onsdag 30 april 2014

Gamla bilar och gamla damer

En sak som jag tycker är roligt i den här regionen är alla fina gamla bilar. I Norge var vi avundsjuka på EPA- traktorn när den kom, och att man kunde bygga om en Volvo och få köra som 16-åring var en dröm. Och mycket säkrare än moped.

Eftersom jag inte fick köpa en tvåhjuling, köpte jag en bil som 16-åring. Med den körde jag olagligt på landsvägarna i närheten av Oslo tills jag fick körkort två år senare. Men ofta körde min något äldre pojkvän, som hade körkort.
Hur som helst trodde min pappa det.


Bilen var en Plymouth modell 1939 - en skåpbil med "Tønneseter" (två enkla trästolar) där fram, med ryggstöd som kunde fällas ned.
Bilen renoverades, det vill säga sprutmålades med husfärg med hjälp av en gammal dammsugare körd baklänges.
En säkring som saknades vid startnyckeln ersatte vi med aluminiumfolie från ett cigarettpaket. Foliebiten fick vi sätta på plats varje gång tändningen bröt och bilen stannade.
En gång ramlade vänster bakhjul av, alla muttrarna hade lossnat och låg på marken, totalt utan gängor.

Bak i bilen - det fanns ingen vägg mellan framsäten och lastutrymme – fanns det plats för nio tonåringar med ölkassar, totalt 11 platser i bilen alltså. Säkerheten var dålig och olagligt var det, rena galenskaperna, men i övrigt var det helt toppen!

Av och till ser du ibland ett vackert exemplar som sakta rullar genom Sunne i ensamt majestät. Det är något med de gamla amerikanska bilarna som tilltalar mig. De är så överdådiga, byggda för cruising på långa, raka motorvägar med en käresta i sätet bredvid.

I somras var jag på OK för att tanka och köpa en "grillad med allt" för en snabblunch. Medan jag åt, kunde jag beundra ett vackert, helrenoverat exemplar av en röd Cadillac cabriolet -60talsmodell. Vilken bil!

Så småningom kom ägaren och hans kompis ut, de gillade att jag tyckte om bilen och berättade att nu skulle snart den stora drömmen slå in: 8 månader i USA, från kust till kust längs Route 66 minsann. Oj, gissa om jag blev avundsjuk!

- Men du kan få följa med, sade de två.

De var många som skulle resa iväg, även från Norge. Det var viktigt att fylla bilarna, förstås, för att dela på bensinpengarna.

Suck. Full fart och vind i håret på Route 66 i en Cad Cab! Om bara, om det bara inte ... Så hade jag sagt ja.


Min Jeep Wrangler var en favorit
Jag gillar bilar och älskar motorcyklar.
Jag har haft några fina exemplar, inklusive en BMW 1200 kubik, en BMW cabriolet, en Peugeot cabriolet, en landrover och speciellt en Jeep Wrangler. Det är det närmaste jag kommer att få äga en traktor (som jag skulle vilja ha). Även om den med sina 180 hästar inte kunde köra så fort, så kom den ändå fram överallt, över stockar och sten och branta sluttningar med sin lågväxel. Coolt.

Nu har jag köpt en vanlig Toyota. Lika bra. Den är pålitlig när jag så ofta kör tur och retur till Oslo genom skogen, i mörkret på vintern. Men det är ingen ”…Super SS rally GT hardtop fastback sprint … som spinner på første og spinner på andre…”, för att citera den norska konstnären Øystein Sunde .

Jag har en snäll och god son, men han kan säga elaka saker med oskuldsfulla ögon och kärlek i blicken.

- Grattis till din nya bil, mamma, sade han .
- Tack, tack, men det är ju en kärringbil, tyvärr suckade jag.
- Men mamma, du ÄR ju en kärring nu!

Det är från sina egna man ska höra det. Trevlig Valborg alla!
/Anne Elin Tollerud

tisdag 29 april 2014

Verktygsmaja

Varför är det bara män som ska ha verktyg? Det är ju kvinnorna som behöver dem. Kvinnor har inte den muskelstyrka som behövs för att utföra alla tunga och specialiserade uppgifter som män ska ha de bästa och senaste verktygen och maskinerna till.

Att skruva i en skruv i botten utan borr, är tungt.
Att dra upp en mutter utan en ordentlig tång, är omöjligt.
För en snabb biltvätt, behövs en högtryckstvätt.
För att byta däck på bilen: en domkraft.
En gång i tiden hade jag faktiskt en vinkelslip, men den gick sönder. Tyvärr. Tack och lov, jag var lite rädd för att använda den.

Jag har i alla år arbetat som journalist och kulturproducent, men jag gillar faktiskt praktiskt arbete som att mura och snickra. Det är bara det att jag aldrig har fått lära mig det. Innan jag fick tag i en riktig hyvelbänk, använde jag helt enkelt tjock tejp för att hålla ihop bitarna jag skulle såga, spika ihop eller måla. Grannarna skrattade .

Jag är på god väg att bli en samlare. Jag har för länge sedan köpt en bra borrmaskin med tillbehör . I fjol köpte jag en röjsåg. Jag kallar det en motordriven lie, för den gamla lien jag köpte, klarade jag inte av att använda. Den hänger nu som dekoration på väggen i snickerboa.

Det är väldigt roligt att se hur höga nässlor och annat sly faller när jag använder röjsågen. Jag köpte också en motorsåg. Men den vågade jag aldrig använda, trots att jag skulle ha haft god användning för den många gånger. Så den gav jag bort. Man får tacka snälla grannar för hjälp med att fälla dåliga träd och att såga i armeringsjärn, som jag använder som spaljé för mina växter.

Jag älskar att gå på auktion och loppis. Det är något jag inte är van vid från Oslo. Jag menar antalet och omfattningen.
Jag är alltid ute efter verktyg, nya som gamla. Grannarna skrattar när jag kommer hem med gamla saker, som trähyvlar och rostiga spett.


