torsdag 29 augusti 2013

Svårt att säga nej...

Om jag tänker tillbaka, så har jag ända sedan skoltiden varit kreativ och en arrangör, den som fixat och donat, när något skulle ordnas. Tex. insamlingar till presenter till kompisar och fröknar, försäljning till skolresor och arrangerat skoldanser.

Har alltid tyckt om att hjälpa till och vara med när något händer eller ska göras. Jag är nog en “doer”=tar tag i saker och ser till att det blir gjort.

Jag kan aldrig göra något halvhjärtat och måste alltid känna att jag kan stå för det jag sagt eller gjort. Mitt huvud är för det mesta proppfullt av tankar och ideer. Ibland grunnar jag nog för mycket, vore skönt om det fanns en “av och på knapp”.

Det har blivit lite lättare att prioritera, sedan jag blivit mamma. Förut kunde och ville jag göra allt och ställde upp på det mesta, men nu kommer min dotter alltid först.

Tycker om att ventilera mina åsikter och är inte rädd för att komma med förslag och lösningar. Detta har gjort att jag ofta blir tillfrågad om projekt eller event. Har många gånger frågat mig själv, kunde jag inte bara varit tyst?!
Jag kan känna skräckblandad förtjusning inför en uppgift, men gillar utmaningar och ser möjligheter i det mesta. 

Som tur är har jag min familj och vänner att bolla med och det är jag så tacksam för. Det är alltid bra att få andras åsikter och att de ifrågasätter. Om man har kört fast kan man prata ihop sig och komma på en ännu bättre lösning.

Önskar bara att det fanns fler timmar på dygnet,så att man kunde göra ännu mer och förverkliga fler drömmar som ligger och väntar i hårddisken.

I nästa inlägg får ni läsa om mina tidigare projekt.

/Linda

måndag 26 augusti 2013

Ångest och tvivel...

Blev uppringd i maj och blev tillfrågad om jag kunde blogga vecka 35-36, tänkte inte så mycket på vad jag sa ja till och det kändes sååå långt fram i tiden.
Om jag ska vara ärlig, så har jag haft en så underbar sommar och semester, rivstart på jobbet med mässor och annat, att jag förträngt mitt löfte.

I skrivande stund har jag lite ångest och funderar på vad jag gett mig in på. Har ju inte skrivit något som andra ska läsa sedan gymnasietiden.
Alla som känner mig, vet ju att jag har talets gåva och pratar gärna, mycket och om allt. Vill dessutom att allt jag åtar mig att göra, ska vara genomtänkt och perfekt.
Att uttrycka mig i skrift känns ovant, främmande och lite skrämmande.

För att få lite inspiration har jag läst andra Sunnebloggares tankar, tycker att de skriver både intressant och fängslande, de bifogar bilder, dikter, länkar, mm. Det gör ju inte den här uppgiften lättare för mig, är ovan att använda datorn och kan med nöd o näppe maila, vet inte hur man bifogar, laddar ner och använder mig av "pekfingervalsen".

Försökte slingra mig, pratade med Kathrin, webbansvarig på Sunne Kommun och frågade om inte någon annan intressantare person kunde blogga istället för mig.
Hon skrattade, uppmuntrade och gav mig några tips och sa : Det här kommer du att fixa!

Jag själv tycker ju att jag är en "vanlig" tjej, så vad ska jag berätta om, som kan vara intressant för er läsare?
Har tagit mig en funderare och gjort några punkter för mig själv. Mest för att få lite ordning på röran i huvudet, pedant som jag är :) Nu när det sjunkit in och jag har en plan, känns det genast bättre.
Får väl börja med att presentera mig själv.
Jag heter Linda Isaksson och är 36 år, bor i lägenhet i centrala Sunne med min dotter Alice, fyra år.
Jag och min mamma Birgitta driver butiken FryksdalsForm och jag är även projektledare för Sunnetåget.

Fick nyligen priset Årets Kvinna i Sunne (i och för näringslivet), för engagemanget och framgångarna med Catwalken tre år i rad, insamlingarna till Sunne lekpark och nu Sunnetåget.

