tisdag 30 september 2014

Full fart - ny start

Hej HOPP!
Så himla kul att vara tillbaka och skriva för SunneBloggen!

Mitt namn är Christopher Bergström och jag jobbar som dansare, koreograf och producent. Här får ni en inblick i mitt liv som egenföretagare inom nöjesbranschen.

Efter årets ¨jobbigaste¨ helg så startar jag veckan starkt med ett möte gällande en videoinspelning, en dansrepetition med en artist och ett produktionsmöte med en regissör som jag jobbar med inför en stor spännande produktion 2015.

Med andra ord. Det är bara att hoppa in i karusellen som snurrar värre än virvelvinden just nu.
Välkomna! Var god spänn fast er för nu åker vi! :)

I helgen som precis gick ingick en stor modesatsning för ett av Sveriges största köpcentrum där jag producerade en dansmodevisning lördag och söndag. 11 av Sveriges absolut bästa dansare visade höstens mode i en fartfylld show.

Så otroligt kul när kläder visas på ett mer ¨levande¨ sätt än det traditionella med ¨vanliga¨ modeller som går. Berns och Café Opera fick smaka på dans och även ett företag som hade en award i Stockholm fick uppleva ¨BRANDED Dance Concept¨ i ett skräddarsytt dansnummer speciellt för dom. www.facebook.com/brandeddanceconcept

Öm i musklerna, skadad axel och otroligt trött på grund av för lite sömn är baksidan efter en sådan fullbokad helg. MEN allt det går över och jag är så otroligt tacksam över att jag har det jobb jag har. 

Jag har så roligt och jag får träffa olika människor på olika platser och tillsammans med andra kollegor och dansare inspirera och underhålla olika typer av människor och publik, DET är drivkraften och plåster på såren.

Vad driver dig?
Vad gör att skador och träningsvärk blir en baggis för elitidrottare?
Vad gör att negativa kollegor inte påverkar dig i personalrummet varje dag?
Vad är din anledning? Vad är ditt ¨varför¨ ?

Jag tror att det är otroligt viktigt att påminna sig om det ibland även om man brinner för det man gör och trivs med sitt jobb. En påminnelse och klapp på axeln.
-¨BRA ÅT MIG för att jag gör något jag själv älskar, som betyder något för någon, gör skillnad och påverkar!¨

Det är DU värd att påminna dig själv om. 

Som sagt, veckan startade starkt och det ska ni få höra mer om imorgon.
Här är lite bilder från helgens uppdrag.

Jag önskar er en superstart på veckan!

/Chris

Fotografer: Maximilian Borovic, Oscar Jettman, Stage Academy:






 
 

torsdag 25 september 2014

Min bok - ett lokalproducerat kulturpaket

Den 6 juni hade jag boksläpp i cafét på Mårbacka. Det kom mycket folk och jag fick signera min bok. Precis som en riktig författare fast en oerfaren nybörjare. 

Skrivit har jag gjort genom hela mitt yrkesliv, men det är stor skillnad på att skriva en utredning eller rapport eller ett beslutsunderlag och att skriva något underhållande som folk självmant vill läsa.
Men nu har jag gjort det och är nöjd med resultatet. Ett förlag har gett ut den, bara det en framgång. Konsum Värmland har sålt den på Obs och på COOP, Akademibokhandeln, bokhandeln vid torget i Karlstad, Fernlöfs bl a och på nätet. Ingen kioskvältare precis men vad mer kan jag begära efter en debut vid min ålder.

Jag har skrivit om Alma på Mårbacka, min mamma som var husjungfru under storhetstiden på 1920-talet.
En berättelse om ett hushåll i ett märkvärdigt hus med en husmor som var både världsberömd författare och storbonde. Fest och vardag i en osannolik blandning sett ur ett underifrånperspektiv som inte är vanligt.

Det har blivit en vacker bok.
Jag har skrivit den, men helhetsintrycket av en bok har mycket med formen att göra. Den helheten har utformats av KM-idé i Södra Gunnerudstorp. Duon Kjell Sundström och Marie Söhrman har bland annat genom arbetet med min bok på allvar etablerat sig som säkra och professionella formgivare i bokbranschen.

Boken innehåller ett stort antal recept från köket på gamla Mårbacka. Birgit Hemberg i Visteberg (och Nacka) och Sussie Eklund i Svenserud - Granne med Selma - har svarat för granskning, provbakning och fotografering.

Jag vill nämna detta som ett uttryck för att vi på den så kallade landsorten med kvalificerad teknik och kompetens på skilda områden, har samma goda möjligheter som varhelst annars att utföra kvalificerade tjänster och bra produkter. Som till exempel en vacker bok. 

Inga-Lena Klenells glasgrafik "Mitt bibliotek"
Nu är jag på Bokmässan i Göteborg för att presentera min bok för en ny publik. På fredag eftermiddag står jag på scenen i den stora och populära Värmlandsmontern som Region Värmland står för och där allt skrivet i och om Värmland kommer upp i offentlighetens ljus.
Jag kommer att vara ordentligt nervös, men jag vet att jag har mycket att berätta om gamla Selma och hennes vakthund, den barska fröken Lundgren och hushållet på Mårbacka. Allt sett från lilla Almas underifrånperspektiv.
Jag behöver nog något stärkande, helst före! /Matts Nilsson

onsdag 24 september 2014

Om Selmalandet

“Vi är alla framtrollade ur Selma hatt”. Det säger författaren och teatermannen Lars Löfgren om det värmländska berättandet. Den som har sina rötter och sin identitet i det värmländska landskapet slipper henne inte. Hon sitter på sina stensocklar och betraktar oss, vi vandrar i miljöer som hon skrivit om, vi delar ut priser i hennes namn, vi bor på hotell som hon lånat ut namnet till eller beställer en Selma-pizza bakad av en turk från Kurdistan.

