fredag 30 oktober 2015

Småbarnsliv

Hej.
Jag som håller i rodret under dessa veckor heter David Ek och jag kommer att dela med mig av min vardag som småbarnsförälder och som tänkvärd underhållare i Tor & David.

Hemma igen efter jobb med Tor & David i Umeå. Trött efter två ganska dåliga nätter på tåget. 
Rätt in i småbarnslivet med allt vad det innebär: laga mat, diska, plocka, byta blöjor, städa, plocka, mat igen, disk igen, blöjbyte igen och så vidare. Och så håller det på. 
Och med tre barn som har helt olika behov som ska bli tillgodosedda. Och tre olika viljor. 

Idag leker den äldste hos en kompis. Mamman och mellanflickan är i Sunne och handlar. 

När det är sovstund för den lilla blir det plötsligt tyst i huset. Då passar jag på och jobba lite. Boka hyrbil för nästa vecka då vi ska till Skara och jobba. Prata med ljudteknikern. Svara på mail som kommit. Samt öva på några låtar. Och vila lite också. 
Så skönt när det äntligen är tyst i huset.



Lekte med flickorna i höstlöven en stund mitt på dagen. Hittade ett spöklöv. Passar bra till helgen.

Ses i morrn!
/David


onsdag 28 oktober 2015

Tänkvärt med Tor & David i Umeå

Hej!
Jag som håller i rodret under dessa veckor heter David Ek och jag kommer att dela med mig av min vardag som småbarnsförälder och som tänkvärd underhållare i Tor & David.

Just nu sitter jag tillsammans med min kollega Tor på nattåget på väg hem från Umeå. Vi har under dagen medverkat i en metodfestival riktat till pedagoger och lärare inom förskola och grundskola med fokus på de nya globala hållbarhetsmålen.

David och Tor medverkade i metodfestival
Det var en intressant dag, på många sätt. Inte minst för att nattåget upp till Umeå var mer än 3 timmar försenat. Vi skulle egentligen ha inlett hela konferensen kl 08.30 för att sedan återkomma vid ytterligare 2 tillfällen under dagen. 
Men eftersom tåget rullade in först kl 10.10 på stationen i Umeå fick arrangören Naturskolan kasta om i programmet. 
Så istället gjorde vi ett lite längre pass under eftermiddagen. Men å andra sidan hann vi göra ljudcheck i lugn och ro och vi kunde repa på några låtar inför kvällen. 
Och så fick vi slumra en stund. Det var skönt. Det blev inte så många timmars sömn på tåget. Dessutom hann vi möta vänner från tidigare arrangemang, Johanna och Mathias från Den Globala Skolan.

Under middagen på kvällen återkom vi med flera inhopp och blandade på sedvanligt vis med humor och allvar, sång och musik.

Tor och David underhåller på middag i Umeå
I går gick jag ju igenom lite släkthistoria och skrev att min mormor var från Norrland. Och min mormors farfar bodde faktiskt i Umeå och lät bygga ett hus till sig och sin familj på Storgatan 37. Löjtnant Grahns villa, som än idag finns kvar. Visst är det en ståtlig byggnad!

Löjtnant Grahns villa, Umeå
I morgon blir det administrativt jobb hemifrån. Och full fart med barnen. Det är ju lov nu. 
Hej hopp! ses i morgon.
/David

tisdag 27 oktober 2015

David Ek, 1/4 norrlänning, 1/4 värmlänning, 1/4 skåning och 1/4 västgöte

Hej!
Jag heter David Ek och jag bor i Västra Ämtervik. Nu är det min tur att leda Sunnebloggen. Välkommen till min värld!

David Ek
Jag kommer att låta er ta del av mitt liv och min vardag, framförallt som småbarnsförälder och som tänkvärd underhållare i Tor & David. Och lite filosofiska tankar om livet. 

Min fru och jag har tre barn i åldrarna 7, 3 (snart 4) och 1,5 år. Vi har bott i Västra Ämtervik i 7 år. 

Ursprungligen kommer jag från Lidköping. Men när jag träffade en äldre Lidköpingsbo för något år sedan och han frågade "och vems pöjk är du då?" så insåg jag att jag egentligen inte kommer från Lidköping. Alltså inte vår släkt. 
Min mor och far flyttade till Lidköping några år innan min bror och jag föddes. Mamma växte upp i Gällivare men flyttade tidigt till Kroppefjäll i Dalsland. Min far växte upp i Åmål. 
Och går man tillbaka ytterligare ett led tillbaka så är min mormor från Norrland och morfar från Skåne, farmor från Årjäng och farfar från Västergötland. 