Isborren är min nya leksak och vän i trädgården
Mitt senaste inköp är en isborr, köpt på blocket för 300. Vad jag ska ha det till? Inte fiska i alla fall. Det är fin jord här där jag bor, men det är mycket lera, och den är hårt packad av traktorer, skylifts, gräsklippare med mera. Det är tungt arbete gräva, med andra ord. Så jag använder isborren till detta. Rekommenderas starkt. Det går lätt som ingenting, men jorden måste vara torr, naturligtvis, eller fryst. Att sätta ner stolpar till hallonen eller spaljéer är ingen sak längre. Och att göra en planteringsgrop för rosor , som ska vara så djupt, går som en lek. Så jag kallar isborren för min nya leksak.

Grannarna skrattar och kalla mig för verktygs-Maja. Men det bjuder jag på.
/Anne Elin Tollerud

måndag 28 april 2014

Av ord är du kommen

I Sunne finns några favoritföretag som jag besöker ofta.

Rosentornet
Det är butiker som säljer färg, verktyg och byggmaterial - här har det renoverats i nästan 15 år - och handelsträdgårdar förstås.
Och så är det smeden.
Han har gjort många fina saker åt mig, bland annat ett rosentorn och en bålpanna . Alla norrmän älskar öppen eld, såväl inomhus som utomhus, vid alla tillfällen, året runt. Fråga bara mina grannar.

Och vi är så lyckliga över att ha en fint, nytt bibliotek!

När du flyttar till ett nytt land är det viktigt och klokt att lära känna kulturen dit du kommer. När du är i Rom, gör som romarna. Därför letar jag upp kulturarrangemang av alla slag, för att inte tala om alla verk av svenska författare som jag har läst. Först och främst författare som skriver berättelser om livet på landet så klart: Lagerlöf, Fröding, Tunström, Lidman, Moberg och Ekman, men också Strindberg och andra klassiker. Från april till oktober är det trädgården som gäller, men hela hösten och vintern läser jag varje ledig stund.

Jag har läst om rikedom och fattigdom, om hopp och mod i det dagliga slitet. Jag har glatt mig över värmlänningarnas vana att alltid hjälpa en vandrare på vägen. Jag visste till exempel inte att statarna fanns så nära i tiden i Sverige. Med hjälp av Selma Lagerlöf har jag drömt mig in i storheten av det vackra landskapet Värmland, och om hur skört allt är, när det kommer till den enskildes val i livet .

Så när jag umgås med folk, så hjälper det att jag har läst om livet förr i tiden i den här bygden. Poesi och prosa är ett lands historia berättat direkt ur hjärtat. För att förstå nutiden måste man känna till historien . Vi är brödrafolk, men ändå olika. Orden säger något om oss, och för att göra om ett känt citat vill jag säga att: av ord är du kommen, till ord skall du åter varda.

Ord ska komma rätt i tid. Därför får du en liten dikt av norska Bjørstjerne Børson, som fick Nobelpriset i litteratur 1903. Dikten är på lite gammaldags norska, från den senare delen av 1800-talet, men jag tror att du förstår den ändå. Den sista raden i första versen är något norrmän citerar än idag.
April, när det är som bäst, med vitsippor

Jeg velger meg april!
Jeg velger meg april
I den det gamle faller,
i den det nye får feste;
det volder litt rabalder,
dog fred er ei det beste
men at man noe vil

Jeg velger med april
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter
fordi den evner eier
Fordi den krefter eier,
I den blir somren til
/Anne Elin Tollerud

fredag 25 april 2014

Blyga värmlänningar

Jag är en kvarting. Det vill säga: jag är 25 procent värmlänning.
Mormor och morfar
Min morfar var värmlänning - från Silbodal i Årjäng . Som så många av dagens unga, reste han till Oslo för att söka lyckan. Han gifte sig i vuxen ålder med min mormor 1911. Även hon hade rest till Oslo för att hitta ett jobb, från Barbu v /Arendal långt söderut i Norge. De fick fyra barn, tre växte upp och fick i sin tur tillsammans åtta barn, jag och min kusiner .

Jag fick aldrig träffa min morföräldrar, de dog innan jag föddes. Men min mamma sjöng och berättade om Värmland. Det var svenska julsånger när vi dansade runt julgranen .

Mor

När hon gifte sig med min far ville hon se ut som en svensk brud. Hon beställde en brudkrona i silver, som skulle se ut som den de svenska brudarna hade på den tiden . Men den norska guldsmeden förstod inte vad hon ville ha. Så det syns på bröllopsbilden att det är en förnorskad svensk brudkrona hon bär.

Min fars familj kommer från Gudbrandsdalen . Mitt efternamn är hans och betydande toll = tall och rud = röja. Ett gammalt medeltida släktnamn från en familj som röjde tall för att bygga upp gården.


Far
Min mamma och pappa var väldigt olika. Men de var gifta i nästan 40 år innan min pappa dog 1981. Jag har lärt mig mycket av båda. Att förlora sina föräldrar är en stor förlust. Det tänker man inte på förrän det händer.

Det är bra att känna till sina rötter. Nu har en av mina kusiner hittat vår värmländska släkt och det blir stor släktträff i Silbodal i september. Det ska bli spännande!

Det senaste halvåret har jag ansträngt mig för att bli en integrerad värmlänning. Jag har varit volontär på Brogårdens Nobel middag, har jag anmält mig till nätverket Majorskorna, till Röda Korset, i Trädgårsamatörerna och jag deltog i Sunne kommuns projekt "Halv Åtta hos mig" som nyligen är avslutat. Det var ett mycket lyckat projekt, åtminstone för min grupp. Vi träffas fortfarande för lunch en gång i månaden. Jag tror att jag nu har avancerat från en kvarts till en halv värmlänning!
MEN: I Sunne kommun bor det ungefär 13 000 personer. Om man inte räknar med de som är för unga eller för gamla, så borde det finnas minst 6 000 som kunde ha deltagit i "Halv Åtta ... " . Det var bara38. Jag undrar varför ?