Från början visste jag inte att jag satt under Selmas hatt. Jag förstod med tiden att det var något speciellt med Mårbacka eftersom folk från hela landet, ja hela Europa kom farande i sina bilar och vi kunde sitta i vägkanten och anteckna bilnummer från A till BD och somliga förstod vi oss inte på för de kom från främmande länder som vi bara hört talas om i folkskolan.
Var de tillräckligt ovanliga kunde man kasta sig på cykeln och studera dem närmare på parkeringen på Mårbacka. Där stod också Selmas chaufför som visste allt om bilar, svenska och utländska. Fast Selma själv var ju död sedan många år.

Min pappa var irriterad av alla turister som i sina bilar rörde upp damm och kastade ut saker som hamnade i höet och kunde skada djuren. Men på kvällarna läste han Selmas böcker och kunde långa stycken ur dem utantill. En kluven inställning till berömdheten. Och mamma som varit husjungfru i Selmas nybyggda hus.

Länge nöjde jag mej med att se Selma Lagerlöf som traktens affischnamn och den som tillsammans med Svante Påhlsson på Rottneros lagt grunden till den värmländska turistindustrin. Hade läst några av hennes böcker men haft för bråttom för att förstå allvar och djup.
Men för femton år sedan trängde hon sig på mej. Började arbeta med Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris. Har sedan dess läst väldigt mycket av det som skrivits om henne. Hennes litteratur är beskriven och analyserad på längden och tvären, där finns inte längre så mycket att tillägga, förutom för litteraturforskarna förstås som hela tiden finner nya perspektiv.

Men om Selma i lokalsamhället Mårbacka-Östra Ämtervik-Sunne-Värmland finns inte alls så mycket dokumenterat. Det intresserar mej alltmer ju mer jag läser på. Att hon var ett enastående driftigt fruntimmer (hon använder själv det uttrycket) är alla överens om, men i vilken miljö och under vilka omständigheter hon verkade är inte så välkänt.
Hennes romantiska beskrivningar av folk och landskap i Gösta Berlings saga har fört tusentals turistbussar till Fryksdalen. Att hon sedan 1920-talet varit turistmagneten i Värmland och Sunnebygden och en av de viktiga förutsättningarna för näringslivsutvecklingen med handel, service, boende och industri tänker vi inte alltid på. Det är samband som det skulle vara lockande att fördjupa sig i.

Gösta Berlings saga med Per Myrberg, en fullständigt enastående hembygdsskildring.

Den som fullt ut vill bli förförd av Gösta Berlings saga skall lyssna till Per Myrbergs enastående fina inläsning av boken från 2004. En fullständigt enastående hembygdsskildring. Man kan bli tårögd för mindre./Matts Nilsson

tisdag 23 september 2014

Inte lätt att orientera sig i prepositionslandet

Om att bo i eller på, kanske när
I Södra Ås bor vi i, på eller när. En tid för inte så länge sedan bodde vi i postlådor med nummer som Kungl Postverket bestämde åt oss. Det blev ganska mycket gny över detta och i slutändan blev det bestämt att den som ville fick lägga till sitt gårdsnamn till byadressen och göra det till officiell adress som Skatteverket sedan fastställde.
Men räddningstjänsten behövde ju ett nummer på huset eller gården för ambulansen eller brandkåren att hitta. Så numer bor jag i Södra Ås 180 När Alfred, lite långt och omständligt men så vill jag ha det.
Mina närmaste grannar bor På Åsen och På Hagen. På en ås bor man förstås men på hagen? Kor och får betar i hagen men människor bor på. Det är inte svårare än så, åtminstone inte i Södra Ås. Anders och Kerstin bor på Kuul, det är i sin ordning liksom att Bromans bor på Vaal. Rune Murare bor i Kvarna fast det är omöjligt rent praktiskt och Jan Åkare bor i Gata fast den går alldeles utanför huset, ve Gata hade varit bättre.
Kerstin och Lennart däremot bor Där Ner i Åsen, inte på som Sylvia och Carl Axel.
Monika och Bert Åkes hus är både i Backen och på Backkuul.
Per Sundqvists mamma växte upp i Brôten men han och Gudrun bor nu på Brôten.
Det är inte mycket att säga om detta men inte är det lätt för en invandrad att orientera sig i prepositionslandet. Inte lätt heller att förstå att Bosse sitter upphöjt på Sions Berg.

Svårast verkar det vara att bo när - eller når som det hette förr. När i betydelsen hos är ett mycket värmländskt, kanske t o m fryksdalskt sätt att uttrycka sig. Jag bor När Alfred, är du inneboende hos Alfred, har någon frågat, eller kanske betyder det nära, är det en granne som heter så? Och vem är Alfred? Då jag förklarar att det är min farfar, frågar man: Så han lever? Jag förklarar att han varit död i åttio år, då säger man: Då kan du ju inte bo hos honom! 