Så ett kanske mer korrekt svar på var jag kommer ifrån och vem jag är, så är jag 1/4 Norrlänning, 1/4 Värmlänning, 1/4 Skåning och 1/4 Västgöte. Det känns bra tycker jag. 
Jag i ett nötskal. I morgon ska jag gå igenom min frus släkt. Nä, jag skojade bara. 

I morgon blir de andra bullar. Då blir det rapport från Umeå där jag för dagen är och jobbar med Tor. Hej hopp!
/David

måndag 26 oktober 2015

Från att knappt kunna läsa till att klara av kurser på universitetet

När jag gick i 5:an så fick jag diagnosen dyslexi. Efter att jag har fått kämpat genom min skolgång så var det en lättnad för nu visste jag att det inte var fel på mig. Utan att jag hade det bara svårare att lära mig saker och ting. Om det handlade om teoretiska ämnen, praktiska var mycket lättare.

Det som var svårast då var att lärare hade inte den kunskapen då det är ändå ca 9 år sedan. I dag så finns det mer kunskap och med det mer förståelse. Nu är det inte så ovanligt att man använder dator eller surfplattor på mellanstadiet, med då var det mycket ovanligt.

Jag blev mobbad av både klasskompisar och lärare under mellanstadiet och av vissa på högstadiet. Då var det tufft, för mig så var det svårt att förstå varför. Men i dag så kan jag se att det var för att de inte hade kunskapen om vad dyslexi egentligen är.

Dyslexi är med andra ord läs- och skrivsvårigheter som kan bero på att vissa reflexer inte har växt bort när man var barn. Vi alla har reflexer när vi föds det är reflexerna som ser till att vi kommer ut ur vår mamma. De ska ha växt bort när man är ca 6 månader det är inte alltid som de gör det, i bland så tar det bara längre tid och i bland så får man träna bort dem. Ja det går.

Det finns olika grader av dyslexi, om man kan träna bort dyslexi har många debatterat om. Frågar du mig så säger jag att det är möjligt. Beroende på vilken grad du har, tränar på rätt sätt så kan man i alla fall förbättra sin vardag. För mig så har den träningen som jag gjorde hjälpt mycket utan att jag egentligen förstod det. Från att knappt kunna läsa till att klara av kurser på universitetet, är ett enormt steg ja, men det går.

Jag är en dyslektiker och pluggar på en teoretisk linje på universitetet, det går om man vill. Vart man än vänder sig kommer man att möta människor som inte vet och som inte förstår. Det är en del av livet, men så länge som jag är nöjd med den jag är spelar det ingen roll för mig vad de säger. Jag kan om jag vill, vill jag då ska jag. 

Av mina erfarenheter så kan andra personer trycka ner dig, men endast om du tillåter det. Dyslektiker tänker utanför ramarna  och skapar både nya och egna ramar. Om du inte passar i någon annans mall - gör en egen. Bara för att man inte passade in i lärarens ram så betyder det inte att det är fel på dig, utan det är fel på lärarens ram.

Jag vill tacka för mig och hoppas att det jag har skrivit har i alla fall varit lite intressant. Tack till alla er som har läst.

/Sanna


torsdag 22 oktober 2015

Bli fosterförälder och gör skillnad!















Hej
En sak som har haft ett stor intryck på mitt liv och på min utbildning, är att jag har växt upp med fosterbarn i familjen. Efter att ha läst samhälle, med inriktning beteendevetenskap, på gymnasiet så valde jag att läsa på samhällsvetenskapsprogrammet på universitetet i Karlstad.

Under min uppväxt så har vi haft ett par avlastningar som det kallas. Det betyder att barnet i fråga bor hos oss ett visst antal helger i månaden och ibland under längre lov. Med fosterbarn i familjen så får man en insyn i andra familjers liv. Vilket ledde mig till att vilja bli beteendevetare och på så sätt kunna hjälpa både barn och vuxna i olika familjer.

Själv så har jag en tjej som fosterbarn, hon bor hos mig en till två gånger i månaden.

