måndag 23 juni 2014

Sunnebloggen tar sommarledigt

Sunnebloggen tar lite semestervila och är tillbaka igen 25 augusti.
Passa på att läsa tidigare inlägg från alla spännande bloggare vi haft och spana in alla tips på upplevelser och evenemang som finns på www.sunne.se

Välkommen åter!
Malön i sjön Fryken är en av alla smultronställen i Sunne kommun.

torsdag 19 juni 2014

Lycka är…


 
 
 
 
 
 
 
 

… att det är midsommarafton i morgon och det kommer att bli en toppendag.

… att få gå på sin äldsta väns bröllop i övermorgon.

… att hela semestern ligger framför en.

… att få lägga i båten snart och dra ut på en magisk tur till Malöa eller Lellöa.

… att världens vackraste barn kallar just mig för ”mamma”.

… att ha en man som står ut med mig och kärleksfullt säger ”du duger allt åt mig” när jag beklagar mig över tidens gång.

… att världens snällaste föräldrar råkar vara mina.

… att kunna ringa sin lillebror och töla lite.

… att få rösta i fria val i höst.

… att få leva i ett land som är generöst mot människor som behöver skydd och hjälp.

… att förstå att man är lyckligt lottad även om man inte känner sig lycklig hela tiden.

… att vara lite modig i vardagen.

… att vara sin egen chef.

… att bo på en ort med en anda av att man är glad för den som lyckas och stöttar den som misslyckas.

… att vara en känslomänniska fast att det är lite bergochdalbana …

Tack Sunne för mig, det blev en ganska känslosam resa det här. Se nu till att få den bästa sommaren EVER allihop!

/Anna-Karin

onsdag 18 juni 2014

Gôtt i bôtt och bôs i en pôôs

När jag flyttade från Sunne 1993 för att börja plugga i Östersund, fick jag lära mig ett nytt språk det allra första. Svenska. Allvarligt, det tog sitt lilla tag att lära sig att tala ut orden för att kunna göra sig förstådd.
Min kompis Cillan tyckte jag var ”så himla bonnig” och skrattade rått så fort jag öppnade munnen. (Ska hon säga som kom från Västergötland! Den som sa´t den va´t.) Direkt jag kom hem (= Sunne) la jag om språk och pratade som vanligt.
Riktigt besvärligt blev det dock om det var en värmlänning och en icke-värmlänning i samma samtal, då blev det kôrtslutning i hôvve på mig. 

För en utomsocknes som kommer hit måste ju vårt språk vara totalt obegripligt. Stackars folk. Hur ska de veta vad de ska svara på frågan ”Hôssärrämärrä?” till exempel?

För några år sen var jag bjuden på ett bröllop för en gammal barndomskompis från Sunne som flyttat till Stockholm och börjat nytt liv. Inför bröllopet fick jag en sån snilleblixt som jag bara inte kunde motstå. Jag skrattade så tårarna rann när jag satt och skrev mitt tal. Min scenskräck till trots, och särskilt inför denna ganska fancy tillställning - jag var bara tvungen att göra detta! 90 procent av gästerna fattade förmodligen ingenting, men de som hängde med hade nog lika roligt som jag. Jag fick ju skarva lite på sanningen förstås, men det får man väl ibland för att få till en bra story?

Ordlista finns här

Uttalet kan du träna här

Att Fredrik inte ä ifrå stan, dä vet ni föll allihop – han ä att en rikti bonnpôjk han! Han kommer ifrå Bonntorsby, jämt nol ôm Juttegåln, då vet ni hört jag mener.

Fredrik har allti vart litte sludi han, ett riktitt knôvelhôvv, som vi säger. Tänk på môran innan skull te skolan, då va han allti ut å skôôt när grisera han, i laa. Eller gräj mä nô kockler ut på jâla sô han rammel ikôll på rompa i glinga, mett i gôran. Å detta håre hanses, dä ble förstås fullt i bôs dä! Å brått som han hadd, sô hann han ju aldri å kamm sä ordentligt. Mässsä te skolan hadd han iställ en pôôs där han plock i allt bôs, en bôspôs. Å ibland geck förstås pôsen sönner, sô nôn annen feck ta reda på dreten. Då brukt Fredrik å fråg: ”Har du tej ôpp sôpplan mä lymmeln?”