Nej men jag vill gärna bevara namntraditionen. Före honom hette stället När Måns åtminstone i hundra år men under Alfreds tid blev det ändring på det. Det var inte han utan hans samtid som gjorde det. Min far hette Nils och en gammal vän i familjen adresserar fortfarande julkortet till Matts när Nils när Alfred, ja det är svagheten med personnamn i gårdsnamn.

Detta var en lokal kulturhistorisk betraktelse. Mera kultur nästa gång./Matts Nilsson

måndag 22 september 2014

Om kulturen i livet

Före femtio hann jag inte, därefter ganska mycket. Vet inte så noga hur det började men i mitt småbondehem fanns det både dragspel och böcker och min far var en hejare på att berätta så att både han själv och folk skrattade och trivdes. Han ville aldrig gå hem då han var på kalas. Han läste böcker hela tiden och hade Stockholmstidningen för att följa med i världen. Något kanske det smittade av sig.

Ås missionshus betydde mycket under tonåren. Vi var minst ett tjugotal ungdomar och pastorn Gerhard Wall tog oss ut i världen. Till Stockholm och Oslo för första gången i livet, runt södra Norrland och runt Vättern i Jönssons buss. Det var min första lärdom om allt det som fanns utanför och bortom min horisont. Det väckte också nyfikenheten.
Det är svårt att veta hur insikten uppstår om kulturens betydelse i våra liv, men det är en upplevelse, inte så lätt att sätta ord på, förstås också ett intresse. Mitt kulturintresse är brett, tämligen vidöppet, men jag ägnar mej bara åt det som är roligt eller vackert, det får gärna vara lärorikt.

Jag har en egen upplevelse av kulturens läkande kraft. Tämligen misslynt lämnade jag mitt arbetsliv. Lämnade en organisation i kaos och oreda där varken politiker eller tjänstemän klarade av de svårigheter som uppstod. Missmodig över min egen insats och i tvivel om min förmåga.

Men i det ideella föreningsarbetet finns alltid plats för friska pensionärer och jag inledde min mentala rehabilitering genom att ta plats i Sunnes folkliga kulturliv.
Vid det här laget har jag lagt ner tusentals timmar på att leda och delta i ideellt arbete för hembygdsförening, litteraturprisstiftelse och Sunnes kulturvecka utan att ångra en enda.
Det har stärkt min självkänsla, givit mig personlig glädje och jag har bidragit till mina medmänniskors välbefinnande. Det är inte dåligt.

På hösten 1983 flyttade jag till Karlstad efter femton år i Stockholm. Vår son Ola, då sexton år, flyttade med mej, han började på Sundstagymnasiet. Han och jag bodde i en torftigt inredd lägenhet på Hagaborgsgatan, hustru och mamma var kvar i Upplands Väsby för att vänta ut dottern som gjorde sitt sista gymnasieår. Jag hade fått ett kvalificerat jobb som skulle kräva mycken tid och koncentration. Ola skulle få klara sig mycket på egen hand, det var vi införstådda med.

En kväll kom han hem, han hade fått stryk. Han hade stött ihop med ett par killar på bron över till Gubbholmen. De hade inte gillat det de såg. Att han gick i min gamla överrock, hade långt hår och inte lät som man gör i Karlstad. Under mer än en månads tid gick han till skolan, sedan direkt hem. Gick aldrig ut mer. Satt hemma med mej som satt med mina papper och inte visste varken ut eller in. Hade något hänt med honom som inte jag förstod? Jag var både tafatt och orolig.

Det var då kulturen grep in. En bildlärare såg honom och såg var han hade sin talang. Tog med honom i skolans teatergrupp som satte upp det årets spektakel. Plötsligt var långt hår och en sliten överrock inget att bry sig om längre. Kanske var det till och med en tillgång./Matts Nilsson
Olika, när kulturen griper in kan det till och med vara en tillgång.

fredag 19 september 2014

Värmländsk identitet

Jag känner mej väldigt värmländsk. Det finns så mycket som är fint och gott med Värmland.
Öppet och lättsamt folk, ibland också roliga, ganska få är vrånga och ogina. Strävsamt och företagsamt folk, annars hade inte så många rest till Amerika. En rik industri- och kulturhistoria där kulturen klarat sig bättre än industrin. Skrivkonsten blommar med namn som Lagerlöf, Fröding, Tunström, Tursten, Lars Andersson och andra. Och vår självbild är god, ibland alltför god.

Lars Andersson i Mårbackas bibliotek 
Hade Norge varit med i EU hade nog regionen Värmland-Östfold varit den krona bland Svea rikes länder som förrförrförra landshövdingen Eliasson tyckte kunde klara sig på egen hand utan att slå sig ihop med andra. Inte ens kommunikationerna mellan Värmland och Norge är prioriterade längre.
I senare tid har det visat sig att ingen riktigt vill ha Värmland. I ekonomiskt avseende är vi inte längre så intressanta för andra. Vår arbetsmarknad utvecklas inte så bra och omvandlingen för det gamla industrilandskapet till informations- och tjänstesamhälle går inte smärtfritt. Värmland omnämns allt oftare som ett avfolkningslän.

