fredag 30 maj 2014

Rustar för framtiden

Det är inte varje dag man blir erbjuden att skriva en bok. Därför tvekade jag inte särskilt länge när jag blev det i början av januari i år.

EU-projektet Creare Vivere, som arbetar med kompetensförsörjning i Sunne, Torsby, Munkfors och Årjäng, ville göra en bok om kommunala medarbetare och lyfta fram hur många olika jobb och möjligheter det finns i en kommun

Under drygt två år har medarbetarna i de fyra kommunerna fått möjlighet gå utbildningar och stärka sin kompetens för att trivas och utvecklas i sina jobb. Anledningen är de stora pensionsavgångarna som kommer de närmaste åren.
Men det räcker inte. Nya måste lockas till organisationen också, eftersom tio procent av alla som jobbar i en kommun går i pension fram till 2018. Det kanske inte verkar så mycket, men det jobbar 1 400 personer inom Sunne kommuns verksamheter. Det betyder att 140 personer försvinner och ska ersättas inom fyra år. Det är mycket för en liten kommun.

En bok om stolta medarbetare. 
Innan jag började arbeta med boken hade jag faktiskt inte tänkt på att det finns så många olika jobb i en kommunal organisation. Närmare bestämt 100 olika yrkeskategorier, även i en mindre kommun. Några av alla dem ville projektet beskriva i en bok, genom att låta medarbetarna själva berätta om sitt jobb.

Kommunerna tog fram namn på personer inom olika yrkeskategorier. Till slut blev det 41 personer som intervjuades av mig och fotograferades av Helena Henriksson från Torsby. Mina texter och Helenas bilder hade inte blivit någon bok och vi inte hade haft en formgivare. Lina Sponberg tog hand om vårt material och gjorde den finaste bok man kan tänka sig.

Bara omslaget, som du ser på bilden vittnar om det.

Mer om arbetet och alla möten med engagerade medarbetare i de fyra kommunerna får du läsa i nästa inlägg.

Allt gott så länge, och trevlig helg!

/Maria Svärdsén

måndag 26 maj 2014

Var dig själv - det räcker

Hej
Hoppas att din helg har varit bra!
Min har varit lite utöver det vanliga, med boksläpp i fredags kväll för en bok som jag har varit delaktig i. Den berättar jag mer om i kommande inlägg. Dessutom andra trevligheter, med Mors dag, och en födelsedagsfest och därmed extra möjligheter att träffa människor man tycker om.

En stund på en plats som erbjuder så mycket stillhet och natur man behöver hann vi också med. Där blir det så tydligt att vi just nu befinner oss i en tid som sjuder av växtkraft och liv. Göken gol, andra fåglar kvittrade, gräset och tistlarna hade växt hur mycket som helst på bara några dagar. Och har du inte märkt det själv än kan jag meddela att det börjar bli ganska gott om mygg också.

Men se det inte som om jag beklagar mig, tistlar och myggor är också en del av vår värld. Man kan inte gilla allt, men respektera att det finns och har rätt att göra det. Men det klart, det finns gränser. Resonemanget håller nog inte i områden som drabbats av översvämningsmygg till exempel…
/Maria

Namn: Maria Svärdsén
Ort: Sunne
Ålder: 54 år
Yrke: Journalist
Intressen: Ridning, dans och intressanta möten
Motto: Var dig själv – det räcker

fredag 23 maj 2014

Vi har visat att vi kan åstadkomma storverk tillsammans

Det är lätt att tro att Med Hjärtat i Sunne handlar om flyktingar och invandrare. Det vill jag påstå är mycket fel. Vi struntar i vart folk kommer ifrån. Det råkar bara vara så att det var människor från andra länder - i behov av oss som redan bor här - som blev anledningen för en stor del av oss Sunnebor att sluta prata och faktiskt göra något för att göra världen till en bättre plats att leva på. För det är det som det handlar om, att göra något. Ingenting händer av sig själv.

