fredag 27 september 2013

Laddar för premiär

Ja, men då var det dags för blogginlägg nummer två. Som alltid har man haft det väldigt hektiskt under dagarna.

Vad som är i fokus just nu är självklart premiären inför Selma White Club. Några av oss från HollySunWood håller maniskt på med att få folk uppmärksamma på att det är denna lördag det smäller.

Det roligaste med alltihop är att de flesta verkar vara i extas, otroligt många pratar om detta evenemang och minst lika många bekräftar att de ska infinna sig på hotell Selma. Det känns verkligen jättekul att folk från Sunne kommun ser fram emot det här. Tidigare idag var även jag och några till upp till hotell Selma Lagerlöf för att titta hur det såg ut. Det var verkligen hur bra som helst. Även om det var tomt på folk så fick man känslan av fest & lyx.

Poängen är att det känns oerhört bra att det inte bara är vi ifrån HollySunWood som är taggade inför lördagens bravader. Utan att Sunnes befolkning ser fram emot det lika mycket som oss. Imorgon är det fredag och då är det premiärdags dagen efter. Hoppas att vi ses där. Det kommer bli ett riktigt lyxfestande där champagnen flödar. Be there!

/Bengan L!

tisdag 24 september 2013

Bengt Laine presenterar sig

Okej, det är ju som så att jag har fått i uppdrag att blogga lite här på Sunnebloggen. Varför? Egentligen har jag inget vettigt svar på det. Däremot kan jag inte säga något annat än att jag känner mig hedrad för detta uppdrag.

Jag flyttade till Sagolika Sunne året jag fyllde 9 år. Sen dess har jag varit bosatt här, gått i skola här och har de flesta av mina vänner här. Mitt riktiga namn är Bengt Laine, men sedan barnsben har jag alltid blivit kallad Bengan, så det kommer jag även att heta här. Under mina 14 år i Sunne så har jag hunnit att göra många saker. Som till exempel: hockey, fotboll, innebandy och golf.

Det senaste projektet jag gett mig in på är HollySunWood. För Sunnebor är det vid det här laget knappast något som man inte hört någonting om. Men jag drar en liten snabb sammanfattning.

Vi är ett gäng ungdomar från Sunne plus några få som inte är härifrån som tillsammans med en underbar projektledare har börjat att spela in filmer. Vi har hittills hunnit med att spela in två filmer. Våran första var i vampyrfilmen Twilights anda. Den andra vi spelade in var en sorts ”ripoff” av bilfilmerna Fast and Furious. Endast en av dem finns för tillfället tillgänglig för offentligheten. Den andra är dock på gång den också.

Någonting som jag tycker är oerhört viktigt att poängtera är att vi inte skulle fått möjligheten att göra detta utan våra sjukt viktiga sponsorer och statister. Sedan har vi i gänget tillsammans med våran så kallade projektledare/mentor/vägledare, you name it, kommit överens om att satsa på en långfilm. Vilket också förhoppningsvis kommer att skrivas in i våra scheman relativt snart. Vi i HollySunWood är oerhört tacksamma för all hjälp, uppmärksamhet och stöd som vi fått. Utan allt folk runtomkring oss som har trott så mycket på oss hade vi inte varit där vi är idag. Kom ihåg att NI ÄR GULD VÄRDA!

Det som är på gång just nu är att några av oss från HollySunWood har fått möjligheten att hjälpa våran sponsor Hotel Selma Lagerlöf. De har nämligen premiär denna helg på ett evenemang kallat ”Selma White Club”. Det är ett upplägg på en nattklubb som är taget från ”Stureplans-distriktet” i våran kära huvudstad. Som de i sin tur tagit från USA. Det riktiga konceptet går ut på att alla ska vara helklädda i vitt från topp till tå.

Fast när det är såpass nytt i sådan liten kommun är det kanske bäst att värma upp lite grand. Vilket Selma har gjort. För upplägget här är att man behöver endast ett eller få vita klädesplagg för att komma in. Fast trots detta är det uppskattat att folk går 'all in' och kör på helvitt. Jag är en av dem som kommer att köra totalt helvitt.