Jag tror att sanningen är att värmlänningar är blyga . De vill inte verka nyfikna, inte vara till besvär eller vara påstridiga. Men det är kul att träffa och lära känna nya människor. Om du inte vågar, då vinner du heller inte. Säg hej till mig om du ser mig och hälsa mig välkommen som Sunne-bo. Det skulle glädja mig mycket ! /Anne Elin Tollerud

torsdag 24 april 2014

Kan jag leva utan?

Bland shopaholics finns ett uttryck som konstaterar att "den som inte tror att lycka kan köpas för pengar, har gått in i fel affär."

Jag tror på det.
Lycka är de små ögonblicken, inte något långvarigt tillstånd. Men jag brukar säga till mig själv innan jag köper något dyrt: Kan jag leva utan?
Svaret är oftast ja, men blir det nej, då blir det köp. I efterhand kan jag nog tycka att jag är oförståndig, men det händer sällan att jag ångrar mig.

Så när min granne säger att hon ska till Sunne för att köpa trädgårdsstolar på Jysk och växter till blomkrukorna, då hänger jag med, förstås. Och spenderar en massa pengar på just det: trädgårdsstolar och växter till blomkrukorna. Vi är båda glada, nöjda och lyckliga när vi åker hem.

En av mina bokhyllor,
med några av mina trädgårdsböcker
Häromdagen skulle jag till Sunne för att köpa mat. Jag bor nio km från Sunne centrum, så jag tänker noga igenom vad jag ska ha och gör en inköpslista så att jag inte ska glömma något.
Det hjälpte inte den gången. Jag kom aldrig så långt som till Ica.
Jag skulle köpa mat och kom hem med fyra nya trädgårdsböcker.

Sånt är livet för en trädgårdsälskare.

Men jag gick till rätt affär. Och jag är lycklig över mina nya böcker. Trots att jag redan har 100 trädgårdsböcker sedan tidigare.

För jag kunde inte leva utan. /Anne Elin Tollerud



 

onsdag 23 april 2014

Jag bor i en djurpark

Här är mitt hus, det ser ut som ett alldeles vanligt hus någonstans i Värmland. Ha. Trodde du, ja. Men jag bor i en djurpark. Det är en mycket exotisk plats, åtminstone för en dam från Oslo.

Bråsstorp juni 2013
Jag kan nämna några av de djur som besöker mig regelbundet: älg, rådjur, räv, grävling, hundar, katter, sorkar, möss, myggor, fästingar, knott, myror, spindlar och flugor. Den senare arten har just dykt upp ur vinderdvalan i timmerstockarna och översvämmar mina fönsterbrädor. De längtar ut så klart, så som vi alla gör om våren, och jag släpper ut dem.
Men spindlarna tycker förstås att det är okej om flugorna får fortsätta att surra inomhus.

En natt förra året tog rävungarna mina skor som stod ute på trappan. Dem åt de upp. Det äts och gnags och mumsas över huvud taget väldigt mycket här runt husknuten. Förra året tog sorken mina höst anemoner och snart kommer det löss och larver som äter mina älskade rosor.


Frida tror att hon är ett lejon ibland.
Min hund, en blandning av golden retriever, boxer och rotweiler, tror att hon är ett lejon ibland.
Men hon skrämmer bara skatorna i två minuter, för sedan är fåglarna tillbaka igen och äter upp hundmaten.

Men nu har jag åtminstone en plan för grävlingar: Jag ska röklägga de två tunnlarna som går in i min trädgård, så de stinker under lång tid. Sedan ska jag stänga igen den med stora stenar. Jag tror att det kan gå? Eller så gräver mina gäster bara en ny .../Anne Elin Tollerud

tisdag 22 april 2014

Leva på landet

"Leve landlig"

Anne Elin Tollerud
Jag flyttade till Bråsstorp förra året - till en avstyckad gård med nästan fem hektar mark och uthus, lada och ladugård med mera. Trots att jag är född och uppvuxen i Oslo, har jag alltid drömt om att bo på landet.

Innan jag flyttade hit, var detta mitt fritidshus som jag köpte år 2000. Så jag var lite bekant med Sunne sedan förut, hade några vänner här och har fått fler nu.

Här är det fantastiskt att bo. Frisk luft, lugnt, naturskönt, djur av alla slag, världens bästa grannar och trevliga värmlänningar.

Bäst av allt är en jättestor trädgård. Jag älskar min trädgård. Jag skulle vilja påstå att jag är trädgårdstokig.  Jag var i Oslo under påsk, men kom hem tidigare än beräknat eftersom det skulle bli varmt och då passar det bra att plantera. Jag har alltid några växter, buskar eller träd som väntar på att komma i jorden.


Nu har jag två trädpioner, fyra småbladslindar, åtta styvmorsvioler och en ros som tålmodigt väntar. Och så är det alla fröerna jag sådde i mars, nu ska de flesta omplanteras. Bara bra att några fröer inte tog sig - jag har faktiskt ingen användning för 400 tobaksblommor!


Nu står allt och växer i sina mjölkkartonger, druvlådor eller inslagna i tidningspapper. Man tager vad man haver när trädgårdsdrömmarna tar tag i en stackare i mars månad. Och det sker gärna när snön vräker ner och vinden tjuter runt husknuten .

fredag 18 april 2014

Så länge jag har mål drivs jag framåt

Vill du bli ordförande i Moderata Ungdomsförbundet i Sigtuna? Killen från Sigtuna kommun förklarade att MUF har varit ineffektivt ett tag och att de behövde en person med erfarenhet som kan gå in och leda styrelsen. Samtidigt valdes jag in i en nationell arbetsgrupp som arbetade under ett års tid med långsiktiga organisationsstrategier för centrala MUF.  Som ordförande i MUF Sigtuna valdes jag in i partiets styrelse i kommunen och en nämnd. Intensivt, roligt och lärorikt.
 