Jag vill uppmuntra andra till att bli fosterföräldrar. Inte bara hjälper man familjen som behöver avlastning utan man kan också hjälpa barn, som inte borde bo hos sina biologiska föräldrar. Med andra ord du kan göra en skillnad genom att bli fosterförälder.

Jag vet att jag inte skulle ha upptäckt mitt intresse för beteendevetenskap om inte jag hade växt upp med fosterbarn i familjen. Jag vet också att jag skulle inte ha varit jag utan det. Min familj har fått både en starkare och mer förstående relation till varandra. Det gynnar med andra ord alla.

/Sanna

tisdag 20 oktober 2015

Sanna Swensåns bloggvecka

Hej, alla glada, jag heter Sanna Swensån och har fått äran att blogga den kommande veckan. 

Lite kort om mig. Jag är en 20 årig tjej som i vanliga fall pluggar på universitetet i Karlstad. Men för tillfället så har jag sabbatsår, då jag bland annat ska åka till Australien.


Lite om att plugga på universitetet, det är bland det roligaste jag någonsin har gjort, men också det tuffaste. Tempot är högt (om man läser på heltid) men alla nya människor man träffar och alla ny vänner man får gör det värt det. 

Jag valde att börja plugga igen direkt efter studenten. Vilket var både ett bra och dåligt beslut nu när jag ser tillbaka på det. 
Det var bra för då är man redan inne i pluggandet, det är jobbigt att börja om på den fronten, men jag var skoltrött redan på gymnasiet och det kom i kapp mig på universitetet. 
En sak som gör allt värt det är de underbara människorna som jag har mött och de ännu underbara kompisarna som jag har fått. 
/Sanna Swensån

fredag 16 oktober 2015

Dans gör mig hur lycklig som helst!







Hej hopp!
Sista inlägget nu :(  jag hoppas att ni har tyckt om att läsa om mina dagar som ung i Sunne.

Idag har det varit en helt vanlig dag… På svenskan hade vi bokprat, i början av månaden fick alla i klassen välja en bok och sedan ta med den hem och när månaden var slut skulle man ha läst ut boken och skrivit i något som kallas loggbok där man skriver ned sina tankar under tiden man läser boken.

För mig var det lätt att läsa ur min bok för den var så himla spännande och bra den heter ”Elisabeth” och är skriven av författaren Lesley Pearse som även har skrivit många andra liknande böcker som handlar om unga kvinnor.

Det är nog en av den bästa och sorgligaste böcker jag har läst och jag rekommenderar den verkligen!
Sedan har jag också haft ett glosförhör i spanska.

När jag kom hem var det bara att sätta sig med läxan och börja träna på no-provet. Klockan 18.15 började baletten det jag ser fram emot mest på hela veckan, den och jazzen. Det var så roligt idag. När man går därifrån har man så mycket positiv energi och känner sig hur lycklig som helst!

Det är verkligen det perfekta sättet att sluta dagen på. Jag längtar redan till våren då vi har våran stora dansuppvisning, men först har vi juluppvisningen på torget och i kyrkan. Det är en sån härlig stämning och akustik där och alla ljus och snön som ligger som ett täcke på marken, oj vad jag ser fram emot det. Det skulle vara kul om ni kom och tittade!

I framtiden skulle jag vilja åka till USA och gå på high school och kanske testa på cheerleading eller åka dit efter studenten och vara au pair.

Jag skulle gärna vilja gå på någon slags dansskola eller bli skådis det finns så mycket roligt att välja emellan det är som möjligheternas land.

Jag har varit i New York och blev totalt förälskad i Central park, gissa om jag längtar tillbaka, det var som att komma till en annan värld, människor som spelade vacker musik på gatorna och många olika kulturer som möttes. Det kändes förtrollande. En märklig och mäktig känsla att gå runt i staden och känna igen platser som man bara sett på film tidigare.

Hoppas att ni har fått en liten inblick i vad jag sysslar med på dagarna och hur det är att vara ung här i Sunne. Ha det så bra!

Många varma kramar Alma!

onsdag 14 oktober 2015

Mysig höst med fight- och balansträning



Hej hopp igen!
Idag har det varit en skön dag i skolan med bild och skolans val. På bilden håller vi på med att skissa monster, det är spännande att se sin egen och alla andras skuggningar som från början bara var fem streck och nu har blivit monster med hjälp av en blyertspenna och skuggningsteknik.