För dä mästa va Fredrik go å gla, men lite tölig va han att iblann, särskilt när han va svôlten. ”Har du nö gröschel i fecka sô ja jämt kan köp mä en kôrv på tôrje?” fråg Fredrik för jämna. ”Annars butter ja räj!”En kôrv, dä ä gôtt i bôtt dä!

Och för er som inte vet va tölig ä, sô ärrä motsatsen te tôôlig. När du tôl mycke alltså. Fatter ni inte? Feschli ra, sô förstår ni kanske bätter. Men dätta ble ju bätter sen när han ble en stor käär

Annars va Fredrik inte ett dugg bögrann, utta tvärtôm - riktigt sôggelhaal, sô joappelstamp å krössylt kunn han va utta – men sôkytt å hackkôrv varä bästa han vesst. Å glôpen som han ä så åt han jämt öpp alltihop, i ett svepen. En dreckpôtt uttapå å sen va han som e sol! Riktigt sinni ble han nog bara den gangen när han hadd skôr säj på en gammel bôrk.



Å stri, dä va Fredrik allti gôrbra på. ”Mä je rä nu mä ränna tölinga!” feck en säg tean när han möljd på för mô. Å lôver å lôver, dä gör han än i da! Dä hörd vi ju faktiskt senast ida, i tjôrka. 

Han är inte dômm i hôvv denna pôjken, även om dä kanske låter som han ä litte halvstôlli när han öppner mun. Vi tycker allihop att han ä en riktigt styv pôjk som ha klar säj sô bra i Stockholm. Det hjälper väl te att han ä stönig som en gris å förstås. Å tänk vicken rôtsäck han ä som har fônn tåcka fina jänt da! Ôj, ôj, ôj! Tänk va roligt att dä årner sä sô bra te slut för däj Fredrik! Men du, ta hem a litte ofter sô vi får lär a å praat sôm fôlk!

Nu tycker ja vi hôfser te glasa och önskar er all lycka te!

/Anna-Karin

tisdag 17 juni 2014

Sunne saknar en lillebror. Bland andra.


















Dagens känslor är saknad och längtan. De kan tyckas lite lika de där, men det är de inte. Gemensamt är att något eller någon fattas oss och finns inte i närheten när man behöver den/det/honom/henne. Saknad är ofta en lite mer stillsam känsla, förknippad med ledsenhet och det som har varit. Längtan är framåtriktad, explosiv och lustfylld.

När det gäller min lillebror känner jag både saknad och längtan. Jag saknar honom något oerhört i vardagen, fast det är 15 år sen han tog ryggsäcken, gitarren och ärvda vinglas efter farmor och drog till kärleken i Australien.

Det är fortfarande som ett stort hål här i Sunne efter honom. För mig i alla fall. Under några år innan han for pratade vi med varandra nästan varje dag. Han var min dunjacka när det blåste kallt, min torrdräkt vid vinterdyk, ljuset i tårtan, senapen på kôrven; ja ni fattar. Syskonrelationen är ofta den längsta man har med någon människa i livet. Har du tänkt på det?

Brorsan frågade i ett sms för ett tag sen ”saknar ni mig nån gång fortfarande?”.  Så ända in i bängen, lille bror, mer än du kan ana.
 
Men! Herre min je, han finns ju fortfarande! När man grottat ner sig i saknaden för länge, får man ta sig i kragen och switcha över till längtan-läget. Bara några knapptryckningar bort så är han ju där, lellpôjken. Och tänk vilka äventyr vi alla i familjen har fått vara med om tack vare honom!  Jag längtar så efter den dagen när jag får ta med alla mina tre barn Down Under för att träffa världens bästa morbror och goa kusiner. Vilket äventyr! Vilken fest! Tjohoo, here we come!
 