Ibland är vi odrägligt stolta över oss själva och det kanske är det som behövs då utvecklingen inte längre går vår och landsbygdens väg. Vi har haft valrörelse och gamla begrepp som regionalpolitik och balans mellan stad och land finns inte längre i det politiska språket.
Idén att stå upp då man sjunger Värmlandsvisan är en sed som säger att vi är lite bättre än andra. Andra säger att man gör det för att visa sin stolthet över det värmländska. Folk utifrån förstår sig inte på detta, men hänger med för att inte bli uttittade. Det samma gäller mej själv. Det är uttryck för samma tanke som att man i kyrkan skall stå upp för att vissa psalmverser är högtidligare än andra.

En sak att vara stolta över om man bor i Sunne och norrut är vårt finska påbrå. Det talas inte mycket om det men om man har sina djupa släktrötter i den delen av Värmland kan man vara ganska så säker på att det finska blodet svallar i de flesta fryksdalingar och finnskogingar. Vi vet inte alltid om det, men ny släktforskningsteknik gör upptäckter hela tiden och klarlägger våra blodsband med 1600-talets invandrare i de värmländska vildmarkerna.
Så snart de kom åt gifte de in sig i svenska familjer och försvenskade sina vanor. Suhoinen-släkten från Lövåsen i Lysvik är ett gott exemplet, som idag har tusentals ättlingar spridda över hela världen, många av dem fortfarande i Sunne kommun.
Sedan något år vet jag att jag är en av dem. Redan tidigare visste jag att min farfars mormors farfars mormors farfars far hette Mats Eskilsson Puuroinen, invandrad till Nås i Västerdalarna och född 1590. Några droppar blod från Savolax både från far och mor.
Sunne kommun håller tills vidare stånd mot avfolkningstrenden. Nu tack vare invandringen.
Om några hundra år kommer några sunnebor att säga: Ja, min mormors farfar, han kom från Syrien.
/Matts Nilsson

torsdag 18 september 2014

Skogens träd bröts som stickor eller lade sig till ro, hängande på varandra i försåtliga ställningar

Det är förhöst och jag sitter på en stubbe i skogen. Jag brottas med kullfallna träd och har sällskap av en orangeröd motorsåg och min traktor. Tanken är att jag själv skall ta tillvara de enstaka träd som ligger utspridda lite här och där. Där träden har brötat ihop sig och ligger huller om buller skall Mellanskog få hjälpa till med sina maskiner. Där är det farligt att vistas. Ofta vid sådana här kaostillfällen brukar någon gubbe stryka med.

Det var på eftermiddagen den 4 augusti som allt hände på fem minuter. Jag satt vid min dator med haspen på det öppna fönstret och läste min e-post som numera till tre fjärdedelar består av meddelanden som jag inte bett om. Vädret var varmt och vackert och sommarmolnen masade sig makligt fram över himlen.
Plötsligt lossade fönsterhaken av en vindby från öster, ett ovanligt vindhåll, och fönstret slog igen med en smäll. I nästa minut for grenar och löv genom luften och den första kaskaden av vatten svepte fram över uthustaket utanför mitt fönster. Vattnet föll inte, det forsade med vinden som ett moln längs taknocken.
I nästa ögonblick kom åskknallen. Rakt över huvudet som det kändes. Nu faller flaggstången, det var en första tanke, det hade hänt en gång tidigare vid oväder. Och den stora lönnen som står framför huset och som är lika gammal som jag själv är, kommer den att stå pall för detta infernaliska oväder?

Det blev stor förödelse på många håll och det gick snabbt. Det var länge sedan jag känt mej så liten och hjälplös som under den åskstorm som följde. Den var den värsta jag upplevt under mitt nu tämligen långa liv. Oroligt satt jag på verandan och väntade på hustrun som på hemväg från Sunne satt fastlåst i bilen med ett träd liggande över vägen i Rådom.

Solrosorna låg manglade efter marken men repade mod sedan de fått nya pinnar att stödja sig mot. Skogens träd bröts som stickor eller lade sig till ro, hängande på varandra i försåtliga ställningar. Det är vemodigt då sådant händer med de träd som vi vårdat, men det går ingen nöd på oss. Det går att reparera fast det tar några generationer och vi klarade oss alla undan med blotta förskräckelsen och ingen kom till allvarlig kroppslig skada.


Det är vackert där jag sitter på min stubbe. Träden har lagt sig till ro i björnmossa och lingonris. På håll kan jag se några överlevande kantareller som lyser i samma ton som björkens fallna löv. Jag har ställt min kaffekopp tillrätta i mossan och rör ner en sockerbit med en torr kvist. Jag har glömt skeden hemma.
Jag är svettig och varm men min arbetsdag skall inte bli lång.
Handlaget sitter i.
Hela mitt vuxna liv har jag gått mellan skrivbordet och skogen och konditionen är fortfarande hygglig. Då jag sitter där bland mina rotvältor tänker jag på nytt på den överväldigande tanke som slog mej under ovädret den 4 augusti.
Trots att vi styr och ställer och planerar är det bra att naturen då och då påminner oss om vem som bestämmer i slutändan. /Matts Nilsson

tisdag 16 september 2014

Årets smartaste by!

För sjunde gången var det frågesportsmästerkap på Sjösala i Östra Ämtervik i lördags. Det är en kraftmätning i allkunskap mellan byarna i Östra Ämterviks gamla kyrksocken eller Östra Ämterviks kommun som den hette före 1952.
I alla år har jag varit med endera som deltagare i Södra Ås-laget på tre personer eller kontrollant i ett konkurrerande lag. En gång tidigare har vi vunnit.
 