Har bott i Sunne Kommun sedan sex års ålder, då jag och min mamma flyttade till Bjälverud.
Var "lantis" tills jag blev 23, flyttade då till Sunne centrum, har bott där sedan dess, med undantag för tre år i Borås.
Åren i Borås var nyttiga och lärorika, har ju alltid trott att det ska vara bättre och häftigare att bo i en stor stad, men märkte ganska snart att det kändes ytligt och opersonligt, hade ofta hemlängtan, saknade de nära och kära. Den erfarenheten har gjort att jag uppskattar och värdesätter Sunne ännu mer.
Det är lagom stort och här finns allt!!

Förutom kärleken, för den har jag hittat i Vikarbyn :)

Nog för idag....
Ni får veta mer om mig och mina funderingar under kommande två veckor.

Kram och hej så länge! / Linda

fredag 23 augusti 2013

Testa opera - det är aldrig för sent att börja!

Två veckor av mitt liv har jag nu så mycket jag bara hunnit dedikerat till att ni ska få följa med in i kärnan av en blivande operasångares värld, och även in i några av mina tankars kretsar.

Det jag kan sammanfatta denna period med är att det fanns väldigt mycket mer jag skulle velat tala om, men att det kom lite olyckligt i tiden för mig. För tankarna flyger bra mycket snabbare än vad jag har tid att skriva ner dem tyvärr…

Något jag skulle vilja pratat om var processen ifrån nyskrivet partitur till färdigställd opera, en mycket intressant bana som jag fått följa med på med Vadstena-Akademien nu i sommar. Men det får ni helt enkelt ta kontakt med mig om ifall ni är intresserade, så berättar jag gladeligen hur det är.

Men några av de saker jag ville berätta om tänker jag nu klämma in i denna sista urmjölkning av min bloggarperiod.

För det första. Alla ni därute som blivit lite intresserade av opera och dess konst, testa på det för sjutton! Hör av er till mig om det är så, så ska jag göra så gott jag kan. Vi kan ha provlektion och jag kan försöka lära ut vad jag har lärt mig hittills. Och kom ihåg att det aldrig är för sent att börja!

Ett tips dock till alla er som är lite yngre och vill testa på klassisk sång, så rekommenderar jag efter gymnasiet Vadstena folkhögskola. Det är den absolut bästa folkhögskolan i Sverige när det kommer till klassisk sång och klassisk piano.

Och jag vill även säga håll er i början enbart till romanser och lieder, är ni osäkra vad ni ska leta efter så hjälper jag gladeligen till att finna godbitarna åt er. Det är nämligen bara dumt att slänga sig på Puccini, Verdi och Wagner i början och förstöra dem tekniskt, det är saker man inte ens ska fundera på förrän man börjat närma sig åldern 30-40. Och tänk vad härligt då, när man äntligen får bita tänderna i dem!

För det andra ville jag skriva lite om de gamla rävarna i branschen och alla fantastiska historier det finns om dem. Om bland annat världsbarytonen Ingvar Wixell som efter en lite för trevlig fest i Berlin vinglar hem på morgonkvisten till sitt hotellrum med sin fru. Klockan 07.00 ringer telefonen, Ingvar svara yrvaken och mycket förbannad:

”Vem är så fräck att man ringer hit sju på morgonen!?”

i andra änden hörs en rätt stressad man svara på tyska:
”Herr Wixell, klockan är inte sju på morgonen, den är sju på kvällen. Du ska stå på scen som Rigoletto om en halvtimma!”

Och inte vet jag hur han lyckades, men en halvtimma senare stod han trots allt på scen och sjöng!

Som avslutning måste jag även berätta två historier om den mer ökända än kända dirigenten Sixten Ehrling. En man som repeterade sina orkestrar med mer ris än ros.



Han blev vid ett tillfälle påhoppad i en gränd i Stockholm av tre maskerade män. När han senare satt hos polisen så fick han frågan:

”Har Herr Ehrling några fiender?” varpå Sixten snabbt som ögat svarade:

”Ja, hela filharmonikerna, hela Hovkapellet och jag skulle nog säga halva Radiosymfonikerna också!”