Trots ett gäng nya roliga uppdrag så fanns en dröm om att få jobba med politiken på heltid. Nu är vi framme vid jul 2013 och jag satt hemma i Sunne hos familjen och diskuterade med mamma om vad nästa steg skulle bli. Jag funderade på om jag skulle våga mig på att söka ett jobb inom politiken. Mamma och pappa har varit min trygga grund genom alla år. Med handen på hjärtat hade de nog önskat att jag skulle stanna i Sunne ett par år till, men det har de nog kommit över nu. Jag vill slutligen tacka mina föräldrar för att ni är ni. Ni är ärliga när jag behöver det, peppande när jag behöver det, och ställer alltid frågorna som får mig att fundera över de vägval jag står inför.
 
Jag kom hem till Stockholm igen efter julledigheten, klickade in på riksdagens hemsida, skickade in cv till chefen på moderaternas kansli i riksdagen, sent sent måndag kväll. Tisdag förmiddag får jag ett telefonsamtal från densamme med bokad intervju ett par dagar senare. Torsdag, dagen för intervjun så nöp jag mig i armen och vässade argumenten och tog bilen till stan, promenerade ned längs Drottninggatan. Stannade till framför riksdagen, andades och gick fram till halvtrappan, och tog i handtaget till den säkert fyra meter höga dörren till Sveriges Riksdag. Här kom den där känslan IGEN, att nu vet jag vad jag ville bli; jag ska bli Sveriges första kvinnliga statsminister en dag.
 
Intervjun gick väl bra. Det var frågor som man liksom inte kan förbereda sig på, som ”Vilken av följande diktaturer tror du faller först – och varför?” Eeeeeh. Och ”Förklara skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, sätt en egen skala och placera ut dig på skalan”. Hehe. Oj. Jag hade nog förväntat mig ett svar ett par dagar senare, men det kom att dröja…
 
9 intervjuer och 5 veckor senare där jag testats i engelska, presskontakt, sakfrågor inom flertalet utskott och ren retorik kom samtalet; Sofia, vill du börja jobba i Riksdagen? Chocktillstånd. Ja.
 
Idag jobbar jag som politisk tjänsteman i Sveriges Riksdag, på moderaternas kansli. Jag jobbar med ett antal frågor, men främst statliga bolag, offentlig upphandling och socialförsäkringsfrågor.
 
Nästa vecka träffar jag vår statsminister, våra statsråd och näringslivschefer i olika möten. Det är svårt att vänja sig vid det. Även om jag börjar vänja mig vid att Sveriges Riksdag är min arbetsplats nu, så kommer det dröja innan jag tar det för givet.
 
Flera gånger varje vecka blir jag påmind om hur lyckligt lottad jag är som får gå till min drömplats i Sverige varje dag, och träffa mina förebilder. Jag får lära känna så många inspirerande personer att det är svårt att förstå, hur just jag hamnade här. Varje dag jag går upp för halvtrappan och tar i dörren in till Riksdagen, och mitt passerkort tar mig genom den tuffa säkerhetskontrollen och in i byggnaden så ryser jag. Det är en härlig känsla varje dag.
 
Den där drömmen om att bli statsminister lever kvar, även om jag inser för varje dag hur långt det steget är. Kanske är jag galen. Men så länge jag har mål drivs jag framåt. I höst fyller jag 25. De här två veckorna på bloggen har fått mig att blicka tillbaka och gå igenom mitt liv. Och det som alltid drivit mig framåt är just tanken på utveckling. Jag är extremt nyfiken på hur långt jag kan nå. Men för första gången i mitt liv, på riktigt känner jag att jag har hamnat helt rätt. Jag trivs här.
 
Oavsett vart livet än tar mig i framtiden, så är jag alltid tjejen som växte upp på Nedre Leran i Sunne, tjejen som sprang ett marathon i korridorerna på Skäggebergsskolan för att verka tuff, och tjejen som var livrädd första dagen jag började gymnasiet. Jag kommer alltid att vara det.
 
/Sofia
 
 
 

torsdag 17 april 2014

Rivstarten för min politiska karriär

Första året i Stockholm gick utav bara farten! Jag återupptog lärarstudierna och fortsatte med mina uppdrag. Många bitar föll på plats i flytten, men långt ifrån alla.

Jag saknade och saknar fortfarande familjen, men kan hantera det bättre nu. Det är långa mil mellan Sunne och Stockholm, när man längtar hem. Som tur var hade jag utformat mitt liv på ett sätt som jag kunde styra till stor del själv. Jag studerade, men har alltid haft ganska lätt för mig, jag var ordförande i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd och planerade här mina möten helt själv och vilka konferenser jag skulle delta på, och jag var vice ordförande i Riksidrottsförbundets Ungdomsråd.

Ett år blev snabbt två år och jag började känna frustration över att vara så pass splittrad som jag var i mina uppdrag och vi närmade oss valår och den politiska debatten växte i medierna. Jag var väldigt intresserad av den debatten och hörde någonstans Jan-Everts röst i bakhuvudet ”bööörja engagera diiiig poliiitiiiskt…” Jaja tänkte jag.

Jag började med att avsluta mitt engagemang i golfen, det tog allra mest tid. (Alltså herregud vilken tid det tog!) Sen hörde jag av mig till Jan-Evert och bjöd (typ) in mig själv på lunch i riksdagen. Jag var verkligen nervös, vilket ställe. Jag såg nog ut som ett fån, som gick runt som ett barn och tittade på väggarna, och i taken på denna mäktiga byggnad. Mötet var bra, Jan-Evert gav mig ett gäng smarta tips för hur jag skulle rivstarta min politiska karriär. Det var en topp-tre-lista som skulle fixas, och han skulle sätta mig i kontakt med ett gäng viktiga personer.

