onsdag 30 oktober 2013

Tre saker jag gillar med Rinkeby

Tänk dig att alla invånare i hela Sunne kommun plus ett par tusen till skulle bo på Leran. Det är ungefär hur många som bor på ungefär den ytan i miljonprogramsförorten Rinkeby. En av dem är jag.
 
Jag flyttade till Rinkeby hösten 2005 efter att ha fått ett förstahandskontrakt på en stor billig fin hyresfyra med balkong i söder, alldeles nära centrum med affärer, tunnelbana och bussar. Det som jag trodde skulle bli bara ett par-tre år har blivit åtta år. Jag har tittat på lägenheter i andra delar av staden, men jag bor fortfarande kvar i Rinkeby. Mycket är det tack vare själva lägenheten men också tack vare området i sig. 
 
Det finns särskilt tre saker som jag gillar med Rinkeby. För det första: utomhuskulturen. Föreställ dig att du är med dina kollegor på ett seminarium med en fängslande föreläsare. Ni har just lyssnat till en tankeväckande första timme av två och har nu en kaffepaus. Runtomkring i den ganska stora salen står människor i små grupper och samtalar. Det finns mycket att prata om. Det hörs skratt och stämningen är avslappnad. 
 
Förflytta nu den här scenen ut på ett torg. Torget är rektangulärt och mitt på torget finns på rad ett grönsaksstånd, en fontän och ytterligare ett grönsaksstånd. Det finns bänkar runtom och de omringande byggnaderna har utskjutande tak som man kan ta skydd under vid regn. Det här är Rinkeby torg. På torget finns alltid folk. Folk som umgås. Det är som ett stort offentligt vardagsrum, och det är en av de saker jag gillar allra bäst med Rinkeby. 
 
För det andra: hela världen bor i Rinkeby. På väg till tunnelbanan kan jag höra språk från när och fjärran. Somaliska, spanska, kurdiska, mongoliska, arabiska, ryska. Andra kanske tycker att det är jobbigt att knappt förstå vad ett enda samtal runtomkring en handlar om. Jag tycker om det. Det sätter saker i perspektiv. 
 
Det finns en hel jord full av människor, språk och kulturer. Och även om jag inte förstår vad alla säger så är det så tydligt att vi människor inte är speciellt olika ändå. Vi har drömmar om att få leva ett bra liv tillsammans med människor vi tycker om.
 
För det tredje: Rinkeby hjälper mig hålla fötterna på jorden. I Rinkeby finns nästan bara hyresrätter och förutom ett tjugotal bostadsrättsradhus så består bebyggelsen av flerfamiljshus med lägenheter. Här äger i stort sett ingen sin bostad. De allra flesta har nog inte råd att göra det med det prisläge som råder i Stockholm.
 
Rinkeby blir på så sätt en skön kontrast mot en hysterisk bostadsmarknad. Medan bostadspriser och bostadskostnader skenar i hela länet så går livet sin gilla gång i Rinkeby. Det här är ett av sätten Rinkeby hjälper mig att hålla fötterna på jorden. Jag behöver inte rusa iväg i den där bostadskarusellen. Jag kan stanna upp och inse vad bra jag redan har det.
 
Ja, jag kan stanna upp och känna mig tacksam och glad för allt jag har istället för att fokusera på allt jag inte har. Det är en nyttig övning.
 
/Jenny

 

fredag 25 oktober 2013

Den stora kulturkrocken

Inför resan och året i Japan förberedde jag mig noggrant. Jag läste böcker om Japan och började försöka lära mig japanska. Framförallt läste jag på om och förberedde mig på den stora kulturkrocken som jag med största säkerhet skulle få uppleva efter några månader i landet. 

Men månaderna gick och den stora kulturkrocken uteblev. Visst fanns det tillfällen då jag var riktigt frustrerad. Som när jag upptäckte att mina elever använde ”tatemae” mot mig för att förklara sin frånvaro. Tatemae är en slags sanning i Japan som  man använder för att inte någon annan ska tappa ansiktet. För att jag inte skulle tappa ansiktet att jag inte var tillräckligt viktig för dem kunde mina elever till exempel förklara en frånvaro med att de skulle på en släktings begravning när de egentligen skulle göra något annat som krockade med lektionen. 

