måndag 30 november 2015

Ett liv som jag inte hade velat vara utan

I torsdags förra veckan träffade jag Ämterviksamatörernas manusgrupp. Vi har uppdraget att skriva en ny pjäs till nästa sommar. Så många i gruppen är vi nu inte denna gång; Torbjörn Victorin, Anders Borgström och jag. Det brukar bli bra till slut och vi har roligt under arbetets gång. Det är något av det roligaste jag gör under året.

Jag tror nästan, om jag räknat rätt, att det är det sextonde manuset jag ska vara med om att skriva. Det har genom åren varit i olika konstellationer. Vi har betat av de flesta av Selma Lagerlöfs romaner, men även tittat åt annat håll. En gång skrev vi en pjäs om Fröding på Slorudsborg. Men det är lättast att arbeta med Selma Lagerlöf. Hon skriver genialt, så klart och knivskarpt att nästan allt kan omvandlas till pregnanta repliker.

Förra gången var vi djärva och gick ifrån de färdiga romanerna och skrev i stället en pjäs om ett tänkt sammanträffande mellan Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Valborg Ohlander. Men också denna gång gav det sig självt i mycket. Vi letade bland annat i Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan och hittade färdiga formuleringar som lätt kunde läggas ut som repliker i ett dramatiskt skeende på scen.

Med fina skådespelarprestationer blev föreställningen i somras riktigt bra. Den är värd att spelas fler gånger. Själv har jag bara sett den i efterhand på DVD, eftersom jag var upptagen med Västanå Teaters Lomjansguten.

Jag hade knappast någon tanke om att det skulle bli så mycket teater för mig när jag flyttade till Värmland. Men så blev jag tillfrågad om jag ville spela professorn i Västanås uppsättning av Hemsöborna Det ville jag och sedan bara fortsatte det. Tio föreställningar har jag varit med om i Berättarladan.

Bild från Västanå teaters föreställning Gösta Berlings saga, foto Jan Nordström
Carl Magnus Hedefalk i blått, står närmast till höger om Gösta Berling
Att arbeta på Västanå har sin särskilda fascination, annars hade det inte blivit tio gånger för mig. Jag tänker på en sommars långa rad av föreställningar, då knappast något annat gäller. Redan vid frukost fokusering. Att äntligen på eftermiddagen komma till ladan, sätta sig vid sminkbordet, säga några ord till de andra och samla sig är en lisa för själen. Och i den fyllda ladan publiken som en varm vägg av koncentrerad uppmärksamhet.

En särskild upplevelse är också den långa, intensiva repetitionsperioden i ladan, då det är isande kallt och nätterna blir sena medan man hela tiden måste pröva, förkasta, börja om. Ömsom frysande, ömsom het av värme efter dans och våldsamma språngmarscher. Det är ett liv som jag inte hade velat vara utan.

Men Ämerviksamatörerna är något alldeles unikt. En lång tradition av skådespel ända sedan löjtnant Lagerlöfs dagar. Man gör ett fantastiskt arbete under förutsättningar som är långt ifrån vad en professionell skådespelare skulle stå ut med.

Ja, vad ska vi skriva i år då? Vi funderade lite på att använda oss av Matts Nilsson fina bok Alma på Mårbacka, kanske skriva något om den beramade kronprinsmiddagen på Mårbacka. Eller skulle vi ge oss i kast med Jerusalem, Del 1. Nej! Men så fastnade vi för Körkarlen. Vi fick en idé om att göra en pjäs om en pjäs om Körkarlen. Hur kan det kan bli? Ni får se i sommar!
/Carl Magnus Hedefalk

fredag 27 november 2015

Så glömmer jag allt och musiken blir ren känsla

Numera när jag är pensionär tar jag varje morgon efter frukosten fram fiolen och spelar. 
Det är som en meditation där kropp, tanke och känsla förenar sig. Jag känner vänsterhandens fingrar, hur de rör sig över greppbrädan, lyssnar efter tonen, att den är ren och klar, stråkarmen rör sig, jag känner foten markera takten, den rör sig som av sig själv, jag anpassar spelet efter fotens slag, att det är i rytm. Så glömmer jag allt och musiken blir ren känsla.

Fiolen är min viktigaste ägodel. Den kan inte ersättas. 
Jag har levt med den i snart femtio år. Jag köpte den en gång i Uppsala. En kapellmästare i stadens orkester sa att den var ett fynd. Den kostade mig en dryg del av terminens studielån. Jag fick leva knapert resten av året. Den är byggd 1914 av Werkstadt Hammig i Berlin. Jag undrar hur den överlevde världskrigen och hur den hamnade i Sverige.

