måndag 31 mars 2014

Hela paletten får plats

Min familj innehåller hela färgskalan. När jag i förra veckan läste på Aftonbladet Debatt att de nazistiska grupperna i Sverige mobiliserar nu när det börjar närma sig val, då kände jag stora rysningar av oro. 

Med Sverigedemokraternas intåg bland svenska väljare kommer nu nynazistiska grupper i dess kölvatten. Sakta men säkert har det som vi befarade hänt: Sverigedemokraterna har vunnit mark och normaliserats och Jimmie Åkerssons närvaro i medierna är nästan lika given som Annie Löövs eller Göran Hägglunds.
Gränserna har förflyttas, toleransen har minskat och synen på mångfald i vårt samhälle har blivit mera inskränkt. Nu har dessutom de extrema grupperna blivit ännu mer extrema och de vill satsar på att bli större.  

Jag minns 80- och 90-talets nynazister som traskade runt i kängor, bomberjacka och rakat hår. Inte så många, men synnerligen otäcka. Jag tror att de levde en lite tystare tillvaro under 00-talet men nu är de tillbaka igen och det med ny kraft. Kärrtorp och Möllevången är två exempel på det extrema våldet i nutid. 

Alla behövs, hela paletten får plats och är verkligen nödvändig – både i samhället och i näringslivet. Och titta på idrottens värld - där det mycket konkret handlar om att alla behövs för laget. Mångfald är nyckeln till framgång och ingen vill ha elva forwards i fotbollslaget, oavsett hur bra de är. Sådan är verkligheten utanför fotbollsplanen också – alla behövs. 
 Hur skulle Sverige se ut utan mångfald. Ingen pizza, bara rotmos? Zlatan får inte vara med i landslaget? Inga Cornelis Wreesvijklåtar? Ingen Riedels Pippi Långstrumpvisa. 

Jag vill att mina barn ska få växa upp och leva i ett samhälle där vi har begripit att mångfald skapar möjligheter och där extrema krafter inte får det allra minsta gehör.
Kunskap och fakta behövs och därför blev jag glad när DN publicerade den här debattartikeln som punkterar de vanligaste myterna om invandring, läs den, sprid den: http://mobil.dn.se/debatt/vi-punkterar-de-vanligaste-myterna-om-invandringen/ /Maria Matseke

fredag 28 mars 2014

På lunch med Nelson Mandela

Vi reser ofta till Sydafrika, det är familjens absoluta favoritresmål. I Sydafrika, i Johannesburg och Pretoria, finns vår stora Matseke-familj, min mans släkt på hans pappas sida

Min man Niclas farfar var en av grundarna till ANC och Niclas pappa kom som politisk flykting till Sverige i början av 60-talet. 

2007 reste jag ner för första gången och resorna har sedan dess hunnit bli många. Det första besöket i Sydafrika har fått en alldeles speciell plats i mitt minne. Min man var på en resa till New York när han fick ett telefonsamtal från Sydafrika.
Ville vi äta lunch med Nelson Mandela två dagar senare? I Kapstaden? Ja, absolut! Med ett logistikschema av sällan skådad omfattning, där allt från barnvakter till flygbiljetter löstes på några timmar, lyckades vi landa på Cape Town International Airport exakt två timmar innan lunchen skulle äga rum, 13.00, den 12 december 2007.

Mötet ägde rum på Fleur de Cap, där vi möttes av en miljö så paradisiskt vacker att jag aldrig sett något liknande. Där fanns rosenträdgårdar, enorma magnoliaträd med blomblad kraftiga som läder och påfåglar som fritt traskade runt bland all skönhet.

- Vilken klänning ska jag ta? frågade jag snabbt och höll upp mina klänningar framför den apartheidvane betjänten som kom förbi vårt rum på Fleur de Cap. Han tittade på mig som om jag varit galen. Den vita kvinnan med den mörke maken tänkte att han skulle avgöra vad hon skulle ta på sig. Absolut fel fråga, jag förstod ju inte förrän efteråt vilken synnerligen obekväm situation jag hade försatt honom i. För tänk om han svarat ”fel”, sådana konsekvenser fanns inte med i min naiva världsbild. 


