloppsrören. Nästa år ska jag se om inte några nyfunna skånska vänner kan tänka sig lite knutdans på Lilla torg.

S.