Inspiratörer Eva och Tommy Larsson
Frågorna rör allt mellan himmel och jord, geografi, musik, natur, litteratur, ja vad som helst och de är formulerade av folk utifrån och arrangör för det hela är Bygdeutveckling i Emtervik med strävsamma paret Eva och Tommy Larsson som inspiratörer.

Inpå 1950-talet fanns ett nittiotal kommuner i Värmland, nu sexton. För vår del togs första steget 1952 då Östra och Västra Ämtervik och Sunne köping bildade Stora Sunne kommun och några år senare kom Gräsmark och Lysvik till och nuvarande Sunne kommun bildades.

Det är märkligt så lite sådana administrativa beslut betyder för vår tillhörighet. Det är 62 år sedan vi alla blev Sunnebor. Kommunal ekonomi och administration och kommunala tjänster är sedan dess gemensamma, men vår identitet verkar inte vilja hänga med. När det gäller vår identitet är vi som en enda stor motståndsrörelse. Vi är inte sunnebor vi är i första hand östemtingar. Så därför får ingen delta i vår frågesportävling som inte är skriven på adress i Östra Ämtervik. Det är en ganska radikal och separatistisk tanke. Men ändå så trevlig!

Jag har stött på tjänstemän i kommunen som inte kan förstå varför vi envisas med att påminna om att gamla Selma var född och bodde i Östra Ämtervik. Mårbacka ligger ju ändå i Sunne och det vore bättre om vi kunde säga det. Åtminstone utåt, det skulle gynna varumärket.
Selma själv var en smula obeslutsam. I sina tidiga brev skrev hon Mårbacka, Östra Emtervik och datum, men sedan hon börjat leverera mjölken till mejeriet i Sunne blev det Mårbacka, Sunne, det var där posten och telegrafen fanns. Lena Gynnemos första åtgärd som ny intendent blev att ändra tillbaka. Så nu heter det Mårbacka, 68696 Östra Ämtervik, som för hundra år sedan. Fast då utan postnummer.

Den som bor i tätorten bor förstås i Sunne, men mentalt bor vi andra i Gräsmark, Lysvik och förstås i Östra Ämtervik. Det blir tydligare så, fast alla bor vi ju i Sunne kommun men det är mer för att det är bestämt så. Det är möjligt att vi är värst här på östsidan. En hoper företagare med bondegener och föreningar för alla möjliga ändamål, alla håller ihop och Selma kastar en sagorik skugga över alltsammans. Det skapar en stabil identitet till nytta för helheten Sunne.

Hur det gick med frågesporten? Jo vi vann! För andra gången. Två poäng före Fölsvik, det var tight.
Det betyder inteckning i vandringspris, en stor butelj Champis och en belyst skylt med texten “Årets smartaste by” och kanske en notis i Fryksdals-Bygden.
Åtta tävlande lag, nya för i år var Skacksjö City och Skacksjö United. Joel Feltenmark spelade pausmusik och vi drack kaffe och köpte åror. Publiken var 25 personer och behållningen gick till nya flyktingmottagningen på Gylleby. En bra lördagseftermiddag på Sjösala i sagorika Östra Ämtervik.
/Matts Nilsson



måndag 15 september 2014

Mitt engagemang är ideellt, det sker av lust och har gjort livet rikare

Matts Nilsson heter jag som skall skriva på Sunnebloggen under två veckor. Jag bor tillsammans med Lilian, som jag varit gift med i femtio år, i Södra Ås, strax söder om Mårbacka i ett långt rött hus som heter När Alfred. I kökskammaren där är jag född. Jag har levat samtidigt med Selma Lagerlöf, fast bara under hennes sista och mitt första år. Två tredjedelar av mitt liv har jag bott här, resten i Stockholm och Karlstad.

Mitt yrkesliv blev inte som jag hade tänkt mej, det blev mycket bättre. Jag har aldrig arbetat med det jag utbildade mej till men med mycket annat som jag varit mera lämpad för. Jag har haft ett bra arbetsliv i offentliga och människonära verksamheter. Ledaruppgifter har jag haft mest hela tiden.

Mitt föräldrahem i Södra Ås har i alla tider varit vår fasta punkt i tillvaron oavsett bostadsort. Sedan 26 år tillbaka bor vi nu här för gott. Vårt hus ligger i kanten av Mårbackadalen - jag försöker i alla sammanhang lansera det namnet på den långa dalgång som sträcker sig uppifrån Bergskog och Östanås ner till mötet med Fryken i Prästbol. Vi har en vidunderlig utsikt över dalen med välskötta åkrar och horisonter som möter blicken över Fryksdalshöjden. Jag sköter vår skog och vårt hus som jag alltid har gjort och ser till att tomten är ansad.

Vi har en vidunderlig utsikt över dalen med välskötta åkrar och horisonter som möter blicken över Fryksdalshöjden

Det är nog ändå mitt föreningsengagemang som gjort att jag får blogga. Allt bottnar i mitt intresse för den så kallade Kulturen, detta svårförklarliga begrepp som somliga tar till sig med hull och hår och andra hänger upp sig på. Mitt intresse har sin botten i Östra Emterviks hembygdsförening och har fördjupats bl a i styrelsen för Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris med kulturveckan i Sunne och i Mårbackastiftelsens styrelse. Mitt engagemang är ideellt och det sker av lust och har gjort livet rikare.