På lunch med Nelson Mandela
Nelson Mandela var högrest, närmare två meter lång och smal. Då, 2007, skulle han snart fylla 90 år, och han var fortfarande mycket stilig. Han var klädd i en typisk, mönstrad ”Mandelaskjorta”. Vi satt mittemot varandra och han var på oerhört gott humör och berättade länge om sitt besök i Sverige – det första land han reste till efter att han kom ut ur fängelset. Sverige hade stött ANC i kampen mot apartheid och var det land som gett mest pengar till organisationen under alla år. 

Mandela skämtade gärna och par gånger tittade han på Niclas och sa till mig ”Did you propose to him”, med betoning på ”him” och han skrattade gott. Frågan gjorde mig lätt förvirrad, men efteråt konstaterade vi nog ändå att han syftade på den svenska jämställdheten och att det roade honom att kvinnor kunde fria till män i vårt land.

Redan då var Sydafrikas president Jacob Zuma en omstridd person, men när vi frågan om Nelson Mandelas åsikt kring detta ville han inte uttala sig. Hans påverkan var fortfarande oerhört stor och han tyckte att ”när folket äntligen fått sin frihet att välja själva” så ville han inte lägga sig i. 

Efter dryga två timmar följde vi Nelson Mandela till den svarta bilen med de tonade rutorna och han for iväg. 

I december förra året reste vi till Qunu (Q:et uttalas som ett klick) och följde Nelson Mandela till den sista vilan, till begravningen och efterföljande jordfästning. Det var ett vackert sista förväl, med cirka 300 personer, inte alltför olikt en begravning i Östra Ämtervik, där man avslutningsvis kastade lite jord på kistan där den låg nedsänkt i marken med vita blommor runt. (Jag berättar för SvD:s reporter om den upplevelsen här: www.svd.se/nyheter/inrikes/det-var-vardigt-och-fint_8825488.svd)

Från Mandelas bortgång och flera veckor framåt var landets väggar och reklampelare fyllda av Mandelabilder, citat och hyllningar. Jag tar framför allt med mig ”It always seems impossible until it’s done”. /Maria Matseke

onsdag 26 mars 2014

Värmland är inte ett landskap, Värmland är ett sinnestillstånd

”Värmland är inte ett landskap, Värmland är ett sinnestillstånd”, citeras Lars Löfgren på Värmlands museums fasad. Jag kan förstås inte annat än instämma.

Jag tycker mig se att vi värmlänningar, tillsammans med skåningarna och dalmasarna, har en benägenhet att välja att lyfta fram vart vi kommer från, redan innan vi beskriver vad vi jobbar med – vilket annars brukar vara en vanlig början.

De flesta jag möter har något positivt att säga om Värmland, kanske även om just Sunne eller Östra Ämtervik. Kanske berättar de om en helg på Spa eller om en magisk föreställning med Västanå teater, eller om en minnesvärd stund på Mårbacka. Det kan också handla om bussturer till Finnfallet under skoltiden (inte sällan är personen i fråga då göteborgare), eller om att de i har läst något av Tunström eller Lagerlöf. Men det är anmärkningsvärt många som har något positivt att säga om vår vackra hembygd och om människorna från Värmland.

Selma Lagerlöf visste ju att det var något alldeles speciellt med både bygden och med dess innevånare: ”Men alla dessa tre, den långa sjön, den rika slätten och de blå bergen, bildade ett det vackraste landskap och göra så än, likaså är folket än i dag kraftigt, modigt och väl begåvat.”

Om jag var Värmlandsstolt från början så blommade ändå sinnestillståndet ut till fullo under mina år som student vid Uppsala Universitet, där all min fritid tillbringades på Värmlands nation. När värmlänningar från alla delar av landskapet möttes byggdes en stark vi-känsla genom nationstidning, fester, pubkvällar, spex och andra aktiviteter – allt omgärdat av stark Värmlandsromantik.