Ingenting är omöjligt!



















Jag och många med mig har valt att öppna mitt hjärta för flyktingarna. Med Hjärtat i Sunne är till för alla, och den som vill göra något för exempelvis barn eller ungdomar, kanske bara hitta på något kul! Känn er välkomna att använda nätverket till att hitta likasinnade!

Vill vi ha en bättre värld, i eller utanför Sunne så måste man göra något. Vi gör skillnad genom att se människor och ta oss tid till en pratstund. Och vi vill göra det enkelt att göra skillnad. Det är ju inte ens svårt! Det räcker faktiskt med att bara vara du. Du behöver inte sitta på mer resurser än dig själv. Vi vill öppna dörren till en gemenskap som är till för alla, men det är du själv som går in genom dörren. Det kallas för frivillighet.

Det finns ett väldigt stort värde i frivillighet. Det betyder att människor gör saker för att man vill. Inte för att någon beordrar det eller att man får betalt för en tjänst. En del tycker att det låter jobbigt. En del har inte tid. En del vågar inte och en del tror inte att de har något att ge. Det respekterar jag. Fast jag opponerar mig starkt mot att det är jobbigt eller att någon inte har något att ge.

Ibland har jag inte heller tid. Ibland kräver studierna i Statsvetenskap för mycket, ibland är jag för trött, ibland vill jag bara vara med min familj. Ibland blir det för mycket. Då är det inte frivilligt längre. Därför är det viktigt att vi är många som vågar ge av sin tid till våra medmänniskor, för det är enbart tillsammans som vi kan förändra och förbättra. Det är du och jag, det är vi, som är vårt samhälle och det vi som är gemenskapen. Vill du inte dricka kaffe så kan jag rekommendera att ta en skogspromenad med någon som aldrig har varit i en svensk skog.

Jag har fått frågan flera gånger vad jag själv får ut av att engagera mig i de flyktingar som kommit hit. Från början var det lite svårt att svara på. Att vilja skapa socialt sammanhang, minskade problem med motsättningar mellan olika grupper, omtanke och medmänsklighet förstås. Lite luddigt nästan, tanken var ju inte att få ut något själv utan något för alla.

Nu vet jag. Känslor. Delaktighet i människors liv. Nya intryck och en känsla av att vi alla är på något sätt betydelsefulla för varandra. Att jag som enskild person kan avgöra om en människa håller kvar hoppet om en framtid. Och återigen känslor. Ena stunden kan jag gråta av glädje över att någon fått uppehållstillstånd, känna upprymdhet och framtidstro, ett par timmar senare kommer envisa tårar över att någon kär vän tvingas bort från Sverige, trots klara asylskäl, på grund av någon idiotisk regel enligt Dublinförordningen om fingeravtryck i annat land. Glädje, sorg, ilska, maktlöshet, lycka, styrka, vänskap, sammanhang, känsla av att vi alla hör ihop. Detta är livet.

Jag vill vara en del av vår omvärld, jag vill inte vara en person som bara klagar på världens orättvisor och tycka synd om de som blir drabbade och ändå bara se på. Jag vill göra något. Jag är djupt tacksam över alla fina människor jag mött tack vare Med Hjärtat i Sunne och tack vare alla de som kommit hit för att söka sig en bättre framtid. Många av er har jag ännu inte sett i verkligheten,likväl är ni mina fina vänner ändå. En del finns i min närhet, jag vet att ni bara är några kvarter bort. Det känns skönt.