Ja, tänk vilken hemlängtan man har haft många gånger – från bergstoppar i Himalaya, stränder i Indien, studentrum i Norrland och kontorslandskap i Stockholm. Hemma har alltid varit Sunne för mig. Alltid. Och kommer förmodligen alltid att vara, Värmland är inte ett landskap utan ett sinnestillstånd”, stämmer väldigt bra. ”Du kan ta jänta ur Värmland, men inte Värmland ur jänta”. (Fast ibland gör sig Sunne lite bättre på distans, det ska erkännas …) ”
 
” … till Värmland jag alltid återvänder.” avslutas vår nationalsång. Jag hoppas att fler än jag ser det geniala i att återvända HEM efter några varv runt jorden för att med nya ögon se det fina som finns här och alla världens möjligheter som ligger öppna.
 
Om jag fick bestämma skulle det vara obligatoriskt för varenda ungdom att flytta härifrån ett tag. Som en modern form av värnplikt. Och lika obligatoriskt att flytta tillbaka sen och omsätta globala erfarenheter till lokal handling. (Sen kan man ju få välja fritt.) Mer Värmland till Världens alltså och mer Världen till Värmland. En win-win situation för alla om ni frågar mig!
 

 Och samtidigt önskar jag att alla som kommer utomsocknes ifrån, som frivilligt väljer att komma hit, ska känna sig välkomna här och finna sitt HEMMA här. Välkomna hit! Sunne är ert också!

/Anna-Karin

måndag 16 juni 2014

Våga och vinn, chansen är din i livets lotteri…













Att vara modig är lättare sagt än gjort. Jag är ofta en fegis och oroar mig för ”vad folk ska säga”, hur framtiden ska bli och ”så kan man väl inte göra”.

Men när jag ser tillbaka på de val jag gjort i livet så har jag nog ändå varit ganska modig. Jag har vågat prova grejer. Jag har vågat byta riktning. Jag har vågat flytta på mig.

”Vi människor vill ha omväxling, men vi gillar inte förändring”, sa en klok kvinna en gång. Och så är det nog. Hur ska vi veta vad som händer om vi väljer att gå en annan stig än den upptrampade? Det vet man ju inte i förväg förstås. Risken är ju att det fullständigt barkar åt skogen. Och man vet vad man har men inte vad man får … Så vad är väl en bal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig … och alldeles... alldeles … underbar!

Jag önskar verkligen att vi alla var lite mer, kanske inte wild and crazy, men i alla fall flexibla. Att vi släpper livbåten, spänner av oss bältet och riskera att brallorna faller och SLÄNGER OSS UT i det okända. Vad är det värsta som kan hända?

Det känns så sorgligt när folk man träffar säger ”jag blev kvar”. Åren gick och ingen tog en med och det liksom bara blev så att man blev kvar…

Du har alltid ett val. Alltid. Och tänk på att inte välja är också ett val.

Även om du är rädd så du nästar skiter i brallan, kör ändå. Prova. För om det inte blir bra kan du alltid välja igen. Och igen.

När vardagen känns trist och monoton och jag tänker att Sunne är en liten skithåla, så försöker jag tänka att jag måste ju inte bo här och göra det jag gör. Jag bor här just nu. Som mitt liv ser ut just nu passar det mig och min familj. Men nästa år kanske vi flyttar till Hawaii. Eller Borås. Eller Oslo. Man får prova sig fram och när bananskalet ligger där är det bara att kliva på i full fart.

Jag har funderat mycket genom åren om det är ödet, slumpen eller ens egna fria val som gör att saker händer. Jag har nog kommit fram till att när det är dags att göra en förändring, när man är öppen i sinnet för att något kan hända, då ligger där flera bananskal som bara väntar på att man ska välja att kliva på och följa med…

Så om min cirkel är sluten nu när jag är ”tillbaka på brottsplatsen” så vill jag nog ta mig ett varv till. Det finns mycket kvar att upptäcka!