Den sista historien är ifrån en repetition på Kungliga operan, där oboisten Alf Nilsson satt och spelade. Sixten titulerade honom inte som Alf utan som Affe hela repetitionen, tills Alf sa ifrån, han sa:

”Jag skulle uppskatta om Maestro inte kallade mig Affe utan Alf, Affe är ju tyska för apa.”

Sixten tittar då på honom ifrån pulten och svarar blixtsnabbt:

”Jaha, går det bra att jag kallar dig Herr Nilsson istället då!?”

Det har varit underbart att få dela mina tankar och berättelser med er, även om det blivit färre än jag hoppats. Har ni funderingar på någonting eller bara vill stri så kan ni alltid höra av er till mig, det är bara ni traskar in på min hemsida och går in under fliken med det ärende som ni känner passar just ert ändamål idag så ser ni hur ni går tillväga. Länken hittar ni längst ner.

Hoppas ni får fantastiska sista dagar på semestern eller första dagar på jobbet eller i skolan. I mitt fall har jag en till konsert där jag även spelar en roll som en rysk överste i spelen om General von Döbeln här i Hufvudstaden innan jag återgår till skolans vardag.

Sköt om er och ha det fantastiskt tills vi ses och hörs igen!

Vänliga hälsningar

Hannes Öberg

http://www.hannesoberg.se

torsdag 22 augusti 2013

En tankeställare. Mobilen, vad gör den med oss?

Idag är det onsdag. Igår kom jag hem efter en dryg timmes försening utanför Kristinehamn då ett godståg hade spårat ur. Inte mig emot då jag bara hade mer tid att sitta med repertoar och manus för kommande projekt.
Så under tiden Carmen, Rucklarens väg och andra riktigt smaskiga musikaliska verk ringlade sig ifrån internet, till min telefon, genom sladden till min handsfree för att till sist dåna in i mina öron, började jag fundera.

På sätet framför mig satt nämligen även en liten lapp med ett trevligt meddelande ifrån SJ som berättade i andra och proprare ordalag givetvis att ”I hela detta tåg, längs hela resan så finns ett trådlöst nätverk som den som har betalat kan koppla upp sig på bäst den har lust.”

Min kära mor höll högläsning för mig ifrån en debattartikel i VF för några dagar sen om just detta med mobiler och trådlösa nätverk och hur forskningen som säger annat än positivt tystas ner. (En mycket intressant artikel, läs den om ni har möjlighet.) Och just detta hoppade upp till ytan i mitt hav av minnen då.
Jag vill varken säga bu eller bä! Kanske det är helt ofarligt, kanske är det inte det, vad vet jag… Men det som verkligen börja florera i mina tankar var just strålningens historiska utveckling.
Och vet ni vad!… vi jämför det med händelser och kändisars födelse för att förstå hur nära i tid det egentligen är.

Det första mobilsamtalet ringdes år 1950 (63 år sedan, det var samma år som funkstjärnan Stevie Wonder föddes.)
De första telefonerna släpptes sedan på marknaden på 80-talet, (det är som längst 33 år sedan, samma år som John Lennon blev skjuten och även samma decennium som Olof Palme gick samma öde, även föddes Gustaf Skarsgård, Justin Timberlake, Britney Spears, Darin och framför allt mina syskon och majoriteten av min vänskapskrets då.)

Nu idag äger näst intill alla svenskar minst en egen mobil, där majoriteten är konstant uppkopplade på olika master och satelliter som ger oss automatisk tillgång till internet. Och det är inte bara till telefonerna, utan även Wi-Fi för att kunna koppla upp oss med näst intill all elektronik finns till vårt förfogande i de flesta hem och sociala samlingsplatser.

De som har levt hela sina liv med att smartphones och Wi-Fi är en självklarhet och en del av vardagen är inte mina syskon, inte ens jag. Det är de som fötts runt och efter millennieskiftet, det är de som precis börjat högstadiet och ner till de som föds under tiden du läser detta i detta nu.

Så det jag funderar över är: när jag sitter här med datorn i knäet som är uppkopplad till internet, Wi-Fi som finns i hela husets alla vrår, telefonen bredvid mig som surrar och berättar saker mina vänner gör på internet. Vad gör det med oss? Hur kan man säga att det inte drabbar oss när de som kommer utsättas för det hela livet precis blivit födda? Hur kommer den genomströmning av information ifrån sociala medier förändra vårt verkliga sociala liv?

