"I Syrien är vi alla bröder"

"Titta, Cecilia", sa Maher. "Det här är Damaskus."
Han visade mig en vacker siluett av en stad med antika hus och torn i solnedgången. Så som Damaskus hade sett ut innan kriget kom.

"Jättefint", sa jag.

Maher blev tårögd. Det hade han inte blivit en vecka tidigare när han visade mig bilden på sitt sönderbombade hem. (Det var första gången jag såg honom så.)

"Så fort kriget är över tänker jag åka hem igen!", sa han med forcerat bestämd röst.

"Jag med!", sa Abd.

"Jaha", sa jag och blev ledsen jag med. Ledsen över att mina nya vänner bara gick väntade på att få åka hem.

"Ja, Cecilia", sa Abd, "jag jobbade hela tiden i Syrien, här har jag inget jobb. Jag tycker inte om att bara sitta hemma, jag tycker om att jobba."

"Okej", sa jag med en suck.

Abd kände vad jag kände.

"Du kan också få följa med till Syrien!", sa han.

"Va? Jag?", sa jag. "Ja, jo, det skulle jag kanske kunna göra!"

Jag hade inte tänkt i de banorna förut. Jag funderade en kort stund på om jag skulle trivas i Syrien och kom fram till att jag tror det. Det var Mahers ord som fick mig att vilja besöka landet: "Muslimer, kristna och judar. I Syrien är vi alla bröder."/Cecilia Ramström