Hans första tips var; kontakta centrala Moderata Ungdomsförbundet! Jaaaha, jag surfade in på MUFs hemsida, och där stod det Erik… Erik… Erik… Erik… och så var det 10 artiklar och utspel från…. (trumvirvel) ERIK! Jag förstod att denne Erik utgör stor del av centrala MUF och googlade honom. Förbundsordförande. (SÅJA tänkte jag, nu har vi landat rätt.)

Jag mailade Erik och bjöd in mig själv till MUFs centrala kansli. Och bara efter en vecka träffades vi. Han förmedlade min kontakt vidare till ordförande i Sigtuna (där vi bor) och sen var det tyst på telefonen i en dag.

Efter det så började det ringa flitigt. Killen från Sigtuna ringde, och vi träffades ett par gånger redan samma vecka, Jan-Everts kontakter började ringa och jag träffade den ett par gånger samma vecka, och veckan efter. Så under en tre-veckors-period var jag på 13 MUF-möten. OM jag trivdes!? Ja? Sen kom det bästa samtalet av dem alla…

/Sofia

tisdag 15 april 2014

En ny karriärstanke tar form

Det var såklart helt fantastiskt att få flytta till Stockholm, att få flytta tillsammans med min Mikael efter två års distans, slippa åka så långa resor hela tiden och att börja på ett nytt liv. Men att lämna familjen med mamma, pappa och två små bröder som bara var 13 och 15 år och familjens hund Tintin var det värsta jag gjort. Jag kände att jag hade lämnat dem. Även om jag var hemma mycket, och tiden hemma blev av högre kvalitet så var det i tårar jag lämnade Sunne varje gång.
 
Efter ett par år i Golfförbundet blev jag tillfrågad ofta om att delta i olika event och som talare på olika konferenser. Jag har gjort allt från tv-sända föreläsningar, till styrelseutvecklingsarbeten med näringslivschefer, och föreläsningar på alla typer av konferenser. Underbart roligt! Om du som läser får frågan att tala inför andra människor, ta den! Första gången, kanske både andra och tredje, svimmar du antagligen nästan – sen hoppar du av lycka!  

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Som ordförande i ett specialidrottsförbund (ex. Svenska Golfförbundet) deltar man i ett antal nätverk, bland annat i Riksidrottsförbundet. Ja, historien upprepar sig. Jag var på en träff, träffade en makalöst duktig ordförande som uppmanade mig att söka en plats i ungdomsrådet. Jag gjorde det. Ojoj vad jag sökte igen.
 
Och bannemej om jag inte kom in! Så 2011 valdes jag in, och halvåret senare valdes jag till vice ordförande. Självklart hade jag nu en ny karriärstanke; att bli generalsekreterare på Riksidrottsförbundet. Idag är en av mina förebilder och vänner Birgitta Ljung, just det, vilket är ett fantastiskt mycket bättre alternativ!
 
Någonstans kände jag kanske att det här med yrkesval varierat en aning genom åren, och att det började bli dags att faktiskt bestämma sig för något. Alltså var jag tillbaka till 18 års ålder igen, när man ska söka utbildning.
 
Jag hade ingen aning om vad skulle jobba som. Jag hade en halv lärarutbildning, men kände inte för det till 100 %. Jag bröt därför min utbildning under ett år och studerade lite ekonomi och ledarskap på Stockholms Universitet.
 
Redan på högstadiet när jag var (hör nu!) chefredaktör på Fryxellska skolans skoltidning (ja, du hörde rätt.) så hade jag börjat intressera mig för politik och intervjuade då Jan-Evert Rådhström, riksdagsledamot från Sunne. Eller intervju vad väl att ta i, jag var mest uppslukad i vilket jobb han verkade ha och han pratade på.
 
Sedan dess har jag haft koll på honom och hans uppdrag lite då och då. Med det i ryggen tillsammans med mina uppdrag i idrotten med påverkansarbete började jag kunna lägga ihop ett och ett – jag gillar påverkansarbete och att vara en del i att driva processer. Tanken på politik växte och jag läste på lite, höll öron och ögon öppna, men fortsatte med mina påbörjade uppdrag ett tag till…
 
/Sofia

måndag 14 april 2014

När tiden blev min största fiende

Jag satt alltså som ledamot i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Den sommaren som följde var en av de bästa somrarna någonsin. Vi besökte golfklubbar runt om i Sverige och vi besökte den enda Europatourtävlingen som arrangeras i Sverige, och då var den i Skåne på Barsebäck Golfklubb. Det var surrealistiskt. Och tiden gick supersnabbt. Det blev höst och jag sökte in till lärarprogrammet på Karlstads Universitet, och kom in. Helt plötsligt var jag lärarstudent och fick ägna min fritid till det bästa som fanns.

Hösten och vintern gick i racerfart med massor av nya uppdrag. Det var en omställning att börja läsa i Karlstad och behöva pendla till skolan varje dag. Som tur var har jag ett par kloka föräldrar. Såklart tyckte jag inte det då men nu, några år senare kan jag konstatera att de faktiskt är de allra bästa.

När jag kom in på lärarutbildningen sa de nämligen att de tyckte att jag skulle bo hemma ett par år, för att det skulle bli tufft nog att börja plugga på universitetet. Dels för att slippa sköta en egen lägenhet med allt vad det innebär, men även för att slippa studielånen. Om jag ska erkänna det här så var jag inte överförtjust i den tanken just då, vem ville inte ha en egen lägenhet i Karlstad liksom då? Och flytten skulle komma att dröja ett par år…

Jag hade suttit i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd ett år när vi satt på ett möte i Malmö och vår ordförande Philip säger att han tänker kliva åt sidan efter sommaren, och att vi skulle utse en ny ordförande. Nu såg jag min chans…

Det var långa diskussioner då det kanske egentligen var vår vice ordförande som var tänkt att ta över. Men efter långa övervägningar och ett infekterat röstande så utsågs jag till ny ordförande i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd och därmed också adjungerad i Svenska Golfförbundets styrelse. Styrelsen är en gemensam styrelse och bolagsstyrelse för klubbarna och de nio bolagen som omsätter nära 250 miljoner. Jabbadabbadooo, vilken lycka!