En del har jag blivit arg och frustrerad på. Det gör inget. Vi är alla olika och det är det som känns så bra. Jag tycker om er ändå.
Det är så många människor här i Sunne som har visat att vi verkligen kan åstadkomma storverk. Tack vare alla inblandade i och utanför Med Hjärtat i Sunne, alla välgörenhetsorganisationer som Rädda Barnen, Röda Korset, Svenska Kyrkan, Missionskyrkan, idrottsföreninar, Sunne kommun, företag i och utanför Sunne, tidningar och TV som spridit den fina känslan av gemenskap och allas lika värde, alla som på det ena eller andra sättet deltagit i mottagande av flyktingar och aktiviteter för att få människor att mötas över kultur och språkgränser, det är tack vare alla er som vi har troligtvis Sveriges bästa flyktingmottagande och lyckad integration.
Socialnämndens ordförande Gunilla Ingemyr sa i höstas: "Vi är en liten kommun med små resurser, men vi ska bli den bästa kommunen på flyktingmottagande med hjälp av gemensamma resurser”.

Gunilla och alla andra, vi har lyckats. Nu fortsätter vi!

På söndag är det val till EU. Inget kunde betyda mer för oss själva och för våra ännu okända vänner från fjärran länder just nu. Det är du och jag som avgör vilken framtid vi vill att våra medmänniskor ska få.

EU skulle kunna vara något fantastiskt, fullt av möjligheter för mänskligheten där sammanhållning och samarbete för mänskliga rättigheter är i fokus för hela världens folk. Låter det omöjligt? Naturligtvis är det inte det! Det gäller bara att vi alla står upp för varandra och aktivt tar ställning för vad som verkligen betyder något! En kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Du som tycker att jag häver ur mig floskler kan ju prova att agera. Börja med att rösta på söndag för en mänskligare värld där människor inte behöver riskera livet för att sätta sig själva och sina familjer i säkerhet, en värld där det inte spelar någon roll vart du kommer ifrån och där demokrati och mänskliga rättigheter är en självklarhet. Ditt val gör skillnad. Bjud in fler till framtiden.

Peace, Love and Human Rights!

/Sophie

fredag 16 maj 2014

Integration via en kopp kaffe

“MED HJÄRTAT I SUNNE är ett partipolitiskt och religiöst obundet ideellt nätverk där medmänsklighet och generositet en självklarhet. Vi står för de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde!”

Så står det i beskrivningen för Med Hjärtat i Sunne. På några få dagar blev medlemsantalet flera hundra. Men vad är det vi i Hjärtat vill? Hur når man dit?
 Jo, vi vill att alla ska ha rätt till ett sammanhang, att få känna sig delaktig i samhället man bor i. Det spelar ingen roll varifrån du är eller vart du bor, det som förenar oss alla är att vi är människor och behöver social gemenskap.
Vad är då det mest effektiva sättet för att få människor att mötas på ett kravlöst och lättsamt sätt? Svaret är enkelt. Svenskar kan det. Europeer kan det, amerikaner, afrikaner, australiensare och asiater kan det.
Alla vet hur man gör när man dricker kaffe.

Fredagsfikat på asylboendet på Rottneros Camp blev en höjdare.
Fredagsfikat varje fredagseftermiddag på asylboendet på Rottneros Camp blev en höjdare. En givande mötesplats öppet för alla. Och jag är mycket nyfiken på hur många av oss “gamla” Sunne-bor som har funnit nya fina vänner bland andra “gamla” Sunne-bor. För i vår vilja och omtanke att välkomna dessa till Sverige nyanlända människor och bjuda in till gemenskap fick vi en oanad effekt.
Det var inte bara Sunne-bor som mötte flyktingar. Det var Sunne-bor som mötte Sunne-bor.
Helt plötsligt utan förvarning så växer ett nytt socialt sammanhang fram och jag är nog inte den enda som säger att livet är mer levande sedan flyktingarna kom till byn. Omvärlden känns nära. Vi är en del av den.

Dags att dra igång fredagsfikat igen eller hur, eller vad tycker ni?

Sen behöver alla få börja lära sig svenska.
Det kan ta tid att få uppehållstillstånd och därmed rätt till SFI. Tack vare alla frivilliga som engagerat sig i svenska-träning varje måndag och torsdag kl 18-19:30 så är det flera som redan pratar lite svenska. Men den stora fördelen är återigen mötet mellan människor som är den stora vinsten! Tack ALLA medverkande och välkomna alla ni som vill vara med och delta. Man kommer de dagar man kan, det är roligt, givande och frivilligt.