Den kräver en viss försiktighet. Ibland kan den vara ur humör. 
Den tycker inte om havsluften i Skåne. Men i huset i Bäcklund har den fin klang. Vi har genom åren vant oss vid varandra. Mest spelar jag låtar från Värmland och västra Dalarna. Den musiken tycker jag om, särskilt om den är krokig och kärv, med klang av fur och gran. 
Men jag hade gärna spelat något från Småland också, om jag hade träffat någon smålänning som kunde den musiken, som har en så vacker, yppigt vemodig barockklang.

Hade jag blivit kvar i min barndoms Stenbrohult i Småland hade jag nog spelat småländskt. Linné kommer från Stenbrohult och jag tycker musiken därifrån är förknippad med honom, med 1700-tal, ljusa rum med breda golvbrädor och stolar längs väggarna, med kärleken till blommor och fåglar, med att veta arternas namn och se världen. 
Linné tyckte om att dansa, han var en överdängare i polska och ordnade ofta dans hemma hos sig. Han hade släktingar som var musiker. En svåger var präst i Virestad, den mytiska platsen nära Liatorp, där jag bodde. Min lärare i folkskolan berättade sägner därifrån, om troll, bortbytingar och bergtagna och om präster som såg långt in i himmelriket. Från Virestad kommer många fina låtar.

Jag måste tillstå att jag nu inte är en mästare på fiol, mer trappspelman än riksspelman. Jag tycker om att sitta på trappan och spela varma vår- och sommardagar. En liten stund. Det blir fin klang. Jag kan inte tänka mig att vara utan musik. Fortfarande förbättrar jag mig. I dag spelade jag ganska väl en polska jag länge har arbetat med. Möjlighet till utveckling finns ständigt, så länge kroppen är med. Kroppen är värdegrunden.
/Carl Magnus Hedefalk


torsdag 26 november 2015

Frihet, jämlikhet och broderskap

Frihet, jämlikhet och broderskap var den franska revolutionens slagord. 
Efter händelserna i Paris nyligen har orden upprepats många gånger. Men de klingar falskt, för Frankrike är inte ett jämlikt land. Stora grupper av befolkningen är marginaliserade, vilket fått sådant som upplopp, bilbränder och religiös radikalisering till följd. 
När ojämlikheten i ett land blir alltför stor uppstår kriser.

Ordet broderskap skulle nog i dag ha bytts ut mot något mer könsneutralt eller inkluderats i jämlikheten. 
Men vilket är först, frihet eller jämlikhet?
Det är inte oviktigt. Det får ideologiska och politiska konsekvenser.

Jag menar att jämlikhet är det grundläggande värdet. 
Som människor, levande varelser, har vi ett enda liv, som avslutas med döden. I det är vi alla lika. Under min unika existens vill jag inte att någon eller några på något sätt ska förminska mitt liv, göra det till ett lidande, förtrycka, bestjäla eller på annat sätt hindra mig från att leva helt och fullt. Jag har naturlig rätt till mitt liv, grundad på min kropps och mitt medvetandes existens. 
På samma sätt kan, eller i varje fall bör, inte heller jag förgripa mig på en annan människas liv. Att känna igen sig själv i den andra är grunden för en absolut solidaritet. Kärleken till livet och till människan måste styra oss.

Ur jämlikheten kommer friheten, eftersom vi i solidaritetens namn inte kan beröva en annan människa hennes frihet. Men om friheten sätts först kan mycket väl jämlikheten få stryka på foten.

Detta var ett kort bloggresonemang i en komplicerad fråga, så följande dikt om ett absolut broderskap, eller systerskap, får avsluta.
/Carl Magnus Hedefalk

En mycket liten insekt

En mycket liten insekt
som jag har svårt att artbestämma
har ur kvällshimlens fruktbara liv
förirrat sig till mitt badkar.

Så ensamt rör den sig i karet,

av samma materia som jag,

eller, som Spinoza säger,
en broder,
ett tillfälligt modus
på den stora kroppen natur,

denna väldiga reflexiva substans,
som inte bara äter sig själv,
och åter uppstår ur sig själv,
utan också,
genom människoarten som jag tillhör,
medvetet ser sig själv

och sålunda reflekterar över
gott och ont.

Men nu lämnar
den mycket lilla insekten badkaret
och försvinner genom den öppna balkongdörren
ut i en skuldlös kvällshimmel.

(Spinoza är en sympatisk 1600-tals filosof.)

onsdag 25 november 2015

Det kunde liksom vara lättsammare och enklare i Värmland

Som jag tidigare skrev så flyttade jag till Värmland 1978. 
Jag bodde i Stockholm, i en lägenhet på Söder, hade ett bra jobb som sfi-lärare på AMU-center Liljeholmen och ett bra liv. Och Stockholm var så vackert. Men jag var singel och insåg plötsligt att om jag stannade ett år till i staden skulle jag bli fast, bli ”stockholmare”. Det ville jag inte, jag ville inte bli en människa i en storstad. 
Jag längtade ut till skogarna och bergen, till det mest avlägsna. Jag satte in en annons i värmlandstidningarna.

