Frihet, jämlikhet och broderskap

Frihet, jämlikhet och broderskap var den franska revolutionens slagord. 

Efter händelserna i Paris nyligen har orden upprepats många gånger. Men de klingar falskt, för Frankrike är inte ett jämlikt land. Stora grupper av befolkningen är marginaliserade, vilket fått sådant som upplopp, bilbränder och religiös radikalisering till följd. 

När ojämlikheten i ett land blir alltför stor uppstår kriser.

Ordet broderskap skulle nog i dag ha bytts ut mot något mer könsneutralt eller inkluderats i jämlikheten. 

Men vilket är först, frihet eller jämlikhet?

Det är inte oviktigt. Det får ideologiska och politiska konsekvenser.

Jag menar att jämlikhet är det grundläggande värdet. 

Som människor, levande varelser, har vi ett enda liv, som avslutas med döden. I det är vi alla lika. Under min unika existens vill jag inte att någon eller några på något sätt ska förminska mitt liv, göra det till ett lidande, förtrycka, bestjäla eller på annat sätt hindra mig från att leva helt och fullt. Jag har naturlig rätt till mitt liv, grundad på min kropps och mitt medvetandes existens. 

På samma sätt kan, eller i varje fall bör, inte heller jag förgripa mig på en annan människas liv. Att känna igen sig själv i den andra är grunden för en absolut solidaritet. Kärleken till livet och till människan måste styra oss.

Ur jämlikheten kommer friheten, eftersom vi i solidaritetens namn inte kan beröva en annan människa hennes frihet. Men om friheten sätts först kan mycket väl jämlikheten få stryka på foten.

Detta var ett kort bloggresonemang i en komplicerad fråga, så följande dikt om ett absolut broderskap, eller systerskap, får avsluta.

/Carl Magnus Hedefalk

En mycket liten insekt

En mycket liten insekt

som jag har svårt att artbestämma

har ur kvällshimlens fruktbara liv

förirrat sig till mitt badkar.

Så ensamt rör den sig i karet,

av samma materia som jag,

eller, som Spinoza säger,

en broder,

ett tillfälligt modus

på den stora kroppen natur,

denna väldiga reflexiva substans,

som inte bara äter sig själv,

och åter uppstår ur sig själv,

utan också,

genom människoarten som jag tillhör,

medvetet ser sig själv

och sålunda reflekterar över

gott och ont.

Men nu lämnar

den mycket lilla insekten badkaret

och försvinner genom den öppna balkongdörren

ut i en skuldlös kvällshimmel.

(Spinoza är en sympatisk 1600-tals filosof.)