Skolans val är något som är nytt för i år, då man får göra lite vad man vill d.v.s man ska göra saker som man kanske ligger efter i för att man har varit sjuk eller om man vill göra sina läxor eller något annat. Jag tycker att det är väldigt bra att vi har det för då slipper man göra det hemma och man har chansen att fråga en lärare om hjälp om man inte förstår.

Efter skolan åkte jag ner till Lindex och shoppade lite, det blev en snabbis eftersom jag var tvungen att åka hem för att äta, träna på läxor och prov och sedan åka på karaten.

Det var lite kyligt när jag åkte hem från skolan men det gjorde ingenting för jag tycker att det är mysigt att få sätta på sig vantar och mössa och det känns som om luften blir mycket friskare. När jag kom hem serverades det soppa som värmde gott efter en cykeltur i kylan.

Klockan kvart i sex åkte jag till träningen, det var ett väldigt jobbigt, men lärorikt pass då vi tränade lite kumite (fight) och lite balans. I början av passet fick jag vara lärare och hjälpa till med de mindre och nybörjarna. Det är alltid lika kul att se hur dom utvecklas under passet, veckorna, månaderna och till och med åren.

När jag cyklade hem igen var det mörkt ute och då är det viktigt att ha reflexer på sig och att sätta på ljuset på cykeln. Det lyste så fint inne i centrum av alla gatlampor, nog är det lite mysigt när hösten och mörkret kommer ändå. Hösten är så vacker med alla sina färger, tycker ni inte det?

Kramar Alma






















måndag 12 oktober 2015

Alma Lindahl Johansson presenterar sig



















Hej hopp!
Jag heter Alma Lindahl Johansson och ska blogga denna vecka, jag är 14 år gammal och bor tillsammans men min familj här i Sunne. Jag har tre bröder, två som är tillräckligt stora att bo själva och en lillebror.

Jag blev tillfrågad om jag ville blogga och berätta om hur det är att vara ung i Sunne. Det ska bli spännande och roligt att berätta om min vardag. Att dansa är det jag älskar mest. Man känner sig fri och släpper alla bekymmer det ger en riktig kick, om man känner sig stressad eller inte haft en bra dag. När jag dansar blir jag alltid på bra humör. Att resa och upptäcka nya platser och träffa nya människor är något som jag tycker om.

Jag tänker på min framtid och ägnar mig mycket åt skolan för att jag vill ha en bra utbildning och kunna välja det jobb jag vill ha. I skolan händer alltid något roligt, kompisarna är snälla och lärarna är bra och har till och med lite humor ibland.

Mode är också ett av mina intressen, jag åker gärna in till stan med kompisarna på helgerna och shoppar loss. Jag tjänar mina pengar själv genom olika jobb. Jag har jobbat på Strandcaféet som servitris hela sommaren och där trivdes jag bra och fick många nya vänner. Innan det har jag också jobbat som servitris på ett bröllop. Annars städar jag hemma en gång i veckan. Nu ska jag träna på mitt NO-prov som jag har på fredag, så syns vi i nästa inlägg.

kram Alma

fredag 9 oktober 2015

Om framtiden i Fryksdalen

För att vara värmlänning är jag ovanligt förtjust i Stockholm, en romans som stärktes då jag studerade filosofi i staden under våren 2013. Huvudstaden pulserar dygnet runt, vilket är vitaliserande (och ibland lite stressande). 
Mer än en gång har jag suttit på en Söderpub och löst världsproblem med goda vänner, och vid ett flertal tillfällen har stockholmskamrater frågat när jag ska lämna landet bakom mig och flytta till staden "där det händer". Jag känner mig alltid lite lätt förnärmad över dessa uppfordringar.

Visst, jag kan definitivt tänka mig att flytta till Stockholm för att arbeta i några år. Det är sunt att testa vingarna, upptäcka andra miljöer och träffa nya bekantskaper. Jag har dock inga planer på att lämna Fryksdalen bakom mig. Hemma är här.
För varje år som går upptäcker jag nya saker att förälska mig i. Oavsett hur härligt det är att sitta på Södermalm och svinga en bägare eller att bada i skärgården, slår det aldrig ett kalas i Mallbacken, en bastukväll i Humletorp eller en vandring i Finnskogarna.


