Om livet bakom statistiken

Bland alla djur på vår jord har människan en unik förmåga att sortera saker, alltifrån ting till tankar. Våra sinnen uppfattar omgivningen och vår överlägsna logiska förståelse översätter omgivningen till abstrakt kod, ofta i form av statistik. Det är på många sätt en fantastisk detalj i vår natur, som ger oss möjligheten att hantera och behärska extremt komplicerade fenomen, allt från ekonomi till medicin.

Problemet är att denna förmåga även tenderar att skapa distans mellan människan och verkligheten. Något så unikt och oersättligt som ett liv kan reduceras till en enkel siffra, en bland oändligt många likadana. Detta problem gäller inte enbart psykopater, utan oss alla i någon form. 
Därför behöver vi ibland en väckarklocka som får oss att upptäcka livet bakom all abstraktion.

Under våren 2012 vikarierade jag ofta på förskolan nere i Prästbol. Ett fantastiskt jobb på många sätt, därtill gav det välbehövliga avbrott från studierna.
Den som någon gång arbetat på ett dagis eller en förskola, vet dock att en sådan enkel sak som att få barnen att avbryta utomhusrasten och istället gå till matsalen för att äta lunch, kan medföra oanade trassligheter.

En dag var det min tur att rensa upp rastgården, vilket just denna dag tog ganska långt tid. Till slut var alla leksaker inplockade, och det blev äntligen lunchdags även för mig. 
Trodde jag. 
I hallen möttes jag nämligen av en lerig hög av blöta stövlar och kängor, totalt ett fyrtiotal skor i olika storlekar och modeller. Jag skrattade lite lätt uppgivet, och satte mig på knä för att försöka sortera den stora högen. 


Plötsligt rann en kall kår längs ryggraden. Jag rös, samtidigt som en minnesbild snabbt svepte förbi i huvudet. Rysningen höll sitt grepp i ett par sekunder, sen försvann den lika plötsligt som den kom. Vad var det som hände? Jag satt kvar på golvet, omringad av leriga skor. Mycket märkligt.

Jag tänkte inte mer på händelsen just då, och inte under resten av arbetsdagen. Det fanns antagligen för mycket annat att göra.

Senare samma kväll låg jag min säng, omsluten av mörkret. Jag reflekterade över dagen som gått, och mindes den obehagliga rysningen bland barnskorna i hallen. Det var något kusligt över det hela, nästan som en Déjà vu-känsla. 
Någonting kändes bekant, oklart vad. 
Jag mindes att en minnesbild hade svept förbi, då jag satt där i hallen. Vad föreställde bilden? Jag låg en lång stund och försökte återskapa alltsammans i huvudet.
Plötsligt kom jag på det. Jag insåg vad den där kusliga rysningen berodde på. När denna insikt väl var gjord, utvecklade sig natten till en av de mer fasansfulla i mitt liv.

Ett par månader tidigare hade stått framför en betydligt större hög med skor. 
Ett berg snarare. 
Drygt 20 000 barnskor i olika färger låg framför mina fötter, där jag stod i en gammal polsk militärbarack. Huset var dock inte en militärbarack längre, och hade inte varit på nära 80 år. 
Efter den tyska ockupationen av Polen 1939 skulle militärbarackerna i Oświęcim, eller Auschwitz som tyskarna kallade staden, användas i andra syften. 
Ett av dessa var att mörda barn, och nu stod jag framför 20 000 av dessa barns skor. Vissa bruna, andra röda. Några slitna, några nya.


Under ögonblicket då jag stod framför detta sko-berg, kände jag enbart tomhet. 
Det var för mycket att ta in.
20
000 barnskor,
tillhörande 10
000 barn.
Alla mördade i Auschwitz,
tillsammans med drygt 1
000 000 andra människor. 
En miljon.
Just då var det mest siffror.


Det var när jag satt där i hallen och sorterade de där tjugo paren skor, som minnena från Auschwitz kom tillbaka. 
Nu hade jag ansikten kopplade till skorna. tjugo par skor innebar tjugo olika namn, tjugo olika ansikten och tjugo helt unika personligheter som jag allesammans kände, och känner än idag. 
De fick tillbaka sina skor, lagom till lunchrasten. I den där gamla polska baracken ligger 20 000 andra skor som än idag saknar sina ägare.

Vad jag vill säga med detta blogginlägg, är att vi aldrig får glömma att det finns människor bakom all statistik vi läser i böcker och tidningar. Vi känner dem kanske inte, men vi kunde lika gärna ha gjort det. De är riktiga människor - små som stora, av kött och blod. Precis som vi.

Ska vi någonsin lyckas skapa en värld att vara stolta över, får vi aldrig låta vår hjärna lura oss att förvandla människor till livlösa siffror. Gör vi det, närmar vi oss snabbt civilisationens avgrund, och dit vill vi inte tillbaka.


När Karlstad Universitets buss lämnade Auschwitz våren 2012 härskade tystnaden bland passagerarna. Alla försökte smälta upplevelserna på sitt vis. Själv satt jag och blickade jag ut genom fönstret, tills min vän Crille klappade mig på axeln, och pekade ut.

Vid ett av vakttornen till förintelselägret stod en ung tjej i vår ålder, med ryggen lutad mot tornet. Med jämna mellanrum ålade hon sig lite och bytte ställning, så hennes kompis med kameran åtminstone kunde knäppa en snygg bild att lägga upp på sociala medier. Tjejen vid tornet sprang plötsligt fram till kompisen med kameran, för att kontrollera om bilden blev bra.

Hon hade inte förstått någonting av vad hon nyss upplevt.

//Nisse Ahlqvist

Kommentarer

Populära inlägg