Att det blev Värmland berodde på folkmusiken, på den rika spelmanstradition. 
Och jag tänkte att det skulle vara lättare att hitta något hus att bo i där, än om jag sökte mig till det mer sturska Dalarna. Det kunde liksom vara lättsammare och enklare i Värmland.

Jag fick svar från Gunhild Kulander på Kymsberg, känd konstnärinna. 
Jag kunde hyra en lägenhet i ett hus på hennes gård. Jag åkte upp och såg platsen med några vänner och något annat kunde jag sedan inte tänka mig. Det var precis som jag drömt; avsides, tyst, högtidligt vackert, upphöjt.

Det var ändå svårt att flytta. 
Jag fick huvudvärk, spänningar, blev hypokondrisk. Men så gav jag mig iväg. 
Första våren på Kymsberg står för mig i ett glödande minne. 
Det var så vackert. Tidig maj, frostigt, klar himmel, naturens tystnad, orrspel utanför fönstret. Jag smög på de spelande orrarna, så nära att jag kunde se den galna glansen i tuppens öga. 

Foto från naturreservatet vid Tiskaretjärn, inte så långt från Kymsberg
Jag lärde mig alla fåglar som fanns på Kymsberg. Fågelsången var intensiv, som i ett Amazonas. 
Jag följde efter älgarna i skogen. 
Jag smög på rävarna. 
Jag kände doften av nattviolen. 
Och i stora huset, ständigt hammarslagen från Gunhild Kulanders oförtröttliga arbete, när hon skapade det ena sagolika konstverket efter det andra.
/Carl Magnus Hedefalk


tisdag 24 november 2015

Människor med förmåga till empati och kärlek

Då, när jag först såg Sunne en senvinterdag 1978, tyckte jag att det var fult och trist. Allt var mest grått. En bred gata med tung trafik skar rakt genom samhället. 
Statyn av Selma Lagerlöf på det kala torget satt hopkrupen som hade bygdens stora författare ont i magen av saknad efter ett Sunne som det en gång var. Ja, så som det ser ut på Tage Åséns tavlor, med en Storgata som i mjuk kurva går fram mellan vackra trähus. 

Men hur annorlunda är det inte nu!
Nu har vi ett fint bibliotek mitt i centrum, torg har uppstått på nya platser och den där statyn ger numera ett intryck av att Selma Lagerlöf böjer sig fram för att njuta av blomprakten och känna doften  av sensommarens örtrikedom mitt i centrum. Tänk vad det blommade och doftade ännu i början av oktober.

 
Och nu expanderar Sunne också. 
I stället för den ständiga befolkningsminskningen som normalt och nedstämt brukar noteras varje årsslut så kan vi glädja oss åt den befolkningsökning som de nyanlända flyktingarna är upphovet till. Deras sorg vänds i vår glädje. 
Det är många nya ansikten i köpingen, det känns som om det lilla Sunne har blivit stort, och, som Kristoffer Appelquist så klokt skrev i sin blogg, så är ju alla nya invånare främlingar för oss bara fram till dess att vi lärt känna dem.

Främlingsfientlighet är en primitiv reaktion. 
Det kanske ligger någonstans i våra gener sedan urtiden, en blind reaktion, som när hästar flyr i sken skrämda av något för dem okänt. Men vi är ju inte hästar, vi har ett förnuft som kan tygla oss. Och vi har ett medvetande som också är ett medvetande om oss själva och som gör att vi i oss själva känner igen den andra människan. 
Det är därför vi är människor, med förmåga till empati och kärlek.
/Carl Magnus Hedefalk

måndag 23 november 2015

Jag är en människa i Värmland, i Sverige, i Europa


Jag heter Carl Magnus Hedefalk, ska skriva i Sunnebloggen i två veckor, är 71 år och bor i Bäckalund utanför Sunne. Där har jag bott sedan 1981.
Jag flyttade till Värmland 1978, så nu är jag sedan länge värmlänning, efter att tidigare ha bott på många andra platser i Sverige. Fast någon släkt har jag förstås inte här och dialekten kan jag inte prata, även om jag försökte aldrig så mycket.

Men ändå, värmlänning …ja, om det betyder det samma som ”en människa som bor i Värmland”. Då utesluts ingen. Också alla de flyktingar som nu kommer till Sunne är därmed värmlänningar. Någon annan mening är för mig meningslöst att lägga i ordet.