Mina stockholmskamrater förstår inte att det sprudlar om liv här. Det kan inte vara en slump att så många eldsjälar, entreprenörer och kulturmästare bor i våra bygder. 
Folk är välkomnande, vill framåt och vågar hitta på saker. Ingenting är omöjligt och viljan att hjälpas åt är stor. 
Därtill är den långa sjön, den rika slätten och de blå bergen precis så sagolika som Selma beskrev dem. Godare jordmån för att tillsammans bygga ett modernt landsbygdssamhälle är svårt att finna.

På riksnivå och i media stirrar sig många blinda på den negativa befolkningsutvecklingen på Sveriges landsbygd. Lösningarna som presenteras är ofta nostalgiskt bakåtsträvande, en sorts "museifiering" där turismen gärna hamnar i fokus. Ofta glöms de som faktiskt bor här. 
Jag tycker att ett modernt landsbygdssamhälle bör vara flexibelt inför den stora omvärldens rörelser, och bygga på bra skolor, ett gott företagsklimat och modern infrastruktur i form av såväl bredband som postservice och pendlingsmöjligheter. 
Då har man en bra grund att erbjuda för alla som vill bo och leva här. Jag är en av dem.


Min bestämda uppfattning om livet är att människor aldrig ska behöva skämmas över att följa sin magkänsla och sitt hjärta. Du får jobba med PRECIS vad du vill, bo var du vill och leva hur du vill, oavsett om du är reklamare i Täby eller lantbrukare i Lysvik. 
Så länge du trivs med livet och har respekt för din omgivning kan det aldrig bli fel.

Med de orden tackar jag för visat intresse, och lämnar över stafettpinnen till nästa bloggare. Ha det gött tills vidare, så ses vi säkert någon dag!

//Nisse Ahlqvist

onsdag 7 oktober 2015

Om våra rötter

Tänk dig att du gräver i en gammal låda, och hittar ett foto på en man som står och hämtar andan. Du betraktar fotot en stund. Snart väcks några frågor. Vem är personen? Var kommer han ifrån? Var är han? Och varför står han där?

Föreställ dig sen att du längre ner i lådan finner en hel hög med foton, föreställande samme man. Du inser då att fotografen har tagit en lång bildserie, och genom att gräva fram alla bilder och lägga dem i kronologisk ordning kan du snart dra flera slutsatser. 
På den första bilden lämnar mannen en mataffär. 
Nästa bild föreställer samme man, nu tittandes på sin klocka. 
På tredje bilden har han plötsligt ett stressat ansiktsuttryck, och på den fjärde bilden har han börjat springa. 
På den allra sista bilden i serien syns det att mannen stannat på en perrong, där ett tåg nyss har lämnat stationen.

Tack vare att du grävde djupare i lådan och började analysera bilderna, fick du också en betydligt större insikt i var mannen kom ifrån, var han skulle och varför han agerade som han gjorde.


Så fungerar historia. Genom att försöka spåra individers, rörelsers, länders och kontinenters historiska rötter, förstår vi mer av alla de små och stora processer som påverkar oss.

När Carl Bildt talade för Utrikesakademin i Stockholm i våras, då han summerade sina erfarenheter från tiden som statsminister, FN-delegat och utrikesminister, inledde han med en femton minuters snabbgenomgång av Europas historia. Bildt motiverade denna genomgång såhär:

"Det är alltid viktigt att börja med fundamenta, eftersom utrikes- och säkerhetspolitik per definition är sådant som alltid bedrivs med mycket långa tidsperspektiv. Politik när det gäller inrikeshändelser kan bedrivas med korta andetag, eftersom vi kan påverka skeenden i relativt stor utsträckning i den inre politiken. Men i den yttre politiken är det långa andetag och långa perspektiv. Sen kan man hamna i akuta krissituationer som måste hanteras, men då är det de förutsättningar och de ramar som gives av det större, som är det absolut avgörande."

Jag vill påstå att samma logik som Bildt formulerar kan användas även i de små perspektiven. Genom att se den egna byn i ljuset av de världshistoriska händelserna, upptäcker man ofta att allt hänger ihop.


När jag funderar på varför vår kommun ser ut som den gör, är det framför allt två historiska faktorer som jag tycker sticker ut - det stora föreningslivet och småbrukarkulturen. Sammantaget tycks de två faktorerna ha skapat en "var kreativ och spotta i nävarna"-kultur.