Vi kan ge pengar, kläder, grejer.
Men det behövs också att vi ger av vår tid, vår närvaro.
Nu pratar jag om alla människor, vad alla människor behöver. De är rätt obehagligt att frysa om fötterna, men har du en kompis så känns det troligtvis lite lättare. Den där kompisen kanske dessutom känner någon som har skor att skänka till dig. Helt plötsligt har du både kompis och varma fötter. För de som inte har vänner får vi hjälpa till.
Det är enkelt:
Ta dig tid en eftermiddag att fyll en termos med kaffe, titta in på ett asylboende och säg hej. Innan du vet hur det gick till så är du förmodligen fast i ett intressant samtal och åker hem igen med nya intryck, tankar och känslor, troligtvis full med energi och en skön känsla av att ha skrattat mycket. Det är inte svårare än så.

Gemenskap och integration via en kopp kaffe. I Sunne har vi bevisat att det fungerar.


Sophie Drugge och Lina Börjesson
startade Med Hjärtat i Sunne

Peace, love and human rights!
Sophie

Vill du få kontakt med oss?

Maila till: med.hjartat@gmail.com
Facebook: https://www.facebook.com/groups/242076529282639/

onsdag 14 maj 2014

Med Hjärtat i Sunne - hur började det egentligen?

Med Hjärtat i Sunne
Jag heter Sophie Drugge och flyttade till Sunne för sex år sedan. Jag bor i en villa på Övre Leran med min man och fyra små barn, den äldsta är sju år och den yngsta ett och ett halvt. Det är lätt att känna sig välkommen i Sunne, det är lätt att vilja stanna kvar. Här blir man väl omhändertagen i butikerna och man hälsar ofta på mötande fotgängare. Bara man bor på samma område så är man grannar. Jante är svag och vi-känslan stark.

Vänlighet. Omtanke. Utveckling. Det är Sunne för mig. Sunne är mitt hem.

Men vad är det som förenar människor?
Varför känner man ett socialt sammanhang och gemenskap på vissa orter men inte på andra?
Vad behövs för att en människa ska känna sig välkommen i ett samhälle och ha en självklar plats helt enkelt för att man är människa?
Vem har ansvaret för att det sker?


Dessa frågor ställdes på sin spets i oktober 2013, i Sunne under konferensen Hurra vi är olika! där olika föreläsare i två dagar talade om vikten att agera. Att det handlar om att sluta prata och göra något. Att inget blir bättre av att bara tycka, utan att det är handling med tydliga mål och visioner som gör skillnad.

Bland annat talade Soraya Post och fick hela sällskapet på flera hundra personer att gråta av sorg och ilska över de vidriga övergrepp som skett mot romer i Sverige och övriga Europa under hundratals år och den grova diskriminering som fortfarande pågår i många länder, Sverige inte undantaget.
Då förstod jag: Jag behöver inte vänta längre. Det är dags att göra något. Nu.

Ibland händer det bara, ibland är det enkelt. Då gäller det att haka på. I mitt nyöppnade Facebook-konto (jo det är sant, jag var Facebook-motståndare för ett halvår sedan) kunde jag se en onsdag att ett inlägg från en viss Lina Börjesson delats, om och om igen. Hon bad om hjälp att samla in kläder till över hundra flyktingar som skulle komma följande helg till det ännu inte öppnade flyktingboendet i Rottneros. Det var hennes granne Rousanne Larsson som hade bett henne om hjälp att sprida budskapet. Jag hade hört att det skulle komma flyktingar till oss här i Sunne och var beredd med kläder.. Men hur skulle nu detta gå? Vem tar han om dem? Hur mår de? Och frysa kommer de att göra, huu!!