Det mest omskakande var när jag upptäckte att någon som jag räknade som en vän hade använt denna andra typ av "sanning" mot mig. I Sverige kallar vi det inte för en slags sanning. Vi kallar det för en slags lögn - vit lögn. Jag förstod att för mig, och förmodligen för många svenskar med mig, så är ärlighet ett mycket viktigt mått på hur nära vänner man är, och i Sverige blir det väldigt dålig stämning om en vän avslöjas med en vit lögn.

Men värre än så blev inte kulturkrocken för mig i mötet med den japanska kulturen. Efter elva månader på andra sidan jordklotet var det dags att återvända till Sverige. Jag mellanlandade en månad hos föräldrarna i Sunne, sedan flyttade jag till Stockholm och påbörjade mina studier på KTH.

Så en dag var den bara över mig. Först förstod jag inte vad som hände. Trots allt jag läst kände jag inte igen den när jag väl var mitt i den. Kulturkrocken. En massa saker som bara tokirriterade mig, och gjorde mig mer och mer frustrerad. Inget var som jag var van och alla möjliga föreställningar hade ställts på ända. Igen. Men den här gången var jag inte beredd på det. Jag hade inte förberett mig på kulturkrocken som skulle komma av att flytta från Japan tillbaka till Sverige. 

Vi hade förändrats på varsitt håll mitt hemland och jag. Under ett års tid hade vi färdats längs olika vägar. Jag hade fått nya perspektiv på mitt land och min kultur. Perspektiv som mitt land inte fått på sig självt. Och landet i sin tur hade genomgått ett års opinionsbildning och händelser som jag inte deltagit i. Jag missade till exempel Göteborgskravallerna. Bevakningen i japansk media var minimal. Jag förstod att något hade hänt men förstår fortfarande inte vad begreppet betyder för någon som fick den svenska mediebevakningen.
 
Utöver dessa makroperspektiv var det var förstås också det att jag flyttade till Stockholm. Mitt Sverige förändrades från en 4000 personer stor tätort i hjärtat av Värmland till en miljonstad utbredd över öar och bräckt vatten. 
 
Efter en tid av frustration var den dock över. Kulturkrocken lade sig och jag kunde ta emot det nya och annorlunda med en öppen attityd. Jag började uppskatta och förstå staden mer och mer.
 
Bara en sådan sak som att alla mina föreställningar om hur någon som pratar stockholmska är och beter sig fick ge vika fullständigt för de underbart fina, mjuka, omtänksamma, eftertänksamma stockholmare som jag lärde känna.
 
Nu är Stockholm min hemstad. Här trivs jag och har mitt liv. Med tacksamhet bär jag erfarenheter av att ha bott både i ett litet samhälle och i ett annat land innan jag hamnade i storstaden. Kanske är det på grund av min resväg hit som jag valt att bosätta mig i Världen By - Rinkeby
 
Mer om det nästa vecka. Trevlig helg!

/Jenny

onsdag 23 oktober 2013

Vad har du i bagaget?

Jag önskar att jag kunde sammanfatta det enskilt mest betydelsefulla året i mitt liv på ett sätt som åtminstone i någon mån gjorde rättvisa åt det. Men det går naturligtvis inte.
 
I september 2000 flög jag med ett flygplan så länge som jag aldrig flugit och landade i ett land längre bort än jag någonsin landat. Det var blott förmiddag när jag för första gången satte mina fötter på marken i Soluppgångens Land – Japan. Ett land som genast gav sig till känna som ett varmt och fuktigt land.
 
Det skulle inte ta många veckor för mig att inse att mitt bagage till detta land inte bara bestod av en enorm röd resväska i hårdplast med kläder och saker för att vara bortrest ett år och en gitarr hängandes över en axel som fick immigrationstjänstemannen på Narita flygplats att felaktigt stämpla mitt 2-åriga visum att kunna jobba som lärare med ”Entertainer 1 år”.
 
Nej, mitt bagage var så mycket mer än så. Ett bagage jag inte visste att jag hade. Ett bagage av uppfattningar om hur saker är och ska vara som aldrig tidigare gett sig till känna för att de aldrig utmanats i mötet med en annan verklighet.
 
Jag bar på uppfattningen att Sverige var världens bästa land. Alltså, jag trodde inte att det var perfekt i Sverige. Men jag trodde att vi gjorde allt så bra som det gick med de förutsättningar vi hade, och att alla väl fungerande samhällen i världen nog fungerade på ett mycket liknande sätt, eftersom det var det närapå så bra som det gick att få till det.
 