Om jag får tillåta mig att göra en svepande analys:

Civila organisationer tycks generellt vara väldigt välgörande för den ekonomiska styrkan och den sociala sammanhållningen i ett lokalsamhälle. 
Ju mer människor umgås och samarbetar kring gemensamma intressen, desto mer ökar samhällets "sociala kapital"(begreppet som statsvetaren R. Putnam använder). 
Föreningar och nätverk skapar alltså samarbetsvägar och relationer för framtiden. Sunne ligger bra till i det avseendet (i synnerhet Östra Emtervik enligt mina egna, förvisso något partiska, iakttagelser).

Den andra gynnsamma omständigheten är att Sunnes och mellersta Fryksdalens historia präglas av att folk ägt och brukat sin egen skog och jord. 
Detta kan ställas i kontrast till nordöstra Värmland, där markerna genom åren oftast ägts av stora bolag som i sin tur anställt traktens folk.

"Även om arbetet på kommunal nivå när det gäller näringslivsutvecklande åtgärder har en betydelse för näringslivsklimatet, finns det också en jordmån för företagande som är bunden till platsens tradition. Företagandet betraktas som mer positivt för det lokala på platser med en mer individualiserad tradition och kultur och där individuella initiativ och nya försörjningsstrategier uppmuntras. Såsom på de platser, där egenverksamhet i form av exempelvis jord- och skogsbruk varit förhärskande försörjningsformer." (Karlsson & Lönnbring)


Det finns alltså en del som tyder på att den historiska ägarstrukturen och det djupa föreningslivet har haft stor inverkan på den positiva anda som finns i vår kommun gällande företagsamhet och nya projekt. Det är en anda vi ska vara stolta över.

För den som är extra intresserad av lokalhistoria och vill se sig om i Östra Ämterviks alla hörn, rekommenderar jag ett medlemskap i "Trillan & Kyrkvägar", föreningen som väver samman historia, skrönor, litteratur, kaffe och kôlbuller till en trevlig och lärorik gemenskap. Med lite tur ses vi på någon av sommarens vandringar!

//Nisse Ahlqvist

Om värmländsk näringslivshistoria: "Förändringar och kontinuitet i vardagslivets Värmland", Björn Arvidsson, Svante Karlsson, Gunilla Lönnbring, Martin Stolare (redaktörer), KAU 2008

Om föreningslivets betydelse för social sammanhållning: "Making Democracy Work", Robert Putnam, Princeton University, 1996

måndag 5 oktober 2015

Om livet bakom statistiken

Bland alla djur på vår jord har människan en unik förmåga att sortera saker, alltifrån ting till tankar. Våra sinnen uppfattar omgivningen och vår överlägsna logiska förståelse översätter omgivningen till abstrakt kod, ofta i form av statistik. Det är på många sätt en fantastisk detalj i vår natur, som ger oss möjligheten att hantera och behärska extremt komplicerade fenomen, allt från ekonomi till medicin.

Problemet är att denna förmåga även tenderar att skapa distans mellan människan och verkligheten. Något så unikt och oersättligt som ett liv kan reduceras till en enkel siffra, en bland oändligt många likadana. Detta problem gäller inte enbart psykopater, utan oss alla i någon form. 
Därför behöver vi ibland en väckarklocka som får oss att upptäcka livet bakom all abstraktion.

Under våren 2012 vikarierade jag ofta på förskolan nere i Prästbol. Ett fantastiskt jobb på många sätt, därtill gav det välbehövliga avbrott från studierna.
Den som någon gång arbetat på ett dagis eller en förskola, vet dock att en sådan enkel sak som att få barnen att avbryta utomhusrasten och istället gå till matsalen för att äta lunch, kan medföra oanade trassligheter.

En dag var det min tur att rensa upp rastgården, vilket just denna dag tog ganska långt tid. Till slut var alla leksaker inplockade, och det blev äntligen lunchdags även för mig. 
Trodde jag. 
I hallen möttes jag nämligen av en lerig hög av blöta stövlar och kängor, totalt ett fyrtiotal skor i olika storlekar och modeller. Jag skrattade lite lätt uppgivet, och satte mig på knä för att försöka sortera den stora högen. 


Plötsligt rann en kall kår längs ryggraden. Jag rös, samtidigt som en minnesbild snabbt svepte förbi i huvudet. Rysningen höll sitt grepp i ett par sekunder, sen försvann den lika plötsligt som den kom. Vad var det som hände? Jag satt kvar på golvet, omringad av leriga skor. Mycket märkligt.

