Så länge jag har mål drivs jag framåt

Vill du bli ordförande i Moderata Ungdomsförbundet i Sigtuna? Killen från Sigtuna kommun förklarade att MUF har varit ineffektivt ett tag och att de behövde en person med erfarenhet som kan gå in och leda styrelsen. Samtidigt valdes jag in i en nationell arbetsgrupp som arbetade under ett års tid med långsiktiga organisationsstrategier för centrala MUF.  Som ordförande i MUF Sigtuna valdes jag in i partiets styrelse i kommunen och en nämnd. Intensivt, roligt och lärorikt.

 

Trots ett gäng nya roliga uppdrag så fanns en dröm om att få jobba med politiken på heltid. Nu är vi framme vid jul 2013 och jag satt hemma i Sunne hos familjen och diskuterade med mamma om vad nästa steg skulle bli. Jag funderade på om jag skulle våga mig på att söka ett jobb inom politiken. Mamma och pappa har varit min trygga grund genom alla år. Med handen på hjärtat hade de nog önskat att jag skulle stanna i Sunne ett par år till, men det har de nog kommit över nu. Jag vill slutligen tacka mina föräldrar för att ni är ni. Ni är ärliga när jag behöver det, peppande när jag behöver det, och ställer alltid frågorna som får mig att fundera över de vägval jag står inför.

 

Jag kom hem till Stockholm igen efter julledigheten, klickade in på riksdagens hemsida, skickade in cv till chefen på moderaternas kansli i riksdagen, sent sent måndag kväll. Tisdag förmiddag får jag ett telefonsamtal från densamme med bokad intervju ett par dagar senare. Torsdag, dagen för intervjun så nöp jag mig i armen och vässade argumenten och tog bilen till stan, promenerade ned längs Drottninggatan. Stannade till framför riksdagen, andades och gick fram till halvtrappan, och tog i handtaget till den säkert fyra meter höga dörren till Sveriges Riksdag. Här kom den där känslan IGEN, att nu vet jag vad jag ville bli; jag ska bli Sveriges första kvinnliga statsminister en dag.

 

Intervjun gick väl bra. Det var frågor som man liksom inte kan förbereda sig på, som ”Vilken av följande diktaturer tror du faller först – och varför?” Eeeeeh. Och ”Förklara skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, sätt en egen skala och placera ut dig på skalan”. Hehe. Oj. Jag hade nog förväntat mig ett svar ett par dagar senare, men det kom att dröja…

 

9 intervjuer och 5 veckor senare där jag testats i engelska, presskontakt, sakfrågor inom flertalet utskott och ren retorik kom samtalet; Sofia, vill du börja jobba i Riksdagen? Chocktillstånd. Ja.

 

Idag jobbar jag som politisk tjänsteman i Sveriges Riksdag, på moderaternas kansli. Jag jobbar med ett antal frågor, men främst statliga bolag, offentlig upphandling och socialförsäkringsfrågor.

 

Nästa vecka träffar jag vår statsminister, våra statsråd och näringslivschefer i olika möten. Det är svårt att vänja sig vid det. Även om jag börjar vänja mig vid att Sveriges Riksdag är min arbetsplats nu, så kommer det dröja innan jag tar det för givet.

 

Flera gånger varje vecka blir jag påmind om hur lyckligt lottad jag är som får gå till min drömplats i Sverige varje dag, och träffa mina förebilder. Jag får lära känna så många inspirerande personer att det är svårt att förstå, hur just jag hamnade här. Varje dag jag går upp för halvtrappan och tar i dörren in till Riksdagen, och mitt passerkort tar mig genom den tuffa säkerhetskontrollen och in i byggnaden så ryser jag. Det är en härlig känsla varje dag.

 

Den där drömmen om att bli statsminister lever kvar, även om jag inser för varje dag hur långt det steget är. Kanske är jag galen. Men så länge jag har mål drivs jag framåt. I höst fyller jag 25. De här två veckorna på bloggen har fått mig att blicka tillbaka och gå igenom mitt liv. Och det som alltid drivit mig framåt är just tanken på utveckling. Jag är extremt nyfiken på hur långt jag kan nå. Men för första gången i mitt liv, på riktigt känner jag att jag har hamnat helt rätt. Jag trivs här.

 

Oavsett vart livet än tar mig i framtiden, så är jag alltid tjejen som växte upp på Nedre Leran i Sunne, tjejen som sprang ett marathon i korridorerna på Skäggebergsskolan för att verka tuff, och tjejen som var livrädd första dagen jag började gymnasiet. Jag kommer alltid att vara det.

 

/Sofia