Men här landar jag i ett land där allt görs annorlunda och i en kulturell kontext som är helt väsensskild från den jag vuxit upp i. Alltifrån politiska partier, till skatter och sociala trygghetssystem bygger på helt andra principer. Och allt är välordnat och prydligt. Det finns gott om mat, jobb, pengar, hus, bilar, saker och högteknologi. Det fungerar hur bra som helst. Helt annorlunda.
 
Äntligen fick jag lära känna min egen kultur och mitt hemland i ljuset av en annan kultur i ett främmande land. Med tacksamhet fick jag uppleva hur det var att vara den som inget förstod av samtalen som fördes runt mig, som missade kulturella koder, som barnen tisslade och tasslade om och kallade för ”utanförmänniska”, och som folk accepterade betedde sig konstigt och felaktigt, för man var ju inte en av dem.
 
Ja, med tacksamhet upplevde jag allt detta och grävde mig igenom stora högar av osynligt bagage av idéer, tankar och uppfattningar som jag burit med mig helt friktionsfritt från mitt hemland till detta land på andra sidan jorden. Detta soluppgångens land som lät sin sol lysa in i mitt inre och hjälpte mig att se mig själv för den jag verkligen var. I detta möte med mig själv blev det också uppenbart att jag aldrig mer skulle vara densamma.
 
I detta möte med ett annat land blev det också uppenbart att det Sverige jag skulle återvända till aldrig mer skulle vara det land som jag lämnat 11 månader tidigare.
 
Fortsättning följer...

/Jenny

 

måndag 21 oktober 2013

En buss kom lastad...

Den 21:a juli 1984 rullade det upp en lånad folkabuss med ett flyttlass på uppfarten vid ett brunt garage på Hagvägen 9 på Brobyäng. I bussen satt pappa Dan-Olof, mamma Ann-Britt och döttrarna Jenny och Anna. Familjen Melander hade flyttat till Sunne.
 
Det var bara några veckor efter min fyraårsdag när jag fick ta adjö av mina kompisar i radhusen runtom vårt på Gösvägen på Hammarö och sätta mig i den där bussen. Min lillasyster Anna var knappa 11 månader.
 
Pappa hade redan jobbat något år som musiklärare på Musikskolan, numera Kulturskolan, i Sunne och mamma var lovad jobb som lärare. I Sunne bodde redan min mormor och morfar, och i Gettjärn bodde min morbror med familj.
 
Det var min morbrors folkabuss vi lånat. Och det var i Gettjärn med min moster som dagmamma som jag och min syster spenderade dagarna under den första tiden när mamma jobbade som springvikarie på Gettjärns skola på andra sidan vägen.
 
I Sunne växte jag så upp och gick i förskola på Bengster, låg- och mellanstadiet på Åmbergsskolan, och högstadiet på Fryxellska. Gymnasiet läste jag på Stjerneskolan i Torsby, naturvetenskapligt program. Allt detta medan jag under årens lopp tog lektioner i cello, kontrabas, trombon och gitarr, spelade i Sunne Musiksällskap, Orange Blues och det egna rockbandet Violet.
 
Skola och musik. Plugga och spela. En period repade vi två gånger i veckan med Violet på fritidsgården Bubblan, och hade ungefär en spelning i månaden. Jag hade med mig låtidéer till repen och tillsammans gjorde vi musik av det. En fantastisk tid.
 
I min andra sfär, skolan, upptäckte jag under gymnasietiden datorer och framför allt programmering. Detta intresse skulle leda mig in på min nuvarande yrkesbana som mjukvaruingenjör. Efter att ha jobbat som engelsklärare i Japan ett år flyttade jag till Stockholm 2001 och började på civilingenjörsprogrammet i datateknik på KTH.
 
Efter examen 2007 jobbade jag fem år med medicinska system. Först pacemakers och implanterbara defibrillatorer och sedan med en narkosapparat. Nu jobbar jag sedan ett knappt år på ett företag som heter Tobii Technology med en speciell och spännande teknik som kan komma att ändra hur vi alla arbetar med datorer.
 