Närmsta tiden innebar många och långa resor till och från Stockholm.Under ett par års tid gick resorna långt innan solen gick upp och efter att solen gått ner genom de värmländska skogarna för att passa mötestider i Stockholm med både förbundsstyrelsen och ungdomsrådet. Men jösses vilka år! Och nu kände jag den där känslan igen; jag skulle bli ordförande i Svenska Golfförbundet en dag.

Minns ni att jag sa att jag träffade min sambo för första gången för ett par år sen på den där utbildningen i Stockholm som Lena Gynnemo skickade iväg mig på? Vi visste ju inte det då, men vid den här tiden så hade vi träffats och blivit ett par. Två små problem och en bra sak med det. Vi börjar med det bra; han är golfare. Golfproffs närmare bestämt. Kul, ni fattar ju antagligen nu att jag älskar golf.

Men problemen då; han bodde utanför Borlänge, i Dalarna. Och det projektet han var involverad i där vi jobbade tillsammans hade tagit slut. Trist läge. Det blev lite mer bilåk kan jag säga.Vi turades om att åka den lilla kurviga vägen över stock och sten mellan Sunne och Dalarna.

Tiden blev min största fiende, jag hann inte göra allt jag ville och spenderade mer tid i bilen än vad jag gjorde med min egen familj. Jag minns specifikt en gång när jag hade varit på möte i Malmö, körde bil hem till Sunne, lämnade resväskan och tog med en nypackad väska, sa hej till mamma och pappa och drog iväg igen.

Då känner man sig som en rätt usel syster och dotter. Så 2011 tog jag mitt förnuft till fånga och flyttade till Stockholm, och blev sambo med min Mikael. Kul. Jobbigt. Tråkigt. Fantastiskt. Omtumlande. Fruktansvärt. Ledsamt. Praktiskt. Mysigt. Underlättande.




 




 


fredag 11 april 2014

En helt ny värld öppnade sig och jag visste vad jag skulle bli

Vi slänger oss direkt in där vi slutade förra inlägget; utbildningen i Stockholm. Jag sökte en plats i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Det här var i slutet av mars, och det var en ganska lång sökperiod. Och jag väntade… och jag väntade… och jag väntade…

Jag fick mitt första sommarjobb redan när jag var 15 år, nämligen på Sunne-Bazaren. Det var det bästa sommarjobbet jag någonsin kunnat ha. Roligt att jobba i butik, trevliga kollegor, lärorik miljö och fantastiska chefer – Per och Rigmor. Först började jag att bara jobba somrar, sen fick jag även jobba lite på julen och sen jobbade jag faktisk varannan helg under flera års tid. Jag trivdes så bra att jag stannade i sju år. Tusen tack för alla de åren, de ligger mig varmt om hjärtat.

En dag i juni ringde telefonen. Det var Philip från Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig en plats i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. WOOOAH!? Jag stod bredvid min kollega Anders på Sunne-Bazaren, och studsade högt av lycka.
JAG!?
 
Redan några veckor senare var det dags för första styrelsemötet i Stockholm. Jag minns den tågresan till Stockholm som om det var igår. Det var hett som i Asien på tåget, jag var så nervös att jag var ständigt andfådd, hade precis fått glasögon som nästan gled av näsan för att jag svettades så.
 
Väl framme i Stockholm så skulle vi mötas på ”Pocket Shop” på centralstationen. Kunde inte någon ha sagt att det fanns två stycken ”Pocket shop” där då? Jag stod såklart på fel ställe och hann tänka både en och två gånger att de lurat mig.

Till slut kom de, och vi tog tunnelbanan till Danderyds sjukhus, promenerade längs vattnet ner längs Kevinge Strand tills vi kom till ett stort svart hus precis bredvid Stockholms Golfklubb, Svenska Golfförbundets kontor. WOW!













En helt ny värld öppnade sig när vi kom in i receptionen. Jag kan inte minnas att jag sa ett ord på flera timmar, jag satt bara och tittade mig omkring. Vi hade någon form av styrelsemöte i ett av konferensrummen i huset, som jag knappt minns något av tills Svenska Golfförbundets generalsekreterare kom in, Gunnar Håkansson. Då kände jag en speciell känsla som jag kom att känna många gånger närmsta åren, nämligen att; nu visste jag vad jag ville jobba som i livet, jag skulle bli generalsekreterare på Svenska Golfförbundet.

torsdag 10 april 2014

Mitt liv i Sunne - del 3

Högstadietiden svischade förbi, och jag valdes här in i elevrådet och kom då i kontakt med biträdande rektor Agneta Sjöström, som kom att bli en av mina favoriter under högstadietiden, tillsammans med Perra, Per-Arne Hermansson.

Tiden kom att välja gymnasieskola och även tankar om yrken började snurra… Jag har verkligen aldrig vetat vad jag ville bli. Eller fel, jag har alltid vetat – men ändrat mig ungefär en gång i månaden. Jag har pendlat mellan extrem-meteorolog (att jobba med vulkaner och tornados) till arkitekt och journalist.
 
Jag hade aldrig en tanke på att flytta från Sunne som många andra gjorde här. Jag var absolut inte mogen att flytta hemifrån. Det var otroligt viktigt för mig att möjligheten att plugga i Sunne fanns. Efter sommaren 2005 började jag på Broby Gymnasieskola, på andra sidan cykelställen från min gamla högstadieskola. Det här var också en period som jag inte minns alltför mycket ifrån. Jag hade min favoritlärare genom tiderna här, Carl-Magnus Hedefalk. Tack snälla för att du är lärare. Om alla hade varit som Carl-Magnus hade skolan varit så mycket lättare för många elever. Han var min mentor och svenskalärare.