Jag kan inte svara på det, ingen forskare i världen kan säkert svara på det. Så hur kan man säga att det är helt ofarligt?

Och som upprepning så är inte det här min åsikt utan enbart en tankeställare som ni kan ta med er på bussen, tåget eller caféet när majoriteten av folkets samtal runt er sker genom en satellit flera kilometer bort till den person som sitter en halvmeter bort ifrån dem.
/Hannes 

tisdag 20 augusti 2013

Värmland i mitt hjärta...

  
Och så har dagen kommit då…


Efter lite drygt en vecka här i mitt barndomshem Skomakarstôga i Gjutaregården, så är det dags att bege sig tillbaka till huvudstaden, eller av resten av landet kallat Fjollträsk.

Jag glömmer alltid hur mycket jag saknar de värmländska skogarna innan jag kommer hem igen. Jag har märkt att jag väldigt lätt blir hemmakär de senaste åren, ordspråket ”hemma är där jag hänger min hatt” verkar vara spöklikt gjutet för mig och mitt nuvarande levnadssätt. Jag lärde mig snabbt att älska Östgötaslätten och lika lätt morgonsolen som spelar på fasaderna när den stiger upp över husen i Stockholm.

Men samtidigt har jag insett hur hemmablind jag har varit förr, att jag aldrig kunde älska det jag befann mig i förrän jag lämnade det bakom mig. Jag har aldrig känt mig helt tillfreds med min tillvaro i mitt nuvarande så kallade hem, och känt en slitande känsla tillbaka till naturen och sinnelaget hos Värmland och dess invånare. Nej, jag sitter inte här för att söka pluspoäng hos er som läsare om ni tror det! Utan detta är något som jag uppmärksammat hos mig själv under de senaste åren på fel sida Värmlandsgränsen.

I Vadstena i somras fanns där tre värmlänningar, det var jag, den lyriska sopranen Ylva Stenberg ifrån Arvika och dramatiska sopranen Sofie Winolf ifrån Årjäng, två fantastiska sopraner som ni ska försöka lyssna på om chansen ges. Men ni förstår väl att det lätt blev en smula patriotiskt när vi satte igång på bredaste mål och talade längtande om vad som väntar oss därhemma. En av skåningarna på Vadstena- Akademien sa till oss efter att vi med en tår i ögat hade stämt upp i Värmlandsvisan att ”jag trodde inga var lika landskapskära som vi, men ni värmlänningar har visat mig annat”, Och det ligger nog någonting i det…

Så det är inte för inte att man återvänder som flyttfåglar tillbaka till hemtrakterna igen, och jag, Ylva och Sofie är inte ensamma. Många i vår situation och i vårat kommande yrkesområde behöver en fast punkt i tillvaron där man kan släppa oket på sina axlar, tankar om och när nästa jobb kanske faller in, och bara få vara den man är, och bara få vara människa. Så det är inte av slump att jag är här varje sommar, det är inte av slump att till och med Håkan Hagegård förflyttade sitt jobb tillbaka till Brunskog. Alla behöver ett hem, och var man än hänger sin hatt så glömmer man aldrig att det är här hatten kommer ifrån och att det är hit vingarna alltid vill bära oss tillbaka till.

Så efter många om och men var jag tillslut tvungen att köpa min biljett med SJ, en 2:a klass vid fönstret, för att resa tillbaka till mitt vardagshem. Så nu sitter jag åter här på trappen utanför ytterdörren, som jag gjort så otaligt många gånger i mitt liv, med en höna med kycklingar bredvid mig som pickar förstrött, de är inga flyttfåglar så det var väl väldans tur att de just fötts här… Datorn står i knäet, Ture Rangström på vinylspelaren och jag vill bara insupa var sekund, var solstråle och var vindpust, även den som kommer med en underbar odör ifrån komposten bredvid mig, även den doften är en doft jag, mina vingar och min lilla hatt snart kommer sakna igen. Det är något jag lärt mig av erfarenhet.

Sköt om er!

