Jag är inte ledsen, Cecilia, jag är glad. Jag är här. Jag lever.

En dag frågade min vän Maher mig om jag ville se en bild på hans hem i Syrien.

"Ja!", svarade jag, nyfiken över att få se hur han hade bott innan han kom till Sverige.

"Jag hade ett stort fint hus i centrala Damaskus", sa han och räckte över sin telefon.

På skärmen såg jag honom ståendes bland ruinerna av ett sönderbombat hem. Det fanns ingenting kvar. Jag visste inte vad jag skulle säga. Efter att ha stirrat på bilden i flera sekunder stammade jag till slut fram:
"Jag... jag beklagar, Maher".

Maher tittade mig i ögonen och sa:
"Jag är inte ledsen, Cecilia, jag är glad. Jag är här. Jag lever. Allting kommer att bli bra nu."

Jag hittade inga ord. Vi log och nickade i tystnad./Cecilia Ramström