Ja, jag vet, det finns dialekter i Värmland, många olika, som man kan tala, och man kan vara född här och ha släkt här och tillhöra olika sammanhang. Men det är egentligen betydelselöst. Jag är en människa i Värmland, i Sverige, i Europa. Jag tillhör människoarten, som befolkar planeten jorden. Precis som alla andra människor som bor i Sunne i Värmland. Och genetiskt är alla människor oerhört lika varandra.
Demokritos, född cirka 460 f.Kr.,
var en grekisk filosof

Eller för att citera Demokritos, materialist och atomteorins grundläggare: ”En vis människa finner världen öppen, ty för en god själ är hela universum hennes fädernesland.” 
Tänk tanken! Blir man inte glad!

Jag trivs mycket bra i Värmland och i Sunne. Men jag kan också längta bort, till någon annanstans. Till Skåne, där jag har en barndom, och till Småland, och till Grekland, som jag en tid kände som mitt andra hemland. 
Jag är glad att jag flyttade till Värmland 1978 från Stockholm. Det blev riktigt bra. Ett bra beslut. Jag ska berätta lite mer om det en annan gång, och om den fösta vidunderliga tiden på Kymsberg nordväst om Gräsmark.
/Carl Magnus Hedefalk


fredag 20 november 2015

Sunne är en trygg plats där jag lärt mig mycket




















Hej
Det har blivit dags att knyta åt knuten för dom här två veckorna. Det har varit roligt att få vara med och dela med mig lite utav mitt liv här på andra sidan Atlanten. Jag längtar såklart hem ibland efter vänner och familj, men jag trivs också otroligt bra här.

Jag har precis kommit hem efter en lång dag på jobbet. Kvällens evenemang handlade om arbetsintervjuer. Våra sistaårselever fick möjligheten att träna sig igenom en jobbintervju med en person som jobbar inom den karriärsbransch som eleven ser sig jobba med efter college.

Vi hade till exempel tre elever som tar sin kandidatexamen i bokföring, så vi hade chefen från en bokföringsfirma på skolan för att gå igenom en träningsvariant av jobbintervju och eleven blev därifrån bedömd på allt från korrekt klädsel till intervjufrågor, CV och uppförande. Det här eventet är till för att hjälpa elever förbereda sig för ett nytt liv utanför den trygga skolatmosfären.

Jag avslutade kvällen med att tacka alla medverkande och i slutet av min runda hamnade jag i en intressant konversation med Mr. Harris. Mr. Harris är våran prorektor på skolan. Han pratade om hur nivån på intelligensen hos många elever ökar, men förmågan att kommunicera minskar allt mer. En konversation som tog mig tillbaka en vecka eller två i tiden.



















Förra veckan fick jag möjligheten att lyssna på föreläsaren Daniel Pink och vad han hade att säga om motivation. Mycket av vad han sa var logiskt, men när han öppnade upp diskussionen om millenniumgenerationen blev jag genast väldigt intresserad. Millenniumgenerationen är den del av jordens befolkning som är födda efter 1985.

Mr. Pink tryckte på några ömma tår när han konstaterade att majoriteten av hans publik den dagen vad födda före 1960 och föreslog att majoriteten också behövde försöka anpassa sig lite bättre till millenniumgenerationen. Daniel Pink förklarade att majoriteten av millenniumgenerationen har växt upp i en värld där feedback är försedd omedelbart. Idag skickar man iväg ett mail eller sms om man har en fråga eller om man vill kontakta en person, men för 30 år sedan tog den kommunikationsprocessen veckor.

I dagens samhälle växer barn upp med spel på datorn, tvn och mobilen där man omedelbart får poäng och vinner eller så förlorar man. Kommunikationen i dagens samhälle har förändrats, inte bättre eller sämre - bara annorlunda. Jag tror absolut det är viktigt för dagens ungdom att komma ut och personligen kommunicera mer med andra människor, men jag tror och det är viktigt att förstå varför den nya generationen har blivit sämre på att kommunicera. Det är också viktigt att se att den nya generationen har inte bara blivit sämre på den personliga konversationen, men också bättre på den teknologiska konversationsprocessen. 

Jag har mycket att tacka Averett för, många kvällar med utbildningssyftet att förbättra mig själv individuellt, men också professionellt, precis som intervjuerna vi hade sistaårseleverna att gå igenom ikväll. Averett har skapat möjligheter för mig att utvecklas och bygga vidare på den erfarenhet jag redan hade.  Jag vet att jag är född i en unik generation och går en balansgång mellan att passa in i det gamla samtidigt som man behöver förnya det nya. Jag har lyckat rätt bra hittills och den sista paragrafen eller två vill jag ägna åt just det, anledningen till varför jag har lyckats.

Innan jag påbörjar slutet vill jag tacka det bästa jag har min fina familj, tack för att ni finns! Det finns så många personer och så många tillfällen under min uppväxt som har bidragit till vem jag är och vart jag befinner mig idag. Tränare, lärare och kamraters föräldrar har alla varit vuxna förebilder jag har sett upp till. Personer jag har lärt mig utav och som har givit mig lärdomar jag fortfarande bär med mig. Sunne är en trygg plats där jag kunde växa upp och bli den jag är. Jag vet kanske inte var jag kommer sluta min resa än, men jag kommer helt klart aldrig glömma var jag är ifrån.