Det var allt jag har att säga för denna gång. Men det kommer att komma fler inlägg från mig i ungefär två veckor framöver. Så välkommen till Sunnes Hotel Selma Lagerlöf denna lördag. Ser fram emot att se just DIG där. // Bengan L!

fredag 20 september 2013

Det är kul att ha något att göra!


Tack för mig
Jag vet inte riktigt mer vad jag skriva om mig själv. Men jag kan ju faktiskt skriva lite om basketen.

Jag började spela basket, ja jag måste ha varit runt 7-8 år eller nåt, och det börjad med att jag följde med min lillebror en dag på en basketträning, men det var liksom mer bollskola eller vad man nu säger.

Jag blev mer intresserad av basketen än min lillebror och jag var med på några träningar innan jag fick reda på att jag kunde börja i ett tjejlag i ungefär min ålder. Så jag började träna med dom och det bara flöt på!

Det blev turneringar till Eskilstuna där det gick sådär båda gångerna, men det var sjukt kul och jag åkte också iväg på väldigt många läger som innebar mycket träning. Jag minns att en dag så skulle vi gå upp runt 6 på morgonen för att sedan efter frukosten köra ett träningspass. Och fy fasen, den tränaren alltså!

När jag kom hit så fanns det inte ett basketlag för min ålder, men däremot så fick jag börja träna med damerna här i Sunne. Det var riktigt svårt i början, men nu känns det helt ok. Visst är dom mycket bättre än mig, men jag har liksom lärt mig mycket nu som är i deras nivå!

Det blev mycket åka när vi skulle till matcher. Det var liksom ända bort i Falun och Örebro. Men det var kul att åka på lite upptäcktsfärder. Jag gjorde ungefär bara 10 poäng på den säsongen, men hallå, dom var liksom från 4-10 år äldre än mig!

Nu har vi fixat ett lag för 99-98 kan man säga fast vi har 97 och 00 i laget också. Man kan ju säga att jag är en av dom som kan basket mest, inte för att vara taskig för det finns jätteduktiga tjejer som har blivit bättre och bättre efter träningarna. Jag tränar nu basket 3 gånger i veckan och sen har jag ju fotboll 2 gånger i veckan också. Det är kul att ha någonting att göra.

Jag vet inte vad jag mer ska berätta och jag är jätteledsen att jag inte har skrivit varje dag, men jag har ju liksom skola och träningar, men ni har i alla fall fått några inlägg från mig. Jag hoppas att ni har tyckt det varit kul att jag skrivit här dom två senaste veckorna och jag hoppas vi hörs någon gång igen!

Kram Alicia Emilsson

fredag 13 september 2013

Madison Square Garden är min dröm


En bild från Julias Stjärnskott 2013 i Skövde, andra plats check!















Jag har hållit på med musiken i nästan hela mitt liv, så jag har liksom alltid haft det i blodet. När jag var runt 7-8 år så började jag i en kör som hette Minitrutarna. Lite roligt namn faktiskt. Jag tyckte det var jätteroligt att få hem massor med låtar man skulle öva på och att bara få sjunga tillsammans med andra. Vi hade några musikaler och konserter och man ville liksom bara mer och mer. Jag tror jag slutade på kören när jag blev äldre. Jag tror det var runt 11-12 år och det var liksom inte kul längre. Det var så många småtjejer som var med, som knappt var 5 år liksom. Men bara för det slutade jag aldrig sjunga.


Jag började i Tyresö Musikklasser precis när jag skulle börja i fjärdeklass. Jag hade varit på provtagning något halvår innan och då hade jag fått sjunga och läsa en liten dikt för dom som sedan skulle bli mina musiklärare. Det var inte bara jag från min klass som fick börja där utan jag hade även med mig en kompis från förskoleklass liksom. Innan jag visste att jag hade kommit in så ville jag även söka till Adolf Fredriks musikskola inne i stan men det blev aldrig av eftersom att jag tyckte det blev för krångligt att åka in till stan varje dag. Det är inte så att jag ångrar att jag inte sökte in dit för Tyresö Musikklasser var en grym skola, men jag hade nog fått lite mer erfarenhet på AF. Min kompis som jag hade gått i kören tillsammans med hade kommit in på AF så jag var väl lite avis kan man väl säga, haha.