Jag tänkte inte mer på händelsen just då, och inte under resten av arbetsdagen. Det fanns antagligen för mycket annat att göra.

Senare samma kväll låg jag min säng, omsluten av mörkret. Jag reflekterade över dagen som gått, och mindes den obehagliga rysningen bland barnskorna i hallen. Det var något kusligt över det hela, nästan som en Déjà vu-känsla. 
Någonting kändes bekant, oklart vad. 
Jag mindes att en minnesbild hade svept förbi, då jag satt där i hallen. Vad föreställde bilden? Jag låg en lång stund och försökte återskapa alltsammans i huvudet.
Plötsligt kom jag på det. Jag insåg vad den där kusliga rysningen berodde på. När denna insikt väl var gjord, utvecklade sig natten till en av de mer fasansfulla i mitt liv.

Ett par månader tidigare hade stått framför en betydligt större hög med skor. 
Ett berg snarare. 
Drygt 20 000 barnskor i olika färger låg framför mina fötter, där jag stod i en gammal polsk militärbarack. Huset var dock inte en militärbarack längre, och hade inte varit på nära 80 år. 
Efter den tyska ockupationen av Polen 1939 skulle militärbarackerna i Oświęcim, eller Auschwitz som tyskarna kallade staden, användas i andra syften. 
Ett av dessa var att mörda barn, och nu stod jag framför 20 000 av dessa barns skor. Vissa bruna, andra röda. Några slitna, några nya.


Under ögonblicket då jag stod framför detta sko-berg, kände jag enbart tomhet. 
Det var för mycket att ta in.
20
000 barnskor,
tillhörande 10
000 barn.
Alla mördade i Auschwitz,
tillsammans med drygt 1
000 000 andra människor. 
En miljon.
Just då var det mest siffror.


Det var när jag satt där i hallen och sorterade de där tjugo paren skor, som minnena från Auschwitz kom tillbaka. 
Nu hade jag ansikten kopplade till skorna. tjugo par skor innebar tjugo olika namn, tjugo olika ansikten och tjugo helt unika personligheter som jag allesammans kände, och känner än idag. 
De fick tillbaka sina skor, lagom till lunchrasten. I den där gamla polska baracken ligger 20 000 andra skor som än idag saknar sina ägare.

Vad jag vill säga med detta blogginlägg, är att vi aldrig får glömma att det finns människor bakom all statistik vi läser i böcker och tidningar. Vi känner dem kanske inte, men vi kunde lika gärna ha gjort det. De är riktiga människor - små som stora, av kött och blod. Precis som vi.

Ska vi någonsin lyckas skapa en värld att vara stolta över, får vi aldrig låta vår hjärna lura oss att förvandla människor till livlösa siffror. Gör vi det, närmar vi oss snabbt civilisationens avgrund, och dit vill vi inte tillbaka.


När Karlstad Universitets buss lämnade Auschwitz våren 2012 härskade tystnaden bland passagerarna. Alla försökte smälta upplevelserna på sitt vis. Själv satt jag och blickade jag ut genom fönstret, tills min vän Crille klappade mig på axeln, och pekade ut.

Vid ett av vakttornen till förintelselägret stod en ung tjej i vår ålder, med ryggen lutad mot tornet. Med jämna mellanrum ålade hon sig lite och bytte ställning, så hennes kompis med kameran åtminstone kunde knäppa en snygg bild att lägga upp på sociala medier. Tjejen vid tornet sprang plötsligt fram till kompisen med kameran, för att kontrollera om bilden blev bra.

Hon hade inte förstått någonting av vad hon nyss upplevt.

//Nisse Ahlqvist

torsdag 1 oktober 2015

Om hemlängtan

Onsdag 30 september, kl. 11:46, i bilen på väg från Karlstad till Mårbacka

...och där har vi den. "Grana".
Det rangliga gamla trädet i Rud utgör en sorts mental skylt som berättar för införstådda resande: "Nu är du i Östra Ämtervik" (även om sockengränsen egentligen passeras redan i Bössviken).
Efter att jag susat förbi Grana' slingrar sig sedan vägen längs med Frykens strandlinje. Höstfyrverkeriet bland växtligheten är förtjusande i sig, men jag fascineras mest över solens förmåga att förvandla Frykens mytiska vatten till en yta av hamrat guld.