Tack för mig och ta hand om er där hemma!

/Emma



torsdag 19 november 2015

Hur Averett Athletics skapade kultur

Hej
Min officiella titel är Graduate Assistant to Director of Athletics. Jag är alltså anställd som student, men med förmåner som betald skolavgift, lön, försäkringsförmåner, betalad lunch och middag på skolans cafeteria, etc. Jag har inte mycket till inkomst men jag har heller inga utgifter.

Min Masterutbildning är en tvåårig utbildning med inriktning på business, administration och ledarskap. Många utav mina klasskamrater och kollegor tar sina kurser online, men eftersom jag är en internationell student och i USA på ett studentvisum har jag inget annat val är att ta kvällsklasser.

Måndagar och onsdagar är de två kvällar i veckan som jag under dom senaste 6 veckorna tagit två olika kurser. Gårdagskvällens klass handlade om ledarskap, vi pratade och reflekterade om kultur. Kultur inom en organisation i form av nationalitet, religion, värden och värderingar. Kultur som i en organisations identitet.

Det finns otroligt många olikheter mellan Sverige och USA när det kommer till kultur i samhället, men också när det kommer till kultur i en organisation och i ledarskap. USA, som många säkert redan vet, är väldigt individuellt inriktade. Jobbar du hårt nog, står du ut tillräckligt mycket, har du kompetensen och kvaliteterna som behövs kommer du klättra upp i din karriär. Otroligt mycket är baserat på statisk, referenser och utmärkelser, medan Sveriges jantelag ofta håller ihop gruppen och svenskar jobbar generellt mer i grupp där alla kan få en chans och där alla är lika mycket värda.  

För tre år sedan hade Averett Athletics inte mycket till kultur (när jag pratar om Averett Athletics menar jag sportdelen av Averett University). Utan identitet visste vi helt enkelt inte riktigt vad vi var eller vad vi stod för som en organisation och grupp.

Lag som bar samma namn på planen, eller tävlingsbanan, hade olika filosofier och idéer om vad Averett var. Det var såklart en ära att bära och  representera Averetts färger, men förutom den marinblåa och gyllengula matchtröjan representerade man sig själv, sitt lag och lite vad man själv tyckte Averett Athletics stod för.



















När min då blivande chef, Meg Stevens, blev anställd 2013, kom hon och ändrade hela uppfattningen av vad vi trodde var en kultur. Hon byggde upp ett märke som blev en kultur och idag är identiteten av våran Athletic Department. Genom ett enkelt motto av ONE TEAM och en vision som hon tar varje chans att prata om. 3,2,1 skapade hon sakta men säkert en kultur som alla kunde vara en del av.
3 står för 3.0 eller bättre i genomsnittsbetyg, det motsvarar i stort sett ett B eller bättre i alla klasser.
2 står för, en top 2-placering i våran serie som vi spelar i. Våran serie tillhör NCAA, heter USA South Athletic Conference och sträcker sig genom 4 stater, Virginia, North Carolina, Georgia och Alabama. 1 står för ONE TEAM, eller ETT LAG. Vilket betyder oavsett om vi är på planen, i skolbänken eller på kontoret jobbar vi alltid tillsammans. Ett ovanligt nytt tankesätt speciellt i ett ganska så konservativt samhälle som Danville är.



















Det har varit häftigt att se hur en person kan påverka en organisation på 400 elever och 50 anställda genom att äta, sova och leva ett motto, en filosofi och en vision. Meg gjorde ett riktigt bra jobb genom att prata om och dela med sig till alla om hennes ONE TEAM-motto och 3.2.1-vision. Helt plötsligt vet alla vad som gäller, åt vilket håll skeppet styr och man blir en del av något större än sig själv, man blir en del av det hela.

Averett är en utbildningsinriktad skola där skolan alltid kommer i första hand. För att skapa en motiverande men tävlingsinriktad kultur satte Meg upp en tavla i lobbyn på skolan så att alla kan se vilka elever som klarade av vision av 3.0 eller bättre i genomsnittsbetyg. Alla namn på tavlan som är vita har 3.0 eller bättre och alla gyllengula namn på tavlan klarade av 3.5 i genomsnittsbetyg.
Alla lag har också en inbördes tävling där lagen med ett genomsnittsbetyg över 3.0 hamnar på tavlan.

Det handlar alltså om att hjälpa sina lagkamrater inte bara på träningen, men också med skolan, för gissa vad som händer om en person halkar på sniskan och får underkänt i en klass. Jo, hela lagets genomsnittsbetyg kommer såklart sjunka. Ett system som bygger på individuella prestationer, men också på lagarbete. Detta är bara en av de många sätt Meg och Averett Athletic har skapat en utmanande och stimulerande miljö där vårat motto och vision ofta reflekteras i våra studenters vardag. Det är så Averett Athletics skapar kultur.