/Hannes

fredag 16 augusti 2013

Kulturskolan är så viktig för ett fungerande samhälle

Nu i måndags och i Onsdags så hade jag och min

gode vän ifrån tiden i Vadstena som är en fantastiska pianist vid namn Erik Lissel konserter här i Sunne kyrka och i Karlstad Domkyrka.

Det är dessa sommarkonserter som jag tycker att allt slit under läsåret är till för, att få stå längst fram i kyrkan och sjunga de romanser och lieder som har gått rakt in i hjärtat på mig första gången jag hörde dem, och förhoppningsvis finner de in i några hjärtan på de som pallrat sig dit för att lyssna på oss.

Det som gjorde absolut störst intryck på mig i år var de besökare som var där. Många kom och många var så pass glada att de kom fram och tackade efteråt, vilket är otroligt roligt, men det fanns några som stack ut ur mängden för mig. Det var de lärare jag på ett eller annat sätt haft på kulturskolan här i Sunne, både de jag haft lektioner med och de som jag haft äran att musicera tillsammans med.

Var gång jag träffar dem så känner jag hur alla dessa fantastiska minnen bubblar upp i mig igen. Det var nämligen Kulturskolan som i första hand fick mig att hålla mig ovan ytan under högstadiet och inte gå in i mig själv och förlora begreppet om vem jag är.

Det var även Kulturskolan med all deras positiva uppmuntran till sina elever som fick mig att söka vidare till musiklinjer och på så sätt fick mig att nu fem år senare stå där framme i kyrkorna och göra det de lärde mig att älska... fem år!?… jisses vad tiden går fort när man har roligt.

Jag blev lite nyfiken när jag satt och skrev här, så jag skickade ut en liten fråga på det forum där alla elever på Operahögskolan i Stockholm är medlemmar, frågan var enkel;

Har ni gått på Kulturskolan och vad har den betytt för dig?

Och svaren var slående överens ifrån näst intill alla på hela högskolan! Ja de har gått på musikskolan, och det är tack vare den som de är verksamma musiker nu.

Detta sträcker ju sig givetvis över alla kulturområden, även om jag tyvärr inte har så god insikt på de andra fronterna, den korta jazz- och streetdance karriären på en termin gav mig inte riktigt så mycket kännedom på det området som man i efterhand kunde ha hoppats…

Som sammanfattning alltså: Kulturskolan är så fruktansvärt viktigt för ett fungerande samhälle. Både för att utvecklas som individer och för att minska de kulturella klyftorna.

Så om ni vill gå på kulturskolan så för Guds skull gör det! Ni kommer aldrig ångra att ni testade på det ni vill testa. Och låt barnen vara kreativa och låt även dem testa på det de vill, Jag försökte mig på både fiol, piano och dans innan jag fastnade med sång. Och kreativitet gynnar oss alla på alla tänkbara sätt.

Sköt om er, och till nästa gång vi hörs och ses så var så kreativa ni bara kan vettja!

/Hannes

tisdag 13 augusti 2013

"La Boheme" gav tonårspojken ståpäls

Hej på er!


I detta lilla inlägg hade jag bara tänkt förklara för er vad konstformen Opera är, både i ren vetenskapligt och vad den är för mig.

Opera är nämligen en musikform med teater som har utvecklats ifrån 1500-talet och den sägs ha börjat med Peris opera Dafne bla… bla… bla…

Jag har verkligen inte tänkt hålla en hel föreläsning för er om tråkiga årtal och namn som inte ens säger mig som inbiten nörd särdeles mycket. Men lite kort tänkte jag bara berätta just om varför det låter som att vi står där på scen och skriker för allt vad vi är värda, och hur vi kan göra det kväll efter kväll utan att förstöra rösten.

Jo ni förstår att den ”Klassiska skolan” arbetar med att istället för att spänna magmusklerna och pressa fram ljud som ligger i människliga sinnets natur när vi vill frambringa starka ljud, så arbetar operasångare med att istället slappna av alla muskler som går att slappna av i, och enbart känna en stabilitet i magen som kan kontrollera att man inte kollapsar bröstkorgen, utan har ett jämnt luftflöde. Så istället för att pressa luften på stämbanden och förstöra dem så använder man samma styrka som att tala, och använder sig sedan av de naturliga resonansutrymmena i halsen och munnen för att förstärker ljudet istället. (lite luddigt och svårt att förklara, men ser ni mig i stan så är det bara att haffa mig så ska jag demonstrera skillnaden för dig.)