Här blev golfen också viktigare och viktigare för mig. Jag var ledare och satt i juniorkommittén. Jag inser såhär när jag blickar tillbaka att det funnits personer i mitt liv som betytt otroligt mycket. Kanske uppskattade jag dem inte just då, men de har påverkat mig och gett mig möjligheter att utvecklas.
 
Jag har nog alltid varit ganska nyfiken och intresserad av att utvecklas, även om jag inte kunnat sätta ord på det förrän senare, men jag har alltid drivits av ”bli något”. Sen vad det skulle komma att bli, har varit högst oklart, och det är det än.
 
Åter till golfen under den här perioden. Sunne Golfklubb hade en väldigt viktig klubbchef, Lena Gynnemo. Kanske är Lena den viktigaste personen någonsin. Lena gav mig förtroende att vara med och påverka Sunne Golfklubb och lyssnade på mig. Men det bästa du gjorde Lena, var att skicka mig på en utbildning i Stockholm som Svenska Golfförbundets ungdomsråd anordnade.
 
Jag åkte iväg och här blev det klart för mig vad mitt första mål i livet skulle bli. Killen på scenen som höll i utbildningen hette Philip och var typ min idol här. Han var ordförande i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Herregud, vilket mål. Utbildningen var två dagar i himmelriket, och jag insåg att det fanns hundratals unga personer som kände som jag, att de ville vara med och utveckla och utvecklas.
 
Sen visade det sig några år senare också att det var här som jag och min sambo träffades första gången, men det visste vi inte då. Nära avfärd på söndag eftermiddag efter utbildningens slut kom Philip fram till mig och sa att Ungdomsrådet skulle rekrytera en person och uppmanade mig att söka. OM jag gjorde. Jag sökte som bara den…

/Sofia

Från utbildningen i Stockholm
 
 
 

tisdag 8 april 2014

Mitt liv i Sunne - del 2

Vi fortsätter där vi slutade sist… Skäggebergsskolan. Här gick jag från 4-6:e klass. På många sätt skilde sig den här tiden sig från tiden på Lerans skola. Allt var så mycket större, både lokaler och antalet elever, men hela klimatet var annorlunda. En sak minns jag däremot. Jag kanske är en dåre som avslöjar det här, men jag VET att alla gjorde samma sak.

På Skäggeberg finns en lång korridor utanför slöjdsalarna. Där satt eleverna från Lerans skola och väntade när de hade slöjd. Och de dagarna visade man att man var stor genom att gå fram och tillbaka i korridoren på skolan när de små barnen satt och väntade. Ingen visste vad som fanns i slutet av den där korridoren och det var ingen som berättade det förrän man själv började på skolan.

Så töntigt alltså. Där sprang man som en maratonlöpare fram och tillbaka för att bättra på självförtroendet. Nu har jag aldrig haft problem just med självförtroendet, och har nog aldrig haft det. Jag har nog till och med varit en smula kaxig genom åren, men jag tror att det är det som drivit mig framåt hela tiden. Jag har alltid haft något inre driv, alltid tyckt om att få förtroende genom att vara klassrepresentant i elevråd och så.

Efter sommarlovet i sexan var det dags att byta skola igen. Den här gången till Fryxellska. Högstadiet. Nu var jag stor på riktigt. Jag hade bytt kompisar ganska frekvent fram tills nu. Här återkom jag till mina lågstadiekompisar Frida Ehrencrona, Marthina Fahlberg och Emelina Persson. Vi är bästa vänner än idag. Här duggar minnena tätt. Jag började med att gå ett år i den gamla skolan, medan nya Fryxellska skolan byggdes för fullt. Jag gillade båda två lika mycket. Mina två mentorer här hette Catharina Schelin och Per-Arne Hermansson.

Under den här perioden hittade jag också till idrotten. Jag började spela golf redan vid sju års ålder, men då mest tillsammans med pappa. Under högstadietiden så ingick jag i en träningsgrupp och tränade på somrarna. Inte visste jag då vilken betydelse golfen skulle ha några år i framtiden…

Här är jag och en av de viktigaste personerna i mitt liv, mormor Gull-Britt Magnusson:
Mormor Gull-Britt och Sofia
 
 

måndag 7 april 2014

Mitt liv i Sunne - möt Sofia Ivarsson

Hej
För några veckor sen fick jag en förfrågan om att blogga här på Sunnebloggen, vilket jag självklart ville! Så jag satte mig och funderade på vad jag ville skriva om, och framförallt vad Ni ville läsa om. Det är ju jättesvårt, eftersom jag inte vet vilka ni är.
 
Om jag ska gissa vilken relation ni har till mig, så är ni kanske någon gammal lärare, klasskompis, storasyskon till någon kompis jag haft genom åren, eller kanske så har du inte en susning om vem jag är. Och det är ju faktiskt ganska troligt.

Så då satte jag mig igen och funderade, och gjorde en liten mindmap över mitt liv så här långt. Det ser ut såhär;
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Rörigt? Låt mig få presentera mig själv; Mitt namn är Sofia Ivarsson, jag är snart 25 år och jag är uppvuxen i Sunne – på nedre Leran närmare bestämt. Jag är född på Hea, eller nej, jag är FÖDD i Karlstad, den 27 oktober 1989. Jag och mamma Sussie och pappa Bengt bodde tillsammans i sex lugna år på Kopralsvägen på Hea. Sen kom det en liten lillebror Niclas 1995 och det blev flytt till nedre Leran och Solviksvägen där familjen bor än idag. År 1997 kom en liten lillebror till, Patric.
Vi börjar på kartan där i mitten där det står Sunne, och så tänker jag att vi reder ut den närmsta veckan här på bloggen, vi får se hur långt vi kommer idag.
 
