Sunne saknar en lillebror. Bland andra.

Dagens känslor är saknad och längtan. De kan tyckas lite lika de där, men det är de inte. Gemensamt är att något eller någon fattas oss och finns inte i närheten när man behöver den/det/honom/henne. Saknad är ofta en lite mer stillsam känsla, förknippad med ledsenhet och det som har varit. Längtan är framåtriktad, explosiv och lustfylld.
När det gäller min lillebror känner jag både saknad och längtan. Jag saknar honom något oerhört i vardagen, fast det är 15 år sen han tog ryggsäcken, gitarren och ärvda vinglas efter farmor och drog till kärleken i Australien.

Det är fortfarande som ett stort hål här i Sunne efter honom. För mig i alla fall. Under några år innan han for pratade vi med varandra nästan varje dag. Han var min dunjacka när det blåste kallt, min torrdräkt vid vinterdyk, ljuset i tårtan, senapen på kôrven; ja ni fattar. Syskonrelationen är ofta den längsta man har med någon människa i livet. Har du tänkt på det?

Brorsan frågade i ett sms för ett tag sen ”saknar ni mig nån gång fortfarande?”.  Så ända in i bängen, lille bror, mer än du kan ana.

 

Men! Herre min je, han finns ju fortfarande! När man grottat ner sig i saknaden för länge, får man ta sig i kragen och switcha över till längtan-läget. Bara några knapptryckningar bort så är han ju där, lellpôjken. Och tänk vilka äventyr vi alla i familjen har fått vara med om tack vare honom!  Jag längtar så efter den dagen när jag får ta med alla mina tre barn Down Under för att träffa världens bästa morbror och goa kusiner. Vilket äventyr! Vilken fest! Tjohoo, here we come!

 

Ja, tänk vilken hemlängtan man har haft många gånger – från bergstoppar i Himalaya, stränder i Indien, studentrum i Norrland och kontorslandskap i Stockholm. Hemma har alltid varit Sunne för mig. Alltid. Och kommer förmodligen alltid att vara, Värmland är inte ett landskap utan ett sinnestillstånd”, stämmer väldigt bra. ”Du kan ta jänta ur Värmland, men inte Värmland ur jänta”. (Fast ibland gör sig Sunne lite bättre på distans, det ska erkännas …) ”

 

” … till Värmland jag alltid återvänder.” avslutas vår nationalsång. Jag hoppas att fler än jag ser det geniala i att återvända HEM efter några varv runt jorden för att med nya ögon se det fina som finns här och alla världens möjligheter som ligger öppna.

 

Om jag fick bestämma skulle det vara obligatoriskt för varenda ungdom att flytta härifrån ett tag. Som en modern form av värnplikt. Och lika obligatoriskt att flytta tillbaka sen och omsätta globala erfarenheter till lokal handling. (Sen kan man ju få välja fritt.) Mer Värmland till Världens alltså och mer Världen till Värmland. En win-win situation för alla om ni frågar mig!

 

Så Kom Hem, vi börjar om igen …

 Och samtidigt önskar jag att alla som kommer utomsocknes ifrån, som frivilligt väljer att komma hit, ska känna sig välkomna här och finna sitt HEMMA här. Välkomna hit! Sunne är ert också!

/Anna-Karin