Med infrarött ljus och en kamera kan man räkna ut var någon tittar på en datorskärm. Istället för att flytta muspekaren över en viss knapp och sedan klicka, behöver du med den här tekniken bara titta på knappen och klicka. Eftersom systemet vet var du tittar kan det också scrolla en text eller en webbsida automatiskt när du kommit längst ner på skärmen. Jag är med och skriver mjukvaran som gör detta och mera möjligt.
 
Jag har totalt bott 15 år av mitt liv i Sunne, fyra år på Hammarö, ett år i Torsby, ett år i Japan och 12 år i Stockholm. Jag tänkte under dessa två veckor som gästbloggare på Sunnebloggen dela några tankar om dessa inre och yttre förflyttningar.
 
Om att flytta från det lilla samhället i Värmland till ett högteknologiskt land på andra sidan jordklotet för att sedan återvända till ett annat Sverige i storstaden och om hur det är att bo i en miljonprogramsförort och jobba bland mångmiljonvillorna i Danderyd.
 
På återseende,
Jenny

fredag 18 oktober 2013

Älgpass och fåglar

Ända sedan jag började stå på älgpass för många år sedan har jag, förutom att lyssna efter ljud från älgar och skällande jakthundar, även tittat efter fåglar som hållit till vid eller flugit förbi passen. För en gammal fågelskådare har det varit ett bra sätt att hålla sig vaken och alert, när ingenting annat händer i skogen.
Förr i tiden när jag jagade i Rattsjöskogen, Vitsand, kunde jag ibland få ihop ett tjugotal arter på ett enda pass. Numera hör jag sämre och missar en hel läten från småfåglar. Det är hög tid att börja använda hörapparat!

Fyra dagar och åtta olika pass har klarats av denna veckan. I disigt gråväder inleddes dagens jakt. Mitt pass låg i hällmarkstallskog med stora fläckar av renlavar och fönsterlav på marken.
Det var de svarta fåglarnas morgon. Först hördes en korp, sedan en flygande spillkråka. Plötsligt brakar det till av kraftiga vingslag och strax därpå kommer en tjädertupp flygande lågt över talltopparna. Sedan är det tyst länge. En hund hörs skälla långt söderut. Ingen älg visar sig där jag står.

På nästa pass under eftermiddagen börjar det regna. En korp hörs – det är den enda arten jag antecknat vid alla passen. Långt borta i öster skäller en hund ståndskall. Jag står och kurar ute på ett mindre hygge.
Så slutar det nästan helt att regna och en flock på sju-åtta talltitor kommer flygande lågt nära passet. Talltitan är en av mina favoriter bland småfåglarna. Denna höst har det varit en mindre invasion av talltitor vid Hammarö fågelstation och över 300 individer har ringmärkts. Troligen är det norrlänningar som dragit söderut.

På onsdag morgon stod jag på ett pass med god utsikt åt olika håll. I en skogskant var det en hackspett som fick vårkänslor och trummade rätt energiskt då och då. Först trodde jag det var en spillkråka, men trumningarna var kortare. Jag började tro att det var en tretåig hackspett, en ganska ovanlig fågel. Jag kunde inte lämna passet, så spetten blev obestämd.
En flock flyttande rödvingetrastar flög förbi. Dessförinnan hade en flock korsnäbbar farit omkring i några talltoppar och letat frön i kottarna. Ingen älg visade sig. På eftermiddagens pass var det fågeltomt sånär som på en korp. Litet snöflingor i luften var första vintervarningen.
Ett hundskall ganska nära får mig att greppa geväret. En älgko skymtar hastigt på långt håll och försvinner bakom unggranar. Strax efteråt smäller det hos passgrannen längre norrut och ytterligare en älg har fallit.

På fyra dagar har elva stora älgar och en kalv skjutits. Inte en enda tvåkalvsko har setts, fast flera personer före jaktveckan har sett ett sådant ekpage i västra delen närmare Lysvik. I de nordöstra delarna av viltvårdsområdet har inga kalvar alls visat sig.
Det finns ett tydligt samband mellan kalvbristen och förekomsten av vargar i trakten.
Björn Ehrenroth

onsdag 16 oktober 2013

Betraktelser på älgpass

Gråväder och vindstilla, några plusgrader, när älgjägarna uppsöker sina pass runt berget första älgjaktsdagen. Mitt pass ligger längs Råbäcksvägen, med tät yngre granskog på båda sidorna. De enda skjutriktningarna är längs vägen.
 