Jag gick i Tyresö Musikklasser i 3 år, från 4-6 och det var dom bästa åren i hela mitt liv måste jag nästan säga. Vi hade musiklektioner fyra gånger i veckan och det var konserter och musikaler hit och dit och gud så kul vi hade, jag och mina kompisar. Det roligaste med att gå i en musikklass är ju att man har musik runt omkring sig hela tiden, men även också att alla i klassen faktiskt sjöng dom med. Jag kom ihåg att vi hade ett piano i klassrummet och jag och mina kompisar gick alltid fram till det och började sjunga. Vi sjöng i stämmor ibland också. Det är en sån skillnad till den klassen man går i nu för det är liksom bara jag som sjunger och alla blir irriterade på mig och säger åt mig att sluta sjunga för annars dom huvudvärk!

Många av mina lärare tyckte att jag var en av dom bästa i sjuan, men det är inte en sån stor sak direkt eftersom att vi bara var en klass i sjuan. Det fanns en fyra, en femma, en sexa, en sjua, en åtta och till sist en niondeklass. Min musiklärare frågade om jag ville sjunga i centrumet eller om jag ville vara med i fen öreställning och sådana roliga saker. Det var jag och min kompis Wilmer som fick chanserna. Han fick liksom kompa mig på gitarr, eftersom att jag då inte kunde spela.

Jag vet inte om ni vet hur hemskt det kändes att sedan helt plötsligt få lämna denna fantastiska skola och mina fina vänner. Allt föll liksom ihop. Jag kunde inte sluta tänka på att jag skulle få göra min sista vårkonsert tillsammans med mina kompisar. Det skulle liksom inte hända något mer. Allt var liksom kört.

När jag kom till Sunne fick jag en plats i solosången på Kulturskolan. Det är där jag håller på med musiken just nu. Det är riktigt kul faktiskt och många tycker att jag är begåvad. Jag fick för ungefär ett halvår sen ett stipendium på 1000 kr och en tröja där det står "Årets Talang 2013" på och just när jag fick reda på det så var jag i Arvika på en talangtävling som hette UKM, Ung Kultur Möts. Det började i Sunne och jag gick vidare där ifrån till Länsfinal i Arvika och sedan tog jag mig hela vägen till Riksfinalen i Karlskrona. Det var riktigt kul att få träffa nya människor och få spela med dom och sådana saker.

Jag har också varit med på några sångtävlingar i samarbete med Lingman och Co. Tävlingen hette "Julias Stjärnskott" där tidningen Julia sponsrar tävlingen. I den tävlingen har jag varit med i 3 år, från 2011 till 2013. Senaste tävlingen var någon gång i juli tror jag och då kom jag delad andra plats så det var grymt kul.

Min största dröm inom musiken är att få ha en egen turné och även att få sälja ut "Madison Square Garden". Det är två av mina favoritdrömmar och jag skulle göra allt för att få dom uppfyllda. Om två år tänker jag söka till Idol, om det då finns kvar, och då vill jag uppfylla mina drömmar. Jag kommer aldrig ge upp med musiken. Finns inte ens i mina planer. Det är musiken jag kommer satsa på och sedan får jag bara se hur det går! :)

/Alicia


Alla fina deltagare!


torsdag 12 september 2013

Fotboll, fotboll, fotboll...

Jag började spela fotboll när jag var ungefär 7 år och jag spelade då i ett lag som heter Tyresö. Jag tror ganska många vet vilket lag det är jag pratar om eftersom att dom har blivit väldigt "stora".
Just i den åldern så var det väl inte så himla seriöst med fotbollen utan man skulle bara ha något att göra efter skolan och bara för att hålla igång. Så det blev ju mest som bollskola eller vad man nu säger. Vad jag kommer ihåg av det så tyckte jag nog att det var jätte roligt. Jag är inte helt säker på hur länge jag spelade i Tyresö men det kan nog ha varit 2- 3 år och när man ser tillbaka så skulle jag ha sparat den där tränings overallen, haha. 