Mitt bästa tips: se till att spara ihop till ett ”dra-åt-helvete-kapital” så att du inte behöver känna dig fast i ditt gamla tråkiga jobb eller urusla relation. Fundera över en plan B för ditt liv eller små förändringar som kan göra livet lite mer spännande. Och prova när tillfälle ges.

När livet inte blir som du tänkt dig, kan det faktiskt hända att det blir ännu bättre, bara du vågar släppa sargen…

/Anna-Karin

fredag 13 juni 2014

Livet finner en väg


















I princip varje dag har jag känslan av att ”det kommer gå åt helvete”. Inget kommer någonsin att ordna sig och jag är på god väg över stupet. Ganska skitjobbigt att vara sån ärligt talat.


Jag oroar mig för mitt företag: ”det går bra just nu, visst det gör det. Och okej, det har gått jättebra i sex år. Men detta kommer aldrig att gå i längden”.

Jag oroar mig för att mina barn ska byta skola: ”hur ska det gå för dessa små stackare med nya kompisar och lärare?”.

Jag oroar mig för att pengarna ska ta slut och att vi en dag ska stå där på bar backe: ”vart ska vi ta vägen?”.

Jag oroar mig för att alla är friska runt omkring mig: ”snart är det väl våran (o)tur”.

Jag oroar mig för att bli äldre: ”nu är det kört, vem vill anställa en fyrtiplussare?”.

Jag oroar mig för om jag är en bra mamma: ”tar mina barn skada för livet för att jag ryter åt dem, inte kokar potatis mer än en gång i veckan och nästan aldrig pysslar med dem?”

Ja, kort sagt så oroar jag mig för fan och hans moster.

Det tar ju en jäkla massa energi allt detta oroande. Det värsta är att nu har jag börjat oroa mig för att jag oroar mig för mycket också. Det kan ju aldrig vara bra. Vad är det för fel med mig? Har jag ett syndrom, en brist, en genetisk mutation? Tänk om det är ärftligt? Känner någon av er igen sig i detta, tar jag gärna emot tips på hur man blir o-oroad!

Ibland tror jag man ska ge blanka fan (svärord igen) i magkänslan och bara kolla på rena fakta. Jag har därför gjort den här checklistan till mig själv:

”Har du haft mat på bordet varje dag sen du blev vuxen?” Ja.

”Är du fortfarande ganska snygg när du ler?” Ja.

”Skrattar barnen ofta?” Ja.

”Äter de hemrullade köttbullar med lingonsylt när du ansträngt dig?” Nej.

”Hur många jobb har du behövt söka de tio senaste åren?” Noll.
 
Då kommer det att ordna sig även idag. Och eventuellt i morgon. Jag har ett mantra som jag tycker är väldigt fint och försöker tänka på när det barkar iväg.
 
”Livet finner en väg.” På värmländska heter det ”Dä årner sä (å ôm dä int årner sä sô kvetter dä)”. Ligger nog mycket i det om man tänker efter.
 
Vad passar bättre till dessa visdomsord om inte lite Kramgoa låtar?

/Anna-Karin

 

 

torsdag 12 juni 2014

Avslut på flera plan

I dag är en dag med många känslor. Det är sista dagen i skolan för mina barn före ett långt och förhoppningsvis härligt sommarlov. Förväntan och glädje ligger i luften. Dagen fylls av roliga aktiviteter med brännboll och fotboll med lärarna och avslutas med Den blomstertid i kyrkan.

Men dagen är också sorglig. Dels på ett personligt plan för våra två äldsta barn eftersom det blir sista dagen med alla goa kompisar i förskoleklassen och ettan. Till hösten börjar de i en ny skola och de flesta andra klasskamraterna i en annan när Åmbergsskolan nu läggs ner. Det är också oerhört ledsamt att Sunnes vackrast belägna tätortsskola ska upphöra.

Jag har varit (och är fortfarande om jag ska vara ärlig) så jävla arg på beslutande politiker i Sunne för deras kollektiva intellektuella härdsmälta i skolfrågan. Er uppgift, era luspudlar, är att fatta kloka beslut som grundar sig på fakta, lagar/förordningar utifrån de ekonomiska ramar kommunen har med ett långsiktigt perspektiv! Så gjorde ni inte.