/Emma

tisdag 17 november 2015

Ledarskap från mitt perspektiv

Hej
Ledarskap är ett intressant ämne där definitionerna varierar, teorierna är många och åsikterna om vad en bra ledare är tar ofta olika spår beroende på vem du frågar. Jag tror alla människor besitter ledarskapsförmågor när dom föds, de handlar sedan om hur man utvecklar dom och vilken typ av ledare man är.

Ofta tänker man på ledare som står längst fram i ledet och delegerar riktningen för gruppen. Men tittar man lite närmare in i gruppen, laget eller organisationen hittar man ofta individer som folk tenderar att följa även om dom inte skriker högst.

En ledare från mitt perspektiv har följare som följer för att dom vill, inte för att dom måste. En ledare har gruppens bästa intresse och har integritet, en ledare gör alltså det som är rätt oavsett vem som tittar på, bakom stängda dörrar, för gruppen och dess medlemmars skull.


Genom min resa på Averett har jag lärt mig vem jag är i min ledarroll. Jag har lärt mig att jag kan leda genom mina styrkor, mina värderingar och genom mig själv. Jag har lärt mig att det är lika viktigt att veta hur jag bygger upp mina kollegor, hur jag ger dom pusselbitarna att lyckas för att maximera gruppens prestation, att lyssna mer än jag pratar och hur olikheter styrker gruppens resultat snarare än hämmar så länge alla kommunicerar med varandra. 

Vi tränar just nu våra kaptener och ledare i kommunikation. Vi har den fantastiska möjligheten att testa alla våra ledare i något som kallas DiSC-testet. Detta skiljer sig lite från dom typiska personlighetstesterna som Myers Briggs etc. DiSC kan förklara hur du kommunicerar och hur du föredrar att bli kommunicerad med. Resultaten visar vilken din procentuellt starkaste kommunikations- och ledarskapskaraktär är.
















D står för Dominerande. Personer som har ett starkt D tenderar att vara väldigt rakt på sak, är väldigt handlingskraftiga och målinriktade.

I står för Influerande. I är väldigt glada och spontana personer som gillar att ha kul. Fokuserar ofta på personer och får energi från andra.

S står för Stadig. Personer med ett starkt S är stabila, lojala och fokuserade på laget.

C står för Ordningsam. C är försiktiga, logiskt tänkande och diplomatiska.

Vi använder oss utav DiSC testet för att förstå hur vi kommunicerar med varandra. Oavsett anledning till varför man är ett D, ett, I, S eller ett C har vi olika sätt att säga samma sak och avsett hur man kommunicerar är inget sätt bättre än det andra. Det är viktigt att förstå hur vi uppfattas när vi kommunicerar, lika viktigt som att förstå varför andra personer uppfattas på ett annat sätt. Här kommer ett exempel.

Vi är en grupp som sitter runt ett bord för att äta lunch när Lisa (som är ett D) frågar om hon kan få smaka på pommes friten och säger ”får jag smaka på dina pommes frites?”. David (som är ett C) blir lite förskräckt och tycker Lisa är oartig, men låter henne smaka. David tycker däremot att Lisas vindruvor ser goda ut och säger: ”Dina vindruvor ser väldigt goda ut!”. Lisa förstår inte alls att David säger så för att han vill smaka på vindruvorna. Hon säger, ”Tack” och fortsätter äta. Nu sitter vi här allihop. David tycker Lisa är oartig och Lisa förstår inte alls att det var Davids indirekta förfrågan om att få smaka på vindruvorna.

Om vi tar oss lite tid och lyssnar på personer i konversationer kan man snabbt börja se tendenser till en eller flera av DiSC-karaktärerna. Ingen är bättre än den andra, men vi kan genom att förstå hur vi kommunicerar också kommunicera bättre. I en grupp kan vi hitta ledare som leder på olika sätt, helt enkelt för att vi är olika. 

Inte sämre, inte bättre, bara olika.

/Emma



onsdag 11 november 2015

Min resa och nya dörrar som öppnas




















Hej
Det var ett tag sen jag lämnade Sunne nu. Efter nian flyttade jag till Göteborg och sommaren 2008 gick flyttlasset, inte trodde jag att jag inte skulle vända hem igen. Nu har jag i och för sig varit hemma en månad eller två under både sommar- och vinterloven, men jag flyttade aldrig riktigt tillbaka.

Anledningen att jag flyttade till Göteborg var inte svårare än att jag ville göra något nytt. Studera något annorlunda än vad jag gjorde på högstadiet och samtidigt kunna spela fotboll. På Aspero's idrottsgymnasium i Göteborg kunde jag läsa till mig en högskoleförberedande utbildning i samhällskunskap och ekonomi, samtidigt som jag kunde välja till extra klasser så som idrottsmassage och idrottspsykologi.