Efter Tyresö så tog jag en paus från fotbollen men jag har ingen aning varför eller hur länge jag höll på. Det kan nog ha gått 1-2 år innan jag började med det igen och då bytte jag till ett annat lag. Laget hette Hanviken och man kan väl säga att det var liksom derby laget till Tyresö. Det var liksom Hanviken eller Tyresö som man fick välja om man bodde i Tyresö. 

Anledningen till att jag bytte var för att min lillebror hade börjat där och jag tror också att pappa var tränare så det skulle bli billigare för mig att gå där.

Så jag började spela i det laget och jag tyckte att det var jättekul! Jag var tvungen att träna i ett år innan jag fick börja spela matcher och det var väl inte så där jättekul men tillslut så skulle jag få börja. Jag spelade oftast som forward eller mittfältare men jag tror det var mest i mitten jag fick vara. Jag lärde mig så mycket och visst var det hårda träningar men jädrans vad kul det var. Jag älskade verkligen att spela där. 

När laget fick reda på att jag skulle sluta och flytta så blev många av mina kompisar ledsna. Jag kände mig jätte nere men jag försökte liksom njuta av det sista jag hade kvar med laget. Vi åkte på cup till Göteborg för att spela Kalles Kaviar och det var den sista cupen jag skulle få göra med dom.
Dom överraskade mig stort när dom först hade dissat mig totalt, alltså alla i laget. Jag satt helt ensam och jag visste att det var någonting på gång. Dom tog fram en stol och ropade på mig att jag skulle sätta mig där medans alla i laget ställde sig runt mig och dom började sjunga. Dom hade kommit på texten själv men själva låten var "Himlen är oskyldigt blå". Jag grät. Det var så himla fint.
Dom hade köpt en liten godis påse, som jag fortfarande har kvar, och dom hade köpt en sån här cup tröja som man brukar kunna köpa och dom hade skrivit alla sina namn på den och fina hälsningar. Det var så himla fint. Jag glömmer dom aldrig!

En bild från mitt gamla lag Hanviken
Efter flytten till Sunne så fick jag nästan direkt börja i Mallbacken. Tjejerna var jätte snälla mot mig men jag var nog väldigt nervös. Det kändes konstigt att träna på den planen dom tränade på för det var liksom på en liten gräsplätt. Själv var man ju liksom van att spela på en stor konstgräsplan, men jag hade ju spelat på gräs planer också.
Det var faktiskt skitkul att träna med dem och alla passade hela tiden bollen till mig. Det var svårt att lära sig alla namn men jag fixade det till sist, haha. Efter träningen ville tränaren att jag skulle följa med på en cup direkt. Det kändes jätte kul men ändå lite konstigt för i Stockholm hade man aldrig fått följa med på en cup bara så där. Jag följde med till Skara och det var jätte kul och jag fick vara med några tjejer och jag lärde ju känna dom jättebra. Det tråkiga med cupen var nog att vi hamnade rätt dåligt till men jag ska inte säga så mycket för jag kommer faktiskt inte ihåg.

Jag och Alva på cupen i Färjelande, med Mallbacken!
Någon gång efter cupen så började jag bli sugen på att stå i mål. Jag hade faktiskt redan köpt målvaktshandskar och jag fick börja att stå lite. Det slutade med att jag blev målvakt. Jag började stå på matcherna och jag tyckte det var kul.

Nu är jag "officiellt" målvakt för Mallbackens 00-99 lag och det är jättekul. Många gånger har jag blivit arg och ledsen om vi förlorat en match men nästa dag så är man jätte glad och stolt för att ha vunnit en match. Det har också varit många gånger jag saknat att spela ute, alltså som utespelare men nu är det helt okej. Jag får målvaktsträning av en polsk landslagsspelare. Låter väl inte sådär jätte intressant men hon är riktigt duktig och hon har även bott och spelat i Tyresö så det var lite kul. 

Så det var väl det jag tänkte berätta om fotbollen och imorgon kommer jag troligtvis skriva om musiken! Det är så kul och berätta allt detta för er! // Alicia 

måndag 9 september 2013

Stockholmaren hälsar hej!

Ja, jag kom inte riktigt på någon bra rubrik, men vi kör på denna, haha. Under sommaren fick jag ett meddelande där det stod i fall jag ville skriva på bloggen vecka 37- 38 och ja, jag svarade ja! Det här är egentligen inget konstigt för mig eftersom jag vanligtvis bloggar men bloggen är inte så värst populär. Nu kommer nog dom flesta i Sunne se vad jag skriver och ja det är lite skillnad, haha.