Ni fattade i stället beslut utifrån människors känslor i en folkomröstning om tre byskolors vara eller inte vara. Få människor vill att skolor ska läggas ner. Inte jag heller. Många röstade utifrån sitt hjärta, för hur många är insatta i helheten i kommunens ekonomi?

Men är det en sån demokrati vi vill ha? Vad blir nästa folkomröstning om? Att öppna skolhusen i Ivarsbjörke, Elofsrud, Västerrottna, Ingmår etc kanske? Eller om att bygga ett badhus? Eller om varm eller kall mat ska distribueras ut till våra gamla?

Ni politiker är framröstade av oss, folket, för att ni ska ta ett helhetsansvar för alla frågor som rör medborgarna i kommunen. Ni ska lyssna på oss som röstat fram er, självklart, men ni ska fatta beslut utifrån välgrundade underlag och utredningar som kommunens tjänstemän tar fram. Den utredningen visade i det här fallet något helt annat.

Att ta ansvar är att fatta modiga beslut även när det blåser kallt och det skriks högt. Det har ni inte gjort Sunnepolitiker, så i dag hoppas jag att ni skäms.

Efter i dag ska jag sluta vara arg. Mina barn kommer att få det bra i sin nya skola, det är jag HELT övertygad om. För min egen del har jag engagerat mig i ett politiskt parti och ska göra vad jag kan för att vi ska få världens bästa skola här i Sunne. På alla skolor i kommunen.

Varenda unge måste ges möjlighet att uppnå sin fulla potential.

Hälsningar
Anna-Karin Sandell

onsdag 11 juni 2014

Bakom skämskudden

Förra lördagen hade jag väldigt roligt. Vi hade möhippa för en av mina äldsta kompisar. Det blev en heldag med hämtning av cool mc-kille, utspökning av den blivande bruden, raggarbilsåkning, myspicknick och en helkväll på Ride, ni vet mc-festivalen för och med de tuffaste av de tuffa.


















Lite skämmigt ska det ju vara
på en möhippa, men mest kul. Lite utspökning, sälja lite pinsamma grejer och så vidare. Och skäms blev det, ska gudarna veta, men inte bara för huvudpersonen…


Jäklar anåda vilken rolig dag och kväll det blev! Det åts, dracks, pratades, skrattades och dansades. Jag ramlade in hemma vid halv 2 på natten, lite lagom ”glad i hatten” om man så säger. Det hör ju inte direkt till vanligheterna att en 41,5-årig småbarnsmor är ute på tjofadderittan så sent nu för tiden ”så man får ju passa på” vet jag att jag tänkte innan jag dök i snarklådan.

Vaknade dagen därpå, trött, seg, men ändå ganska glad. Gårdagen hade ju varit en höjdare! Blippar på telefonen som man gör när man vaknat – och där är det; sms:et. Till maken. Klockan 22:34. Hoppsan Kerstin…

 ”Nu: fuldans. Äntligen!”

Tre små ord som får rå-ångesten att slå till som en rackabajsare av Zlatan i solar plexus. Herregud. Vad. Har. Jag. GJORT???!!!  Det kan omöjligen stämma. Har JAG dansat FULDANS offentligt? Jag minns såklart väl att jag stod längst fram vid scenkanten vid 1-snåret och hårdrocksdiggade järnet, med lillfinger-pekfinger upp i luften (samt även långfinger-pekfinger-tecknet, tummen-upp och tumme-pekfinger-till-en-ring om jag ska vara ärlig). Töntigt förstås, men ändå ganska normalt på konsert (har jag läst). Men fuldans?!
 
Fuldans är för den oinvigde en konstart som jag och min svåger Mackan har utvecklat till fulländning under många nattsessioner. Oerhört, vad ska man säga, annorlunda, men inget man gör OFFENTLIGT. Någonsin. (Kolla här på light-versionen så fattar ni.)
 