Efter tre år på Aspero idrottsgymnasium packade jag ännu en gång väskorna och flyttade över Atlanten. Något som jag trodde bara skulle bli för en väldigt kort period, närmare bestämt 4 månader. 4 månader blev 8. Kul var det och bra gick det så jag bestämde mig för att åka tillbaka till skolstarten och fotbollssäsongen 2012. Efter en hejdundrande försäsong, gick vi igenom serien obesegrade, vi slog oss igenom slutspelet och vann på övertid finalen för våran region. Detta var första gången i historien damfotbollen på Averett har tagit sig till slutspelsfinal och vunnit.















Därefter gick vi vidare till nationella slutspelet, men slogs ut i första ronden. Två dagar efter förlusten mot Montclair State University fick jag ett email från den svenska resebyrån Langley Travel. Min ansökan jag gjorde tidigare det året hade mottagits och jag blev kallad till Skype-intervju. En vecka senare var det klart, jag lämnade USA och Averett under vår terminen och begav mig på nya äventyr till Cervinia och Italien. Där jobbade jag i fyra månader som reseledare, vilken förmodligen var dom bästa, mest utmanande, och fysiskt och psykiskt jobbigaste månaderna i mitt liv. Jag hade dock otroligt kul, lärde mig väldigt mycket och hade en underbar tid.
















Coach Pearce ringde mig i februari 2013 och frågade om jag hade planerat att återvända till USA efter min vår i Italien, jag hade nämligen blivit utnämnd till kapten. Så blev det, i augusti 2013 återvände jag till Danville och Averett.

Vi hade ytterligare en väldigt lyckad säsong och mitt intresse för att stanna och faktiskt slutföra min utbildning inom Sport Medicine ökade. Genom att vara mer involverad runt campus, vikariera som lärare för förstaårselever, få chansen att utvecklas som ledare och personligen utvecklas genom nya utmaningar att leda organisationer och projekt, ledde det så småningom till att jag blev erbjuden att stanna och jobba med våran Athletic Director - efter jag slutförde min kandidatexamen.

Nu är jag halvvägs in på min masterutbildning och jobbar heltid med allt från planering av amerikanska fotbollsmatcher till ledarutbildning, mötesplanering och budgetering. Så vart leder nu min utbildning och varför stannar jag här?

Nja, någon frän titel får jag inte direkt från min utbildning. Men dörrar öppnas varje dag och möjligheterna är oändliga. Jag trivs här, jag lär mig nya saker hela tiden och jag tror helt enkelt att jag är på väg mot något bra! Framför allt har jag möjligheten att jobba inom sportindustrin, en möjlighet som är inte lika stor hemma i Sverige

/Emma

måndag 9 november 2015

Sunnetjejen Emma Olsson om sitt liv i USA
















Hej allesammans där hemma,
Emma Olsson heter jag och har fått äran att skriva i Sunnebloggen under dom kommande två veckorna. Jag hade tänkt dela med mig lite utav mitt liv här i USA, vad jag gör, hur jag tog mig hit och andra roliga diskussioner med allt från skillnader och likheter mellan USA och Sverige till aktuella vardagsämnen om ledarskap och millenniumgenerationen.

















Jag kom till USA och Danville, Virginia i augusti 2011 för första gången för att spela fotboll och studera på college. Jag planerade då att bara stanna i fyra månader och komma hem till jul, men jag trivdes och blev kvar.

I december 2014 slutförde jag min kandidatexamen i Sport Medicine och blev erbjuden att stanna och jobba till mig en Master i Business Administration (MBA). Så idag jobbar jag som assistent till våran Athletic Director, samtidigt som jag pluggar och siktar på att vara klar med min Master i december nästa år.

















Averett University heter skolan jag jobbar för här i USA, Averett är ett privat drivet universitet och dom största intäkterna kommer från sponsorer och/eller donationer från privatpersoner. Precis som dom flesta universitet här i USA har även Averett en Athletic Department, vilket kan jämföras med en svensk idrottsklubb, fast i det här fallet tillhör alla lag, tränare och idrottare skolan och man representerar skolan när man tävlar och spelar matcher mot andra skolor.














40% av Averetts studenter är faktiskt atleter, vilket är ett ganska stort antal om man jämför med andra skolor. Vi har 14 lag, 13 heltids- och 6 deltidsanställda tränare, 25 assisterande tränare, 3 som jobbar med sportinformation, 4 Athletic trainers (nästan som sjukgymnaster fast tränade inom Sport Medicine) och 4 administrativa anställda.