Jag kanske ska börja att berätta om mig själv. Jag heter Alicia Emilsson, jag är 14 år och bor här i Sunne. För drygt ett år sen flyttade jag hit från Stockholm och det var väldigt jobbigt. Att flytta från en sån stor stad till en lite mindre. Jag hade liksom bott i nästan hela mitt liv i Stockholm och det var där jag hade alla mina vänner. Jag minns att jag grät och var sur nästan hela dagen då mina föräldrar berättade att vi skulle flytta. Jag tyckte inte alls om att jag skulle lämna mina vänner, min skola, basket- och fotbollslaget man var med i. Det var jobbigt att berätta för alla jag kände och dom i min klass blev lika ledsna som jag. Jag var verkligen jätteledsen.

När jag väl kom hit så saknade jag storstaden direkt. Det gick liksom inte en enda dag utan att jag var arg och ledsen. Det kändes så konstigt. Det enda jag tyckte om var att mitt rum var större än mitt gamla. Jag tror allt blev mycket bättre när jag fick börja med fotbollen och basketen. Sen när skolan började så flöt det bara på.

Nu har jag fått jättemånga fina vänner och jag trivs faktiskt jättebra här nu. Självklart saknar jag Stockholm grymt mycket och jag håller fortfarande kontakten med många av mina gamla vänner. Jag brukar också åka till Stockholm under lov och konserter så det är inte så att jag aldrig varit där något mer sen jag flyttade.

Som sagt bor jag i Sunne, uppe på Hea med mina föräldrar och mina tre syskon. Många i Sunne känner min lillebror och det verkar som att han blivit jättepopulär ända sedan vi kom hit. Han håller på med fotbollen jättemycket och han är grymt duktig. Efter det så var man också kändis liksom. Om man var ute på "stan" eller vad man nu säger så hörde man småtjejerna viska; "Där är Loves syrra". Det kändes liksom lite skumt, haha. Jag håller på väldigt mycket med musik och efter att jag gjort några små framträdanden så har folk velat att jag ska sjunga på festivaler och dop och det är riktigt kul faktiskt för jag har alltid velat bli artist och det är min högsta dröm liksom.

Mer om sången, fotbollen och basketen kommer komma i andra inlägg eftersom att jag annars inte har någon som helst aning om vad jag skriva här annars. Plus att jag redan har skrivit ganska mycket nu! Jag hoppas ni tycker det är kul att jag skriver här! Vi ses! / Alicia

fredag 6 september 2013

SunneTåget - en sagolik succé!

På vårt annonserings/planeringsmöte i december förra året diskuterade vi företagare hur vi skulle kunna locka hit nya shoppingsugna kunder. Vi ville hitta på något nytt, bollade idéer och många bra förslag kom fram; kvällsöppet, långlördag, locka hit bussturer och shoppingtåg. Eftersom julhandeln var igång och alla hade fullt upp, så la vi det hela på is. 

När vi träffades i januari, så hade Katrine på Fryksdalsbygden kollat upp tågtabellen. Den visade att det var hopplöst att åka Karlstad-Sunne på en lördag. Alla tyckte då: Om inte kunderna tar sig hit själva, så får vi väl hämta dem. Varför inte hyra tåg eller buss? Ingen på mötet ville åta sig uppgiften, alla tittade på mig och sa - Du är ju bra på att arrangera, så du kan väl fixa detta?!

Om jag vetat hur stort projektet skulle bli, hade jag nog inte haft modet, och tänkt efter både en och två gånger. Lovade att ta tag i det här och kolla upp om det ens är möjligt, genomförbart och priser. Kontaktade Tågkompaniet - de tyckte att det var en kanonidé och vi fick klartecken. 