 Jag känner mig så priviligerad över att ha Fryksdalen som min hembygd. Det ger mig en stadig grund att stå på och en identitet att falla tillbaka på i alla möjliga situationer. Det är roligt att vara värmlänning, och det är väldigt roligt att värmlänning utanför Värmland.
Då är det helt tillåtet att vara obegränsat, på gränsen till pinsamt, stolt och med värmländska som dialekt har vi förmånen att nästan dagligen få kommentarer om att värmlänningar är så vänliga och fina människor (kanske även lite enfaldiga av vissa, men det får vi ju leva med).  /Maria Matseke

måndag 24 mars 2014

Maria Matseke presenterar sig

Jag heter Maria Matseke och jag ska dela med mig av tankar och upplevelser här på Sunnebloggen de närmaste två veckorna.

Maria Matseke "Vi firar alltid midsommar på Ås Brunn"
Jag är född och uppvuxen i Östra Ämtervik, utefter grusvägen mellan Bössviken och Nolbergsviken. Jag var en inbiten hästtjej under dessa år och när jag inte var i skolan så satt jag på hästryggen någonstans i skogarna mellan Visten och Skacksjön. 

Efter grundskola i Prästbols skola och på Fryxellska skolan flyttade jag till Karlstad för att gå på gymnasiet, sedan till Uppsala för universitetsstudier och slutligen landade jag Stockholm där jag fortfarande bor. 

Till yrket är jag idag PR- och kommunikationsrådgivare och efter många år i olika befattningar på PR-byråer är jag numera egenföretagare i mitt bolag Lebona. Jag hjälper företag att bygga varumärken via PR och kommunikation, med hjälp av kanaler som media, varumärkesambassadörer, samarbeten och nätverk. 

Jag har visserligen inte min vardag i Värmland längre, men vid varje tillfälle som bjuds tar jag med familjen och åker ”hem” till Östra Ämtervik, till den gård i Östmansby där min familj på mammas sida bott i flera generationer och där jag tillbringade oerhört mycket tid hos min mormor och morfar när jag var liten.

Jag har också lyckan att vara gift med en värmlänning sedan femton år och vi har fyra barn tillsammans. Barn som pratar stockholmska, vilket ju förstås känns lite märkligt… /Maria Matseke

torsdag 6 mars 2014

Testförare åt Volvo på "Bilarnas helvete"

Strax efter att jag flyttade ner till Borås fick jag svar på min jobbansökan jag skickat in till Volvo Personvagnars testanläggning. Jag var kallad på intervju, ja och resten kan ni ju räkna ut själva!

Idag arbetar jag på Volvos testanläggning som testförare, den är geografiskt placerad mellan Borås och Allingsås, mitt i djupaste skogen!

Volvos testanläggning
Anläggningen byggdes 1973 och till början fanns det endast ett fåtal banor, idag finns det hela 15st banor av olika slag. På de olika banorna testas bilarna för all sorts prövning så som väghållning, hastighet, rostskydd, aktiva säkerhetsystem med mera. Allt testas till maxgräns! Man kan kalla att detta är ”Bilarnas helvete”!

Extrema off-road-förhållanden
Det är på den här anläggningen som Volvos bilar tar stryk dygnet runt under riktigt tuffa förhållanden. På bara ett par månader åldras bilarna lika mycket som under fordonens hela beräknade livstid under normala trafikförhållanden.
Vi har bland annat en höghastighetsbana som är drygt 6 km lång, där kör vi i hastigheter upp till 250 km i timman. Vi har även en bana där vi testar våra fyrhjulsdrivna modeller på extrema off-road-förhållanden.

