Kavaljer i Värmland

Det var som jag skrivit tidigare en stor upplevelse för mig att komma till Värmland och till Kymsberg bortom Gräsmark. Jag blev väl mottagen i bygden, fick en identitet som Magnus på Kymsberg. 

Egentligen levde jag som en sorts sentida värmländsk kavaljer där uppe, fast förstås då i en betydligt mer nedtonad variant, jämfört med originalvarianten på Ekeby. Men ändå. Det insåg jag mycket senare, när jag fick en roll som kavaljer i Gösta Berlings Saga på Västanå Teater. Jag visste ju redan lite grann hur det var att vara kavaljer i Värmland … tyckte jag.

Det händer numera att jag drömmer om Kymsberg, men då egendomligt förändrat, med en förborgad sanning. Det här är en drömdikt om Kymsberg och Gunhild Kulander:

Kymsberg

Det stora vita huset,

herrgårdsbyggnaden,

så vackert med sitt vårdträd,

en gammal ek,

och runtomkring de stora askarna

med stammar,

som ben av höga elefanter.

Däruppe var det alltid söndag,

ett speglat ljus från sjön

och fåglars sång och kvitter.

Ibland om nätterna,

när drömmarna drev in,

hände det att huset växte ut

i nordlig riktning

med rum på rum i långa sviter,

där gamla möbler,

undanställda,

samlade på damm.

Dörrar kunde vara låsta

och som i labyrinter

var det svårt att hitta vägen.

Längst bort mot äppelträden

stod rummen ödsligt tomma

och surrade av bitter ensamhet.

Där kunde hon ha ställt sig

när motorsågar ylade i ångest.

Stora fåglar vaktade kring henne.

/Carl Magnus Hedefalk