Bakom mig porlar Råbäcken, på marken bredvid mig växer det rikligt med björkpyrola. En svartmes flyger över vägen och något senare hörs det vassa locklätet från en kungsfågel bakom ryggen på mig. Annars är det korpar som hörs mest när de flyger över området.

Hundarna släpps klockan åtta och det dröjer inte länge förrän de får tag på älgar. Efter drygt en halvtimme skjuts en tjur. En kvart senare står det plötsligt en ko på vägen 80-90 meter söder om mig. När hon rör sig mot östra skogskanten följer en kalv med bakom henne. Jag höjer inte ens på geväret – ko med en kalv är fredade under veckan.
 
Sedan är det tyst och lugnt under drygt en timme. Strax efter klockan tio hörs två smällar och sedan meddelas det på jaktradion att en pinntjur fallit. Tystnad följer och litet senare avbryter jaktledaren förmiddagens drev.

Under eftermiddagen står jag på pass intill Sätergårdsvägen där den går fram genom en tallmyr. Förr i tiden var det torvtäkt på myren, vilket många mosshus vittnar om, en del fortfarande upprätt stående, andra förfallna. Den upptagna torven torkades i dessa hus. Kring passet växer det odon, ljung, rosling, tuvull, renlav, fönsterlav och olika mossor. Två älgflugor som attackerar mig avlivades snabbt.

Om korparna dominerade ljudbilden på förmiddagen var det nu mest kråkor som hördes. Nu hörde jag även hundskall i olika riktningar, men ingen älg närmade sig mitt pass. Halv tre skjuts en kalv och en timme senare faller en ko. Strax före klockan fyra avbryts jakten.
 
Fyra älgar första dagen är ett bra resultat.

 
/Björn Ehrenroth

måndag 14 oktober 2013

Blåmesarnas dal

Blåmesen är en frejdig fågel som många människor känner till, kanske främst som matgäst vid vinterns fågelbord. Där uppträder den ibland som en riktig tuffing och föser undan den större talgoxen.

I mars 2005 började jag ringmärka fåglar vid bostaden i Ransbysätter. Fångsten skedde oftast med ett slöjnät mellan fågelstugan med solrosfrön och en syrenbuske med uthängda talgbollar och ett jordnötsrör.
Totalt närmar jag mig nu 10 000 märkta fåglar om fångst vid Björka älv inkluderas. Drygt 1 650 (17%) av dessa fåglar utgörs av blåmesar, som därmed toppar listan. Varför i hela friden är det så många blåmesar i Gröna dalen?

Mitt i vintern fångar jag inte särskilt många omärkta blåmesar. I mars och början av april kommer det däremot många flyttande individer, som stannar till en kort stund och sedan drar vidare. I november dyker det återigen upp flockar som är på vandring åt något håll. Bland blåmesarna finns det således både flyttfåglar och stannfåglar som inte lämnar dalen.
Av alla märkta blåmesar har jag återfångat drygt 40% en, två eller flera gånger. Fem av stamkunderna, samtliga hannar, har kontrollerats under flera år. Den äldsta var nästan 7 år vid senaste avläsningen, de andra omkring 5 år. På andra håll i Europa finns det exempel på blåmesar som blivit 10-12 år gamla. Åldersrekordet bland mina märkta fåglar har en talltita, som var minst 8 år och 9 månader vid senaste kontrollen.

Det verkar vara svårt för blåmesarna att komma ihåg var det hänger ett fångstnät. Många fastnar flera gånger. Rekordet har den blåmes som fastnat 15 gånger under en fyraårsperiod – lika ettrig varje gång jag plockade ut den.
Bland de mer rörliga blåmesarna kan nämnas en som flög till Trysil i Norge. En fågel från Hammarö fågelstation, märkt på hösten, fångades på våren följande år vid bostaden. I början av april i år märktes en blåmes i Hagfors. Den trivdes tydligen inte där, eftersom den dök upp i Ransbysätter fyra veckor senare. Ännu mera bråttom hade den blåmes som märktes i Södra Skoga i början av april och avlästes fyra dagar senare vid bostaden. Det blir spännande att se i fortsättningen vad som händer med alla blåmesar som bor i Gröna dalen eller bara är här på tillfälligt besök.

