måndag 7 december 2015

Sunnebloggen är tillbaka i januari

Nu tar Sunnebloggen ledigt över jul och nyår och hälsar alla tillbaka igen i slutet av januari med nya intressanta bloggare och berättelser.
God Jul och Gott Nytt År!
Bryggarbron en solig vinterdag



fredag 4 december 2015

Flyktinginvandringen kommer att få denna bygd att blomstra, än mer än tidigare

Det har varit milt i höst och jag har hunnit göra trädgården förberedd för den vår som ska komma. Vitsipporna har plats och ljus för att sticka upp och frodas, likaså gullvivor och liljekonvalj. 
När jag flyttade till Bäckalund fanns det knappt några vårblommor i trädgården; högst tre vitsippor och kanske en gullviva. Men jag planterade in liljekonvalj och andades min välvilja över vitsipporna och gullvivan. 
Några vårar räknade jag vitsipporna; 15 stycken i år; nejmen hela 70 stycken denna vår! Nu är de så många att de inte kan räknas. Också gullvivan förökar sig, hittar nya platser och liljekonvaljen har tagit ett stort, väldoftande område i anspråk.

Så är det i början, med allt nytt. Det kan vara svårt. 
Jag tror att flyktinginvandringen till Sunne också kommer att få denna bygd att blomstra, än mer än tidigare. 
Bortsett från sådana mjuka värden som humanitet, empati och människokärlek kan man också krasst se det som en god investering för framtiden. Som infödda svenskar börjar vi gå med samhällsekonomisk vinst först när vi är i femtioårsåldern. Nu får vi en stor mängd gratis födda och utbildade människor till bygden.

Men det krasst tänkta är också cyniskt. Att Sverige tjänar på att Syrien åderlåts på utbildade och kompetenta människor är inget att glädjas över.

Nog måste i varje fall butikerna i Sunne märka av en ökad omsättning. Nya jobb skapas. Själv har jag ett tag arbetat som Sfi-lärare. Några kan till och med dra in storkovan på asylboendena. Samhällshjul börjar rulla och drar igång andra. Enligt Swedbanks beräkningar kommer tillskottet av nya människor att öka tillväxten och sänka arbetslösheten. 

Med hjärtat i Sunne finns på Facebook
Främst behövs ändå goda krafter just nu. Med Hjärtat i Sunne är en sådan god kraft som andas välvilja över bygden. Sunne har haft glädje av de förra flyktingströmmarna, av alla som flydde från Chile och från kriget på Balkan. Också denna gång kommer Sunne att berikas.

Foto från webbplatsen för Världens band
I onsdags var jag på en konsert på Västanå med ”Världens Band”, en grupp unga musiker från olika hörn av världen som spelade musik i en härlig blandning. 
Det var verkligen en stark och lycklig upplevelse, här i Sunne, i det grå december. Jag tänkte när jag åkte hem, att människan egentligen inte kan vara ond, inte i grunden, till sin natur. 
Krig, ondska och elände måste vara någon förvridning i det mänskliga. 
Egentligen vill vi inte annat än kunna vara tillsammans, prata, sjunga och dansa med varandra. Då är vi sant mänskliga. 
Och på nytt tänkte jag på Demokritos ord om den goda människan som finner världen öppen och ser hela universum som sitt hemland.

Detta var min sista Sunneblogg. Tack för mig.
/Carl Magnus Hedefalk

torsdag 3 december 2015

Kavaljer i Värmland

Det var som jag skrivit tidigare en stor upplevelse för mig att komma till Värmland och till Kymsberg bortom Gräsmark. Jag blev väl mottagen i bygden, fick en identitet som Magnus på Kymsberg. 
Egentligen levde jag som en sorts sentida värmländsk kavaljer där uppe, fast förstås då i en betydligt mer nedtonad variant, jämfört med originalvarianten på Ekeby. Men ändå. Det insåg jag mycket senare, när jag fick en roll som kavaljer i Gösta Berlings Saga på Västanå Teater. Jag visste ju redan lite grann hur det var att vara kavaljer i Värmland … tyckte jag.

Det händer numera att jag drömmer om Kymsberg, men då egendomligt förändrat, med en förborgad sanning. Det här är en drömdikt om Kymsberg och Gunhild Kulander:

Kymsberg

Det stora vita huset,
herrgårdsbyggnaden,
så vackert med sitt vårdträd,
en gammal ek,
och runtomkring de stora askarna
med stammar,
som ben av höga elefanter.

Däruppe var det alltid söndag,
ett speglat ljus från sjön
och fåglars sång och kvitter.

Ibland om nätterna,
när drömmarna drev in,
hände det att huset växte ut
i nordlig riktning
med rum på rum i långa sviter,
där gamla möbler,
undanställda,
samlade på damm.

Dörrar kunde vara låsta
och som i labyrinter
var det svårt att hitta vägen.

Längst bort mot äppelträden
stod rummen ödsligt tomma
och surrade av bitter ensamhet.

Där kunde hon ha ställt sig
när motorsågar ylade i ångest.

Stora fåglar vaktade kring henne.

/Carl Magnus Hedefalk

onsdag 2 december 2015

En känsla av hemlöshet

Jag bor sedan 1981 i Bäckalund utanför Sunne, i ett hus som numera är i ett stadium av ädelt förfall, eftersom jag inte har råd att underhålla det helt. Mina barn har vuxit upp här och här känner jag mig hemma, och i Sunne, där jag har mitt sociala liv och mina flesta vänner.