Jag kan se för min inre syn hur jag flaxar och svassar fram över dansgolvet och tjoar och tjimmar med överarmarna fladdrande i vinden, fötter som stampar och steppar, och en barm fylld med påslickade, otuffa barntatueringar från Coop som studsar runt överallt och stör alla. Jag körde garanterat ”Sleven i grytan”, ”Hamra spik i väggen”, ”Plocka äpplen” och ”Snurra topsen i örat” … Jösses, jösses … Nej, nej, nej …
 
Men som tur var! Måndag morgon vaknade jag och liksom för Bobby Ewing så var allt blott en dröm! Möhippan är ju först nästa helg! Jäkla tur, annars hade jag varit tvungen att ta tillfället i akt och be alla som var på plats om ursäkt för att jag betedde mig. (Vad skulle grannarna ha sagt?)

Mvh
Inge Nordning

p.s. I love rock´n roll (ni som fattar, ni fattar!)

tisdag 10 juni 2014

Att släppa fram tanten eller inte släppa fram tanten?
















Att vara 41,5 år är ingen dans på rosor, om någon trodde det. Det är rent ut sagt skitjobbigt. Jag fattar ju rent matematiskt att jag inte är 20 längre. Min mamma sa till mig för ett tag sen att ”ja nu är du ju medelålders”. Det är jag väl för helsicke inte? 41,5 är väl ingen ålder? ”Det kan du va själv”, sa jag – den som sa´t den va´t!

Okej, om andra i min ålder är medelålders, det har jag inga problem med. Jag ser ju hur de ser ut, små (och stora) tanter och farbröder har de blivit med glasögon, gråa tinningar, tunnhåriga och rynkor både här och där. Farmor och mormor börjar folk i min ålder bli också. Overkligt! Men det där har banne mig ingenting med mig att göra. Det är ingen skillnad mot för exempelvis 20 år sen. Jag ser ut som vanligt jag. Och är som vanligt också för den delen. Allt är som vanligt. Med mig.

Okej då. Förutom Arga Rynkan som nu snart är djupare än Marianergraven. Och de Glada runt ögonen som förökar sig i samma takt som mördarsniglar. Hängande ögonlock (på morgnarna bara än så länge och mest det högra, men höjer jag ögonbrynen märks det inte och att se förvånad ut är bara klädsamt). Celluliter på armarna? Visste jag inte ens att det fanns. Förrän nu. Märks dock inte om jag står med händerna i sidorna. Så det gör jag, ofta. Blodådrorna på benen kämpar som galningar för att komma så nära det yttre hudlagret det bara går. Mina gamla snitsiga partykläder sitter som kôrvskinn över flaffande lår och pösig muffinsmage. (Det ordet läste jag igår för första gången. Igenkänningen var total). Ser inte klokt ut om jag inte tokdrar in den.

Fan också! Men grått hår har i alla fall inte min mamma som är över 65. Thank God, för att jag har nånting att se fram emot tänkte jag. Men WTF (= What The Fuck eller Järnspikar! för er som är för gamla att känna till det uttrycket), tror du inte att jag upptäckte för några veckor sen att det börjat ploppa upp små äckliga vita bortbytingar i BEBISHÅRET i luggen av alla ställen! I bebishåret, vilken ironi…

Så, ärligt. Vad ska man göra? Kämpa emot med alla krafter eller bara låta det hända? The Tant in Me håller likt Hulken på att bryta sig ut. Plocka, färga, skära, spruta sig, 5:2, GI, LCHF, springa, cykla, lyfta? Men hur länge ska jag orka hålla på med allt detta, tänker jag? Jag med mitt tålamod?

Nej, det får bli tandställning i stället hos min snälla tandläkare Hilmer. Och kanske ett par mirakelbyxor från Fryksdalsform.

 
/Anna-Karin

måndag 9 juni 2014

Hoho? Är det någon där ...?












Äntligen! Det har blivit min tur att blogga här! Jag tar faktiskt äran åt mig litegrann av att ha startat Sunnebloggen. Ja, idén var inte min, men det var jag som satt bakom spakarna och rattade den när den drog igång.