Upp till 250 km i timmen på höghastighetsbanan
Även bilens aktiva säkerhetssystem provas hos oss. Vi har bland annat en särskild rigg har tagits fram för att prova systemet som kan upptäcka fotgängare och bromsa om föraren inte skulle reagera i tid.
Det är ca 100 testförare som arbetar på Personvagnar, vi kör ca 10 000 mil om året i vårt jobb, totalt sliter vi ut strax över 2000 däck om året.

Jag rekommenderar er verkligen att kolla in denna länk nedan, klicka på bilden. Där visas en ca 3minuters lång filmsnutt om just min arbetsplats! (fungerar inte länken så gå in på www.youtube.com och sök på Hällered)/Eveline


måndag 3 mars 2014

Vår och husarbete

Här nere har våren börjat komma. Snödroppar, små tulpanknoppar och annat börjar att synas på gräsmattan (läs leråker) Solen skiner, fåglarna kvittrar och temperaturen känns vårig!


Då vi har renoverat och byggt sedan vi tog över huset för snart tre år sedan ser vår tomt ut som ”hej kom och hjälp mig” det är inte många kvadratmeter gräsmatta kvar, utan mest leråker! Så det här med våren känns välkommet för mig, för nu kan vi äntligen börja ta tag i projekt trädgård!


Vi har under de åren som husägare hållit ett högt renoveringstempo (om jag får säga det själv!) Vi har rivit ut allt befintligt inuti, kvar stod fyra ytterväggar och två murstockar, sedan har vi byggt upp det på nytt.

Huset innan vi rev garagedelen
Vi har rivit garagedel på huset (den ni ser på bilden) för att bygga upp den på nytt, då i större format. Klätt in huset i panel och bytt/lagt tak på gammal och ny del.

Här har vi gjutit platta, rest väggar och håller på att resa takstolar

Så här ser huset ut idag
Idag återstår det ”finliret” som vi kallar det för så som spackling,
målning, lister med mera och en trädgård som behöver ses om!/Eveline








Ett varmt och ömt intresse för motorsport och Sunne i mitt hjärta


Sunne är och kommer alltid vara en kär plats för mig, det är där jag har vuxit upp, gått i skola, lärt mig köra bil med mera.
Just det med bilintresse som jag skrev om i mitt förra inlägg, har jag ärvt av min pappa. När jag var liten fick jag och mina systrar många leksaker av honom, de flesta brummade! Även om jag tyckte att det var skoj med motorer och sånt under uppväxten så var det ändå inte förrän jag kom i sena tonåren som det riktigt ”blommade” ut med bilintresset. Då blev det ett brinnande intresse av det och sedan har det fortsatt!


Eveline kör folkrace
Jag började tävla i folkrace när jag var 17 år. Då kör man på en bana. Startar 6 stycken bilar i bredd samtidigt och så gäller det att vara reaktionsnabb så man kommer iväg snabbt i starten och helst vara först över mållinjen efter tre varv!
Sedan har det bara fortsatt av bara farten som kartläsare åt min far och andra förare, arrangera biltävlingar.

Då jag har ett genuint intresse för bilsporter ledde det till andra roliga arbeten som jag hunnit med att prova. Jag har bland annat arbetat som rallyguide ute på olika WRC tävlingar ute i världen, arbetat som stuntförare (för Eva Röse) och bilansvarig i filmen rallybrudar. Jag har även haft en egen firma där jag arbetade med olika uppdragsgivare inom motorsporten. En av dem var Mitandersforsborna Pernilla och hennes make Petter Solberg.
Fikarast under rally VM i Spanien, Eveline och kollegan Tone

Men så kom kärleken emellan och jag lämnade Sunne för Dalsjöfors! Idag har jag fortfarande ett varmt och ömt intresse för motorsporten, men tyvärr hinner jag inte engagera mig så mycket som jag skulle vilja, och för stunden har det ”brinnande” intresset bytts ut mot ett ”brinnande” intresse för renovering istället! (I alla fall för stunden!!)/Eveline
Vinnare i Finnskogafestivalen i Höljes 2010