Chefen för alla 55 anställa heter Meg Steven, hennes titel är Director of Athletics och det är alltså henne jag jobbar för. Jag jobbar med allt från planering och arrangerande av matcher till dagliga möten, budgetering, ledarskapsträning och avtal med sponsorer.

Jag hoppas denna mjukstart av introduktion har motiverat er att fortsätta följa Sunnebloggen framöver och jag hoppas också hösten tar hand om er där hemma. Precis som i Sverige börjar dagarna här bli kallare och mörkare och nu väntar jag allt mer spänningsfyllt på att december ska knacka på dörren och inte minst att få komma hem till Sunne under jullovet.

/Emma




fredag 6 november 2015

Tillbaka i Värmland igen

Hej! 
Här kommer min sista blogg. Roligt att få vara med på skutan ett tag. 
Nu är jag tillbaka i Värmland igen. Landade vid 20-tiden igår efter att ha varit i Skara sedan i måndags. 
Äntligen hemma hos familjen igen och jag var efterlängtad. Barnen var glada och pigga och jag fick många kramar. Dock blev mellanflickan magsjuk under natten så det blev lite turbulent för familjen.
Det blev en kortvarig visit för mig hemma, åkte vid 09.30 idag till nästa uppdrag med Tor & David.


Idag begav vi oss till Kvarnen i Borgvik för att medverka i en konferens för Semcon. 
Vilken underbar plats! 
Trots att jag har bott i Värmland i över 20 år har jag aldrig varit i Borgvik. Det finns väldigt många vackra platser i Värmland. 
Hemma igen vid 20-tiden, lite trött men mycket glad efter en lyckad spelvecka. Gladast var förstås barnen när jag äntligen kommit hem. Nu blir jag hemmapappa i en knapp vecka. Sedan bär det av till Växjö för att medverka i en kvalitetsvecka för Region Kronoberg.

Tack för mig! hälsar David Ek

torsdag 5 november 2015

"Gamla" bekantskaper i en liten värld

Idag gjorde vi 3 föreställningar à 2 timmar för Skara kommun. Vi har fått mycket bra respons. Riktigt roligt! Och väldigt roligt se några Lidköpingsbor i publiken som jag inte träffat på många år. (Ni som följt min blogg minns kanske att jag är uppväxt i Lidköping, ca två mil från Skara.)

I går träffade jag Kristian som jag umgicks en del med under sena tonåren. Han spelade elgitarr och lärde mig bland annat att spela blues på gitarr. Idag träffade jag Sara, som för övrigt tipsade Skara kommun om oss. Vi gick i samma klass på gymnasiet och har spelat golf ihop under uppväxten. Och Johan som jag spelat både golf och bandy ihop med. Tony, som sköter ljudet, gick samtidigt på gymnasiet ihop med mig. Vi mönstrade till lumpen ihop och han var helt enormt bra på träningscykel minns jag. Efter dagens föreställning stod Tony och jag och gick loss i gamla minnen från 80-talets Lidköping. Riktigt kul! Världen är liten. I alla fall är Skaraborg litet.


Här är en glad Kjell-Ove Karlsson, personalchef på Skara kommun, strax innan han ska välkomna sina anställda till bemötandedagen. Kjell-Ove bor för övrigt i - just det, i Lidköping.

I morgon är sista dagen i Skara. Två föreställningar kvar, sedan bär det hemåt till Värmland igen.

/David

tisdag 3 november 2015

Bemötande och värdegrund i Skara


Hej
Jag som håller i rodret under dessa veckor heter David Ek och jag kommer att dela med mig av min vardag som småbarnsförälder och som tänkvärd underhållare i Tor & David.
Tor & David i Skara. Tema bemötande för alla anställda i Skara kommun. Sju föreställningar för 1500 medarbetare under tre dagar. Idag har vi avverkat de första två och vi har fått väldigt bra respons.


I våras blev vi kallade på audition till Skara. Det var första gången vi var på audition. Två andra presumtiva aktörer blev också inbjudna. De valde oss. Riktigt skoj. Så i våras gjordes en första föreställning för alla chefer i Skara kommun. Föreställningen filmades av våra vänner Gro och Mattias på Origo film. Filmen kommer att användas som en del i Skara kommuns fortlöpande arbete kring bemötande och värdegrund.


Våra rollfigurer Inge Geist och Kenny pratar om inställning, fokus och vilka självbilder vi framkallar.


Hur snabbt går det att få en vän? 1 vecka? 1 månad? 1 dag? Barn är ju experter på det här. De kan ju bli vänner direkt. Utan att de känner varandra. De bara börjar leka. Vuxna däremot vill gärna få bekräftat att de har samma värderingar på något sätt. Eller håller på samma lag. Eller röstar på samma parti. Eller att man åtminstone delar något. Det tar längre tid för vuxna att bli vänner.
I morgon fortsätter vi att jobba med Skara kommun. Det ser vi fram emot!
/David