Jag lyfter högerhanden från ratten och försöker klia bort den småfåniga flisan av sentimentalitet som tycks ha fastnat i ögat.
Hembygdsromantik är kanske lite gubbigt, men även Selma Lagerlöf sveptes ju med av samma sorts känsla när hon för cirka 125 år sedan satt på sitt vindsrum i Landskrona och funderade på vad hennes första bok skulle handla om.

Litteraturtrender har genom historien haft en tendens att vara reaktioner på andra samtida samhällstrender.
När Napoleon Bonapartes revolutionära arméer slutligen besegrats vid Waterloo 1815 av en konservativ koalition av europeiska länder (däribland Sverige), inleddes en lång period av relativt lugn i Europa.
Istället för att kriga, satsade många länder på att anamma de tekniska framsteg som nyligen gjorts, och nyttja dessa till att bygga industrier. Under 1800-talet växte således städerna, där fabriker och kraftverk gjorde industriländerna rikare än någonsin förr.

"...samt stökigare och skitigare än förr!" tyckte många författare, och tvekade inte att skriva detta.
Parallellt med Europas industrialisering började således många författare att skildra och kritisera dessa samhällen i sin litteratur, så realistiskt som möjligt.
Under ett par årtionden blev således realismen och naturalismen litterära trender, där Charles Dickens och August Strindberg är några profiler.



"Men folk tröttnade ju även på det", tänker jag samtidigt som bilen glider ner mot Prästbol.
Selma Lagerlöf växte ju som bekant upp under andra halvan av 1800-talet, då freden, fabrikerna och den realistiska litteraturen präglade Europa. Selma hade dock ingen lust att beskriva den skitiga verkligheten som alla andra. I staden Landskrona började hon istället att romantisera sin barndom i Fryksdalen, där skrönor och sagor berättades som om de vore sanningar.
Hennes hemlängtan blev till inspiration, och så småningom började hon skriva de första raderna av sitt episka debutverk, Gösta Berlings saga.
När den släpptes 1891 fick den mycket kritik. Den var ju helt orealistisk! Hon påstod exempelvis att det bott en monsterbjörn på Tossebergsklätten som enbart kunde dö av en silverkula, och att självaste Djävulen bott på en herrgård ett par kilometer norr om Sunne!

Orealistiskt eller ej.
Folk behövde möjligheten att fly den industriella verkligheten en stund, och flickan från Mårbacka blev snart världsberömd.

Historien är tyvärr inte bara ljus. 
Den kulturella nationalromantiken fick samtidigt en mycket obehaglig politisk gren, nationalismen, som snart kom att skapa fiendskap i Europa och prägla de båda världskrigen. Därför har många nationalromantiska författare fallit i glömska idag, vilket är förstås är begripligt om man tänker på historien. Synd att nationalistiska dårar ska komma och förstöra.



Jag är nu framme på Mårbacka, och kliver ur bilen. Vår vaktmästare har råkat ut för en idrottsskada, så jag har lovat att vikariera i någon vecka inför julmässan. Det ska bli kul.

När bildörren stängts blickar jag ut över de öppna fälten. Jag tänker på en av de författare som fallit i glömska, nämligen Verner von Heidenstam.
Liksom Selma fick även Verner inspiration av sentimental hembygdsromantik, då han under en lång resa i Mellanöstern började längta hem till Vätterns stränder.
1916 fick han nobelpriset, vilket tyvärr medförde prestationsångest och skrivkramp. Under de återstående 24 åren av livet gav han således inte ut en enda bok.

Medan jag går upp mot gårdsplanen minns jag en vacker vers från Heidenstams sista verk, "Nya dikter":

Vore jag ett litet barn, 
då skulle jag gå ut och leka
bygga mig en liten kvarn 
och ro min lilla eka 

Mången vän, som här jag vann 
under vita lakan blundar
och nu är jag en gammal man, 
som sitter vid brasan och grundar. 

Gåta, saga, jordedag, 
ditt djup kan ingen loda. 
Ännu samma barn är jag 
och människorna goda. 

För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag böckerna:
"Den svenska litteraturen" av Lönnroth & Delblanc,
"Ett liv"(om Verner von Heidenstam) av P.I.Gedin och
"Livets vågspel"(Om Selma Lagerlöf) av V. Edström.

Ha det gött så länge!
//Nisse