Ett hedersamt uppdrag att få berätta något här och jag känner mig faktiskt som en PIP över att ha blivit tillfrågad. Pretty Important Person alltså, eller kanske en Pretty, Important Person? J Det är noga det där med bokstäver och tecken. Ett litet felsteg och det kan vara kört…

En stor del av mina arbetsdagar sitter jag och funderar på ord, betydelser och formuleringar. Till yrket är jag egenföretagare i kommunikationsbranschen och beroende av sammanhang kallar jag mig skribent, journalist, copywriter, webbredaktör, content manager, projektledare, konsult, rådgivare, kommunikatör eller informatör. Eller, om jag inte orkar förklara, ”en jävel på att skriva bra texter”. Masai heter mitt företag, men det har jag inte för avsikt att skriva om här.

Hon på bilden ovan är jag för några år sen. Men vi kan väl säga för enkelhetens skull att jag ser likadan ut. Typ. Jag är 41,5 år (okej, snart 42. Men inte än), hemvandrad till Sunne efter 15 år utomsocknes i sus och dus (*nåja*), trebarnsmor, fru, dotter och mycket mer. Jag är väl kort och gott som folk är mest, det vill säga ovanligt vanlig, en riktig känslomänniska och därmed jäkligt besvärlig att leva med, men ändå ganska härlig (om jag får säga det själv). 

Jag tänker ägna de kommande två veckorna, som bara är mina, att skriva om grejer jag tycker är viktiga; känsliga saker som känslor, åldersnoja, starka åsikter till exempel … Ett avstamp i känslorna alltså, men med någon sorts koppling till orten jag bor på. Det blir stort som smått, navelskådning - men förhoppningsvis lite allmänmänskligt hade jag tänkt mig. Vi får se vart det bär vi iväg…

Till min natur pratar jag gärna MED folk, inte TILL, så därför hoppas jag att du som läser är med mig och kommenterar det jag skriver. Det gör inget om du vill vara anonym, vi kanske inte tycker lika om allt och om du vill säga vad du tycker utan att skylta med ditt namn så är det helt ok.

 Då kör vi järnet party people! Ses i môra! J

/Anna-Karin Sandell

torsdag 5 juni 2014

Till sist - lite om att vara

- Åh att hon alltid måste vinna, hörde jag nyligen någon säga efter en diskussion.

Det är synd att många av oss är programmerade till tävling. Enligt min mening är en diskussion inte till för att kora den bästa åsikten eller den smartaste deltagaren. Den ska vidga perspektiven och belysa flera synvinklar på ämnet. Det är inte ens säkert att det finns något rätt eller fel, bara olika inställningar. Då borde det bästa vara att komma överens om att man inte är överens, även om det kan vara väldigt svårt. 

Att förhålla sig till sin omgivning men även sig själv, är inte det lättaste.

Som jag ser det kan jag alltid göra ett val. Ibland väljer jag fel för att jag är för trött, för irriterad eller bara inte hinner tänka efter. Det är då jag tänker negativt trots att jag inte behöver det, irriterar mig över något som jag ändå inte kan påverka, eller försvarar mig när någon försöker tävla med mig om prestige. 

Himmel
Ibland väljer jag rätt, och tänker att det som kan verka negativt, inte behöver vara det. Eller det jag ändå inte kan påverka är det ingen idé att ödsla energi på. Eller att jag inte behöver delta i prestigekamper, utan kan lämna tillbaka till avsändaren

De gångerna jag tänker rätt är så mycket bättre än de andra och jag kan leva upp till mitt motto: Var dig själv – det räcker!

Tack för mig
Allt gott!
Maria Svärdsén

onsdag 4 juni 2014

Avslutningen som bara är en början

Efter veckor av intensivt skrivarbete och en arbetstid som svämmade över både till sena kvällar och helger kändes det konstigt att klicka på skickaknappen och mejla alla texter till formgivaren Lina Sponberg.