När jag började skolan så bodde vi på Leran, så det blev då Lerans skola som kom att bli min första skola. På den här härliga tiden (1995) så åkte man skolbuss från hemmet till skolan, vilket i mitt fall var ungefär 800 meter. Men det tog en hel evighet, för man åkte runt halva Sunne för att lämna av alla andra barn först. Min busschaufför hette Lisbeth och bodde på övre Leran (jag tror hon bor kvar där än idag faktiskt…) Jag törs nog säga att hon var världens bästa busschaufför.
 
Lerans skola var den bästa starten jag kan tänka mig, liten skola nära hemmet. Och jag trivdes jättebra här. Jag hade samma lärare, Barbro Skogestig, under mina tre år i riktiga skolan och två förskollärare, Carina och Carina. Jag har många roliga minnen härifrån, med resan till Kon Tiki i Oslo, och promenader genom dalen till Skäggebergsskolan för att ha slöjd och gympa, fotbollsturneringar på rasterna och den stora Pilen på gränsen mellan skolgården och Birkebros läkarpraktik.
När jag gick ur trean så blev det flytt till stora skolan Skäggeberg där alla stora barn gick. Härifrån har jag inte lika många minnen… Min lärare här hette Susanna Nermark. Men det finns några personer till som jag minns tydligt från den här tiden, och det är vaktmästare Inge och datalärare Conny. Det fanns en datasal (ja alla barn, det fanns 8 tjockdatorer att dela på för alla skolans elever, vi hade inte egna små laptops.) Och Conny hjälpte mig att ladda ner min dåtida favoritlåt ”Volvo 142” på cd-skiva när jag gick i fyran. Otroligt busigt. Och här pausar vi för den här gången. Fortsättning följer…

/Sofia Ivarsson

 

fredag 4 april 2014

Snart dags för fredagsmys!

Jag älskar att ha en stor och bullrig familj. Jag dukar alltid upp middag för sex personer, men inte sällan för åtta eller kanske rentav tio eftersom barnen alltid har någon eller några kompisar med sig hem. Och det är en vanlig vardagsmiddag och ja, det kan det vara rörigt, men jag njuter verkligen av varje sekund. Såsom ensambarn har jag alltid tyckt att det verkar fantastiskt med stora familjer och ja, det är det ju också. 

Minst fem barn tänkte jag mig. Eller kanske så många vi hinner få till innan jag fyller fyrtio, föreslog jag för maken. Men när fjärde barnet kom så insåg vi att det nog var dags att sätta stopp precis där eftersom dygnet inte har fler än tjugofyra timmar. 

Nu när jag tittar på aktivitetskalendern på kylskåpet på morgonen ser jag som minst fyra och som mest åtta förberedelser. Mackor bres, gympapåsar packas, tenniskläder letas upp, fotbollsstrumpor paras ihop och så piano- och gitarrnoterna förstås. Men exakt 07.50 varje morgon går mina tre äldsta ut genom dörren och kvar är jag och lilla Ingrid som är snart fem år och som får en extra (lugn) kvart med sin mamma innan vi går till dagis.

Jag tycker att det är så oerhört intressant att följa de fyra små och hur de formas utifrån sina roller i syskonskaran. De står inför olika utmaningar och hittar sina positioner relaterade till syskonen. Dagarna är fyllda av känslor från lojalitet och djupaste syskonkärlek till kaosartade bråk. Allra vanligast är kanske gnabbet som handlar om att positionera sig. 

Jag är helt övertygad om att syskonpositionen starkt påverkar vår personlighet. Hur kan det annars komma sig att barn till samma föräldrar som vuxit upp i samma miljö är så oerhört olika?

När jag skriver det här är det snart dags för fredagsmys och alla barnen var såta vänner tills för cirka 30 sekunder sedan. Valet mellan film och Let’s Dance ledde till ett härligt syskonbråk. Precis som det ska vara, har jag nu lärt mig. /Maria Matseke


Utsikten från Östmansby.
"Vid varje tillfälle som bjuds tar jag med familjen och åker ”hem” till Östra Ämtervik, till den gård i Östmansby där min familj på mammas sida bott i flera generationer" 

onsdag 2 april 2014

Dags att få jord under naglarna igen

Det börjar bli dags att få jord under naglarna igen. Min trädgård är ett evighetsprojekt som skänker lika mycket glädje varje vår. Det är precis nu allt det roliga börjar, när jag tittar ut så ser jag scillan, krokusarna och snödropparna titta upp ur jorden. 

Blombild från trädgården
Lika roligt som jag tycker att det är med perenner, lika tråkigt tycker jag att det är att plantera blommor som blommar endast en sommar. Vad är det med perennerna, och även lökarna, som lockar så? Kanske är det den förunderliga livskraften, att de överlever våra kalla vintrar under is och snö och tittar upp igen när våren kommer. Oftast växer de till sig och blir större från år till år.
Så bjuder de alltid på en utmaning, att plantera en ny perenn är alltid ett experiment, de finns ju för alla miljöer – torrt och soligt, blött och skuggigt… Och för en rad olika växtzoner. Vilken kommer att klara sig i min rabatt? Alltid spännande. Experimenterandet kan leda till ganska dyra misslyckanden ibland (bittert tänker jag främst på ett magnolior). 

I år ska jag plantera fler pioner, det är den absoluta favoriten. Utmanaren på den positionen är liljor och rosor av alla de slag. 

Fem somrar i slutet av 80-talet och början av 90-talet jobbade jag på Mårbacka. På den tiden var jag inte speciellt intresserad av trädgård utan mest av Selma Lagerlöfs liv och diktning. Jag kunde inte riktigt tillgodogöra mig den vackra trädgården och all den historia som faktiskt finns kring den. Då levde den också en ganska tynande tillvaro, men lyckligtvis restaurerades i mitten av 90-talet att landskapsarkitekten Anna Tandre och i dag är det en fantastisk trädgård med alla sina härligheter.
Tack och lov ligger Östmansby bara fem minuters bilfärd bord från Mårbacka och en skön trädgårdsupplevelse. /Maria Matseke