Vad kan jag skriva om har jag frågat Kathrin Ramström som styr och ställer med Bloggen. Om vad du vill har hon svarat. Därför skall jag skriva om den vindfällda skogen, om vår värmländska identitet, om gårdars namn och prepositioner, om Selma förstås och om den bok jag skrivit om Alma på Mårbacka som skall presenteras på Bokmässan i Göteborg nästa vecka. Annat kanske också dyker upp.

Det är i alla fall så jag har tänkt/Matts Nilsson

fredag 12 september 2014

Om köttet vi äter

Detta är min final.

Som charkuterist måste jag prata om köttet vi äter. Hur ser det ultimata köttet ut. Vad ger mest njutning. Vad betyder fettet.

Först lite om våra grisar.
D
et är egentligen mycket enkelt. Grisen skall gå fritt och kunna böka. Resultatet är ett smakligare kött med mer insprängt fett. Den vattenbindande förmågan är mycket större. Prova gärna att steka ett par kotletter från en utegris med en fettrand kvar. Och jämför med den traditionella grisen från Sverige, Danmark eller Tyskland. Trots den stora skillnaden i djurhållning mellan länderna har de traditionella grisarna inte en chans. Saftigheten i köttet från utegrisen är överlägsen. Smaken fantastisk. Vad beror det på. Ja utan att ha någon avhandling i ryggen så är skälet att grisen får vara gris och böka efter rötter och andra godsaker i marken. Samt kanske det viktigaste grisen trivs. Köp utegris eller Kravgris. Tänk på att EU Ekogrisen går inne. Den är bara ekologisk. I Värmland finns bara en producent av Kravgrisar Familjen Bergvall på Värmlandsnäs. Genom organisationen Lokal Andelsmat som stadigt växer kan man beställa lokal mat. I Björkaholm är man i full gång. Fler är på väg. Det lär vara över 700 medlemmar redan. Lennart Svahn är en av dem som drar i projektet.

Nu till våra kossor. En story. Jag pratade med en stor handlare i Värmland om en affär på utrustning. Då säger han plötsligt. Kan inte jag få köpa kött av dig… Jag kan inte leverera de volymer du behöver replikerar jag. Nej jag menar inte till butiken jag menar privat.
Jag tycker det säger det mesta. Köttet vi köper är ofta inte av bra kvalitet. I Sverige har vi stor uppfödning av tjurar som säljs som det bästa. Vi är rätt ensamma i EU om att sälja tjur som mat.
Tjurens uppgift är att behaga en ko. Den bygger mycket muskler och inget fett. Tråkigt, segt och smaklöst kött är resultatet.
Kon däremot har en helt annan ämnesomsättning. Hon bygger reserver för att kunna föda producera mjölk och föda upp en kalv., Det innebär en uppbyggnad av en fettdepå och en större marmorering av köttet. Den unga kon/kvigan eller den något äldre kon är överlägsen i smak och mörhet. Naturligtvis skall kon slaktas när hon har återhämtat sig efter kalvning eller kvigan slaktas när hon har nått sin höjdpunkt. Rätt hängt och hanterat så har du ett kött som duger till alla.
Värmland med sitt speciella landskap passar mycket bra för de lättare köttraserna - Hereford och Angus. Hereford har en fettansättning som är fantastisk och smakligheter är jättebra. Dessa djur kan födas upp på gräs och ensilage. Resultatet blir ett kött med perfekt balans mellan omega 3 och 6. Det ni. Omega 3 från kött. Det är faktiskt sant. Vet ni inte vad ni får när ni köper kött avstå hellre och satsa på något annat. Då bidrar ni till en bättre värld. Den storskaliga köttindustrin har bara anpassat djuren till att passa in i deras effektiva fabriker utan någon som helst tanke på de som skall äta köttet.
Jag skulle kunna hålla på länge om detta men nu tackar jag för mig och hoppas att jag väckt någon liten tanke

Tack för mig.
/Lennart Robberts, Persfolk Gård AB

onsdag 10 september 2014

Kräftor i Fryken

Kräftfisket i Fryken blir stadigt bättre och bättre. Det ger väl inga storfångster men är man ihärdig så blir det ett och annat kräftkalas. Signalkräftorna är oftast av bra storlek med fina klor. 
Blir fångsterna små och flera så dödkoka kräftorna till rätt färg och frys in.
 
När kräftorna skall anrättas koka upp en lag på
  • 5 l vatten
  • 1 porter
  • 1,5 msk socker
  • 200g grovsalt
  • Krondill
Koka ihop lagen ca 5 minuter lägg i ca 20 kräftor lägg på locket. När lagen kokar upp igen så ta ur kräftorna och kyl ner dem. Ta så nästa gäng och upprepa proceduren.
 
Låt lagen svalna lägg tillbaka kräftorna och låt dom bada över natten.
 
En stund före festen lägg upp på ett fat. Smaklig måltid
 
Lennart Robberts
 
 
 

måndag 8 september 2014

Parmesangratinerad gös

Efter allt töl om MSG (läs tidigare blogginlägg om "Faran med att tillsätta glutamat i kosten") blir det lite om gösen som på allvar etablerat sig i fryken.