Björn Ehrenroth

fredag 11 oktober 2013

Fjärilar i Ransbysätter, och en sällsynt nattslända

Häromdagen flög ett gammafly ivrigt om kring bland höstastrarna och sög näring ur blommorna. Namnet har fjärilen fått på grund av ett metallblänkande gammatecken på vardera framvingen. Alltefter som hösten framskrider flyger färre fjärilar och till slut är det bara några arter mätare som håller ut. Men de kan flyga långt fram i november om vädret är milt.

     I skymningen den 24 juli anlände ett 20-tal personer till bostaden för att beskåda nattens fjärilsshow. Det var dags för årets ”feffelnatt” i byn. Vid en uthusvägg hängde ett vitt lakan och på backen fanns också en vit duk. Allt detta upplystes av en stark lampa. Från Karlstad kom Sven Larsson med expertkunskaper, kamera med makroobjektiv och en annan stark lampa plus lakan riggade som en strut. Det var en varm och lugn natt och stora och små fjärilar flög in  mot ljuskällorna i ständigt ökande antal.

     Den som inte visste vad som pågick, kunde kanske tro att det var ett hemligt sektmöte, med människor som knäböjde nära lamporna. Det fanns mycket att titta på, från större arter som poppelsvärmare, dagfjärilsmätare, spinnaren barrskogsnunna och platinafläckat metallfly till småfjärilar inom grupperna malfjärilar, vecklare och mott. Allting fotograferades av Sven som senare skickad en lista på nästan hundra olika arter. En fantastisk natt med ett myller av fjärilar, som inte lämnade någon deltagare oberörd.

     Brun gräsfjäril, utnämnd till Värmlands landskapsinsekt, är vanlig under försommaren i dalen liksom pantermätaren, en annan värmländsk specialitet. Violettkantad guldvinge, sotnätfjäril, svävfluglik dagsvärmare och humlerotfjäril hör till de ovanliga arterna. En sydlig fjäril som fanns vid tomten tidigare var eldsnabbvingen. Efter två ovanligt hårda vintrar var arten borta. På eftersommaren flyger den stora, vackra och rätt orädda silverstreckade pärlemorfjärilen ganska talrikt i Gröna dalen.

     Den 5 juni 2009 sågade jag ved nära den träkur intill Björka älv där jag ibland ringmärker fåglar. Plötsligt kommer det en stor insekt krypande på den björkslana jag sågar i. Det var en nattslända med stora svarta fläckar på vingarna. En sådan insekt hade jag aldrig sett förut. Efter fotografering och konsultationer blev sländan bestämd till storfläckig kungsnattslända, en sällsynt art i Sverige och aldrig tidigare funnen i Sunne kommun. Döm om min förvåning när det exakt på dagen fyra år senare sitter en individ av samma art och väntar på mig på kanten av ringmärkningsbordet!

Björn Ehrenroth

onsdag 9 oktober 2013

Oktoberfåglar vid sjön Björken

Efter två veckor med frost varje morgon besökte jag Björken en dag i början av oktober. Jag hann knappt kliva ur bilen när en ormvråk kom flygande lågt över ett stort gäng idisslande kor. Vråken parkerade i en björktopp för att spana efter bytesdjur. Framme vid fågeltornet upptäckte jag snart två gamla havsörnar sittande på gyttjebankar nära utloppet. Den ena örnen åt på en fisk, troligen en gädda, medan den andra tittade på. Efter en stund makade sig den andra fågeln närmare och övertog ätandet. Runt omkring det gamla strävsamma örnparet klev ett gäng förhoppningsfulla kråkor omkring. De letade sedan efter rester när örnarna flugit iväg.

     Torkan under sommaren och hösten har orsakat att vattenståndet i Björken är extremt lågt, med påföljden att många större och mindre gyttjebankar hamnat ovanför vattenytan. I det grunda vattnet stod nu fem hägrar staty i väntan på att hugga en fisk. Mitt ute på sjön fiskade en flock storskrakar framgångsrikt – den ena efter den andra kom upp med en mindre fisk i näbben. Andra änder som visade sig var gräsänder (12), krickor (minst 10), bläsänder (23) och ett par knipor. Endast tre vadare kunde upptäckas – en tofsvipa, en brushane och en kärrsnäppa.

     En sångsvanfamilj med fyra grå ungfåglar  kom simmande söderifrån. Den kaxige hannen gjorde utfall mot en flock rastande svanar, för att demonstrera vem som var herre på täppan. Den enda gåsen vid sjön var en förbiflygande kanadagås.