Men ändå kan jag få en känsla av hemlöshet. 
Som barn fick jag flytta mycket, eftersom min far var vid järnvägen. Ofta blev jag uppryckt ur det rotade. Nya platser och annorlunda liv. 
En ”annan plats” har därför fått en särskild betydelse för mig. Hur skulle mitt liv ha blivit någon annanstans? Eller varför just nu här, i detta hus i Bäckalund i Sunne? 
Jag kommer ihåg när jag förr i tiden reste mellan öarna i Egeiska havet och från en ö skymtade andra långt ute i soldiset. Vad gömde de för liv, vilka människor rörde sig där? Fanns där någon som skulle förändra mitt liv? Jag greps av längtansfylld oro.

Konstigt nog kan jag känna samma sak när en flock sidensvansar en kall vinterdag landar i ett träd. Då är det som om deras spröda klockor ringer en sång om avlägsna plaster de kommer ifrån, där jag aldrig varit och vars liv jag inte vet något om; om allt som inte blev mitt liv.

Nå, jag har ett annat hem också, i Kullabygden i nordvästra Skåne. Där finns mina föräldrars hus, som jag delar med mina två syskon. Platsen heter Lerhamn, ett litet läge söder om Mölle, omgivet av strandängar och det italienska Kullaberg. 
Det är paradisplatsen för mig. Jag har inte många vänner där, inget stort socialt liv. Men det är min mors hemby. Hon växte upp på stationen, där min morfar var stins. I min barndom visste folk ännu vem MagnusJohans Hjalmars AnnalisasCarlmagnus var. Det var en sorts rotfylld trygghet, kryddad av mors fantastiska berättelser om byns alla märkliga människor.

Vid Lerhamn, en aprildag i havsljus
Jag kommer ihåg när jag bodde på stationen i Liatorp, ett samhälle i Stenbrohult i Småland, att far några gånger kom upp och sa att vi måste titta ut när snälltåget passerade, eftersom kungen skulle resa förbi i sin kungliga blå vagn med gyllene krona. 
Vad kunde kungen tänka om Liatorp?

Kungen far förbi stationen.
Han sitter i en blå vagn,
som pryds med en gyllene krona.
Han sitter vid bordet och dricker vin
ur höga glas. Eller kanske ligger han
på schäslongen och talar långsamt
med betjäningen. Han tittar förstrött upp
när stationshuset passerar.
Han tycker det är mycket egendomligt
att sådana platser kan finnas,
vars namn han aldrig hört
och att människor lever där hela livet
och finner detta meningsfullt.

/Carl Magnus Hedefalk 


tisdag 1 december 2015

Odödlig, javisst!

Jag har tidigare skrivit om musikens betydelse för mig och att det delvis var för folkmusikens skull som jag flyttade till Värmland. Och mycket musik blev det. 

Jag var med i Övre Frykens Balalajkor, som hade sin storhetsperiod i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det hänger nog en hel del balalajkor och domror på väggarna i hus i Fryksdalen som ett minne av den tiden. Och jag har i många år varit med i spelmanslaget Sunnlåt.

Sunne Musiksällskap hade också en flitig verksamhet förr i tiden. Tyvärr lades orkestern ned och med den en arrangörsförening. Några år kunde vi få höra fina konserter med klassisk musik i Sunne. Numera får vi i stället glädja oss åt Ragnhild Petterssons utomordentliga arbete som organist i Sunne kyrka.

Musik och dans hör ihop. 
Jag berättade i en tidigare blogg om hur Linné älskade dans och var en skicklig polskedansare också som gammal. Också jag älskar att dansa polska, helst den värmländska jösshärspolskan. 
Selma Lagerlöf har gett den dansen en oförglömlig beskrivning:

Ty värmlandspolskan är den underbaraste dans. Den om- 
skapar jordens tungfotade söner. Ljudlöst sväva de  tums- 
tjocka sulor fram över ohyvlade loggolv. De virvla omkring, 
lätta som löv i höststorm. Den är mjuk, snabb, tyst, glidande. 
Dess ädla, måttfulla rörelser frigöra kropparna och låta dem 
känna sig lätta, spänstiga, svävande. 
( Från Skilda Tider)

Så är det! Polskan upphäver all tid. Innesluten i musikens och dansens tid märker dansaren inte tidens gång. Jag är odödlig! Ja, jag vet, det är övermod, hybris, som gudarna straffar strängt. Människan ska inse sin plats i världen, att tidens tand ständigt gnager hennes kött.

Det är inte lätt att vara människa, det ska gudarna veta! Det grekiska dramat handlar just om det, om villkoren för människan, att vi ser dunkelt och inte klart vet vad som är rätt och orätt, men ändå alltid är ansvariga för våra handlingar. 
Vi kunde inte veta, men borde ha vetat …

I svårare tider sätts vi på prov. 
Jag tycker några rader ur en dikt av Thomas Tranströmer fångar vår vanskliga tid:

Och det finns en båt som vill lägga till – försöker just här –
den kommer att försöka tusentals gånger.

Ur skogens mörker kommer en lång båtshake; skjuts in
genom det öppna fönstret,
in bland partygästerna som dansar sig varma.


Dansa sig varm. 
Det gjorde jag i lördags på Sunne Danshus som hade folkmusikfest på Västanå Teater. Det var mycket folk i alla åldrar, fin musik och dans. Också några nya Sunnebor från Syrien var med. 
Odödlig, javisst!
/Carl Magnus Hedefalk