Parmesangratinerad gös med stekta tomater, potatis och brynt smör


Beräkna 150 gram per person av gösfile. Den här är tagen på nät i övre Fryken. Det blir några tiotal gösar på en sommar.
Salta och peppra fisken innan den doppas i uppvispat ägg innan den vänds i nyriven parmesan.
Hetta upp stekpannan smält smör och häll i bra olivolja.
Stek på hög värme tills en gyllenbrun färg. Vänd fisken och sänk värmen rejält och låt fisken bli färdig på eftervärmen. Den behöver inte speciellt lång stektid.

Bryn en rejäl klick smör i en kastrull. Den är färdig när den slutat fräsa och proteinet sjunker till botten.

Hacka rödlök,vitlök och basilika.
Fräs rödlöken och vitlöken mjuk, lägg i körsbärstomaterna och stek på medelvärme till skinnet börjar spricka. Strö över basilikan rör om en gång och servera.

För 4 personer
600 g gösfile, Ett ägg, 50 gram riven parmesan, Salt o peppar
8 medelstora potatisar
150 g körsbärstomater, 1 rödlök, 1-2 vitlöksklyfta, en kruka basilika

Smaklig måltid!

































Lennart Robberts



fredag 5 september 2014

Faran med att tillsätta glutamat i kosten

Hej igen, idag skall min blogg handla om Glutamat, E620 -E 625. Det är lite olika former av glutamat där den vanligaste är MSG eller monosodiumglutamat E621.
 
Ämnet finns tillsatt i asiatisk mat, citronsalt (den vanligaste) och många kryddor. Naturligt förekommer glutaminsyror i flertalet födoämnen. Kroppen kan även tillverka glutaminsyra. Mononatriumglutamat är en mer komplex förening som kroppen inte tillgodogör sig på ett naturligt sätt.
 
Glutamat misstänks ge en hel del bieffekter:
  • Svåra allergiska reaktioner, som ofta framträder av röda utslag över kroppen
  • Epileptiska anfall, vid epilepsi
  • Fosterskador
  • Svår huvudvärk
  • Astmaattacker
  • Extrem vrede
  • Paranoia och djup depression
  • Försenad tillväxt
  • Hormonstörningar
  • Leverskador
  • Förstörda nervceller
Värt att komma ihåg är att alla dessa ovanstående symtom delvis är misstankar.
Det är liksom mycket annat då det gäller tillsatser och fett, mycket lite som är bevisat, vetenskapligen. Det rör sig om misstankar. Vissa säger att det inte är någon fara att använda natriumglutamat just på grund av att ingen forskning varit tillräckligt stark för att bevisa dess farlighet.
Men min personliga reflektion är att man bör vända på saken och tänka så här. Varför dagligen använda någonting som misstänks vara farligt då det finns riktiga råvaror som vetenskapligen är bevisat inte är farliga. Som äkta curry i currykryddan och inte natriumglutamat.
 
Varför använder man glutamat?
Den största orsaken är att det är lättare att späda ut maten använda sämre råvaror. Till och med i julskinkan förekommer glutamat hos mindre nogräknade leverantörer. Företagen vet att kunskapen om glutamat växer och gömmer ibland MSG (monosodiumglutamat E621) under beteckningen jästextrakt där vissa innehåller MSG och andra inte. Skälet till att MSG finns i maten är med största sannolikhet PENGAR.
 
Konsumenter i samverkan säger:
Överdosering av glutamat skadar synen genom att förstöra nervcellerna i ögats näthinna. Råttor som fick höga doser glutamat under en längre tid förlorade upp till 75% av cellerna i näthinnan
 
Det finns även starka indikationer på att glutamat påskyndar utvecklingen av demenssjukdomar som Parkinson och Alzheimers. Exempelvis är ett nytt läkemedel mot Alzheimers (Memantine) effektivt just för att det blockerar glutamat i hjärnan.
 
De som vill fördjupa sig i de vetenskapliga studierna kring riskerna med glutamat kan läsa boken ”Excitotoxins: The Taste That Kills
 
Svenska Livsmedelsverket avråder från att använda glutamat i mat som lagas speciellt för spädbarn och små barn: "Glutaminsyran och dess salter, glutamater, får användas till alla livsmedel utom livsmedel som tillverkas speciellt för spädbarn och småbarn.
 
Björn Meister, professor i neurovetenskap vid Karolinska institutet, har studerat hur glutamat påverkar djur. Nyfödda råttor som injicerades med glutamat under fem dagar blev som vuxna feta, blinda, kortväxta och hjärnskadade. Den del av hjärnan som bland annat styr hunger, mättnad och tillväxt förstörs till stor del. Björn Meisters studie är bara en i raden som visat på riskerna med glutamat.
 
Forskare vid det japanska Hirosaki-universitetet har kunnat påvisa att konsumtion av glutamat kan påverka kroppens nervsignaler. Detta har bland annat medfört att de thailändska myndigheterna förbjudit all form av glutamatanvändning i landets skolmat.
 
Många av Finlands kommuner förbjuder glutamat i skolmaten.
 
Sunne Kommun borde plocka bort all mat innehållande MSG i skolmaten. Att Livsmedelsverket och EU tillåter glutamat är ingen garanti. Våra barn är för viktiga för att man skall chansa.
 