Samtidigt lite oroligt eftersom jag visst att hennes marginaler var minst lika snäva. Däremot var jag inte alls bekymrad över vad hon skulle göra med materialet. Efter att ha sett hennes moodeboards och provlayouter var jag snarare förväntansfull. Hennes noggranna och målmedvetna arbete gav också ett resultat som uppfyllde förväntningarna.

Efter lite drygt två veckor var också Linas jobb klart för granskning och genomgång för att se att 
avstavningar och annat såg okej ut.
Vi var ett antal personer som gick igenom materialet innan det gick tillbaka till Lina för slutarbetet och den 15 april lämnade hon filen med hela boken till tryckeriet. De provtryckte, vi gjorde en ny koll och en vecka senare var det dags för tryckintag.

Vi tre, fotografen Helena Henriksson, Lina Sponberg och jag var på plats på tryckeriet för att se att allt blev som vi tänkt oss. Och det gjorde det.
Plötsligt blev allt vårt arbete konkret. Än på stora pappersark och sista momentet, bokbindningen, kvar, men ändå så tydligt. Det blev inte bara en bok, den blev snygg och bra.

Den 23 maj var det släppfest. 
Gruppen JEM spelade på släppfesten
En rolig kväll, som Christopher Bergström skapat för att passa bokens målgrupp 18 till 25 år. Alla som porträtterats var också inbjudna, liksom vi som på olika sätt varit delaktiga i boken. 

Det blev en festlig avslutning på ett intensivt arbete. Men egentligen är det nu arbetet börjar. Boken ska spridas, läsas och vara en inspiration för dig som ska välja utbildning och yrke. För det är viktigt att du vet hur många olika jobb och möjligheter det finns i en kommun och att det finns gott om jobb där du får möjlighet att göra skillnad. För dig själv och för andra.

Allt gott!
/Maria Svärdsén

måndag 2 juni 2014

Kamp mot ljuset och klockan

En bok kan göras av många olika anledningar. I det här fallet kom Creare Viveres projektgrupp med ett önskemål och blev vår uppdragsgivare. De ville ha ärliga och närgångna porträtt i text och bild framställt på ett sätt som tilltalar unga vuxna, 18 till 25 år. Önskemålet var också att arbetet skulle vara klart i mars.

Den 27 januari träffade jag och fotografen Helena Henriksson de första medarbetarna som skulle porträtteras. Sju veckor senare hade vi träffat alla 41 fördelat i de fyra kommunerna Munkfors, Torsby, Årjäng och Sunne

Det var vinter.
Den första veckan snöade det tungt och blött i princip varje dag och virusinfektionerna stod på rad. Då skulle Helena och jag, som träffades för första gången på den första intervjun, dessutom hitta arbetssätt och rutiner som fungerade för oss båda.


Undervattensbilder var en lösning
som Helena använde för att få variation och spänning.
Nu fick vi till samarbetet väldigt smidigt. Jag gjorde bokningslista vi besökte medarbetarna, intervjuade, fotograferade och sammanställde vårt insamlade material så gott vi hann däremellan.
Tänk dig också att det var februari, dessutom ovanligt grått och få timmar med dagsljus. Att prata, ställa frågor och anteckna kan man ju göra överallt och när som helst. Men har du fotograferat någon gång vet du också hur viktigt ljuset är.

Men Helena hittade andra sätt att skapa variation i sina bilder. Fotografier som verkligen lyfter personernas berättelser.

Själv hade jag annat att lösa.
Som att se till att boken blev tryckt, och distribuerad och att de tjänsterna avtalades enligt offentlig upphandling. Att materialet blev testat mot personer inom målgruppen, texterna blev skrivna och korrekturlästa, att allt fungerade enlig planen och att projektgruppen fick den information den behövde. Korrekturläsning och test mot målgrupp var det som tur var fler som var inblandade i.

Så en dag, den 25 mars närmare bestämt, var mitt och Helenas material klart. Stafettpinnen lämnades över till formgivaren Lina Sponberg

Därifrån och fram till boksläppet får du läsa om i nästa inlägg .

Allt gott så länge!
/Maria