     Fem dagar senare är scenen något förändrad. Omkring 230 grågäss rastar norr om tornet. En av fåglarna har nästan helt vit fjäderdräkt, men storleken och näbben säger att det är en grågås. Inga hägrar syns till, däremot tre tranor. Minst 60 krickor letar efter mat på grunt vatten eller vilar på gyttjebankar. Flocken med bläsänder finns kvar sedan förra besöket. En flock på 15 tofsvipor rastar vid utloppet och fyra kärrsnäppor letar föda i strandlinjen.

     Björken är en av Värmlands absolut bästa fågellokaler. Tidigare i år besökte exklusiva arter som amerikansk bläsand, sibirisk tundrapipare och prärielöpare sjön, upptäckta av sunneornitologen Morgan Johansson, sjöns fågelväktare nummer ett.

     En fundering dyker upp – vad händer om det i vinter blir ett tjockt istäcke på sjön samtidigt som vattennivån är ovanligt låg? Kan det bli syrebrist och omfattande fiskdöd?

Björn Ehrenroth

måndag 7 oktober 2013

Björn Ehrenroth utlovar bloggar om natur


Jag måste erkänna direkt, att jag inte är någon tvättäkta värmlänning, även om en del personer påstår att jag pratar kallstamål. Född i Härnösand och snabbt förflyttad till Stockholm hamnade jag efter två år i Kristinehamn och senare i Karlstad, där jag bodde hela skoltiden. Av den anledningen betraktar jag mig som naturaliserad värmlänning. Mina kontakter med Sunne började tidigt, eftersom föräldrarna köpte en sommarstuga vid Frykens östra strand i Vitteby. Där tillbringade jag åtta somrar, vilket säkert bidrog till mitt stigande naturintresse. De följande fem somrarna arbetade jag som skogspraktikant på olika platser i Värmland. För den första praktikantlönen köpte jag en kikare och en småbildskamera – livet ute i naturen kombinerades nu med ett snabbt uppblommande fotointrese.

     Efter militärtjänstgöring på hästryggen som beriden jägare vid K4 i Umeå i början av 1960-talet hamnade jag så småningom i Uppsala. Istället för skoglig utbildning började jag läsa biologiska och naturgeografiska ämnen. Efter grundexamen gjorde jag ett uppehåll i studierna för en nästan årslång resa till Grönland, västra Nordamerika och Sydamerika. Med denna resa fick jag utlopp för en länge uppdämd resfeber. Åter i Uppsala fortsatte jag med högre studier på Zoologiska institutionen fram till disputation våren 1979 på en avhandling om flyttfåglar.

     Ett projektarbete vid länsstyrelsen i Värmland förde mig bland annat till Björka älv och Ransbysätter. Då anade jag inte att jag långt senare, våren 2003, skulle bosätta mig i Gröna dalen. Hösten 1979 började jag arbeta som biolog på dåvarande skogsvårdsstyrelsen (nu skogsstyrelsen) i Värmland och där stannade jag i 20 år. Under 1990-talet gick mycket tid åt till att leta efter och dokumentera skyddsvärda skogsbestånd, så kallade nyckelbiotoper.

     På fritiden har jag ägnat mycket tid åt ringmärkning av fåglar med ringar från Naturhistoriska riksmuseét. Under drygt 50 år som ringmärkare har jag märkt en bra bit över 100 000 fåglar, främst vid Hammarö fågelstation söder om Karlstad. I Ransbysätter har jag under nästan nio års tid märkt närmare 10 000 fåglar. Fotografering av djur, växter och svampar har också ägnats mycket tid. Många foton har använts för att illustrera olika böcker. Jan Schützer och jag gav ut boken ”Värmländsk Natur – en reseguide. Sedan följde ”Hammarö sydspets – udde i Vänern”, ”Den blommande finnskogen” och nu senast ”Nio hektar skog” som beskriver biologiska värden på de små skogsskiften jag äger tillsammans med Lena. På fotosidan kan nämnas att jag är medlem i svenska Naturfotograferna/N.

     Mina bloggar kommer att handla om natur, med viss slagsida mot fåglar. Igår kväll blev jag påmind om att även vissa fjärilar flyger sent på hösten. En svartbrun fjäril med lurvig kropp – en poppelspinnare – hade parkerat bredvid utelampan.

Björn Ehrenroth