Lennart Robberts
 

onsdag 3 september 2014

Främlingsfientlighet leder bara till elände

Hej igen idag skall min blogg handla om främlingsfientlighet 

I Bosnien 2000 var jag i en liten by som före kriget hade ungefär hälften muslimer och hälften kroater
Där fanns en resebyrå som sålde solresor med hotell vid adriatiska havet. I byn fans inga rasproblem före kriget och innehavaren som var kroat var gift med en muslimsk kvinna. Han och hans fru hade tur som överlevde kriget för som blandäktenskap så var de paria för alla.
Hans vänner och andra kroater sa till honom att göra sig av med sin hustru för annars skulle han behandlas värre än en muslim, en förrädare var han. Han och hans fru överlevde kriget.
Livet gick vidare fast utan huvuddelen av muslimerna. Bara några få har återvänt.

En annan episod som berörde mig djupt var vid gränsen mellan Kroatien och Bosnien (Enklaven Serpska Republika)
Jag hade i min bil utrustning som kanske skulle tas hem igen. Jag behövde ett särskilt dokument för att kunna passera gränsen. Ingen ville hjälpa mig, alla bara ryckte på axlarna. Efter någon timme fick jag fatt på en kvinna på ett klareringskontor som visade sig prata mycket bra Danska. Hon hjälpte mig med dokumenten.
Hon var serbiska och hade med familjen flytt till Danmark under kriget. Hennes bästa väns familj bestämde sig så småningom för att bekosta hennes universitetsstudier i Danmark. Tack vare det hade hon nu återvänt och är en av dem som bygger upp landet igen.

Kort därefter åkte jag bil mellan Sarajevo och en liten by på andra sidan berget
Vid en vägspärr blev jag stoppad av SFOR. Man letade efter krigsförbrytare. När jag väntade på min tur så såg jag bakom några soldater som stod på led längs vägen ett ben på en död människa.
En av soldaterna såg att jag upptäckt den döde så han sparkade till benet som stack upp så att det åkte ner i diket bakom. Jag passerade och bakom nästa krök 20 sekunder senare så hörde jag bakom mig knattret av automateld.

Jag lärde känna en man han var muslim och arkitekt
Han var en av dem som ritade OS anläggningarna vinterspelen 1984 i Sarajevo. Han berättade att i det hus som han bodde under kriget så såg man upp mot bergen där serbiska krypskyttar låg och sköt folk som var ute.
Vissa veckor sköt man folk i knäna, andra sköt man folk i axeln osv. Det fanns ingen el, inget vatten. Så han och en granne i hyreshuset en sexvåningsbyggnad brukade gå ut och hämta vatten. Så sköt de grannen i knäet. Han var då själv nästa gång han behövde vatten. Då sköt någon en kula genom hans kanister(plåtkärl).
Han var övertygad om att skytten avsiktligt missade, en sekund av barmhärtighet. Då bestämde han och frun sig för att fly till Tyskland. De vapen som krypskyttarna använde var ryska specialvapen som kan träffa prick på ca 2 km håll.

Främlingsfientlighet leder bara till elände. Vi måste ge våra medmänniskor en möjlighet att få ett drägligt liv oavsett var de kommer från.
En förläggning ägd av Bert Karlsson i någon obygd är väl inte någon miljö vi kan vara stolta över. Kvinnan som åker till flyktingförläggningen Norr om Torsby för att av medkänsla hjälpa till med språkundervisning visar att det går att göra skillnad. Våga vara medmänniska. Kanske en social kontakt av en vanlig människa kan ge en smula hopp om en framtid.

Lennart Robberts

måndag 1 september 2014

Den lufttorkade älgen och en renare, hälsosammare, fredligare värld

Jag heter Lennart Robberts och är 70 år gammal. Jag driver tillsammans med min fru Cari, Persfolks Gård AB som ligger i Bjälverud. Jag har ett stort intresse för mat och har jobbat aktivt med småskalig matproduktion.
Under tre år var jag ordförande i Värmlandsmat. Sedan 2 år sitter jag i Nifas Styrelse. Nifa står för Nordic information food arena. NIFA jobbar med utveckling av matproduktionen i Värmland.

Jag är Maskiningenjör och har jobbat mycket med anläggningar för både miljö och produktion. Under några år deltog jag i Bygget av Forsmark 3 i Uppland. Jag har även konstruerat anläggningar för destruktion och tillvaratagande av militärt krigsmaterial som Trotyl och titantetraklorid som används i rökgranater.

Jag har även under tiden innan jag flyttade tillbaka till Värmland ägt ett Kemiföretag tillsammans med en kompanjon. Där jobbade jag även med bioreningar och näringslösningar för biokulturer. Den bakgrunden var oerhört lärorik och kunskapen om olika biomiljöer har hjälpt mig att förstå de processer som ligger bakom lufttorkning av olika köttslag som Skinka, bresaola (torkad nötinnanlår) och älgkött samt salamikorvar.

Jag har idag slutat producera olika charkuterier och har sedan årsskiftet sålt min receptsamling och kunnande om chark till Hemgården som har sin produktion i Råda. Nu kommer Hemgården ut med ett nytt produktsortiment med bland annat torkade produkter.
Det känns roligt att mitt stora intresse som växte mer än jag från början avsåg på detta sätt kan leva vidare. Den lufttorkade älgen har till och med serverats på Kock o Vin i Göteborg som var en Michelinkrog och rankad som nr 3 i Sverige.

Det här är bara en del av mitt brokiga liv. Under åren har jag fått ett starkare engagemang för en renare, hälsosammare och framförallt en fredligare värld. Mitt bloggande kommer att beröra dessa tre ämnen. Sen kan jag inte hålla mig ifrån god mat heller. Väl mött

Lennart Robberts