Jag ringde genast Lina och bad om att få hjälpa till med kläderna. Det är helt otroligt vilken uppslutning det var av Sunnes befolkning. Jag och Lina stod till slut i Rottneros Värdhus vid ett berg av skänkta kläder och slogs av tanken: Om folket i Sunne kan göra det här på bara tre dagar, vad kan vi alla då inte åstadkomma tillsammans?
En stark känsla fanns att det finns så många människor i vårt samhälle som verkligen vill göra något men vet inte hur. Hur kan vi nå varandra och tillsammans skapa ett bättre och varmare samhälle där den sociala gemenskapen och sammanhanget får ta ännu större plats och alla människor blir sedda som ...människor? Vart ska man börja?
Svaret var just då enkelt för oss, två personer som för tre dagar sedan inte kände varandra:
Vi börjar här och nu med oss själva. Inte långt bort, inte sedan.

Lördagen den 9:e november 2013, på dagen 24 år efter Berlinmurens fall och på min pappas födelsedag, bildades Facebook-gruppen Med Hjärtat i Sunne.
Välkommen in i värmen du också

Det är DU som förenar
Det är DU som är gemenskapen
Det är DU som behövs, för att du är just du

men du...VI GÖR DET TILLSAMMANS!!


Peace, love and human rights!

Sophie Drugge

fredag 2 maj 2014

Det första intrycket är unikt

Mitt första intryck av Värmland är gröna kullar och rock'n roll. Den första sommaren jag var här körde vi runt på motorcykel för att hitta ett fint hus att köpa. Lite söder om Torsby fick vi höra en tung basrytm slå någonstans ifrån . Det var troligen "dans bort i vägen."

Vi följde ljudet. Musiken kom från Granevik, och där spelade Mickey Muster och hans band. Mickey hade vinröd kostym, cowboyslips, spetsiga myggjagare och hårfrisyr á la Elvis. Han spelade piano som en gud och sjöng bra; repertoaren var en blandning av Elvis Presley och Jerry Lee Lewis . I full motorcykelmundering kunde vi inte dansa, men stannade kvar i två timmar. Fantastisk konsert.

Första gången jag såg mitt hus i Bråsstorp blev jag väldigt förtjust. Det var i stort renoveringsbehov, men jag såg på en gång att det här skulle kunna bli mitt paradis – med utsikt över den lilla dalen och sol till långt in på kvällen.

För ett tag sedan träffade jag kommunledningen för första gången . Det var Majorskorna, nätverket för kvinnliga företagare, som hade arrangerat mötet, och vi fick en genomgång av hur det stod till i kommunen.

Vilken idyllisk plats jag har kommit till: Nästan ingen väntetid på vårdhemsplacering, gott om äldrebostäder och barnomsorgsplatser för alla. En särskild person som jobbar med näringslivsutvecklingen i kommunen. Lokal vårdcentral med mycket trevlig personal.

Men bäst av allt, sett med Osloögon, är att kommunen gick med plus under 2013! Det vill säga, det fanns pengar kvar på kontot vid årets slut. Det händer aldrig där jag kommer från.

En annan succé i den här kommunen, är SunneTåget. Det faktum att människor kommer från stora Karlstad till lilla Sunne för att handla är otroligt. Det är smarta företagare som har startat detta.

Men vad är besökarens första intryck av Sunne? Inte det trevliga torget med blommande körsbärsträd. Inte de vackra blomkrukorna. Inte de sköna rabatterna med fina citat för eftertanke. Inte de rena och prydliga smågatorna.

Nej. Det de möter är järnvägsparken. En gång var det säkert ortens stolthet. Nu har den hamnat i bakvatten, glömd och övergiven. Varför då? Vad händer här?















Kanske kunde kommunens överskott/inte använda pengar - om det blir några pengar över nästa år – användas för att rusta upp den här gröna lungan med de fina träden?

Man får aldrig en ny chans att försköna det första intrycket.

/Anne Elin