På detta sätt kan man med träning alltså lära sig att med enbart de två små stämband som vi är givna komma upp i en ljudstyrka på 100 Decibel eller mer.

Så i sammanfattning, det ni hör när det ser ut som de står och skriker lungorna ur sig är i själva verket sångens motsvarighet till elitidrottare, det är den svåraste och sundaste tekniken att sjunga, som utvecklats i över 600 år och som lyckas med tillräckligt övande till och med överrösta symfoniorkestrar med dryga hundra instrumentalister helt utan mikrofon eller förstärkning, utan bara med de två små stämbanden som vi alla har.

Jag hade aldrig i mitt liv trott att jag en dag skulle välja att ägna mig åt något sådant här, jag hade vi vissa tillfällen hört opera då jag i hastigheten råkade ratta på P2 istället för P3. Men det var inte förrän jag hörde opera för första gången, då jag satt i en av sammetsstolarna på Värmlandsoperan och Puccinis ”La Boheme” slungades emot mig och jag kände, samtidigt som jag pressades djupare in i stolens vaddering, att om detta är möjligt med en mänsklig röst så ska jag lära mig att bemästra det.

Och ifrån salongen gick jag sen, en tonårspojke med ståpäls över hela min rangliga kropp och i mitt inre fanns en nyväckt dröm.

/Hannes

måndag 12 augusti 2013

Operahögskolans yngsta elev presenterar sig


Hej, mitt namn är Hannes Öberg 22 år och kommer ifrån Sunne...

Det är bra galet hur många gånger man får presentera sig i sin vardag egentligen! Något jag även har fått lägga till i min presentation på senaste tiden i Stockholm är en liten konstpaus i slutet av meningen för att känna av om de vet var Sunne egentligen ligger, då många Stockholmare verkar ha koncentrerat sina geografikunskaper enbart till deras tunnelbanesystemet med omnejd.

Men oftast möts man av breda leenden när man nämner Sunne och får därefter en lista av saker som de minns gjort intryck på dem, som t.ex. Selma spa, Sunne vattenland, Ski Sunne och Selma Lagerlöf. (Östra Ämtervik, ni kan vara lugna. Jag brukar rätta dem med att det var hos er hon bodde och inte i Sunne.)

Så vem är då Hannes Öberg, 22 år, ifrån Sunne?
Om jag med några få punkter ska förklara vem jag är får det nog bli följande:

• Föddes och levde med min familj 1991-1994 i Gjutaregården

• Flyttade med familjen till Port Elizabeth, Sydafrika. 1995-1999

• Tillbaka i Sunne gick jag 3:an – 6:an på Södra Borgebyskolan

• Började i 5:an ta sånglektioner efter att tidigare testat både fiol och piano

• Bestämde mig i 9:an på Fryxellska att bli Gothare, men för feg att färga håret, vilket även gör mig till troligtvis den enda gotharen i historien som burit tjockt svart smink och långt gyllene änglahår

• Flyttade till Karlstad och började på Sundstagymnasiets musiklinje för att bli musikalartist. Där bytte jag dock sångspår ifrån musikal till klassiskt, då jag kom i kontakt med sångpedagogen Mårten Engdahl

• Började efter studenten på Vadstena folkhögskola där jag studerade två år för sångpedagogen Anders Düring, som i princip ska byggde hela den stabila grundteknik min röst nu har börjat byggas på

• Sökte operahögskolor och musikhögskolor runt om i Svea rike, och blev mycket chockad då besked kom att jag blivit antagen till samtliga skolor

• Började som yngsta elev på Operahögskolan hösten 2012

• Dricker för tillfället kaffe och i väntan på mina scones i ugnen, ser jag på när solen sakta stiger upp över Stockholms hustak. Funderar även på vad man egentligen ska skriva om dessa dagar. Det kommer nog bli allt ifrån mina egna små funderingar och en rackarns massa om musik och kulturens vikt i samhället

/Hannes