Gjorde en kalkyl och ett förslag på hur vi skulle göra. Bjöd in några tänkbara "stora sponsorer", det vill säga företagare, banker, kommunen, med flera. Presenterade vår ide' "Sunnetåget", alla satt som stenansikten och sa inget, när jag pratade. Jag kände tvivel och trodde inte att de skulle "nappa". När jag var klar kom en applåd och alla var rörande överens om att det här var något att satsa på. - Nu kör vi! Vi är med och stöttar! Fyra av sponsorerna köpte ett "eget" tåg direkt, så nu kunde vi dra igång. 


Dagen efter, torsdag 17 januari åkte jag och mamma på inköpsmässa. Då ringde Karina på Fryksdalsbygden och sa att hon hört ryktas om att något stort var på gång. Hon ville skriva en artikel i morgondagens tidning. Jag bekräftade att Sunnetåget var planerat, men att inga detaljer var klara.

På fredagsmorgonen när jag stod på hotellet och sminkade mig, ringde telefonen- det var SVT som ville komma och göra ett tv-reportage med projektledaren för Sunnetåget. Det visste jag ju inte ens om att jag var! Fick panik, hade ju inte så mycket och komma med. Gjorde upp att de skulle återkomma under dagen. 

Vid frukosten ringer telefonen igen - SR Värmland ville göra en direktsänd telefonintervju och veta allt om storsatsningen. Gjorde intervjun, åt upp frukosten, gick till mässan och var som i en "bubbla". SVT hörde av sig och ville komma till Sunne och göra ett reportage på måndag. Nu var bollen i rullning, inte direkt läge och dra sig ur. 

Vi bestämde att premiärtåget skulle gå 2 mars och vår förhoppning var att ha ett gratiståg i månaden hela året ut. Nu följde en hektisk månad med raggning av sponsorer, planering, möten, intervjuer och reportage. Problem som vi inte tänkt på dök ständigt upp, som jag fick ta tag i och försöka lösa. Till exempel hemsida, bokningssida, Facebook, kupongblad, biljetter, goodiebags, med mera, listan kan göras lång. 

Tack vare mina tidigare projekt, är jag känd med många på kommunen och företagare, så att hjälpen fanns nära till hands. Ja, det var en galen tid!! Telefonen ringde dygnet runt, jag till och med drömde om tåg. Hade inte klarar det utan stödet från min goa mamma, min familj, vänner och arbetskamrater. Alla var nyfikna, ALLA pratade om Sunnetåget och frågorna var många. 

Direkt som vi öppnade bokningssidan, var första tåget fullt, det vill säga 100 personer. Vi bestämde att hyra ett tåg till, som också genast blev fullt. Det var med blandade känslor jag åkte till Karlstad den 2 mars, trött, glad, rädd, nervös, speedad, förhoppningsfull...

Premiären blev en succé, resenärerna var såå nöjda! Det kunde inte ha gått bättre! När jag kom hem på kvällen var jag helt slut, tömd på all energi. Veckan därpå var det bara att ta nya tag och ordna allt inför nästa tåg. Kände att det var småsaker som måste justeras och fixas. 

Så har det fortsatt sedan dess, varje månad är en utmaning med nya tågvärdar och teman. Får hela tiden vara kreativ, lösa problem och komma med nya idéer. 

Nu har vi fyra tåg kvar att köra detta år. Eftersom alla är så positiva och tågen överfulla varje gång, så tuffar nog tåget på även nästa år. Sunnetåget har satt Sunne på kartan på riktigt! Ännu en gång har vi visat vår samarbetsvilja, handlingskraft och att vi tillsammans gör det omöjliga möjligt! 
Vill passa på och tacka alla er som hjälpt till på något sätt.
En extra kram till Kristina Lundberg och Kathrin Ramström på Sunne Kommun för ert tålamod och all ovärderlig hjälp.
Ser med spänning fram emot framtiden, för vem vet vad som väntar?!

Vill med dessa ord tacka för mig som bloggare.
Hoppas att ni alla får en fin och mysig höst!
Kramar från Linda

tisdag 3 september 2013

Tillsammans går allt!

Som ni tidigare kunnat läsa, har jag varit engagerad i många olika projekt som centrumföreningen SKUTT ordnat i Sunne, tänkte berätta lite om dom.

Catwalk, med lekpark som mål

Det började med att några butiker ville arrangera ett gratisjippo med modevisning. Vi hade möten där vi tillsamans satt och "spånade" på upplägget, många bra ideer kom fram, vi enades om att det skulle bli en mysig familjedag för alla.
Det skulle vara olika aktiviteter i centrum, där allt eventuellt överskott skulle gå till något många önskat, en lekpark.

För att detta skulle kunna genomföras, krävdes sponsring av olika slag. En av mina uppgifter var att "ragga" sponsorer. Alla företag, stora som små och banker som jag kontaktade var positiva och ville vara med och bidra. De tyckte att det var kul att "något händer" och att det hade ett bra syfte.
Efter mååånga telefonsamtal och möten, hade vi pengar som skulle täcka alla utgifter och mer därtill och ett hundratal fina vinster.
Nu återstod bara planering och mycket jobb för att få ihop alla trådar.

Den 12 maj var det dags, i centrum erbjöds det tipspromenad, ponnyridning, fiskdamm, lotterier och man fick provsmaka och rösta på Sunnebakelsen.
Senare på eftermiddagen fortsatte jippot på Mejeriängen med modevisning, vinnaren av Sunnebakelsetävlingen prisades och killarna på PEAB bjöd på en dansuppvisning man aldrig glömmer.
Efter showen avslutades kvällen med mat, mingel och Eurovision Song Contest på storbildstv. Det blev som vi hoppades, en succé, drygt 1000 besökare i alla åldrar och vi hade till och med tur med vädret.

Eftersom Catwalk blev så populärt, bestämde vi oss för att göra om det 2008. Jag utsågs till projektledare och höll i allt. Vi valde att ha samma upplägg på dagen i centrum, men ville förnya oss och flyttade kvällsunderhållningen till Kolsnäs. Där var vi inte lika väderberoende, kunde erbjuda förköp, sittplatser, matbuff'e, bar och dans till Starboys.
Lyckades få ännu fler sponsorer, drygt 100 företag ställde upp på olika vis. Ett fantastiskt samarbete!
Kände att jag ville hedra de personer som på olika sätt jobbar ide'ellt i och för Sunne, instiftade priset "Årts eldsjäl". Sunneborna fick lämna förslag på kandidater och en jury utsåg vinnaren. Vi gjorde det hela proffsigare och utökade med en spektakulär hår/dansshow och Björn Starrin var konferencier. Återigen succé, nästan 1500 besökare och ännu mer pengar gick till lekparksinsamlingen.

Efter ett så vinnande koncept, var det en självklarhet och köra på med Catwalk 2009. Jag fortsatte som projektledare och alla var så nöjda med tidigare års genomförande, att vi bara gjorde några små finjusteringar av programmet. Men allt kunde ha blivit inställt, jag var nämligen gravid och mitt under en intervju inför ett tidningsreportage, gick fostervattnet i v 27, det blev ambulanstransport och några kritiska veckor på sjukhus i ovisshet.
När faran var över fortsatte jag förberedelserna med Catwalken. Den 31 maj var det dags, Hasse Andersson och jag var konfrecierer och Torsbybandet Kapten Grus underhöll. Jag var mer nervös och orolig än jag brukar vara, det var ju bara 3 v kvar till förlossning. Återigen kanonväder, lika många besökare igen och lekparkskontot växte.

Efter tre år med Catwalken kände jag att jag att jag hade gjort mitt, hade varken tid eller ork som nybliven mamma till en liten tjej. Tyckte att någon annan kunde ta över men tyvärr fanns det ingen som ville. Därför har Catwalken haft en lång paus, men vem vet, kanske den kommer igen?!

Trots att vi samlat ihop massor med pengar genom åren, räckte de inte till en lekpark. Vi kände att nåt måste göras, Centrumföreningen SKUTT som stod för insamlingen uppmanade banker och Sunne Kommun att lägga till det som fattades. Fryksdalens Sparbank skänkte lika stor summa som SKUTT samlat ihop, dvs 100.000kr. Kommunen skänkte det dubbla och nu kunde äntligen det första spadtaget tas. Lekparken är ett bevis på vad man kan göra om man samarbetar. Jag var sååå glad och stolt vid invigningen!
Det märktes att den var efterlängtad, barn i alla åldrar leker och har kul, så även min dotter:-)
/Linda